Lucas vände runt sin häst då hon stannade och gjorde halt framför henne, om än med protester från sin häst som helst ville galoppera efter de andra. Han la huvudet lite på sned och log med en mjuk suck.

“Vinga..” Han vågade sig på hennes namn nu när de andra var utom hörhåll. Han begrundade henne för en kort stund som om han funderade på något slagkraftigt att säga men det blev bara “Du kan säga Lucas nu.” Lucas log lite bredare och vände om hästen igen som frustade ivrigt.

“Jag vill inte att du dör innan ens kampanjerna börjat…! Men du kan ju alltid utmana honom i armbrytning” skrattade han fram och gjorde en gest med armen som uppmanade henne att fortsätta framåt.
“Känn ingen oro, mitt hus är stort och du kommer få massor av tid att öva krigsteknik med mina hussoldater. Kom nu!” Nickade han med ett uppmuntrande leende över axeln.

Lucas skrattade åt hennes retsamma ton och manade på hästen framåt, de andra var redan borta vid stenpelaren och man hörde deras avlägsna skratt, sång och tillrop. Han stannade dock upp igen och såg bak på Vinga med ett lite finurligt leende.
“Tornerspel? Neej det behöver du inte” något i hans blick antydde på att han nu dock börjat leka med tanken.

“… om du inte vill köra inkognito igen och va med i meleen med mig” Ryckte han lite på axlarna. “Man får se det som en liten förövning inför kampanjerna.”

Lucas brydde sig inte om hennes kommentar om rustning och de saktade snart in när de var i fatt mannarna. Det han fann mest intressant var hur han skulle kunna tvätta bort ensamvargen ur henne. Det skulle ta tid… och så även den där gamla, gamla legenden… Han log fortfarande och hade skrattet i halsen då han lät blicken vila på Vinga, studerade hennes gester och mimik.

“Jag är deras far. De är barn. De tror på allt jag säger” Skrattade han fram och vände sedan uppmärksamheten mot mannarna som de nu var i kapp.
“Åh, jag älskar den här visan…!” log han med ett nostalgiskt uttryck i ansiktet och började nynna med i sången som tycktes handla om den unga prästen som som utmanade en ond demon ute på fälten och vann. Han vände blicken mot Vinga.

“Bönderna brukade alltid sjunga den när de tog in årets skörd. Jag brukade smyga iväg från adliga förpliktelse som väpnare. Så minns jag den där vackra bondflickan med sina äppelkinder… Hade jag haft ett eget val hade jag nog gift mig med henne”

Lucas gav henne en liten frågande blick först men förstod nästan genast och skrattade.
“Sannerligen, och de allra fagraste finns i Nirai” Lucas slöt ögonen och drog ett djupt andetag då han lutade tillbaka huvudet. “Med deras svarta hår och mjuka drag..!”

Lucas öppnade de ljusbruna ögonen igen och såg ut framför vägen igen.
“Aah, vi närmar oss floden. Vi bör vara framme till skymningen”

Snart så började mannarna att hälsa sina adjö och sticka av på olika vägar mot sina byar och gårdar. Landskapet blev mer kultiverat och man kunde snart skymta bönder som arbetade med årets sådd ute på fälten. Dagen fortskred och då solen stod lågt över åkrar och fält var det Vinga, Lucas, Mahrduk och de två hussoldaterna som tog sina adjö av männen och red vidare ensamma längst en mindre väg.

“Här börjar vår mark” Lucas pekade på en liten stenpelare som stod intill vägen och gjorde en gest ut mot åkrarna.
“Vi har tre familjer som hyr och arbetar på fälten här. ” Förklarade han och pekade sedan mot ett stort hus, mer likt en borg, som tornade upp sig i fjärran. Vägen som ledde upp mot husen kantades av cypress buskar och flera hus och stall omgärdade det stora huset.
“Och där är Villa J’lothain. Min fru köpte det strax efter att vår andra dotter föddes. Hon har bra smak.”

Lucas skrattade hjärtligt och nickade instämmande till hennes ord.
“Utan henne hade jag inte sett min trettiårsdag. Jag får komma ihåg att tacka min far” skrattade han fram och lät även sig själv blicka ut över landskapet och huset som närmade sig. De hade redan börjat tända lyktor och eldar såhär i skymningen.

“Din bror är… olik din far” Instämde han och skrattade till åt bilden som hon målade upp framför hans sinne. Han kunde höra rop på avstånd, de hade blivit sedda och deras ankomst gjordes känd för resten av gården. “Men jag ser fram emot nästa schackspel. Han är skicklig på det” Lucas nickade lite för sig själv. De var få som gett honom en ordentlig match i schack, förutom då Tristian som var mycket skicklig i spelet.

