Hillevi hade självklart helt rätt, de måste vara redo att leverera på sitt löfte. Men hedern bjöd att Ragnhildr måste behandlas väl tills detta blev nödvändigt. Om det blev nödvändigt…ömse sidor ska lida. Var ödet verkligen ristat i sten? Kunde allt lidandet stoppas? Ville gudarna visa att en rättvis behandling kan skifta ödet. Freggis ord väckte honom ur hans tankar och han log mot hen.
– Du har min tillit, jag vill Ragnhildr tas väl hand om under sin vistelse här. Det finns ingen orsak för henne att behöva lida, så länge även hon håller sig till hedern. Men om hon missbrukar vår gästfrihet…
Han avslutade inte meningen, det fanns ingen anledning att göra det. Alla visste ändå vad detta betydde.
Turin satt i sina egna tankar, gudarnas ord i Draumrheim hade plågat honom, “ätter och släkter ska täras itu” och “ömse sidor ska lida”. Exakt vad innebar dessa ord? Strider innebar lidande för båda sidor, det var ingen överraskning. Men ätter och släkter som ska täras itu och rämna i tusende bitar? Som alltid väckte gudarnas ord lika många frågor som svar. Han väcktes av Hillevis ord om att alla som önskar sig bli hörda får tala. Egentligen hade han inte mycket att tillägga, men de väntade sig med all säkerhet att han skulle säga någonting. Han väntade en stund för att se om någon hade någonting att tillägga, och steg sedan upp för att tala till dem.
– Ragnhildrs liv är i gudarnas händer, precis som allas våra liv. Men Hillevis ord är sanna, Ulfhedna ska veta att hennes liv likväl vilar i deras händer, och hur det här fortsätter beror på deras svar. Väljer de att konfrontera oss ska vi slå tillbaka och då ska de få se vad Svartfåglarna och Vindbergen kan göra. Men om de väljer hederns väg, ska vi visa dem den respekt som gudarna kräver. Och korpen ska åter få flyga!
Dörren till salen öppnades åter och Turin klev in. Han såg mångas ögon vändas mot honom och hörde röster som började viska. Utan att fästa någon som helst uppmärksamhet vid detta gick han målmedvetet fram mot mitten av salen.
– Jag hörde ryktena, och jag vågade knappt tro att det jag hörde var sant. Men nu ser jag ju med egna ögon att ryktena stämmer. Ranghildr Ulfhedna, i dessa salar!
Han lyfte sina armar och svängde runt ett varv för att ta emot vrålet från de samlade styrkorna. Han vände blicken mot Hillevi och tilltalade henne.
– Jag kom så fort jag kunde, det här var för viktigt för att låta gå förbi! Men fortsätt, för all del. Det här är en föreställning som jag inte vill missa.
Han gick och satte sig i sitt säte. Han fäste blicken vid Ranghildr och log brett.
Turin blev nästan besviken till en början, han hade redan sett fram emot en strid. Men det var alltför länge sedan Turin senast såg Hillevi, och hon hade en förmåga att få Turin att lyssna. Det var nog den största enskilda anledningen till varför hon var så högt aktad av honom. Och hennes närmast onaturliga förmåga att hålla huvudet kallt hade varit till stor hjälp många gånger tidigare.
– Hillevi, vi hade inte väntat dig här, och särskilt inte just nu. Men du har förstås alldeles rätt, som vanligt. Allt väl? Eller det var en dum fråga, jag ser ju att du har det väl, för din spjutspets är blodad.
Turin log när han tänkte på hur många strider de hade delat och fortsatte sedan.
– Vi är väldigt få, det ska jag ge dig rätt i. Och hade det varit någon annan än du så hade jag troligen aldrig lyssnat. Men gott, vi ska dra oss tillbaka till Ranheim och finna ett bättre tillfälle för den här striden. Och med lite tur så kanske det har hörts något från Iserion…
– Ja hödu Nhedenim, om du säjr att han e en vän så…halloj Lukas, ja heiter Wim och ja komber från Barastar. Men i Barastar finns int e na folk som sir ut som du. Ja trodd no ja had sitt mytji på mina utfärder där heim, men ja börj inse att ja no int veit nästan nainting alls om resten åv världen.
