Då han verkade så osäker om hela upplevelsen bestämde hon sig för att sakta ner med frågor och nyfikenhet kring det som hade hänt där inne. Hon var inte färdig med frågor, men hon kunde vänta lite.

“Ofelia är en druid!” Utropade hon uppspelt, som om det var någon stor insikt. Om någon kunde sådana här saker, borde det vara hon. Men det skulle innebära att återvända till Aenyas läger.

“Men hon jobbar för Aenya. Kanske kan vi hitta henne utanför lägret om vi väntar länge nog?” Hon log åt honom och lutade sig fram för att ge en av hans händer en kyss medans de bekvämt strök hennes.

Zifri skrattade till när han snurrade henne och hon höll kvar och tog några extra varv efteråt då det var en kul grej att göra. Hon log åt honom efteråt och kastade sig upp i hans armar.

“Ja hur fångar vi en Ofelia? Hon brukar plocka växter i gläntorna runt lägret till sina drycker och salvor. Vi kanske väljer en gläntan med många olika växter och bara väntar?” Hon log åt honom och lindade armarna runt hans nacke.

“Jag är glad att du är vid liv! Unna mig lite närhet!” Hon smällde till honom lätt med handflatan över bröstkorgen när han retade henne med sina ord och nyp. Hon lutade sedan huvudet mot honom och släppte ut en uppskattande suck.

Väl framme vid gläntan såg hon sig omkring och kunde se flera av de blommor Ofelia hade kommit bärande på när hon kommit tillbaka från sina vandringar. Det här var en perfekt plats. Zifri var så distraherad av sina tankar att Camthalion överraskade henne och hon hoppade till när han rörde vid hennes öra, och hon skrattade till igen.

“Det är perfekt.” Svarade hon enkelt och log medans hon förde en hand över blomman han placerat på henne.

“Tänk om den här blomman är dödsgiftig. Vilket tråkigt slut på vår fina resa.” Hon log retsamt för sig själv innan hon reste sig upp och vände sig mot honom för att ta hans händer.

“Jag tror du oroar dig i onödan, men vi väntar så länge som det krävs innan vi går tillbaka till lägret. Vill du inte gå tillbaka alls, kan vi försvinna. Men den här gången låter vi dem veta.” Hon ställde sig på tår och sträckte sig för att ge honom en kyss.

“Hon satt sig själv i en grotta i tvåtusen år när hon blev sur på folk, så jag skulle inte förvänta mig att hon gör någonting i någon större hast. Så vi kommer nog vänta ett tag.” Zifri log åt honom och hade själv ingenting emot att vänta. Hon hade gott om tålamod, även om det inte ens kom nära till vad hon föreställde sig att det behövdes för att försvinna från samhället i två millenium utan att ge upp och återvända. Imponerande helt klart, men hon undrade också om det kanske var världsrekord i småsinthet.

Medan de väntade vandrade hon runt ett tag, men snart insåg de att det bästa helt enkelt bara vore att sätta sig någonstans undanskymt och invänta hennes anländning. Om hon såg att det var folk i gläntan skulle hon nog välja en annan, så där satt de en bit bort från den, i ett av träden. I timmar, pratandes, mysandes, vilande, stirrande. Kvällen kom, natten passerade och det var först mitt på dagen efter som gläntan hade aktiviteter, och det var nog bara tur för dem att det var Ofelia. Under morgonen hade Zifri insett att hon likaväl kunde ha gått till en annan glänta för att hämta sina växter, om hon ens hade gått själv. Men där var hon!

Ofelia i sin mossgröna långa kappa vandrade in i gläntan och såg sig omkring efter särskilda växter och vid olika tillfällen stod hon vänd mot paret som satt i ett av träden och väntade. Just när hon syntes tydligt där hon vandrade och plockade växter så skulle Camthalion kanske känna igen henne, särskilt då hon hade det närapå unika utseendet i form av helgröna ögon som till och med lyste upp i mörkret, och långt jordbrunt hår flätat längst ryggen hennes.

