Nasrin kunde inte förneka att detta var vad hon innerst inne hoppats skulle hända från den stund han klättrat in genom fönstret. Ändå blev hennes ögon stora av förvåning när han drog in henne i sin famn—om än så bara för bråkdelen av en sekund.
Hon lät sig dras in ytterligare, och när hans läppar mötte hennes försvann all tvekan. En mjuk flämtning tystades av de kyssar hon så villigt besvarade. Hur många gånger hade hon inte föreställt sig detta? Hans händer mot hennes hud, hans kropp mot hennes, läppar mot läppar. Känslan av att hennes dagdrömmar nu blivit verklighet var hisnande. Det fick hennes händer att leta sig upp över hans armar, kring hans nacke, som för att dra honom närmare till sig.
När hans läppar lämnade hennes drog hon hastigt efter andan, väckt ur den trans som bara bestått av honom och hans närhet. Hennes blick mötte hans. Hon kände frågan som låg i luften. Som stod skriven i hans gyllene ögon. Ett litet leende spred sig på hennes läppar, precis som den värme som bubblade upp inom henne. Hon kunde inte besvara frågan på annat sätt än att låta deras läppar mötas igen.
Det var en mjuk kyss, långsam och fylld med hennes längtan att bli sedd för den hon var, och inte som en bricka i ett spel. Bli sedd såsom Zaahl såg henne. Hon drog honom närmare till sig, själv på tå där hennes armar slingrade sig om hans hals och en förnöjd suck slapp mellan hennes läppar.
Värmen som spred sig i hennes kropp begärde mer. Hon ville ha mer. Det märktes i hur hennes kyssar blev intensivare. Hur hennes händer vandrade ned över hans axlar och bröst. Hur hon grep tag om tyget av hans klädnad. Långsamt drog hon med honom samtidigt som hon tog små steg bakåt—bakåt mot hennes stora säng. Allt utan att låta sina läppar lämna hans.
Nasrin stod kvar vid byrån, fingrarna vilandes mot det lackerade trät. Hon stod halvt vänd från Zaahl, blicken vänd ut mot fönstrerna. I ögonvrån såg hon hur han reste sig och det var först när han talade som hon vände blicken till honom.
Kanske gick den egentliga meningen bakom hans ord över hennes huvud, men det fick ändå hennes hjärta att slå ett extra slag. Bara det enkla faktum att han brydde sig om hennes säkerhet värmde i bröstet. Inte för att hon trott något annat… Han hade gång på gång bevisat att det inte var för någon eventuell belöning han följde henne. Det hade bara varit vanvettigt med tanke på allt han fått utstå.
Hon sög in ett andetag då han klev fram till henne och hennes blick flackade upp till hans. Hans närhet blev återigen påtaglig, och det berodde inte bara på hans längd. Hon fick knyta händerna i varandra för att motstå frestelsen att dra honom till sig.
Förgäves. Hans tysta ord kallade på något djupt inom henne och värmen som spred sig genom kroppen gjorde henne alldeles knäsvag. Det fick henne att ta ett steg närmare honom, så nära att hon kunde känna värmen från hans kropp. Hennes blick var fäst i hans, bara för att sjunka till hans läppar när hon la handen mot hans överarm.
Hennes fingrar smekte långsamt ner över hans arm och hon fuktade läpparna. Hon särade lätt på dem som för att säga någonting, men sedan sjönk hennes blick innan hon vände bort den helt. Som om hon kommit på sig själv tog hon ett steg bortåt, förbi Zaahl. Kanske för att gå och säga till vakten.
En vecka. Var det så kort tid de skulle få tillsammans? Hennes hjärta sjönk. Något som fick henne att bita sig på insidan av läppen. Hon kunde inte hjälpa sig från den initiala reaktionen, men hon kunde vid allt som var heligt inte heller känna som hon kände. Ju fortare hennes far blev frisk, desto bättre. Det var ju hennes mål.
Zaahls låga skratt och fräcka ord drog henne dock från de tankarna.
“Tsk, sån fräckhet,” sa hon och knäppte till honom på kinden. Men det lilla leendet på hennes läppar och den rosiga färgen på hennes kinder antydde att hon inte alls blivit särskilt stött. Han hade gärna fått stanna i hennes rum. Helst om hon var där också.
“Du är så presentabel du kan bli tror jag,” fortsatte hon sedan, hennes blick studerandes hans korta hår. Kort, men inte ojämt. Varsamt drog hon fingrarna genom det, som för att rätta till frisyren, innan hennes hand sjönk ned till hans axlar.
“Jag tror inte jag kommer träffa min far ikväll,” sa hon lågt medan hon långsamt borstade bort hårstrån från hans axlar. “Vi behöver alla vila. Särskilt du.”
Hennes blick sökte sig till hans, handen fortfarande om hans axel. Hjärtat slog hårdare i bröstkorgen, och hon visste att hon borde ta ett steg tillbaka. Lägga ifrån sig saxen. Sopa undan hårtestarna som låg på golvet. Vad som helst för att skapa avstånd mellan dem. Särskilt nu när hon ville dra fingrarna genom hans hår och dra honom till sig. Känna hans andedräkt mot hennes hals när han viskade hennes namn.
Med en liten harkling vände hon bort blicken mot fönstrena istället. Bakom de skira tyg som svajade lätt i kvällsbrisen hade skuggorna nu blivit längre och himlen mörkare. Solen skulle snart gå ned i väst och natten återigen sänka sig över öknen.
“Jag behöver också träffa en helare innan jag kan hjälpa någon annan,” sa hon sedan, ett eko av Zaahls tidigare ord. Hennes fingrar kramade om tyget på hans klädnad innan hennes hand slutligen föll från hans axel. Motvilligt lyckades hon slita sig från hans sida och klev undan för att lägga ifrån sig saxen på den lilla byrån.
Nasrin följde sina egna händer med blicken medan hon varsamt försökte rädda det som räddas kunde av Zaahls hår. Endast ett lågt hummande lämnade henne, ett sorts medhåll över det första han sa. Tryggt kändes det knappast, trots att det var hennes hem.
När han vände blicken till henne stannade hon upp i sina rörelser, ögonbrynen lätt höjda i en fråga. Långsamt sänkte hon händerna, hennes blick fäst i hans. Hennes puls sköt i höjden men hon fann det ändå omöjligt att slita blicken från hans bedjande ögon. Han hade rätt. Hennes farbröders män kunde inte stationera sig utanför hennes dörr om Zaahl var hennes vakt. Ingen skulle ifrågasätta varför han var vid hennes sida…
Hon slog undan blicken som för att skjuta undan de objudna bilder hon sett för sitt inre. Hon svor inombords. Hur kunde hon ens tänka sånt i en sådan allvarsam situation?
“Du har rätt,” sa hon med en suck och vände tillbaka blicken till honom. “Det är en bra plan.” Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar och hon borstade förstrött bort lite hår från hans axel. Hennes fingrar dröjde sig kvar vid tyget för ett ögonblick längre innan hon fortsatte uppgiften med att klippa hans hår jämt.
“Du såg min far idag,” sa hon, rösten aningen lägre. “Hur lång tid tror du det tar för att hela honom med soltopasen?” Det fanns något avvaktande i hennes röst. Som om hon var rädd för svaret. Och på ett sätt var hon det, för ju närmare hon kom sitt mål, desto närmare kom dagen hon skulle skiljas från Zaahl. Tanken gjorde henne modfälld. Men även en mer egoistisk tanke följde… tanken om hur hon skulle kunna dra ut på tiden innan dess.
