Lucas blinkade lite mot röken och tog emot pipan. Han tog ett par djupa bloss och höll dem inne innan han blåste ut röken med en liten hostning och gav tillbaka pipan till Gormkäft. Åter sträckte han på sig och hostade till en gång till då han skrattade åt Gormkäfts ord.
“Alltid lika charmerande..!” Lucas gav Vinga en road blick och skakade lite på huvudet och mimade “Bry dig inte om honom”

“Vänner!” Lucas vände sig om med ett brett leende då han började tala högt till alla som samlats (hela hushållet faktiskt)
“Kom sätt er till bords, svinet är strax klart och denna afton firar vi inte bara inför Eldens dag… men också att vår förlorade prinsessa återvänt” Tjänstefolk och hussoldater stämde upp i en skål och lätt hurrande innan man började bana väg för att sätta sig ned. Det var fri placering, som vanligt när Lucas fick bestämma, förutom att han alltid fick sitta på ena kortsidan av långbordet.

Det var föga förvånande att Gormkäft tog plats intill honom, snarare var det väntat för Lucas del då de alla kring bordet med glada tillrop och förväntansfulla ögon såg på medan Mahrduk skar upp den helgrillade grisen. Det som var förvånande var hur smidig och duktig Mahrduk var på att göra det och snart kunde man ta för sig av maten på bordet. Lucas skrattade åt Gormkäfts ord genom det glada sorlet.

“Det är därför jag har dig” sa han lite simpelt och log roat mot den tufsiga filuren innan även han sträckte sig och tog för sig av maten. Det var avslappnat kring bordet vilket passade honom bra, då soldaters dåliga bordsskick skavts av på honom genom åren och han inte orkade tänka för mycket på etikett. Så kort in på måltiden höjde han sitt glas med öl.

“Skål! Skål för vår förlorade prinsessa, skål för hälsan, för elden och skål för att få dela denna kväll med ert goda sällskap!”

Det var sannerligen en trevlig kväll med mycket skratt och historier utan skrupler, sånt som föll Lucas i smaken. Han hade blicken fäst på Mahrduk som utmanade en förfriskad soldat i armbrytning och skrattade gott då Vinga snubblade ned i hans knä. Det fick honom att skratta ännu högre.

“Hoppsan..! Inte hade du behövt vara så dramatisk, vill du att jag ska stoppa om dig så är det bara att fråga” skrattade han fram men det roade leendet hade ändå en allvarlig underton.

Hennes motreaktion, eller brist på, fick Lucas att förvånat höja på ena ögonbrynet. Han log snett och skrattade lågt.
“Jag skulle säga… att du fått lite för mycket” han ställde ned glaset som han haft i handen och hjälpte henne upp på fötter när han själv ställde sig upp.
“Kom, jag hjälper dig till ditt rum” han la armen stöttande om hennes skuldror. Han själv drack ju inte så mycket så ölen och vinet han druckit värmde knappt kroppen.

Lucas klappade henne lätt om ryggen och skrattade gott.
“Som du vill. Jag finns här” det fanns en menande glimt i hans ögon och han slog sig ned på stolen igen och tog upp glaset. Vinga skulle säkert klara sig, det fanns ju inte många faror förutom småbarn i huset.

Mornarna i huset började alltid tidigt och alltid högljutt. Det var barnskrik från innan tuppen gol tiill hussoldaternas stora förtret, eftersom de knappt gått och lagt sig innan detta helvete bröt lös. Lucas var uppe tidigt och satt vid frukostbordet tillsammans med Linnea och Thea som gormade över sina kokta ägg.
“Men pappa mååååste ni fara redan?” tjatade Linnea buttert med ögonbrynen i skarpa streck över ögonen. Lucas bara log sorgset mot henne då han såg upp från det brev som hans fru lämnat till honom, som berättade vad hon tyckte han skulle ha med sig och vad som hänt i landet de senaste två åren.
“Ja, men jag är tillbaka igen om några dagar.” han sänkte blicken till brevet igen men då slog Linnea argt ned nävarna i bordet.
“Jag struntar i dig! VINGA DÅ!?” gastade hon arg vilket fick Lucas att börja skratta. Gott hande han nog vela säga åt flickan men barnuppfostran lämnade han till sin fru.

