Denna man visste sina saker, kunde detaljer hon verkligen behövde akta sig för. Att ljuga för denna man krävde eftertanke och försiktighet, hon behövde hålla sig mer till sanningen nu än någonsin. Andra män gick enkelt att lura genom att stryka deras egon men Galeas var för berest och kände till för mycket om sitt egna land. En fin egenskap men farlig för henne själv. Ett felsteg och han kunde genast se igenom det. Därav höll hon sin tunga, tiga var trots allt guld, speciellt i denna situation. Lät honom prata lite och ställa sina frågor medan hon själv funderade vad som kunde sägas.
”Jag har rest mer än önskat. Ett liv i rörelse kan låta fantastiskt och magiskt, få se saker få knappt kan drömma om men samtidigt har jag aldrig fått känna att jag har ett hem. Ännu mindre sedan mina föräldrar gått bort.” Skapa en sympatisk sida kunde göra att han heller inte vågade fråga för detaljerade frågor. Vem vill gräva i sår hos en kvinna? ”Men jag kommer nog aldrig glömma när jag red på fälten i Mahadwen, deras öppna gröna vidder med solen i ryggen och vinden i håret gav en sådan känsla av frihet att jag än har drömmar om just den känslan.” Lite förfinat men sanningen låg där. Hon hade ett uppdrag att leverera ett viktigt brev till en av byarna i Mahadwen. Resan i sig hade varit tuff och jobbig men när hon nått de öppna fälten var detta verkligen ett minne som hon sent skulle glömma, något som hon kanske skulle slåss för i framtiden, frihet. Just nu låg hämnden likt en tjock slöja över hennes ögon, gjorde det svårt att se något annat.
Det var på något sätt skönt hur enkelt det ändå var att konversera med denna man. Han förde sin talan väl men ställde alltid frågor för att hålla henne i konversationen. Självklart spelat intresse från hans sida för hon tvivlade att han verkligen ville veta något genuint om henne. Allt för att få det som önskades och sedan lämna henne till sin egna dom. Synd för denna mannen behövde hon något ifrån honom. Att göra detta kortvarigt fanns inte ens i tankarna och därför skulle hon aldrig spela sig in i hans händer. ”Åh det vinet är känt i hela Karm tror jag. Skulle aldrig ens våga önska att få smaka något så ovärderligt.” Ironiska var att hon hade funderingar på att stjäla lite av det senare men detta var inget han behövde veta. Hans släkt hade stulit tillräckligt från henne, hon tänkte stjäla tillbaka allt och lite till. Det krävdes stor vilja och självdisciplin att inte kyssa honom tills han tappade andan och vettet för att sedan borra en kniv i strupen på honom. Fanns ingen här i närheten att ens bevittna något, ännu mindre någon som skulle höra hans desperata skrik när livet rann ur honom.
Hans självbehärskning till ämnet hon bara hintat om var bättre än hon trott. Det var svårt att avgöra hans tyckande i det hela då allt var tråkigt diplomatiskt och neutralt. Inte ens blicken verkade förråda honom vilket skapade en viss frustration. Insåg att hon underskattat honom något och behövde förlänga sin plan mer än förväntat. Inte för att detta skulle gå fort, men skulle troligen krävas mer än det hon planerat från början. Ett vagt leende prydde läpparna, visade en viss lättnad över hans lugna sätt att hantera allt. ”Karm verkar vara ett land som bevisat sin styrka flera gånger om. Trots svårigheterna har ni alltid stigit upp ur askan.” Karm var ett land med män som visat sin envishet mer än en gång. Trots svagt ledarskap har andra istället rest sig och sett till att Karm än står idag. Det var ett land hon fann stolthet i och såg fram emot att få kliva in i sitt egna hus igen efter att parasiterna undanröjts. Då kunde hon vara på dessa fester på andra sidan, njuta av vinet i överflöd och bära de vackra klänningarna. Hon skulle troligen inte ha män efter sig då hon troligen ansågs för gammal men det spelade ingen roll. Ensamheten har sedan länge varit en välkommen vän.
Hans nästa ord väckte henne mer ur sina tankar. Loradon var ett ord otroligt laddat med många starka känslor. Hon varit inte vid slaget men hört hur det hade varit mer eller mindre en slakt. Folk berättade än om sina mardrömmar, dem få som överlevde vill säga. ”Ni var alltså där när det hände?” Orden kom ut som en chock, var aldrig meningen att lämna hennes egna läppar. ”Det måste ha varit fruktansvärt.” Något mjukare lade sig i hennes ögon, en viss sympati över det han behövt gå igenom. Hon hatade sina fiender, hatade allt de gjort mot henne men skulle aldrig ens önska dem få uppleva det som skedde i Loradon. ”Jag kan inte ens föreställa mig hur det måste ha varit att behöva gå igenom något sådant.” Många skyllde Sandor för detta slaget, hans inkompetens till de förlorade liven. Nemea kunde inget säga där då hon aldrig hört sanningen av vad som sades eller bestämdes. Det var dock en händelse som skakade om hela Karm.
En liten förvåning glimtade till i ögonen när han presenterade sig, som om hon kände till huset men inte förväntat sig att stå och prata med någon från en sådan adlig familj. Hon neg lite snabbt i steget för att visa någon slags vördnad men lät det inte gå till överdrift. ”Jag är tillräckligt berest i Karm för att ha kännedom om de större familjerna.” Log hon bara milt till svar, var inte helt fel men hon kände till dem av helt andra anledningar egentligen. Som ung hade hon fått lära sig vad alla hette och stod för, hon skulle ju trots allt bli någons framtida möjliga partner enligt hennes föräldrar. Det sved än hur han och hans släkte kunde få gå med huvudet i behåll medan hennes föräldrar låg nedgrävda i en grav som hon aldrig fick besöka. Galeas var kanske inte den som åsamkat hennes fall men han tillhörde släktet och därav hade hon samma avsky gentemot honom också. Hade hon inte haft ett stort behov av honom för att komma åt Sandor hade hans strupe redan varit färgad i den vackra röda färg som troligen ådrorna innehöll.
Hans indikationer från sina ord fick henne att räkna upp alla kvinnor hon sett honom med innan, tänka hur många fler han varit med innan hon ens börjat spionera på han och Caspian. Att inte föräldrar låste sina döttrar från denna man var ett under än men han hade charmen att kunna komma runt det mesta verkade det som.
”Det har verkligen varit en ära att få uppträda på denna tillställning som hus Derendes arrangerat. En ära som jag anser mig inte vara tillräcklig för.” I verkligheten kanske inte Nemea var den mest ödmjuka av sig men den hon försökte vara skulle föreställa lite mer blyg i en annans sällskap. Många män föredrog inte kvinnor som stack ut hakan, speciellt inte när hon kunde få dem på rumpan fortare än de kunde uttala hennes namn. ” De har alltid haft höga förväntningar på mig men en dag hoppas jag de kan känna en stolthet över mig även om de inte längre finns här.” De hade gråtit om de sett henne just nu, så pass lättklädd för en man som inte tänkte ta hennes man i giftermål. Så långt ifrån sitt egna hem, sin egen trygghet och utan ett namn för sig själv längre. Detta var troligen det sista de önskade för sin älskade dotter, för allt hade de älskat henne. Deras sista akt hade varit ett försök att skydda henne från lönnmördarna.
”Era öron är uppmärksam. Få brukar kunna uppfatta min dialekt.” Tyrion hade gett henne en stor örfil om han hört detta. Hela tiden hade han ältat om att hon måste gömma sin dialekt men envisheten och stoltheten över sin bakgrund hade fått henne att klamra sig kvar vid det sista som påminde henne om sitt hem. Hon försökte dölja dialekten så gott det gick men låg alltid där under och påminde henne om vem hon var. ”Jag har en dålig ovana att plocka upp dialekter om jag tillbringat en lite längre tid där. Jag tränade för en duktig knivkastare i det området under ett år och därifrån har jag också plockat med mig dialekten. ” Hon behövde verkligen vara vaksam i hans närhet. Verkade som att han var mer klipsk än hon gett honom utdelning för. Som tur verkade han inte misstänka något. Behövde också komma ihåg alla detaljer hon givit honom för att inte riskera att snubbla på alla lögner själv.
Där de gick med solens varma strålar kunde hon inte låta bli att njuta smått av lugnet. Musiken blev allt mer svårare att uppfatta, ett vackert brus i bakgrunden tillsammans med fåglarnas kvittrande. Nemea vek inte av när en ros placerades i håret, bara log tacksamt och fortsatte att lyssna på Galeas ord. Jo nya kontakter skulle han allt skapa denna kväll, tyvärr sådana han kommer ångra sig bittert över senare framöver. ”Jag har ingen erfarenhet av fina viner men det jag fått smaka är bland det bästa jag fått njuta av. ” Det var ett fint vin, inte det bästa hon snott åt sig men absolut av bättre kvalité. Självklart ville huset visa upp sin bästa sida men skulle aldrig ta fram det bästa vinet till en sådan simpel tillställning. Försiktigt slog hon sig ned bredvid honom på den svala stenen. Tillräckligt nära för att de skulle kunna prata ostört men såg till att det ändå fanns luft mellan dem.
”Det lilla jag har hunnit se är slående vackert. Jag kan förstå ers familj stolthet över dessa landskap. Ni har lyckats med något förträffligt, ibland kan jag inte låta bli att fundera hur det sett ut om husen haft mer styre än under en gemensam kung.” Ett test, ett vågat test men ville se om det hon hört kunde stämma. Ingen vågade gå emot Sandor men hon hade hört rykten om att alla husen inte var så nöjda över hur läget såg ut och ville bli mer självständiga. Därför hon också gjort Galeas till en måltavla, kunde han vändas mot sin eget blod? Kunde hon förstöra ett hus inifrån och ut för att få sin ultimata hämnd?
