Den maskerade kvinnan stod stilla på sin plats och bevittnade hur familjen sakta vaknade upp. “Hmpf.” Fnös hon tyst när Ameria frågade vem hon var med en viskande röst. När hon sedan följde upp med att fråga vad Zorah ville, såg den maskerade kvinnan bort mot slavflickan och nickade kort. Flickan grep tag i repet och drog det ner mot marken, så att snaran runt Amerias hals stramades åt, och hon tillsammans med stolen, lyfte ett fåtal centimeter från golvet. “Tig.” Sa Zorah kort, som för att markera att Ameria inte var i någon position att ställa frågor. Kort därefter lossade flickan på greppet runt repet och stolen landade på golvet igen.
Nu började fler och fler ur familjen sakta vakna till liv. Rummet fylldes av förvirrade, kvidande läten av smärta. Några sekunder senare, när samtliga i rummet förstod att de befann sig i fara, blev deras läten högre. Svordomar och ilska, blandat med nervositet och rädsla lade sig som ett täcke över rummet. Nu hade alla i familjen vaknat. Alla förutom en. Erna – den äldste. Zorah lade huvudet på sned och gick fram till den gamla damen, som satt med nedsjunket huvud på sin stol, utan att visa något som helst tecken av medvetenhet. Den mordiska, maskerade kvinnan placerade två fingrar på damens hals. “Hmpf.” Död. Korodosvattnet Erna blivit förgiftad med var bevisligen för mycket för hennes gamla, bräckliga kropp att hantera. Zorah placerade sina fingrar på den avlidna kvinnans panna, och knuffade till försiktigt, så att stolen, med Erna fastbunden på, tippade bakåt och slog i marken med en hög duns. Den gamla damen visade fortfarande inget livstecken. Hennes ögonlock hade slagits upp av dunsen och pupillerna var bakrullade i huvudet.
Nu blev ljudnivån ännu högre i rummet. Några grät panikartat. Några hotade Zorah till döden. Andra skrek. Och vissa gjorde allt samtidigt.
“TYSTNAD!” vrålade familjens överhuvud. Rummet blev knäpptyst. Zorah vred på sitt huvud och såg på Xensor. Med en dimmig blick full av ilska och vrede stirrade ut i intet. “Jag vet inte vem du är, men du begår ett enormt misstag.” Resten av familjen såg på de två i tystnad. Xensor pausade en stund för att samla sig och tog ett djupt andetag i ett försök att dölja sin vrede. “Vem som än skickade dig – vi betalar dig det dubbla, så glömmer vi det här. Vem skickade dig?” Fortsatte han sedan. Hans blick var riktad mot Zorah, trots att han inte riktigt verkade fästa sin blick i henne. Men det förvånade henne inte särskilt. Salt hade ju trots allt berättat att mannen var blind, vilket blev extra uppenbart i detta ögonblick. “Tsk.” Svarade Zorah kort. Hon böjde sig fram så att hennes huvud bara var någon centimeter från Xensor. “Ingenting du har intresserar mig, Hámadas. Inget guld i världen kan kompensera för den skit ni sysslar med.” Fortsatte hon med en tyst, kall röst. Zorah rätade på sig och såg sig omkring på samtliga i rummet. “Era handleder är brutna. Era hälsenor avskurna. Även om repen omkring er skulle lossna, är er enda chans att krypa härifrån likt den ohyra ni är.” Proklamerade hon. Hon började sakta spatsera runt samtliga familjemedlemmar i rummet. “Det är nästan ironiskt. Ni trodde ni var smarta när ni bosatte er här, långt bort från civilisationen. Att ni skulle kunna leva ut era sjuka fantasier här ostört. Och nu när det är dags för er att betala – Betala för de hundratals liv ni förslavat och förstört, kommer ingen kommer för att rädda er. Ingen kommer höra era skrik.” Zorah närmade sig åter igen Xensor, stannade framför honom, böjde sig ner och såg på honom med sina kalla, ljusblåa ögon. “Jag vet att du har hört alla rykten, Hámadas. Du vet mycket väl vem jag är.”
“Säg det.”
Först hade den maskerade kvinnan tänkt greppa tag i Salt och stoppa henne, med tanke på hennes nonchalanta och obrydda svar, men vid det här laget hade hon insett att det inte var mödan värt. Zorah rätade på sig och såg på Salt under lång tystnad medan Salt sakta stegade upp för gatan som ledde till värdshuset. Efter en lång tid gjorde hon något oväntat. “Jag är ingen. Jag är Zorah.” Svarade hon efter tillräckligt lång tid att man trodde att inget svar skulle komma från henne alls. “En gång var jag något annat. Något som idag är dött” Fortsatte hon sedan. Aldrig någonsin had Zorah tidigare delat med sig om något om sig själv till någon som efteråt fick behålla sitt liv, men detta var annorlunda.
