Hon kunde inte hålla tillbaka ett litet leende åt hans ord. Jo hon hade varit otroligt flitig, mörda fler personer än någon orkade räkna, sno åt sig inte bara rustningar utan information, sprängämnen, utrustning till rebellerna och så mycket mer. Hon hade inte fyllt sin kista för sig själv utan lagt undan allt för just detta. Dem som inte blivit köpt att agera utefter hennes intresse hade antingen blivit hotad, mördad eller övertalad med andra medel. Hon hade haft tiden, hade haft tålamodet och nu skulle hon äntligen få se om allt belönade sig. All tid hon lagt in i detta, planerat och vänt på likt ett schackbräde, gick till gränsen av vansinne. Nu hon skulle få reda på om Iserion hade tillräckligt många som kunde utmana henne.
Rebellerna hade fått utrustning att kunna utmana armén, kaos hade skapats på gatorna när alverna försökte utrymma i mängder, hennes spioner hade börjat agera hos adeln för att ge distraktioner där, under gator i tunnlar och i hus fanns otaliga mängder av sprängmedel som väntade att få visa upp sina färgsprakande krafter. Hon hade några på insidan hon lyckats övertala, några inom adeln som ville hjälpa till, antingen för att de stöttade alvernas rätt eller för att de blivit lovade makt i en skala de inte kunde få tag på annars. Vart än blicken vändes emot fanns det något som höll adeln upptagna medan hon smög sig in till kungligheterna. Hon hade lyckats få in lite sprängämnen men inte ens i närheten för att göra jobbet ordentligt.
”När man har tillgång till så mycket information, pengar och tid som jag haft är det få saker jag inte kan få tag på.” Flinade hon bara snabbt till svar men kunde inte låta bli att snegla smått åt hans håll när ha klädde om. För en väldigt kort sekund högg det till i hennes hjärta, en längtan hon sedan länge glömt bort. Han fick henne alltid att känna saker hon inte ens trodde sig vara kapabel till, oturligt för alla var hon inte svag att agera på det. Känslor fick inte plats i detta utrymme, absolut inte nu.
”Den räddare jag tror vi alla behöver ibland.” Retades hon tillbaka mot hans fråga. Jo han skulle bli ett tomt hopp. Ge dem styrkan att slåss för något de inte hade kunskapen om, hopp om en morgondag som aldrig skulle egentligen komma. Hon hade målat upp sig att vara en frälsare, en räddare till de som behandlats orättvist, men de skulle snart få se hur fel de haft. Hämnd var inget vackert och mjukt, det kom i rasande eldar för att sluka allt i sin väg.
”Lycka till. Låt oss en gång för alla få ett avslut på människans vidriga natur.” Hon kysste hans kind tillbaka och såg på flickan som började röra sig in i tunneln. Slukades av mörkret. Den tog dem ända vägen till slummen av alverna. In till ett rum där flertal väntade på sin signal, lovad en krigare som skulle leda dem till seger. Hon hade på ett sätt inte ljugit där. Felaërn var en krigare som kunde ge dem möjlighet att bestrida adeln men många skulle troligen inte överleva för att se.
Hon själv väntade tills rummet gapade tomt igen, gick över alla detaljer en sista gång innan hon själv gav sig av för att möta några adelsmän som skulle ta in henne till slottet.
Han vek inte ens en tum. Han stod där, redo att slåss för något hon inte ens hade sagt. Blicken vek ned på kartan igen, sög på sin underläpp som om något verkade bekymra henne. Lät fingret röra sig över det slitna pappret med vana rörelser, så som hon gjort så många andra nätter. Hon hade vänt upp och ned på sina planer, tagit i beräkning vad varje adels hus skulle göra i respons till hennes ageranden. Så många nätter, så många timmar hade hon vänt och vridit på varje litet scenario och ändå hade hon inte räknat med denna mannen, Felaërn. Hon bet tills blod kunde smakas på hennes läpp, lät inte blicken slita sig från kartan trots att ett till barn kom till rummet, halvt flåsande. ”Aktör 1 har agerat utefter planer.” Ända orden som sades innan den skyndade sig iväg igen. Barn, så många såg ner på dem men de var otroligt enkla att forma, att arbeta med. De var smidiga, snabba och klarade av betydligt mycket mer än vad andra trodde. Hon hade byggt allt detta på deras flitighet men tystnad hade alltid varit deras svaghet. Deras mun glappade lika mycket som deras fingrar stal. Därav hade aldrig barn fått mer information än de absolut nödvändigast. Oftast med en hint av felaktig information för att förvirra dem som sökte hennes kunskap.
”Hade varit så mycket enklare om du försökt gå emot mig.” Mumlade hon ut med en bitterhet hon inte ens visste fanns där. Med dem orden gick hon med raska steg till garderoben och började slita ut lite saker, slängde över en brygd och lite kläder till Felaërn. En rustning lades på golvet, en som kom ifrån tidigare drottningens privata kollektion.
”Upproret har alltid varit en fasad. Jag hade hoppats kunna få in fler och agera ut det helt men målet har tyvärr alltid legat på ett annat håll. Att sätta alverna i rörelse har varit av två anledningar. Inte spilla oskyldigt blod men också hålla militären upptagen medan jag gör annat.” Hon pratade fort och började själv byta om till en läderrustning, en som var utrustad med fler dolkar än någon rimligt kunde bära. Hennes hår flätades snabbt och drack själv av en brygd för att få tillbaka den energi hon förlorat.
”De vet att jag har dig, de tror att du är en av ledarna till hela detta upproret. Precis som jag önskat. Jag vill att du spelar den rollen. Alverna har fått vapen, de som vill slåss behöver något att slåss för och jag tänker att du ska bli deras ljus. Låt dem tro att kungligheterna har anslutit sig. Ge dem hopp som de aldrig tidigare haft.” Få skulle troligen överleva men de som flytt kunde troligen bygga upp något från askan hon tänkte lämna bakom sig.
”Men våga inte mista ditt liv! Den är min, du är lojal till mig tills allt detta är över.” Hon hade aldrig sagt det rakt ut, hade aldrig krävt något av honom men glöden i hennes ögon menade allvar. ”Jag ville lura alla. Tro att Almithara än hade ett hjärta.” Hon drog upp huvan för att följa sitt ansikte.
”Tydligen, den enda jag lurade var mig själv. Se till att jag inte tappar det sista jag har kvar.” Inte ens alverna skulle överleva om hon tappade det sista av sin själ, för lite existerade redan. Hon gav kartan en sista blick och pekade på två kryss i slummen. ”Se till att upproret händer på dessa platser men håll ett avstånd. Det kommer smälla som aldrig förr. Använd det till ditt förfogande. Signalen kommer från deras sida, du kommer märka den.” Hon hade planterat sina egna på insidan. Fått sympatisörer som önskade makt i förklädnad av rättvisa. Hade lovat dem att bli kungligheter men de hade aldrig frågat vad de skulle bli kungligheter över. Hon hade använt Vladimirs namn, vävt sina planer på fler nivåer än ett. Ena större lögnen efter den andra. Speciellt män älskade att höra smicker när deras manliga del är i något hål. De var väldigt mottagliga för hennes lögner då. Inget hade varit för lågt, för smutsigt, för nedvärderande. Hon hade gjort allt för att få sin vilja, för att komma till denna position, till denna tidpunkt. Det hade varit adelns misstag! De hade aldrig trott att någon kunde sjunka så lågt för att få det dem önskade. De hade aldrig behövt kräla i smutsen ens för ens sekund.
”Flickan kommer ta dig till dem genom tunnlarna.” Hon nickade mot garderoben som flickan började flytta på för att visa ännu ett hål in i det mörka. Hon tog upp en fackla och lät ljusen tända dess låga.
”Nästa gång vi ses kommer blodet att flyta genom gatorna. Vi båda får se till att det är mestadels människors.” Kryssen var som mest utspridda över det rika området. De hade ont om tid innan adeln hann evakuera helt. Många skulle lyckas men det fanns män som väntade i mörkret, tog sin chans när kaoset var som störst.
Almithara hade aldrig ångrat sina val genom livet. Ånger höll bara ett hjärta och sinne tillbaka. Fanns inget syfte att ångra något i sina dagar. Ändå satt hon där på huk vid en skorsten och kände den stickande känslan i sitt inre. Ångrade att hon för ett tag sedan förkastat sitt hjärta, självmant slitit ut det sista som fanns. Hon satt och såg på med beundran i blicken där Felaërn visade upp sin styrka, skicklighet och mod på ett sätt hon aldrig skulle kunna återskapa. Han var den hon en gång i tiden önskat vara. Drömt så många nätter om det han besatt, kämpandes för sina fänder i viljan att få en bättre värld. Den drömmen hade sedan länge krossats, något som för första gången ingöt en liten sorg.
Hennes blick slets från Felaërn där en till man smög sig bland skuggorna med en pilbåge och fick Almithara att agera. Smidigt hoppade hon ned från hustaket och landade ljudlöst bakom honom, än använde hon sin magi för att smyga upp bakom den ovetandes mannen. Så dåligt informerade de var, men till deras försvar var det få som hade kunskap om hennes magi. En hand lades om mannens mun och en dolk mot hans hals.