”Jag är långt utanför mina gränser och ber så mycket om ursäkt!” Hon såg ut att skämmas och vände sig smått bort från Galeas. Lät blicken vandra någon annanstans som om hon inte vågade möta hans längre. ”Ni nämnde innan om ett visst engagemang runt om i världen. Vad för stordåd har ni uträttat eller varit med om?” Försökte byta samtalsämne, inte för att hon önskade det. Mer för att dölja sina politiska kunskaper som den simpla dansös hon skulle framstå att vara.
Trots alla ansikten, alla rörelser från både adelsmän och tjänare hade Nemea direkt skådat Galeas ur konturerna. Hans ansikte, precis som Caspians hade sedan länge präntats in i huvudet och även om Caspian satt högre upp var Galeas den hon hade som måltavla. Inget på henne var av en slump, till och med klänningens utformning och färg hade valts ut efter vad som fångat hans ögon hos andra damer, för allt verkade han ha ett stort intresse av kvinnligt sällskap.
Föreställningen hade knappt avslutats och hon tackat för sig innan Galeas börjat röra sig mot hennes håll. Något förvånad att han vågade vara så direkt men gjorde hennes arbete så mycket enklare. Med ett milt, något blygt, leende på sina läppar gick hon vid hans sida tillbaka till sitt tält som nu hade fler personer i sig än tidigare. Rörelserna inifrån hördes innan de ens stannat utanför men alla var fullt upptagna med sitt.
Små blickar tjuvade åt sig hans detaljer i ansiktet, förstod fullt ut varför kvinnor sökte hans närhet då han var en av de som stack ut bland adelsmännen här med sina skarpa linjer och välvårdade ansikte. Han utstrålade en självsäkerhet, lockade troligt till sig många likt nektar gör för bin. Klädseln var något ödmjukt men passade honom ändå ypperligt med den blåa färgen. Att hans personliga garde följde efter på en bits avstånd var inget ovanligt, något hon redan kände till och räknade fotstegen i huvudet för att säkerställa att hon fått rätt information. 20 steg exakt bakom, precis som hon konstaterat sedan innan.
När de stannade vid tältet hade musiken redan börjat spela igen och mumlanden hade återgått, troligen pratade de om saker som politik, senaste skvallret eller vilken kvinna som besudlat sig med en ovärdig man. En källa som innehöll mycket och samtidigt inget. Bra för att kunna utpressa senare med en sådan information. Hans mörka röst fick hennes uppmärksamhet att vändas helt till honom och visade absolut inget motstånd när hans läppar vidrörde hennes hud. Han var artig, något hon misstänkt men hade inte riktigt förväntat sig. Hon var trots allt en simpel dansös och han var av adlig börd. Dock passande på ett sätt då hon egentligen hade haft en liknande status som honom innan allt gått åt skogen. ” Det är en ära att få träffa er, mr…?” Hon låtsades som att inte veta vem han var, som om hon aldrig skulle ens våga vara i en sådan mans närhet. En liten bit bort i ögonvrån kunde hon se hur en betjänt kom springandes med hennes knivar i famnen, stannade upp och såg förvånat mot dem båda innan han skyndade sig in i tältet för att lägga av hennes ägodelar som tidigare beordrat. Dessa knivar var värdefulla och inget hon önskade tappa bort.
”Det värmer mig att min dans kunde väcka ert intresse. Jag önskar inget annat i mitt uppträdande än att ge min publik något nytt att beskåda. Nog kan detta inte ens vara i närheten i den skicklighet ni besitter. Ser på era händer att ni är kunnig i svärdskonst och er hållning tyder på en krigares.” Även om hon inte skulle ha känt till hans bakgrund syntes det alltid på en man som stridit i krig, det fanns något kring dem som aldrig kunde återskapas utan den grymma mardröm som krig formade. En krigare kunde också ses på händerna och kännas där deras hud inte var lika mjuk och slät om en adelsmans. Hennes hade hon fått sköta med en otrolig noggrannhet för att kunna behålla sin lenhet, hade inte varit enkelt.
Det var svårt att hålla tillbaka ett nöjt leende där han erbjöd sig att promenera, gjorde allt så mycket enklare då de kunde ta sig ifrån andras ögon. Med en simpel gest efter att ha kanske lite oförskämt tagit sig av vinet började hon gå lite djupare in i den vackra trädgården. Den visade verkligen upp all skicklighet och omvårdnad som trädgårdsmästaren besatt. Skulpturer syntes lite här och var, troligen dyrare än en betjänts livslön. Rosenbuskar verkade vara en favorit och inte långt bort kunde vindruvsfältet synas i all sin prakt. En idyllisk plats minst sagt att få tillbringa sin tid på.
”Jag har rest så länge jag kan minnas att jag tappat bort vart jag en gång kom ifrån.” Något hon lärt sig var att ljuga så lite som möjligt, ge tillräckligt med detaljer men aldrig för mycket. Enklare att hålla en lögn vid liv då. ”Mina föräldrar reste med en karavan men dog för några år sedan. Därefter ville jag försöka se vad jag kan åstadkomma på egna ben.” Lades snabbt till medan stegen förde dem mot en fontän. Hon lät vinet tömmas ur glaset, smakade oerhört gott och något hon gärna kunnat förlora sig i om det inte varit för uppdraget. ”Brukar ni ofta komma hit på liknande tillställningar?”
Månader av planering, spionerande och nätvärkande hade krävts för att äntligen få husets Derendes uppmärksamhet. Flertal uppträdanden hade gjorts i fokus att få adelsdamernas läppar sprida vackra ord om en kvinna vars talang få hade sett innan. Adelsdamers hade aldrig problem att sprida sina ord, viskade gärna om saker utan intresse eller ens sanning. Utmaningen hade varit att få dessa damer säga det som önskades. Prisa en kvinna de aldrig tidigare sett, önska denna kvinnas närvaro på andra tillställningar än den de sett henne på. Där hade charm, noggrant planerade detaljer och skicklighet krävts till sin spets. Derendes var inte ett hus som anställde vilka som helst till sina tillställningar, de krävde samma perfektion som de krävde av sitt vin.
Nu stod hon äntligen på deras marker, värmde upp i bakgrunden från allas ögon medan skratt, prat och musik flöt med vinden i en ljuvlig harmoni. Nemea var sedan länge van att hålla sig i bakgrunden, smälta in där det krävdes men också skina likt än tindrande stjärna på en kall vinternatt. Hennes rätt till att få mingla med andra hade sedan länge slitits ifrån hennes händer. Den adelsdam hon var född till att vara togs ifrån henne på samma sätt som hennes föräldrars blod tömdes på golvet framför hennes fötter. Det var dock inte rätten som adelsdam hon stod här med hämnd i sitt hjärta, det var saknaden av sina föräldrar som sken mest i tomhetens kalla famn. Med åren hade all värme, kärlek och lycka vridits ur henne med hjälp av hård träning, kall säng och förtryck från det hem hon en gång växt upp i. Hennes morbror hade räddat hennes liv, gett henne mening och tränat henne men han hade aldrig visat värme eller kärlek i föräldrarnas frånvaro.
Tonerna från musiken drog henne ur sina egna tankar och fick benen att sakta börja röra sig ut från sitt tält hon gömt sig i. Ett tält gömt för många ögon där alla musikanter, artister och dansare fick hålla till när de inte uppträdde inför gästerna. Den sista timmen hade den stått tom medan hon gjort sig iordning, alla andra hade varit ute och förberett framträdandet för dagens stjärna. Måltavlor hade placerats ut på hemliga positioner runt om i den fantastiskt vackra trädgården utan gästernas medvetenhet. Vissa fått instruktioner att bära tavlorna på sina huvudet och dyka upp vid specifika tidpunkter.
Nemea stod klädd i en smaragdgrön draperad klänning med guldsmide vid axlar och midja. V ringningen gick ned till bältet som satt mot revbenen, tyget flödade ned i fram och bak men lät sidorna ge henne den rörelsefrihet som önskade. Vid bältet fanns små knivar gömda och runt benen läderremmar med samma utformade knivar, väntandes på att få användas. Håret var utsläppt i vågor efter ryggen, något tillbakadraget för att hålla ansiktet fritt från störningar. Ett guldsmycke höll håret på plats.
Med rytmen från musiken började hon sakta att ta sig runt några rosenbuskar, visade upp all sin prakt för gästerna som samlats för underhållning. Ögon från alla olika adelsgäster vändes när hon väl kom till mitten av scenen som inte bestod av mer än gräs. I en graciös ställning väntade hon på att musiken skulle ta fart, började sakta låta sina muskler röra sig till rytmen, uppslukas av de vackra tonerna. Rörelserna visade upp en blandning av vighet och styrka, följde ingen riktig känd struktur där hon rörde sig. Med musikens upptrappning började snart knivar leta sig in i hennes hand på ett sätt få kunde uppmärksamma förrän en flög med en sådan precision mot ett mål på ett bord en bit bort. Häpnande flämtningar hördes från några som inte ens haft en möjlighet att förstå vad som hände förrän det ljuvliga ljudet av ett tudelat äpple nådde allas öron trots musiken i bakgrunden. Rörelserna gick från ren skönhet till en mer styrka där knivar nu hittade sina mål på placeringar som ibland kunde anses nära vissa gäster. Trots att vissa kunde uppfatta detta som farligt missade hon aldrig sitt mål oavsett att hon själv ibland snurrade runt, dansade och gjorde akrobatik. Med musikens takt trappades hastigheten upp och det var inte förrän sista kniven som hittade sitt mål mitt i publiken på en tjänstemans huvud som Nemea stannade upp och musiken tonades ut. Många stod bara i förbluffat trots att föreställningen var över innan händer började applådera och personerna kunde ta in vad som faktiskt skett. En uppvisning av spänning, skönhet och förvåning var det hon siktat på, fick nu återstå att se vad de tyckte.
