- This topic has 181 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 6 månader sedan by
.
-
Morgonträningen? Hennes ögon spärrades upp och hon tog sig för huvudet lite ömket.
“Träning? Jag kan inte ens hålla mig själv på fötterna!” konstaterade hon och hoppades innerligt att det som Lucas sa var ett skämt. Däremot kändes som om det inte var det. Hon grimaserade och höll sig för sin mage.
“Det är värre än att bli mörbultad. Det där” konstaterade hon
-
Lucas såg ned på henne med en aningen road min. Det hade varit hennes svar som avgjorde om han tänkte göra slag i sak eller inte.
“Låter som tio minuter av att hålla en sköldmur. Precis vad vi ska träna idag” Det var inte alls det han tänkt men det passade. Drake eller inte, hon behövde lära sig hur det var på ett slagfält.
“Ingen skulle hejda sitt svärd bara för att den andra är trött. Du behöver lära dig att kämpa igenom smärtan och tröttheten.” han sa det så enkelt med en lätt ryckning av axlarna.“Varför gjorde du det förresten?” Han antydde på vad som inträffat i skogsdungen.
-
Hon stannade till och kunde inte rå för att luta sig åt sidan för att spy av utmattning. Smärtan som ven inom henne och hennes ben var svår att förklara och hon höll för sin mage och slöt ögonen för att försöka tänka bort smärtan. Hon föll ner på knän och kände det mjuka gräset under hennes fingrar.
“Jag… jag vet inte” sa hon tyst och lite skamset.
-
Lucas stannade då hon började hulka och sjönk ned på marken. Blicken gick från henne tillbaka mot huset som inte alls var långt borta och han kisade lite mot solen som fortfarande stod ganska lågt. Ett lågt hummande lämnade honom.
“Ibland gör vi irrationella saker för att finna vår plats i världen.” hans blick gick tillbaka ned till Vinga. Hon hade nog haft det tufft i livet, sin börd till trots. Han pressande henne inte mer utan stod med händerna mot höfterna och blicken fundersamt mot den gården.
-
Irriterat spottade hon mot marken och greppade tag i gräset och andades tungt. Det var svårt att inte fortsätta med sitt illamående men hon reste sig upp. Torkade av sin munn och såg på Lucas. Hennes panna var kallsvettig och det märktes att hon inte alls mådde bra.
Hon försökte att sträcka på sig och se stolt ut som hon brukade göra för att sedan röra sig mot de fältet som hon hade sett Lucas och mannarna träna på innan. Hon slöt ögonen igen och kunde känna hur vingligt hon gick. Snurrade hela världen? Eller var det bara hon?
-
Lucas vände åter blicken till henne då hon tog sig upp på fötter och fortsatte tillbaka mot huset. Hussoldaterna hade samlat sig igen, de passade tydligen på att sitta och lata sig i morgonsolen. Det var inte en lång bit fram till dem.
“Ändrade planer gubbar, tänker att vi testar lite styrka med en sköldmur. Vad sägs om det?” Lucas verkade vara den enda som var exalterad över den idén “Hämta en extra sköld, vi har ytterligare en som vill vara med” Hans nicknng mot Vinga fick männen att se lite skeptiska ut, hon såg ju verkligen för jävlig ut. Men det fanns inge protester utan de hämtade en extra sköld så övningen kunde börja. -
Att hon ens gick igenom träningen var mirakelvis, men så fort hon gick in i huset kollapsade hon. Tillräckligt långt ifrån så inte många skulle se. Fast även om enbart några få skulle se var det genant nog. Hon var inte svag. Hon höll sig för pannan och skakade på huvudet.
“I helvetets alla ställen” muttrade hon ilsket åt det hela och strök en hand genom sitt hår och den kallsvettiga pannan.
-
Solen stod högt på himlen då träningen var slut och det verkade som om det skulle fortsatt bli en solig dag. Det var fullt liv på gården, barn som jagade höns, ett par tjänare som slaktade en gris för kvällens grillning och kvinnofolk som skrattade och sjöng då de höll på med tvätten. Man fick passa på när det inte regnade. Gårdsliv fick det att krypa i Lucas skinn så han drog sig tillbaka med Mahrduk för att träna unghästarna att inte vara rädda för sin store vän.
Vingas närvaro var det inte många som tänkte på. Förutom ett litet blont yrväder. Linnea hade stått och tittat på Vinga uppifrån trappan. Tillslut reste hon sig upp och satte armarna i kors.
