Resan hade varit en ganska tråkig sådan, om inte för det trevliga sällskapet. Många gånger var det ont om klättringsmöjligheter och deras restid hade kanske blivit lidande av alla gånger Zifri klättrade stenar och allt annat stort hon kunde hitta, balansera på stenar längst floder eller helt enkelt klättrat på Camthalion ibland. Den resande delen av resan var ingenting Zifri var gjord för, då det var på tok för långa sträckor utan att någonting hände. Visst, Zifri hade ett enormt tålamod, men det var när det inte fanns någonting fantastiskt som väntade dem på andra sidan av resan. Hon blev ofta rastlös och tog ut det på Camthalion på ett eller annat sätt, ivrig att komma fram.

“Jag kan bokstavligen bli en mus om jag vill. Försiktighet finns i mitt blod.” Hon log åt honom och gav honom en knuff innan hon rätade till luvan över sitt huvud. Den var obekväm, hon gillade det inte alls, men hon skulle bestämt inte vara den som avslöjade dem, även om hon just nu inte förstod varför de skulle hålla sig dolda.

Hon följde efter Camthalion som en svans och när han stannade och tittade på kläder var hon direkt på plats också för att även hon kika. Ståndet hade plagg i alla möjliga färger, färger hon aldrig sett på kläder tidigare. Modet var kraftigt annorlunda från både Nela’thaënas och Iserion, helt klart.

“Kanske de här istället?” Frågade hon Camthalion och tog tag i armen hans när han var på väg iväg, och plockade upp ett annat par med pösiga byxor, men vita istället för bruna, och hon rörde sig sedan till en röd väst som hon också plockade till sig och log åt honom. Samtidigt vandrade hennes ögon över resten av plaggen i ståndet, sökande efter någonting åt sig själv. Då det såg ut som att Camthalion bara tänkte ta det och gå förutsatte hon att det bara var att plocka utan att behöva betala, då hon räknade med att han i sin världsvana visste mer om den här sortens plats än henne.

Zifri såg mot honom när han höll på att grimasera och trots alla hennes försök kunde hon inte riktigt förstå vad han syftade på. Var han missnöjd med hennes val av kläder? Hon log osäkert åt honom, men leendet blev mer genuint när han plockade på sig två klänningar. Hon passade på att ta en vit skjorta med sig genom att sträcka sig efter den när han ryckte med henne, och höll dem tätt mot sig för att inte tappa dem när hon överraskades av styrkan han använde. Någonting gjorde honom nervös, vilket gjorde henne vaksam, var det någon som hade sett hotfull ut och hon missat det?

Innan Camthalion kom vidare långt dök en kattlik varelse på två ben upp från runt hörnet av ett annat stånd och ställde sig i vägen för honom för att sedan omgående placerade sin hand i Camthalions lediga hand och slöt sin andra om handen så hon höll i hans ena hand med båda sina. Hon hade ett stort flin som avslöjade rovdjurständer, hennes runda gula ögon skarpa och stirrande rakt in i hans egna medan hon klev nära.

“Min herre, vi har ingen gemensam betalplats, du behöver betala varje stånds varor för sig hos respektive ägare. Khid kommer vilja att ni stannar och betalar hans kläder innan ni går vidare till nästa stånd, men ni kan vänta här hos Kihim under tiden, får det lov att vara lite fisk medan ni väntar, Kihim kan sälja extra billigt!” Kihim vickade med huvudet mot sitt egna stånd och log artigt men samtidigt insisterande mot honom. Ståndet var ett långt, djupt bord med en stor variation av fisk, som trots värmen och solen såg förvånande färsk ut.

Kihim var en kortpälsad kattvarelse färgad vit- och svartrandig med en lång svans som vinglade bakom henne, nästan lika lång som hon själv var, en längd jämförbar med Zifri. Hennes öron var stora, långa och spetsiga, betydligt större än en alvs öron var. När Zifri såg henne tänkte hon spontant springa, för att lyda Camthalion, men situationen fick henne att tänka att det inte var rätt drag. Men såklart, om Camthalion sprang, så skulle hon såklart göra detsamma.

Zifri hoppade till i förvåning åt ljuden, och ändå mer förvånad blev hon när Camthalion plötsligt försvann från hennes grepp och rusade bort från både henne och katten de precis hade stött på. Hon var på väg att ropa efter honom att det inte var någonting att oroa sig för, när en man rusade precis förbi henne och nästan stötte omkull henne då han inte tagit hänsyn till att hon var i hans väg. Mannen rusade förskräckt inåt i Quirib, tydligt flyende. Hon var på väg att sätta efter Camthalion igen när dånet av tre ryttare passerade henne och i sällskap av ett sandmoln runt tre väldiga hästar red de uniformklädda ryttarna efter mannen som precis stött i henne.