Bern knäckte sin nacke som för att lösa upp spänningarna i axlarna medan öronen lyssnade på det som sades, låg något i orden att denna man inte kan ha agerat helt själv. Izana har trots allt varit dold från många, inte ens de visste vem hon varit innan allt kommit till ytan så hur visste fler att Izana tillhört fienden? Kanske fanns något djupare bakom allt, kan någon spion till Tyrion spridit rykten för att sätta dem internt i osämja, skapa störningar innan en strid? När signalen kom syntes bara ett grymt flin på Berns läppar som tog ett steg närmare och försiktigt tog dolken ifrån Bastian då han själv inte hade någon med sig. Svärdet skulle göra för mycket skada och det som behövdes var något med mindre spets. ” Du har tio fingrar på dig, sen kommer jag börja skära i din hud och mata den till dig.” Hans stora hand greppade mannens skitiga och dolken sattes mot fingret, direkt under nageln, gav inte ens mannen en chans att säga något innan den trängdes in och tillslut drog nageln ifrån hans finger, lät Gregor skrika högt ut i ren smärta något som Bern dämpade med att ge honom en smäll mot käken och sedan se till att munkaveln åkte upp.
” Ett finger till sen får du prata.” Mannen skakade på sitt huvud som i ett försök att försöka stoppa allt detta medan tårarna nu rann nedför kinden likt en flod. Den kaxiga mannen hade försvunnit och framför dem fanns en livrädd man som såg näst intill desperat ut. Den andra nageln slets bort lika snabbt och brutalt som den innan vilket fick åter mannen att skrika in i munkaveln, Bern bara tittade ointresserat på och lät allt lugna ned sig något innan munkaveln sänktes. ” Smärtan kommer bara bli värre och värre som du kanske märkte.” De två fingrarna blödde kraftigt medan mannen snyftade högt, svor till lite smått åt smärtan men verkade inte än ge vika. Stress var något Bern ofta använde sig av och otålighet, därav åkte munkaveln åter upp och två naglar till försvann från mannens hand.
” Snart kommer din mage inte behöva gå hungrig längre.” Med dem orden åkte munkaveln åter ned medan mannen nästan verkade vara svimfärdig. Rädslan av att Bern inte ens orkade vänta fick han att direkt att tala. “En man berättade allt. Han visste om att min familj blivit dödad av Izana. Jag hade ingen aning sedan innan! Jag ville bara hämnas och han lovade mig att hjälpa om jag inte berättade för någon vad som sagts.” Trots orden slets åter en nagel bort vilket fick mannen att skrika rätt ut och svära högt. “Jag har ju berättat allt!!” Svor han ut, både förvånad och skrämd utav det Bern gjort.
“Jag kommer fortsätta tills du ger oss något vettigt att gå på, som exempelvis hur mannen såg ut.” Inte imponerad utav det som sagts även om det bekräftade en del misstankar. dolken började föras mot mannens andra hand vilket fick verkligen paniken att ta tag om hans sinne. “Mörkt hår, ganska lång och vältränad, troligen inte ifrån denna armé då jag mötte honom vid skogskanten när jag skulle kissa. ” Bern flyttade sin dolk som för att belöna att Gergor äntligen tagit rätt väg men blicken vändes mot Bastian. “Vi behöver ha ännu fler patruller. Hur kan en man ta sig förbi? Har dem fler magiker som vi inte känner till eller har våra män slappnat av för mycket?” Blicken vandrade tillbaka till Gregor som än snyftade och grät, synen på den man som grinade värre än ett barn fick Berns ansikte att bara hårdna mer. Då Gregor inte hade mer att göra och Bern aldrig hade haft planen att skona denna man lät han dolken snabbt glida över halsen så mannen sakta men säkert drunknade i sitt egna blod innan ögonen släcktes framför dem.
“Mina mynt går till att Tyrion försöker störa i lägret. Frågan är hur många han nått till.”
Hot hade aldrig nämnts, bara att Izana gjort mannen upprörd och att han slagit henne men vad hade egentligen sagts mellan dem? Inte för att Izana verkade ha tagit åt sig men något fick honom att misstänka att hästen inte låg bara till grund för allt. “Om du erkänner vad du har sagt kan jag tänka mig att vara nådig.” Ful taktik men som ofta fungerade på desperata män. Var inget löfte och skulle heller inte hållas. Mannen verkade svälja det på direkten och såg nästan lite hoppfull ut där han satt fast vid ett träd. “Jag bar arg på att hon kommit från ingenstans och nu gick runt i lägret som om hon ägde det. Hur hon använt sina kvinnliga delar så öppet för att förföra fursten. Jag bad henne att göra samma mot mig, att.” Detta var tyvärr all återhållsamhet som Bern klarade av att ha då hans knytna näve träffade riddarens kind med en hård kraft. Inget mer behövde sägas för Bern hade en väldigt bra insikt i vad som kan ha sagts där, varför Izana nämnt vissa saker. Han hade öppet sakta att Izana inte varit mer än en hora vilket Bern inte kunde klara av att höra. Att han varit arg över en häst och förolämpat henne var en sak men detta tog allt till en annan nivå. Det var hans dotter de pratade om så illa, en dotter som gjort allt för att få respekt och hitta en plats här i lägret. “Hade det inte varit för imorgon hade jag önskat hans huvud på en påle.” Han nästan spottade ur sig orden, andningen var tung och ansträng som om han gjorde allt för att inte släppa ut ännu mer av sin vrede som sipprade ut. “Men jag skulle kunna nöja mig med att ommöblera hans ansikte något och se till att han öppet för många ber om ursäkt på sina bara knän framför Izana. Jag misstänker att han inte är den enda som öppet kritiserat henne.” Frågan är hur många egentligen som sagt något till henne utan att hon nämnt det? Hade det inte varit för Bastian skulle inget ha kommit fram då Izana vägrat tala.
” men han förolämpar er på ett sätt också. Öppet kritiserar ditt val och därav vet jag inte om det räcker.” Ja det var inte bara Izana detta gällde utan furstens stolthet också då de ifrågasatte hans val när det gällde Izana. De gick även emot hans ord om hur kvinnor ska behandlas i lägret och bröt många saker med dessa ord. När det kom till bestraffning av dem andra mannen visste Bern faktiskt inte om tortyr och död var tillräckligt. De hade inte så mycket tid på sig heller men låta den mannen leva fanns inte på kartan. ” för den andra mannen skulle jag på ett sätt vilja utföra alla hemska saker som alla män under åren utfört på Izana.” Lite som på något sätt sona allt som hänt henne, alla piskslag, alla knivhugg, alla slag, så mycket hans dotter fått utstå var hjärtekrossande. Fick det alltid att hugga till vid bara tanken på alla gånger han inte kunnat skydda sin dotter från alla hemska män. Hur han än varit okapabel till att skydda henne.
Både Bern och Leionsköld verkade vara lika förvånad över Bastians ord där ena mannen nästan morrade av ren ilska på uttalandet medan den andra började högt snyfta av rädsla och oro. “Nej jag svär! Jag gjorde inget sådant! Jag bara hotade och gav henne en örfil för sina ord! Jag skulle aldrig tvinga mig på henne!” Desperationen i rösten sken rakt igenom där den fastbundna riddaren skakade av rädsla från de anklagelserna. Blicken flackade mellan dem båda innan de fastnade på Bern. ” jag var arg över hennes specialbehandling men skulle aldrig våga göra något så mot din dotter.” Den stora mannen vars muskler legat så spänd under huden slappnade av något då tankarna hunnit ikapp. Ett kunde han verkligen inte se att någon man skulle lyckas göra något dylikt mot Izana och vara orörd, hon verkade vara rätt oskärrad när hon kommit ut ur tältet som inget större hade hänt. Självklart var hon tuff men så kall tvivlade han att hon var. “Sist någon försökte ge sig på henne fick jag reda på att han kvävts till döds av sitt eget stånd.” Orden var en tyst viskning till Bastian, även om Bern inte tvivlade på hans källor hade Bern varit den på plats som sätt Izana direkt efter tältet.