Nasin nickade åt hans ord medan hon letade i lådorna. Hon skulle precis till att säga något när Zaahl istället vände uppmärksamheten till märket om hennes handled. Det fick henne att stanna upp i sitt letande och vända blicken till honom.
“Zaahl, jag—” Hon hejdade sig själv när han försiktigt la handen om hennes handled. Blicken vandrade mellan märket och hans ansikte, och hon noterade hur hans oroliga blick gjorde detsamma. Ett mjukt leende spred sig på hennes läppar. “Jag har redan gjort det.”
Hon strök lätt fingrarna över hans hand som låg om hennes handled innan hon fortsatte sitt sökande i byrålådorna. I nästa hon öppnade fann hon saxen hon letade efter och vände sig tillbaka till Zaahl.
“Så oroa dig inte för det just nu,” sa hon lågt innan ett roat leende spred sig på hennes läppar. “Just nu bör du bara oroa dig för mina färdigheter med denna.”
Hon klippte till med saxen i luften för att sedan skratta till. Det var ett klart, klingande ljud som långsamt ebbade ut medan hon började kamma igenom hans hår, först med fingrarna och sedan med kammen. Det var verkligen en skam att de skurit av Zaahls hår och hon gjorde en nästan sorgsen min medan hon bedömde skadan som skett. Medan hon gjorde det hamnade hon framför honom, händerna om var sin sida om hans ansikte när hon rätade ut hårtestarna. Hennes blick gick mellan de ojämna stråna och hon böjde sig ned en aning vilket förde deras ansikten i jämnhöjd. Hennes blick fastnade i hans för ett ögonblick, och hon blev plötsligt medveten om hur nära de var. Objudet drogs hon sig till minnes en av kvällarna innan när hon somnat i hans famn. De stulna blickarna vid brunnen, hans andedräkt mot hennes hals. De fräcka orden. Till och med det smärtfulla bett han gett henne.
Tankarna fick henne att slå ned blicken och rodnande rätade hon på sig. Hon bet sig i läppen medan hon fumlade lite med kammen, desperat sökandes efter annat att tänka på.
“Vakten utanför,” började hon, som för att plocka upp den tidigare tråden. Men hennes röst var svag, nästan andfådd. Hon harklade sig lätt. “Det är en av Osmans män. Han har bytt ut nästan alla vakter i fästningen till sina egna, medan min fars har satts att vakta odlingar, karavaner och byn.”
“En tjänarinna berättade att han kallat efter fler män,” fortsatte hon medan hon började att klippa i Zaahls kopparfärgade hår. “Han har påstått att han är orolig för min far, att Jahzir och de andra bröderna—eller till och med andra stammar, ska attackera.”
Att prata om sin farbror fick rodnaden på hennes kinder att dämpas, men hettan försvann inte helt. Det var omöjligt när hon var så nära Zaahl, varsamt barberande hans hår.
Nasrin var lika obekväm med Osmans närvaro som Zaahl. Farbrodern hade alltid varit en intrigmakare, och det kunde mycket väl vara till honom männen hon rest med var lojala. Att det var han som gett order att ha ihjäl henne. Oavsett vad, var hans närvaro illavarslande. Med största sannolikhet hade även han satt sina planer i rullning. Hon önskade hon kunde berätta det för Zaahl, men hon litade inte på tjänarna som åtföljde den och snart separerades de oavsett.
Att få kliva in över tröskel sitt eget rum var inte lika magiskt som hon föreställt sig. Allt var precis som hon lämnat det för två veckor sedan. Hon var dock annorlunda. Efter allt som hänt—alla faror hon mött—kändes rummet inte längre som hennes. Det tillhörde en del av hennes förflutna nu. Insikten var melankolisk. Allt hade förändrats.
Men trots den nedslående känslan var det en lättnad att få äta färsk frukt, att komma ur klänningen hon fått av Jahzir och istället klä sig i sina egna kläder. Hon tog god tid på sig i badet. Tjänarinnor ville hjälpa henne, men hon avböjde bestämt deras närvaro. Hon ville vara själv. Men framförallt ville hon dölja det märke som prydde hennes handled likt ett armband av svartaste järn. Den illavarslande mörka färgen spred sig utmed hennes ådror och hon visste att Zaahl hade rätt i att hon måste träffa en helare så snart som möjligt. Utan att berätta sanningen bakom, bad hon en av sina tjänarinnor att höra sig för om det fanns en helare i staden.
Solen hade sjunkit lågt på horisonten och det varma, brandgula ljuset fyllde hennes rum efter att hon slutligen klivit upp ur badet. Klädd i en silkesklänning som föll likt vatten runt hennes kropp kammade hon varsamt igenom sina långa, mörka lockar. Djupt försjunken i tankar märkte hon inte när Zaahl klättrade in genom fönstret. Det plötsliga ljudet från hans röst fick henne att hastigt resa sig och innan hon hann tänka hade hon kastat kammen rakt mot honom.
“Zaahl!” flämtade hon till och slog händerna för munnen för att tysta sig. Hennes blick flackade mot dörren, men inget ljud kom från vakten hon visste stod utanför. Himlandes med ögonen sänkte hon händerna från munnen.
“Vad är det med er ökenalver och klättra in genom folks fönster?” muttrade hon, även om ett litet, roat leende anades på hennes läppar. “Duger inte vanliga dörrar eller måste varje entre vara dramatisk?”
Hon gick fram mot honom, hennes blick svepande över honom medan hon böjde sig ned för att plocka upp kammen. Leendet på hennes läppar blev aningen större när hon rätade på sig och hon kände hur kinderna hettade till. Ute i öknen hade hon funnit hans yttre lockande—resedamm och smuts till trots. Och nu, ren och klädd i välsydda kläder, var han sannerligen en syn att skåda.
“De klär dig.” Hon rörde lätt vid hans klädnad när hon stannade framför honom och hennes leende mjuknade när hennes blick vandrade upp till hans ansikte. Hennes ögon vilade i hans för ett kort ögonblick, innan blicken fortsatte till hans hår. Kort, ojämnt avskuret. Det fick henne att rynka lite på näsan.
“Om det inte vore för din nya frisyr hade vem som helst kunnat ana din börd,” sa hon, rösten retsam och full i skratt. Hennes blick sjönk till hans hand som hon varsamt tog i sin. För ett ögonblick mindes hon hur fingrarna varit brutna och trasiga bara timmar tidigare. På grund av henne. Leendet på hennes läppar bleknade en aning och hon strök tummen över den nu hela huden. Så tycktes hon slitas från sina tankar och höjde blicken till hans igen. “Kom, låt mig åtgärda det.”
Hon ledde honom mot den pall hon nyss suttit på. Hon gjorde en liten gest för honom att sätta sig medan hon själv började leta efter bland lådorna av den nätta byrån.
Ett lågt skrockande lämnade farbrodern åt Zaahls kommentar, och hans ögon glimmrade till av intrig och fascination. Han la huvudet en aning på sned och drog fundersamt ett finger över det gråa skägget samtidigt som han studerade Zaahl med förnyat intresse.
“Och vart är det du kommer ifrån?” frågade han. Något svar skulle Zaahl inte hinna ge, för i den stunden hade Nasrin vänt sig om och ledde sin far mot Zaahl, ivrig att få presentera honom. Men leendet hon haft falnade när hon fick syn på sin farbror och hon sträckte på ryggen.