”Inte skulle vi vara så dumma att störa denna vackra uppvisning?” Viskade hon mot hans öra med ett stort flin över sina läppar. Blicken såg mot Felaërn bakom en stor mans ryggtavla. Han verkade än sköta det galant och därför höll hon sig undan men utan förvarning drog kniven över mannens strupe som aldrig hade haft ens en chans att reagera. Hans gurglande dämpades av hennes hand som inte släppte förrän mannens ögon helt släckts. Med en dov duns for ännu en kropp till marken. Hon hade tajmat det med Felaërns strid för att inte dra till sig onödig uppmärksamhet, dånet av två kroppar blandades till ett.
Tyvärr var allt över lite väl fort, hans ljudlösa steg försvann djupare in bland gatorna. För en kort sekund stod hon bara där och beskådade alla kroppar, hämnden var liten men den smakade ändå så sött. Ljuv över hennes tunga även om det var långt ifrån det hon önskade. Detta var dock början, det Felaërn gjort var att slå på gongongen och starta allt detta. Ingen återvändo nu. Staden skulle brinna och hon skulle vara drottning av aska och blod. De få överlevande skulle aldrig komma ifrån mardrömmen av henne dränkt i blod, dansande med svärd och dolk där hon dräpte människa efter människa.
Stegen rörde sig efter den svarta skuggan. Han hade redan försvunnit ur hennes syn men hon visste vart han skulle och det dröjde inte långt förrän hon dök upp bredvid hans sida. ”Om ändå tiden funnits. Hade gärna lärt mig din stridsteknik.” Hon log brett men ingen lycka låg i ögonen, bara en lömskhet som sakta sipprade fram. Masken höll på att glida av, den mer cyniska kvinnan började sakta träda fram. ”Vi har tyvärr en liten bit att ta oss. Vi ska över till ett annat distrikt. Detta var bara till för att förvirra de andra.” tröttsamt att behöva springa så långt men de behövde oavsett snart sakta in, blanda sig in med de få som rörde sig på gatan. Inte för att Felaërn kunde blanda sig in med människor, men de drog inte till sig lika många blickar om de gick.
Slummen där alverna mest levde ersattes av slummen för människor. De hade det inte bra men inte lika illa heller som alverna. Deras hus var inte håliga och halvrasande, de hade mat och vakter gömde sig inte heller runt varje krön. Det doftade mer från skorstenarna än bara sot men stanken av avföring låg fortfarande tung i luften. Smutsigt och grisigt som alltid men det låg inte samma dysterhet här. Hon rörde sig in i en gränd, noga med att inga ögon vakade över dem innan hon gick fram till en brunn och knackade på locket tre gånger, en gång, en gång och två. Den öppnades och en liten flicka tittade upp, det mörkbruna håret flätat. Näsan något skitig men annars såg hon relativt ren ut även om klänningen var ihoplappad mer än en gång. Hennes spetsiga öron doldes inte där de gröna ögonen vandrade mellan de två gestalterna. ”Ni stinker blod.” Muttrade hon tyst och dök ned i hålet igen för att akta sig för Almithera som började klättra sig nedför en stege. Det var inte många steg som behövdes innan de möttes av jord. Många trodde detta var kloakerna men Almithara hade själv skapat tunnlar under jorden. Trånga gånger som tyvärr Felaërn skulle ha svårt att ta sig igenom men de ledde till olika rum. Tjuvar hade använt kloakerna en längre tid, för uppenbar och lätt att hitta i. Hade dock varit roligt att se adeln försöka leta där men de skulle aldrig hitta något en simpla tjuvar och några fällor.
De fick gå på huk ett litet tag innan ett rum öppnade upp sig framför dem. Bara jord och lite pelare utgjorde rummets tak och väggar men några möbler stod där inne. Ett bord med upplysta ljus, två sängar, en kista och en liten garderob. Det var inte högt i tak men gick åtminstone att stå upprätt.
”Allt är förberett efter er önskan.” Kvittrade flickan som mer eller mindre studsade fram över golvet för att sedan sätta sig på en av sängarna. Almithara gav henne bara en blick och gick sedan fram till bordet för att se över kartan som illustrerade Iserion. Flertal ställen var ut markerade med röda kryss. Vissa nobla hus hade detta kryss över sig och ett fanns även inom slottets område.
”Har du verkligen fått svar från alla positioner?” Hennes blick sköts mot flickan som bara flinade med hela ansiktet. Söt men utsidan kunde verkligen bedra då hon var mer än dödlig.
”Alla förutom i alvernas slum. Tror de råkade hitta ett ställe där men antar att det var den plan hela tiden?” Flickan lät likgiltig, uppenbart inte rätt för Almithara.
”Jo jag behöver att adeln tittar på något medan vi smiter in bakom deras ryggar.” Hon lät fingertopparna stryka sig över kartans slitna papper. Fläckar fanns på flertal ställen, indikerade på flera år av användning. Detta var första kartan hon införskaffade sedan hon tvingades hit. Dessa linjer hade hon stirrat på otaliga timmar när hon smidde sin hämnd.
”Utrymningen?” Orden var bara en viskning men blicken såg upp mot Felaërn när hon talade, studerade hans ansikte medan hon lyssnade på flickans svar.
”Mindre än önskat. De ville inte lämna sina hem. Ska jag ändå ge signalen?” Detta var hans test. Almithara hade misstänkt att alverna var för envisa för sitt eget bästa. Att mer blod skulle spillas än hon önskat men det fanns inget att backa för nu. Under kappan hade hennes ena hand lagts emot en dolk, redo att agera om Felaërn inte höll med om deras sak.
”Ge signalen. Vi kan tyvärr inte vänta längre. Be att de inte dras in i det värsta.”
Det var inte förrän den välkomnande tryggheten av skuggorna runt sin kropp som hon tillät sig själv för en sekund att känna efter. Kroppen hade blivit tilltygad på fler sätt än ett och musklerna började sakta att protestera. Hur länge hade dem varit på spänn? Kunde inte längre veta då tiden runnit ur hennes grepp. Det var ett tag sedan hon varit så omtumlad men tyvärr skulle fienden få lära sig den hårda vägen, hon frodades i kaos och smärta. Hon var stöpt ur det, motvilligt formad av det mörker hon nu kallade hem. Inte ens i famnen på en man hon troligen kunnat älska hade kroppen gett vika. Åtminstone var vad hon intalade sig men hårstråna på hennes armar var nog det enda som förrådde henne där de påvisade små rysningar.
Ihopkrupen smög hon bland taken, ögonen vakandes likt en hök på de män som önskade henne och Felaërn skada. Dåraktiga män som trodde de hade två harar i sin fälla, än såg de inte de rovdjur som gömde sig under pälsen. Ett vagt leende drog på hennes läppar i tanken på att blod snart skulle färga gatorna röda igen, första dropparna i jämförelse mot allt annat som skulle forsa, blanda sig med svett, avföring och smuts. Blodets sötma skulle lukta gott i jämförelse mot alla andra vidriga odörer som alltid trängde sig in i näsan.
”Äntligen har horan lämnat dig ensam. Iväg för att springa in i en annan fälla kanske?” Mannens dova röst dök upp framför Felaërn. Hans ansikte dolt av en mörk huva där han klev runt ett gatuhörn, precis där Almithara förutspått att han skulle göra. Inte ett dumt val, bara det att flertal män redan dräpts av hennes dolk bland dessa gator. Avskilt, mörkt och få ögon som kunde vittna. Skrik nådde inte så långt och dem få öron de nådde brukade ändå aldrig reagera eller ens våga yppa ett ord när män smög runt och önskade svar.
”Dem säger att hon blivit mjuk av en man? Ska vi se om det stämmer? Kan lämna några av hans fingrar här på gatan och se om hon sväljer betet.” En annan mansröst där han dök upp bakom, stängde in Felaërn. Almithara höll sig i skuggorna, vakandes med knivar i sina händer. Hon tänkte inte röra sig om det inte behövdes. Konstigt nog var hon dragen till att se Felaërn slåss. Han var som vackrast då, dödlig och lockande. Hans teknik felfri och betydligt mer graciös än hennes. Obefläckad till skillnad från henne.
Hon såg två till hålla sig i bakgrunden bakom en av männen, dårarna trodde de bara behövde två. Leendet växte på hennes läppar, var ett tag sedan hon lett så ärligt. Road över dårskapen som fanns bland dessa stenväggar. Det behövdes tydligen spillas mer blod, se staden brinna för att få männen att äntligen inse dårskapet som staden byggts upp på. Hon studerade när en man drog sitt svärd, den andra följde med i rörelsen. De var inte dåliga krigare, troligen tränad länge för att mörda den pengen betalade dem för. Syntes i rörelserna där de rörde sig framåt, varsamma och kalkylerade rörelser men de hade inte tålamodet med sig. Ena attackerade före den andra, inte lika vältajmat som de borde.