Hon log åt kattvarelsen och gav henne en bugning.

“Ledsen för det där, han har haft en jobbig vecka, jag hämtar honom så betalar vi.” Hon log åt henne men kom inte mer än några steg bort innan ett smärtat skrik hördes lite längre bort, och när hon slängde blicken i riktningen kunde hon se hur en av hästarna hade rusat ifatt mannen och sprungit rakt över honom, som nu låg skadad på marken och två av de tre i uniform hoppade av för att närma sig människan.

Hon kom på sig med att fortfarande bära kläderna hon hade plockat och gick snabbt tillbaka till kvinnan, för att placera dem i armarna på henne. Hon tog sedan av sig sin egna kappa, placerade den i armarna hennes också och sedan dessutom sin dolk och sin läderpung med vatten, som var av väldigt bra kvalitet.

“Det hela är ett missförstånd, ta mina grejer tillfälligt så hämtar jag tillbaka honom. Om inte kan ni behålla dem.” Hon log åt henne, och kattvarelsen log osäkert tillbaka medan hon kollade på prylarna. Efter att Zifri var klar, så stack hon efter Camthalion i riktningen han rusat. Hon passerade kappan och plockade på sig den, för att sedan klättra upp på taket med några snabba smidiga steg, sökande. Han var snabbare än någonsin, så det krävdes ansträngning av henne att alls ha en chans att komma ifatt när han var förskräckt.

Det hade tagit henne tid att hitta honom, men när han kikade ut från tornet hade hon lagt märke och efter bara en kort stund hade hon lyckats ta sig upp dit, klättrande hastigt tills hon kom uppklättrande vid hans sida och log åt honom, samtidigt som hon såg lite orolig ut. Utan sin kappa var vem hon var synlig för alla, men här uppe i höjderna spelade det inte mycket roll, och det var ändå inte värre än en naken Camthalion. Hon placerade kappan på marken bredvid honom innan hon satte sig ner bredvid bollen Camthalion, och lindade armarna sina runt sina knän medan hon satt och tittade på honom.

“Hur mår du?” Frågade hon enkelt och bara satt där tålmodigt och tittade på honom medan hon väntade på svar.

“Jag vet att du inte menade någonting illa, vi är betydligt starkare än enskilda handlingar.” Hon log åt honom och drog sig lite närmare för att sitta lutad mot honom. Hon gav honom en kyss på kinden och lät sitt huvud luta mot hans axel.

“Du har nog överkänsliga instinkter, du har en ny kropp, med sina egna impulser. Du behöver nog träna den så som du tränat den innan. Jag känner samma när jag förvandlar mig, jag får direkt impulser som inte hör hemma hos en alv.” Hon tog tag i svansen hans med en hand och strök fingret längst kalufsen.

“Men tänkte du faktiskt stjäla kläderna?” Hennes tonläge var retsamt och hon hade lite skratt i blicken.

“Du behöver berätta sånt för mig! Jag kan ljuga, vet du! Men jag tror inte vi behöver. Vi kan säkert förhandla fram lite kläder, kanske mot en bit av brödet.”

Hon glädjes åt kyssen och satt armen runt honom när han reste sig, för att hjälpa honom upp och ge honom stöd att stå. Hon höll en hand mot bröstet hans och tog fram kappan som hon hade surrat runt sig med andra handen och lade den över honom.

“Det är ingen bra start på resan att vi stjäl oss in i Iselem, Camthalion. Vi ser till att få kläder till dig på ärligt sätt, vi har saker att byteshandla med.” Hon log varmt åt honom och såg ut över staden nu när hon stod upp och fick chansen att göra det. Det var en vacker stad, helt annorlunda från människostäderna hon tidigare sett i sitt liv. Var det här vad hon kunde förvänta sig från resten av Iselem? Hon skulle inte vänja sig snabbt, så hon såg fram emot resan.

“Och tala för dig själv. Jag är försiktighet förkroppsligad! Det är bara en av oss som hoppat ut ur en trädkoja utan att kunna flyga.” Hon hånlog och gav honom en retsam stöt mot benet med sitt eget.

Hon smällde till honom lätt i axeln när han kommenterade hennes försiktighet. Hon log muntert åt honom och kollade sedan ner för kanten.