“Vad man är och vad man en gång var, är två olika saker. Det vet du likväl som jag.” Och pltösligt stod det klart vad Zorah antydde. Vad än Salt nu var, så var hon säker på att familjen Hámadas var en stor del av orsakaen och att hon inte alltid varit den hon är idag.
Zorah rättade till sitt svärd på ryggen något och såg mot Salt som fortsatt ökade avståendet mellan de två. “Jag kommer fullfölja vad jag lovat enligt vår överenskommelse, Salt. Jag hoppas för ditt eget bästa att du gör detsamma. Håll utkik vid ditt fönster natten till Eresdag om två veckor.” Sade hon sedan något avslutande, dena gången med en lite högre röst då Salt nu befann sig cirka tio meter ifrån henne. “Jag behöver inte säga vad som händer annars.”
Zorah lät sig själv bli meddragen av Salt upp mot ytan. Hastigheten de tog sig upp till ytan igen var häpnadsväckande, speciellt med tanke på att Zorah dykt ner i vattnet med full utrustning. Ju mer tid Zorah spenderade med den här till synes högljudda banditen desto fler frågor uppstod i hennes huvud. För en kort sekund funderade Zorah på varför hon ens dykt ner efter henne till att börja med, men sen kom hon återigen att tänka på Anaíd. Om Anaíd var låset så var Salt nyckeln. Hur mycket hon än försökte förneka det, så gick det inte att undkomma. Salt var alldeles för viktig.
När de båda två kom upp till ytan igen nöp Zorah tag i det blöta tyget som täckte halva hennes ansikte och täppte igen både näsa och mun och drog det utåt för att undvika att skendränka sig själv. Den kalla vinden som svepte över henne kändes som rena vinterkylan efter att ha varit nere i vattnet så länge, men det verkade inte påverka henne ett dyft. Det enda som hördes från henne var ett tyst andetag då hon kort hämtade andan efter bristen på syre.
Den numera genomblöta, maskerade kvinnan hävde sig upp på land igen, och ställde sig upp på bryggans kant. Genomblöt med vatten som rann av henne likt ett träd efter ett oväder såg hon med samma kalla och känslolösa ögon på Salt, men denna gången med huvudet något på sne. “Vad är du?” frågade hon allvarligt samtidigt hon rättade till sina kläder.
Aenyas ord fortsatte spä på en virvelvind av känslor inom Aeriel. De flesta känslorna rotade sig i frustration och ilska för hur Aenya uttryckte sig, som så tydligt visade det hat som nu drev den eldhåriga alven framåt. Hennes sätt att så tydligt placera alverna i olika fack gjorde henne upprörd, framförallt det faktum att hon verkat placera Aeriel i ett av dem. Hon, som hade lika mycket skogsalvblod som högalvsblod i sina ådror. Visserligen var hon uppvuxen bland skogsalver och hade själv både sett och upplevt Högalvernas elitism, men ingenting var så svart och vitt. Det var hon levande bevis på. Det fanns så mycket hon ville säga tillbaka till Aenya. Så mycket känslor som bubblade inom henne. Men hon kunde inte visa det. Det här var viktigare än hennes känslor. Plikten framför allt. Hon fick bita sig i tungan för att inte öppna munnen och säga något, men trots detta kunde hon inte låta bli att mumla med en tyst röst, som knappt gick att höra. “Det är inte så enkelt.”
Aeriel vred något på huvudet och såg Alethir och gav honom en spänd blick över hans avslappnade kommentar om rådet. “Vad rådet kallat dig till är över min befogenhet att veta.” Svarade hon kort och plikttroget. “Det finns inget att reda ut, rådgivare Alethir. Jag har mina order och jag är här för att fullfölja dem.” Fortsatte hon. Hennes röst var beslutsam, men orden som kom ur hennes mun tyngde henne inombords. Det fanns så mycket hon ville säga, så mycket som hon ville veta. Men nu var inte rätt tillfälle. Hon var där på uppdrag, dessutom med en rådgivare närvarande. Hon fick inte visa sig svag.
