Nasrin hade stannat ett par steg in i rummet. Flera ögonblick passerade då hon bara stirrade på Zaahl. Det var ofattbart. Hon var tvungen att knyta nävarna för att dölja hur hennes fingrar darrade. Men hon kunde inte dölja ilskan i sin röst när hon såg sig över axeln, på Kahel som stod lutad mot dörrkarmen, armarna i kors och med belåten uppsyn.
“Är det här ett något grymt sätt för dig att straffa mig?” frågade hon mellan sammanbitna tänder. “Att låta mig komma hit, trots att han inte är i stånd att säga ett knyst om—” Hon avbröt sig själv och hennes blick flackade till de andra vakterna innan hon åter spände ögonen i Kahel. Hon kunde se hur belåtenheten långsamt rann av honom och ersattes av en rynka mellan ögonbrynen när han rätade på sig.
“Lämna oss,” sa han kort utan att ens ge de andra vakterna så mycket som en blick då han gick fram till Nasrin. Hon vände sig motvilligt mot honom, blicken fortfarande spänd i honom, munnen ihopsnörpt i en sur min.
“Jag sa att du inte skulle hoppas på för mycket,” sa han lågt. “Men jag tog dig hit, inte sant?”
Nasrin fnös. “Vem är du ens?” Hon skakade på huvudet och vände sig om för att gå fram till Zaahl, men Kahel grep tag om hennes handled och drog henne till sig.
“Släpp mig,” fräste hon och försökte rycka sig ur hans grepp, men förgäves. Istället hårdnade bara greppet och han drog henne närmare till sig.
“Det är du som har förändrats, Nasrin,” sa han, rösten låg och bärandes på sammanbiten ilska. “Kan du inte se det? Jag har inte gjort annat än att vara dig till lags. Vad mer är det du begär?”
Flera sekunder passerade då de bara stirrade på varandra, innan Kahel tillslut släppte hennes handled och hon ryckte åt sig den. Hans grepp hade varit hårt och hon strök den andra handen över det ställe han hållit henne. Rörelsen fick honom att sänka blicken och hon kunde se ett styng av skuld i hans ögon.
Hon vände ryggen mot honom, vände sig till Zaahl istället och gick fram de sista stegen till honom där han hängde i krokarna. Det vände sig i magen och hon fick svälja hårt för att inte hennes lunch skulle komma tillbaka upp. Vart var Shaariels distraktion?
Inte för att det spelade någon roll. Nasrin skulle aldrig kunna få ner Zaahl från de där krokarna. Hon skulle försöka, av ren envishet, men hon var inte så dum att hon inte visste sina egna begränsningar. Långsamt höjde hon handen, som för att lägga den mot Zaahls kind, men hejdade sig då hon åter påmindes om Kahels närvaro.
“Zaahl,” sa hon lågt, “berätta för mig hur man använder en soltopas. Berätta och jag lovar dig att min far kommer se till att ditt folk lämnas ifred.”
Nasrin höll blicken fäst vid Zaahls. Just nu kunde hon inget annat än att försöka vinna tid och hon hoppades att han skulle förstå. Men så skedde något oväntat.
“Det finns ingen mening med att tiga, alv,” sa Kahel, rösten hård. “Du vet redan att ditt liv är förverkat. Hon erbjuder dig att bespara ditt folk mer lidande. Ta den chansen.”
Nasrin såg sig över axeln till Kahel. Det fanns någonting som liknade tacksamhet i hennes blick. Hon hade inte förlåtit honom för det han gjort mot Zaahl, men det han gjorde nu var trots allt för hennes skull och hon kände igen honom som den man hon vuxit upp med. Det fick henne att behöva svälja mot skulden över att föra honom bakom ljuset. Kanske hade han hjälpt henne om hon sagt sanningen?
Hennes blick gick tillbaka till Zaahl och upp till hans händer.
“Kan vi ta ner honom? Han behöver vatten…” mumlade hon lågt och skakade på huvudet för sig själv. “Han kan inte ens prata om han så ville. Kahel, hjälp mig ta ned honom.” Hon höjde händerna mot de kedjor som krokarna var fast i, men Kahel var genast framme vid henne. Greppet om hennes handled var mjukare denna gång och han sänkte hennes händer från krokarna. Deras blickar möttes.
“Han skulle inte ens kunna skada mig om han så ville i det här skicket,” sa hon lågt. Kahel suckade och släppte hennes händer. Han sa ingenting, men vände sig sedan till Zaahl. Hans blick förändrades, något mörkt och illvilligt for över dem, men han grep likväl tag om Zaahls ena handled och kroken genom hans hand. Nasrin tog ett steg bakåt. Hon kunde knappt tro det. Skulden över att ha fört Kahel bakom ljuset fick henne nästan att vilja stoppa honom. Men hon såg tyst på då han drog kroken ur Zaahls hand.
Avlägsna röster ekade från längre ned i korridoren och Kahel stannade upp, fortfarande ett grepp om Zaahls handled. Nasrin såg sig om över axeln och hon kände hur pulsen steg i bröstet. Något stack svagt i näsan. En svag doft av brandrök. Hennes blick gick tillbaka till Kahel vars blick vänts till henne.
Men inte till hennes ansikte.
Till kjolen på hennes klänning. Hon kunde se hur hans ögon smalnade av. Hon behövde inte ens se ned för att inse att de fuktiga sjalarna runt hennes lår måste ha gett hennes klänning blöta fläckar.
Hon var avslöjad.
Nasrin fnös bara åt alvinnans ord. De var verkligen ett fräckt släkte, ökenalverna. Men, hon visste innerst inne att hon redan förlåtit Shaariel, enkom av det faktum att hon hjälpte med att rädda Zaahl. Även om Nasrin aldrig skulle erkänna det högt.
Med en lång suck la hon sig ned i sängen och stirrade upp i taket. Här låg hon i en mjuk säng, nybadad och i vackra tyger, med alla tänkbara bekvämligheter. Men ändå längtade hon tillbaka till kvällen innan. Till den trygghet hon känt då hon somnat i Zaahls famn. Ett sting av skuld smärtade hennes bröst och det tog många timmar innan hon föll i sömn.
Hon vaknade av att tjänarinnor bar in mat och nya kläder. Doften av nybakat bröd fyllde rummet och hennes mage knorrade ilsket. Hon hade inte ätit av middagen som Kahel kommit med kvällen innan och hunger rev i henne. Inte heller var hon van vid att gå hungrig, så det var med viss skam som hon gav vika och åt upp varje sista smula av det bröd, ost och frukt som ställts fram på bordet.
Dagen fortskred utan att någon störde henne, förutom någon av tjänarinnorna som då och då kom förbi för att fråga om hon behövde något. Det var först då solen passerat zenit som det kom en knackning på dörren.
“Nasrin?” Hörde hon den bekanta rösten kalla innan dörren öppnades och Kahel klev in. Han stannade precis innanför. Nasrin vände sig mot honom, bort från fönstret som hon stått vid. För ett ögonblick verkade det som han inte visste vad han skulle säga, utan stod bara där och såg dum ut. Hon ville skrika åt honom att försvinna ur hennes åsyn.
Men på något sätt behövde hon ta sig till Zaahl och hålla den dörr Shaariel pratat om öppen.
Så hon sa ingenting, utan höjde endast på ena ögonbrynet. Flera ögonblick passerade i tystnad innan han tillslut verkade finna talförmågan. Med en suck drog han undan tyget som användes för att täcka hans ansikte.
“Jag förstår att du inte fördes hit under de bästa av omständigheter och att din position gjort det svårt att lita på Jahzir,” började han och tog några steg in i rummet. “Men du känner mig och jag ber dig, lita på mig som du en gång gjort.”
Nasrin fick bita sig i tungan för att inte fräsa åt honom att hon inte alls kände honom. Den man som stod i rummet, händerna framför sig och en bedjande rynka mellan ögonbrynen, kändes som en främling. Hon förblev tyst.
“Du måste förstå att alverna gör allt de kan—och skulle säga vad som helst—för att få övertaget,” fortsatte han med ytterligare steg in i rummet. “Han har ljugit för dig Nasrin.”
Säg vad som helst för att övertyga dem.
Med Shaariels ord ekande i huvudet slog Nasrin ned blicken. Hon vände sig tillbaka mot fönstret med en suck.
“Jag vet,” sa hon lågt. Hennes händer grep tag om fönsterkarmen, blicken fäst vid knogarna som vitnade. Det tog emot att säga orden, men hon var tvungen. “Jag… jag hade inget val. Och det kändes så äkta, att han ville hjälpa mig.” Hon slängde en blick över axeln. “Jag tänkte inte på att han kanske hade en annan agenda när han räddade mig från stormen. Eller sen, när han kunnat lämna mig för att bli dödad av min farbrors man.”