Då de red in under det valv som kantades av cypress buskar så hörde man ett högt flickoskrik.
“PAPPAAAAAAAA!!!” Ut från den stora dörren och över gårdsplanen for en liten, knappa femårig flicka med kopparbrunt hår med snabba steg mot dem. Lucas började genast skratta med en förtjust min och hoppade av hästen i farten och böjde sig ned för att svepa upp flickan i famnen. Flickan kramade hårt runt hans hals och skrattade lika förtjust som Lucas. Några tjänare skyndade fram för att ta hans häst och ta hand om vagnen med utrustning och guld.

En kvinna som närmade sig hade ett litet blont barn i famnen som såg ledsen ut och sög på sin tumme.
“Herr Lucas… vi väntade er inte så snart! har resan gått bra?” Frågade hon med andan i halsen men Lucas verkade inte ta någon notis utan såg storögt på den lille.
“Ooooh, är det där den senaste..!?” Flickan i hans famn tjöt till igen när hon fick syn på Mahrduk och sträckte ut armarna åt orken som skrockade högt och mörkt då han tog över flickan från Lucas famn. Lucas själv såg ned på det lilla flickebarnet i tjänarinnas famn.
“Den är nästan nykläckt…!” Tjänarinnan verkade lite besvärad av hans ord.
“Er fru döpte henne till Elina” Sa hon barskt men Lucas hade nu vänt uppmärksamheten till en blond flicka som kom farande mot dem med ett träsvärd i högsta hugg.

“Attack!” Tjöt hon så högt hon kunde och slog svärdet mot Lucas stålbeklädda lår.
“Åh neej! Riddaren Linnea! Skona mig!” Dramatiskt föll han ned på knä och flickan skrattade förtjust då hon högg svärdet emot honom och han fångade det mellan bröstkorgen och armen för att dramatiskt falla bakåt. “Hon har besegrat mig…!”

Mahrduk som var i färd att halvt kasta upp femåringen i luften för flickans nöje skrattade förvånat och såg lite snopen ut åt Vingas ord. Han kunde inte tala så mycket människospråk, men han förstod det nog minsann och hade hans hy inte varit så grön hade han nog rodnat över komplimangen… ja, för han trodde ju hon menade allvar i att han var fager.

Lucas låg fortfarande på marken och jämrade sig hög och dramatiskt till tjänarinnas stora frustration då den lilla, och uppenbart trötta, flickan började gråta av allt väsen. Ingen verkade ta notis. Sjuåringen med det blonda håret spände de ljusbruna ögonen, lika intensiva som Lucas, i Vinga och ställde sig på sin fars bröstplåt för att rycka åt sig svärdet igen.
“Ge upp annars så ska du dö..!” Utbrast hon med svärdet i högsta hugg och ansiktet i en grimas som hon säkert trodde skulle göra vem som helst rädd. Sanningen var ju att det var jättegulligt för hon saknade en framtand.

Så utan förvarning hoppade hon ned från Lucas som nu skrattade och satte sig upp. Fort sprang hon mot Vinga och slog träsvärdet framför sig.
“Jag är Drakriddaren Linnea! Lok’tar ogar!” det orkiska krigsropet åtföljdes av femåringen som läspade fram det med ett förtjust skratt.

Linnea stannade och såg storögt på elden. Sedan fick hon tillbaka fattningen och med en beslutsam min och ögonbrynen likt två arga streck gick hon skrikandes till anfall igen.
“Lok’tar ogar!” Skrek hon för fulla lungor med svärdet i högsta hugg. Flickan i Mahrduks famn tjöt åter igen stridsropet och så dundrade det bokstavligen till då Mahrduks djupa och mörka stämma stämde in.

Lucas noterade elden, uppenbart intresserad men det fick vänta för han började skratta och stämde också in i stridsropet.
“Lok’tar ogar!” Gastade han uppmuntrande då han tog sig upp på fötter. I oljudet slog Linnea hårt, så hårt en sjuåring kunde, mot Vingas rustning samtidigt som hon skanderade högljutt.
“Ge upp eller dö!” Tjöt hon argt, men rösten var även fylld av en underliggande förtjusning, då hon slog upprepande med träsvärdet mot rustningen.
“Ljumsken Linnea, sikta på ljumsken! Fjällen är tunna och artärerna ytliga..!” Hejade Lucas på med inlevelse över leken. Även om det fanns en obehaglig sanning i hans ord och man förstod att det inte var något rent spel han valde att lära sin dotter som genast lyssnade och siktade mot ljumsken istället.

