Lucas fnös till av ett bittert skratt.
“Och det är vilka order man ger som definierar en som ledare” han harklade sig och spottade på marken. Det plötsligt ljudet fick hans häst att skygga lite åt sidan men han tycktes oberörd av det och samlade bara ihop tyglarna i sina händer som han sedan lät vila på framvalvet till sadeln. Blicken studerade Vinga för ett ögonblick. Hon hade en min han sett tidigare och han undrade stilla vad det betydde, även om han kunde ana det från många år kring soldater.
“Krig är ett lustigt sällskap att hålla. Antingen förgås man av det, eller så kan man inte vara utan det”

Lucas brast också ut i skratt om än med en lite bitter underton. En lätt huvudskakning och suck tystade hans skratt men leendet hängde sig kvar.
“Jag kommer inte ha en plats vid hennes sida när jag dör. Man skulle varit född kaldrländare. Mot Valhall, för ära och död…!” Han härmade orden så gott han kunde. Ungefär det enda han visste att de sa, från de få krigare därifrån han träffat i sitt liv.
“Så Vinga, hur har du tänkt göra din stora entré?” han bytte samtalsämne så han anade att det beklämde henne något.

Lucas såg förvånansvärt belåten ut över hennes ord och ett snett leende prydde hans läppar då han drog tungan över tänderna med ett lite klickande ljug.
“Hm.. låt se…” han skrockade lågt “… varför inte sträcka på dina vingar lite och säga hej på turneringsfälten?” Lucas såg nästan utmanande på henne. Han visste det var generellt en dålig idé men lite kaos och panik kunde gott adeln och de rika borgarna få.

Lucas hade lutat sig framåt en aning, stödd med underarmarna mot framvalvet på sadeln. Det låga skrockandet fortsatte vid hennes fråga.
“Jag är uttråkad. Det är försäsong, kampanjerna månader bort och trots det osäkra läget så kan kommande kampanj bli en kall sådan.” hans röst var helt ärlig och han fortsatte efter en kort konstpaus “och som jag sa tidigare, ingen kung ska sitta lugnt på sin tron.” Lucas rätade på sig i sadeln igen och smackade på packhästen som försökte rycka åt sig gräs vid vägkanten. Stresstest på nationer var alltid underhållande sysselsättning och ibland undrade han just hur stresståliga deras land varit, som så länge varit förskonat från stora krig.

Lucas såg mot henne med rynkade ögonbryn.
“Att du ska dödas? Det var det dummaste jag hört” han blev lite perplex av hennes fråga men packhästen var envis och han fick se tillbaka till den och rycka i ledremmen innan den återigen höll god takt och han såg tillbaka till Vinga med en suck.
“Du är varken ett djur eller ett byte. Du är Vinga. Du råkar kunna bli en drake” han ryckte på axlarna och log uppmuntrande.
“Eller är det dina bröder du talar om? Att de skulle jaga dig?”

Lucas flinade lite för sig själv men så ändrades leendet. Det var ett nytt leende, outgrundligt och i hans ögon hade en ny gnista tänts.
“Är det så? Det låter ju… spännande” tonen antydde på att han verkligen fann det spännande och hans blick gick ut över landskapet, leendet kvar på hans läppar. Den lilla prinsessan var alltså också en reptil.
“Så hur bör jag försvara mig mot dina bröder?” han skrattade som om han fann det hela roande.

“Hur menar du… olika sorts drakar?” Lucas såg lite förvirrad ut och han klappade förstrött sin häst på halsen. Men han kunde inte rå för att skratta till lite åt hennes bitterhet över sig själv.
“Jag tycker du underskattar dig själv Vinga. Det är ovärdigt att se ned på sig själv sådär.” han var uppriktig i sina ord “Och inte bra i längden. Det äter upp en” han log varmt mot henne och manade på hästen så den skulle öka takten en aning.
“Vet du varför orkerna hälsar med en hand över hjärtat?” han passerade henne i en frisk trav med de två andra hästarna i släptåg och vände sig bakåt för att möta hennes blick. “För de vet att styrkan kommer från själen”

Lucas fnös roat.
“Bitterhet är gift” hans blick gick längst vägen och fastnade vid byggnader längre fram. De närmade sig floden som rann strid med smältvatten från vita bergen. Vattnet skulle stå högt i den djupa flodforan som grävts ut under årtusendena. Dånet från det forsande vattnet kunde redan höras.
“Hm… det kanske är jag som blivit galen” han gav Vinga en road blick.
“Och om de skulle jaga mig, vad kan jag göra för att stoppa det?”

Lucas skrockade lågt med en belåten min. Han valde att släppa ämnet, hennes arrogans gick nästan att ta på och han hade tagit reda på tillräckligt. För tillfället. De närmade sig den väldiga stenbro som skulle ta dem över till andra sidan floden. Några mindre vakthus stod kantade intill de höga pelare som bar upp varsin staty föreställandes drakar. På andra sidan reste sig liknande pelare med statyer. I övrigt var det en enkel men bastant design av sten.

“Vad i självaste…!” utbrast Lucas lite irriterat över den anslagspelare de passerade. Han stannade upp för att läsa det bud som satts upp där.
“Den fattiga och snikna jäveln” muttrade han till och skakade på huvudet då han manade på hästen igen samtidigt som han började gräva fram några mynt ur sadelväskan. Lucas gav Vinga en blick.
“Ståthållaren för dessa marker och bron har höjt tullen. Hans familj är urfattig” Lucas fnös “Adeln kan vara allt patetisk ibland”

Lucas hummade bara lite lågt och hälsade på den unga mannen som kom ut ur vakthuset. Han kunde inte varit mer än fjorton år och hans uniform var två storlekar för stora. Lucas stannade hästen intill honom och log då han gav tullavgiften för att få passera bron. Pojken gav dem båda en lite undrande blick, man kunde ju se på både Lucas och Vinga att de inte var vanliga bönder direkt men eftersom ingen bar något heraldiskt märke verkade han bli konfunderad. Lucas skrattade bara lågt.
“Må elden alltid brinna” hälsade han honom när de passerade ut över den långa bron. Ljudet från järnskodda hovar mot sten överröstades av dånet från floden under bron. De tog ett par minuter att komma till andra sidan. Härifrån var vägen bredare och stenbelagd.
“Vi bör vara framme innan solen gått ned. Vad tror du din bror planerat för firande ikväll då?”