“Osman,” sa hon kort, hennes blick flackade mellan Zaahl och farbrodern. “Hur länge har du varit här?” Hennes röst var skarpare än hon avsett, men efter dagar av kamp och motgång hade hon ingen vänlighet kvar att ge. Hon lät honom inte svara, utan vände blicken till Zaahl. Hennes ögon mjuknade en aning och hon klappade sin fars hand där hon höll honom under armen.
“Far, här är mannen jag berättade om,” sa hon mjukt samtidigt som hon lutade sig in mot sin far. “Han som hjälpt mig komma hem.” Nasrin höjde blicken till Zaahl igen och ett leende spred sig på hennes läppar.
“Så det är han,” sa Mushin med skrovlig röst, hans vattniga ögon ofokuserade. “Kom närmare, låt mig se dig ordentligt.” Hans ord avslutades med en rasslande hostning, som följdes av ytterligare en. Och en till. Nasrin såg oroligt på sin far samtidigt som tjänaren kom upp vid deras sida igen.
“Sheiken måste vila,” sa tjänare kort, och Mushin nickade mellan sina hostningar och viftade åt Nasrin och Zaahl medan han lät sig ledas bort. Oron i Nasrins ögon var tydlig när hon såg efter honom, men byttes snabbt till ilska då hon vände blicken till Osman.
“Vad gör du i Talvirah?” fräste hon, käkarna hårt sammanbitna. Utan att ha tänkt på det hade hon rört sig till Zaahls sida. Osman verkade notera det och han såg fascinerat mellan dem.
“Alltid lika ljuvlig att ha att göra med, kära brorsdotter,” sa han med len stämma. “Du lever verkligen upp till ditt namn. Vacker, men full av taggar.” Han skrockade lågt och fick ett irriterat ‘tsk’ som svar från Nasrin.
“Svara på min fråga,” bet hon av, samtidigt som hon la ena handen mot Zaahls arm. Osman log, ett leende som knappast nådde hans ögon.
“Jag kom så snart jag fick höra att du försvunnit, så klart. Vi var alla mycket oroliga för dig. Jag undrar dock vad som egentligen hänt… Vi fick höra att Jahzir räddat dig ur klorna på ökenalverna…” Hans blick sjönk till hennes hand, den som bar Kahels svarta märke. Hon insåg för sent, men försökte likväl dölja den bakom ryggen. Osmans leende blev större och han höjde blicken till henne igen. Nasrin höjde hakan med en fnysning.
“Tids nog kommer du få höra sanningen, Osman,” sa hon kort, och drog lätt i Zaahl i en gest för honom att följa med henne när hon började gå. “Vår resa har varit lång. Vi behöver mat, vila och ett bad.”
Med en avfärdande gest mot sin farbror ledde hon iväg Zaahl utan så mycket som en blick över axeln.
Nasrin tog en titt ned på sin arm och axel när Zaahl skurit upp ärmen och blottat hennes hud. En liten titt var tillräckligt för att det skulle vända sig i magen och hon drog hastigt efter andan. Hennes blick sökte sig till Zaahls ansikte, där den också förblev då han använde soltopasen. Det lugnade henne, i vart fall till en början. Men när rynkorna blev djupare mellan hans ögonbryn och han gång på gång blåste över stenen sjönk hennes mod.
“Det är okej,” viskade hon och försökte på sig ett svagt leende. Sedan barnsben hade hon lärt sig att hålla hakan högt och inte visa smärta eller oro. Men oron som vred sig i bröstet syntes i hennes gröna ögon.
Hon studerade hans ansikte för ett ögonblick innan hon slutligen vågade se ned på sin arm. Märket kring hennes handled var lika mörkt som tidigare, men det som tidigare spridit sig över hennes arm hade nu dragit sig tillbaka och hennes hud åter slät av ungdom. Dock var det endast en tidsfråga innan det soltopasen lyckats hela åter skulle bli sjukt, för ännu sträckte sig svart längs hennes ådror.
Varsamt strök hon fingrarna över det mönster det skapade, innan hon slutligen såg tillbaka till Zaahl och nickade.
“Min far är alltid omgiven av dem,” sa hon, rösten låg och tveksam till en början, men sedan stadigare. “Många helare reser till Talvirah i hopp om att kunna tjäna en slant på grund av hans sjukdom.”
Det var inte en lögn, men hon visste också att det inte riktigt var vad Zaahl menat. Dock kunde de inte vänta längre nu. Om hon skulle rädda sin far behövde hon agera nu. Jahzir hade redan gjort sitt drag—precis som hennes andra farbröder snart skulle göra. Hon behövde ta sig tillbaka till Talvirah omedelbart.
“Låt oss bege oss så snart hästarna har vilat.”
*
De begav sig så snart hästarna fått vila och de varmaste timmarna var över. Vinden viskade mjukt i sanddynerna omkring dem, men i övrigt skedde deras färd under tystnad. Nattens förföljare såg de inte ett spår av och när solen sjunkit en bit över himlavalvet syntes Talvirahs klippor i horisonten. De måste ha färdats längre under natten än vad de först trott.
Nasrin kände sig lättare för varje steg närmare hennes stad de kom. Även om stad var fel ord. Talvirah var en urgammal oas, omgiven av klippor som skyddade mot den heta ökenvinden. En grön, prunkande skåra i den karga öknen. Vinden tycktes nästan bära med sig doften av vatten.
Vakterna stannade dem, och först kände de inte igen Nasrin, men efter några hårda ord likt piskrapp verkade poletten trilla ned för dem. Efter det blev det ett himla liv när Nasrin och Zaahl red över den stenbelagda vägen. Tjänare och soldater skyndade sig för att möta dem medan barn och invånare flockade omkring dem, skrattande och tjutande. Det var tydligt att de var glada att Nasrin återvänt. Precis som de var nyfikna på vem främlingen hon hade med sig. Redan samma kväll skulle skvallret gå hett på torget.
Talvirah var inte en stor stad, även om oasen i sig var stor. En stor reservoar glittrade under den sjunkande solen. En reservoar som gav liv till allt runt omkring. Det hade grävts kanaler från den, och odlingar av dadelpalmer och vete omgärdade små hus och karga ängar där kameler och hästar betade. Bland klipporna växte taggiga buskar, vilkas blad långhornade getter tuggade i sig, vallade av barn som klättrade efter de små flockarna.
Oasen var så stor, att de red en stund längst den stenbelagda vägen innan de fick syn på det som egentligen var staden. Kanaler med porlande vatten gick mellan vitputsade stenhus, färgglada tyger fladdrandes i den lätta vinden medan ljudet från bazaren fyllde luften. Små torg hade alla en fontän i dess mitt. Det var tydligt att folket här gärna visade upp sin rika tillgång på vatten. Imponerande och eftertraktat av alla som känt ökens torka. Men det mest imponerade av allt var det stora stenhus som utan tvekan var boningen för stadens härskare. Det var nästan som ett fort som började långt inne i berget och sen växte sig utåt med flera tinnar, torn och murar.
Ljuden från staden stängdes abrupt ute när de passerade genom den första muren. Porten slog igen bakom dem och det enda som hördes var klapprandet från hästarnas hovar. Nasrin drog en lättnadens suck och hennes blick sökte sig till Zaahl. Sjalen hon burit under ökenritten hade hon dragit ned när de mött vakterna, och hon log nu mot honom. Ett mjukt, trött leende. Men där fanns också en värme.
Hennes uppmärksamhet slets dock från honom när de passerade in genom nästa mur och in på innergården. Där porlade en praktfull fontän bland flera jasminbuskar och palmer, väl inramat av pelargångar som skänkte skugga åt den nedre våningen av huset. Och det var de människor som stod inne i arkadensom fick Nasrin att slänga sig från hästryggen.
