“Athal och jag har aldrig riktigt kommit överens i och med min inställning till vissa saker. Så det skadar inte att visa hövlighet till de gudar som styr på den plats man befinner sig.” Yazfein ler lite roat och något trött innan han nickar. Klart de var frustrerade och arga på hur fienden agerade samt att det var så svårt att få tag i dem. På sätt och vis var det snart av Hrafn, om samma känsla letade sig in hos soldater kunde de göra något förhastat om tillfälle gavs. Sen ser han på Ragnhildr igen med samma leende men något nästan bekymrat i blicken.

“Jag är från de mest nordvästra delarna av Karm och nog är vi alla rätt lika det får jag medge.” Säger han lite roat innan han skrattar för att sedan sträcka på sig med en rejäl gäspning. “Jag ska inte ställa fler frågor nu då om staden eller läget i övrigt. Men kanske kan jag byta några ord med er Ragnhildr medan någon kan visa mig var jag ska husera under min vistelse här?” Han hade lite menande lagt handen på såret hon sytt ihop och verkade lite fundersam då hon beordrat att trasorna skulle brännas. Vilket hon nog hade haft helt rätt i att de borde.

Yazfein plockade upp sina saker och såg sedan mot Audgisil innan han nickade kort i respekt mot honom. “På återseende när en ny dag gryr Kung Ulfhedna.” Sen skyndar han efter Ragnhildr och när de kommit utomhör håll ser han sig om vid hennes fråga. Han ville vara säker på att det inte var någon annan nära som kunde höra dem. “Jag tänker ta till mig er sed och vara rakt på sak. Varför valde ni att bränna trasorna?” Han hade själv en aning om varför men ville ändå höra från henne vad hon haft för anledning till det. Så länge inte ett sår varit väldigt infekterat fanns ingen anledning att bränna trasor, eller om det varit något annat som gjort hon valt att bränna dem. Hans hållning är väldigt avslappnad och obekymrad men blicken hans är allvarligare. Försöker läsa av hennes svar på hans fråga för att se hur mycket sanning hon kommer berätta.

“Sen behöver ni inte visa mig hela vägen till rummet, berätta var det är så hittar jag dit härifrån. Så kan ni göra er make sällskap i salen igen.” Hans röst är lite lugnare och mjukare nu men ändå inte helt avslappnad. Det fanns nästan en liten längtan i hans egen röst som om han inte såg fram emot ensamheten som skulle infinna sig när han nådde rummet.

Yazfein lägger huvudet lite på sne och ser frågande på Ragnhildr medan hon svarade honom med en mot fråga. Han möter lugnt hennes blick och verkar lite road av det hela på något sätt. “Jag fick såret i ett bakhåll det är sanningen men vad får er säga att det inte var en gren som gjorde såret? För oavsett så tror jag att ni har räddat livet på mig med vad ni gjorde.” Han såg till att hålla lite avstånd till henne så han skulle ha chansen reagera om detta samtal tog en vändning han inte ville det skulle ta. Yazfein är avslappnad och det finns inget hos honom som skulle tala om att han ljög eller lurades. Vilket han ju inte gjorde heller utan det var sanningen han sade men dock inte hela sanningen just nu. Han ville försöka se vad för kunskap Ragnhildr besatt eftersom hon tydligen lyckats märka något var väldigt annorlunda med hans sår. Var det som han trodde det var så hade demonen som gjort såret lämnat något i såret som tillslut hade tagit död på honom. Något han själv inte hade kunnat upptäcka när han först lagt om såret utan det hade börjat sprida sig efter det.

Yazfein höjer lite förvånat på ögonbrynen, var det för att han var förvånad över vad hon sa eller att hon kanske visste vad det hela handlade om? Sen nickar han kort och ser sig om som för att försäkra sig om att de är helt ensamma där. “Det har ni rätt i att det gör om jag tror mig förstå vad ni menar. Nej det var ingen riktig gren eller stock som gjorde såret. Det var en varelse från Hel kan vi säga som låg i bakhåll för mig under mitt senaste uppdrag. Jag har hört rykten om att vissa onda personer sökt efter en artefakt som det sägs ska hjälpa dem att slåss mot just sådana varelser. Så jag följde en ledtråd efter just sådan artefakt när denna varelse anföll och tog mig med överraskning. Hur något så stort kunde röra sig så tyst och snabbt är mig fortfarande ett mysterium. ” Han tystnar en stund och ser mot Ragnhildr bestämt.

“Jag väljer att lita på er och berättar detta även om jag helst velat hålla det för mig själv. Jag fann inte artefakten då jag blev rejält skadad, varelsen var dödligt sårad när jag lämnade den. Jag vill ingen här något ont utan är faktiskt här som allierad till Ulfhedna och inte som fiende.” Hans röst är lugn och samlad men allvarlig när han talar. Det finns inga tecken på att han ljuger nu heller, kanske lite mer av en lättnad över att ändå berätta det hela? Men han verkar då väldigt uppriktig och som om han berättar sanningen nu.

