Izotar drog ett lågt väsande andetag och reste sig långsamt, lättad över att Lloths hat och ilska hade försvunnit och avtagit även om spåren av smärta fortfarande kunde synas på hans ansikte. Han gav vakterna där inne en ilsken blick, de hade alltid behandlat honom så här i Me’erisia och givetvis hade ingenting ändrats under åren.

‘Hon ä…[Read more]

‘En drake?’ undrade Arthion, lite förvirrat och på gränsen till vördnadsfullt. Han, däremot, hade sett drakar, och de såg inte ut som Luka. Men sen igen hade han ju inte sett denna Luka i någon annan skepnad än den han var i nu.
‘Inga föräldrar?’ undrade han, men skakade på huvudet.
‘Förlåt mig, det var oartigt att fråga.’ sa han och böjde huvudet…[Read more]

Hon hade varit tvungen att täcka för sina ögon med ena armen för att inte bländas av det starka ljuset, och när hon sänkte den igen så var det Lloths blick som mötte hennes. Det var som eld, och för en kort sekund undrade Isra om hon hade gjort fel, om hon valt fel, men en enda blick mot Izotar där han låg på golvet påminde henne om hennes mor oc…[Read more]

Izotar hade varit för påverkad av Lloths attack på hans sinne för att hinna försvara sig mot Ziyatés plötsliga attack. Han skulle precis sträcka sig efter hennes vapen medan deras blickar möttes. Men då boken plötsligt kastades i elden fylldes istället rummet av bländade ljus då de mörka skuggorna flammade som eld. Lloths ögon brann i hennes…[Read more]

Mörkret som omvälvde dem var inte otrevligt, men när spindeldemonen uppenbarade sig så kunde Isra inte hjälpa att hon rynkade på näsan i avsmak. Lloth. Tänk om hon bara hade låtit bli hennes mor, om hon hade låtit Thalia vara ifred, då kanske saker hade varit annorlunda, men nu var det som en vägg stod mellan henne och demonen och det enda som sk…[Read more]

Rösten fick henne att rysa, på ett angenämt men även obehagligt sätt. Det var svårt att inte fascineras av den vackra skepnad som skuggorna vävt samman.  Hon hade inte hört spindeldemonens röst på sekler. Silkeslen, som det vackraste sammet…  Alla löften som hon viskat. Styrkan, makten och närheten som Lloth hade gett henne. Från att inte haft nå…[Read more]

Izotar vände blicken mot Ziyaté, och innan han hann säga något för att stoppa henne kände han bokens influens fylla rummet. Hans ansikte blev en grimas av smärta, och han föll på knä på golvet. Det tjöt i hans öron, ett högt ringande som blockerade allt annat ljud omkring honom och fyllde hans kropp och huvud med smärta. Skuggorna i rummet blev st…[Read more]

Hon skakade på huvudet åt hans ord, det var inte alls vad hon menat, men Ziyatés ord hade väl dragit med henne ned i illusionen av att hon trodde sig odödlig och oövervinnerlig. Hon visste att det var den direkta motsatsen, men det var samtidigt dumt att visa det utåt, att se svag ut inför sitt folk var inget som någon härskare borde tillåta s…[Read more]

Självklart var mannen medveten om att det fanns blomsterstigar här, vem skulle inte vara det? Hon hoppades innerligt att han inte hade blivit förolämpad. Ibland blev hon lite för exalterad. Men hon log och nickade åt vad han sa.

“Och… vad var det för sak?” frågade hon, lite nyfiket. Försökte igen. Hon kunde inte riktigt förstå hans prat om sko…[Read more]

En sista klunk vin. Smaken varade en stund i hennes mun, det var en ton av vanilj där. Minnen från hennes yngre dagar. Aeldirs vin, hur hon försökt att ge Izotar ett annat liv. En annan chans. Dåraktigt… Det var vad det var. Alltid hade varit. Det gick en rysning igenom henne. Hon satte ner sitt vinglas och det vickade fram och tillbaka med ett kl…[Read more]

Arthion tog honom till en matsal där flera andra av alvernas gränsvakter satt och åt. Några ögnade främlingen nyfiket, andra misstänksamt, medan andra ignorerade honom. Åt Lukas fråga skrattade Arthion lätt.