“Far!” utbrast ut, knappt brydd om att räcka över hästens tyglar till tjänaren som kommit fram. Tårar brände bakom ögonlocken då hon med snabba steg sprang genom arkaden. Hennes far stod lutad mot en käpp, en tjänare bredvid honom. Hans ansikte tycktes mer fårat, ögonen vattnigare än hon mindes. För en utomstående var det tydligt att Mushin Goray måhända drabbats av sjukdom, men att det var ålderdom som krökte hans rygg. Men för Nasrin fanns det nu hopp, hopp att ge honom ytterligare några år. Hopp att rädda sig själv.
Medan Nasrin skyndat iväg kom en tjänare snabbt fram för att ta tyglarna till Zaahls häst, och en annan gjorde en gest för honom att följa med in i arkadgången. Nasrin och hennes far var i en hjärtlig konversation, Nasrin med ryggen mot dem när de närmade sig. Tjänaren gjorde en gest åt Zaahl att vänta några respektfulla steg bort, för att sedan avlägsna sig.
En annan figur klev fram bland de höga pelarna. Lång, slank. Elegant klädd. En man, nära Mushins ålder, men rakryggad och skarpögd. Samma gröna färg som Nasrins ögon.
“Det var länge sedan en Anarindi besökte denna fästning,” sa mannen, ögonen glimmande av fascination när han studerade Zaahl. “Jag måste säga att jag är minst sagt nyfiken på hur du och min brorsdotter träffades.”
Den mjuka beröringen fick henne att åter sluta sina ögon. För ett ögonblick lät hon sig bara vara i stunden. Han var hel och vid liv. De var i säkerhet. För stunden. En mjuk suck lämnade hennes läppar, knappt mer än en utandning.
Men vilken lättnad som än infunnit sig åt hans ord, som på sitt sätt bekräftade att han inte tänkt lämna hennes sida, blev kortvarig när han drog uppmärksamheten till hennes hand. Hon mötte hans blick, även om det var med viss svårighet. Hon sa ingenting om det, utan nickade bara kort och lät sig hjälpas upp.
Smärtan i armen hade dock gjort sig påmind. En dov, pulserande smärta som tycktes sprida sig för varje hjärtslag. Tillsammans med Zaahls ord var det en smärta som också spred rädsla inom henne. Hon hade sett vad den förmåga som Kahel kunde göra med människor. Den återfanns i många berättelser från förr och de som kunde kontrollera den var fruktade av sina fiender och eftersökta som bundsförvanter. De som vidrördes av den hade dock en enda sak gemensamt. En plågsam död.
Medan hon försökte få tankarna på annat försökte hon hjälpa Zaahl att mata och vattna hästarna. Även hon själv tog några klunkar vatten, men trots hungern hade hon ingen aptit till att äta. Hon var istället illamående och fick svälja flera gånger mot den sura smak som letade sig upp i halsen.
Trots att hans bestämda röst fick henne att höja på ögonbrynet protesterade hon inte, utan satte sig ned bredvid honom. Den vackra, smyckade klänningen var redan förstörd, det svarta tyget nött och smutsigt från deras flykt. Så hon brydde sig inte om att sätta sig direkt i sanden. Även om hon av ren vana snörpte lite på munnen.
“Här,” sa hon lågt när hon tog av sig smycket som soltopasen hängde i och räckte honom den. Försiktigt snörde hon upp klänningens ärm och kavlade sedan varsamt upp den. Synen fick henne att svälja och det kändes som om hela världen gungade till.
Huden kring hennes handled bar ett svart avtryck, som om tjock tjära låg precis under huden. Den mörka färgen slingrade sig sedan vidare längs varje ven och ådra, och huden på hennes hand hade fått en sjuklig, gråaktig färg, åldrad många år. Detta spred sig upp över hennes arm, tillräckligt långt för att hon inte kunde kavla upp ärmen något mer.
Det var mycket värre än hon tidigare trott.
Nasrin drog ett djupt andetag när Zaahl äntligen satte sig upp, livskraften åter i hans blick. Värme sjöd i bröstet på henne när han la händerna om hennes ansikte och hon slöt ögonen mot tillgivenheten i den kyss han placerade mot hennes tinning.
Först när han lutade sig tillbaka öppnade hon ögonen igen. Ett mjukt skratt letade sig fram över hennes läppar och hon nickade.
“Jag klarade det,” upprepade hon. Leendet växte, men falnade lika snabbt när skammen stack till inom henne. Rädd för att det skulle synas i hennes ögon slog hon istället armarna om Zaahl och drog in honom tätt intill sig.
Smärta sköt genom hennes hand och arm. Hon stelnade till, men ignorerade den, pressade ansiktet mot hans hals och höll honom kvar. Hon ville inte tänka på det. Den mörka kraft som fått fäste i hennes arm. Under ritten hade hon hade sett hur hennes hud mörknat, långsamt börjat förtvina. Men det var ingenting mot de skador Zaahl haft, så hon hade hållit tyst.
Utan att dra sig undan drog hon ett djupt andetag. En blandning av lättnad och beslutsamhet.
“Vi måste söka skydd bland klipporna. Låta hästarna vila,” mumlade hon mot hans hals. “Sen försöka ta oss till Talvirah så fort som möjligt.”
Hon öppnade ögonen igen, lät blicken vila mot ökenvidderna bortom dem. Kinden låg kvar mot han hals. Hon vågade inte lita på att de andra alverna skulle möta dem. Inte efter det som hänt. De visste inte ens om de var vid liv. Samtidigt visste hon inte om Zaahl tänkte fortsätta följa med henne, ett tvivel som hörts i hennes röst.
Men hon visste att det var det hon önskade. Mer än allt annat.
Nasrins blick flackade mellan Zaahl och hästarna, bara för att snabbt sjunka tillbaka till honom när han druckit klart. I det allt starkare gryningsljuset blev hans skador tydligare och halsen värkte av den hårda klump som bildades.
“Zaahl,” viskade hon lågt och tog försiktigt hans hand. Hon svalde mot klumpen som hotade att spricka av den riktiga meningen bakom hans ord. Hon var rädd. Rädd att hon skulle misslyckas – igen – och att hon därför skulle förlora honom.
Men mer rädd var hon över vilka minnen som representerade en ljus stund i hennes liv.
Försiktigt sänkte hon Zaahls hand och lät den vila mot hans bröst innan hon sträckte in sin hand under kläderna för att dra fram smycket. Soltopazen fångade det svaga ljuset och reflekterade det med sitt eget. Hon betraktade den lilla ädelstenen för ett ögonblick, kände dess svaga värme mot handflatan.
“Ett ljust minne,” sa hon med darrande röst och vände tillbaka blicken till Zaahl. Hans liv var i hennes händer. Med ett djupt andetag tryckte hon samman läpparna. Hon var tvungen att lyckas. Beslutsamheten syntes i hennes blick då hon tvingade undan de mörka tankar om vad som skulle hända om hon misslyckades. Hon fick inte misslyckas.
Hon höll soltopasen ovanför Zaahl och lutade sig framåt. Hennes mor. Hennes far. Tiden de var tillsammans. En dans under nymånens sken. Med det i tankarna blåste hon över ädelstenen. Runt omkring dem tycktes allting ha blivit stilla. Hästarna stod med spetsade öron och självaste öknen verkade hålla andan. Ett lätt skimmer låg i luften mellan dem och Nasrin kände hur soltopasen blev varmare i handen.