Linnea skrek arg till när hon blev upplockad men det hördes fnitter mellan hennes skrik. Lucas bara skrattade förnöjt med händerna mot höfterna och skakade på huvudet åt Vingas pik, Mahrduk hejade fortfarande på tillsammans med Thea. Alltmedan tjänarinnan såg ut som om hon tappat allt hopp och tvååringen Elina tjöt av gråt.

Då inga till sist la sig så slösade Linnea inte en sekund utan ställde sig med ena foten på hennes bröst och med spetsen av träsvärdet riktat mot hennes hals.
“… och stanna där!” Pustade hon fram innan hon segervisst log mot sin far och sedan mot Mahrduk som plockade upp henne på andra axeln. Lucas lugnade sig i sitt skratt och torkade några tårar ur ögonvrån.

“Flickor… låt mig presentera Prinsessan Vinga. Som du just besegrade” sa han och blinkade åt Linnea som fick ögon stora som tallrikar och såg ned på Vinga med ett förvånat uttryck. Plötsligt verkade hon väldigt blyg och lutade sig mot Mahrduks huvud då de började gå mot huset.
“JAG HAR INTE STÄDAT MITT RUM!” utbrast hon plötsligt och hoppade vigt ned från Mahrduks axlar, snubblade till när hon landade och sprang fort mot huset med en kort blick bakåt. Det fick Lucas att skratta högt igen och han sträckte ut en hand åt Vinga för att hjälpa henne upp på fötter.

“Husfrun, värm badet resen har varit långt..!” Han såg vagt åt tjänarnas håll, sanningen var dena tt han inte visste vem som var husfru eller hennes namn.

Solen hade gått ned bakom horisonten och eldar tänts i husets eldstäder för att hålla kvällskylan borta. Lucas och Mahrduk hade inte bemödat sig att varken ta på sig ordentliga kläder eller röra sig längre än till sällskapsrummets eldstad efter att de tvättat sig. Mahrduk hade bara ett badlakan runt sina mer blygsamma delar där han halvlåg i en av sofforna med ett stop öl i handen. Lucas satt i en av fåtöljerna mitt emot, även han med badlakanet över underkroppen och över ena axeln. Femåringen Thea hade somnat i hans knä och även han hade ett stop öl i handen. De satt och småpratade på Mahrduks råa språk men såg upp då Vinga kom in.

“Oj, se där” Sa Lucas av ren förvåning över hur annorlunda hon såg ut och gestikulerade åt henne att sätta sig i en av fåtöljerna. Såhär utan rustning och knappt några kläder såg man de svarta tatueringarna som prydde hans armar och rygg, i mönster som var olikt något människo-, eller alvsläkte för den delen. Förutom dessa bar hans hy flera ärr och huden hade blåa och röda tryckmärken från tyngden av att ständigt bära rustning.
“Du är så fin så i klänning som rustning. Öl?” Lucas såg upp mot en av tjänarna som höll på att slänga på mer ved på elden och denna skyndade genast iväg. “Jag hoppas min familj inte skrämt dig allt för mycket. Min fru och två äldsta har tydligen redan rest till slottet för festligheterna.”

Mahrduk med sin enorma kroppshydda blinkade upp mot Vinga och gjorde en min som kanske var ett leende. Han verkade fortfarande ha tankarna på den fina kommentaren hon gett honom och strök handen som för att rätta till sitt bakåtkammade hår.

Mahrduk verkade följa Vingas exempel och drack upp sin öl han med. Lucas däremot verkade mer sparsmakade och drack bara någon klunk med ett roat leende mellan Mahrduk och Vinga. Han sa någonting kort åt Mahrduk vilket fick orken att skrocka, innan han vände blicken tillbaka till Vinga.

“Plan? Min plan är att sätta en till unge i frun sen illa kvickt ta mig tillbaka till Harvadar.” man kunde höra att han var något besvärad över att behöva vara i Kaelred och han pillade lite förstrött på med sin dotters hår.
“Nej, men att visa sig i liv vid hovet hör traditionen till, uthärda några dagar av dans och spel och fest för att blidka Katarina. Du kan stanna här med Mahrduk och underhålla mina döttrar.” han såg ned på den sovande dottern och sedan upp på Mahrduk med ett litet skratt och han såg hur orken tyckte det lät som en jättebra plan.

“Eller om du hellre vill följa med till festligheterna…?” Frågan var dröjande och lite retsam.