“Jag hoppas du vet att det inte var Jahzir.” Kahels röst närmade sig och hon grep hårdare tag om fönsterkarmen. Det om något, visste hon var sant. Hon nickade stillsamt. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon försökte få pulsen att stilla sig. Det var nu eller aldrig som hon behövde vinna Kahels förtroende. Allt hängde på att hon sa rätt saker. Och han hade känt henne hela hennes liv.
“Du sa det själv. Min position,” fortsatte hon och kände hur ilska smög sig in i hennes röst. “Alla mina farbröder är ute efter min far. Men Zaahl han—” hon stannade upp för ett ögonblick och suckade sedan. “Han vet hur man använder en soltopas. Och han hade kunnat hela min far och jag skulle slippa vara den här spelbrickan. Inte säljas eller dödas som ett simpelt kreatur.”
Hon snodde runt, blicken höjd till Kahel som nu stannat bakom henne. Hon bet ihop käkarna och höjde trotsigt hakan. Hennes ögon smalnade av.
“Och du har inte gjort någonting för att hindra att så sker. Om något har du hjälpt Jahzir. Jag trodde du var min vän,” sa hon lågt, rösten sammanbiten. “Och nu har du tagit ifrån mig det sista, ynka, lilla hopp jag hade. Även om det var falskt.”
Kahel hade åtminstone vett nog att slå ned blicken. Nasrin vek inte undan dock, utan såg uppmanande på honom, som om hon vände på hans försvar. Men inget kom.
“Har du verkligen ingenting att säga? Du vill bara använda mig som alla andra,” viskade hon till slut. Smärtan i hennes röst var äkta. Han hade verkligen övergett henne. “Du är inte bättre än alven.”
Det om något fick Kahel att lyfta blicken och åter finna talförmågan. Han tog ett steg närmare, tillräckligt nära för att hon hade velat ta ett steg bakåt om hon inte redan stått mot fönstret.
“Jämför mig inte med sådant avskum,” morrande han sammanbitet. “Jag skulle aldrig låta dig fara illa.”
“Kanske inte, men du skulle låta Jahzir sälja mig till högstbjudande,” fräste hon ilsket och knuffade till honom. “Bevisa att du är bättre, Kahel. Visa att du fortfarande är den jag en gång kände.”
Återigen förblev han tyst. Hon fnös och pressade sig förbi honom.
“Gå nu,” fräste hon utan att kasta en blick på honom. “Jag hade hoppats att du efter all denna tid skulle ge mig hopp om en bättre framtid. Inte beröva mig på det sista jag hade.”
Hon höll ryggen vänd mot honom medan hon förstrött lät fingrarna glida över några böcker som låg på en av hyllorna i rummet. Flera ögonblick passerade innan hon kunde höra honom sucka och sedan lämna rummet. När hon väl hörde dörren gå i lås drog hon ett djupt andetag. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas att hennes ord nått den del av Kahel som fortfarande höll av henne. Om den fanns kvar.
Det var en lång väntan till att solen började sjunka mot horisonten. Hon hade fått veta att Jahzir lämnat tehuset för att mötas med någon viktig person från kusten. Men det var ungefär de enda hon fick ur tjänarinnorna som tittade till henne.
Förberedelserna inför flyktförsöket visade sig vara svårare än vad hon trott. Men, genom att få tjänarinnorna att ta fram det ena plagget efter det andra, i ett försök att låtsas vara intresserad, kunde hon tillslut knyta två fuktiga sjalar runt låren och dölja dem under sin klänning. Till slut bad hon om att få träffa Kahel.
Det dröjde inte länge förrän han anlände till hennes rum. Denna gång stannade han innanför dörren, och lät tyget som dolde ansiktet vara kvar. Bra. Han hade tagit åt sig av hennes ord. Eller så hade han bara upphört med sitt skådespel.
“Vad kan jag göra för dig?” frågade han torrt, händerna knäppta bakom ryggen. Nasrin fnös åt honom, men suckade sedan och hennes blick mjuknade en aning då hon såg på honom.
“Kahel, jag vet att du är lojal till Jahzir. Men jag hörde att han lämnat huset och…” Hon stannade upp och svalde. “Låt mig prata med alven. Ge mig chansen att ta reda på hur man använder soltopasen. Det är det sista hopp jag har. Snälla, Kahel. Hjälp mig.”
Hennes sista ord var inte mer än en viskning och hon såg bedjande på honom. Hon kunde känna hur hjärtat slog i halsgropen på henne. Om det inte fungerade visste hon inte vad hon skulle göra…
Men så såg hon hur hans blick flackade till. Där fanns även något annat, glimten av en idé. Som om han såg chansen till något annat än att bara visa henne sin goda vilja.
“Jag låter dig göra det för din skull, Nasrin,” sa han med en suck. “Men hoppas inte på att få särskilt mycket ur honom.”
Trots de olycksbådande orden kunde hon inte hjälpa leendet som spred sig på hennes läppar. Det var ett varmt, genuint leende. En blandning mellan glädje över att hennes plan verkade lyckas och att Kahel fortfarande verkade bry sig om henne.
Kahel ledde Nasrin genom tehuset och ned i dess källare. Där fanns inga fönster och den enda ljuskällan var de få oljelamporna som hängde längs väggarna. De passerade flera vakter som hastigt slog ned blicken vid åsynen av Kahel. Det var först då de kom fram till den tunga dörr och vakterna som väntade vid den som de verkade våga hälsa på honom.
“Dags att ta öronen av kräket?” skrockade en av dem. “Du har låtit honom vila för länge nu, han har nog saknat dig,” sa den andra. Nasrin gav Kahel en kort blick. Hon ville inte ens veta. Men när dörren öppnades fick hon veta likväl.
Åsynen fick henne att dra hastigt efter andan och hon slog handen för munnen. Om hon inte vetat att det var Zaahl som hängde där hade hon aldrig känt igen honom. Hon ville rusa fram till honom. Skrika åt Kahel och de andra männen att plocka ned Zaahl från de krokar han hängts upp i som något slaktdjur. Men hon visste att hon hade Kahels ögon på sig. Hon tog några steg framåt. Bakom sig kunde hon höra Kahel, hans röst ovanligt belåten:
“Som sagt, du kanske inte kommer få mycket ur honom.”
Nasrin såg på alvinnan med allvar i blicken, de gröna ögonen redan vakna och skarpa trots att sömnen nyss hållit dem i sitt grepp. Hon nickade kort, och lät sedan blicken sjunka medan hon i tystnad repeterade planen för sig själv. En rynka bildades mellan hennes ögonbryn.
Ett ögonblick passerade innan hon åter såg på Shaariel. Inget med detta kändes okej. Men det var deras enda chans. Hon måste få Zaahl ur sin farbrors grepp. Bort från Kahel. Hon svalde hårt och tvingade undan tanken på att den man hon så länge sett som en bror också var kapabel till att åsamka sådan smärta.
“Jag ser till att dörren hålls öppen,” sa hon till slut och höjde hakan i en bestämd min. Redan nu hade en plan tagit form i hennes huvud om hur hon kunde få antingen Kahel eller Jahzir att låta henne träffa Zaahl. Det skulle kräva en del list, men hon var säker på att det skulle gå vägen.
“Var redo imorgon när solen börjar gå ned,” fortsatte hon, tonen än mer beslutsam. Hennes ögonbryn drogs tätare samman och hon snörpte ogillande på munnen åt Shaariel. Med en liten, avvisande gest la hon sedan till:
“Ge dig av nu. Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att du höll en dolk mot min hals. Men var redo imorgon.”
Nasrin stod kvar, hakan fortfarande höjd när de släpade ut Zaahl. Men något hade funnits där – i hans blick. Något som sa att han förstått. Och den vissheten ingav både mod och styrka i henne.
Kahel dröjde kvar vid dörren när de andra gått, men hon vägrade möta hans blick, vägrade säga ett enda ord. Till slut hörde hon honom sucka och sedan lämna rummet. Det var först när nyckeln vreds om i låset som hennes axlar sjönk ihop och hon slog händerna över munnen för att kväva snyftningarna som vällde upp.
Hon tillät sig inte många minuter av svaghet. Om Zaahl skulle ha en chans att överleva behövde hon agera – och det snabbt. Hon började söka igenom rummet, letade efter vad som helst som kunde hjälpa henne, något som kunde ge henne en idé.
Till slut började en plan ta form, men prövningarna de senaste dagarna hade slitit på henne. Hon hann knappt sätta sig på sängkanten förrän hon föll i en orolig sömn.
Drömmarna som följde var mörka och fulla av dem som ville henne ont. Hon vred och vände sig så våldsamt att silkestäcket trasslade sig kring hennes fötter. När madrassen plötsligt gungade av tyngden från någon som hoppade ned bredvid henne ryckte hon till, oförmögen att skilja på dröm och verklighet.