“Men du har rätt om en sak. Jag är inte här för att starta något krig.” Instämde hon sedan och flyttade blicken mot Aenya åter igen. “Vi kan ta oss ur detta fredligt, Aenya. Inget blod behöver spillas. Följ med mig utan motstånd och jag ser till att mina spanare söver hela ditt läger med eldersavspilar. De kan vakna upp imorgon, helt oskadda.” Försäkrade hon den eldhåriga rebelledaren. “Men en sak är säker. Jag tänker ta dig till Dal’elath. Du själv bestämmer hur.” Aeriel stramade åt sitt grepp om bågen något och spände blicken i Aenya. “Vill ni prata kan ni göra det på väg till Dal’elath.”
Dastan sträckte på ryggen och tog ett steg närmare Sera. “Det är okej, Sera. Det ligger i det förflutna, även om jag kommer få bära med mig de beslut jag tagit för resten av mitt liv. Jag har förlikat mig med det.” Sade han med en lugn röst. Han placerade sina händer på Seras axlar ännu en gång, denna gången lite ömmare än den förra. “Det jag försöker säga är att du vill inte hamna där jag hamnade, Sera.” Hans röst hade återgått till det där varma och trygga tonläget, som han så ofta hade. “Bekämpa det mörkret, Sera. Till varje pris. Visa vårat folk att du står enade med dem. Att du inte är besatt av det mörker som fördärvat din mors sinne.” Fortsatte han. “Jag kommer stå vid din sida, alltid.” Försäkrade generalen medan han såg sin forna elev i ögonen. Kort därefter log han varmt och rufsade till prinsessans numera kortklippta hår. “Men nog om det, du måste vara utsvulten efter din långa resa!”
Dastan frös till i en kort sekund av förvåning när Sera närmade sig och omfamnade honom innan han sedan besvarade hennes kram och lade sina armar omkring henne. Det var nästan ironiskt hur ombytta rollerna kändes just i stunden. Det brukade i alla år alltid vara han som tröstat och lugnat ner henne, men nu var det istället hon som omfamnade honom i ett försök att trösta honom. Hon skulle på ett sätt alltid vara den lilla flicka som Dastan tränat och tagit hand om när hon var liten men att åren hade gjort henne vuxen blev ändock något mer påtagligt i just detta ögonblick. “Det är okej, Sera.” Svarade han sedan lugnt innan han släppte kramen, placerade sina händer på hennes axlar och såg henne i ögonen. “Du förtjänar att veta.” Fortsatte generalen.
Dastan spenderade de kommande femton minuterna att berätta i detalj de hemskheter som han blivit beordrad till under de sista åren, innan han spårlöst försvann från Thel Shaen. Alla familjer han splittrat, alla föräldrar han fört iväg och lämnat barnen kvar ensamma. Alla gånger han lemlestat någon för att ha stulit något, oavsett ålder. Alla tungor han bränt med glödhet metall då någon uttryckt sig illa om Akila och hennes styre, alla liv han tagit och däribland säkerligen oskyldiga sådana. Slutligen berättade han också om hans sista handling som general under Akila Tenír, då han sändes ut för att gripa en politisk motståndare tillsammans med hans fru och två barn, för att sedan spetsa dem på torget som ett exempel på vad som händer dem som motsätter sig deras drottning och hur han där och då fattade beslutet att skona familjen, och överge sin post som ormdrottningens högra järnhand.
Dastan blick vandrade tillslut åter igen ner mot bordet “…Jag hatade det, Sera. Men jag blundade för det och utförde min plikt i tron om att det var Sharas vilja. Och tillslut krossade det mig. Jag stod inte ut mer. Jag hade inte gjort någonting för att skydda vårat folk. Det enda jag gjorde var att mata Akilas maktgalna ego..” Förklarade han medan hans röst blev mer och mer eldig med tiden. “Den falska drottningen och hennes styre är en sjukdom som har spridit sig över vårat rike.” Dastan såg upp på Sera på nytt, men denna gången med en målvetveten och allvarlig blick. “Det här ändlösa lidandet måste få ett slut och det är min plikt att se till att det sker. Till varje pris. Om det så kommer att kosta mig livet. Det är min skyldighet till de människor vars liv jag tagit eller förstört.” Dastan knöt handen så att knogarna bleknade och ställde sig upp. “Den falska drottningen som berövade din mor livet och stal hennes kropp måste dö, tillsammans med hennes rådgivare. Det är det enda botemedlet, Sera.”