Planen upprepades steg för steg i hennes huvud. Allt var likt ett schackspel för henne, alla spelare utbytbara. Ingen stod säker i hennes planer, var just därför ingen kunnat lista ut vad hennes mål varit. Det gick inte att förstå denna kvinnas tankegång då hon inte drevs av rättvisa, av makt eller andra värdelösa känslor. Hon drevs inte av ett hjärta, det hade för länge sedan slitits ur och lämnat ett tomt hål efter sig, gapade av mörker och brutalitet. Felaërn var den enda på länga som fått henne att känna något varmare där i det tomma hålet men hade aldrig blivit något mer. Självklart dem hon kallat sin familj var det enda som gjort henne human, hållit hennes själ kvar i kroppen men nu hängde den kvar på en otroligt tunn osynlig tråd. Redo att gå av vilken sekund som helst. Denna stad hade format henne på de mest brutala sätt som gick, människors girighet och ondska hade skapat det monster de nu släppt lös på sig själv. De trodde sig skapat ett vapen men de skulle snart få se hur vredens eldar istället ska regna över dem.
Hon rörde sig genom folkmassorna, likt en skugga som aldrig riktigt vidrörde någon trots att de gick tätt ihop bland de stinkande gatorna. Det var svårt här att veta om någon följde efter men kunde lägga märket till några ögon som studerade dem med illvilja. Benen rörde sig snabbt över gatustenarna, ljudlöst som om ny energi ingjutits i hennes kropp efter allt de gått igenom. Blicken sneglade sig runt under huvan, letade, beräknade och spann hemska planer. Inte förrän de gått runt ett hushörn till en gränd stannade hon upp och drog av sig huvan. De hade gått djupare in i slummen och bara några få rörde sig på gatan utanför.
Utan förvarning trängde hon upp Felaërn mot väggen, blicken på omgivningen än på honom. Skulle han vara ett lockbete behövde han vara ett trovärdigt sådan. De behövde tro hon fortfarande hade ett hjärta. Utan förvarning pressade hon sina läppar mot hans. Fick ställa sig på tå för att kunna nå då han var längre än henne. Hade detta varit tidigare, hade hon kunnat göra detta innan allt skulle hon kanske ha känt något. Önskat mer. Hela hennes liv hade hon önskat att bli älskad, känna något hon aldrig fått men tiden hade skalat av allt, lämnat kvar inget annat än vrede.
Hon hoppades att han inte skulle putta undan henne. Att han skulle spela med. Hon släppte och lät sin hand smeka hans kind, lite väl lätt att sätta på en mask som hon burit för ofta.
“Ta det försiktigt min älskade.” Rösten en viskning men tillräckligt högt för att andra skulle höra. Hon lutade sig sakta fram mot hans öra.
“Jag kommer hålla mig i skuggorna. Följ gatan upp tills du inte kan mer och ta vänster. ” Hon visste att de troligen skulle attackera då. Än så länge hade hon lagt märket till tre stycken men fler kunde finnas.
Med dem orden tog hon ett steg bakåt och drog upp huvan. De skulle få veta att Felaërn inte var en man att leka med. Hon valde inte de svaga i sin närhet. Hade aldrig lagt tillit i honom om hon inte sett hans duglighet. Med dem orden backade hon och tog några språng för att smidigt ta sig upp på hustaken och försvinna in bland skuggorna. Detta var hennes styrka, smyga runt där ingen såg. Ljudlöst och dödligt.
Vinets sötma skulle vara betydligt fylligare om hon snodde den under deras näsor men hade inga anledningar att neka hans generositet. Det fanns förutbestämda vägar för att få män att öppna upp sig, mat, sprit eller syndiga lockelser. Enklaste vägen var att fördunkla deras minnen och få deras läppar att inte längre vara låsta. Tyvärr var det alltid en vinglig väg att gå på, för lite och inget hände, för mycket och de kunde inte säga något vettigt alls. Deras reaktion på sprit var också otroligt varierande vilket gjorde det svårare att förutspå. Galea verkade ha skicklighet med svärd och strid, hålla hans sinne fördunklat var troligen den smartaste vägen.
”Om ni insisterar kan jag inte neka er generositet.” Ett försiktigt leende spred sig över ansiktet, försökte visa en tacksamhet som inte riktigt spred sig in till hjärtat. Det var tur att hennes mask alltid porträtterade det andra ville se, gömde det hennes hjärta ofta kände, eller inte kände. Skönhet hjälpte en del på vägen då den kunde få många personer att se på fel detaljer. Ett starkare leende kunde få de att fokusera på läpparna, inte ögonen. En försiktighet kunde ses som ödmjukhet och inte ett försök att dölja hemligheter, ja många fastnade lätt på vad de önskade se, inte var som faktiskt fanns där.
Hans politiskt korrekta sätt att prata var lite tröttsamt, visade på en karaktär hon gärna hade sluppit. I andra fall hade nog många kvinnor uppskattat den sidan men hon var här av andra anledningar och detta drog bara ut på hennes dyrbara tid. Förståeligt och smart från honom men frustrerande för henne. Fick hoppas att han tappade lite av sin karaktär när spriten tar sig ned i strupen. ”Ni pratar som om ni är väldigt insatt med mycket visdom.” Hennes huvud lades något på sned när blicken studerade ansiktet med en ömhet och beundran. ”Mycket ligger bakom era ord och ändå är de försiktiga. Andra män jag stött på har överöst sina tankar och tyckande utan en eftertanke men ni förvånar mig.” Blicken slets från honom för att se sig omkring i omgivningen. Musiken inte mer än en vag melodi i bakgrunden där fåglar nu kvittrade i takt. Än verkade inga vara i närheten, troligen skulle det förbli så ett tag då trädgården var gigantisk. Det drog lite i fingrarna att dra en av sina dolkar och utkräva den hämnd på detta släkte innan andra hann före men Galea var egentligen inte hennes fiende, han var en pjäs i hennes spel och göra något dumdristigt nu skulle inte gynna henne. Pjäser behövde spelas tills de inte längre hade ett värde, då kunde de elimineras.
Rösten drog henne tillbaka från sina egna tankar. Kunde för en kort sekund känna smärtan med honom men vågade inte fråga om mer detaljer. Få män ville troligen minnas de hemskheter som beskådades under den hemska dagen. Försiktigt reste hon sig upp för att gå med honom djupare in i trädgården och dess växtlighet. Passade på att få en bättre blick över området och dess planlösning, alltid bra att lära sig vart allt fanns och vart bra gömställen kunde finnas när natten kom krypandes. Solen värmde skönt med komplement från vindens svala bris. ”Jag tar mig dit jag efterfrågas. För stunden har jag en lucka då jag ville lägga allt fokus på denna tillställning.” Vilket inte var en lögn, allt krut skulle läggas här och på de kontakter hon tänkte knyta i ett försök att få deras värdefulla tid. ”Om ni anser mitt uppträdande värdigt är jag alltid tacksam för dem som sprider ordet.” Det var en farlig tunn tråd att gå på när det kom till hennes namn och kändisskap. Det blev svårare att agera i skuggorna desto fler som kände till hennes ansikte och namn men det öppnade samtidigt dörrar att infiltrera fler adelsfamiljer.
Denna man visste sina saker, kunde detaljer hon verkligen behövde akta sig för. Att ljuga för denna man krävde eftertanke och försiktighet, hon behövde hålla sig mer till sanningen nu än någonsin. Andra män gick enkelt att lura genom att stryka deras egon men Galeas var för berest och kände till för mycket om sitt egna land. En fin egenskap men farlig för henne själv. Ett felsteg och han kunde genast se igenom det. Därav höll hon sin tunga, tiga var trots allt guld, speciellt i denna situation. Lät honom prata lite och ställa sina frågor medan hon själv funderade vad som kunde sägas.
”Jag har rest mer än önskat. Ett liv i rörelse kan låta fantastiskt och magiskt, få se saker få knappt kan drömma om men samtidigt har jag aldrig fått känna att jag har ett hem. Ännu mindre sedan mina föräldrar gått bort.” Skapa en sympatisk sida kunde göra att han heller inte vågade fråga för detaljerade frågor. Vem vill gräva i sår hos en kvinna? ”Men jag kommer nog aldrig glömma när jag red på fälten i Mahadwen, deras öppna gröna vidder med solen i ryggen och vinden i håret gav en sådan känsla av frihet att jag än har drömmar om just den känslan.” Lite förfinat men sanningen låg där. Hon hade ett uppdrag att leverera ett viktigt brev till en av byarna i Mahadwen. Resan i sig hade varit tuff och jobbig men när hon nått de öppna fälten var detta verkligen ett minne som hon sent skulle glömma, något som hon kanske skulle slåss för i framtiden, frihet. Just nu låg hämnden likt en tjock slöja över hennes ögon, gjorde det svårt att se något annat.