Både snor och tårar rann nedför hans ansikte medan han mer eller mindre med sina ögon bad om nåd. ” jag slog henne och det var fel! Min ilska tog över och jag agerade. “
Det var smart att hålla identiteten dold samt kunden ingen riktigt se att de blev kidnappade, bara enkelt bestraffad för något mindre snedkliv. Rykten skulle inte sprida sig så långt då alla var medvetna om att dricka inför en strid inte var tillåtet och flera bestraffningar har tidigare utfärdats till dem som brutit detta. Bastian var alltid så tydlig med det som önskades vilket gjorde att vakterna inte ens vågade ifrågasätta vad de höll på med så långt ifrån deras egna tält. De fortsatte till ett litet tält som var slitet och höll sig knappt upp. Vid förklaringen fick Bern verkligen hålla emot för att inte själv springa fram och släpa ut mannen efter att ha givit dem ett antal slag i ansiktet. Det kokade inombords bara tanken på att denna man som arbetade för dem hade försökt ta Izana ifrån dem, fan han hade nästan lyckats! Blicken som studerade den äldre mannen var kylig och intill hatisk men inget sades eller gjordes än, som den lydiga soldat han var I grund och botten. Istället trycktes Leionsköld framför sig som nu började bli lite otålig och rädd men vågade inte mer än att försöka streta emot lite halvhjärtat vilket så klart inte resulterade i något mer än att även han satt fastbunden runt ett träd. Bern brydde sig faktiskt inte så mycket om Leionsköld, lite av det som hänt tog han ansvar för även om det aldrig är okej att höja handen mot sin dotter. Det var den äldre mannen vid namn Gregor som hade den fulla uppmärksamheten även om Bern inte kunde se mycket ute i denna mörka skog. Knappt månens ljus kunde leta sig in här vilket gjorde det ytterst svårt att se men betydde också att inga från lägret kunde se dem heller. Än stod skogen helt tyst utom från deras andningen och små gnyenden från de fastbundna männen. Inte ens djur kunde höras i närheten vilket var skönt då de skulle få arbeta i fred. Även om Bern gärna ville ta initiativet stod hand ändå kvar och väntade på Bastian, se vad han önskade göra med dessa två stinkande män, ena värre än den andra.
Det var nog varken Bern eller Leionsköld som var beredd på det Bastian hade planerat när ryggtavlan försvann in bakom tyget som höll väldigt få saker ute. Leionsköld hann aldrig riktigt reagera, hade inte en chans att göra något mer än att flämta till i förvåning och stöna ut i smärta medan tankarna försökte greppa hur han tyckts höra sin furstes röst i all detta. Då riddaren inte kunde få ur sig mer än några få snyftningar hände inte mycket till motstånd. Bern tog emot kroppen men höjde smått ena ögonbrynet över mannen som knappt kunde hålla sig på fötter, skakade smått på huvudet innan han med armen föste riddaren med sig. Som tur var han tillräckligt smart att ha uppfattat vilka dessa två kunde vara, vilket resulterade i att allt ljud tystnade tvärt medan Bern bara tyst skrattade till åt orden, blev lite rörd över att hans dotter kanske skulle få gifta sig i framtiden. När Izana försökt göra allt i sin makt för att stoppa dem hade en viss oro funnits att Bastian skulle backa men kände sig nu faktiskt ovanligt stolt att få beskåda en sida av Bastian som få fick se. Han var verkligen beskyddande, brydde sig om henne på ett sätt som troligen ingen annan kunde matcha. Fanns ingen man som förtjänade henne lika mycket och troligen var det ingen kvinna som verkligen kunde jämföras mot Izana. Med lite träning i etikett skulle hon snart bli den perfekta hustrun, verkligen kunna se till att skapa stabilitet för den nya Visroyen.
Leionsköld hade som förväntat svårt att gå framåt, snubblade ofta till eller halkade i leran men blev ofta upplockad och framknuffad av en stark arm, kunde bara höra muttrande från den mörka rösten som verkade tappa sitt lilla tålamod som fanns. Självklart hade några vakter började fundera vad som föregick när de kunde se en man bli mer eller mindre kidnappad genom lägret men då det var Bastian som gick i täten vågade så klart ingen ifrågasätta, troligen hade det redan spridit sig i lägret om händelsen då få hade missat en skadad kvinna snubbla emellan tälten. Som han förstått hade några försökt hjälpa men då Izana bara hårt bett dem att gå hade ingen hjälpt henne in i tältet där fötterna knappt burit in den skadade kroppen. På ett sätt imponerad över den vilja och styrka som fanns i den lilla kroppen och hantering av smärta, men ändå frustrerad över hennes oförmåga att be om stöd. “Vet inte om du har tur eller otur Leionsköld. Att Bastian hann före innan Izana.” Orden viskades retsamt vid hans öra, ville se till att de inte bara skulle frukta Bastian utan även Izana som tappat mycket fot i detta läger. Hade rollerna varit ombytta var frågan om Izana inte hade varit värre. Den råhet som ibland syntes i ögonen fick ibland kårar att sprida sig efter ryggraden på en man som både sätt och utfört många fula dåd i sina dagar.
De rörde sig genom nästan hela lägret, till utkanten vilket indikerade på att dådet var gjort från en simpel soldat som troligen förlorat allt i strid. Även om en viss sympati kunde kännas med soldaten rättfärdigade det inte handlingen. Leionsköld skulle troligen komma undan detta med skarpa varningar men frågan var om soldaten verkligen skulle det.
Det värmde att Bastian var så noga kring Izanas säkerhet nu när det uppenbarat sig att män önskade henne smärta. Det stod klart att Bastian till och med hade resurser att beskydda henne bättre än han själv. Det var dock en sak de kan ha glömt bort, en liten detalj men som tur var Ulrich kapabel, om Izana vaknar upp, hur reagerar hon på att ha en främmande man i tältet. Var turen på deras sida kanske de aldrig behövde få reda på det. Bern nämnde inget dock utan hade mer fokus på att försöka lista ut vad Bastian hade i kikaren då han hade knivar och rep till sitt förfogande. “Jag är inte förvånad att du fick namn på Leionsköld men hur i hela världen kan du veta vem det var som knivhögg Izana? Hon gav oss inget att få på?” Bern visste faktiskt inte om han skulle vara imponerad eller rädd över hur kapabel Bastian och hans väpnare verkligen var. De hade under åren nosat fram det mesta med väldigt lite att gå på. Även om frågan var ställd så förväntades inget direkt svar, precis som alltid brukade de inte dela med sig av deras metoder vilket på ett sätt var smart. ” Som alltid är det bara att leda så följer jag efter.” Bastian kunde be om mycket, mer än de båda kanske ville erkänna för även om Bern hade en stark vilja skulle en direkt order aldrig brytas oavsett hur grotesk den kunde vara. Kanske var Izana hans inre gräns och även om Bastian inte bett om något som Bern inte var villig att göra så visste de båda om vart lojaliteten låg.
Stegen följde efter mellan tälten mot riktningen där riddaren troligen låg ovetandes och sov. De stora fötterna hade svårt att röra sig tyst över gyttjeblandat gräs men ändå kom det inte mycket ljud ifrån honom. Blicken var allvarlig när den såg sig omkring, de få som rörde sig där ute såg direkt åt ett annat håll när de möttes, som om de absolut inte ville hamna emellan dem och deras mål. “Bara ge order på vad du önskar att jag gör.” Viskade den mörka rösten tyst fram när de nu stod nära tältet. Några tysta snarkningar kunde höras ifrån tältet.
Hur han löst det att de ens skulle kunna styra sida vid sida var något hon inte ens tänkte slösa tid på. Han verkade ha bestämt sig och hon var inte den som tänkte käfta emot där precis, speciellt då han valt henne. Teoretiskt borde hon aldrig stå vid hans sida då hon aldrig kan ge honom ett barn men kanske hade han hittat en lösning på det rätt stora problemet? Som tur visste inte många om hennes skändade kropp men hon såg inte speciellt fram emot att träffa hans mor när de kom tillbaka. Den kvinnan måste ha varit en stark kvinna som uppfostrat Bastian så väl, en kvinna som troligen kunde få Izana att sjunka ned i sina skor. Som tur var det bekymmer betydligt längre fram och inget som skulle få äta upp dagens krafter. De hade nog med bekymmer där de stod här och nu, bättre att fokusera på en sak i taget.
Även om han på ett sätt varit mer retsam med orden så tändes ändå ett litet ljus ovanför henne. Att smyga sig helt ensam in mitt i kaoset och faktiskt tända eld på deras matförråd och sedan smita ut, ja det var inte en så dum idé och så länge hon inte ger sig in i en strid var den inte så mycket farligare än att strida bland alla andra män. Hon vet ju ungefär vart allt är och även om Tyrion säkert försökt sätta upp en viss säkerhet kunde han inte veta att hon faktiskt hade en väg in. Den kunde de allt diskutera mer kring senare men just nu började fokuset åter hamna på maten igen som sjönk snabbt ned i magen. Varje muskel i ansiktet visade exakt hur mycket tungan älskade maten och ölstopet fick inte stå fullt länge innan det sveptes ned. Det var ett tag sedan hon fått äta riktig mat och hade saknat det varje dag även om det inte var en helt ovana att äta sämre mat till och från.
Det kom små protester över att sova med skydd men då han också tog på sig sin kunde inget mer sägas om saken. Det var inte dumt även om hon inte trodde att någon skulle våga sig in har, de hade trotts allt gett sig på henne personligen när Bastian inte varit med vilket indikerade på att ingen vågade trotsa honom öppet. Tysta svordomar lämnade dock läpparna när deras kroppar inte kunde ligga speciellt nära varandra, allt tyg, ull och metall åt upp det mesta av utrymmet mellan dem men det gick att ligga lite smått i hans famn åtminstone. Hans hand mot hennes hår fick alltid kroppen att reagera kraftigt med rysningar längs hela ryggraden, förvånades alltid över hur för jäkla skönt något så simpelt kunde vara. Hade hon varit en katt hade hon spunnit så högt att hela lägret skulle ha vaknat. Detta var det näst skönaste hon visste just nu och undrade ibland om hon någonsin skulle få nog? Vid orden av sitt namn såg blicken upp mot honom, försökte studera de drag som gömde sig mer i mörkret men hans ögon tindrade än. Ett stort och varmt leende fyllde läpparna, hade helt glömt bort att dessa ord faktiskt nämnts tidigare. ” Jag älskar dig Bastian. Jag hoppas du får sova gott.” Trots allt material emellan dem sträcktes kroppen ut något så att en kyss kunde placeras på hans läppar innan kroppen lade sig till rätta igen och ögonen slöts. Då han kliade henne i huvudet behövdes det inte många minuter förrän hon sov tungt och tryggs i hans närhet.