“Du vet väl att jag inte blev rädd på riktigt” ropade hon uppifrån trappan med kaxig röst. “Det var på låtsas” -
Mest av allt längtade Vinga till sängen, eller kanske ett bad först. Ensam, lugn och ro. Men hennes önsketankar blev avbrutna av en liten röst som var bekant och hennes blick smalnade något. Det var klart att hon inte kunde vara irriterad och arg på en liten tös som henne. Vad hade hon trott egentligen? Fast trots det var hon irriterad på småglinet.
“Det tror jag inte.” svarade Vinga simpelt och höjde sin blick för att möta lill flickans.
-
Linnea såg lite konfunderat ned på henne från toppen av trappan, armarna fortfarande i kors över bröstet.
“Jag ska bli drakriddare en dag” Sa hon sedan stolt och började gå ned på trappan, snubblade till lite och fick då ta tag om räcket istället när hon fortsatte ned.
“Min storasyster har alltid sagt att du skulle komma tillbaka och ta över slottet. Hon är smart” Linnea stannade framför Vinga och flinade. “Men jag brukar inte lyssna på henne. Även om hon hade rätt”
“Vill du se mitt rum?” -
Barnets förmåga att koncentrera sig så lite på en konversation fick Vinga att le och skaka på huvudet. Orden fick henne nästan att skratta djupt. Ta över slottet? Varför skulle hon vilja det. Hon gjorde en grimars åt tanken.
“Ta över slottet? Knappast, vet du hur tråkigt det är att vara en prinsessa?” frågade hon med ett höjt ögonbryn och sedan ryckte hon på axlarna. Hennes rum, ja varöfr inte? Vad hade hon bättre för sig. Förutom att vila förstås…
“Javisst, visa vägen!”
-
“Men då blir du ju drakriddare” sa hon och skrattade till, som om Vinga var dum eller nått. Sen snodde hon runt och sprang uppför trappan igen. Hon stannande mitt i.
“Kom då!” så sprang hon vidare upp för trappan och fram till dörren av sitt rum.
“Jag har ett helt eget rum” Sa hon stolt och öppnade dörren. Ett enkelt barnrum, fast man kunde nog inte tro det var en flickas. Det var en rustning uppställd i rummet, troligen en gammal Lucas burit med tanke på storleken, svärd och yxor på väggarna tillsammans med J’lothain’s vapen. Flickan sprang genast fram till en tavla och pekade med ett flin.
“Där är du!” Likheten var väl inte slående, en förskönad oljemålning av en rödhårig ungmö iklädd endast en vit klänning på en obetslad häst och en lans högt hållen över huvudet. Flickan sprang fram till en bok hylla och drog fram en skriftrulle.
“Här är historien om hur du vann men så blev du fördriven av din avundsjuke bror” -
Allt som hon såg fick henne att se lite förvirrad ut. Varför skulle en liten flicka ens ha tankarna på henne? En som försvann och förrådde sin familj. Eller ja, det var ju det hon fått höra. Det fanns väl två stycken olika delar av historien. Hon skakade nätt på huvudet och drog handen igenom håret.
“Jag vet inte riktigt om det är den sanna historien…” hummade Vinga, lite för sig själv och satte sig lite tafatt på sängen. Vad hade hon lyckats att stampa in i nu?
-
Linnea ignorerade fullkomligt hennes ord och fortsatte komma fram med saker och böcker och peka på bilder som hon hade i full enthusiasm.
“Mamma säger att vi ska vara tysta om dig när vi åker till slottet. Men jag är för ung för att va där än så det gör ingenting” hon snörvlade till igen och drog sig under näsan med handen innan hon satte sig bredvid Vinga med ett pergament som hon rullade ut. Det var alvisk skrift och några vackra bilder som man kunnat tro föreställde Vinga.
“Jag kan inte läsa alviska än, men när jag lär mig så behöver jag inte bara titta på bilderna.” Linnea pekade på bilden och flinade.“Alviska ja, du har din lektion nu…!” Det var en barsk och befallande röst. Vid dörren stod en yngre kvinna med de typiska kläderna för en guvernant. Linnea suckade högt.
“Men måste jag..!? Det är ju första glöden idag!” Klagade hon och hasade sig ned från sängen för att gå fram till guvernanten som stod med händerna mot höfterna. -
Allting förvirrade Vinga, vad i helvete var allt det som hon visade henne? Men hon nickade bara och log artigt, så som vem som helst skulle gjort. Hon sneglade lite på rullen och rynkade lätt på ögonbrynen över texten som överdramatiserade den första striden hon hade varit med om.