Det var på något sätt skönt hur enkelt det ändå var att konversera med denna man. Han förde sin talan väl men ställde alltid frågor för att hålla henne i konversationen. Självklart spelat intresse från hans sida för hon tvivlade att han verkligen ville veta något genuint om henne. Allt för att få det som önskades och sedan lämna henne till sin egna dom. Synd för denna mannen behövde hon något ifrån honom. Att göra detta kortvarigt fanns inte ens i tankarna och därför skulle hon aldrig spela sig in i hans händer. ”Åh det vinet är känt i hela Karm tror jag. Skulle aldrig ens våga önska att få smaka något så ovärderligt.” Ironiska var att hon hade funderingar på att stjäla lite av det senare men detta var inget han behövde veta. Hans släkt hade stulit tillräckligt från henne, hon tänkte stjäla tillbaka allt och lite till. Det krävdes stor vilja och självdisciplin att inte kyssa honom tills han tappade andan och vettet för att sedan borra en kniv i strupen på honom. Fanns ingen här i närheten att ens bevittna något, ännu mindre någon som skulle höra hans desperata skrik när livet rann ur honom.
Hans självbehärskning till ämnet hon bara hintat om var bättre än hon trott. Det var svårt att avgöra hans tyckande i det hela då allt var tråkigt diplomatiskt och neutralt. Inte ens blicken verkade förråda honom vilket skapade en viss frustration. Insåg att hon underskattat honom något och behövde förlänga sin plan mer än förväntat. Inte för att detta skulle gå fort, men skulle troligen krävas mer än det hon planerat från början. Ett vagt leende prydde läpparna, visade en viss lättnad över hans lugna sätt att hantera allt. ”Karm verkar vara ett land som bevisat sin styrka flera gånger om. Trots svårigheterna har ni alltid stigit upp ur askan.” Karm var ett land med män som visat sin envishet mer än en gång. Trots svagt ledarskap har andra istället rest sig och sett till att Karm än står idag. Det var ett land hon fann stolthet i och såg fram emot att få kliva in i sitt egna hus igen efter att parasiterna undanröjts. Då kunde hon vara på dessa fester på andra sidan, njuta av vinet i överflöd och bära de vackra klänningarna. Hon skulle troligen inte ha män efter sig då hon troligen ansågs för gammal men det spelade ingen roll. Ensamheten har sedan länge varit en välkommen vän.
Hans nästa ord väckte henne mer ur sina tankar. Loradon var ett ord otroligt laddat med många starka känslor. Hon varit inte vid slaget men hört hur det hade varit mer eller mindre en slakt. Folk berättade än om sina mardrömmar, dem få som överlevde vill säga. ”Ni var alltså där när det hände?” Orden kom ut som en chock, var aldrig meningen att lämna hennes egna läppar. ”Det måste ha varit fruktansvärt.” Något mjukare lade sig i hennes ögon, en viss sympati över det han behövt gå igenom. Hon hatade sina fiender, hatade allt de gjort mot henne men skulle aldrig ens önska dem få uppleva det som skedde i Loradon. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit att behöva gå igenom något sådant.” Många skyllde Sandor för detta slaget, hans inkompetens till de förlorade liven. Nemea kunde inget säga där då hon aldrig hört sanningen av vad som sades eller bestämdes. Det var dock en händelse som skakade om hela Karm.
En liten förvåning glimtade till i ögonen när han presenterade sig, som om hon kände till huset men inte förväntat sig att stå och prata med någon från en sådan adlig familj. Hon neg lite snabbt i steget för att visa någon slags vördnad men lät det inte gå till överdrift. ”Jag är tillräckligt berest i Karm för att ha kännedom om de större familjerna.” Log hon bara milt till svar, var inte helt fel men hon kände till dem av helt andra anledningar egentligen. Som ung hade hon fått lära sig vad alla hette och stod för, hon skulle ju trots allt bli någons framtida möjliga partner enligt hennes föräldrar. Det sved än hur han och hans släkte kunde få gå med huvudet i behåll medan hennes föräldrar låg nedgrävda i en grav som hon aldrig fick besöka. Galeas var kanske inte den som åsamkat hennes fall men han tillhörde släktet och därav hade hon samma avsky gentemot honom också. Hade hon inte haft ett stort behov av honom för att komma åt Sandor hade hans strupe redan varit färgad i den vackra röda färg som troligen ådrorna innehöll.
Hans indikationer från sina ord fick henne att räkna upp alla kvinnor hon sett honom med innan, tänka hur många fler han varit med innan hon ens börjat spionera på han och Caspian. Att inte föräldrar låste sina döttrar från denna man var ett under än men han hade charmen att kunna komma runt det mesta verkade det som.
”Det har verkligen varit en ära att få uppträda på denna tillställning som hus Derendes arrangerat. En ära som jag anser mig inte vara tillräcklig för.” I verkligheten kanske inte Nemea var den mest ödmjuka av sig men den hon försökte vara skulle föreställa lite mer blyg i en annans sällskap. Många män föredrog inte kvinnor som stack ut hakan, speciellt inte när hon kunde få dem på rumpan fortare än de kunde uttala hennes namn. ” De har alltid haft höga förväntningar på mig men en dag hoppas jag de kan känna en stolthet över mig även om de inte längre finns här.” De hade gråtit om de sett henne just nu, så pass lättklädd för en man som inte tänkte ta hennes man i giftermål. Så långt ifrån sitt egna hem, sin egen trygghet och utan ett namn för sig själv längre. Detta var troligen det sista de önskade för sin älskade dotter, för allt hade de älskat henne. Deras sista akt hade varit ett försök att skydda henne från lönnmördarna.
”Era öron är uppmärksam. Få brukar kunna uppfatta min dialekt.” Tyrion hade gett henne en stor örfil om han hört detta. Hela tiden hade han ältat om att hon måste gömma sin dialekt men envisheten och stoltheten över sin bakgrund hade fått henne att klamra sig kvar vid det sista som påminde henne om sitt hem. Hon försökte dölja dialekten så gott det gick men låg alltid där under och påminde henne om vem hon var. ”Jag har en dålig ovana att plocka upp dialekter om jag tillbringat en lite längre tid där. Jag tränade för en duktig knivkastare i det området under ett år och därifrån har jag också plockat med mig dialekten. ” Hon behövde verkligen vara vaksam i hans närhet. Verkade som att han var mer klipsk än hon gett honom utdelning för. Som tur verkade han inte misstänka något. Behövde också komma ihåg alla detaljer hon givit honom för att inte riskera att snubbla på alla lögner själv.
Där de gick med solens varma strålar kunde hon inte låta bli att njuta smått av lugnet. Musiken blev allt mer svårare att uppfatta, ett vackert brus i bakgrunden tillsammans med fåglarnas kvittrande. Nemea vek inte av när en ros placerades i håret, bara log tacksamt och fortsatte att lyssna på Galeas ord. Jo nya kontakter skulle han allt skapa denna kväll, tyvärr sådana han kommer ångra sig bittert över senare framöver. ”Jag har ingen erfarenhet av fina viner men det jag fått smaka är bland det bästa jag fått njuta av. ” Det var ett fint vin, inte det bästa hon snott åt sig men absolut av bättre kvalité. Självklart ville huset visa upp sin bästa sida men skulle aldrig ta fram det bästa vinet till en sådan simpel tillställning. Försiktigt slog hon sig ned bredvid honom på den svala stenen. Tillräckligt nära för att de skulle kunna prata ostört men såg till att det ändå fanns luft mellan dem.
”Det lilla jag har hunnit se är slående vackert. Jag kan förstå ers familj stolthet över dessa landskap. Ni har lyckats med något förträffligt, ibland kan jag inte låta bli att fundera hur det sett ut om husen haft mer styre än under en gemensam kung.” Ett test, ett vågat test men ville se om det hon hört kunde stämma. Ingen vågade gå emot Sandor men hon hade hört rykten om att alla husen inte var så nöjda över hur läget såg ut och ville bli mer självständiga. Därför hon också gjort Galeas till en måltavla, kunde han vändas mot sin eget blod? Kunde hon förstöra ett hus inifrån och ut för att få sin ultimata hämnd?
”Jag är långt utanför mina gränser och ber så mycket om ursäkt!” Hon såg ut att skämmas och vände sig smått bort från Galeas. Lät blicken vandra någon annanstans som om hon inte vågade möta hans längre. ”Ni nämnde innan om ett visst engagemang runt om i världen. Vad för stordåd har ni uträttat eller varit med om?” Försökte byta samtalsämne, inte för att hon önskade det. Mer för att dölja sina politiska kunskaper som den simpla dansös hon skulle framstå att vara.
Trots alla ansikten, alla rörelser från både adelsmän och tjänare hade Nemea direkt skådat Galeas ur konturerna. Hans ansikte, precis som Caspians hade sedan länge präntats in i huvudet och även om Caspian satt högre upp var Galeas den hon hade som måltavla. Inget på henne var av en slump, till och med klänningens utformning och färg hade valts ut efter vad som fångat hans ögon hos andra damer, för allt verkade han ha ett stort intresse av kvinnligt sällskap.