“Du säger det..” Mumlade den forna generalen medan han sänkte sitt huvud och såg ner i bordet. Därefter drog han fingrarna genom sitt brunblånda hår och suckade likt en far som var besviken på sitt barn. “Du säger det.” Upprepade han ännu en gång, denna gången lite tydligare. “Jag vet vad du inte berättar, Sera. Jag vet vad som egentligen hände i Harmas Öken.” Fortsatte han med en sträng ton. “En soldat som tar en annan soldats liv är en sak. Det är soldatens plikt.” Nu höjde han sitt huvud och såg Sera rakt i ögonen med en allvarlig blick, ja nästan arg. “Men att ta livet en oskyldig människa, Sera. En hårt arbetande, oskyldig människa, som kanske till och med har en familj att försörja. Det går inte att få ogjort. Det kan förändra en som människa. Göra saker med en. Sanna mina ord. Jag vet.” Dastan knöt ena handen. “Det är en skam man måste bära med sig för resten av sitt liv. Jag har sett den äta upp människor inifrån. Jag har sett människor förvridas av den, människor som tar fler och fler oskyldiga liv för att bedöva smärtan och innan de vet ordet av det har den smärtan förvandlats till njutning och nöje.” Berättade generalen med en eldig röst. “Och inte nog med det – Det är precis sånt som den falska drottningen på tronen och hennes följare sysslar med. Men inte vi, Sera! Inte vi! Vi är inte som dem!” Hans röst blev högre och högre mot slutet och vid den sista meningen dunkade han till näven i bordet av ren frustration.
Dastan, flyttade sin blick bort från Sera och tog ett par sekunder i tystnad för att hämta sig.
“Förlåt Sera, Jag..” Generalen talade nu med en åter lugn röst. Hans blick såg ner i bordet. “Du är det närmaste jag har till en familj Sera, jag..” Fortsatte han, ungefär som att han inte riktigt visste vad han skulle säga. Tillslut släppte han ut en till suck, och såg upp mot den forna prinsessan ännu en gång. “Har jag någon gång berättat för dig exakt varför jag övergav drottningens armé? Har jag berättat för dig vilka brott jag begått under drottningens order, i tron om att det var Sharahs vilja?”
Aeriel stramade åt sitt grepp om bågen med vänsterhanden så hennes knogar bleknade. Aenyas ord om henne och hennes familj skar i henne likt knivar. Känslorna började bubbla inom henne, men hennes ansikte behöll sitt samlade uttryck. Trots sitt yttre lugn kände hon sig tvungen att säga någonting. Hon kunde inte inte bara vara tyst och låta Aenyas ord gå helt obemärkt förbi.
“Sanna ljus?” Aeriel smakade något på orden innan hon svarade. “Jag kan säga samma sak om dig, Aenya. Vi brukade försvara gränserna tillsammans. Nu bringar du död och förstörelse inom samma gränser som vi en gång skyddade. Är det vad du har blivit?” Fortsatte hon och såg Aenya rakt i ögonen. “Du lämnar mig inget val. Du har vänt bågen mot dig själv.”
Hon lydde inte Alethirs uppmaning om att sänka bågen. Istället höll hon bågen spänd, med pilen riktad mot Aenya men flyttade sin blick mot militärrådgivaren för en sekund och nickade hastigt åt honom. “Med all respekt, rådgivare Alethir, jag har mina order.” Svarade hon kort. Det var inte förrän han placerade sig emellan de två, som hon sänkte bågen och släppte på strängen något. Aeriel fäste nu blicken på rådgivaren och höjde smått på ena ögonbrynet, då hon lagt märke till att han var alldeles för dåligt utrustad för att befinna sig på den plats där han befann sig. “Varför du är här, utan varken skor eller vapen är din ensak. Men resten av rådet kallar på dig.” redogjorde hon med en militärisk röst.
Den gulblonda alven riktade nu åter sin uppmärksamhet mot sin forna vän. Även om bågen var något sänkt så stod det klart att hennes gard var fullt uppe och att hon var redo att avlossa en pil om det skulle behövas. “Jag är inte här för att skjuta dig. Jag vill att vi alla ska ta oss härifrån levande.” Förklarade hon lugnt. Hennes blick blev plötsligt något allvarligare. “ Men jag har krigare, spanare precis som jag, gömda bland träden runt om hela ditt läger, redo att anfalla på min order. Ni är omringade. Men mitt hjärta törstar inte efter blod. De har fått order om att endast använda dödligt våld om nödvändigt. Huruvida det blir så eller ej är upp till dig.” Förklarade Aeriel.
När de båda alverna promenerat ett par minuter bort från lägrets trygghet, eller otrygghet, beroende på vilken sida man stod på, gjorde sig en röst tillkänna bakom de två. “Nairfindë!” Rösten var allvarlig och bestämd, men än dock lugn och samlad och kunde enkelt identifieras tillhöra en kvinna. Kvinnan befann sig inte mer än fyra-fem meter bakom de två med en pil riktad mot Aenya i sin hårt spända båge. Hennes gulblonda hår hängde i två flätor på varsin sida av hennes huvud, som i sin tur ramades in av av en grön tygluva med guldgröna sömmar. Kvinnan spände blicken i Aenya med ögon lika blåa som de klaraste hav och emellan de två oceaniska ögonen prydde ett skimrade grönt kristalliknande smycke hennes panna.