Med ens försvann känslan. Hennes blick såg sökande på Zaahl. Förväntasfull. Men ingenting hade hänt och han såg lika förstörd ut som tidigare. Ett frustrerat ljud lämnade henne och hon bet ihop mot klumpen som återigen hotade att spricka.
Hon drog ytterligare att djupt andetag och hennes blick dröjde sig kvar vid Zaahls ansikte för en stund längre. Hon behövde starkare minnen. Bättre minnen. Men det kändes som en skymf mot Zaahl att ens frammana dem. Konflikten var tydlig i hennes ögon, men slutligen vann hennes envetenhet.
I ett nytt försök höll hon fram soltopasen framför Zaahl och lutade sig framåt. Hon tvekade för ett ögonblick. Sedan slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag innan hon försiktigt blåste ut luften över ädelstenen. Luften kring dem tätnade. Allt tycktes stå stilla. Sedan kände hon värmen från topasen, intensivare än tidigare förr och hon slog upp ögonen.
Skimmer från soltopasen följde med hennes andedräkt ned över Zaahl och hennes ögon blev större. Det fungerade. Han läkte. Ett leende spred sig på hennes läppar och när hennes andedräkt var slut rätade hon på sig och axlarna sjönk ihop när hon drog en lättnadens suck.
Försiktigt, osäker på hur mycket soltopasen verkligen hjälpt under all smuts och blod, sträckte hon ut handen och smekte ömt Zaahls kind. Det mjuka leendet var kvar på hennes läppar, men falnade en aning och skam brände i magen.
Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl vad hon dragit sig till minnes. Det minne som kommit till ytan inne i staden. Ett minne med skratt, stolta röster och leende fränder. Den gång då hon äntligen lyckats få sin jaktfalk att göra som hon ville och hur stolt hon var. Stolt över de lovord hon fått av sin farbror. Av Jahzir. Glädjen över hejaropen från sin vän. Av Kahel.
Hon skulle aldrig kunna berätta för Zaahl att hennes varmaste och ljusaste minnen var med de män som åsamkat Zaahl så mycket smärta.
Utan ett ord följde Nasrin Zaahls instruktioner för att styrka hästen ut ur staden. Hennes käkar var hårt sammanbitna av både ilska och förtvivlan. Hon hade inte haft mycket för alvinnan, men hon hade förstått att Zaahl hade det.
Någon gång under den snabba ritten genom öknen kom en underlig känsla över henne där det kändes som att hon betraktade sig själv från någon annans ögon. Såg hur hon beslutsamt drev på hästen genom mörkret, flyendes från sitt eget folk med deras fiende framför sig i sadeln. Det var… overkligt. Hade någon sagt till henne bara några få dagar tidigare att det skulle bli så hade hon skrattat.
När solen började färga horisonten saktade hästen långsamt in. Nasrins ben värkte och händerna blödde från det krampaktiga tag hon haft om tyglarna. Hon orkade inte ens driva på djuret något mer. Och lika bra var väl det. Ett förskräckt tjut lämnade henne när Zaahl gled ur sadeln och ner i sanden.
“Zaahl!” flämtade hon till och kravlade sig av hästen. Hon bemödade sig inte ens att dra tyglarna över dess huvud, men varken den eller den andra som fortfarande var hack i häl gjorde någon ansats att galoppera iväg.
Nasrin sjönk ned på knä bredvid Zaahl. Hon skakade honom försiktigt, blicken flackandes mellan honom och öknen omkring dem. Något tecken på deras förföljare såg hon inte. Men de behövde ha mer skydd, både från sol och vaksamma ögon.
“Håll ut, Zaahl,” mumlade hon lågt medan hon tog sig upp på fötter igen och gick fram till hästen. Med såriga fingrar letade hon igenom sadelväskorna. Tack och lov hade där packats vatten och lite annat. Hon skyndade sig tillbaka till Zaahl med vattenskinnet.
“Drick,” uppmanade hon, ena handen varsamt under hans huvud för att stötta honom. “Vi måste in bland klipporna, sen får du vila.” Hennes röst var hårdare än hon menat. Hård för att dölja rädslan som knutit sig i bröstet. Rädsla för att Zaahl inte skulle klara sig.
Paniken var nära. Hon kunde känna den komma krypande genom hennes kropp för var sekund som passerade. Men så fick Zaahl fötterna under sig och kom på fötter. De hade en chans nu. Nasrin väntade dock inte en sekund, utan ledde honom ut ur rummet så fort deras ben bar dem.
Hennes ögon tårades av röken och det var tungt att andas genom den blöta sjalen. Hon bet ihop käkarna hårt, försökte ignorera smärtan i armen. För det var ingenting emot vad Zaahl hade gått igenom. Hans ord fick henne bara att bli mer beslutsam.
“Nu,” fick hon fram mellan sammanbitna tänder, “tar vi oss härifrån.” Det var svårt att se genom röken, men hon försökte följa instruktionerna hon fått av Shaariel. Ovanför rummet skulle det finnas en tjänargång… Nasrins blick flackade fram och tillbaka genom röken. Hon såg ingenstans att ta sig upp.
Längre fram i korridoren rörde sig en gestalt genom röken. Paniken hon känt tidigare kom rusandes tillbaka. Hon hade inget vapen att försvara dem med och Zaahl var inte i något som helst skick att slåss. Rådvillt såg hon sig omkring efter någonstans att ta vägen, men gestalten kom bara närmare.
Nej. De måste ta sig därifrån.
“Vad väntar du på?! Kommer du inte ihåg vad vi sa?! Den här vägen!” Nasrins blick for till Shaariel som blev synlig genom röken. Hon kunde känna ilskan bubbla upp inom henne när Shaariel grep tag om hennes arm och pekade åt det håll hon skulle. Ilska som var välkommen. Det fyllde henne med mer beslutsamhet.
Hon skulle just till att spotta ur sig något, men Shaariel såg förbi henne och på Zaahl istället.
“Ta dig till säkerhet,” sa hon kort. “Jag hittar er vid mötesplatsen sen.” Hon tryckte sig sedan förbi dem. “Skynda er!” De sista orden följdes av ett skarpt ljud när stål mötte stål. Kahel måste ha tagit sig loss och tagit upp jakten på dem.
Med Zaahls arm runt axlarna fortsatte Nasrin framåt åt det håll Shaariel pekat. De hittade tillslut rätt. Och det var i grevens tid, för ljudet från stridigheter både bakom och framför dem hade bara blivit högre.
“Kom igen,” mumlade Nasrin medan de tog sig genom tjänargången, “bara en liten bit till.” Om det var menat till henne själv eller Zaahl visste hon inte. Kanske var till båda. När de stapplade ut i köket möttes de genast upp av ett par alver med förtäckta ansikten. De tog genast över Zaahl från Nasrin och hjälpte dem ut på bakgatan. Därute väntade ett par hästar, sadlade och redo.
Men det var inte bara hästarna som väntade.
Ljudet från springande fötter var den enda förvarning de fick innan gatan fylldes av Jahzirs män. En av alverna lämnade Zaahls sida för att dra sin klinga, uppenbarligen redo att slåss mot dem alla—trots att männen var många fler. Den andra alven sa något till Zaahl på deras språk och lämpade sedan över honom på Nasrin när de kom fram till hästarna. Innan hon hunnit protestera drog även den alven sin klinga och lämnade dem vid djuren.
Nasrin såg mellan alverna och Jahzirs män. De kunde omöjligen ta så många. Bara två av dem. Och hon skulle aldrig kunna få upp Zaahl i sadeln utan hjälp. Hjälp som dock kom utstapplandes från den väg de kom. Nasrin såg sig hastigt över axeln, bara för att se Shaariel uppenbara sig en andra gång denna kväll.