Bern hade vilat lite men inte lyckats somna efter allt som hänt, lite orolig över vad Bastian egentligen hade i kikaren men tänkte inte backa för ens en sekund oavsett vad som önskades. Kläderna som valdes ut var svarta likt natten så den stora kroppen doldes någorlunda även om det vita håret stack ut likt de första snöflingorna på höst marken. Trots den stora kroppen så rörde sig Bern tyst förbi tälten, lät handen vila på sitt svärd medan blicken sökte efter Bastians tält lite längre fram. Några få vakter var som väntat vaken men vågade inte visa något tecken på att de noterat Bern. De fortsatte sin vandring runt lägret medan vissa stod på vakt utanför. Månens silvriga ljus lade sig likt ett täcke över alla tyger som sträckte sig upp mot himlavalvet där bara några få stjärnor syntes än så länge då molnen verkade täcka det mesta. Det var en ganska ljummen natt där vinden få gånger tog tag om hans skägg i ett försök att rufsa till det. Lite otåligt stod han bara någon meter nu ifrån Bastians tält och väntade på att han skulle ta sig ut.
Det fanns mycket rätt i det han sade, ord hon verkligen borde lyssna på även om viljan ville något annat. Dock var hon den som borde veta bäst att känslor inte fick ta plats när det gällde krig så varför var hon så känslosam nu? ” Du har rätt i många av dessa saker. Jag vill vara den som ser Tyrions ögon tappa sitt ljus, jag vill mycket och jag kan vara till hjälp. Det som är fel av mig är hur mycket jag låtit mina egna känslor styra besluten, något som inte borde ske. Jag har insett mitt fel där och vi borde titta på mer en strategisk nivå vilket alternativ som är bäst.” Hon kramade om hans hand och tog ett djupt andetag som för att samla sig något. “En plan där mitt liv inte riskeras mer än nödvändigt för i slutändan vill jag se dig vinna till varje pris men jag önskar inget mer hellre än att få vara vid din sida när det väl sker.” Det tog emot något att behöva ta ett steg tillbaka men det betydde inte att det kändes fel. Hon ville offra allt för Bastian men insåg att det inte behövde vara det ena eller det andra alternativet. Varför kunde hon inte våga sig på båda? Ett krig betydde att riskera sitt liv men hon behövde inte ta onödiga risker även om de lockade. Varför kunde hon inte vara lite egoistisk och önska att faktiskt få överleva detta med Bastian?
“Jag tycker dock ändå att ta sig in och skapa kaos där inne något som vi borde göra men kanske kan vi se hur det går först? Skulle saker gå åt fel håll kan vi köra med plan B? “
De verkade ha kommit till något ömsesidig förståelse vilket var skönt. Han verkade ha mjuknat och hon kände också att det fanns vissa saker som kunde släppas. Ironiskt bara att ofta lyckades de ta sig framåt efter att hennes kropp blivit skadad men mycket var ju hennes eget självförvållande så därför klagades det inte. De verkade bara växa mer och mer tillsammans vilket värmde och fyllde hennes hjärta om än med mer kärlek för honom. Han hjälpte henne verkligen att bli en bättre person vars mörka bakgrund inte alltid kändes lika tung längre, även om hon hade en väldigt lång väg att gå. Hans kommentar om vakterna fick henne bara att skratta till milt för ja där var de på samma sida, det fanns för mycket annat som stod ivägen för att få fler intima nätter ihop. Något de fick vänta med och längta efter, ännu mer på listan som gjorde allt detta värt att slåss för.
Det hann aldrig lämna några ord från läpparna förrän hans väpnare klev in med mat som fick hela hennes kropp att skrika ut i hunger då den var alldeles för tom. Doften slogs emot henne och det vattnades direkt i munnen, speciellt då hon inte ätit så här gott på otroligt länge. Eller ja hon visste faktiskt inte om maten var hennes men helt ärligt skulle Bastian inte kunna hejda henne, i alla fall inte utan att riskera en hand eller två. Bastian behövde inte vänta länge förrän hon mer eller mindre slängde sig över stolen och började äta av maten som om hon inte sett mat på månader. Herre hennes skapare så gott det var! Ögonen nästan sken av lycka men hans ord fick henne att stanna upp abrupt mat i munnen medan blicken studerade honom, inte allvarligt men väldigt betänksamt. Allt som sagts sedan innan gick igenom hennes huvud, allt som hon själv analyserat och kommit till slutsats över, ja det fanns mycket i hans ord som gjorde henne glad men det fanns också en viss del som insåg att hon verkligen behövde tänka igenom sina ord. Tyst tuggade hon ur munnen och lade ned gaffeln på sidan av tallriken, än lät hon tystnaden ligga mellan dem medan orden formades i hennes huvud. Vad ville hon egentligen?
” Jag har tyvärr troligen aldrig frågat detta, men vad vill du Bastian? Om du fick tala helt fritt i hur du önskade kring ämnet, vad hade det varit?” Mycket hade varit om hennes vilja och även om han ofta sagt sin så hade hon faktiskt inte riktigt lyssnat. Han hade inte önskat att hon skulle gå men ur en mer taktisk synpunkt, hur såg han det? ” Om vi försöker se på det lite mer utan våra känslor, målet är att behålla våra liv så gott det går och vinna kriget, vad är de bästa alternativen?” De hade ofta haft mycket känslor bakom sina beslut, inte varit riktigt likt henne själv och de hade aldrig riktigt haft lugnet att kunna diskutera det med en neutral ton. Skulle sanningen fram ville hon absolut ta sig in där men samtidigt var hon lite rädd för de konsekvenser som kunde ske.
Varför fick han alltid hennes bekymmer att sköljas iväg när han höll henne i sin famn, när hans händer smekte hennes hår och hy? Det fick henne alltid att släppa allt, att känna att inget annat längre är viktigt så länge hon fick vara i denna famn och känna just hans värme. Han var alltid så öm mot henne, inte som om hon skulle gå sönder men som om hon var det viktigaste för honom. Det fick alltid hennes hjärta att slå lite hårdare och påminna om sina känslor för honom, att dem brann lika starkt och passionerat. Det fick henne att hoppas på en framtid som var ljus, varm och härlig med honom vid sin sida, en framtid som aldrig tidigare ens vågat tänkas på.
Då han smekte hennes kind lutade hon sig in mot hans beröring och slöt ögonen något, som var att ta vara på denna stund som de hade ihop. Hennes hand lyftes upp och lades ovanpå hans, kramade om den något för att sedan föra hans hand mot sina läppar, kysste hans handflata uppåt till handleden. “Nej du har inte en lätt roll nu och därav borde jag inte agera så hårt. Jag har bara så svårt att navigera från att ha min egna armé till att inte ha någon riktig rang igen. Det påminner mig ofta om hur jag hade det innan men det betyder inte att allt är som innan.” På ett sätt var det bra att de fick ventilera, prata ut och förstå varandra djupare, det gjorde allt lite enklare att förstå och kunna hantera situationerna. Hennes kropp trycktes om än närmare, försökte se till att inge luft fanns mellan dem medan hennes läppar möttes hans i en öm kyss, som om detta var luften hon verkligen andades, som om hon tidigare inte fått ned något i sina lungor. Skulle hans läppar någonsin kännas tråkiga? De var så mjuka mot hennes att hon inte kunde hejda sig själv från att nafsa lite i underläppen. “Jag kom till dig trots allt för att söka skydd, jag vet inte helt själv varför jag är så ovillig att ta den. Kanske för att mitt skydd ibland innebär att jag utsätter dig för situationer som inte är optimala.” Ja hon hade bytt sida för just beskydd och ändå hade hon hela tiden valt situationer där hon var allt annat än i säkerhet och långt ifrån Bastians närhet. Betydde hennes beskydd så lite i jämförelse med att hålla han i säkerhet? Det hade hänt så mycket på kort tid men nu skulle saker hända som inte tillät att hon var känslomässig och ville envisas med sin vilja. Hon behövde verkligen ställa sig i ledet med alla andra och fokusera på helheten.
Ljuden utanför började ebba bort, inte bara för att hon tappade fokus utan för att många började göra sig iordning för välbehövd sömn. Det var inte mycket rörelser utanför heller, några få vakter som viskade och gick ibland runt för att kolla efter oinbjudna gäster men annars inte mycket mer. ” Jag tror även att du får bli bättre på att tysta mig så slipper vi trycka upp i dina mäns ansikten vilken bra älskare du är.” Ett leende uppenbarade sig äntligen på läpparna, hade varit frånvarande ett tag men indikerade på att hon inte längre kände allvaret som hänt lika tungt.
Det var tur att Bastian inte följt efter, hon behövde verkligen tiden att få kyla ned sig helt och mjuka upp sina spända muskler efter allt som hänt. Få tänka igenom allt i lugn och ro utan massa ord som hela tiden petade på hennes inre, helvete vad de kunde peta på hennes inre, på ett sätt hon aldrig varit med om tidigare. Det var så nytt, så svårt att navigera igenom och de kände säkert liknande vilket bara gjorde allt så ironiskt. Så envisa personer som bara ville varandras bästa men hade ingen aning över hur de skulle hantera allt, lite likt småbarn faktiskt. Tankarna fick henne att le lite smått, lätta upp allt, nästan lite läskigt hur hon så snabbt kunde borsta av sig från att nästan ha dött. Inte ens det som hade gjort henne mest arg, den personen förstod hon mest men hon kunde inte riktigt förstå Bern och Bastian alla gånger.
