När han skrattade så var Ofelias uttryck talande för att hon faktiskt inte skämtade, ett allvarsamt uttryck. Hon lät ämnet ligga i luften en stund innan hon fortsatte, och hon gav honom en beklagande blick.

“Sunniva tog form enligt dina behov och skulle kunna igen. Du är inte magiskt tränad, men det finns magi inom dig, så som de finns inom de flesta av oss. Vissa råkar bara ha bättre tillgång till det än andra, men vår värld är en magisk en och vi är alla kapabla att ta vara på den, på ett eller annat sätt, och ibland svarar den på våra behov även utan att man har en fallenhet för magi.” Hon log åt honom, som om det svarade på alla frågor om Sunniva.

“Vad borde du göra,” Svarade hon upprepande. “Jag är inte rätt person att svara på det. När jag förlorade min tillhörighetskänsla till mitt folk gick jag till skogen och har levt själv sedan grundandet av Aldiea. Det var rätt för mig, men du är inte sorten som försvinner in i skogen tänker jag mig, Camthalion. Om du hade ett år kvar av ditt liv, vad skulle du göra med det? Vill du dö i Akh’Nairfindës och Dal’elaths krig mot sig själva och världen?” Det var ingen hemlighet vad Ofelia tyckte om krig generellt, hon var en stark motståndare och Aenya fick tåla att hon försökte få bort alver från stridandet om hon kunde.

“Vad gör dig glad, Camthalion? Vad gör dig ledsen?”

“För att kunna svara på det behöver jag förstå vad Sunniva är, men hon är åtminstone inte död. Du gav henne bara form.” Hon log först åt honom, men när kniven formades i hans hand vände hon tydligt blicken mot den och klev närmare för att ta tag i handleden hans som höll i kniven, för att hindra honom från att göra någonting med den.

“Du lider av en soldats börda, Camthalion. Du har vuxit upp med intrycken att ett liv i krig är den rätta vägen, där det enda som förändras är vilket slags krig vi för. Krig mot fienden, kriget mot våra egna från annan politik, krig mot oss själva. Låter du krigare forma dig är ett liv och en utveckling utanför konflikter och bortanför räddarens syften svåra att förstå sig på. Sedan länge har vi alver blivit en krigarsläkt hellre än de livsglada varelser många av våra kusiner är.” Hon såg mot kniven i hans hand, mer orolig för hur den kom till mer än att han nu höll i den.

“Jag gissar att du funderade på att bruka våld mot dig själv för att försöka tvinga fram Sunniva på nytt? Ännu ett beslut motiverat av en krigares tankar.” Hon kunde inte komma på många andra anledningar till att han skulle ta fram sin kniv under samtalet om Sunniva, då hon ursprungligen hade funnit honom på grund av hans skada till ögat. Hon stod tyst för ett ögonblick och funderade innan hon släppte handleden hans. Hon stannade kvar nära för att hon kunde inte ta avstånd från honom och samtidigt hålla i Zifris hand.

“Vill du verkligen att jag berättar för dig vad du borde göra?”

Zifri hoppade till när hon plötsligt hörde världen omkring sig igen och särskilt ett vädjande från Camthalion. Hon skrattade till åt att hon blev skrämd av enkelt vanligt ljud och klev lite åt sidan för att inte vara i vägen för vad än det var som pågick. Hon lutade sig åt sidan för att se på den viftande svansen och roat klev hon runt Camthalion för att närmare studera svansen medan de höll på med sin grej. Ofelia förvånat ryckte till åt hur entusiastisk han blev hennes fråga och även hon log lite lätt, för att sedan ömt hålla om hans händer.

“Jag kan fördröja dina förändringar länge nog att du kan lära känna din nya kropp lite bättre. Det finns magi i den här världen som klarar av att dämpa energierna som färdas genom din kropp, om jag bara har mina redskap.” Hon syftade så klart på magiska markeringar på kroppen som skulle tjäna att kanalisera mycket av energierna istället för hans kropp. I förlängning skulle det innebära att han blev mer resistent till andra former av magi likaså, men hon kände ändå att hon kunde lita på att någon som Camthalion inte skulle utnyttja det.