Kanske hade de träffat på varandra fler än en gång, hon och Camthalion, men mest anmärkningsvärt var nog cirka femtio år sedan när en mänsklig rövargrupp tagit skydd i skogen och där blivit anfallna av patrullerande alver och en sammandrabbning hade orsakat ett blodigt slag som resulterades i de flesta människornas död och några skadade alver. Ofelia träffade på scenen efter slaget och började behandla alla inblandade, människor och alver utan hänsyn till alvernas vädjan om att låta människorna dö, som hade alvblod på sina händer sedan tidigare.

Zifri stötte till Camthalion när hon såg Ofelia och indikerade att det var dags att röra på sig, för att kort därpå släppa ner sig till marken tyst och började röra sig mot druiden.

Zifri var på väg att ropa ut till Ofelia, när Camthalion talade först och mycket mer försiktigt. Zifri samlade sig då och släppte ut luften hon hade samlat i lungorna när hon gjorde sig redo att ropa. Hon märkte att han rörde sig lite bakom henne och hon flyttade sig lite åt sidan då så att han kunde se henne bättre och Ofelia honom.

“Ofelia! Vi behöver din hjälp,” Började Zifri och log åt henne för att sedan vända sig mot Camthalion och tog tag i hans arm. Ofelia reste sig upp från att ha sökt bland några blommor och vände huvudet sitt i deras riktning. Vem hon tittade på var högst otydligt, då det inte gick att följa hennes enfärgade ögon. Hon började röra sig mot dem, lite lätt på huk, hennes huvud lutat lite åt sidan medan hon satte blomman hon bar på ner i väskan.

“Camthalion? Vad har hänt med dig?” Hon klev upp till de två och tog ett halvt varv runt Camthalion inspekterande och det var från kroppsspråket tydligt nu vart hennes blick var. Helt och hållet på Camthalion, som om Zifri knappt var där. Hans röst var annorlunda, hela hans kropp var annorlunda, men vissa saker var detsamma. Röstläget var väldigt likt, Zifris sällskap en aning avslöjande och fastän han hade ett förändrat kroppsspråk fanns det avslöjanden i hans rörelser för Ofelia.

Utöver det så skadade det såklart inte att hon såg på världen med lite andra ögon än många andra och drastiska förändringar för vissa var inte detsamma för Ofelia. Sedan fanns det annat Ofelia reagerade starkt eller inte alls på, men många gånger verkade det som att Ofelia kunde känna igen en alv från en annan även om de båda befann sig bakom metallrustning med heltäckande hjälm. Camthalions far sökte sig då och då till Ofelia inte bara för hennes ålder och erfarenhet, utan för att även jämnåriga alver till henne saknade hennes syn på världen och de som levde i den. Sedan var det svårt att hitta alver lika likgiltiga till allt liv som Ofelia, så han hade funnit en vän och mentor även i det.

“Det är mitt fel. Han blev skadad, han föll från ett träd ner i eld och jag försökte läka honom. Istället blev det … fel.” Hon rynkade på näsan åt hennes ord. Det kändes fel att säga att det blev fel, men hon visste inte hur hon bättre kund förklara det. Ofelia ställde sig framför Camthalion och såg mot dem båda med ett lätt leende på läpparna.

“Vad kan jag hjälpa er med?” Frågade hon enkelt och sakligt.

Ofelia observerade deras interaktion och log varmt och tydligt när Zifri njöt och lutade sig in mot Camthalion när han tog henne på ryggen. Hon klev undan en bit och satte sig ner på en sten, vänd mot duon. Där satt hon lätt framåtlutad med sin blick riktad mot Camthalion, men vad hon tänkte på gick inte att avgöra från hennes uttryck som fortfarande hade kvarlämnor från parets närhet.

“Jag vill inte gärna ändra på någonting naturen har skapat, men jag kan respektera om du vill välja den kropp du är född in i.” Hon stannade upp för att låta orden sjunka in innan hon fortsatte. “Vad det är för varelse ni har träffat vet jag inte, men jag tror mig se spår av den i er båda. Jag råder er om ytterst försiktighet om ni avser fortsätta träffa den …” Hon stannade upp i sin mening, men bara för en märkbar extra sekund för effekt.

“… Men varelsen har inte fel. Du bär på en formbytares magi utan dess naturliga utveckling så som den växer i Zifri och andra med fallenhet för den. Du har magi nu, Camthalion, men i ett väldigt rått tillstånd. Om du inte tar på dig att studera läran om din magi utgör den stor fara för dig. Det finns olika lösningar, du är långt från att vara utan alternativ, men det mesta blir permanent eller svårt att ändra tillbaka, så …” Hennes uttryck blev allvarligt och hon synligt låste blicken helt på Camthalion.