Trots att hon på ett sätt inte ville ta med sig något till Bastian, åter vara som ett trotsigt barn så tog hon ändå med sig det han önskat. Rustningen kunde hämtas senare då hon inte orkade bära med sig allt själv på en och samma gång. Så som alla män i hans läger betedde sig så skulle de ändå aldrig våga trotsa honom framför näsan. Alltid hade de attackerat henne som fega hundar när han inte varit i närheten. De hade en stor respekt för honom på det sättet, ville inte öppet gå emot och förarga sin herre men de kunde heller inte helt tygla sina känslor gentemot henne heller. Då hon var på sidan av lägret där många arbetade för antingen Bastian eller Bern så var det alltid lite lugnare och inte lika många blickar. Det fanns en stor skillnad på när hon klev utanför och därav var hon inte lika orolig när fötterna rörde sig emellan tälten. Marken hade redan börjat bli lite lerig från alla rörelser och även om många åt och pratade fanns inte samma glada lynne i luften som tidigare, vilket var förväntat inför en strid. Ändå var det inte lika tungt som hon förväntat sig, en del kunde sitta och le, prata om gamla minnen och våga drömma om morgondagen vilket verkligen indikerade på tillit gentemot Bastian och hans ledarskap. Hon var tvungen att stanna upp för en kort stund, bara lyssna och se sig omkring för att verkligen suga åt sig av omgivningen, förstå att även om hon varit ledare, stark och modig hade aldrig hennes läger varit så pass vaket och glatt. Hon kunde se på sig själv med stora ögon, höja sig själv till skyarna men Bastian var verkligen en ledare hon aldrig kunnat bli och han förtjänade det verkligen. Han hade fötts in i titeln men han hade också verkligen kämpat för detta, arbetat hårt och gjort så många rätta val. Han var formidabel på så många sätt och hon behövde verkligen sluta slåss emot honom hela tiden, streta emot som om hans val skulle ta bort hennes frihet. Han gav henne frihet, försökte så gott han kunde, varför kunde inte det räcka? Var frihet alltid att hela tiden göra sina egna val?
Doften av mat i lägret var det som väckte henne ur sina tankar och fick verkligen magen att kurra högt i protest. Några män hade börjat snegla mot henne där hon stod mitt bland allt tyg, en eld i närheten gav ifrån sig långa skuggor efter hennes ansikte som både förskönade och skapade hårdare drag i ansiktet. De började känna sig lite obekväma med hennes närhet vilket gjorde att hon fortsatte till Bastians tält som alltid stack ut så mycket från alla andras. Hon kände sig alltid så liten och obetydlig men började inse att det låg på henne själv, inte Bastian. Att han var viktig, stark och kapabel gjorde på ett sätt henne inte mindre, det var hon själv som skapade dem tankarna. “Bastian, jag är ledsen att jag tog tid på mig.” Var de ord som lämnade hennes läppar när hon väl klev in i tältet. Det hade inte varit hennes mening att sega, låta honom vänta i onödan. ” Jag behövde lite tid att tänka och jag vill be om ursäkt att jag stötte ifrån dig. Det var orättvist av mig.” Jo hon hade sårat honom på ett sätt vilket aldrig skulle vara rätt även om hon där och då känt en viss rätt i situationen. Han försökte ge henne allt och hon försökte ge honom allt så det fanns egentligen ingen anledning att putta bort honom. Hon hade menat sina ord innan om att hon älskade honom även om det inte varit menat att de sagts högt. Egentligen hade hon önskat att säga dem på ett annat sätt men egentligen hade de haft som mest betydelse där och då. Om hon kunde säga att hon älskade honom när hon var som mest arg, ja det var nog den största kärleksförklaringen egentligen. Att säga den när man är glad och lycklig, det var enkelt men att säga det när allt kändes som värst, ja då var de som sannast.
Hon lade bara sina saker på marken för att kunna gå fram till honom och lägga armarna åter kring hans hals. Ja hon hade verkligen saknat hans famn trots allt och få känna hans värme igen sköljde i slutändan iväg väldigt mycket. Gjorde allt det svåra så mycket enklare att hantera. ” Jag vill bara vara den som gör ditt liv enklare, inte svårare, genom att inte ge dina män någon anledning till att se snett på dig. Det jag inser är att ditt ledarskap är så annorlunda än mitt, bättre, och där är mina osäkerheter som jag projicerar på dig. “
Hon älskade dem, dem älskade henne, de önskade bara henne bästa, detta var några av de orden som behövde hela tiden upprepas innanför pannbenet så att inte svärdet skulle dras och viftas med. Oavsett om de försökte respektera henne, lyssna på henne lyckades de ändå alltid att nedvärdera henne till en docka, en docka de försökte bestämma och styra över, som i sin tur triggades hennes djupa sidor i sig, i vissa fall trauman. Detta skedde mer än troligen någon av dem insåg och resultatet blev alltid att hon stångade sig envisare och hårdare emot dem för i ren reaktion försöka få tillbaka lite av sin egna kontroll och makt. Det åt upp henne inifrån, liten bit i taget varje gång någon påminde henne om hur oviktig hennes roll i detta läger blivit. Från att vara den störste och starkaste till att nu bli förolämpad, misshandlad, spottad på, ja listan kunde göras oändlig för stunden och hon kunde inte göra något för att stoppa det. Hon var tillbaka till den tiden, den värsta tiden i sitt liv, inom armén då hon fick slita för att ens överleva. Skillnaden var att hon inte längre kämpade för sig själv utan hon kämpade för ljuset, för Bastian, för att få vara i hans närhet vilket gjorde många saker överkomliga men det blev alltid så mycket svårare när Bastian och Bern försökte diktera över henne.
“Jag älskar er båda men jag svär att slutar inte ni försöka bestämma och styra mig likt en docka kommer jag ta ett tält och sova ensam utanför lägret bara så ni ska få sova sömnlösa om nätterna!” Uppgiven var nog beskrivningen på orden och röstläget där hon stod, Bastian hade nu kommit fram och försökte mana henne framåt, en arm nu som hon slog bort och tog sedan ett steg åt sidan, så gott som det gick åtminstone i detta lilla tält med två stora män ivägen. “Ja jag kan sova med dig Bastian, tack att du ens FRÅGAR. ” Hade inte Izana riskerat andras liv med sin närhet hade hon faktiskt bestämt sig för att sova inne hon Malia, en helare i närheten borde väl vara väldigt bra? Tyvärr fanns risken att hennes liv sattes i fara något Izana inte var tillräckligt självisk för att ens kräva. Därav var Bastian det ända valet som normalt sett bara hade gjort henne glad men i detta fall ville hon så gärna hitta ett annat alternativ bara så hon kunde streta emot.
” Jag har hållit tillbaka allt jag klarat, varför inga av dina män är skadade Bastian, för att jag vill göra allt i min makt så inget stör dig ifrån ditt mål. Min gräns börjar dock bli nådd med båda av er och då kommer jag visa er exakt varför mina män fruktade mig som ledare. ” Hon gillade inte att behöva hota dem, absolut inte Bastian för han ansträngde sig verkligen för henne, det visste hon innerst inne. Han hade kunnat göra saker betydligt mycket annorlunda och enklare för sig själv men han hade försökt hela tiden tänka på hennes bästa och vad hon kunde önska. Det var fint, en av alla anledningar hon älskade honom men helvete vad han kunde trycka på hennes knappar ibland också. Troligen något hon gjorde nu mot honom också. Kanske var det hungern, ingen ork som gjorde henne så lättretlig för stunden, som gjorde att hon inte klarade av att hålla allt tillbaka som innan men samtidigt kändes det skönt att få göra sig av med lite frustration.
Det mesta hade hon nu fått ur sig, hade sagt allt hon behövt och därav mjuknade hon något, som om hennes hjärta var något lättare än innan. ” Jag hämtar mina saker så möts vi i ditt tält Bastian. Om det finns möjlighet skulle jag önska lite mat då jag inte har hunnit äta än.” Med dem orden rörde hon sig ut ur tältet och in i sitt egna som inte stod långt ifrån Berns. Tack och lov var hennes väldigt enkelt och inte alls lika fint som Berns, precis vad hon hade bett om.
Bern hade stått tyst hela tiden, sett i Izanas ögon att hon verkligen behövde få avreagera sig något och även om han inte var riktigt nöjd så började han sakta förstå lite av det hon kände, speciellt då några av de ord hon tidigare nämnt till honom kom upp. Han skämdes lite, visste att han hade orsakat en del av detta och med sin envishet höll han även på att trycka henne ifrån sig men hur skulle han kunna sluta oroa sig över sin egna dotter? Traumat låg ändå så färskt i minnet av att förlora henne att det hela tiden drev honom att reagera på detta sättet, precis som hennes trauma drev henne till att reagera på detta. Så svårt att navigera runt detta, speciellt då de inte var ensamma, ett helt läger fanns här med sina åsikter och fördomar. Bastian hade fostrat sina män bra men samtidigt var detta lite som sattes allas moralkompass på sin spets. Kvinnor var respekterade här men oavsett var dem väldigt få och ännu färre krigare vilket gjorde att redan där såg de ned på Izana en del. Att hon sedan öppet legat med Bastian gör inte saken bättre, speciellt då detta skedde innan hon riktigt kunde bevisa sin styrka och skicklighet. Bern hade hört en del av snacket och var därav inte förvånad över Izanas behandling från vissa. Inte blev saken lättare när hennes namn var nu så känt. Som tur var Izana från början inte känd utåt då hon hållit sig gömd inom sin egna armé men det fanns ända en viss kunskap om henne sedan innan. Hennes armé hade ödelagt mycket i sin väg och blodet på hennes händer skulle aldrig kunna tvättas bort. ” Vi möts senare min vän. Lycka till.” Lite vemodigt log han mot Bastian innan han började plocka lite vid sängen som var ny bäddad efter att Izana blodat ned den. Han tänkte vila lite innan de skulle träffas igen.