Men ljudet av en bekant röst fick henne att slå upp ögonen och sätta sig hastigt upp.
“Vad? Vem—” hon såg sig omtöcknad omkring. Så fastnade blicken på Shaariel och hon drog häftigt efter andan. “Shaariel…!” Ett ögonblick ville hon kasta sig om halsen på alvinnan, men minnet av kniven mot hennes strupe höll henne tillbaka.
“Vilken tur att du hittade mig,” viskade hon lågt och kastade en orolig blick mot dörren. Utanför var allt tyst. Hon vände blicken tillbaka till Shaariel.
“Zaahl, han—” Rösten sprack och hon svalde hårt mot klumpen i halsen. “Han är illa däran. Vi måste få honom härifrån innan de dödar honom.”
Nasrin studerade alvinnans ansikte genom skumrasket. Hon mindes hur Kahel, som hon en gång sett som en bror, försökt manipulera henne – och även om hon önskade att det inte var så, kunde hon inte hjälpa att känna ett stygn av tvivel även mot Zaahls agenda. Varför han valt att följa henne. Så frågan var, om hon kunde lita på Shaariel? Kanske inte för sin egen skull. Men hon visste att Zaahl litade på henne. Och för studen var det tillräckligt.
“Snälla, säg att du har en plan.”
När hon såg hur Zaahls blick mörknade sänkte hon långsamt handen från hans kind. Hennes ögon flackade mot Kahel innan hon åter vände blicken mot Zaahl som fått något kyligt över sig. Deras ögon möttes, och hon drog ett djupt, darrande andetag. Hon ville så gärna tro honom.
Men hur kunde hon helt misstro Kahel? Hon kunde hata honom för vad han gjort mot Zaahl, men att kasta bort år av vänskap? År av förtroende? Och som han själv sagt– de var ett folk. Hon avskydde honom för de orden. För att han visste precis hur han skulle säga saker för att så tvivel i henne.
Tårarna hade slutat rinna längs hennes kinder och långsamt hårdnade hennes blick då hon lät den glida mellan Kahel och Zaahl. Två män som kommit att betyda mycket för henne. Den ene en gammal vän, nästan som en bror—den andre som något helt annat. Någon som såg henne för den hon var och inte bara en del av familj och folk. Så olika de var, de två. En varm som solen, den andra kall som de fjärran stjärnorna. Men en sak hade de gemensamt.
De var män.
Och just där och då var hon så innerligt trött på dem. På alla dessa män som alltid skulle styra och bedra henne. Hon bet ihop käkarna. Hakan höjdes i en trotsig gest när hon långsamt reste sig, blicken riktad rakt mot Kahel.
“Jag vill att du går nu,” sa hon lågt, rösten kall. Kahel reste sig även han och hon kunde se hur han höjde ena ögonbrynet i en skeptisk min.
“Nåväl,” svarade han kort och visslade sedan- en signal som genast fick vakterna att åter stiga in i rummet. “Du har haft en lång dag. Vi talas vid mer imorgon.” Med en gest fick han dem att börja släpa bort Zaahl. Det var tydligt att Nasrin inte skulle få ens en minut i enrum med honom.
Hon fnös åt hans ord. “Är jag en fånge här, Kahel?” Han svarade inte. Steg bara åt sidan för att släppa fram männen. Hennes blick smalnade.
“Din tystnad är svag nog,” sa hon sammanbitet. Hennes blick sökte sig till Zaahl där han fördes bort, och hon hoppades att han kunde se vad hon inte kunde säga. Att han förstod. För nu var det viktigare än någonsin att Kahel trodde han hade vunnit. Att han lyckats plantera tvivel i henne.
Men, som Kahel själv sagt, var hon inte dum. Hon hade förstått att han försökt ställa Zaahl emot henne. För hade Zaahl verkligen sagt något, hade de tagit soltopasen från henne. Den som hängde dolt runt hennes hals i ett smycke. Den hon sagt till Jahzir låg undangömd i Talvirah.
Nasrin hade förberett sig på det värsta, men inte ens hennes värsta föreställning kunde mäta sig med verkligheten som nu släpades in i rummet. Hon drog häftigt efter andan och benen vek sig under henne, trots att hon stod stilla. Kahel, återigen med ansiktet dolt bakom tyg, hann fånga hennes arm och höll henne upprätt.
“Rör mig inte,” fräste hon och ryckte åt sig sin arm. Ilskan som bubblade upp inom henne när hon såg på honom var det enda som fick henne att inte bryta ihop. Så hon klamrade sig fast vid den.
Hennes blick drogs genast till Zaahl där han brutalt slängdes ner på golvet. Hon hann bara ta två steg mot honom innan Kahel grep tag om hennes arm–hårdare denna gång.
“Släpp mig, sa jag!” väste hon mellan sammanbitna tänder och vände sig mot honom. “Är det här ditt verk?” Hennes röst var hård, men skar sig, den hårda klumpen i halsen omöjlig att dölja. Precis som tårarna som hotade att tränga fram bakom ögonlocken. Kahel smalnade av ögonen och lutade huvudet åt sidan med en oförstående gest.
“Nasrin, det där är vår fiende. Din fiende,” sa han kallt och tog ett steg mot henne, pekande på Zaahl. “Han skulle inte tveka att döda dig om du satt fot på deras territorium.” Hon ville protestera, säga att han hade fel. Men det var ju precis det som hade hänt. Istället för att säga något om det hon höjde trotsigt hakan och slet sig ur hans grepp.
“Utan honom skulle jag vara död flera gånger om,” sa hon lågt, rösten knappt mer än en viskning. Hon vände sig mot Zaahl igen, och denna gång stoppade Kahel henne inte. Nasrin sjönk ner på knä vid Zaahls sida.
“Zaahl…” viskade hon lågt, rösten sprucken. Klumpen i halsen hotade att spricka när hon sträckte ut handen för att röra honom. Men hon tvekade, fingrarna darrande bara några centimeter från honom. Blicken flackade över hans kropp–sår, blåmärken, blod. Bara att se honom… Hon drog skälvande efter andan, tysta tårar rinnande nedför kinderna när hon slutligen la handen mot hans kind. Hon satt där, tvättad, kammad, klädd i fint broderat tyg, medan han låg blodig, bunden och trasig på golvet. Och det var hennes fel.
Bakom henne vinkade Kahel undan vakterna, men Nasrin märkte det knappt. Först när han började tala stelnade hon till.
“De är seglivade, alverna,” sa han och hon kunde höra hans steg bakom sig. “Särskilt den här. Envis. Men–” En fnysning till skratt– “även han går att knäcka.” Ilskan väcktes på nytt i hennes blick, men den låg fortfarande kvar på Zaahl.
“Jag beundrar ditt goda hjärta, Nasrin. Men du är allt för naiv,” fortsatte Kahel och hon kunde se honom i ögonvrån då han cirkulerade runt dem likt en gam. “Till slut berättade han allt. Om sina planer. Om dig.” Kahel hade stannat på motsatt sida av Zaahl och satte sig nu ned på huk. Nasrin höjde blicken till honom. Tårarna rann fortfarande längs hennes kinder, men ögonen brann av ilska. På något vis verkade det endast behaga Kahel, och ett leende kunde anas bakom tyget.
“Han har ljugit för dig, Nasrin. Den enda anledningen att du fortfarande lever är att han såg sin chans att ta sig in i Talvirah.”
“Du ljuger,” sade hon med sammanbiten röst, men den lät inte lika stark som hon hoppats. Kahel verkade snappa upp det.
“Kom så, Nasrin,” sa han mjukt. “Du är inte dum. Om det varit du, och du hade haft chansen att slå till mot fienden där det sårar mest–och samtidigt få en soltopas i handen–vad hade du gjort?”
Hon sa inget. Stirrade bara på honom. Hon vägrade tro på det. Men samtidigt… Hon sänkte blicken till Zaahl och ögonen mjuknade. Men Kahel hade sett tvivlet söka sig in där.
Nasrin kände hur illamåendet vällde upp. Hjärtat slog så hårt att det kändes som om det skulle hamra sig ur bröstkorgen, och andningen blev ytlig. Förgäves försökte hon svälja, men halsen var för torr. Kahels ord fick henne dock att slita blicken från Zaahl, och ögonen smalnade. En plötslig ilska bröt igenom den kvävande snaran av rädsla och skärpte hennes sinnen. Samlade henne.
“Den enda tradition som bör upprätthållas här,” fräste hon, “är att värden serverar te till sin gäst.” Rösten var starkare än hon kände sig. Hennes blick var fäst vid Kahel, men han hade sin blick på Zaahl. Jahzirs förtjusta skratt fick henne att motvilligt slita blicken och vända sig till sin farbror.