Föreställningen hade knappt avslutats och hon tackat för sig innan Galeas börjat röra sig mot hennes håll. Något förvånad att han vågade vara så direkt men gjorde hennes arbete så mycket enklare. Med ett milt, något blygt, leende på sina läppar gick hon vid hans sida tillbaka till sitt tält som nu hade fler personer i sig än tidigare. Rörelserna inifrån hördes innan de ens stannat utanför men alla var fullt upptagna med sitt.
Små blickar tjuvade åt sig hans detaljer i ansiktet, förstod fullt ut varför kvinnor sökte hans närhet då han var en av de som stack ut bland adelsmännen här med sina skarpa linjer och välvårdade ansikte. Han utstrålade en självsäkerhet, lockade troligt till sig många likt nektar gör för bin. Klädseln var något ödmjukt men passade honom ändå ypperligt med den blåa färgen. Att hans personliga garde följde efter på en bits avstånd var inget ovanligt, något hon redan kände till och räknade fotstegen i huvudet för att säkerställa att hon fått rätt information. 20 steg exakt bakom, precis som hon konstaterat sedan innan.
När de stannade vid tältet hade musiken redan börjat spela igen och mumlanden hade återgått, troligen pratade de om saker som politik, senaste skvallret eller vilken kvinna som besudlat sig med en ovärdig man. En källa som innehöll mycket och samtidigt inget. Bra för att kunna utpressa senare med en sådan information. Hans mörka röst fick hennes uppmärksamhet att vändas helt till honom och visade absolut inget motstånd när hans läppar vidrörde hennes hud. Han var artig, något hon misstänkt men hade inte riktigt förväntat sig. Hon var trots allt en simpel dansös och han var av adlig börd. Dock passande på ett sätt då hon egentligen hade haft en liknande status som honom innan allt gått åt skogen. ” Det är en ära att få träffa er, mr…?” Hon låtsades som att inte veta vem han var, som om hon aldrig skulle ens våga vara i en sådan mans närhet. En liten bit bort i ögonvrån kunde hon se hur en betjänt kom springandes med hennes knivar i famnen, stannade upp och såg förvånat mot dem båda innan han skyndade sig in i tältet för att lägga av hennes ägodelar som tidigare beordrat. Dessa knivar var värdefulla och inget hon önskade tappa bort.
”Det värmer mig att min dans kunde väcka ert intresse. Jag önskar inget annat i mitt uppträdande än att ge min publik något nytt att beskåda. Nog kan detta inte ens vara i närheten i den skicklighet ni besitter. Ser på era händer att ni är kunnig i svärdskonst och er hållning tyder på en krigares.” Även om hon inte skulle ha känt till hans bakgrund syntes det alltid på en man som stridit i krig, det fanns något kring dem som aldrig kunde återskapas utan den grymma mardröm som krig formade. En krigare kunde också ses på händerna och kännas där deras hud inte var lika mjuk och slät om en adelsmans. Hennes hade hon fått sköta med en otrolig noggrannhet för att kunna behålla sin lenhet, hade inte varit enkelt.
Det var svårt att hålla tillbaka ett nöjt leende där han erbjöd sig att promenera, gjorde allt så mycket enklare då de kunde ta sig ifrån andras ögon. Med en simpel gest efter att ha kanske lite oförskämt tagit sig av vinet började hon gå lite djupare in i den vackra trädgården. Den visade verkligen upp all skicklighet och omvårdnad som trädgårdsmästaren besatt. Skulpturer syntes lite här och var, troligen dyrare än en betjänts livslön. Rosenbuskar verkade vara en favorit och inte långt bort kunde vindruvsfältet synas i all sin prakt. En idyllisk plats minst sagt att få tillbringa sin tid på.
”Jag har rest så länge jag kan minnas att jag tappat bort vart jag en gång kom ifrån.” Något hon lärt sig var att ljuga så lite som möjligt, ge tillräckligt med detaljer men aldrig för mycket. Enklare att hålla en lögn vid liv då. ”Mina föräldrar reste med en karavan men dog för några år sedan. Därefter ville jag försöka se vad jag kan åstadkomma på egna ben.” Lades snabbt till medan stegen förde dem mot en fontän. Hon lät vinet tömmas ur glaset, smakade oerhört gott och något hon gärna kunnat förlora sig i om det inte varit för uppdraget. ”Brukar ni ofta komma hit på liknande tillställningar?”
Månader av planering, spionerande och nätvärkande hade krävts för att äntligen få husets Derendes uppmärksamhet. Flertal uppträdanden hade gjorts i fokus att få adelsdamernas läppar sprida vackra ord om en kvinna vars talang få hade sett innan. Adelsdamers hade aldrig problem att sprida sina ord, viskade gärna om saker utan intresse eller ens sanning. Utmaningen hade varit att få dessa damer säga det som önskades. Prisa en kvinna de aldrig tidigare sett, önska denna kvinnas närvaro på andra tillställningar än den de sett henne på. Där hade charm, noggrant planerade detaljer och skicklighet krävts till sin spets. Derendes var inte ett hus som anställde vilka som helst till sina tillställningar, de krävde samma perfektion som de krävde av sitt vin.
Nu stod hon äntligen på deras marker, värmde upp i bakgrunden från allas ögon medan skratt, prat och musik flöt med vinden i en ljuvlig harmoni. Nemea var sedan länge van att hålla sig i bakgrunden, smälta in där det krävdes men också skina likt än tindrande stjärna på en kall vinternatt. Hennes rätt till att få mingla med andra hade sedan länge slitits ifrån hennes händer. Den adelsdam hon var född till att vara togs ifrån henne på samma sätt som hennes föräldrars blod tömdes på golvet framför hennes fötter. Det var dock inte rätten som adelsdam hon stod här med hämnd i sitt hjärta, det var saknaden av sina föräldrar som sken mest i tomhetens kalla famn. Med åren hade all värme, kärlek och lycka vridits ur henne med hjälp av hård träning, kall säng och förtryck från det hem hon en gång växt upp i. Hennes morbror hade räddat hennes liv, gett henne mening och tränat henne men han hade aldrig visat värme eller kärlek i föräldrarnas frånvaro.
Tonerna från musiken drog henne ur sina egna tankar och fick benen att sakta börja röra sig ut från sitt tält hon gömt sig i. Ett tält gömt för många ögon där alla musikanter, artister och dansare fick hålla till när de inte uppträdde inför gästerna. Den sista timmen hade den stått tom medan hon gjort sig iordning, alla andra hade varit ute och förberett framträdandet för dagens stjärna. Måltavlor hade placerats ut på hemliga positioner runt om i den fantastiskt vackra trädgården utan gästernas medvetenhet. Vissa fått instruktioner att bära tavlorna på sina huvudet och dyka upp vid specifika tidpunkter.
Nemea stod klädd i en smaragdgrön draperad klänning med guldsmide vid axlar och midja. V ringningen gick ned till bältet som satt mot revbenen, tyget flödade ned i fram och bak men lät sidorna ge henne den rörelsefrihet som önskade. Vid bältet fanns små knivar gömda och runt benen läderremmar med samma utformade knivar, väntandes på att få användas. Håret var utsläppt i vågor efter ryggen, något tillbakadraget för att hålla ansiktet fritt från störningar. Ett guldsmycke höll håret på plats.
Med rytmen från musiken började hon sakta att ta sig runt några rosenbuskar, visade upp all sin prakt för gästerna som samlats för underhållning. Ögon från alla olika adelsgäster vändes när hon väl kom till mitten av scenen som inte bestod av mer än gräs. I en graciös ställning väntade hon på att musiken skulle ta fart, började sakta låta sina muskler röra sig till rytmen, uppslukas av de vackra tonerna. Rörelserna visade upp en blandning av vighet och styrka, följde ingen riktig känd struktur där hon rörde sig. Med musikens upptrappning började snart knivar leta sig in i hennes hand på ett sätt få kunde uppmärksamma förrän en flög med en sådan precision mot ett mål på ett bord en bit bort. Häpnande flämtningar hördes från några som inte ens haft en möjlighet att förstå vad som hände förrän det ljuvliga ljudet av ett tudelat äpple nådde allas öron trots musiken i bakgrunden. Rörelserna gick från ren skönhet till en mer styrka där knivar nu hittade sina mål på placeringar som ibland kunde anses nära vissa gäster. Trots att vissa kunde uppfatta detta som farligt missade hon aldrig sitt mål oavsett att hon själv ibland snurrade runt, dansade och gjorde akrobatik. Med musikens takt trappades hastigheten upp och det var inte förrän sista kniven som hittade sitt mål mitt i publiken på en tjänstemans huvud som Nemea stannade upp och musiken tonades ut. Många stod bara i förbluffat trots att föreställningen var över innan händer började applådera och personerna kunde ta in vad som faktiskt skett. En uppvisning av spänning, skönhet och förvåning var det hon siktat på, fick nu återstå att se vad de tyckte.