“Det var inte meningen Sandor skulle ha sådan artefakt utan mer se om den fanns samt förhindra de som ville åt den att få den.” Hans blick är stadig och lugn medan han inte verkar ljuga om det han säger. Men han ljög ju faktiskt då han tagit artefakten till Lloth innan han blev sänd till Kaldrland på magisk väg. Sen kan han inte låta bli att le lite och nickar, han hade vandrat rakt in i det där och inte alls tänkt sig för. “Ni har rätt oavsett om det är en varelse av Hel eller inte så kan jag inte neka att ni räddat mitt liv med största sannolikhet. Så ja jag är skyldig er en tjänst, en som står mig makt att göra så klart då utan att bryta tidigare hederslöften så klart.” Hans blick är stadig och verkar lite road, som om han ändå inte riktigt hade något emot att vara henne skyldig en tjänst. Han hade inte brytt sig om att bemöta hennes påstående om att han tjänade någon annan utan bara låtit det glida förbi.

Han följer henne med lite avstånd och hans tankar rusar lite medan han funderar på hur han ska svara detta. Han var rätt säker på att hon inte trodde helt på det han sagt men kanske att lite av det verkade trovärdigt för henne. “Jag vet inte vad det hade varit för artefakt. Eller om det ens fanns en där för efter att jag lyckats komma undan varelsen kunde jag inte finna någon artefakt. Så antingen fanns det aldrig någon där eller så har någon hunnit före.” Han har fortsatt samma lugn och samlade uttryck som han haft sen tidigare. Det fanns inte längre någon artefakt där nej, inte visste han heller vart den befann sig just nu heller så han talade nästan sanning.

Något är inte helt rätt med honom det är riktigt men han kan inte berätta allt nu eller kanske ens någonsin även om han skulle vilja det. Just nu var han nöjd med att de trodde lite på det han sade och inte tog honom för spion eller så åt Hrafn. Yazfein nickar kort mot Ragnhildr och ser nästan lite besviken ut även om det var spelat. “Jo en form av nederlag kändes det som det stämmer men jag kan inte göra mer åt det än vad jag har gjort.” Hans röst är lugn och gör ett försök att läsa av Ragnhildrs kroppsspråk för att försöka se vad hon tycker om det han säger. För nog kändes det som om att hon trodde på honom men ändå inte helt än så länge.

Hade han inte varit trött, skadad och redan omtumlad hade hon inte haft det så lätt att trycka upp honom mot väggen. Men nu överraskades han av hennes rörelse och fann sig tryckt mot väggen. Låst och för tillfället i hennes våld. Han bet tillbaka väl valda svordomar men han försökte vända på huvudet för att se mot henne. I hans ögon brann en ilska lika mycket över att han låtit sig överraskas som över det hon sa. “Jag är inget hot mot någon i er familj. Inte har jag heller skadat er dotter.” Iallafall inte fysiskt, att han hade sårat henne genom att försvinna utan ett ord det var något han antog redan och den tanken var lika mycket ett slag i magen som något annat. Han var varit avslappnad i hennes grepp men ögonen visade hans känslor där. Han nickade igen kort och drar ett djupt andetag. “Vad vill du jag gör? Svär en ed på att aldrig skada någon av er? “ Han väste fram orden mellan sammanbitna tänder och försökte än se mot henne.

Yazfein gör inte något motstånd alls utan låter henne kontrollera hans rörelser mot väggen och håller sig där. Men när hon nämner löften så mörknar hans blick igen men samtidigt finns det något sorgset i blicken blandat med ilskan. Han tar ett djupt andetag men nickar sedan kort för att låta ilskan försvinna helt från ögonen. “Löften är inget jag ger lätt, men om ni velat ha hjälp med en plan mot Hrafn så hade ni bara behövt fråga.” Och inte försökt tvinga till sig tjänster från honom genom att hålla honom låst mot väggen som hon nu gjorde. Han skakar sedan på huvudet och försöker se mot henne.

“Så ska ni hålla mig här länge till eller kan ni berätta mer medan vi går mot rummet jag ska använda?” Han ser lite frågande på Ragnhildr men har ändå bestämt sig för att hjälpa henne med vad det än var för plan hon hade i tanken. Inte bara för att han var skyldig henne minst en tjänst som hon hade rätt i utan också för att han lovat Maeve att hjälpa hennes familj i kampen mot Hrafn. Han göra ännu inga försök att ta sig loss från greppet hon håller honom i.

Han gnider sina handleder lite och känner hur det blivit lite fuktigt på ett ställe på vänster arm men döljer det fort med att lägga händerna bakom ryggen i en avslappnad rörelse som för att mjuka upp axlar efter hur hon haft honom låst. Han möter hennes blick lite frågande på varför hon hade nämnt just Maeve vid namn. Det var en väldigt övertygande mask han hade lagt an just nu, men började fundera på hur mycket Ragnhildr misstänkte egentligen. Han nickar kort som om för att visa att han förstått vad hon sa. “Så vad är det för plan ni har i tanken? Och hur skulle jag passa in i den?” Han följer henne ner vidare längs korridoren, han säger inget om varför hon antog att han skulle berätta för någon om planen. Just nu hade han inte bestämt sig ifall han skulle göra det eller hålla tyst om den helt inför de andra.