“Du har alltid varit min favorit bland syskonbarnen,” skrockade han och lade en arm om hennes axlar när han ledde henne fram till det låga bordet.“Kom, det går många rykten om ditt äventyr i öknen, men jag vill gärna höra från dig vad som faktiskt hände.” Den silkeslena tonen i hans röst antydde att han redan visste sin beskärda del.
Nasrin satte sig ned på en av kuddarna och Jahzir slog sig ned på samma plats som tidigare. Hon slängde en blick åt Zaahls håll.
“Jag kan börja med att be dig släppa den man som räddat mitt liv– flera gånger,” sa hon och höjde hakan i en nonchalant gest. Visserligen hade han också försökt ta det, men det var en annan historia. “Han har—”
“Tsk, tsk, tsk…” Jahzir höjde en hand. “Nasrin, du vet bättre än så.” Han började hälla upp te åt dem båda, ett leende spelandes på läpparna. “Jag hör gärna din berättelse, men…” –han räckte henne en kopp– “det du säger kommer bara vara för mina öron. Sedan får vi se om era historier stämmer med varandras.” Det tog all hennes viljestyrka att ta emot tekoppen utan att låta händerna darra.
”Kahel,” sa Jahzir utan att släppa Nasrin med blicken. Leendet blev bredare. “Se till att vår andra gäst får ett… varmt välkomnande.”
Hela världen tycktes gunga och hon fick plötsligt svårt att andas. Hennes blick höjdes till Kahel. Desperat försökte hon fånga hans blick, i hopp om att han skulle förstå det hon inte kunde säga högt. Men hans blick var endast fäst vid Zaahl, och bakom hans ord kunde ett leende anas.
“Med nöje.”
*
Timmarna som följde var olidliga. Zaahl hade förts bort och Nasrin lämnats ensam med Jahzir. Hennes farbror hade alltid haft en talang för att tränga under huden på folk. Alla utom henne. Genom åren hade hon lärt sig att undvika hans fällor. Kanske var det därför han gillade henne. Kanske fanns det trots allt en sanning i att hon var hans favorit.
Men ovissheten om vad som hänt med Zaahl låg som en dimma över hennes tankar, och fler än en gång hade hon snubblat på sina ord. Hon försökte hålla sig nära sanningen, utan att avslöja varför hon gett sig ut i öknen–eller varför Zaahl varit med henne. Men oron fick henne att snava och försäga sig.
Solen hade precis gått ned och hon kunde höra hur staden utanför fönstret började vakna till liv på riktigt. Glada röster, rop, skratt och sång blandades med dofter från rökelse och mat som grillades över öppen eld. Allt sånt som annars skulle tänt hennes nyfikenhet, fått henne att längta ut i världen och in i myllret. Istället vandrade hon rastlöst av och an i rummet hon blivit inlåst i. Tehusets tjänarinnor hade sett till så hon fått tvätta sig och de hade gett henne nya kläder, kammat hennes hår och erbjudit henne deras mest väldoftande parfymer. Men ingenting skänkte tröst. Illamåendet vred sig i magen och hon kände hur det var svårt att andas.
Steg i korridoren utanför och låga röster fick henne att vända sig mot dörren. Någon vred om nyckeln. Kahel trädde in, fortfarande med ansiktet dolt bakom tyg. Bakom honom bar en tjänarinna en bricka med mat.
“Kahel,” andades Nasrin, en lättnadens suck på läpparna. Hon tog ett steg mot honom–men stannade tvärt. Hon mindes hans ord. De kalla blickarna mellan honom och Zaahl. Hur han med nöje velat följa Jahzirs order. Hennes ögon smalnade och blicken blev kylig då hon tittade på honom.
“Kom, ät med mig,” sa Kahel med en lätt ton och gjorde en enkel gest åt bordet där tjänarinnan ställde ned skålar med mat från brickan. “Jag vill höra hur du har haft det sen vi sågs senast.”
När dörren stängts bakom tjänarinnan drog han slutligen ned tyget från ansiktet. Ett svagt leende spelade på hans läppar. Nasrin svalde. Där stod den man hon en gång sett som en storebror. En hon alltid kunnat vara sig själv med. En hon trott att hon kände. Nu kändes han som en främling. Hon kunde se hur hans leende bleknade när hon stod kvar, som fastfrusen i golvet.
“Nasrin, jag är ledsen att du fördes hit på ett sådant brutalt sätt. Jag hade hoppats att—”
“Jag vill träffa Zaahl,” avbröt hon, rösten så hård att hon kunde se honom stelna till. “Nu.”
Aeron kände hur rynkan mellan ögonbrynen djupnade för varje ord—varje ursäkt—som kom över Elians läppar. ‘Det var inte meningen’, ‘tänkte att du sov’, ‘förväntade mig något’, ‘bäst att gå innan det blev konstigt’, ‘förstöra det vi har’.
När Elian till sist viskade sitt förlåt kunde Aeron inte göra annat än att stirra på honom, ögonbrynen nu tätt samman. Han drog missbelåtet på munnen, som om han fått en dålig smak på tungan.
Ett ögonblick passerade i tystnad. Sedan höjde han på ögonbrynen och vände bort blicken. Långsamt återfick han sin svala, obrydda min. Men i bröstet slog hjärtat hårt och det vände sig i magen. ‘Gå innan det blev konstigt’, ‘inte förstöra det vi har’… Orden hade skurit som knivar inom honom.
Han vägrade att acceptera det. Ögonbrynen drogs åter samman och han reste sig upp. I en enda rörelse stod han alldeles framför Elian— så nära att han kunde känna värmen från hans kropp och höra hans andetag. Blicken borrade sig djupt in i Elians och hans röst sjönk till en låg viskning.
“Vad är det vi har, Elian?” Aeron flyttade sig ännu närmare, nästintill tvingade Elian att ta ett steg bakåt mot bordskanten. “Vad är det… du inte vill förstöra?”
Nasrin skulle precis till att protestera mot villkoren mannen ställde upp, men bara åsynen av att männen backade undan från Zaahl hejdade henne. Om han inte fördes till Jahzir hade han en chans. Hon hade sett hans många försök att ta sig loss tidigare, och han skulle säkert kunna lyckas med det. Tankarna fick henne att sänka dolken en aning.
För sent insåg hon att mannen använt det som en distraktion och nu var framme vid henne, ett hårt grepp om hennes händer.
“Släpp mig…!” fräste hon, men orden fastnade i halsen och blev till ett smärtfyllt kvidande när mannen vred dolken ur hennes händer. Aldrig hade någon behandlat henne på ett sådant kallt och hårdhänt vis. Tårar av ilska och smärta brände bakom ögonlocken då hon spottade och fräste likt en ilsken katt i hans grepp.
I ögonvrån såg hon hur Zaahl rullade runt, hur dammet började lyfta från marken. För ett ögonblick växte den där segervissa känslan inom henne. Bara för att sjunka som en sten i bröstet när en sabel genomborrade Zaahl. Magen vred sig och världen gungade. Det var bara det hårda greppet om hennes hår som hindrade henne från att sjunka ned på knä när den tidigare måltiden hotade att komma upp.
Tårar rann långsamt nedför hennes kinder då hon vände blicken till mannen. Ögonen brann av ilska. Tyst lovade hon sig själv att han skulle ångra bittert vad han gjort mot Zaahl. Mannen fortsatte bara sitt tysta skrockande och drog henne med sig. Några av männen verkade stanna kvar, men de flesta samlade sig nu runt Nasrin, och det enda hon kunde se var svartklädda ryggar när de började röra sig in mot staden. Hon försökte se sig omkring, försökte få syn på Zaahl. Mellan de svartklädda männen kunde hon se hur de drog upp honom på fötter.
“Du sa att ni skulle lämna honom här,” fräste hon mot mannen som nu flyttat sitt grepp från hennes hår till hennes arm. Ett lågt, känslolöst skrockande lämnade honom.
“Jag ljög.”
Färden genom staden gick förvånansvärt snabbt. Men det var nog enkom för att människor illa kvickt flyttade sig från gruppen av beväpnade män. Nasrin kunde skymta hur människor nyfiket sträckte på halsen för att försöka se vem det var som de hade gömd bland sig och för ett ögonblick kände hon sig tacksam över att vara omgiven av männen. Om så bara för att slippa de värsta av blickarna. Men ändock sträckte hon sig och höjde på hakan där hon gick. De skulle inte tro att de kunde kuva henne.
Slutligen kom de till ett av tehusen, en byggnad i flera våningar, vitmålad och med växter hängande från fönstren. Utanför väntade fler av Jahzirs män, och det var tydligt att tehuset nu var ockuperat av honom–helt stängt för allmänheten. Nasrin kände hur det knöt sig i magen när de passerade in genom dörrarna och långsamt gjorde väg genom de svala arkadgångarna som ramade in innergården. Stadens myller kändes avlägset i porlandet från den lilla fontänen. Men trots sin stillhet kunde hon inte finna någon ro och illamåendet från tidigare kom långsamt krypande tillbaka.