Bern knäckte sin nacke som för att lösa upp spänningarna i axlarna medan öronen lyssnade på det som sades, låg något i orden att denna man inte kan ha agerat helt själv. Izana har trots allt varit dold från många, inte ens de visste vem hon varit innan allt kommit till ytan så hur visste fler att Izana tillhört fienden? Kanske fanns något djupare bakom allt, kan någon spion till Tyrion spridit rykten för att sätta dem internt i osämja, skapa störningar innan en strid? När signalen kom syntes bara ett grymt flin på Berns läppar som tog ett steg närmare och försiktigt tog dolken ifrån Bastian då han själv inte hade någon med sig. Svärdet skulle göra för mycket skada och det som behövdes var något med mindre spets. ” Du har tio fingrar på dig, sen kommer jag börja skära i din hud och mata den till dig.” Hans stora hand greppade mannens skitiga och dolken sattes mot fingret, direkt under nageln, gav inte ens mannen en chans att säga något innan den trängdes in och tillslut drog nageln ifrån hans finger, lät Gregor skrika högt ut i ren smärta något som Bern dämpade med att ge honom en smäll mot käken och sedan se till att munkaveln åkte upp.
” Ett finger till sen får du prata.” Mannen skakade på sitt huvud som i ett försök att försöka stoppa allt detta medan tårarna nu rann nedför kinden likt en flod. Den kaxiga mannen hade försvunnit och framför dem fanns en livrädd man som såg näst intill desperat ut. Den andra nageln slets bort lika snabbt och brutalt som den innan vilket fick åter mannen att skrika in i munkaveln, Bern bara tittade ointresserat på och lät allt lugna ned sig något innan munkaveln sänktes. ” Smärtan kommer bara bli värre och värre som du kanske märkte.” De två fingrarna blödde kraftigt medan mannen snyftade högt, svor till lite smått åt smärtan men verkade inte än ge vika. Stress var något Bern ofta använde sig av och otålighet, därav åkte munkaveln åter upp och två naglar till försvann från mannens hand.
” Snart kommer din mage inte behöva gå hungrig längre.” Med dem orden åkte munkaveln åter ned medan mannen nästan verkade vara svimfärdig. Rädslan av att Bern inte ens orkade vänta fick han att direkt att tala. “En man berättade allt. Han visste om att min familj blivit dödad av Izana. Jag hade ingen aning sedan innan! Jag ville bara hämnas och han lovade mig att hjälpa om jag inte berättade för någon vad som sagts.” Trots orden slets åter en nagel bort vilket fick mannen att skrika rätt ut och svära högt. “Jag har ju berättat allt!!” Svor han ut, både förvånad och skrämd utav det Bern gjort.
“Jag kommer fortsätta tills du ger oss något vettigt att gå på, som exempelvis hur mannen såg ut.” Inte imponerad utav det som sagts även om det bekräftade en del misstankar. dolken började föras mot mannens andra hand vilket fick verkligen paniken att ta tag om hans sinne. “Mörkt hår, ganska lång och vältränad, troligen inte ifrån denna armé då jag mötte honom vid skogskanten när jag skulle kissa. ” Bern flyttade sin dolk som för att belöna att Gergor äntligen tagit rätt väg men blicken vändes mot Bastian. “Vi behöver ha ännu fler patruller. Hur kan en man ta sig förbi? Har dem fler magiker som vi inte känner till eller har våra män slappnat av för mycket?” Blicken vandrade tillbaka till Gregor som än snyftade och grät, synen på den man som grinade värre än ett barn fick Berns ansikte att bara hårdna mer. Då Gregor inte hade mer att göra och Bern aldrig hade haft planen att skona denna man lät han dolken snabbt glida över halsen så mannen sakta men säkert drunknade i sitt egna blod innan ögonen släcktes framför dem.
“Mina mynt går till att Tyrion försöker störa i lägret. Frågan är hur många han nått till.”
Hot hade aldrig nämnts, bara att Izana gjort mannen upprörd och att han slagit henne men vad hade egentligen sagts mellan dem? Inte för att Izana verkade ha tagit åt sig men något fick honom att misstänka att hästen inte låg bara till grund för allt. “Om du erkänner vad du har sagt kan jag tänka mig att vara nådig.” Ful taktik men som ofta fungerade på desperata män. Var inget löfte och skulle heller inte hållas. Mannen verkade svälja det på direkten och såg nästan lite hoppfull ut där han satt fast vid ett träd. “Jag bar arg på att hon kommit från ingenstans och nu gick runt i lägret som om hon ägde det. Hur hon använt sina kvinnliga delar så öppet för att förföra fursten. Jag bad henne att göra samma mot mig, att.” Detta var tyvärr all återhållsamhet som Bern klarade av att ha då hans knytna näve träffade riddarens kind med en hård kraft. Inget mer behövde sägas för Bern hade en väldigt bra insikt i vad som kan ha sagts där, varför Izana nämnt vissa saker. Han hade öppet sakta att Izana inte varit mer än en hora vilket Bern inte kunde klara av att höra. Att han varit arg över en häst och förolämpat henne var en sak men detta tog allt till en annan nivå. Det var hans dotter de pratade om så illa, en dotter som gjort allt för att få respekt och hitta en plats här i lägret. “Hade det inte varit för imorgon hade jag önskat hans huvud på en påle.” Han nästan spottade ur sig orden, andningen var tung och ansträng som om han gjorde allt för att inte släppa ut ännu mer av sin vrede som sipprade ut. “Men jag skulle kunna nöja mig med att ommöblera hans ansikte något och se till att han öppet för många ber om ursäkt på sina bara knän framför Izana. Jag misstänker att han inte är den enda som öppet kritiserat henne.” Frågan är hur många egentligen som sagt något till henne utan att hon nämnt det? Hade det inte varit för Bastian skulle inget ha kommit fram då Izana vägrat tala.
” men han förolämpar er på ett sätt också. Öppet kritiserar ditt val och därav vet jag inte om det räcker.” Ja det var inte bara Izana detta gällde utan furstens stolthet också då de ifrågasatte hans val när det gällde Izana. De gick även emot hans ord om hur kvinnor ska behandlas i lägret och bröt många saker med dessa ord. När det kom till bestraffning av dem andra mannen visste Bern faktiskt inte om tortyr och död var tillräckligt. De hade inte så mycket tid på sig heller men låta den mannen leva fanns inte på kartan. ” för den andra mannen skulle jag på ett sätt vilja utföra alla hemska saker som alla män under åren utfört på Izana.” Lite som på något sätt sona allt som hänt henne, alla piskslag, alla knivhugg, alla slag, så mycket hans dotter fått utstå var hjärtekrossande. Fick det alltid att hugga till vid bara tanken på alla gånger han inte kunnat skydda sin dotter från alla hemska män. Hur han än varit okapabel till att skydda henne.
Både Bern och Leionsköld verkade vara lika förvånad över Bastians ord där ena mannen nästan morrade av ren ilska på uttalandet medan den andra började högt snyfta av rädsla och oro. “Nej jag svär! Jag gjorde inget sådant! Jag bara hotade och gav henne en örfil för sina ord! Jag skulle aldrig tvinga mig på henne!” Desperationen i rösten sken rakt igenom där den fastbundna riddaren skakade av rädsla från de anklagelserna. Blicken flackade mellan dem båda innan de fastnade på Bern. ” jag var arg över hennes specialbehandling men skulle aldrig våga göra något så mot din dotter.” Den stora mannen vars muskler legat så spänd under huden slappnade av något då tankarna hunnit ikapp. Ett kunde han verkligen inte se att någon man skulle lyckas göra något dylikt mot Izana och vara orörd, hon verkade vara rätt oskärrad när hon kommit ut ur tältet som inget större hade hänt. Självklart var hon tuff men så kall tvivlade han att hon var. “Sist någon försökte ge sig på henne fick jag reda på att han kvävts till döds av sitt eget stånd.” Orden var en tyst viskning till Bastian, även om Bern inte tvivlade på hans källor hade Bern varit den på plats som sätt Izana direkt efter tältet.
Både snor och tårar rann nedför hans ansikte medan han mer eller mindre med sina ögon bad om nåd. ” jag slog henne och det var fel! Min ilska tog över och jag agerade. “
Det var smart att hålla identiteten dold samt kunden ingen riktigt se att de blev kidnappade, bara enkelt bestraffad för något mindre snedkliv. Rykten skulle inte sprida sig så långt då alla var medvetna om att dricka inför en strid inte var tillåtet och flera bestraffningar har tidigare utfärdats till dem som brutit detta. Bastian var alltid så tydlig med det som önskades vilket gjorde att vakterna inte ens vågade ifrågasätta vad de höll på med så långt ifrån deras egna tält. De fortsatte till ett litet tält som var slitet och höll sig knappt upp. Vid förklaringen fick Bern verkligen hålla emot för att inte själv springa fram och släpa ut mannen efter att ha givit dem ett antal slag i ansiktet. Det kokade inombords bara tanken på att denna man som arbetade för dem hade försökt ta Izana ifrån dem, fan han hade nästan lyckats! Blicken som studerade den äldre mannen var kylig och intill hatisk men inget sades eller gjordes än, som den lydiga soldat han var I grund och botten. Istället trycktes Leionsköld framför sig som nu började bli lite otålig och rädd men vågade inte mer än att försöka streta emot lite halvhjärtat vilket så klart inte resulterade i något mer än att även han satt fastbunden runt ett träd. Bern brydde sig faktiskt inte så mycket om Leionsköld, lite av det som hänt tog han ansvar för även om det aldrig är okej att höja handen mot sin dotter. Det var den äldre mannen vid namn Gregor som hade den fulla uppmärksamheten även om Bern inte kunde se mycket ute i denna mörka skog. Knappt månens ljus kunde leta sig in här vilket gjorde det ytterst svårt att se men betydde också att inga från lägret kunde se dem heller. Än stod skogen helt tyst utom från deras andningen och små gnyenden från de fastbundna männen. Inte ens djur kunde höras i närheten vilket var skönt då de skulle få arbeta i fred. Även om Bern gärna ville ta initiativet stod hand ändå kvar och väntade på Bastian, se vad han önskade göra med dessa två stinkande män, ena värre än den andra.