Wim var genuint förbluffad över att någon kunde byta skepnad så där. Men så länge Nhedenim sade att han var en vän så skulle han väl kunna lita på Lukas, så mycket man nu kan lita på någon som man nyligen har träffat på. Fast det där med tilliten för nytt folk gällde ju egentligen också för Vindálfr och Nhedenim, även om Nhedenim utstrålade ett lugn som gjorde att Wim kände sig trygg. Hur som helst borde de väl börja sätta fart om de skulle hitta något bra ställe att övernatta på innan det blev för mörkt. Så med Vindálfrs nyligen missade kast i färskt minne försökte han på ett lite lättsamt sätt mana på de andra.
– Men som ja redan sa så bord vi väl börj rör på oss. Vindálfr, kanske du sku ta sikte på nainting där längre fram o byri gaa. Eller kanske int, när man tänker efter, tå veit vi ju int vart vi hamnar…
– Gör er redo för strid, de är här! Upp med sköldarna!
Själv var Turin redan redo för strid, de andra var inte långt efter. Än kunde han inte se Ulfhednas, men deras klampande hördes tydligt, och de var nära. Alltför nära för att Turin skulle känna sig bekväm. Han hade trots allt bara ett tjugotal män och sköldmöer med sig. Tanken hade än så länge varit att ta reda på mer om Ulfhednas styrkor, inte att börja strida. Inte än. Men Hel hade sagt att Solen och Månen siar om strid, så det var väl dags nu. Natten ska nalkas nordkungens härd.
– Vi är natten som nalkas nordkungens härd. Mot ära och död!
Några fåglar flög plöstligt upp ur ett träd en bit bort från dem. Fanns det någon annan i närheten? Han vände sig mot de andra och signalerade att de måste vara tysta. Precis i detta nu var Turin glad över att Uxa och hans män inte var med, de skulle inte ha kunnat hålla sig tysta, inte ens efter en direkt uppmaning om detta. Och här krävdes att de var tysta och smidiga, speciellt om det fanns andra i skogarna.
Korpen ska åter få flyga
Hrafn skulle lyckas återta makten i Kaldrland, med Lokes och Hels hjälp, det kunde inte betyda nåt annat. Men ömse sidor ska lida? Turin tänkte på vad det kommande kriget skulle komma att kosta. För dem som dog i strid väntade Valhall redan samma kväll. Evig ära och evig fest, evig mjöd och evig strid. Alla krig förde med sig lidande…men inte så mycket för dem som stred, utan för dem som blev kvar. Turin förbannade sitt sydländska arv för att det gjorde honom blödig, gav honom ett hjärta som kände också för andra än honom själv. För sin egen del och för alla krigare som var redo att ge sina liv i kriget kände han mest av allt glädje för att de skulle få visa sig värdiga. Men alla som blev kvar? Vid Loke, han måste sluta grubbla på allt det här. De har valt att följa honom för att de tror på seger, en seger som i och med detta besök till Draumrheim hägrade vid horisonten.
Nu skulle det bli nödvändigt att skicka spejare till Ulfhednas håll för att försöka ta reda på mer om deras styrkor. Och han hade hört rykten om sydländare som skulle kunna vara till nytta i striderna. Om han kunde få kontakt med dessa sydländare som tydligen stred till häst kunde ingen annan få veta någonting om innan det hade ägt rum, det skulle inte alls se bra ut att ta hjälp av sydländare i det här kriget. Men om de rykten han hört stämde så kunde de göra stor skillnad. Allt det här måste han ta itu med när de väl kom tillbaks till Ranheim. Han hade mycket att fundera på under resan hem, men det var långt kvar än.
Wim hann göra sig redo för att slåss med draken som kom ner mot dem. Nånstans inombords misstänkte han att pilbågen knappast skulle göra någon nytta mot den, så han drog sitt svärd och gjorde sig redo. Vindálfr var kvickare än han såg ut, men hans sikte lämnade en del övrigt att önska, skulle de kunna dräpa detta monster krävdes minsann bättre sikte än så. Den missen skulle Wim minsann komma ihåg i ett senare skede, bara de tog sig ur den här situationen levande. Nhedenim verkade som vanligt lugn som en filbunke och gick fram till draken. Och till Wims stora förvåning tilltalade han honom, dessutom som om han visste vem det var.
– Vid Nenna, huru känder du hede monstre? Vänt nu, du säjr att han lyckadist ti ta sej unnan vaktren…meinar dö att hede e han de typin som va på värdshuset? Nä, nu måst ja no ha sitt allt jär i världen! Hu ere ens möjligt fö nain ti änder sitt utseend så de mytji? Nhedenim, ja har in känslo att he e du som på nå vis ha sitt till att han alls e jär, så va e riktit tanken nu då?