En mörkklädd figur kom dem till mötes och gruppen stannade. De män som gått framför henne flyttade sig nu åt sidan och mannen som haft ett hårt tag om hennes arm hela färden knuffade henne framåt.
“Vi tog henne när de försökte fly genom den östra porten. Hon och hennes alviska livvakt,” skrockade mannen då han stannade strax bakom henne. Nasrin gav mannen en ilsken blick innan hon såg upp på den svartklädda, maskerade man som stannat framför dem.
“Vart är alven?” Mannen framför henne såg över männen som nu började flytta på sig för att leda fram Zaahl. Nasrins ögon blev stora. Hon kände igen den rösten.
“Kahel?” frågade hon lågt, rösten sprucken av torrheten i halsen. Han vände kort blicken mot henne. Hon sög in ett andetag. Det var han. Jahzirs mest fruktade och dödligaste man. Men innan han blivit det, hade han varit hennes vän. Och det tände ett hopp i inom henne.
Männen hade nu släpat fram Zaahl och åsynen av honom fick den hoppfulla lågan att bli till ett knivhugg. Halsen snörptes åt och hon ville sträcka ut en hand, omfamna honom och vakna från denna mardröm. Men istället stod hon där, rakryggad, käkarna sammanbitna i ett försök att hålla masken och inte visa någon svaghet.
Kahel gav Zaahl en enda blick innan han vände tillbaka blicken till mannen bakom Nasrin.
“Vet ni vem han är?”
“Pft, bara ett avskum. Hade ihjäl några och skadade flera. Men det ska han betala för.”
Ett lågt ljud lämnade Kahel—en blandning av ett skratt och en fnysning.
“Till och med solen går obemärkt förbi den blinde,” sa han med en road ton i rösten. “Ta med honom.” Nasrins ögonbryn drogs samman och såg från Zaahl till Kahel i ett försök att fånga hans blick. Men just då gav mannen henne en hård knuff i ryggen och med ett förvånat ljud stapplade hon framåt ett par steg. Hade det inte varit för händerna mot hennes axlar som fångade upp henne hade hon säkert tappat balansen. Hon höjde blicken till Kahel, men han undvek fortfarande hennes blick och såg istället på mannen som knuffat henne.
“Tror du Jahzir uppskattar att du behandlar hans brorsdotter på det sättet?” Det kalla hotet i orden fick mannen att sänka blicken till golvet och muttra någonting. Nasrin slängde en sur blick över axeln innan Kahels hand mot hennes rygg manade henne framåt.
“Kahel, vad vill min farbror mig? Vad kommer hända med Za—med min vän?” viskade hon lågt där hon gick ett steg bakom honom när de fortsatte genom arkadgångarna. Hon kunde se hur hans axlar spändes, men han gav henne inte ens en blick. “Snälla, säg något.”
“Du kommer snart bli varse,” svarade han kort och hon knep ihop munnen. Tyst såg hon sig över axeln i hopp om att få en skymt av Zaahl. Att Kahel visste vem han var var tydligt, och hon undrade om han visste vem Kahel var? Och om han gjorde det… hade Kahel också någonting att göra med den mörka blick Zaahl fått när han hört Jahzirs namn?
De lämnade arkadgångarna och klev in i ett av de stora, luftiga rummen. Väggarna kantades av marmorpelare och krukor med prunkande växter och från taken hängde tunna silkestyger i starka färger. Här fanns flera låga bord med tjocka kuddar runt, men alla var tomma. Förutom ett. Vid bordet längst bort satt en liten grupp män, silverkoppar med te framför sig och ett moln av rök från vattenpipan som delades mellan dem. Strax intill låg två, stora fläckiga kattdjur. De lyfte lojt sina huvuden då gruppen närmade sig, men någon mer reaktion än några slag med svansen gav de inte.
Kahel höjde ena handen till gruppen av män som stannade, och gav en kort gest åt Nasrin att göra detsamma innan han gick upp och ställde sig bakom hennes farbror. Hon kände hur hjärtat började slå hårdare i bröstet när hennes blick landade på Jahzir.
“Ni ursäkta mig mina herrar. Men jag har annat besök att underhålla.” De båda männen som suttit vid bordet reste sig, deras nyfikna blickar kantade av rädsla då de såg mellan gruppen av beväpnade män och Jahzir. De tackade och skyndade sig sedan iväg. När deras snabba fotsteg försvann föll rummet i tystad. Med bultande hjärta betraktade Nasrin Jahzir som drack av sitt te innan även han reste sig upp.
“Nasrin, min älskade brorsdotter. Öknens vackraste ros,” sa han med silkeslen röst, händerna höjda framför sig när han närmade sig henne. Han var en lång man, senig under den mörka klädseln. Enkel, funktionell. En krigares klädsel. Endast den diskreta broderingen avslöjade hans makt och ställning. Han stannade framför henne och hon mötte hans blick som var samma gröna färg som hennes. Ögonbrynen var mörka, precis som det vältrimmade skägget. Håret var delvis täckt av den litham han bar, men vid tinningarna kunde anas grånande hår som skvallrade om att han lämnat ungdomen sedan många år.
“Är du inte glad att se din älskade farbror?” Nasrin fnös och höjde hakan.
“Kanske om omständigheterna varit bättre. Varför är jag här?” Rösten var sammanbiten. Ett illvilligt leende spred sig på Jahzirs läppar.
“Hade du kommit frivilligt om jag bett dig?” Hans röst var silkeslen och han höjde handen till hennes haka och vred hennes huvud åt sidan. Hennes kindben var fortfarande rött från slaget och hade långsamt börjat svullna. “Tsk—Ser ut som du varit särskilt motvillig till att träffa mig.” Han släppte hennes haka och tog ett steg åt sidan för att se över männen som stod i tystnad bakom.
“Vem av er har höjt sin hand mot mitt blod?” Det blev alldeles tyst, som om de höll andan.
“Kliv fram. Annars får ni alla möta konsekvenserna.” Kahels röst skar igenom tystnaden likt en piska.
Männen vred på sig och låga viskningar hördes innan slutligen mannen som slagit Nasrin klev fram. Föga förvånande samma man som slitit i hennes hår och behandlat henne illa. Jahzir synade mannen från topp till tå innan han med ett djupt andetag vände blicken till de andra männen.
“Ta hans hand.” Inte ens ett ögonblick passerade innan ett par av männen grep tag i den tredje som började böna och be. Jahzir ignorerade ljudet och gjorde en gest mot kuddarna.
“Kom, sitt. Drick te med mig,” sa han lika silkeslent som tidigare, för att sedan vända blicken mot mannen som nu tvingats ned på golvet, en annan av männen med foten mot hans utsträckta arm och en tredje som drog sin sabel. “Tyst. Eller vill du även skiljas från din tunga?”
Mannens bönande tystnade. Det var först när sabeln högg in i hans handled som ett skrik av smärta drogs från honom. Sabeln höjdes igen. Det krävdes flera hugg innan handen skiljts från hans arm. Nasrin sänkte blicken. Någonting inom henne gladdes åt att hennes hämnd kommit så snabbt. Men samtidigt… Det vred sig i magen när hon såg hur Jahzir böjde sig ned och plockade upp handen, höll upp den framför sig och sedan kastade den till de två kattdjuren. Doften av blod hade fått dem uppspelta och de började genast slåss om den avhuggna handen.
Snyftandes drogs mannen bort, och på det välpolerade golvet lämnades ett långt, mörkt blodspår. Nasrin hade fortfarande inte satt sig. Hennes blick hade fastnat på Jahzir vars uppmärksamhet nu fallit på Zaahl som varit halvt skymd av gruppen av män. Hjärtat slog hårt i halsgropen.
“Vad har vi här?” Hans röst sänktes till en farligt låg nivå samtidigt där han stod och torkade av blodet från sina fingrar med en liten näsduk. Han vinkade till sig de som höll i Zaahl. Männen släpade fram Zaahl och tvingade honom ned på knä framför Jahzir. Hans ögon bokstavligen tindrade och det där illvilliga leendet växte på hans läppar.
“Åh, kära Nasrin, vad är det för sällskap du håller?” Ett lågt skratt lämnade honom. “Faresha kommer bli överlycklig av att få ditt huvud levererat till sig, Zaahl av Miir Karas.”
Nasrin hann knappt reagera i tumultet som uppstod när Zaahl drog sin klinga och kastade sig ned från hästryggen för att möta hennes farbrors män. Det högg till i bröstet, och hon ville ropa åt honom att akta sig när fler och fler män angrep honom. Men inget ljud kom över hennes läppar. Istället blev det bara till ett ilsket tjut när hon drog ur sadeln.