“Inte ett steg till.” Kommenderade hon med en sansad med allvarlig röst. “Håll dina händer där jag kan se dem. Minsta plötsliga rörelse eller försök till att kalla på hjälp och du, tillsammans med dina kamrater kommer gå ett hemskt möte till ödes.” Proklamerade den gulblonda alven, Aeriel, som nyss uppenbarat sig bakom dem som från ingenstans. “…Och det vill varken du eller jag, Aenya.” Fortsatte hon som slutet på sin plädering och spände sin båge ytterligare.
Det var en märklig känsla. I veckor, nej, månader hade Aeriel varit ute i fält och sökt, spårat och försökt kartlägga rebellernas rörelser genom Nela’thaënas djupa skogar. I teorin var inte hennes uppdrag annorlunda från vad hon vanligtvis var van vid, men i praktiken såg det annorlunda ut. Det var en märklig känsla – vetskapen om att den alv hon jagade, den alv som nu spridit skräck i bland folket i Nela’thaënas en gång stått vid hennes sida som en befälhavande gränsvakt. Som en vän. I månader hade Aeriel spelat upp scenariot i sitt huvud vad som skulle hända när de två väl skulle mötas. Vad skulle Aeriel säga? Vad skulle hända? Och det gjorde inte uppdraget lättare, när hon så sent som bara någon dag tidigare fått ytterligare i uppgift att den gamle militärrådgivaren Alethir befann sig i området och behövde föras till säkerhet.
Men nu – nu när både rebellernas ledare och Alethir befann sig rakt framför henne fanns varken tvivel eller funderingar. Nu fanns endast hennes plikt. Plikten att skydda Nela’thaënas.
Generalen tystnade en för en sekund och såg på Sera med en något medlidande blick. Han kunde inte låta bli att tycka synd om henne efter allt hon gått igenom. Denna medlidande blick skulle dock inte vara allt för länge. Hennes ilskna ton gjorde honom orolig och bekymrad, framförallt efter allt han hört om vad som hänt i Harmas Öken.
“Sera..” Upprepade Dastan ännu en gång. “Jag vet inte hur Djan var innan allt detta hände, men den man du en gång förälskade dig i finns inte längre kvar. Det mörker som tog din mors liv har tagit över honom också. Jag kände det så fort jag såg honom i palatset och jag vet att du kände det med.” Fortsatte han med en lugn men allvarlig ton. “Jag förstår att det är jobbigt, men det är verkligheten. Han är inte den han en gång var. Han är på Akilas sida nu – på fiendens sida. Du kan inte lita på honom.” Dastan kliade sig i pannan något bekymrat och såg ner i bordet en sekund innan han höjde blicken och såg rakt in i Seras ögon.
“Du har mycket kvar att lära, Sera. Om han sätter sina klor i dig och samma mörker tar över dig med så är allt över.” Hans ton var nu ännu allvarligare, ja, nästan sträng. “Förr eller senare kommer en dag då han försöker ta ditt liv, eller ännu värre – ta över dig och förvrida ditt sinne tills det bara finns ett tomt skal kvar av den du en gång var. Och då måste du vara stark, Sera.” Generalen sneglade ner på den forna kronprinsessans trasiga och nedblodade kläder, orolig för att mörkret redan ska ha slagit sitt fäste i hennes sinne. Att det var just det mörker som fått henne att ta en oskyldig mans liv i Harmas Öken. “…Om inte det är det du vill.” tänkte han sedan högt i form av ett tyst mumlande som lämnade hans läppar.
Dastan lutade sig bak mot stolens ryggstöd med uppmärksamheten fullt riktad mot Sera. När han hörde hennes ord suckade han något och kliade sig bekymrat i pannan. Hennes ord var inte vad han ville höra. Inte för att han inte trodde på henne, snarare tvärt om – Han visste hur mycket hennes magi betydde för henne och hur viktig den kunde komma att bli i framtiden i kampen för Iselems bästa. Ja, prinsessans nyheter bekymrade generalen, men han visste också att Sera förstod vad han egentligen frågade om och att hon, på ett vis, försökte undvika att svara honom.
“Sera..” Sade han tyst medan han funderade på hur han skulle formulera sig. Då han inte hunnit få ur sig något mer kom Ismat precis lagom i tid med sina uppmuntrande ord. Dastan höjde han sin hand, pekade något avslappnat mot Ismat med en instämmande nickning och hummade kort. “Mhm.”