Wim litade inte alls på den där filuren, men vem vet, att ha en drake med sig kanske kunde vara användbart.
– Ja nå, int har ja nå bäter idéer elå na meir spännand ti hitt på, än ti byri vander framåt. He e bästa sätte ti kom fram nain gang, bruk ja säj. Försto ja rätt så har ju ni nainting ni ha tänkt gör här, så ja bara hänger me vart ni gar. Säg till bara om ni vill att ja ska gör na särskilt. Va som helst bara, va int rädd ti fråg.
Wim insåg att han var till och med mer uppspelt än han hade trott att få utforska Tharmad. Hade någon levande själ alls varit här efter att Tharmad gick under av förbannelsen, eller var de först? Vandringen så här långt hade väl varit som vandringar är mest, ett bra sätt att lära känna varandra innan man kom fram till sitt verkliga mål. Både Nhedenim och Vindálfr hade visat sig vara riktigt trevliga typer, inte alls så torra som han hade varit rädd för innan de lämnade värdshuset. Han hade börjat få nån sorts känsla för deras personligheter. Och nu glimtade det till i Wims öga…
– Hödu Nhedenim, hur va he i Tharmad på den tiden innan lande gick under? Du måst väl ha vari med då…
Wim var fylld av förväntan, att komma sig till Tharmad var ju precis vad han hade drömt om sedan han var barn. Ett äventyr som ingen annan hade varit särskilt intresserad av, eller ens brytt sig om när han försökte ta upp det. Visst kände han ju till massor av berättelser om Tharmad och hur nästan alla dog, men de döda kom till liv igen. Men fast alla säkert kände till något om Tharmad så fanns det knappast någon som visste något med säkerhet, de döda talar ju inte, och de odöda ville man nog knappast tala med heller.
– Oj…Tharmad, äntligen. De he ha ja no vänta på läng! Så he langt sir int e så myki ut för världen, men he blir säkert bäter bara vi komber närman. Veit nain åv er nå meir om he som händ me Tharmads folk? Ja meinar, man ha ju hört berättelser och så där, men all kanski int ha hört sama berättelser. Och de kanski finns andra historier där ni komber från än de som finns i Barastar.
Både Vindálfr och Nhedenim verkade vara sådana personer som visar sig veta mer än man kanske tror vid första anblicken. Den gamle hade ju säkert hunnit se både ett och annat, om han vågade sig ut på en expedition som den här i sin ålder. Och dvärgen hade åtminstone visat sig rätt snabbtänkt. Plötsligt insåg Wim att en del av berättelserna ju nämnde att mörkeralverna kunde ha varit involverade i Tharmads öde.
– Nämen jäklar hörni, nu ha ja no vari trög! Int kan väl han där figuren på värdshuset ha vari nain mörkeralv? Han va ju alldeles svart i skinne. Ja ha aldri sitt nain mörkeralv, så ja veit ju int hur di sir ut. Ha nain åv er två sitt en mörkeralv förr?
Väl inne i gudarnas tempel möttes Turin av en överväldigande syn. Vart han än vände sig såg han enorma statyer av gudarna så långt ögat nådde. Först Oden och Tor, och alla de andra gudarna därefter. Under varje staty fanns en bassäng med vatten, där Turin snart insåg att det var meningen att man skulle stå när man ville nå gudarna. Han mindes ännu ritualen som Ursa hade genomfört innan deras resa, där han hade känt av gudarnas närvaro mer än någonsin förr. Men var det någonstans de kunde komma ännu närmare gudarna så var det här!
Turin såg spänt på sina vänner och gick mellan gudastatyerna för att hitta Hel. Så fort han hittade hennes staty ställde han sig i bassängen nedanför. Hon var lätt att känna igen med sitt delade ansikte. Han stod stilla i vattnet och hörde vattnet porla, både i den bassäng han själv stod och i andra bassänger. Så åkallade han henne med hög röst:
– Hel, Lokes dotter, hör mig när jag ber om hjälp. Vårt rike leds av råttor som inte ens vore värda tillträde till Niflhel. De har övergett krigarens väg och blandar sig med sydlänningar. Kaldrland kommer aldrig att kunna enas under dem! Hör våra böner och bistå oss!
