Mahrduk skålade med henne och skrattade högt, såpass att det fick Thea i Lucas knä att gny till och sätta tummen i munnen. Den store orken skakade sedan på huvudet och gjorde en äcklad grimas och sa någonting. Lucas kände inte att han behövde översätta det utan småskrattade bara och drack av sin öl. Om han var förvånad över Vingas ord så visade han det inte i alla fall.

“Det kanske är dags att försonas med dem. De kommer nog vara glada över att få träffa sin syster igen” sa han enkelt, men orden hade ju trots allt sin tyngd. Lucas betraktade henne för ett ögonblick och la huvudet lite på sned.
“Det där tricket du gjorde. Med elden. Vart lärde du dig det?”

Lucas höjde blicken åt hennes ord och log lite snett.
“Drake? Det var väl inte det jag trott, snarare om du var magikunnig” Han drack av stopet med blicken fortfarande begrundande henne. “Eldmagi är eftertraktat i leden” Sa han sedan kort och sänkte stopet till fåtöljens armstöd.

“Men lustigt att du säger det. Vet du, när jag var väpnare, flera år innan du var född, så önskade jag alltid att en röd drake skulle komma och bränna ned slottet varje gång det vankades bal.” Lucas skrockade lite för sig själv men blicken var fortfarande fäst vid henne, outgrundlig.

“Nåväl, en hel dags vila imorgon, avresa efter det… Kanske ingen drake som räddar oss undan det hela, men några dagar slipper vi o alla all”

Lucas hade följt henne med blicken då hon bad god natt och haft ett roat leende som dröjde på läpparna långt efter att hon gått. Det hela var… intressant.

Morgonen i huset var alltid full av liv, tjänarna var i färd med att hänga tvätt för vinden och de flesta av barnen var redan uppe och åt frukost. Lucas vaknade alltid tidigt och väckte sitt dussin hussoldater för de skulle minsann börja träna. Han noterade att Vinga passerade dem men hon var borta innan han hann ropa efter henne om hon ville vara med. Nåväl, tänkte Lucas och tänkte att hon säkert hade mycket tankar nu när hon var tillbaka i Kaelred. Intet tänkte han mer på det då han instruerade hussoldaterna om morgonens övning, till dess att en liten han ryckte i den enkla väpnar rock han bar.
“Såg du Vinga? Vart gick hon?” det var Linneas ljusbruna ögon som såg upp på honom, klädd i en enkel tunika och med träsvärdet instoppat under ett läderbälte om midjan.
“Jo, hon gick över fälten” han pekade åt den generella riktning hon försvunnit och skrattade då Linnea utan farväl satte av med lätta steg åt samma håll.

Linnea hade tassat tyst mellan träden, blicken sökande efter Vinga som hon så gärna ville visa sitt rum som hon städat halva natten. Först hörde hon inget annat än fåglarnas morgonsång men när dessa plötsligt tog till flykten skyndade hon på stegen och kikade fram bakom ett träd för att upptäcka Vinga lutad mot ett annat där framme. Hennes lilla flickhjärna kunde inte förstå hur det blev sådana märken i träden och hon stirrade förundrat och snörvlade sedan till och drog handryggen under näsan för att torka bort snor.
“Vad för hemlighet?”

Linnea tog några steg framåt då Vinga satte sig på huk, ögonen gick från trädet till Vingas händer och snörvlade till igen innan hon stannade framför Vinga, bredbent och med händerna på höfterna.
“Du vet att en hemlighet inte är en hemlighet om man berättar den” hon såg barsk och uppmanande ut, ögonbrynen skarpa över ögonen. Sedan slappnade hon av i axlarna och hon lät armarna hänga löst längst sidorna. “Men jag tror inte jag skulle berätta för nån om du berättar för mig”

De stora ögonen var åter fästa på hennes händer och hon petade sig i näsan.
“Är du verkligen en drake?”

Linnea torkade sina fingrar lite disträ på sin tunika och nickade medan hon snörvlade till igen. Så träckte hon på ryggen och flinade brett med sin lugg.
“Det blir vår hemlighet då!” Sa hon stolt och hänfört och drog ena fingret i ett kryss över bröstet, förmodligen där hon trodde hjärtat satt, en gest för att lova.

“Jag blir aldrig rädd” nickade Linnea stolt och flinade. Men då Vinga började glöda och ändras så suddades långsamt det där flinet ut och ögonen blev bara större och större då de följde hur skepnaden ändrade form och framför henne stod nu ett väldigt vidunder. Linnea stirrade med snopen min i ett helt ögonblick. Och det verkade som om först skulle behålla lugnet… men så brast hon ut i ett högt och skärande gallskrik. Snabbt snodde hon runt och panikartat började springa tillbaka genom träddungen och mot huset.

