Hon hade aldrig varit särskilt förtjust i allt för mycket formalitet men det var likväl viktigt att alla visste sin plats, och Daermond gjorde det utan att för den sakens skull vara lismande. Hon kunde uppskatta sådana egenskaper och som för att understryka det så såg hon bak på honom med ett litet leende, trots att det kanske inte riktigt n…[Read more]

Audgisil väntade tills helarna var klara med att sköta om Maeve, och då de lämnat salen vände han blicken till Maeve. Han hade hört hennes ord, och även om det var något han redan gissat sig till ville han – något bävande – höra vad hon hade att säga.
‘Lämna oss, pojkar.’ bad han tvillingarna, och snart var de ensamma där vid den sprakande eld…[Read more]

Daermond fanns i närheten. Precis som en skugga, gjorde han inte mycket väsen av sig men fanns nära. Hon behövde egentligen inte kalla på honom, han följde efter henne som en hund. Han nickade mot henne och började gå med henne. Bara några steg bakom hennes skuldra.

Mannen var klädd i en buteljgrön gambeson, under ett harnesk. Den vadderade…[Read more]

Ranghildrs näve stannade i luften, enbart några få centimeter ifrån Gerdas ansikte. Långsamt sänkte hon näven men rörde sig inte från sin plats. Stampade lite på stället. Även om kastrullen kändes lockande, hade de inte tid med sådant nu. Hon drog sin kappa närmare sig, även om hennes fingrar nästan var stelfrusna. Hon svalde lätt, kvinnan fr…[Read more]

Ljudet av dörren som gick igen talade om för henne att hennes mor hade gått, och snart rådde bara tystnaden i den stora salen, så när som på knastrandet från elden hon låg intill. Den bröts dock snart av hennes två äldre bröder som återvände med två av Frostheims helare och hon fick stålsätta sig för ytterligare behandling av de sår hon hade på ry…[Read more]

Audgisil fortsatte stryka sin dotters hår långsamt och log milt.
‘Du är för stark för att låta något så enkelt som sömn hindra dig. Jag är här och vakar över dig.’ Han stannade som han lovat, och en stund senare kom två helare till deras hallar. Med Audgisils hjälp började de lägga salva på såren vilket skulle minska svullnaden och förhoppningsv…[Read more]

Att hon stannade en kort sekund längre, gjorde att hon tvekade. Speciellt när hon hörde Maeves morrande. Lämna sin dotter när hon mådde dåligt, var inget hon hade lust med. Det sved i hjärtat, men det var rätt. Innerst inne trodde Ranghildr det och vad skulle hon inte göra för hennes lilla flicka? Ett hårt tag om pälsen kring hennes axlar…[Read more]

Orden som lämnade hennes moders läppar fick ett lågt, missnöjt morrande att komma från hennes läppar. En völva var det sista hon behövde nu, eller i alla fall det sista hon ville ha, för trots att hennes mor litade på just Gerda så skulle något som detta omöjligt förbli en hemlighet om fler beblandade sig med det. Men hon sade inget, utan vände ba…[Read more]

Audgisil rynkade på sina ögonbryn och undrade vart Ranghildr var på väg nu. Han skulle inte låta völvorna ta deras dotter till Draumrheim, eller något annat. Maeve hade ett annat öde, något större.
‘Inte Gerda, nej, men så länge ordet inte sprids vore det bäst tills vidare.’ sa han lite strängt, och undrade varför Ranghildr skulle tala med völva…[Read more]

Orden som lämnade Audgisil varsvåra att ta in. Bärsärk? Det hade enbart varit som en berättelse för henne, något som hon och hennes make hade talat om när hon blivit gravid. Inte hade hon tänkt att det faktiskt skulle bli sanning. Sanningen var mer mörk än vad Audgisil hade målat upp för henne. Även fast hon förstod äran, kunde hon inget än annat…[Read more]

Hennes mor lät så övertygad, men hon visste att det inte var möjligt längre, något som hennes far konstaterade bara sekunder efteråt. Oden hade redan tagit henne, men det var inte den biten hon var rädd för. Hon var mer orolig för att völvorna skulle lägga beslag på henne och ta henne med sig till sitt tempel för att ingå i deras personliga gar…[Read more]

En gång var vi inte odjur. Åtminstone inte hennes förfäder. Hon kunde förstå att han kände sig obekväm, samtidigt som hon inte riktigt kunde skaka sig av känslan att det var något märkligt med deras möte. Något som om inte kunde sätta fingret på. Något hon inte tyckte om. Alls. En suck lämnade hennes läppar och hon lämnade det dystra ämnet om dr…[Read more]

Vinglaset vilade tungt i hennes utsträcka hand, där hon satt tillbakalutad och det fanns en elegans även i hennes mer avslappnad tillställning. Hon drog en hand genom sitt svarta hår och de många guldarmbanden gav till ett behagligt klirrande ljud som tycktes eka i salen som fortfarande var tom. Eller så tom som den var när man var drottni…[Read more]

En stund senare öppnades dörren in till Silverkitteln och paladinen de väntade på steg in. Som i så gott som alla offentliga sammanhang bar han sin rustning med förgyllda detaljer längs med kanterna och en vit tabard med Athals emblem i gyllene tråd. Paladinen själv hade långt mörkbrunt hår som var uppsatt i en hästsvans och skarpa men stiliga…[Read more]

Audgisil mötte Maeves blick, och det han såg fyllde honom inte med fruktan utan snarare med någon slags vördnad. Det var samma vördnad som han känt då Oden kommit i hans drömmar och visat honom vägen. Långsamt drog han efter andan.

‘Oden har redan tagit henne.’ sa han stilla. ‘Hon är en bärsärk, såsom vårt släktnamn… En äkta Ulfhedna.’ sa ha…[Read more]

Maeves bedjande var som en hand kramade om hennes hjärta, eller som en kalldusch. Det var svårt att helt sätta ord på det. Det var få ord, en bedjande om hjälp men inte något i klartext. Hon slutade stryka hennes hår och kunde se en glimt av de mörka ögonen. Lite förvånad greppade hon tag i Audgisils tunika. Diskret så att inte Maeve skulle se he…[Read more]

Orden fick henne att ge till ett skratt, som lät mer som ett kraxande från en död fågel än ett ljud som innebar glädje. De röda ögonen var svåra att tyda om hon fann orden roande, eller dåraktiga. Eller behövde det ena utesluta det andra? Blicken fanns kvar vid högalvens ögon, som en lek mellan två rovdjur. Utan att ta bort blicken, och röra en m…[Read more]