Så tystnade han, slöt sina ögon, böjde huvudet bakåt och sträckte ut sina armar. Han visste inte om det skulle hjälpa, men på något sätt kändes det som om han öppnade sina sinnen för gudarna. I vad som kändes som en evighet stod han och väntade på gudarnas svar, eller åtminstone någon form av respons från dem.
– – –
Turin kunde knappt tro sina öron när en kvinnoröst plötsligt talade till honom, med tydlig och klar röst:
– Turin, son av Torger, hör mig nu. Gudarna har hört era böner:
Asarnas anleten minnas ett arv
ur ädel avsikt upprunnen.
Förledd av förbittring, vrede och skam,
vilse på varandets vandring.
Solen och månen siar om strid,
trohetsförbund ska prövas.
Ätter och släkter ska täras itu,
rämna i tusende bitar.
Natten ska nalkas nordkungens härd,
ömse sidor ska lida.
Men vantro och vånda omsider ska fly,
korpen ska åter få flyga.
– – –
Så föll tystnaden åter och Turin öppnade sina ögon. Han kunde inte tro att gudarna precis hade tilltalat honom. Han steg ur bassängen och gick så fram till Jorunn och Skjórinn:
– Gudarna har hört oss!
– Han hadd no säkert oärliga avsikter, he tvivlar ja int nå alls på. Men om vakterna komber hid igen komber vi int ti va i närheiten na länger. Ja har ganska mytji proviant redan, ja ha vari redo på ti far ti Tharmad nästan hela mitt liv.
Medan Wim pratade tog han sin packning som han hade lutat upp mot stolen och satte den på sig.
– He fanns en bra lägerplats ganska nära som jag stanna på tå ja kom hid ti Hannadon, vi ska no hinn dit ännu ikväld om vi far iväg ganska mesamma. Eller har ni mytji ni sku behöv skaff ännu?
När Skjórinn dök upp från ingenstans hade Turin knappt uppfattat vad völvan sade, han blev så överraskad att hon plötsligt bara var där, men så mycket hade han åtminstone uppfattat att völvan nämnde något om respekt. Det var förstås inte första gången hon dök upp helt oväntat, han kunde inte förstå hur hon kunde hålla sig så tyst och så osynlig. Han var så fullständigt oförberedd på att Skjórinn skulle dyka upp, så han väcktes ur sin vrede. Hur många gånger hade hon inte försökt få honom att hålla sig lugn och inte låta känslorna ta överhanden, men sedan Ulfhedna hade tagit över landets tron hade han otroligt svårt att hålla kontroll på sin vrede. När hon tog honom i armen mumlade han fram:
– Ja, vi ska nog gå så inte gudarna får vänta längre. Jag ska respektera deras önskningar, vilka de än må vara.
Han började gå mot gudarnas tempel innan han vände sig till völvan och sade:
– Skulle vi behöva hjälp så kommer någon av oss och begär det. Jag tackar så här långt.
– Jag vet inte hur mycket ni völvor redan vet om det som händer eller har hänt i Kaldrland, men jag behöver få veta om gudarna står oss bi eller inte i vår konflikt med klan Ulfhedna. Såväl kung Iki som jarl Torger måste få hämnd! Jag svär vid Loke och Hel att jag tänker göra allt i min makt för att det ska ske.
Turin hade redan glömt alla tvivel han tidigare hade känt. När de anlände var hans tanke att både i tal och beteende försöka vara diplomatisk och diskret. Allt det här rann nu av honom och han kände än en gång hur hatet mot Ulfhedna växte och fick honom att börja koka inombords.
– Jag är trött på att vara diplomatisk och att prata! Ulfhedna måste betala för det som de har gjort. Antingen det, eller så dör jag själv i min strävan efter detta, varken människor eller gudar ska stå i min väg! Gudarna ska veta att mitt liv är mindre värt än hämnden på Ulfhedna. Rättvisa måste skipas, Ulfhedna har ingen heder längre!
Wim blev ganska lättad över att Nhedenim kom och försökte lugna ner situationen. Han hade varit mer nyfiken än stridslysten när han såg hur Luka såg ut, men det faktum att Luka så uppenbart inte bara kunde erkänna att han hade blivit ertappad hade gjort Wim irriterad. Wim tog ett steg tillbaka, men höll kvar handen på dolken. Han skulle minsann inte ge Luka chansen att försvinna därifrån utan en förklaring. Den som sig i leken ger får leken tåla; hade han spionerat på dem måste han också ta konsekvenserna.