Nästan som om hon själv var rädd för rösten från guvernanten ryckte hon till. Allt för många gånger hade hon haft en lektion som hon inte velat ha.
“För all del, kan inte flickan få öva sin alviska med mig?” frågade Vinga på sin alviska och log ett charmerande leende.
-
“Jaaaa!” Tjöt Linnea glatt och såg förhoppningsfullt på guvernanten. Hon däremot verkade oimponerad och drog tillbaka sin slöja för att visa ett spetsigt öra.
“Nej” Sa hon kort på alviska och vinkade med sig Linnea som suckade och såg butter ut.
“Vi kan leka riddare sen när jag är tillbaka” sa hon moloket och följde med guvernanten ut ur rummet. -
Att alven var så otrevlig mot henne, fick henne att fnysa och korsa sina armar. Hon hade lust att fråga om hon egentligen visste vem hon var. Trots allt hade hon räddat hennes folk, mer än en gång.
Däremot så tog hon chansen att sova en stund, innan hon vaknade av en god grilllukt. Hon dorg in den och slickade sig lite om munnen innan hon tog på sig ett par byxor och en enkel skjorta. Hon gick ner för att dra in doften igen.
“Mh, luktar gott!” utbrast hon glatt.
-
Vädret hade hållit i sig under dagen då tjänarna grillade den nyslaktade grisen över öppen eld. Ju närmare kvällen kom, desto mer förväntansfulla blev tjänare som soldater och barn. Firandet var äntligen i gång, även om det var mer lågmält såhär på landsbygden. Tjänarna hade med sång börjat duka upp på långbord ute på verandan som vette mot en trädgård full av nyknoppade örter, grönsaker och vårblommor. Eldar brann i sina järnkorgar och fat och man hade tagit fram både öl och vin.
Lucas fick erkänna sig besegrad av familjelivet när hans döttrar insisterade på att han skulle lära dem nya ridtricks. Så hela eftermiddagen hade gått ut på att skrika och skratta åt de två flickorna på sina ponnysar som travade runt i en cirkel på fältet. Nu när solen börjat gå ned så anlände de tillbaka till gården och kunde känna den utsökta doften av grillat kött, vitlök och timjan.
“Ta hand om era ponnysar och var kvicka, det vankas mat..!” utbrast han belåtet och slog ihop händerna. Snabbt kom han runt huset till verandan för att se hur Mahrduk stod och snurrade på spettet som grisen var fast vid. Tjänare och tjänarinnor likväl som hussoldaterna hade redan börjat dricka och några satt till bords, andra i hammockar och fåtöljer som fanns där ute. Stämningen var minst sagt god. -
Egentligen kunde man tro att Vinga skulle trivas i sociala sammanhang, trots allt var det väl det en prinsessa tränades i? Hon stod lite vid sidan om och kliade sig lite nervöst på ena axeln. Hon var inte ens säker på om hon kunde umgås längre, det var allt för många år hon hade spenderat med någon som hon inte hade ett avtal under eller… för den delen inte var en häst eller fluga. Hon gav dock till ett förvånat läte när en väska vid hennes fötter började röra på sig och ut stack två öron och ett trolls förfärliga ansikte.
Gormkäft verkade rätt nyvaken och han tvekade inte en sekund på att tända sin pipa som bolmade lika väl som grillen. Han var inte allt förnöjd över att ha vaknat upp – vad var egentligen bättre än drömmarna? Dessutom hade han lyckats gömma sig för de förfärliga småttingarna länge nog.
-
Lucas lämnade Mahrduks sida för att fylla på sin väns ölstop och gick upp på verandan. Där fick han syn på Vinga vilket fick han att le och nicka som hälsning. Blicken fastnade på väskan där ett fult och bekant ansikte stack fram vilket fick hans leende att bli större.
“Gormkäft…!” han skrattade till och ställde ifrån sig stopet för att gå upp till Vinga och såg ned på trollet.“Så det passar att vakna nu? Du har sovit i månader” Lucas skrattade och satte sig på huk framför trollet och sträckte fram handen så Gormkäft skulle passa pipan vidare.
“Det här är Gormkäft” han blickade upp på Vinga med ett leende. “Gormkäft, det här är prinsessan Vinga” presenterade han dem.
You must be logged in to reply to this topic.