Dastan nickade ännu en gång. “Mh. Vi har mycket att diskutera.” Sade han som svar till Ismat innan han vände på klacken och började stega mot sitt tält. Trots hans allvarliga ton, kunde han inte låta bli och skrocka tyst med ett litet flin när han hörde Seras kommentar om hennes stank. Trots den oron han kände i samband med det han hört om Sera, var det något med hennes kommentar som påminde honom att den trotsiga, skämtsamma och lekfulla Sera han en gång lärt upp, fortfarande fanns kvar efter allt hon gått igenom.
Väl inne i tältet greppade han tag om lädersnöret som höll hans enkla hästsvans på plats och släppte ut sitt axellånga, brunblonda hår och slog sig ner vid det bord som var täckt med den stora kartan av Iselem, där han tidigare stått och begrundat sina strategier.
“Sera, som jag sade så har mycket hänt sedan vi skildes åt. Vi har vänner utspridda över hela riket och ögon i så gott som varenda stad.” Förklarade han med en generals röst. När han sedan fortsatte blev hans röst ännu allvarligare, men i hans ögon kunde man, bakom den stränga blicken, finna ett tecken av oro. “Jag vill att du berättar för mig exakt vad som hände i Harmas Öken.”
Dastan kramade om Sera ännu en gång och skrockade smått åt hennes kommentar med ett leende på läpparna. Efter en stund släppte han taget om sin forna elev och hans anlete fick ett något seriösare uttryck när han hörde Seras fråga. “De är ute på uppdrag.” Svarade han först kort och blickade ut över lägret ännu en gång. “Även om vi kommit långt, har det varit helt lätt. Medan du varit borta har vi jobbat dag och natt, ständigt i rörelse för att hela tiden ligga ett steg före Akila.” Fortsatte han sedan. Hans blick vandrade åter mot Sera. “Salim borde vara tillbaka innan det är dags för oss att röra oss vidare. Men Ismat däremot – henne har jag inte sett på många månader.” Ismats vägar var sannerligen outgrundliga. Hon hade varit till stor nytta för deras rebellrörelse och att ha någon som henne, en utvald av självaste Sharah, någon som såg saker, var en stor dygd för dem. Men hon hade ju därmed även sitt egna sätt att arbeta på, så att hon var borta under en längre tid utan att någon visste var, hörde inte till ovanligheten.
Just när Dastan yttrade sina ord hörde han en bekant röst bredvid sig, som om den kom från ingenstans. Rösten fick Dastan att dra på smilbanden något medan kände den behagliga doften av kryddor och såg mot den som just uppenbarat sig. “När man talar om trollen. Välkommen tillbaka, min vän.” Sade generalen och nickade nöjt mot Ismat. Det var skönt att ha henne tillbaka.
Dastan vred på huvudet mot prinsessan. “Sera, Du ska få kliva i andra kläder och få dig något att äta. Du ser helt utsvulten ut. Och du med, Ismat.” Förkunnade generalen med en varm röst och en omsorgsfull blick, men strax därefter förändrades hans omsorgsfulla blick till en allvarlig sådan. “Men först behöver vi prata om något.” Sade han lika allvarligt som den blick som nu vandrade mellan de två.
Generalen omfamnade prinsessan i en mjuk och omsorgsfull kram. Glädjen han kände av att få omfamna henne igen var nästan överrumplande. Sera var ju trots allt det närmaste Dastan hade till en familj, tillsammans med Salim då, givetvis.
Dastan skrockade sedan till lite retsamt när den en gång lilla flickan knuffade till honom på axeln. Han placerade båda sina händer på hennes axlar och granskade henne från topp till tå med ett höjd ögonbryn. “Jag.. ser det.” Svarade han förvånat när han hörde Sera berätta om hur hon tagit hand om drottning Akilas trupp. “Se på dig, alldeles stor och vuxen!” sade han med ett smått imponerat ansiktsuttryck. Visst var han imponerad, hon hade uppenbarligen förändrats och mognat under tiden hon varit borta. Men samtidigt gjorde det honom orolig. Han hade ju trots allt hört om vad Sera hade gjort under tiden hon varit borta och att hon till och med synts tillsammans med Akilas rådgivare, Djan.
För stunden tryckte han undan sin oro och skrattade högt. “Fint folk? Ja visst, dina kläder utstrålar adel.” Skämtade Dastan något retsamt.