Hon haltade lätt på stegen och höll sig om ett sår i armen då hon skyndade fram mot dem. Fler alver kom ut i gränden och plötsligt såg inte kampen lite hopplös ut.
“Värdelösa människa…!” väste Shaariel mellan sammanbitna tänder. “Ge er av, nu!” Med en stryka Nasrin inte trodde alvinnan hade, började hon hjälpa Zaahl upp i sadeln.
“Ta den norra porten, rid sedan så långt ni kan. Det finns klippor ni kan gömma er i. Vi hittar er sen.”
Nasrin förstod inte vad Shaariel sa till Zaahl, men hon förstod att det måste vara någon instruktion. Runt omkring dem hade kampen brutit ut. Alver som slog tillbaka Jahzirs män. Allt i ett försök att skapa en öppning för Nasrin och Zaahl att fly.
Något som såg ut att lyckas. Alverna lyckades slå tillbaka männen.
Nasrin satte foten i stigbygeln och svingade sig upp bakom Zaahl. han var knappast i något skick att manövrera djuret själv, och även om det skulle göra dem långsammare, tänkte hon inte riskera att han föll av och bröt nacken. Hästen kastade med huvudet i protest men hon knep bara ihop knäna hårdare och med armarna om Zaahl samlade hon upp tyglarna. Hennes blick for över gränden. Så snart det blev en öppning—
Ut ur bakdörren kom fler av Jahzirs män, ledda av Kahel. För en sekund möttes deras blickar. Nasrin kunde se hur hans ögon brann av hat. Han höjde sin klinga mot dem.
“Låt dem inte komma undan!” röt han. “Jag vill ha generalen och Nasrin vid liv. Döda resten.”
Männen gick omedelbart till anfall. Alverna behövde nu slåss både framför och bakom sig. Nasrin såg förskräckt hur deras chans att ta sig härifrån blev mindre och mindre. Runt omkring föll fler och fler livlösa till marken. Så mycket död. För deras skull. Måtte det inte vara förgäves.
Hon försökte hålla hästen stilla, men djuret trampade oroligt runt och hennes blick for fram och tillbaka efter en öppning för dem att fly genom. I virrvarret såg hon Shaariel som kastade sig in i striden, haltandet till trots. Alvinnan gjorde genast utfall mot Kahel som hade varit rakt påväg mot Nasrin och Zaahl. Nasrin såg hur deras klingor möttes
Hästen snodde runt igen och hennes synfält skiftade till andra sidan gränden. Där. En öppning där alverna huggit ned männen. Hon drev på hästen som snodde runt ytterligare ett varv innan den äntligen lydde henne och hon kunde driva den mot öppningen.
Men när den snodde runt fångade hon en glimt av Kahel och Shaariel. Precis i det ögonblick då Kahels svarta klinga genomborrade alvinnans bröstkorg.
Nasrins blick flackade mellan handleden och Kahel. Han sträckte ut handen när han tog ytterligare steg mot henne, men stannade när hon fortsatte att backa undan. Han öppnade munnen för att säga något. Men orden lämnade inte hans läppar. Något hade fångat hans uppmärksamhet, och han slet blicken från Nasrin för att vända sig runt mot Zaahl.
Det var redan försent. Magin hade krupit upp om hans ben, samtidigt som röken tjocknade omkring dem.
Nasrin hörde hur han ropade något åt henne. Eller var det Zaahl? I stunden var hon inte säker. Det enda hon kunde tänka på var smärtan som bultade i armen. Och att de behövde ta sig ut. Nu.
Röknen fick hennes ögon att tåras och hon höll armen för munnen då hon dök ned bredvid Zaahl. Ett smärtfyllt kvidande lämnade henne när hon använde båda händer för att dra upp kjolen och knyta loss de fuktiga sjalar som avslöjat henne.
Bakom henne hörde hon Kahels arga rop. Det skulle inte dröja länge förrän han tog sig loss. Det fick henne att bita ihop mot smärtan när hon knöt en av sjalarna över Zaahls mun innan hon gjorde detsamma på sig själv. Ropen bakom henne, blandat med rosslande hostningar, blev bara argare. Hon kunde höra hur jorden som hållit Kahel fast började ge vika. I ren desperation la hon Zaahls arm om sina axlar för att försöka dra upp honom, men förgäves. Hon hade inte styrka nog.
“Upp…!” fräste hon, rösten en blandning av ilska, frustration och rädsla. “Res dig, nu!”
Nasrin såg hur Kahels blick mörknade av ilska då han höjde den till hennes ansikte. Instinktivt tog hon ett steg tillbaka, som för att stålsätta sig mot hans reaktion.
“Nasrin—” det hårda i hans röst avbröts abrupt när en plötsligt spark kom från Zaahl. Kahels uppmärksamhet vände sig mot honom istället. Och när han sträckte sig efter Zaahl, såg Nasrin sin chans.
Hon behövde göra någonting om de skulle dra nytta av Shaariels manöver. Om de ville komma därifrån. Med all kraft hon kunde uppbåda sparkade hon mot Kahel. Han vände inte ens sin uppmärksamhet till henne. Med fasa kunde hon se den där mörka, förödande kraft han bar på samlas i hans hand när han sträckte sig efter Zaahl.
Utan att tänka grep hon tag i Kahels kläder och riktade flera slag mot honom. Det fick i alla fall hans uppmärksamhet. Han grep tag om hennes handled
Det var inte ett hårt grepp. Men det hade lika gärna kunnat vara det. En skarp smärta fick henne att skrika till. Den skar genom hennes handled och upp genom hennes arm. Skriket fick Kahel att släppa henne och hon såg hur vreden i hans ögon byttes mot förfäran när hon ryckte åt sig sin arm.
Hela armen bultade av smärtan som var likt eld och is på samma gång, skoningslöst och intensivt. Nasrin stapplade bakåt ett steg och såg ned på handleden som hon höll om hårt med sin andra hand. Huden var mörk där Kahel hade rört henne, som om han lämnat ett spår av svartaste olja som nu rörde sig i hennes ådror. Hennes ögon vidgades och plötsligt var det svårt att andas. Hon kunde känna paniken stiga i bröstet.
“Nasrin—” hörde hon återigen Kahels röst. Han tog ett steg mot henne men hon backade hastigt undan, handen tryckt mot bröstet.
“Vad har du gjort?” viskade hon, förfäran tydlig i hennes darrande röst.
Nasrin hade stannat ett par steg in i rummet. Flera ögonblick passerade då hon bara stirrade på Zaahl. Det var ofattbart. Hon var tvungen att knyta nävarna för att dölja hur hennes fingrar darrade. Men hon kunde inte dölja ilskan i sin röst när hon såg sig över axeln, på Kahel som stod lutad mot dörrkarmen, armarna i kors och med belåten uppsyn.
“Är det här ett något grymt sätt för dig att straffa mig?” frågade hon mellan sammanbitna tänder. “Att låta mig komma hit, trots att han inte är i stånd att säga ett knyst om—” Hon avbröt sig själv och hennes blick flackade till de andra vakterna innan hon åter spände ögonen i Kahel. Hon kunde se hur belåtenheten långsamt rann av honom och ersattes av en rynka mellan ögonbrynen när han rätade på sig.
“Lämna oss,” sa han kort utan att ens ge de andra vakterna så mycket som en blick då han gick fram till Nasrin. Hon vände sig motvilligt mot honom, blicken fortfarande spänd i honom, munnen ihopsnörpt i en sur min.