“Du tog dig upp, jag tror du kan ta dig ner också. Men jag ser till att fånga dig om det går på tok.” Hon placerade en öm hand på axeln hans, som för att visa ett förtroende att han klarade av klättringen själv, svår som den såklart skulle vara om man var ovan med klättrandet. Hon tog sedan avstånd från honom och började röra sig neråt, då hon ville vara nedanför honom om det skulle vara så att någonting gick fel med hans klättrande. Hon hade olika knep för hur hon skulle kunna fånga honom, men alla krävde att hon var på plats om han föll.

“Du är en skogsvarelse nu, du behöver träna din klättring om du vill passa in.” Hon log retsamt åt honom, men var rätt så säker på att vad än han var, så var det en av skogens varelser.

Hon klappade händerna glatt när han kom ner från tornet och skuttade fram till honom för att ge en omfamning. Zifri hjälpte honom sedan med kappan hans och log åt honom medans de började bege sig tillbaka. “Vi lever i årtusenden, Camthalion, det lär hända många gånger till.” Hon höll om armen hans och lutade sitt huvud mot hans axeln medans de gick.

Väl tillbaka på gatan stelnade hon lite när hon såg lite längre bort där vakterna hade kommit ifatt mannen från tidigare, och han låg kvar där han blivit nedtrampad. Hade hästen haft ihjäl honom? Hon rynkade obekvämt med ansiktet, men slöt sina ögon sedan och tog ett djupt andetag. Säkert skulle hans kropp tjäna som en varning, men det var inte mycket till varning när man inte visste vad han hade gjort fel. Hennes instinkt var att hämta kroppen och begrava den, eller åtminstone städa till den, men intellektuellt visste hon bättre.

“Jag tycker vi skyndar oss med att bli klara här och reser vidare så snart vi kan.” Sa hon kort och försökte undvika att se mot kroppen, men kunde inte låta bli stundvis, nästan som om den hade en dragkraft som uppmanade henne att komma närmare och ta hand om den.

Zifri blundade hårt när handen tog tag i hennes fot och hon försökte ignorera det, men så snart han yttrade sin önskan om vatten gav det vika för henne och hon kände en kyla sprida sig genom henne när hon övervägde att ignorera mannen ytterligare. Det kändes fel. För fel. Hon hade vatten, mer än hon behövde, så hon stannade upp trots Camthalions vädjan och vände blicken mot mannen på marken.

“Vänta,” Sa hon enkelt åt Camthalion och vred sig ur hans grepp för att böja sig ner mot mannen på marken, sittande på huk bredvid honom medan hon tog fram sitt vatten. Många av människorna i mängden omkring dem stannade upp och tystnade, medans två av vakterna började gå mot Zifri. Hon sänkte ner sin träflaska med vatten mot munnen på honom och försiktigt hällde hon ut vattnet in i munnen.

“Jag beklagar att jag inte kan göra mer.” Sa hon ursäktande till mannen och placerade en hand på kinden hans. Såklart kunde hon göra mer, men hon var inte här för att göra en fiende av Iselem.

Zifri såg sig över axeln och fräste till djuriskt när hon såg vakterna med sina dragna vapen, hon såg på mannen som glädjes åt vattnet och när Camthalion ryckte i henne kunde hon känna hjärtat sitt rusa. Hon ryckte till i Camthalions hand och drog honom nära, för att i nästa stund byta skepnad i en stor ljusshow, från ena stunden till nästa gå från att vara alv till att bli en väldig, rödfärgad gorilla. Hon plockade upp både Camthalion och den döende mannen i en arm, fullt förstående att hon mycket väl kunde vara den som härnäst hade ihjäl den skadade mannen, men han var dödsdömd redan och hon ville försöka.

Vakterna sprang nu mot dem för att stoppa henne, helt klart vana med alla möjliga sorters varelser, då de inte verkade alltför chockade att alven kunde byta skepnad. Hon rusade mot en av stenbyggnaderna och klättrade upp på taket, för att sedan börja rusa från hustak till hustak och komma bort från torget. Hon hade fördelen att ta taken bort, så hon kunde snabbt skaka av sig sina jägare.

Vakterna pekade mot en av vakterna med pilbåge, och mannen höjde en pil med någon slags påse längst fram. Han tände till stubinen som påsen hade och sköt pilen i riktningen de sprang åt. En bit upp i luften nådde stubinen påsen, och ett rött rökmoln formade en linje i skyn i riktningen Zifri rusat i. Hon såg upp mot den och omedelbart bytte riktning och skyndade sig till ett hustak med höga vallar, dit ingen hade sett henne hoppa och försiktigt satte ner Camthalion och mannen på taket, innan hon bytte tillbaka till alvform.