Dastan blickade ut över tälten och allt som skedde runt omkring de två. “Oroa dig inte, Sera. Akila kan skicka sina marionettdockor om hon vill, men vi är starkare än så. Du förstår, mycket har hänt sedan vi skildes åt. Det här lägret är långt ifrån allt. Dessutom rör vi oss vidare om ett par dagar.” Förklarade Dastan sedan lugnt och betryggande. Det var med stolthet han såg ut över sitt läger. Dastan och Salim hade kommit långt med sin rebellrörelse under det senaste året – ständigt arbetandes i det tysta, undangömt från drottning Akila. Men detta var bara början.
Generalen stod med armarna i kors och övervakade rebellerna som sparrade framför honom och noggrant granskade deras färdigheter, deras rörelser och deras styrka. Efter en ganska lång stund höjde han sina händer och satte upp sitt axellånga hår i en enklare hästsvans och just när han var på väg kliva in bland de sparrande rebellerna för att instruera en av dem fick han syn på någon som kom ridandes mot honom. Han spejade med kisande ögon och med ena handen i höjd med sina ögonbryn för att lättare försöka se vem som kom mot honom, då det starka solljuset i kombination med dammet som yrde omkring försvårade sikten.
I takt med att ryttaren kom närmare kunde han till slut se tyglarnas och sadelns färger. Akilas.
Vem var det egentligen som kom ridande mot honom? En av deras spioner i Thal Shaen? Dastan stod under tystnad och granskade ryttaren med en allvarlig blick och det var inte förrän denna hade stannat framför honom som han faktiskt insåg vem det var. Men kunde det verkligen vara hon? Så klart det var. Men ack, så annorlunda hon såg ut. Saker och ting hade sannerligen förändrats sedan de senast skildes åt.
Dastan satte armarna i kors och såg strängt på sin gamla elev som nu gled av sin häst. “Du är sen.” Sade han allvarligt och såg henne rakt i ögonen. När han sedan hörde hennes röst svarade han istället med ett varmt leende och öppnade sin famn för att ta emot henne. “Sera…!” Utbrast han med en varm och välkomnande röst, samtidigt som han tog ett kliv mot henne.
Dastan fylldes av en enorm lättnad över att se sin gamla elev igen – Som att en tung sten som föll från hans axlar.
De hade mycket att diskutera. Men det kunde vänta. Åtminstone en kort stund. Allt han ville just nu var att glädjas över det faktum att hon var vid liv – att hon var tillbaka.
Zorah vred på sitt huvud och såg sig omkring, men kunde inte se skymten av en enda människa ute bland dem. Hon gav ifrån sig en liten suck, rättade till sitt svärd på ryggen och spände åt bältet runt hennes midja. Även om gatorna var tomma såhär dags, var hon inte så dum att hon skulle lämna sina vapen och annan utrustning på bryggan. Det var alldeles för riskabelt. Nej, skulle hon dyka ner i vattnet skulle hon få lov att göra det med full utrustning. Hon ställde sig längst ut på bryggan och himlade något med ögonen. Hade det inte varit för Anaíd hade hon gärna låtit Salt drunkna.
Zorah kastade sig ut och dök ner i det mörka, stilla vattnet. Väl nere under ytan kunde hon inte se någonting alls, som hon var omgiven av ett totalt och ändlöst mörker. Plötsligt fick hon syn på någonting längre ner under ytan. Någonting lyste likt två små smaragder långt där nere. Zorah simmande ner mot skenet i vad som kändes som en evighet. När hon väl närmat sig skenet upptäckte hon att de kom från ett par ögon. Hon fokuserade hon blicken något extra och simmade ännu närmare. Det var då hon såg det. Ögonen tillhörde Salt som var fullt vid liv. Zorah hade sett mycket magiska företeelser och väsen med åren, men aldrig något som detta tidigare. Zorah såg länge på Salt, utan att faktiskt göra något. Hennes ögon och dess sken var näst intill hypnotiserande, som om tiden stod still. Efter en stund kände Zorah dock hur syret i hennes kropp började minska. Hon var tvungen att ta sig upp till ytan snart, annars skulle det vara hon som drunknade i det mörka vattnet. I samma ögonblick tog Zorah ett grepp om Salts handled som ett tecken på att det var dags att simma upp till ytan igen.
Zorah gick fram till bryggans kant och satte sig på den, med benen hängandes strax ovan vattenkanten. Hon satt i tystnad, med sin vanliga, kalla blick och såg ner mot vattnet, för att försöka se Salt. Men det var lönlöst. Det var alldeles för mörkt för att se någonting överhuvudtaget som befann sig under ytan. Zorah suckade ännu en gång innan hon placerade både händerna på bryggan bakom sig, och lutade sig bakåt. Hon höjde på sitt huvud och såg upp mot stjärnhimlen och försvann iväg i sina egna tankar. Hon var så nära att finna henne – Anaíd. Tio år av sökande. Tio år av blod och gåtor tvärs över hela Talanrien. Men snart kunde sökandet vara över.