“Angående din identitet, jag kan inte berätta för dig vem du är, men jag kan ge dig möjligheten att ta reda på det själv. Jag behöver hjälp nämligen och jag tror att ni kan hjälpa mig.” Detta drog till sig Zifris nyfikenhet som precis hade fångat tag i Camthalions svans med sin hand och höll i den medan hon kikade fram från bakom honom mot Ofelia. Ofelia fortsatte.

“När jag lämnade allting bakom mig lämnade jag även några artefakt kvar, och jag har nyligt fått höra att ett av dem togs tillvara på av en gammal vän som emigrerat till Iselem. Jag kan själv inte lämna Nela’thaënas för att hämta hem det, men ni kan.”

Zifri skrek till när hon slets med svansen in i Camthalions omfamning och hon skrattade innan hon lindade en arm runt honom och även hon såg på Ofelia.

Zifri såg lite tveksam ut, där fanns varken skog eller gräs, visst? Men hon svalde det snabbt och log istället, samtidigt som hon frivilligt kittlade sin näsa med hans svans tofs, den var ganska mysig faktiskt. Hon fokuserade igen på Ofelia när hon talade.

“Aenya klarar sig. Hon har gjort det hittills och om hon invänder sig för hennes egna skull, då är avstånd bara hälsosamt, då det är bra för dig. Det är ditt liv, Camthalion, du gör vad du vill med det. En sann vän ger sitt stöd.” Hon ryckte sedan på axlarna lite lätt.

“Dessutom är mitt uppdrag viktigt. Artefaktet behövs tas vara på innan Iselem faller in i fullskaligt krig och det hamnar i fel händer. Här hos mig är det återigen säkert. Hjälper ni mig?” Ofelia såg mot dem och Zifri synligt funderade på hur hon skulle vara till hjälp i en värld utan skog och grönt.

“Det fanns en stad vid namn Thir Rilma, den borde fortfarande finnas kvar. Min gamla bekanta lär ha utvandrat dit och tog min fjäder med sig. Jag tror inte ni kommer möta något motstånd alls om ni bara lyckas övertyga Yfandes om att den är i säkert förvar hos er under resan hem igen. I samband med att jag hämtar min utrustning för att hjälpa dig, Camthalion, ser jag till att också ordna så att ni kan hitta till staden. Den finns inte på någon modern karta.” Hon såg mellan honom och Zifri och log åt dem båda.

“Lämna Aenya till mig, jag kan tillräckligt motivera uppdragets vikt och kan ta ansvar för alla känslor som det kanske väcker. Du har genomgått stora förändringar på väldigt kort tid, Camthalion, det är bra om du kommer bort från intrycken av din uppväxt och får en chans att hitta dig själv.” Hon började gå iväg, men stannade upp några steg bort.

“Jag kommer hämta allt vi behöver innan ni reser bort. Men jag säger det här och nu bara i fall att jag glömmer det senare … Yfandes har ingen rätt till fjädern och de vet om det. Om de inte överlämnar den, gör vad ni kan för att få hem den ändå. “

Zifri skrattade till åt honom och ryckte på axlarna. “Du är längre, har svans och horn. Det är mer av dig att tycka om helt enkelt, mer Camthalion till ytan.” Hon log retsamt och satte sina armar om honom medan hon mötte hans kyss.

“Att resa ska bli kul, men jag vet inte till vilken användning jag kommer vara i Iselem. Min pilbåge är inte närapå lika bra som din och finns det någon grönska överhuvudtaget där?” Hon såg lite osäker ut, faktiskt lite nervös, men tvingade fram ett leende ändå till honom.

Hon log åt honom och stötte lätt till honom. När de snurrade runt skrattade hon till och sedan såg hon lite fundersam ut medan hon undrade om hon kunde göra sig till en bofink.

“Det blir långt bort från träd och skog, men det ska bli kul att träffa världen! Och få se öknen, även om den mest bara är sand.” Hon pressade sig mot honom och lindade armarna runt han.

“Men så länge det är du och jag, kan det vara precis vad som helst vi gör, oavsett om vi jagar en fjäder eller slåss mot monster. Har du någon gång varit till Iselem?”