Bastian ville bara hennes bästa, precis som Bern men båda dem var också lite av anledningarna till varför saker hände henne. Detta skulle inte sluta eller förändras med hot och bestraffningar, kunde i vissa fall bara förvärra situationen då ännu fler skulle få bränsle till elden. “Ingen här ska åka någonstans, ingen här ska straffa någon, ingen kommer lämna detta tält och ens nämna allt som hänt, än mindre agera på det.” Orden var hårda och bestämda men inte lika arga som innan. Bastian hade fått henne lite lugnare då hon inte kände sig lika ensam och utsatt som Bern ibland kunde få henne att känna. Armarna lades i kors över bröstkorgen, lite för att inte sträcka ut dem mot Bastian och smälta i hans famn, styrkan och envisheten behövde behållas lite till. “Ni är lika medskyldiga till allt detta. Du har sex med mig och öppet visat dina känslor vilket har lett till både kommentarer och agerande från andra soldater som anser sig bli orättvist behandlad och även att jag blir för snällt behandlad. Du Bern som snor hästar och så öppet sätter mig över andra män och riddare fast jag egentligen inte förtjänat något av det i deras ögon. Detta kommer inte försvinna då detta är naturligt. Jag är en kvinna som dyker upp från ingenstans och får så mycket uppmärksamhet och förmåner som andra slitet hela sitt liv för. Det verkar även finnas kunskap om att jag tillhört fienden vilket gör saken omöjlig att kontrollera. Normalt i mitt läger hade jag kunnat hantera detta, skapat den respekten som behövts men tyvärr är det inte mitt läger, inte mina män och jag kan inte använda de metoder som behövts. Detsamma gäller för er om ni vill att de ska strida för er. ” Blicken vandrade hela tiden mellan dem båda när hon talade. Bern verkade bita ihop för att inte vräka ur sig saker han senare skulle ångra vilket var skönt för en gångs skull, han visste mycket väl att hon hade rätt. “Era män har behandlat mig bättre än vad jag förtjänar och därav har jag varken sagt eller gjort mycket. Örfilen i ansiktet var halvt förtjänat då Bern snott hans ena häst och jag var rätt rapp i munnen. Därav kommer jag inte säga vem det var och Bern ska heller inte yttra något. Den konflikten är löst redan.” Armarna mjuknade nu och en sträcktes ut mot Bastian för att lägga den ömt mot hans kind då hon nu började mjukna något, precis som väntat då hans varma hud mot sin hade den effekten. ” Den som högg mig i sidan kunde jag aldrig se vem det var. Det var ett försök att ta mitt liv vilket är lite oroande, det måste jag erkänna. Han ropade ut mitt namn innan han högg vilket bevisade att han troligen har något agg mot mig som person och kunskap om vem jag verkligen är. Troligen finns det fler i lägret så ja mitt liv är inte säkert just nu bland alla män. Att ha vakter som går med mig överallt är inte optimalt så jag föreslår att jag håller mina rörelser minimalt i lägret och håller mig nära Bern så mycket som det går. ” Att bli rånad på sin ända trygghet var både retsamt och oroande för knappt i sömnen skulle hon få någon ro. De skulle ha svårt att hitta vem som gjorde detta och undersökte de för mycket kunde onödiga frågor bubbla upp till ytan som de varken hade ork eller tid med. Bastian behövde även hålla upp sin fasad mot alla andra som anslutit sig till hans sida. Nu fanns det inga luckor till att visa svaghet eller att inte total kontroll fanns. Att demonstrera eller bestraffa skulle avslöja att något ens hänt från början vilket inte var speciellt bra just nu.
” Riddaren förstår jag ditt resonemang men finns det personer bland oss som vill ta ditt liv kan vi inte bara låtsas som inget hänt. Visst sover du med Bastian varje natt så borde du vara tryggare men det är ändå ytterst farligt. I stridens hetta skulle det vara svårt att märka om en av våra attackerade dig och vi alla skulle vara för upptagna för att ens märka.” Bern hade också lugnat ned sig något nu, rösten inte lika aggressiv och högljudd som innan men musklerna var ändå på spänn som om de när som helst skulle spricka. Det måste frustrera honom något oerhört att hela tiden få sin vilja motarbetad från flera håll när hans intentioner var fylld av bara kärlek och oro. Han hade säkert trott att Bastian äntligen skulle stötta honom i ämnet för att sedan åter bli besviken igen. “Du visade ingen smärta från såret och du höll dig upprätt men Izana du var nära på att förblöda helt. Hela du var kritvit när du klev in så detta är inget du bara kan vifta bort som om någon stuckit dig med en nål. Lite högre upp och den hade träffat något vitalt. Vi hade aldrig hunnit rädda dig.” Rösten höll på att spricka när han kom till den sista meningen men bara lite blankt avslöjade sig i ögonen, ingen tår dock. Han hade agerat så argt och hårt på grund av just den rädslan att förlora henne i sin egna famn, sett framför sig hur hennes ögon skulle slockna helt och aldrig brinna lika starkt igen. Detta hade helt skett under näsorna på dem alla och även om Bern visste att det var på grund av hennes egna skicklighet och reaktion som hon överlevt så hade ändå någon lyckats överraska.
De båda verkade förvånad över Bastians närvaro men det tog ett tag för dem båda att släppa varandras blickar. Inte förrän Bastian satte sig på huk framför Izana släppte de blickarna och Bern snurrade frustrerat runt. Izanas blick mjukare något när den mötte Bastians men inget verkade lämna hennes läppar. Det var tyst ett kort tag innan Bern i stor frustration stönade ut. ” En riddare gav henne en örfil av en anledningen hon vägrar säga. Inte nog med det blev hon attackerad och huggen i sidan av en dolk. Åter igen vägrar hon säga något. Inte ens vid oss är hon säker. Män verkar känna till hennes bakgrund vilket gör att de har flera olika anledningar att söka hämnd.” Han slog ut med armar och vandrade fram och tillbaka på den lilla yta som fanns i tältet, som ett sätt att få avreagera sig lite. “Jag vill skicka hem henne levande och inte i en kista Bastian. Jag har varit tålmodig och stöttat era förbannade val men nu får det vara nog!” Detta fick Izana att ställa sig upp så fort att hon nästan slog till Bastian i farten, verkade åter igen vilja hugga strupen av Bern. “Ända sättet att skicka mig härifrån kommer vara i en kista Bern! Jag tänker inte lämna detta och envisas du kommer jag vara den som smyger mig in i staden.” Hotade hon tillbaka bara för att göra sin poäng förstådd att ingen här kunde egentligen tvinga henne till något.
Izana höll en sådan låg profil som bara kunde hållas, vilket inte var speciellt lågt med sitt hår, sitt kvinnliga kön och sin nyfunna status. Vid Berns sida verkade ingen våga mycket vilket var skönt på ett sätt att få andrum men samtidigt så stack det hela tiden likt en nål i sidan att hon inte längre hade en riktig ställning att stå på. Bastian red längre fram som han borde, på den position hon tidigare ägt och även om hon aldrig skulle försöka ta den ifrån honom blev vissa blickar mer eller mindre avundsjuka när dem sneglade mot allt han hade, allt hon hade förlorat. Trots den bittra insikten fanns det ändå inget ånger i hennes hjärta, hon hade gått in i detta med fulla vetskapen om vad som skulle hända och hon kunde göra det igen så länge det gällde Bastian. Hon hade valt honom, bara honom och förkastat allt åt sidan, det fanns inget att ångra där.
” Hur fick du tag på en häst till mig egentligen?” Frågan förvånade troligen dem båda då hon inte pratat mycket med Bern sedan de begett sig av. Han verkade dock glad över att höra hennes röst igen då ett vagt leende spred sig över hans ansiktsdrag, värmde upp de där hårda linjerna och visade vilken varm fadersfigur han egentligen var. ” Tyvärr fick en riddare offra sin häst. Inget jag brukar kräva men i detta fallet var det mer rätt då han hade flera.” Izana behövde inte ens gissa vem denna riddare egentligen kunde vara, hans sätt tidigare förklarade allt och det hade inte varit rätt av Bern på någon nivå överhuvudtaget att göra något dyrligt. “Om du och Bastian favoriserar mig så högt kommer det bara skada mig i slutändan.” Det krävdes ingen mer förklaring, det syntes så väl att Bern satte ihop pusselbitarna på direkten och bet ihop sina käkar. Han hade en inre dialog med sig själv om hur reaktionen verkligen skulle vara nu när sanningen kommit fram om vem som troligen lyft handen mot henne. De båda visste att Izana skulle bli otroligt arg om han gjorde mer av saken men ändå ville han inget mer än att få lära mannen en läxa för sitt oacceptabla beteende.