Det var nog varken Bern eller Leionsköld som var beredd på det Bastian hade planerat när ryggtavlan försvann in bakom tyget som höll väldigt få saker ute. Leionsköld hann aldrig riktigt reagera, hade inte en chans att göra något mer än att flämta till i förvåning och stöna ut i smärta medan tankarna försökte greppa hur han tyckts höra sin furstes röst i all detta. Då riddaren inte kunde få ur sig mer än några få snyftningar hände inte mycket till motstånd. Bern tog emot kroppen men höjde smått ena ögonbrynet över mannen som knappt kunde hålla sig på fötter, skakade smått på huvudet innan han med armen föste riddaren med sig. Som tur var han tillräckligt smart att ha uppfattat vilka dessa två kunde vara, vilket resulterade i att allt ljud tystnade tvärt medan Bern bara tyst skrattade till åt orden, blev lite rörd över att hans dotter kanske skulle få gifta sig i framtiden. När Izana försökt göra allt i sin makt för att stoppa dem hade en viss oro funnits att Bastian skulle backa men kände sig nu faktiskt ovanligt stolt att få beskåda en sida av Bastian som få fick se. Han var verkligen beskyddande, brydde sig om henne på ett sätt som troligen ingen annan kunde matcha. Fanns ingen man som förtjänade henne lika mycket och troligen var det ingen kvinna som verkligen kunde jämföras mot Izana. Med lite träning i etikett skulle hon snart bli den perfekta hustrun, verkligen kunna se till att skapa stabilitet för den nya Visroyen.
Leionsköld hade som förväntat svårt att gå framåt, snubblade ofta till eller halkade i leran men blev ofta upplockad och framknuffad av en stark arm, kunde bara höra muttrande från den mörka rösten som verkade tappa sitt lilla tålamod som fanns. Självklart hade några vakter började fundera vad som föregick när de kunde se en man bli mer eller mindre kidnappad genom lägret men då det var Bastian som gick i täten vågade så klart ingen ifrågasätta, troligen hade det redan spridit sig i lägret om händelsen då få hade missat en skadad kvinna snubbla emellan tälten. Som han förstått hade några försökt hjälpa men då Izana bara hårt bett dem att gå hade ingen hjälpt henne in i tältet där fötterna knappt burit in den skadade kroppen. På ett sätt imponerad över den vilja och styrka som fanns i den lilla kroppen och hantering av smärta, men ändå frustrerad över hennes oförmåga att be om stöd. “Vet inte om du har tur eller otur Leionsköld. Att Bastian hann före innan Izana.” Orden viskades retsamt vid hans öra, ville se till att de inte bara skulle frukta Bastian utan även Izana som tappat mycket fot i detta läger. Hade rollerna varit ombytta var frågan om Izana inte hade varit värre. Den råhet som ibland syntes i ögonen fick ibland kårar att sprida sig efter ryggraden på en man som både sätt och utfört många fula dåd i sina dagar.
De rörde sig genom nästan hela lägret, till utkanten vilket indikerade på att dådet var gjort från en simpel soldat som troligen förlorat allt i strid. Även om en viss sympati kunde kännas med soldaten rättfärdigade det inte handlingen. Leionsköld skulle troligen komma undan detta med skarpa varningar men frågan var om soldaten verkligen skulle det.
Det värmde att Bastian var så noga kring Izanas säkerhet nu när det uppenbarat sig att män önskade henne smärta. Det stod klart att Bastian till och med hade resurser att beskydda henne bättre än han själv. Det var dock en sak de kan ha glömt bort, en liten detalj men som tur var Ulrich kapabel, om Izana vaknar upp, hur reagerar hon på att ha en främmande man i tältet. Var turen på deras sida kanske de aldrig behövde få reda på det. Bern nämnde inget dock utan hade mer fokus på att försöka lista ut vad Bastian hade i kikaren då han hade knivar och rep till sitt förfogande. “Jag är inte förvånad att du fick namn på Leionsköld men hur i hela världen kan du veta vem det var som knivhögg Izana? Hon gav oss inget att få på?” Bern visste faktiskt inte om han skulle vara imponerad eller rädd över hur kapabel Bastian och hans väpnare verkligen var. De hade under åren nosat fram det mesta med väldigt lite att gå på. Även om frågan var ställd så förväntades inget direkt svar, precis som alltid brukade de inte dela med sig av deras metoder vilket på ett sätt var smart. ” Som alltid är det bara att leda så följer jag efter.” Bastian kunde be om mycket, mer än de båda kanske ville erkänna för även om Bern hade en stark vilja skulle en direkt order aldrig brytas oavsett hur grotesk den kunde vara. Kanske var Izana hans inre gräns och även om Bastian inte bett om något som Bern inte var villig att göra så visste de båda om vart lojaliteten låg.
Stegen följde efter mellan tälten mot riktningen där riddaren troligen låg ovetandes och sov. De stora fötterna hade svårt att röra sig tyst över gyttjeblandat gräs men ändå kom det inte mycket ljud ifrån honom. Blicken var allvarlig när den såg sig omkring, de få som rörde sig där ute såg direkt åt ett annat håll när de möttes, som om de absolut inte ville hamna emellan dem och deras mål. “Bara ge order på vad du önskar att jag gör.” Viskade den mörka rösten tyst fram när de nu stod nära tältet. Några tysta snarkningar kunde höras ifrån tältet.
Hur han löst det att de ens skulle kunna styra sida vid sida var något hon inte ens tänkte slösa tid på. Han verkade ha bestämt sig och hon var inte den som tänkte käfta emot där precis, speciellt då han valt henne. Teoretiskt borde hon aldrig stå vid hans sida då hon aldrig kan ge honom ett barn men kanske hade han hittat en lösning på det rätt stora problemet? Som tur visste inte många om hennes skändade kropp men hon såg inte speciellt fram emot att träffa hans mor när de kom tillbaka. Den kvinnan måste ha varit en stark kvinna som uppfostrat Bastian så väl, en kvinna som troligen kunde få Izana att sjunka ned i sina skor. Som tur var det bekymmer betydligt längre fram och inget som skulle få äta upp dagens krafter. De hade nog med bekymmer där de stod här och nu, bättre att fokusera på en sak i taget.
Även om han på ett sätt varit mer retsam med orden så tändes ändå ett litet ljus ovanför henne. Att smyga sig helt ensam in mitt i kaoset och faktiskt tända eld på deras matförråd och sedan smita ut, ja det var inte en så dum idé och så länge hon inte ger sig in i en strid var den inte så mycket farligare än att strida bland alla andra män. Hon vet ju ungefär vart allt är och även om Tyrion säkert försökt sätta upp en viss säkerhet kunde han inte veta att hon faktiskt hade en väg in. Den kunde de allt diskutera mer kring senare men just nu började fokuset åter hamna på maten igen som sjönk snabbt ned i magen. Varje muskel i ansiktet visade exakt hur mycket tungan älskade maten och ölstopet fick inte stå fullt länge innan det sveptes ned. Det var ett tag sedan hon fått äta riktig mat och hade saknat det varje dag även om det inte var en helt ovana att äta sämre mat till och från.
Det kom små protester över att sova med skydd men då han också tog på sig sin kunde inget mer sägas om saken. Det var inte dumt även om hon inte trodde att någon skulle våga sig in har, de hade trotts allt gett sig på henne personligen när Bastian inte varit med vilket indikerade på att ingen vågade trotsa honom öppet. Tysta svordomar lämnade dock läpparna när deras kroppar inte kunde ligga speciellt nära varandra, allt tyg, ull och metall åt upp det mesta av utrymmet mellan dem men det gick att ligga lite smått i hans famn åtminstone. Hans hand mot hennes hår fick alltid kroppen att reagera kraftigt med rysningar längs hela ryggraden, förvånades alltid över hur för jäkla skönt något så simpelt kunde vara. Hade hon varit en katt hade hon spunnit så högt att hela lägret skulle ha vaknat. Detta var det näst skönaste hon visste just nu och undrade ibland om hon någonsin skulle få nog? Vid orden av sitt namn såg blicken upp mot honom, försökte studera de drag som gömde sig mer i mörkret men hans ögon tindrade än. Ett stort och varmt leende fyllde läpparna, hade helt glömt bort att dessa ord faktiskt nämnts tidigare. ” Jag älskar dig Bastian. Jag hoppas du får sova gott.” Trots allt material emellan dem sträcktes kroppen ut något så att en kyss kunde placeras på hans läppar innan kroppen lade sig till rätta igen och ögonen slöts. Då han kliade henne i huvudet behövdes det inte många minuter förrän hon sov tungt och tryggs i hans närhet.
