Lucas såg från Vinga till den manlige soldaten. Det var väl att det inte var ett befäl utan en av de vanliga soldater som medföljt för säkerhet under resan genom Harvadar.
“Nå?” Lucas blev irriterad av tystnaden från de båda. “Har ni skurit ut tungorna på varandra eller? Tala”

Lucas min avslöjade inte mycket förutom den irritation han verkade känna över hela situationen. Blicken gick från Vinga och sedan till den andre. Han höjde ögonbrynen oimponerat och tog en sista tugga av sitt äpple innan han släppte skruttet till marken framför dem båda.

“Är du en soldat i våra led, eller är du en kringströvande domare?” frågade han Vinga och vände sedan blicken till Ernan.
“Och är du oförmögen att slå tillbaka och lösa problem du har med dina medsoldater?” Lucas höjde lite på ena ögonbrynet och man kunde ana en road ton i hans röst. Vad som skett hade han ju redan fått rapport om men det var alltid väl att få dem att tala själva.

Lucas begrundade dem båda i ett långt ögonblick. Blicken höjdes sedan till övriga soldater som stod och huttrade i kylan. Det var ingen som fann det hela det minsta roande, varken män eller kvinnor utan allas blickar var sänkta till marken.
“Gott,” sa han tillslut. “Gör det då. Lös era problem här och nu. När vi är tillbaka i lägret om några veckor kommer ni båda vara i samma bataljon. Och då ska det här vara bakom er”

Med de gick han tillbaka till de andra två befälen och ställde sig med händerna knäppta bakom ryggen och en uppmanande min på de båda.
“Inga vapen. Första blodsspillan.”

Lucas betraktade det hela och tillslut var bar hans ansikte inte samma hårdhet längre utan han log ett snett, roat leende.
“Skönt att vi kunde ha det avklarat. Stridskamrater.” Lucas skrockade för sig själv och höjde handen till sidan av huvudet och gjorde en snurrande rörelse.

“Gör er redo, vi ger oss av omedelbart” han lämnade gruppen och Mahrduk tog följe på honom likt en enorm skugga. Lucas gav Vinga en sista blick, svårläst om den var uppskattande eller bara road. Kaoset bröt sedan ut då soldater och officerare skulle göra sig redo för avfärd med allt vad det innebar. Men i vimlet var det några mer erfarna  soldater som passerade Vinga och klappade henne uppmuntrande på axeln innan de försvann iväg för att klä sig och plocka ihop lägret.

Sagt och gjort, gruppen var redo för avfärd precis då solen steg upp över horisonten.

Veckan hade förlupit utan några fler missöden, vilket gladde Lucas, och de hade tagit adjö av den understödjande truppen i utkanten av Alidea. Så nu var de ett knappa dussin man på gott humör som diskuterade Eldens dag återigen. Nu var ju sällskapet uteslutande kaeler. Förutom då Mahrduk som mest höll sig till Lucas, eller för sig själv. Vädret var gott och solen sken på de vårgröna skogarna och kullarna. Stämningen var god.

Alvernas närvaro hade de vetat om, de brukade alltid gömma sig och vaksamt följa resande, speciellt om de resande bar rustning och vapen. Lucas satt och deppade för sig själv på hästryggen, en sorts melankolisk min i ansiktet över hur tråkigt det var att behöva lämna soldatlivet för ett slag. Men då han hörde alvernas rop höjde han blicken och såg in mot träden, sedan mot Vinga med en fundersam min.
“Väl mött, alver av Alidea. Bjuder ni på sång åt trötta resande?” Kallade han ut på perfekt alviska. Det hördes skratt från träden men snart även de ljuva tonerna av alvernas musik. Det fick Lucas att le och minnas sin farmor.

Lucas log åt sången. Dels var det verkligen ljuv musik och hela följet tystnade för att njuta då de tog sig fram längst vägen, men han log även åt texten. Den var honom främmande, han hade aldrig hört denna sång och någonting sa honom att det hade att göra med sällskapet han red med. Han såg bak på Vinga med en road blick när hon ropade till alverna. Så saktade han in hästen så han red jämsides med henne.

“Ensamma draken…? Är det ett smeknamn du dragit på dig hos alverna?” han talade alviska till henne, mest för att han inte kände för att råka avslöja hennes identitet nu när de var så nära Kaelred.

Lucas såg från Vinga och upp mot träden. Alverna var gömda men likväl var de där. Han log en aning då tankarna gick till sin farmor.
“Min farmor är alvinna. Min mor försvann när jag var bara barnet och hon uppfostrade mig som sin egna.” Blicken sänktes till Vinga med ett lättsamt leende “Mitt släktnamn är alviska från början, även om min farmor var första alven i släkten på flera hundra år.”