“Jag sa att du inte skulle hoppas på för mycket,” sa han lågt. “Men jag tog dig hit, inte sant?”
Nasrin fnös. “Vem är du ens?” Hon skakade på huvudet och vände sig om för att gå fram till Zaahl, men Kahel grep tag om hennes handled och drog henne till sig.
“Släpp mig,” fräste hon och försökte rycka sig ur hans grepp, men förgäves. Istället hårdnade bara greppet och han drog henne närmare till sig.
“Det är du som har förändrats, Nasrin,” sa han, rösten låg och bärandes på sammanbiten ilska. “Kan du inte se det? Jag har inte gjort annat än att vara dig till lags. Vad mer är det du begär?”
Flera sekunder passerade då de bara stirrade på varandra, innan Kahel tillslut släppte hennes handled och hon ryckte åt sig den. Hans grepp hade varit hårt och hon strök den andra handen över det ställe han hållit henne. Rörelsen fick honom att sänka blicken och hon kunde se ett styng av skuld i hans ögon.
Hon vände ryggen mot honom, vände sig till Zaahl istället och gick fram de sista stegen till honom där han hängde i krokarna. Det vände sig i magen och hon fick svälja hårt för att inte hennes lunch skulle komma tillbaka upp. Vart var Shaariels distraktion?
Inte för att det spelade någon roll. Nasrin skulle aldrig kunna få ner Zaahl från de där krokarna. Hon skulle försöka, av ren envishet, men hon var inte så dum att hon inte visste sina egna begränsningar. Långsamt höjde hon handen, som för att lägga den mot Zaahls kind, men hejdade sig då hon åter påmindes om Kahels närvaro.
“Zaahl,” sa hon lågt, “berätta för mig hur man använder en soltopas. Berätta och jag lovar dig att min far kommer se till att ditt folk lämnas ifred.”
Nasrin höll blicken fäst vid Zaahls. Just nu kunde hon inget annat än att försöka vinna tid och hon hoppades att han skulle förstå. Men så skedde något oväntat.
“Det finns ingen mening med att tiga, alv,” sa Kahel, rösten hård. “Du vet redan att ditt liv är förverkat. Hon erbjuder dig att bespara ditt folk mer lidande. Ta den chansen.”
Nasrin såg sig över axeln till Kahel. Det fanns någonting som liknade tacksamhet i hennes blick. Hon hade inte förlåtit honom för det han gjort mot Zaahl, men det han gjorde nu var trots allt för hennes skull och hon kände igen honom som den man hon vuxit upp med. Det fick henne att behöva svälja mot skulden över att föra honom bakom ljuset. Kanske hade han hjälpt henne om hon sagt sanningen?
Hennes blick gick tillbaka till Zaahl och upp till hans händer.
“Kan vi ta ner honom? Han behöver vatten…” mumlade hon lågt och skakade på huvudet för sig själv. “Han kan inte ens prata om han så ville. Kahel, hjälp mig ta ned honom.” Hon höjde händerna mot de kedjor som krokarna var fast i, men Kahel var genast framme vid henne. Greppet om hennes handled var mjukare denna gång och han sänkte hennes händer från krokarna. Deras blickar möttes.
“Han skulle inte ens kunna skada mig om han så ville i det här skicket,” sa hon lågt. Kahel suckade och släppte hennes händer. Han sa ingenting, men vände sig sedan till Zaahl. Hans blick förändrades, något mörkt och illvilligt for över dem, men han grep likväl tag om Zaahls ena handled och kroken genom hans hand. Nasrin tog ett steg bakåt. Hon kunde knappt tro det. Skulden över att ha fört Kahel bakom ljuset fick henne nästan att vilja stoppa honom. Men hon såg tyst på då han drog kroken ur Zaahls hand.
Avlägsna röster ekade från längre ned i korridoren och Kahel stannade upp, fortfarande ett grepp om Zaahls handled. Nasrin såg sig om över axeln och hon kände hur pulsen steg i bröstet. Något stack svagt i näsan. En svag doft av brandrök. Hennes blick gick tillbaka till Kahel vars blick vänts till henne.
Men inte till hennes ansikte.
Till kjolen på hennes klänning. Hon kunde se hur hans ögon smalnade av. Hon behövde inte ens se ned för att inse att de fuktiga sjalarna runt hennes lår måste ha gett hennes klänning blöta fläckar.
Hon var avslöjad.
Nasrin fnös bara åt alvinnans ord. De var verkligen ett fräckt släkte, ökenalverna. Men, hon visste innerst inne att hon redan förlåtit Shaariel, enkom av det faktum att hon hjälpte med att rädda Zaahl. Även om Nasrin aldrig skulle erkänna det högt.
Med en lång suck la hon sig ned i sängen och stirrade upp i taket. Här låg hon i en mjuk säng, nybadad och i vackra tyger, med alla tänkbara bekvämligheter. Men ändå längtade hon tillbaka till kvällen innan. Till den trygghet hon känt då hon somnat i Zaahls famn. Ett sting av skuld smärtade hennes bröst och det tog många timmar innan hon föll i sömn.
Hon vaknade av att tjänarinnor bar in mat och nya kläder. Doften av nybakat bröd fyllde rummet och hennes mage knorrade ilsket. Hon hade inte ätit av middagen som Kahel kommit med kvällen innan och hunger rev i henne. Inte heller var hon van vid att gå hungrig, så det var med viss skam som hon gav vika och åt upp varje sista smula av det bröd, ost och frukt som ställts fram på bordet.
Dagen fortskred utan att någon störde henne, förutom någon av tjänarinnorna som då och då kom förbi för att fråga om hon behövde något. Det var först då solen passerat zenit som det kom en knackning på dörren.
“Nasrin?” Hörde hon den bekanta rösten kalla innan dörren öppnades och Kahel klev in. Han stannade precis innanför. Nasrin vände sig mot honom, bort från fönstret som hon stått vid. För ett ögonblick verkade det som han inte visste vad han skulle säga, utan stod bara där och såg dum ut. Hon ville skrika åt honom att försvinna ur hennes åsyn.
Men på något sätt behövde hon ta sig till Zaahl och hålla den dörr Shaariel pratat om öppen.
Så hon sa ingenting, utan höjde endast på ena ögonbrynet. Flera ögonblick passerade i tystnad innan han tillslut verkade finna talförmågan. Med en suck drog han undan tyget som användes för att täcka hans ansikte.
“Jag förstår att du inte fördes hit under de bästa av omständigheter och att din position gjort det svårt att lita på Jahzir,” började han och tog några steg in i rummet. “Men du känner mig och jag ber dig, lita på mig som du en gång gjort.”
Nasrin fick bita sig i tungan för att inte fräsa åt honom att hon inte alls kände honom. Den man som stod i rummet, händerna framför sig och en bedjande rynka mellan ögonbrynen, kändes som en främling. Hon förblev tyst.
“Du måste förstå att alverna gör allt de kan—och skulle säga vad som helst—för att få övertaget,” fortsatte han med ytterligare steg in i rummet. “Han har ljugit för dig Nasrin.”
Säg vad som helst för att övertyga dem.
Med Shaariels ord ekande i huvudet slog Nasrin ned blicken. Hon vände sig tillbaka mot fönstret med en suck.
“Jag vet,” sa hon lågt. Hennes händer grep tag om fönsterkarmen, blicken fäst vid knogarna som vitnade. Det tog emot att säga orden, men hon var tvungen. “Jag… jag hade inget val. Och det kändes så äkta, att han ville hjälpa mig.” Hon slängde en blick över axeln. “Jag tänkte inte på att han kanske hade en annan agenda när han räddade mig från stormen. Eller sen, när han kunnat lämna mig för att bli dödad av min farbrors man.”