Hennes skrik hade varit så högt att det hördes till den öppna ytan utanför husen där Lucas tränade hussoldaterna. Det höll sådan panik och rädsla att det skar i hans pappahjärta och snabbt satte av mot den träddunge det kommit ifrån med hussoldaterna hack i häl.
“Linnea!” Han närmade sig snabbt träden och saktade in med en lättat andetag då han såg flickan komma springandes.
“Pappa…..!” Skrek hon med gråten i halsen och bokstavligen hoppade upp i hans famn.

Lucas och de andra hade ju stannat och han vaggade flickan i famnen då hon börjat gråta.
“Hallå där.. vad hände?” Han strök undan flickans hår ur hennes ansikte då hon hickade och grät och snorade.
“D-det… var ett monster” hickade flickan fram mellan gråten “en drake.. Vinga..” Så började hon gråta.
“Sush, sush, det är ingen fara…” han avbröt sig själv då en röst som inte hörde hemma i hans huvud störde hans tankar. Lucas rynkade ögonbrynen “.. det var bara en lek” avslutade han sedan och såg in mot träddungen. Han vände sig mot en av soldaterna som tog emot flickan.

“Lek som gått överstyr, barns fantasi” skrattade han och det fick soldaterna att slappna av och sänka sina vapen de höjt. “Ta med henne tillbaka till huset så kollar jag så vår gäst är okej” sa han kort. Ingen protesterade eller frågade mer om det. Lucas lämnade dem och den gråtande Linnea för att gå in i dungen. Instinktivt höll han handen hårt om svärdshandtaget och kunde känna hur pulsen ökade i och med adrenalinpåslaget. Först skymtade han bara någonting mellan träden men fortsatte framåt och stod tillslut framför den enorma draken. Han visste inte vad han skulle känna, tro eller tycka. Så det enda han fick ur sig var ett kort skratt.

“Det var som självaste fan…”

Lucas ansikte gick från förvåning till fundering och stannade slutligen in en avmätt fascination. Han släppte greppen om svärdet och närmade sig henne medan blicken gick över den väldiga kroppen, studerade de långa klorna innan han stannade framför hennes huvud och lutade båda händerna mot svärdsfästet.

“Så legenderna är sanna ändå…” hans röst var låg och ett snett, lite melankoliskt leende prydde hans läppar då han vände blicken upp till de stora ögonen. Han visste inte om han skulle känna sig glad, rädd eller stolt. Så han gjorde ingetdera.

“Det var alltså ni tre vid Iserion för så många år sen.” Lucas nickade lite för sig själv och drog tungan över tänderna då blicken åter svepte över hennes kropp igen. Så började hans krigsskadade tankebanor igen, hur en drake på fält skulle förändra allt. Det fick hans hjärta att slå hårt igen.
“Gör det ont?” frågade han och föll för impulsen att sträcka ut handen mot henne för att röra vid ett av fjällen.

Lucas följde sina egna fingrar med blicken då han strök dem över de svarta fjällen. Strukturen förvånade honom, kanske hade han förväntat sig något metalliskt, som i sagorna. Men det var ju klart att det inte skulle kännas så. Mer som de taggiga små ödlor man kunde fånga vid flodbädden varma sommardagar.

Han hummade bara åt hennes ord och insåg plötsligt anledningen till att deras land aldrig verkat särskilt angeläget om att hålla en stor armé. I en tid av verklig kris hade det inte behövts. Lucas drog tillbaka handen och drog fingrarna fundersamt över käken då han åter vände upp blicken till Vinga. Det fanns så många frågor som bubblade upp inom honom men han hejdade sig innan han ens ställt den första. Hon var ju trots allt en person som vem som helst. En drakperson. Tanken fick honom att skratta till lite och i brist på att ens veta hur man agerade i en sådan situation skakade han bara på huvudet.

“Kan du ändra dig tillbaka? Du har en liten flicka att be om ursäkt för och trösta.”

Lucas kunde förstå varför hans dotter blivit så rädd när han betraktade transformationen. Han rynkade ögonbrynen en aning och undrade plötsligt vad som förmått Vinga att förvandla sig. Eller hade hon redan varit det? Nej, hur skulle då Linnea ha vetat att det varit hon.

Hennes kommentar fick honom att skratta högt och han la armen om henne och klappade henne lätt på axeln för att ge henne stöd. Det var ändå bekvämt att hon åter var liten igen. Lucas lät henne stötta sig mot honom när de lämnade träddungen för att ta sig tillbaka mot huset.
“Jag tänkte att du kan vara med på morgonträningen nu.” sa han enkelt och det var svårt att tolka om han skojade eller inte.