‘Vad menar du?’ frågade han, då allt detta var så vardagligt och naturligt för honom.
‘Våra magiker sjunger för träden och de formar sig fö…[Read more]

Aenya nickade då han tackade ja till hennes erbjudande, en lätt nickning om kompanjonskap och tillit.
‘Kom då.’ sa hon, och vände sig om med en rörelse med sin axel som sa åt honom att följa henne. Utan att ha någon brådska gick genom terrängen som en som gått där tusen gånger förr och kände till minsta vända och krokighet.

‘Jag menar att då Is…[Read more]

Izotars ögon smalnade något över deras ord, så typiskt den matriarkala stoltheten som gick hand i hand med mörkeralvernas kultur. Trots att Isra inte vuxit upp bland mörkeralverna hade hon ärvt det, och han kunde inte annat än att skaka på huvudet.

‘Övermod leder till ens undergång, förr eller senare.’ sa han, och gav Ziyaté en skarp blick.
‘Men…[Read more]

En viktig ägodel. Vésivas leende blev till ett större flin. Det betydde att denne person skulle gå längre att få den. Egentligen hade hon haft svårt med sådana tankar, men tiden på fots och i ett handelsgille lärde henne ett fult knep eller två. Fast något gick emot henne. En kort blick mot alven. Fattig såg han inte ut att vara. Dessutom hög…[Read more]

Det var oartigt, hon visste det, att tala på ett språk som inte alla i sällskapet förstod, men det var uppenbart att denna vakt inte behärskade handelsspråket särskilt väl och det här var information som hon desperat behövde, som hon desperat ville ha.  Hon fick be om ursäkt till Manfred senare.

”Har hon setts i närheten? Vi har mycket tillhör…[Read more]

Försvara henne… Som om hon skulle behöva det. Nej, men erbjudandet uppskattades, även om Isra var fullt medveten om att hennes far enbart talade för sig själv när han gav det. Ziyaté skulle antagligen inte skynda till hennes försvar i första taget, hon var mer typen som stod vid sidan om för att lära någon en läxa i självbevarelse…[Read more]

Jo det var förstås, mer än bara stål, ett faktum som gjorde att hon kände sig underlägsen i frågan, något som hon inte alls tyckte om. Vad skulle hon där och göra om inget hon kunde göra skulle bita på de där beryktade demonerna? Hon antog att hon fick se det förr snarare än senare. Med en liten suck lade hon en hand över Yazfeins där den vilade…[Read more]

Knappt hann Vésiva sätta ner boken i packningen innan någon ropade. Lite förvirrat såg hon sig omkring, bestämt så trodde hon att det inte fanns någon i närheten för enbart någon sekund sedan. Hon höll ett bestämt tag i boken. Det var hennes nu. Den som fann något, vann det. Åtminstone var det ett ordspråk hon hade levt med länge. Hon höll den i e…[Read more]

Vésiva hummade lätt över allt han berättade. Rynkade på ögonbrynen medan hon funderade, som om vecken på pannan skulle kunna ge henne mer insikt och visdom. Hon grubblade ännu en gång genom att gnugga sina fingrar över hakan. Nog borde väl denne man vara mer vis än henne, åtminstone såg han ut att ha flera år på nacken.

“Älvsk…[Read more]

Under tiden som alven talade fortsatte Ziyaté att trumma lätt med sina smala fingrar mot den robusta träytan. Hon lyssnade på orden med ett svagt leende. Koordinater, himlakropps position och forskning. Nog lät det som högalver och all deras forskning. När hon nämnde skogarna i söder, rynkade hon på ögonbrynen. Vilken skog menade hon… Älvskogen? D…[Read more]