“Fähundar! Släpp mig genast!” Hon slog och sparkade efter dem, men starka händer grep tag om hennes handleder. Att göra motstånd var lönlöst. Det hindrade henne dock inte – hon vägrade att låta sig stillas. Inte förrän ett hårt slag träffade henne över kinden.
Världen tystnade. Ett högt ringande fyllde hennes öron, och en skarp, metallisk smak fyllde munnen. Omtöcknat höjde hon blicken. Hon såg Zaahl mitt i striden, omringad av svartklädda män. Hon formade hans namn, men inget ljud lämnade hennes läppar.
Sedan kom alla ljud tillbaka. Stål mot stål. Rop, och slutligen… skratt. Framför henne utspelade sig det som hon fruktat allra mest. Åsynen av Zaahl, bakbunden och nedtryckt mot marken fick hennes hals att snörpa åt sig och det brände bakom ögonlocken. Kampvilja rann långsamt ur henne, benen vek sig och hon sjönk ned på knä. Mannen som hade hållit hennes handleder släppte henne med ett lågt, illvilligt skrockande.
Hennes uppgivna blick mötte Zaahls. Det var över. Hennes farbror skulle ha ihjäl Zaahl – men inte förrän han bönat och bett om sådan befrielse. Men så slog plötsligt en tanke henne. Den uppgivna blicken förändrades långsamt. Hennes ögonbryn sjönk ned över ögonen och den okuvliga glöden tändes på nytt.
Jahzir må vara en sadist, men han var en effektiv sådan. Hade han velat se henne död hade hon redan varit det. Hennes blick vandrade mellan männen som stod och skrockade, en av dem med foten mot Zaahls ansikte. Runt omkring låg döda och sårade. Men hon var vid liv – vilket bara kunde innebära att Jahzir ville det. Med ett djupt andetag bet hon ihop käkarna, för att sedan kvickt resa sig upp igen.
I en enda rörelse drog hon sin dolk. Men inte för att anfalla. Nej, istället tog hon flera steg bakåt, dolkspetsen tryckt mot sin egen strupe.
“Släpp honom…!” Rösten skakade av ilska, men var stark nog för att göra sig hörd. Männen tystnade. Någon fnös, en annan skrattade, en tredje började röra sig mot henne. Hon tryckte dolken hårdare mot halsen och tog ännu ett steg bakåt.
“Jag menar det! Släpp honom – annars får ni själva förklara för Jazhir varför hans systerdotter skar halsen av sig.” Männen tvekade. Nasrin tryckte dolken hårdare mot halsen. Dolkspetsen skar in i huden. Det kalla stålet borrade sig mot strupen och hon kände den varma rännil av blod som följde.
“Släpp honom, och jag följer med er utan ett ljud.”
Aeron såg genom ögonvrån hur Elian närmade sig, men han förblev stilla, blicken fäst vid bokens sidor utan att egentligen ta in orden. Hans hållning var avslappnad i en sorts spelad nonchalans, en noggrant upprätthållen fasad.
Men viskningen vid hans öra fick honom att stelna till. Det svaga ljudet av Elians röst, den lätta sensationen av hans andedräkt mot huden… En skälvning av välbehag spred sig längs Aerons ryggrad. Hans annars lösa grepp om bokens sidor blev hårdare för ett ögonblick.
Utan att lyfta huvudet såg han på Elian genom de mörka lockar som fallit ner över hans ansikte. Hela hans inre skrek åt honom att sträcka ut handen och dra Elian närmare sig. Men istället sänkte han blicken, lät fingrarna långsamt sluta boken framför sig och sköt den åt sidan. Först då vände han sig helt mot Elian.
“Du gick utan att säga något tidigare.” Hans röst var låg, sammanbiten, med en besviken underton. De bärnstensfärgade ögonen tycktes glöda till i bibliotekets dunkla ljus. Långsamt lät han handen vila mot boken han nyss bläddrat i, sina ringbeklädda fingrar trummande otåligt mot den slitna pärmen.
“Hade du bråttom till någonting viktigt?”
Nasrins ögonbryn drogs samman i en frågande rynka när Zaahl frös till vid nämnandet av Jahzir. Någonting vände sig i magen och hennes blick flackade mellan Zaahl och Shaariel. Greppet om hennes midja hårdnade, och hon höjde instinktivt handen, som för att lägga den mot hans bröstkorg—men innan hon hann röra vid honom verkade han komma tillbaka från den mörka plats han befunnit sig.
Att de kände till hennes farbror gjorde inte knuten i bröstet lösare. Snarare tvärtom. Hon svalde hårt och vände sig istället till sin häst.
Zaahl hjälpte henne upp i sadeln, och hon samlade upp tyglarna i ena handen medan hon rättade till sjalen över ansiktet. Beslutsamt nickade hon åt hans ord, och något glimmade till i hennes ögon vid hans komplimang. Med en kort, sista blick över axeln såg hon kamelen som så troget burit dem genom öknen. Hon hoppades att djuret skulle få det bra i ökenalvernas vård.
Hennes blick föll sedan på Shaariel. Om hon klarade sig eller inte var en annan sak. Det betydde egentligen ingenting för Nasrin. Så när som att det var Zaahls vän. Och endast den anledningen fick henne att tyst be andarna hjälpa henne.
Solen stod fortfarande högt på himlen och det var lite trafik genom den östra porten. Nasrin sneglade vaksamt mot vakterna som satt i skuggan vid öppningen. De bar familjen Tenirs emblem, ett tydligt tecken på att de var vanliga stadsvakter. En lättnadens suck lämnade henne och hon vände blicken mot Zaahl samtidigt som hon började styra upp sin häst närmare honom.
Precis då grep någon tag i tyglarna.
Ett tjut av förvåning och ilska lämnade henne när den svartklädda mannen ryckte tyglarna ur hennes händer och tvingade stoet att göra en helomvändning.
“Vad tar du dig till!?” utbrast hon ilsket och sträckte sig hastigt efter tyglarna. Men innan hon hann greppa dem var en annan man redan vid hennes sida. Hans hand slöt sig hårt om hennes handled, och när hon försökte vrida sig loss tappade hon nästan balansen i sadeln. Hans andra hand ryckte loss sjalen från hennes ansikte.
Runt omkring dem kom fler män fram från mellan husen. Svartklädda, ansikten dolda sånär som på deras ögon. Beväpnade med sablar och piskor. På deras bröst fanns ett litet emblem.
En vit falk i flykten.
“Meddela de andra att vi har hittat henne.”
Aeron visste inte vad som väckte honom. En dörr som stängdes? Med en låg suck sträckte han på sig, handen sökande över lakanet. Men där var det tomt. Tyget hade redan svalnat. Långsamt öppnade han ögonen till den tomma sängen bredvid sig.
“Han gick för en stund sedan.” Aeron höjde blicken vid ljudet av den bekanta rösten. I dörröppningen stod Cassian, hans äldre bror och tredje i syskonskaran. Han hade armarna korsade över bröstet och en uppgiven uppsyn. “Du har skaffat ett husdjur.” Aeron sjönk tillbaka ned i sängen med ännu en suck, blicken fäst i taket.
“Han är bara någon från universitetet. Han betyder ingenting för mig.”
Cassian skrattade lågt. Ett torrt, glädjelöst ljud. “Du lurar ingen.” Aeron bet ihop käkarna, blicken flackade från taket till Cassian. Ett ögonblick passerade innan hans bror bröt tystnaden med en tung suck och klev in i rummet.
“Jag kommer inte säga något. Men håll honom borta från Selene.” Cassian satte sig på sängkanten, och först nu, när han var närmare, kunde Aeron urskilja de mörka skuggorna under hans ögon. Han såg utmattad ut. Långsamt rätade Aeron på sig, blicken granskande broderns hopsjunkna hållning.
“Varför har du kommit tillbaka redan nu?” Cassian drog en hand genom sitt hår och mötte Aerons blick.
“Vi fick ditt meddelande. Ingen nyhet, tyvärr. Alla som avlidit i norr visar samma tecken.” Orden fick Aeron att stelna. Ögonbrynen drogs samman i en frågande rynka, huvudet lutande en aning på sned, en gest som manade Cassian att fortsätta.
“Något är på gång, Aeron. Mor misstänker att en konklav bildats inom vår fraktion. En grupp som vill återvända till de gamla sätten.” Cassians röst var låg, allvarlig. “Hon lät Veymar undersöka saken… men han har inte varit kontaktbar på flera veckor. Vi tror han har anslutit sig till dem.”
Aerons ögonbryn var nu i en djup rynka över ögonen och han svalde. Vad hans bror nu insinuerade var allvarligt. Att deras äldsta bror, Veymar, skulle vända sig till en grupp som sökte en mörkare väg var upprörande, men… inte oväntat. Veymar hade alltid varit lätt att påverka.