“Vad vill du göra, Camthalion?”

Zifri var först rätt munter och log åt honom när han såg på henne, men på bara ett ögonblick förändrades det med vad Camthalion sa och hon var påväg att fräsa till när han sa att han inte visste vad som var bäst för alla. Det hade väl ingen betydelse? Men innan hon hann så bröt Ofelias röst hennes frustration.

“Det osjälviska är sällan det som är bäst för alla. Förnekar du dig själv och dina sanna känslor blir det oftast på bekostnad av relationerna omkring dig, även om de relationerna är orsaken till din uppoffring.” Hon reste sig upp och gick över till dem båda. Hon höll ut en hand sedan mot Zifri och log åt henne. Zifri tog den, och världen tystnade helt omkring henne. För ett ögonblick såg hon oroligt mot Ofelia, men leendet hon möttes av gjorde att hon istället böjde sitt huvud respektfullt och höll hårt om Ofelias hand.

“Zifri kan för studen inte höra oss.” Hon höll upp hennes och Zifris handhållning för en stund för att visa, som om det av sig själv sa någonting. “Så länge jag håller i hennes hand hindrar min magi henne från att höra dig.” Hon gav honom ett varmt leende.

“Varför är beslutet svårt för dig? Vet du inte vad du vill, eller är det att du inte vet vad alla andra vill? Bortse från alla förväntningar som ligger på dig, bortse från politik, krig, ansvar och bördor … om du fick välja ditt eget liv, hur skulle det se ut? Hon kan inte höra dig.” Hennes röst var nu väldigt vänlig och en gnutta föräldralik, så som var hennes ovana som så mycket äldre än de flesta omkring henne.

“Livet är precis vad du gör det till. Antingen väljer du att skapa ditt eget liv, eller så låter du krig och politik skapa dig. Allt du hittills har vetat är inte mycket alls, du är ännu ung, låt inte dessa alvers och människors krig och hemskheter definiera dig.” Ofelia logn lätt åt honom men tappade leendet när han började bli uppgiven.

Zifri såg hur Camthalion började bli ledsen och fastän hon fortfarande höll Ofelias hand, av respekt för det som pågick, så skyndade hon sig fram och gav honom en kram, lindade sin fria arm runt honom och pressade sitt huvud mot hans bröst, och höll sig mot honom kärleksfullt. Hon sa ingenting, då hon inte var säker på varför han var ledsen, men hon höll om honom. Ofelia log åt dem och såg sedan Camthalion i ögonen igen.

“Varför är du ledsen ä, Camthalion?” Hon var skarpsynt nog att förstå att det han var ledsen för var inte samma sak som de pratade om. Förändringen kom för plötsligt.

Zifri ansträngde sitt grepp när hon kände att Camthalion gjorde det och var tacksam för hand andetag mot hennes huvud, medan Ofelia såg beklagande på honom. Hon placerade en hand på hans arm och försiktigt erbjöd hon honom ett leende.

“Jag beklagar din sorg … men hon var aldrig faktiskt den kroppen du nu har förlorat. Korpen var formen given henne, men hon är inte mindre levande nu än hon var vid kroppens bortgång. Hon är åter vart än det var hon kom från till dig.” Hon tog undan sin hand från honom.

“Det är naturligt att känna som om du har svikit henne för att du inte tänker på henne, men våra sinnen sorterar våra tankar för att skydda oss. Mycket har hänt dig, Camthalion, ditt sinne klarar bara av lite åt gången, så vissa saker behöver vänta tills det finns utrymme för dem. Det här blev ett säkert ställe för dig att sörja Sunniva.”

Ofelia såg på honom, en aning förvånad. Hade hans far inte berättat om Sunniva? Klart han inte hade gjort det. Ofelia undvek att fnysa till och skakade på huvudet.

“På sätt och vis gjorde du det, men inom dig själv. Du stötte inte på Sunniva en dag, du frammanade henne. Om hon är en separation av dig själv eller om du tog vara på en vilsen själ vet jag inte, men hon kom från dig.”