Hon och Camthalion, på äventyr. Vem hade trott det? Halva skogen kanske, så dålig som Zifri vanligtvis är på att dölja sina känslor. Det var sällan som hon ens brydde sig om att dölja hur hon kände, och hon tyckte om honom. Nu när han var tillbaka så skulle hon dessutom inte ge honom en enda chans att försvinna igen, om inte han hade för avsikt att försvinna från henne. Vilket ingenting tydde på, så bara glädje fanns att hitta hos Zifri.

Efter en tid av väntan kom Ofelia med sina redskap och lite andra prylar och de sökte sig lite bort från gläntan för att inte vara helt synliga om någon kom passerande, efter vilket Ofelia tatuerade in magin i hans rygg. Det var länge sedan hon använde den sortens skrift och särskilt den här, då det var ett mäktigt vapen i fel händer. Tatueringen var mild i sin effekt, men även mind absorbering av magi kunde klassificeras som farlig.

“Det är vackert! Hur mår du?” Svarade Zifri med ett stort leende när Camthalion frågade och hon klev fram för att känna på den. Hon hade sett alver blivit tatuerade förut, men till skillnad från den gången så fanns det inget blod efter det här arbetet. Hon förde handen ömt över området, som säkerligen fortfarande var väldigt känsligt. Ofelia räckte fram en ryggsäck som Zifri accepterade medan hon fortfarande inspekterade tatueringen.

“Väskan innehåller en karta över Iserion samt omringande områden så att ni kan ta er förbi och det finns även en karta över västra och centrala Iselem, med Thir Rilma markerad där den en gång var. Staden borde inte ha flyttat på sig, det var länge sedan en Iselemsk stad gjorde det.  Ni har lite proviant och vatten också, men viktigast av allt är en flaska med en klar vätska i sig. Det finns en liten röd sten i flaskan, som alltid kommer flyta i riktningen mot fjädern. När ni har fjädern i er ägodel, och är säkert på väg tillbaka, förstör flaskan.”

När han grimaserade lyfte hon en hand och förde den lätt över hans läppar, försiktig och kärleksfull i hennes beröring. Hon log åt honom och gick närmare för att ge honom en omfamning. Att han drog sig undan var inget hinder för henne, då det kändes självklart för henne att det inte var riktat mot henne, att han blev uppgiven över någonting annat och från sammanhanget var det mest sannolikt att Iserion nämndes.

“Det är såklart inte vilken fjäder som helst. Den tillhörde en sylfid några av oss lärde känna när Nela’thaënas var ungt, men som gick bort under Orkkriget. Inte bara var fjädern både en gåva till mig och vårt enda minne av henne, utan innehavaren blir en luften och vindens mästare. Tills nyligt har jag inte brytt mig mycket om att inte ha den, men hela världen är i rörelse och nu när Nearena är död vore det oansvarigt av mig att inte försöka lindra följderna av min apati.” Ofelia böjde sig ner till sin egna väska och plockade upp en bit bröd, som hon räckte över till dem.

“Inför er resa genom öknen. Bären jag använt i bakningen gör att det räcker väldigt länge, det krävs inte mer än en tugga för att mätta er.” Hon log åt dem.

“Lycka till!” Ofelia gav dem båda var sin kram innan de gav sig iväg, en försiktig kram som om hon var orolig att de skulle gå sönder i hennes grepp, även om hon sannolikt var mindre fysiskt förmögen än någon av dem. Zifri kramade henne hårt tillbaka innan de gav sig iväg och så fort de var i rörelse så stötte hon upp sig mot Camthalion och gick tätt intill honom.

“Vad spännande! Inte nog med att vi kommer få se världen, vi kanske till och med räddar den! Men personligen visste jag inte ens att sylfer hade fjädrar.” Hon rynkade lite på näsan men log åt honom och tog tag i hans arm med sin ena, och den andra tog fram flaskan med den röda stenen i sig, som mitt i den vattenfyllda flaskan pressades i en sydostlig riktning. Vilken fascinerande grej.

“Borde vi gå rakt söderut, runda Iserion och istället passera genom Nehlemet? Det kommer såklart göra att resan tar längre, men vi minskar risken att tappa våra öron.” Hon lutade huvudet mot honom, hennes tonläge varsamt, rösten mjuk då den både talade om ett känsligt ämne och försökte skoja till det.