Lucas skrattade högt, tog en sista tugga av äpplet och räckte fram skruttet till hästen han satt på.
“Säg inte det du! Mahrduk må slåss med yxa men hans svärd” Lucas vände sig en aning i sadeln gjorde en gest längst ena underarmen för att antyda… ja, på någots storlek. Han skrockade åt sig själv och gav Vinga en längre, outgrundlig blick.

“Nä, men det har du nog rätt i” sa han efter en kort stunds eftertanke och han log menande. “Men vi skulle gott försöka” Lucas skrattade återigen åt sig själv och blicken vändes tillbaka mot vägen som nu grenade sig och blev till en bredare sådan.

“Så… vad tänker du göra nu när du återvänder?”

“Det kan de gott få” skrattade han fram och hummande lite fundersamt åt hennes fråga. Han fuktade läpparna eftertänksamt och höjde ena handen för att visa att han inte riktigt haft någon plan.
“Jag trodde du skulle vilja stanna och underhålla mina små elaka dvärgar. Men tydligen lyckades de besegra dig på en knapp dag.” han dolde ett skratt dåligt genom att låtsas hosta och vände blicken tillbaka till henne. Någonting över honom talade för att han visst hade en annan agenda, men att han inte skulle förtälja det än.

“Själv är det önskvärt att jag visar mig vid liv då och då som en god riddare av Kaelred. Inte bara för att göra frugan belåten… det skulle vara förargligt om din nobla bror kungen skulle tro att artontusen män med en landsman i spetsen skulle vända sina spjut mot honom” Det var en mycket komplex företeelse, speciellt nu när krig närmade sig Kaelred och deras bundsförvanter.
“Fast å andra sidan ska inte kungar sitta bekvämt och lita på sina landsmän. Så han kan för all del få vara lite nervös”

Lucas skrockade åt hennes härmande och skakade lite roat på huvudet. Sedan fick hans ansikte en lite mer allvarsam min.
“Han borde grubbla lite mer på vad som sker öster om Järnporten. Förr eller senare når det hit.” hans röst var lägre och han vände blicken ut över de vårgröna fälten. De spridda molnen på himlen svepte över solen för en kort stund och det blev både kallare och dystrare innan det drog förbi igen.

“Jag säger det med all välmening för din bror, men det som komma skall tror jag varken han ens tillsammans med sin bror är redo att möta. Vid Erethil så hoppas jag han kan gräva fram mer av er far när det väl kommer” Lucas vände blicken från fälten till Vinga och sedan ned på ledhästarna, något fundersamt.

Lucas nickade lite disträ åt några passerande bönder och log sedan mot Vinga.
“Åhå, äre så? Berätta… jag har aldrig hört historien om det där tornerspelet direkt från källan. Jag var ute på fält då och har bara hört historierna.” han gjorde en liten paus och skrattade till “Som du själv sett är något förvrängda”

Lucas lyssnade intresserat och höjde bara en förvåningens ögonbryn åt de anklagelser som varit mot Sloan. Hela historien lät ungefär exakt som man kunde föreställa sig från myterna som gick runt, förutom att där hade hon varit naken och allt möjligt. Men han kommenterade inte det, eftersom hon verkade ha ett kraftigt motstånd mot att vara det hon blivit. Ett hopp för mer jämställdhet. Lucas skrattade lite lågt och kliade sig på ena ärret.
“Sloan alltså… Det var otippat.”

Lucas gav henne en lång blick och rynkade lite på näsan. Menade hon på att det inte var så otippat att han anklagats för det. Lucas ruskade av sig en rysning och skakade på huvudet en aning.
“Han tjänade den förre drakriddaren då jag var väpnare… och senare blev riddare. Så vi har varit på en del turer ner över landet för att jaga bort bråkstakar tillsammans. Tränade en del ihop innan jag for till Karm för att studera” Lucas ryckte lite lätt på axlarna.

“Du var alldeles för liten för att minnas min tid vid hovet, men det är därifrån som jag känner honom. Bra karl. Redig och principfast.” Lucas nickade för att ge tyngd åt sina ord.

En trött häst, tänkte Lucas då han manade på ridhästen. Det var ett halvhjärtat försök att komma ikapp henne. Dels hade han både packhästen och sin stridshäst i släptåg, varav den senare bockade och sparkade i ivern att få sätta fart. Men Lucas visste också att hans ridhäst knappast hade en chans mot den som Vinga satt på. Men han skrattade likväl, även om avståndet mellan dem ökade.

Över nästa krön kom han ikapp henne där hon saktat in och han skakade bara skrattandes på huvudet.
“Jag skulle inte låtit dig ta den hästen” skrattade han gott och klappade sin som frustade belåtet efter galoppen. “Hade aldrig en chans”
“Så, vad vann du, förutom äran?”

Lucas höjde på ögonbrynen.
“Jasså? Du förväntade dig inte att vinna?” han log retsamt men skrattade sedan till och såg aningen fundersam ut. Blicken gick över kullarna och fälten då han tänkte efter med ett hummande ljud. Tillslut stannade blicken vid henne med en min som tydde på att han kommit på någonting bra och värdigt den lilla insatsen.

“Okej, så… du får en fråga till mig – vad som helst, som jag måste svara helt ärligt på.”

Hennes kommentar var oväntad och fick honom att skratta till häpet.
“Vinga, jag är en gift man. Inte skulle jag bedriva otukt” skrattet fortsatte i ett skrockande och han noterade hennes lite generade min. Lucas betraktade henne för en stund då hon var tyst innan hans uppmärksamhet vände sig till hästen. Eller snarare hästarna, eftersom han hade två i släptåg också. Men de var inte så mycket till bekymmer för honom, dels var hästarna välridna och hans egna förmåga på hästryggen var mer än adekvat.

“Priset går ut vid solnedgången. Så fundera inte för länge”

Lucas skrockade lågt och suckade.
“Ack, måste jag göra dig besviken för mina hemligheter är inte lika dramatiska som dina” sa han menande och med en dramatisk röst. Lucas bet sig lite fundersamt på insidan av kinden med blicken i skyn. Han funderade dock snarare på vad han skulle kunna säga som kunde vara ruggigt men inte egentligen av värde.
“Tro inte sämre om mig nu Vinga, för det jag gjorde då var som soldat och endast på order av mina befäl…” Lucas sänkte blicken till henne och det fanns inget spår av hans vanliga leenden. “Men under Karms inbördeskrig hände mycket som jag inte är stolt över. Som löst sammansatt krigsförband så… vi levde upp till legosoldaters dåliga rykte. Vi länsade byar, brände deras hus och… dödade deras barn.”