Wim betraktade främlingen och undrade över vad i hela friden han var för något. Wim hade aldrig sett någon med svart, fjälligt skinn förr, och han tyckte att det liknade skinnet på en orm. Han var fortfarande redo att slåss om det skulle krävas, men just nu var han mycket mer nyfiken än han var stridslysten. Just nu var de tre i sällskapet, en lilleman, en gamling och han själv. Den här personen verkade inte på något sätt vara fientligt inställd till dem, så Wim såg ingen anledning varför den här personen inte också kunde följa med på deras expedition. Kanske var han bara försiktig för att han inte visste hur han skulle bemötas på grund av sitt utseende. Men nu tog Wims nyfikenhet överhanden och han kunde inte hålla sig.
– Oj, va e du för nå? Ja ha no aldri sitt nain som ha sitt ut som du!
Och så insåg han att han efter sin nyliga kommentar om Vindálfrs längd att den här personen kanske också kunde ta illa upp, så han fortsatte genast:
– Ja meinar alltså int na ill, ja är bara nyfitjin. Å he som ja sa när ja kom hit va att vi sku vill att du komber å siter me oss vi vårat bord, ja tror no att du hörd he.
Wim vände sig om för att gå och beställa en sejdel öl. Hans blick verkade söka efter värdshusvärden, men i själva verket tog han in intryck från hela rummet, i synnerhet från det mörka hörnet som Nhedenim hade nämnt. Han var alltid mer eller mindre på sin vakt, men i sin iver hade han inte lagt märke till den här figuren. Det fanns inte många i Barastar som kunde mäta sig med hans snabbhet med en dolk, och nu litade han på att hans snabbhet skulle skydda honom om figuren var fientligt inställd. Wim verkade hitta värdshusvärden med blicken och utbrast:
– Hödu, ja sku vila ha en sejdel öl åt me sjölv, och en till min kompis som sitär jär i hööne.
Samtidigt gick han med ett par kvicka steg mot just hörnbordet och sänkte rösten när han, med handen färdig att dra dolken, tilltalade den mörka figuren:
– Du sku behöv kom å sitt me oss i ställe för ti bara sitt jär å titta på oss. Ja insisterar!
Turin tog lös både sitt svärd och sin dolk och räckte dem åt väktaren som kom fram till honom. Han var aldrig riktigt nöjd med att ge ifrån sig sina vapen, inte ens bland fränder, man kunde aldrig veta varifrån man kunde få en dolk i ryggen. Men om det var så det gick till här så var det så han måste göra. Gudarna måste hedras, han var redo att göra nästan vad som helst som krävdes för att vinna deras gunst. Som Turin såg det så borde de åtminstone ha rättvisan på sin sida. Ulfhedna hade – som han såg saken – stulit tronen utan heder. Och heder och rättvisa borde gå hand i hand. Men völvan hade nämnt både barmhärtighet och vrede, tänk om gudarna såg situationen helt annorlunda. Än en gång översköljdes han av tvivel och tvekan, men han fann sig rätt snabbt och sade:
– Vi kommer att finna oss i deras ord, oberoende vilka orden kommer att vara.
Jaså, Vindálfr var tydligen lite stingslig när det kom till hans storlek. Det kanske kunde leda till en vers i någon av Wims sånger, om expeditionen artade sig i övrigt. Wim hade en känsla att de kunde komma bra överens bara de lärde känna varandras egenheter lite. Nhedenim verkade ha huvudet på skaft, och redan det visade att han verkade fullt medveten om vad som pågick omkring honom, men utöver det hade Wim inte ännu fått någon närmare uppfattning om honom. Han misstänkte hur som helst att han nog var en sån där person som man kunde lära sig nya saker om ännu efter en hel livstid. Och han kanske var gammal, men helt uppenbart fortfarande mycket vaksam. Så sannolikheten att han satt inne med resurser som inte direkt syntes utåt var ganska stor.
– Hödu Vindálfr, ja meina ju int na ill. No tror ja he att ni klarar åv ti strid om he behövs, ja tänkt no meir att vi e ganska liti om vi e bara tri. Men månne int vi ska få va ganska ifred, ja tror no int he e så mang som vill ti Tharmad. Papp min bruka allti säj att ja no måst va han enda som e så intressera åv hela ställe. Så ja e no nöjd bara ja får kom å si med egna ögon, fast he e klart att he sku va kul om ja sku hitt na smått ti ta heim å vis upp. Ere förresten nain åv er som vill ha na meir ti drick? Jag sku behöv en sejdel sjölv.