“Men det är inte därför jag kom tillbaka…” Aeron vände blicken mot Cassian igen. Hans bror såg länge på honom, hans blick en blandning av allvar och oro. “Det är angående det du skrev – att besvärjelsen reagerade på dig… Och vad det betyder.”
***
Biblioteket var alltid den plats han sökte sig till när han behövde räta ut sina tankar. Och visst hade han hoppats att Elian skulle vara där. Samtalet med Cassian gnagde i honom, en dov oro som låg och skavde i bröstet. Han behövde något att fokusera på, något att gripa tag i. Han behövde få vila blicken i de där gräsgröna ögonen. Men istället fann han ingen ro. Hans fingrar bläddrade långsamt genom den gamla boken framför honom, utan att han ens registrerade vad han just läst.
För ett ögonblick såg han upp och det högg till i honom när han skymtade Elian som just klev in i biblioteket. Aeron sänkte genast blicken igen, lät huvudet vila mot ena näven i en avslappnad gest. Som om han inte hade sett honom. Som om det inte vred sig inom honom av oro och ångest.
Aeron hade slutit ögonen, men öppnade dem genast igen när Elian sa hans namn. Ett leende spred sig på hans läppar vid de mjuka orden, och hans blick följde konturerna av Elians ansikte när han vände sig bort. Någonting inom honom knöt sig – en varm, behaglig känsla som spred sig genom bröstet vid de ord som sedan lämnade Elian.
Långsamt lät han handen glida över Elians axel, upp längs halsen, innan den stannade vid hans kind. Mjukt vände han tillbaka Elians ansikte mot sig, tummen snuddande vid hans läppar. Försiktigt rörde han sig närmare, tillräckligt för att känna värmen av Elians andetag mot sin hud.
“Aldrig,” viskade han mjukt. I mörkret kunde han knappt urskilja något, förutom de svaga reflektionerna från hans ringar och konturerna av Elians läppar. Hans tumme smekte dem i en varsam, öm gest, medan blicken följde rörelsen.
“Jag lämnar dig aldrig,” upprepade han, rösten inte mer än en viskning. “Sov nu.” Aeron svalde. Han kände hur hjärtat slog allt hårdare i bröstkorgen och han drog ett djupt, darrande andetag. Och plötsligt gick det upp för honom vad det var han kände. Han hade känt så en gång tidigare. Då hade han lovat sig själv att inte upprepa samma misstag. Men här var de nu. Med handen fortfarande om Elians kind sänkte han blicken och gömde ansiktet mot hans hals. Gömde sig undan sina egna tankar. Gömde sig från den skuld som nu brände i bröstet, varm och obarmhärtig.
Nasrin var inte heller övertygad av klädvalet. Det syntes tydligt där hon stod vid ett av gatuköken, sjalen neddragen medan hon plockade isär det fyllda brödet i små bitar innan hon åt. Nästan varannan blick hon kastade på Zaahl var skeptisk, en omedveten syning från topp till tå. Men om han hade försökt fånga hennes blick drog hon bara missbelåtet på mungiporna och vände bort huvudet. I ärlighetens namn föredrog hon honom i de gamla, om än smutsiga, kläderna. Eller kanske föredrog hon honom utan kläder. Tanken på de stulna blickarna fick henne att småle mellan tuggorna.
Hon lät blicken vandra genom myllret av människor medan hon tuggade, men tankarna var någon annanstans. Med lite tur och hjälp från andarna skulle de vara hos hennes far redan nästa dag, vilket säkerligen skulle kunna kväsa de rykten som börjat florera. Men… det kunde ju lika gärna vara så, att spelpjäserna var flyttade och hennes farbröder snart skulle avslöja sina drag.
Tankarna avbröts av Shaariels rop. Hon såg upp och hon kände genast hur hjärtat sjönk i bröstkorgen. Långt innan Shaariel hunnit fram visste Nasrin vad som hänt. Det hon tyckte sig ha sett i ögonvrån blev nu lika tydligt för hennes inre som om det var precis framför henne. En vit falk i flykten mot en svart bakgrund. Jahzir.
“Zaahl.” Hennes röst var inte mer än ett andetag när hon gled upp vid hans sida. “Förlåt, jag sa ingenting tidigare, men…” Hon skakade på huvudet, och blicken svepte oroligt över människorna omkring dem. “Jag trodde jag misstog mig. Jag ville tro det. Men nu…” Med ena handen om hans arm såg hon upp på honom, ögonbrynen i en orolig rynka över ögonen.
“Jag fruktar att min farbror Jahzir redan har män i staden. Om de fått reda på att vi– att jag– är här, så kommer alla vägar ut vara bevakade.”
Hon vände sig mot Shaariel. För ett ögonblick stod hon bara där, betraktade kvinnan i tystnad, som om hon övervägde om det hon tänkte säga ens var värt mödan. Sedan drog hon missbelåtet på mungipan och talade, om än motvilligt.
“Du måste också vara försiktig.” Hennes blick vandrade mellan Shaariel och Zaahl.
“Jahzir har alltid velat piska upp konflikter med ert folk,” fortsatte hon, rösten lägre. “Om han kan vända dessa rykten till en ursäkt att skada er, kommer han inte tveka. Om ni stannar för länge här…”
Nasrin tystande. Blicken dröjde sig kvar vid Zaahl och hon kände hur det knöt sig i bröstet av rädsla. Inte för sig själv, men för vad som kunde hända Zaahl om hennes farbror fick sätta klorna i honom. Jahzir, den yngsta av hennes farbröder, hade alltid haft ett rykte om sig att vara grym. Sadistisk rentutav.
“Låt oss bege oss.”
Aeron lät handen vila mot Elians axel medan han lyssnade efter ett svar. Kanske hade han hört fel trots allt. Eller så hade Elian bara talat i sömnen. Men så kom rörelsen – det låga prasslandet av tyg när Elian drog täcket närmare sig.
Aeron rätade på sig där han låg, blicken fäst vid den mörka silhuetten intill honom. De lågmälda orden skar i hjärtat. Det fanns något sårbart i hans röst, nästan som en rädsla som låg där, knappt hörbar men ändå omöjlig att ignorera.
Han kände sig skyldig att säga något. Någonstans var det ju trots allt han som var orsaken till det hela. Men vad kunde han säga? Sanningen var utesluten. Aeron andades ut i en tyst suck och flyttade sig närmare Elian.
“Det var bara en dröm, Elian,” viskade han lågt och lade en arm om honom i en betryggande omfamning. “Somna om.”
De låg tätt tillsammans nu. Aerons arm över Elians bröstkorg, handen vilande mot hans axel. Han rättade till kudden och lät sin andra arm vila under huvudet när han betraktade honom genom mörkret. Så här nära kunde han urskilja Elians ansiktsdrag, känna hans hjärtslag, märka hur hans bröstkorg höjdes och sänktes i takt med andningen. Så väldigt mycket vid liv.
Och något inom honom viskade att så måste det förbli. Att han skulle skydda Elian från den långsamma förändring som tiden för med sig. Att han skulle hålla honom intakt, oförändrad. Till varje pris. Aeron svalde och viskade lågt, knappt mer än ett andetag:
“Jag kommer inte låta något hända dig.”
Hålla trupperna redo.
Nasrins ögon smalnade, ögonbrynen rynkade i en outtalad fråga. Det kunde betyda allt – eller ingenting. Och någon ytterligare förklaring verkade inte vara att vänta. Ändå visste hon att Zaahl hittills inte hade farit med osanningar. Om det fanns något som direkt påverkade henne, litade hon på att han skulle berätta det förr eller senare. Kanske var det naivt. Men när deras blickar möttes såg hon något i hans ögon. Vad det var kunde hon inte riktigt tyda. Eller så var hon bara rädd för att veta vad det var.
Och mer tid att grubbla över det fick hon inte, för Shaariel ställde plötsligt den ödesmättade frågan. Nasrin drog in ett skarpt andetag och lät blicken vandra mellan Zaahl och Shaariel. Båda två såg på henne som om hon skulle ha svar på frågan. Hennes blick dröjde sig kvar vid Zaahl. För henne hade det varit ett enkelt val, om hon fått samma fråga, och självklart hade hon valt sitt folk. Fast samtidigt… Någonting djupt inom henne viskade att det kanske inte alls hade varit så självklart.
När han tog hennes hand andades hon lättat ut och ett leende spred sig bakom sjalen. Det växte sig större och större, tills det blev till ett klingande skratt när han drog med henne in i folkmyllret. Med ett kort ögonkast över axeln skymtade hon Shaariel som nästan såg snopen ut, omgiven av deras riddjur.
Nasrins blick mötte Zaahls igen, och hennes ögon varma av leendet som fortfarande lekte på hennes läppar. En glimt av tacksamhet skymtades, precis som något mer. Något djupare.