Linnea var inte nöjd över svaret utan lutade sig bara buttert tillbaka i stolen med armarna i kors över bröstet. Lucas skrockade lågt då han fortsatte läsa brevet och ignorerade Vingas blick. Linnea kröp ner från stolen vid Vingas sista ord och klättrade upp på armstödet till Lucas stol där hon började viska i hans öra. Det fick Lucas att flina lite och såg på Vinga med en liten axelryckning innan han vände sig till sin dotter och viskade tillbaka i hennes öra.

“Aha…! jag visste det” utbrast flickan triumferande och sprang ut ur rummet
“Eeh… din frukost..?” Lucas avslutade knappt det ropet för han insåg att det var lönlöst. Med en liten suck vinkade han till sig en tjänaren som börjat städa undan frukosten och räckte en sida av brevet till henne.
“Kan du packa det här? Och be en av soldaterna att packa min gamla rustning och schabraken” tjänaren tog emot brevet med en förvånad min.
“Ämnar du delta vid turneringen?” frågade hon lite pafft och slog sedan ned blicken över sin egna fråga. Lucas bara ryckte på axlarna och vände blicken till Vinga.
“Varför inte? Det eller dansa. Och jag gillar inte att dansa”

Lucas gjorde en liten grimas och viftade bort Vingas ord om etikett och regler.
“Äh, jag tänker inte ställa upp i svärd. Det blir kanske dusterna och meleen” han vek ihop resten av brevet och satte ned i bröstfickan på den enkla, ärmlösa rock han bar. “Det var nästan tjugo år sen jag va med i dusterna. Får man fortfarande fortsätta till fots när man slagit den andra ur sadeln?” blicken höjdes till Vinga och han såg nästan förväntansfull ut, snudd på blodtörstig.

Vid hennes ord om revansch skrattade han till och sken upp i ett leende då en idé slog honom.
“Åh, jag vet..!” Han hytte lite med fingret i luften “… va med i meleen med mig! Det är nästan inga andra riddare som är med för att så många skadar sig, så kommer garanterat få hålla ena laget. Det blir perfekt träning!” Han for upp på fötterna med leendet kvar på läpparna.
“Så, packa det som du ska ha med dig! Så får du ta min dotters ridhäst dit, den är mycket trevligare att sitta på än det där som Jelena grävde fram åt dig för resan hit”

Lucas höjde på ögonbrynen åt hennes ord.
“Då är det bäst du börjar öva. Yxa är klumpigt på slagfältet, om du inte vill springa med orkerna det vill säga.” Det fick honom att flina och han slog ihop händerna som för att säga att det var det då han reste sig upp.
“Gott! Det blir så tråkigt om det räcker med att få den andre ur sadeln”

Lucas hade klätt sig i en ganska enkel väpnarrock, tillsammans med ringbrynja och armskenor. Han visste att hans fru skulle bli besviken över att han bar någon form av rustning men han trivdes bäst i det. De hade tagit fram hans dotters ridhäst till Vinga, en lite ädlare och behagligare typ än bastanta krigshästarna. Lucas satt på en liknande typ och i släptåg hade han en av sina stridshästar och så en stackare som fick bära mestadels av packningen.

“Sköt er nu! Vi ses om några dagar” vinkade han åt sina döttrar som stod utanför på gårdsplanen för att ta farväl. Thea vinkade frenetiskt tillbaka då de red ut genom valvet men Linnea ropade bara:
“Ta tillbaka slottet Vinga! Lok’tar ogar!” Det fick Lucas att skratta då de gav sig ut på vägen som skulle ta dem till staden.

Lucas började gräva fram ett äpple ur ena sadelväskan och tog en tugga med en liten axelryckning. Hans smaskande fick en av ledhästarna att se upp piggt och han kunde inte låta bli att bita av en bit som han gav hästen. Tillsynes verkade han ganska obrydd över Vingas kommentarer.

“Själva akten att ta över det är ju roligt.” han gav henne en leende och tog ytterligare en tugga av äpplet. “Det är tanken över att bo där som får blodet att frysa till is” man hörde knappt vad han sa mellan tuggorna och blicken gick upp mot skyn som var stundvis solig, stundvis tung av moln. Åt kommentaren om gubbar och att dansa skrattade han bara.
“Bitter, uttråkad och korkad. Sånt skapar bara svaga män och giftiga kvinnor” det var klart att han antydde adeln när han sa det.

Leendet blev något mindre roat och han log istället mjukt mot henne.
“..du menade att ramla i Mahrduks famn, kanske? Han har ett gott öga för dig” Lucas skrattade men skakade sedan på huvudet. “Det är ingen fara, du är inte den första som blivit lite rund om tassarna”