Bern hade vilat lite men inte lyckats somna efter allt som hänt, lite orolig över vad Bastian egentligen hade i kikaren men tänkte inte backa för ens en sekund oavsett vad som önskades. Kläderna som valdes ut var svarta likt natten så den stora kroppen doldes någorlunda även om det vita håret stack ut likt de första snöflingorna på höst marken. Trots den stora kroppen så rörde sig Bern tyst förbi tälten, lät handen vila på sitt svärd medan blicken sökte efter Bastians tält lite längre fram. Några få vakter var som väntat vaken men vågade inte visa något tecken på att de noterat Bern. De fortsatte sin vandring runt lägret medan vissa stod på vakt utanför. Månens silvriga ljus lade sig likt ett täcke över alla tyger som sträckte sig upp mot himlavalvet där bara några få stjärnor syntes än så länge då molnen verkade täcka det mesta. Det var en ganska ljummen natt där vinden få gånger tog tag om hans skägg i ett försök att rufsa till det. Lite otåligt stod han bara någon meter nu ifrån Bastians tält och väntade på att han skulle ta sig ut.
Det fanns mycket rätt i det han sade, ord hon verkligen borde lyssna på även om viljan ville något annat. Dock var hon den som borde veta bäst att känslor inte fick ta plats när det gällde krig så varför var hon så känslosam nu? ” Du har rätt i många av dessa saker. Jag vill vara den som ser Tyrions ögon tappa sitt ljus, jag vill mycket och jag kan vara till hjälp. Det som är fel av mig är hur mycket jag låtit mina egna känslor styra besluten, något som inte borde ske. Jag har insett mitt fel där och vi borde titta på mer en strategisk nivå vilket alternativ som är bäst.” Hon kramade om hans hand och tog ett djupt andetag som för att samla sig något. “En plan där mitt liv inte riskeras mer än nödvändigt för i slutändan vill jag se dig vinna till varje pris men jag önskar inget mer hellre än att få vara vid din sida när det väl sker.” Det tog emot något att behöva ta ett steg tillbaka men det betydde inte att det kändes fel. Hon ville offra allt för Bastian men insåg att det inte behövde vara det ena eller det andra alternativet. Varför kunde hon inte våga sig på båda? Ett krig betydde att riskera sitt liv men hon behövde inte ta onödiga risker även om de lockade. Varför kunde hon inte vara lite egoistisk och önska att faktiskt få överleva detta med Bastian?
“Jag tycker dock ändå att ta sig in och skapa kaos där inne något som vi borde göra men kanske kan vi se hur det går först? Skulle saker gå åt fel håll kan vi köra med plan B? “
De verkade ha kommit till något ömsesidig förståelse vilket var skönt. Han verkade ha mjuknat och hon kände också att det fanns vissa saker som kunde släppas. Ironiskt bara att ofta lyckades de ta sig framåt efter att hennes kropp blivit skadad men mycket var ju hennes eget självförvållande så därför klagades det inte. De verkade bara växa mer och mer tillsammans vilket värmde och fyllde hennes hjärta om än med mer kärlek för honom. Han hjälpte henne verkligen att bli en bättre person vars mörka bakgrund inte alltid kändes lika tung längre, även om hon hade en väldigt lång väg att gå. Hans kommentar om vakterna fick henne bara att skratta till milt för ja där var de på samma sida, det fanns för mycket annat som stod ivägen för att få fler intima nätter ihop. Något de fick vänta med och längta efter, ännu mer på listan som gjorde allt detta värt att slåss för.
Det hann aldrig lämna några ord från läpparna förrän hans väpnare klev in med mat som fick hela hennes kropp att skrika ut i hunger då den var alldeles för tom. Doften slogs emot henne och det vattnades direkt i munnen, speciellt då hon inte ätit så här gott på otroligt länge. Eller ja hon visste faktiskt inte om maten var hennes men helt ärligt skulle Bastian inte kunna hejda henne, i alla fall inte utan att riskera en hand eller två. Bastian behövde inte vänta länge förrän hon mer eller mindre slängde sig över stolen och började äta av maten som om hon inte sett mat på månader. Herre hennes skapare så gott det var! Ögonen nästan sken av lycka men hans ord fick henne att stanna upp abrupt mat i munnen medan blicken studerade honom, inte allvarligt men väldigt betänksamt. Allt som sagts sedan innan gick igenom hennes huvud, allt som hon själv analyserat och kommit till slutsats över, ja det fanns mycket i hans ord som gjorde henne glad men det fanns också en viss del som insåg att hon verkligen behövde tänka igenom sina ord. Tyst tuggade hon ur munnen och lade ned gaffeln på sidan av tallriken, än lät hon tystnaden ligga mellan dem medan orden formades i hennes huvud. Vad ville hon egentligen?
” Jag har tyvärr troligen aldrig frågat detta, men vad vill du Bastian? Om du fick tala helt fritt i hur du önskade kring ämnet, vad hade det varit?” Mycket hade varit om hennes vilja och även om han ofta sagt sin så hade hon faktiskt inte riktigt lyssnat. Han hade inte önskat att hon skulle gå men ur en mer taktisk synpunkt, hur såg han det? ” Om vi försöker se på det lite mer utan våra känslor, målet är att behålla våra liv så gott det går och vinna kriget, vad är de bästa alternativen?” De hade ofta haft mycket känslor bakom sina beslut, inte varit riktigt likt henne själv och de hade aldrig riktigt haft lugnet att kunna diskutera det med en neutral ton. Skulle sanningen fram ville hon absolut ta sig in där men samtidigt var hon lite rädd för de konsekvenser som kunde ske.
Varför fick han alltid hennes bekymmer att sköljas iväg när han höll henne i sin famn, när hans händer smekte hennes hår och hy? Det fick henne alltid att släppa allt, att känna att inget annat längre är viktigt så länge hon fick vara i denna famn och känna just hans värme. Han var alltid så öm mot henne, inte som om hon skulle gå sönder men som om hon var det viktigaste för honom. Det fick alltid hennes hjärta att slå lite hårdare och påminna om sina känslor för honom, att dem brann lika starkt och passionerat. Det fick henne att hoppas på en framtid som var ljus, varm och härlig med honom vid sin sida, en framtid som aldrig tidigare ens vågat tänkas på.
Då han smekte hennes kind lutade hon sig in mot hans beröring och slöt ögonen något, som var att ta vara på denna stund som de hade ihop. Hennes hand lyftes upp och lades ovanpå hans, kramade om den något för att sedan föra hans hand mot sina läppar, kysste hans handflata uppåt till handleden. “Nej du har inte en lätt roll nu och därav borde jag inte agera så hårt. Jag har bara så svårt att navigera från att ha min egna armé till att inte ha någon riktig rang igen. Det påminner mig ofta om hur jag hade det innan men det betyder inte att allt är som innan.” På ett sätt var det bra att de fick ventilera, prata ut och förstå varandra djupare, det gjorde allt lite enklare att förstå och kunna hantera situationerna. Hennes kropp trycktes om än närmare, försökte se till att inge luft fanns mellan dem medan hennes läppar möttes hans i en öm kyss, som om detta var luften hon verkligen andades, som om hon tidigare inte fått ned något i sina lungor. Skulle hans läppar någonsin kännas tråkiga? De var så mjuka mot hennes att hon inte kunde hejda sig själv från att nafsa lite i underläppen. “Jag kom till dig trots allt för att söka skydd, jag vet inte helt själv varför jag är så ovillig att ta den. Kanske för att mitt skydd ibland innebär att jag utsätter dig för situationer som inte är optimala.” Ja hon hade bytt sida för just beskydd och ändå hade hon hela tiden valt situationer där hon var allt annat än i säkerhet och långt ifrån Bastians närhet. Betydde hennes beskydd så lite i jämförelse med att hålla han i säkerhet? Det hade hänt så mycket på kort tid men nu skulle saker hända som inte tillät att hon var känslomässig och ville envisas med sin vilja. Hon behövde verkligen ställa sig i ledet med alla andra och fokusera på helheten.
Ljuden utanför började ebba bort, inte bara för att hon tappade fokus utan för att många började göra sig iordning för välbehövd sömn. Det var inte mycket rörelser utanför heller, några få vakter som viskade och gick ibland runt för att kolla efter oinbjudna gäster men annars inte mycket mer. ” Jag tror även att du får bli bättre på att tysta mig så slipper vi trycka upp i dina mäns ansikten vilken bra älskare du är.” Ett leende uppenbarade sig äntligen på läpparna, hade varit frånvarande ett tag men indikerade på att hon inte längre kände allvaret som hänt lika tungt.