“Kan du inte berätta mer om mor?” Egentligen hade Izana hört tillräckligt men detta fungerade alltid för att få Bern på andra tankar som direkt verkade mjukna i bara tanken på sin fru. Så som han pratade om henne verkade han älska henne mer än sitt egna liv, han dyrkade hennes bara fötter och verkade se henne anledningen till att ens andas. Det var fint på ett sätt, väldigt värmande men samma sätt lite uttjatat när han åter igen började berätta om minnen kring sin fru, en kvinna som var Izanas mor men som hon inte hade några minnen alls om.
När de väl kommit fram och slagit läger hjälpte Izana till med sitt tält trots motsägelser, detta så hon snabbare kunde slänga av sig rustningen, ta sitt svärd och röra sig utanför lägret. Där tränade hon själv för att få göra sig av med lite energi då hon suttit hela dagen men också lite frustration som hela tiden byggds upp. Som tur verkade ingen störa henne så hon fick verkligen träna sig svettig och trött. Det var på vägen tillbaka som de där blickarna åter letade sig efter henne, de med avsmak, avundsjuka och irritation brände sig fast på hennes ryggtavla. Som vanligt gick hon bara med bestämda steg mellan tälten, gav inte ens dem en blick vilket fick vissa att låta henne vara medan vissa verkade reta sig på sättet hon höll sig. De tänkte säkert att hon såg ned på dem, vilket i sig var lite sant. Inte på grund av sin rang utan på grund av att dem inte höll sig värdiga hennes tid. Några få ord spottades efter henne men ingen verkade gå efter henne, det var inte förrän en röst fick hennes uppmärksamhet. “Du förtjänar att dö Izana!” Tack och lov hann hon akta sig något för dolken som kom mot henne genom ett tälts tyg, träffade henne i sidan istället för i magen men hon hann aldrig se mannen som med mörk huva försvann väldigt snabbt in bland tälten. Det verkade inte vara många som sett vad som verkligen hänt men när hon av rörelsen snubblade in i ett tält som föll ihop började några se mot hennes håll. Dock tänkte hon inte ge dem en anledning att se vad som verkligen hänt och skyndade sig upp på benen för att ta sig tillbaka till Berns tält. Blod hade börjat färga hela den vita skjortan och sipprade emellan fingrarna som höll sig för såret. Det hade inte tagit djupt eller träffat något vitalt men hon blödde lite väl mycket. När hon mer eller mindre snubblade in i Berns tält fick hon ta stöd av hans bord medan han kom framrusande för att trycka tyg mot hennes sår.
“Vad har hänt!?” Utbrast han förtvivlat och började ropa massa saker som hon knappt hörde, fokuserade bara på att hålla sina ögon öppna och andetagen jämna. Det dröjde inte förrän hjälp kom och Malia hade helat henne, åter igen. Varför blev hon hela tiden så söndrig sen hon kommit till Bastians sida?
“Du menar att någon försökte mörda dig i lägret?” Izana satt på sängen med en ny skjorta som inte var fylld med blod. Verkade ganska ointresserad av samtalet då hon redan visste vad som hade skett. “De visste om mitt namn, troligen har jag dödat någon i deras närhet tidigare.” Bern verkade förvånad vilket var konstigt för hur kan de ha tagit in fienden under sina vingar utan att ha planerat för ett sådant scenario? ” Det får vara nog nu. Du är inte ens säker bland våra män. Jag skickar bud om att du ska bli eskorterad hem!” Något verkade mörkna i hennes blick, som om tålamodet helt runnit, samtidigt som orken. “Håll dig utanför detta Bern.” Kylan var påtaglig i rösten, på gränsen till hotfull och gav inte mycket utrymme för argumentation men även Bern verkade lika trött på detta. “Jag vägrar se dig tas ifrån mig igen! Om det är så att jag måste binda fast dig så ska du hem!!”
Båda verkade lika upprörda att ingen riktigt märkte Bastian som klev in i tältet. Deras blickar verkade helt fäst på varandras.
Det förvånade inte Izana att Bastian skulle neka att låta henne gå och egentligen ville hon inte det själv men samtidigt så behövde han skicka in riktigt duktiga krigare och vem var inte mer passande än hon själv? På något sätt skulle hon behöva strida så livet skulle oavsett sättas på spel, visst behövde hon inte öka risken onödigt mycket. Därav sades inget mer, inga protester eller liknande även om något visades med blicken. Hans beslut var det slutgiltiga oavsett och det skulle ändå inte göra situationen bättre om hon stretade emot framför alla. Ville inte ge någon mer bränsle till elden som redan brann i detta tält. De visste om relationen mellan Bastian och henne, de hade säkert sin misstro mot Bastian kring detta och var orolig att känslorna skulle påverka hans beslut men också auktoritet. De såg redan på henne med stor negativitet men hon tänkte inte ge dem en anledning att se negativt på Bastian.
När han gick ut ur tältet stod hon kvar tills dem flesta hade gått ut, verkade bara stanna kvar en riddare som hon inte riktigt kände igen. Han var inte speciellt större än henne själv och inte lika muskulösa som vissa andra kunde vara men han höll sig med en stolt hållning och samma nedlåtande blick som många andra inom adeln. Hans rustning indikerade på att han troligen tillhörde Bastians riddare men vågade inte anta något än då hon inte hunnit lära sig alla familjer och sigill än. Mannen hade mörkbrunt hår, axellångt och ganska rufsigt som om han inte försökt vårda det imorse. Hans ansiktsdrag var väldigt skarpa och näsan ganska stor, inte ful men inte speciellt ståtlig. De otåliga bruna ögonen tydde på att han var relativt ung, lite äldre än henne själv. Han hade till och från under möter gett henne blickar men aldrig öppet kritiserat henne, skulle nog ändras nu där han stod och blockerade utgången.
“Vi har ont om tid så säg vad du önskar så jag kan komma härifrån.” Rösten från Izana var ointresserad och hård vilket fick han att rycka till i ena ögonbrynet innan ett steg togs mot henne. “Jag antar att du erbjuder dina tjänster till fler så länge du får en snygg rustning och lite uppmärksamhet?” Inget syntes på Izanas ansikte över dessa ord, såg lika uttråkad ut som innan. “Kan ni aldrig komma på något nytt att säga? Börjar bli otroligt uttjatat.” Orden var bara en suckning innan ett steg togs mot tältets utgång men en hand lades på axeln som för att stoppa henne. Blicken förvreds direkt till något hotfullt när dem mötte mannens som direkt verkade bli förolämpad över reaktionen. ” Du kommer in och tror att du är något bara för att din fitta är tajt. Du är en hora nu i fin rustning och du borde veta din plats!!! Gör det du är bäst på, gå ned på knä och använd dem där läpparna till det du faktiskt kan än att spotta ut nonsens på dessa möten!” I vilken annan situation hade hans huvud redan träffat marken innan meningen blivit färdig och det krävdes all vilja i varje liten nerv för att hålla ansiktet så ointresserad som möjligt även om blicken gav ifrån sig en del av sanningen. Detta var Bastians armé, hans riddare och hon skulle aldrig kunna ens röra ett hår på dem om hon inte ville riskera något. Hon kunde inte använda samma metoder som innan och det skar i henne att hon var så otroligt låst i sina handlingar, vara så beroende av två män. Hon hade slagits och offrat så mycket i sitt liv för att inte behöva uppleva detta igen och ändå stod hon här, kunde inte ens lyfta ett finger. Det gjorde ont i själen men hon hade ändå valt denna väg själv och fick nu bita ihop.
” Synd för dig har jag inte tillräckligt med tid för att leta fram din lilla mask. Kanske en råtta kan hjälpa dig med dina behov då den passar din storlek bättre?” Orden han knappt lämna hennes läppar innan metall mötte hennes kind i en örfil. Den var hård och kall och fick det att ringa i hennes huvud på grund av smällen. Att inte en tand slogs ut var ett mirakel men metallen hade rivit upp ett sår på kinden. Trots detta sades inget från Izana, visade inte ens att det gjorde ont utan började åter gå mot utgången. När han denna gång försökte greppa om henne igen var hon snabbade och tog tag om hans arm för att vrida upp den på ryggen och putta in honom i bordet. ” Dina händer sitter bara kvar på din kropp för att din furste behöver alla sina riddare vid belägringen. Tro inte för en sekund att jag inte är kapabel till det.” Med dem orden lämnade hon nu tältet och letade upp Bern som väntade på henne vid deras två svarta hästar. “Vad har du vari.. VEM HAR GJORT DETTA!?” Den först oroliga blicken byttes snabbt ut mot rent raseri när han märkte hennes svullna kind och det blod som nu rann ned. Han fick dock ingen bekräftelse då hon tog tyglarna och smidigt satte sig upp i sadeln trots rustningens tyngd. ” Det är redan löst.” Var allt som blev till svar medan en tygbit togs upp ur sadelväskan och torkade bort blodet. Såret var bara ytligt och skulle troligen läka fort. Utan att ge Bern möjlighet att fråga fler frågor manade hon på hingsten framåt i ett sätt att tvinga Bern upp på sin egna häst och rida ikapp. “Du står under mitt beskydd nu. Att lägga en hand på dig är som att utmana mig.” Hans ord både värmde och sårade på samma gång, åter igen indikerade på att hon behövde skydd och hjälp hela tiden. “Detta var inget som jag kunde lösa själv.” Med dem orden gjorde hon det tydligt att konversationen var över och de hade börjat samla sig bland de andra, Bastian mycket längre fram för att leda armen framåt.