“Vilken charmerande vän du har,” sa hon när hon var säker på att de kommit utom hörhåll. “Är det ett vanligt sätt ni hälsar på folk– genom att försöka ha ihjäl dem?” Hon tryckte mjukt hans hand och sköt honom en retsam blick medan de tog sig fram genom den livliga gatan. Myllret runt dem fick henne att gå tätt intill honom, nästintill tryckt mot hans sida.
Här fanns människor från alla möjliga trakter – handelsmän från kusterna i välskurna dräkter, deras hy mörk av solen; väverskor från de nordligaste delarna av öknen med sina tunna, praktiska kläder. Här och var skymtades även handelsresande från fjärran länder, de få som lyckats trotsa öknen tillsammans med—välbetalda—vägvisare. Det var lätt att smälta in, men Nasrin sträckte sig ändå mot Zaahl och drog upp sjalen för att täcka hans ansikte. De kunde inte vara nog försiktiga.
Efter en liten stund var de tillbaka vid den blinda kvinnan med det lilla barnet och medan Zaahl återgick till att leta kläder, kikade Nasrin in i ståndet bredvid. Där såldes små udda figurer och leksaker– lersnidade djur målade i glada färger, snurror av papper och målade träkulor. Ett nostalgiskt leende smög sig över hennes läppar när hon lät fingrarna röra vid en av snurrorna. Minnet av skratt, stolta röster och leende fränder svepte över henne, och utan att tänka på det la hon handen mot bröstet, över den plats där soltopasen hängde. Var det den sortens minne hon skulle framkalla när hon använde stenen?
Hon höjde blicken, som för att fråga Zaahl, men innan hon hann vända sig om fångade något i ögonvrån hennes uppmärksamhet. Magen knöt sig. Hon svepte blicken längs gatan. Var det bara en inbillning? Ett hjärnspöke framkallat av gamla minnen? Hennes ögon smalnade en aning när hon försökte urskilja vad det var hon tyckte sig ha sett. Men det enda som hon skymtade var ryggarna på några svartklädda, beväpnade män. Hon svalde. Kanske oroade hon sig i onödan.
Hon blinkade till och vände sig tillbaka mot klädståndet och försökte skaka av sig känslan av obehag.
“Har du hittat något som passar?”Hennes blick fann Zaahl och för ett ögonblick blev hon faktiskt lugnare. Tryggare.
Trots alla tankar hade Aeron snabbt fallit i en drömlös sömn. Det han bevittnat under dagen hade kunnat hålla vem som helst vaken, men för honom hade den största oron varit Elians hälsa. Kanske var det just därför han började vakna när den andra rörde sig oroligt bredvid honom, fångad i en mardrömsriden sömn.
Den låga viskningen fick honom att vända sig mot Elian, ögonen fortfarande slutna, halvt kvar i sömnen.
“Sa du något?” mumlade han utan att tänka på vem han frågade, rösten knappt mer än en viskning. Det dröjde ett hjärtslag – kanske två – innan hans medvetande vaknade tillräckligt för att orden skulle registreras ordentligt. Och när de gjorde det, blev han plötsligt klarvaken.
Även om han knappt kunde urskilja mer än Elians siluett i mörkret, öppnade han långsamt ögonen. En tvekan höll honom tillbaka för ett ögonblick, men sedan lät han handen under täcket sträcka sig försiktigt ut och röra vid Elians axel.
“Vad sa du för något?” viskade han. Om Elian fortfarande sov ville han inte väcka honom, hade orden fått honom att bli alldeles kall inombords. Hade han hört rätt? Hade Elian sett något i laboratoriet trots allt? Eller… hade ritualen misslyckats? Aeron svalde. Eller mindes han något? Tankarna snärjde sig i varandra medan han knöt sin bandagerade hand under kudden. Kanske var det ingenting. Kanske var det bara sömnens osammanhängande svammel.
Nasrin höll blicken lika hård som tidigare, fastnaglad vid Shaariel. Inte en muskel rörde sig, förutom en knappt märkbar ryckning under ena ögat. En hård knut formades i hennes bröst, en isande känsla som tycktes snärja sig runt hennes hjärta. Hon hörde knappt svaret på Zaahls fråga. Långsamt sjönk hennes blick medan tankarna snurrade i huvudet och hon bet hårt ihop käkarna.
Om rykten påstod att hon övergett sin far… Så skulle det tolkas som ett tecken på svaghet och ingjuta mod i rivaliserande klaner. Och då skulle ingen motsätta sig att hennes farbröder ‘agerade för att stoppa blodspillan’. Men det var inte det värsta. Om de istället trodde att hon sökte förråda sin far…
Hon kände hur hjärtat slog i otakt mot knuten i bröstet. Hennes blick for upp till Zaahl. I en snabb rörelse grep hon tag om hans arm och vred honom undan från Shaariel, drog honom närmare.
“Vi måste ge oss av. Nu,” väste hon lågt, blicken fäst i hans. Hennes ögon lyste av en blandning av rädsla och ilska. “Jag måste tillbaka till min fars sida. Annars är jag rädd att allt varit förgäves.” Hon bet sig i läppen, blicken sökandes efter svar i Zaahls ansikte. Hon hade varit borta i ett halv månvarv. De visste inte hur länge dessa rykten florerat. Såvitt de visste kunde de likagärna börjat spridas samma dag hon gav sig av.
Hon svalde mot torrheten i halsen och hennes blick flackade mot Shaariel innan hon åter såg upp på Zaahl. Hennes grepp om hans arm var hårt utan att hon insett det. När hon väl insåg det släppte hon honom genast, men blicken förblev fast i hans.
“Och tro mig,” fortsatte hon lågt, “om det finns ett enda av dessa rykten som mina farbröder kan vända till sin fördel, så har de redan gjort det.” Hon nickade för sig själv, tankarna snurrandes. Det som väntade henne i Talvirah kunde vara värre än vad hon någonsin föreställt sig. Nästan värre än att giftas bort. Oavsett vad skulle det vara som att kliva rakt in i en lejonkula. Kunde hon begära det av Zaahl? Tankarna avbröts tvärt när hon plötsligt mindes vad Shaariel nyss sagt. Hennes blick sköt tillbaka mot den andra kvinnan, skarp och utmanande.
“Du sa att er folk behöver Zaahl.” Rösten var lika befallande som tidigare. “Vad menade du?” Hon vände sig tillbaka mot henne, men blicken gick snabbt tillbaka till Zaahl.
“Vad menar hon?”
Aeron märkte inte om Elians blick dröjde sig kvar lite för länge. Hans var upptagen med att klä av sig, och utan att lyfta blicken svarade han med ett svagt ‘mhm’ på Elians fråga. Han noterade inte ens vart den andre pekat.
Ritualen hade tagit på krafterna och det var med en förnöjd suck som han la sig till rätta i sin systers säng. Madrassen var betydligt mjukare än hans egen, och han insåg att han borde göra det till en vana att använda den när hon var borta. Det var först då som han såg upp på Elian som stod där och såg lite bortkommen ut. Aeron hann knappt öppna munnen för att fråga vad som var fel innan Elian kom närmare – och till hans förvåning kröp ner bredvid honom under täcket. Hans ögonbryn höjdes svagt, men han protesterade inte.
Han hade tänkt påpeka att den andra sängen var hans och att de nu båda låg i hans systers säng. Men han förblev tyst. Istället smög sig ett leende fram på hans läppar. Han hade inget emot närheten – i ärlighetens namn uppskattade han den.
Med en ledig rörelse sträckte han sig över Elian för att vrida ner lågan på oljelampan som stod nattduksbordet. Rörelsen förde dem ännu närmare varandra och för ett ögonblick snuddade hud vid hud.
“Helt säker,” viskade han tillbaka. Hans blick dröjde vid Elians ansikte i ett ögonblick. Sedan vred han av lampan, och rummet sjönk ner i mörker. Långsamt lade han sig till rätta igen och slöt ögonen.
Sängen var inte ämnad för två personer och det var nästintill omöjligt att inte råka röra vid varandra. Aeron kände sig plötsligt plågsamt medveten om värmen från Elian, om tyngden av hans närvaro. Blotta avståndet – eller snarare bristen på det – fick hans hjärta att slå hårdare. Han öppnade ögonen och vände blicken mot Elian. I mörkret kunde han knappt urskilja mer än en siluett. Borde han ha sagt något? Han visste att det var egoistiskt att inte göra det. Men på något sätt kände han att Elian var hans, om så bara för den korta tid han skulle stanna i staden. En vän, någon att hålla fast vid, att ha för sig själv, även om det bara var för en stund. Aeron drog ett djupt andetag och lät blicken glida upp mot taket.
“Sov gott, Elian,” viskade han lågt.