“Men jag förstår deras smeknamn för dig.” Lucas gjorde en liten konstpaus “Kaelreds prinsessa som ger sig av ensam.” Fortsatte han sedan och skrockade lite. “Orkerna av Mar Garok gav mig ett öknamn de fortfarande använder. Ak kulkodar” de sista orden bröt av den lena alviskan i ett mycket mörkare och hårdare språk. “Röda draken.” Han nickade mot en av sina standarer som vajade blygsamt i vinden. En röd, bevingad drake på ett vitt fält.
“Jag slogs mot dem i flera år, sen tillslut lyckades de lura mig och mina mannar i en fälla” en liten grimas gick över hans ansikte och han la ett finger mot de långa ärren han hade över vänstra kinden och ögat. “De trodde jag var en djävul som skulle förgöra dem alla när inte ens det tog kol på mig.” Lucas log sedan mot Vinga med ett litet skratt.
“Sanningen är den att jag har min rustning att tacka för mycket. Glöm inte det min vän, rustningen är det som räddar liv”

“Jag har levt längre än vad man kan tro” sa han med en axelryckning. Med sitt alvblod såg han ännu ganska ung ut, kanske någonstans i Vingas egna ålder. Ett brett leende letade sig fram på hans läppar när hon bjöd på att han skulle fortsätta berätta. Han älskade att berätta historier, en ovana han fått av ett gammalt skogstroll. Tanken fick honom att undra lite vart det lilla skogstrollet tagit vägen, men han insåg snart att denne låg säkert och sov en lång stund i någon väska någonstans.

“Du vet, det kom till ett fredsavtal mellan Nirai och Mar Garok tillslut. Gott var väl det för orker är fruktansvärda motståndare. De är starka och saknar helt spärrar. Något sorts ursinne som tar tag i dem så fort de ser blod…” Hans blick vandrade automatiskt till sin goda vän som gick där framme, lite för sig själv och med misstänksamma blickar in mot skogen.
“Det var under de förhandlingarna som jag träffade Mahrduk. Eller, vi hade faktiskt slagits ganska mycket mot varandra. Men det var så lustigt” Lucas skrattade till och la ena handen över den andra på framvalvet till sadeln, blicken något avlägsen.
“Han kom fram, tornade upp sig över mig, och där trodde jag att det var över. Jag skulle bli en blöt fläck på marken och avtalet skulle inte bli av. Vi stirrade på varandra i säkert fem minuter innan han la handen på min axel och sen plötsligt började skratta.”

Lucas flinade åt minnet och vände blicken tillbaka till Vinga.
“Så jag kunde inget annat än att skratta och sen satt vi och åt kött och – försökte- samtala halva natten. Ovetande och ung som jag var åkte jag på min första orkiska tanza. De ingjuter bläck i skinnet.. så håller det sig kvar. Till frugans stora förskräckelse.”

Lucas skrattade och nickade imponerat åt de mönster som var förevigade i bleka ärr över hennes hud.
“Man måste minnas det som varit” hans skratt blev högre åt hennes härmande av Draegon och kunde riktigt föreställa sig situationen. Men han insåg också Vingas lilla snedsteg och bet sig i underläppen då han flinade. Blicken gick mot soldaterna närmast som hade reagerat på namnet.
“Sången. Den handlar om vår försvunna prinsessa och hennes dåd vid Drakspelen.” kunde han rädda upp på kaeliska och det fick de andra att höja sina nävar och plötsligt utbrista:

“Vinga, vår sanna Drakriddare och folket hjältinna!” Hurrade de och en av de yngre i gruppen tog ton av en kaelisk gammal visa, men med ny text. Snart stämde de andra in och så även Lucas. En skaldsång om prinsessan som folkets hjälte när adeln sitter feta i Eldstaden. Stämningen var minst sagt munter.

Lucas vände sin blick till Vinga under sången med ett roat leende och höjde menande på ögonbrynen.

Lucas skrattade gott, det där varma och hjärtliga skrattet som man som oftast hörde från honom. Visan tog slut men mannarna fortsatte att sjunga en annan glad visa om hur en forntida kung skulle rädda en mö från en drake men blev lurad och gifte sig med draken istället. En väldigt rolig visa som däremot alverna bara verkade skratta åt.

“Äsch, det är väl skönt att slippa bo i lägret hela försäsongen.” sa han lättsamt med en axelryckning och blicken roat på männen som gestikulerade stort då de var inne på refrängen om drakkungen. “Nej, men jag tänkte överraska mina döttrar. De avgudar dig!” flinade han och höjde sedan blicken längst vägen där Mahrduk stannat längre fram vid en pelare av sten. Leendet på hans läppar växte och männen verkade även de fått syn på stenpelaren.

“Kaelred…! Sköna hem och fosterland med din varma eld!” Utbrast det och flera satte av i galopp för att kunna passera stenpelaren och då officiellt vara på Kaelreds territorium. Lucas skrattade gott, deras glädje smittade av sig på honom.