Zorah började fundera på något som hon aldrig riktigt lagt någon större tanke på. Hur såg Anaíd ut idag? Hur var hon som person? Vad sysslade hon med? Frågor om självaste Anaíd som person. Frågor som aldrig varit viktiga för Zorah tidigare. Den enda som var viktigt för Zorah var att finna henne. Men nu, när hon var så pass nära, kunde hon inte låta hjälpa att tänka på dessa ting. Det hela gav Zorah en konstig känsla i magen, som inte riktigt gick att beskriva. Kanske var det faktumet att hon faktiskt kände något.
Efter en bra stund såg hon ner mot vattnet igen. Salt borde ha kommit upp igen vid det här laget. Hon hade varit under ytan alldeles för länge än vad en vanlig människa klarade av. Zorah reste sig upp och fortsatte söka med blicken i det mörka vattnet. Skulle hon dyka efter henne? Det sista som fick ske nu var att Salt druknade. Inte när hon var den enda koppling till Anaíd som fanns. Det fick bara inte ske.
Zorah stod stilla kvar på stället när Salt slet sig loss, med kniven kvar i luften i någon sekund. Vad var det som just hände? Var kom hennes plötsliga styrka ifrån? Någonting var förändrat inom Salt, så mycket kunde Zorah komma fram till. Hon sänkte sin kniv, hölstrade den och såg hur Salt fortsatte iväg i en rasande fart. “Tsk..” Den maskerade kvinnan lade huvudet på sned och övervägde först att vända om och gå därifrån. Hon hade trots allt viktigare saker för sig – saker att förbereda inför uppdraget. Men något med Salts beteende fick Zorah att fortsätta efter henne. Varför visste hon inte riktigt själv än.
Den maskerade kvinnan var inte långt bakom Salt när de anlände vid kanalbryggan. Med ett höjt ögonbryn stannade hon och satte armarna i kors, när hon bevittnade hur Salt dök ner i vattnet med kläderna på. “Hm.”
Vad hade flugit i henne? Vad kunde vara anledningen till att hon näst intill var besatt av att dyka ner i det djupa, mörka vattnet mitt i natten? Med kläderna på dessutom? I vanliga fall hade Zorah nog inte lagt någon större tanke på det. Salts barnsliga beteende var obegripligt nog som det var. Men detta var annorlunda, som om Salt var en helt annan person.
Zorah lade huvudet på sned när Salt bara passerade förbi henne som ingenting. Vad nu? Någonting med henne var annorlunda. Den maskerade kvinnan suckade något tyst och följde efter Salt. Hon hade inte tid med det här. Det fanns fortfarande frågetecken kring Zorah’s kommande uppdrag, om man nu kunde kalla det så.
Zorah följde efter Salt efter ett tag innan hon tillslut tröttnade, ökade takten och gick ikapp henne. Zorah greppade tag i Salts arm med ett hårt grepp, slet henne mot sig för att få henne att stanna och innan man visste ordet av det hade hon dragit upp en kniv och riktade den mot Salts hals. “Jag sa vi är inte klara med varandra.” Sade hon lika kallt som tidigare och stirrade in i Salts ögon med en isig blick.
Zorah gick med lugna steg upp för gatan som så småningom skulle ta henne till det värdshus där Salt bodde. Det krävdes inget geni för att lista ut att det var dit Salt hade gått. Under hela hennes promenad i den mörka natten tänkte hon på Anaíd och allt som Familjen Hámadas utsatt henne för. Hennes steg blev raskare i samma takt som ilskan inom henne sakta växte fram. Zorah var allt annat än van vid att känna dessa känslor. Eller ja, hon var inte vad vid att känna något överhuvudtaget. Men det gick inte att stänga dem ute. Detta var större än något annat. Det gällde trots allt Anaíd.
Väl framme vid värdshuset nästan slet hon upp dörren och stegade innan hon stegade in i lokalen. Medan hon gick mot trappen som ledde upp till Salts rum, fick hon plötsligt syn på någon som kom vinglandes ner för den, vilket råkade vara just den person hon letade efter. “Vi är inte klara med varandra.” Sade Zorah med en kall röst. En röst som var kallare än vanligt. Ja, nästan obehaglig.
Kanske var det på grund av den ilskan som byggts upp inom henne, eller kanske var det för att Salt faktiskt bara rest sig upp och gått, mitt i deras genomgång.