“Jag hoppas du vet att det inte var Jahzir.” Kahels röst närmade sig och hon grep hårdare tag om fönsterkarmen. Det om något, visste hon var sant. Hon nickade stillsamt. Hjärtat slog hårt i bröstet och hon försökte få pulsen att stilla sig. Det var nu eller aldrig som hon behövde vinna Kahels förtroende. Allt hängde på att hon sa rätt saker. Och han hade känt henne hela hennes liv.
“Du sa det själv. Min position,” fortsatte hon och kände hur ilska smög sig in i hennes röst. “Alla mina farbröder är ute efter min far. Men Zaahl han—” hon stannade upp för ett ögonblick och suckade sedan. “Han vet hur man använder en soltopas. Och han hade kunnat hela min far och jag skulle slippa vara den här spelbrickan. Inte säljas eller dödas som ett simpelt kreatur.”
Hon snodde runt, blicken höjd till Kahel som nu stannat bakom henne. Hon bet ihop käkarna och höjde trotsigt hakan. Hennes ögon smalnade av.
“Och du har inte gjort någonting för att hindra att så sker. Om något har du hjälpt Jahzir. Jag trodde du var min vän,” sa hon lågt, rösten sammanbiten. “Och nu har du tagit ifrån mig det sista, ynka, lilla hopp jag hade. Även om det var falskt.”
Kahel hade åtminstone vett nog att slå ned blicken. Nasrin vek inte undan dock, utan såg uppmanande på honom, som om hon vände på hans försvar. Men inget kom.
“Har du verkligen ingenting att säga? Du vill bara använda mig som alla andra,” viskade hon till slut. Smärtan i hennes röst var äkta. Han hade verkligen övergett henne. “Du är inte bättre än alven.”
Det om något fick Kahel att lyfta blicken och åter finna talförmågan. Han tog ett steg närmare, tillräckligt nära för att hon hade velat ta ett steg bakåt om hon inte redan stått mot fönstret.
“Jämför mig inte med sådant avskum,” morrande han sammanbitet. “Jag skulle aldrig låta dig fara illa.”
“Kanske inte, men du skulle låta Jahzir sälja mig till högstbjudande,” fräste hon ilsket och knuffade till honom. “Bevisa att du är bättre, Kahel. Visa att du fortfarande är den jag en gång kände.”
Återigen förblev han tyst. Hon fnös och pressade sig förbi honom.
“Gå nu,” fräste hon utan att kasta en blick på honom. “Jag hade hoppats att du efter all denna tid skulle ge mig hopp om en bättre framtid. Inte beröva mig på det sista jag hade.”
Hon höll ryggen vänd mot honom medan hon förstrött lät fingrarna glida över några böcker som låg på en av hyllorna i rummet. Flera ögonblick passerade innan hon kunde höra honom sucka och sedan lämna rummet. När hon väl hörde dörren gå i lås drog hon ett djupt andetag. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas att hennes ord nått den del av Kahel som fortfarande höll av henne. Om den fanns kvar.
Det var en lång väntan till att solen började sjunka mot horisonten. Hon hade fått veta att Jahzir lämnat tehuset för att mötas med någon viktig person från kusten. Men det var ungefär de enda hon fick ur tjänarinnorna som tittade till henne.
Förberedelserna inför flyktförsöket visade sig vara svårare än vad hon trott. Men, genom att få tjänarinnorna att ta fram det ena plagget efter det andra, i ett försök att låtsas vara intresserad, kunde hon tillslut knyta två fuktiga sjalar runt låren och dölja dem under sin klänning. Till slut bad hon om att få träffa Kahel.
Det dröjde inte länge förrän han anlände till hennes rum. Denna gång stannade han innanför dörren, och lät tyget som dolde ansiktet vara kvar. Bra. Han hade tagit åt sig av hennes ord. Eller så hade han bara upphört med sitt skådespel.
“Vad kan jag göra för dig?” frågade han torrt, händerna knäppta bakom ryggen. Nasrin fnös åt honom, men suckade sedan och hennes blick mjuknade en aning då hon såg på honom.
“Kahel, jag vet att du är lojal till Jahzir. Men jag hörde att han lämnat huset och…” Hon stannade upp och svalde. “Låt mig prata med alven. Ge mig chansen att ta reda på hur man använder soltopasen. Det är det sista hopp jag har. Snälla, Kahel. Hjälp mig.”
Hennes sista ord var inte mer än en viskning och hon såg bedjande på honom. Hon kunde känna hur hjärtat slog i halsgropen på henne. Om det inte fungerade visste hon inte vad hon skulle göra…
Men så såg hon hur hans blick flackade till. Där fanns även något annat, glimten av en idé. Som om han såg chansen till något annat än att bara visa henne sin goda vilja.
“Jag låter dig göra det för din skull, Nasrin,” sa han med en suck. “Men hoppas inte på att få särskilt mycket ur honom.”
Trots de olycksbådande orden kunde hon inte hjälpa leendet som spred sig på hennes läppar. Det var ett varmt, genuint leende. En blandning mellan glädje över att hennes plan verkade lyckas och att Kahel fortfarande verkade bry sig om henne.
Kahel ledde Nasrin genom tehuset och ned i dess källare. Där fanns inga fönster och den enda ljuskällan var de få oljelamporna som hängde längs väggarna. De passerade flera vakter som hastigt slog ned blicken vid åsynen av Kahel. Det var först då de kom fram till den tunga dörr och vakterna som väntade vid den som de verkade våga hälsa på honom.
“Dags att ta öronen av kräket?” skrockade en av dem. “Du har låtit honom vila för länge nu, han har nog saknat dig,” sa den andra. Nasrin gav Kahel en kort blick. Hon ville inte ens veta. Men när dörren öppnades fick hon veta likväl.
Åsynen fick henne att dra hastigt efter andan och hon slog handen för munnen. Om hon inte vetat att det var Zaahl som hängde där hade hon aldrig känt igen honom. Hon ville rusa fram till honom. Skrika åt Kahel och de andra männen att plocka ned Zaahl från de krokar han hängts upp i som något slaktdjur. Men hon visste att hon hade Kahels ögon på sig. Hon tog några steg framåt. Bakom sig kunde hon höra Kahel, hans röst ovanligt belåten:
“Som sagt, du kanske inte kommer få mycket ur honom.”
Nasrin såg på alvinnan med allvar i blicken, de gröna ögonen redan vakna och skarpa trots att sömnen nyss hållit dem i sitt grepp. Hon nickade kort, och lät sedan blicken sjunka medan hon i tystnad repeterade planen för sig själv. En rynka bildades mellan hennes ögonbryn.
Ett ögonblick passerade innan hon åter såg på Shaariel. Inget med detta kändes okej. Men det var deras enda chans. Hon måste få Zaahl ur sin farbrors grepp. Bort från Kahel. Hon svalde hårt och tvingade undan tanken på att den man hon så länge sett som en bror också var kapabel till att åsamka sådan smärta.
“Jag ser till att dörren hålls öppen,” sa hon till slut och höjde hakan i en bestämd min. Redan nu hade en plan tagit form i hennes huvud om hur hon kunde få antingen Kahel eller Jahzir att låta henne träffa Zaahl. Det skulle kräva en del list, men hon var säker på att det skulle gå vägen.
“Var redo imorgon när solen börjar gå ned,” fortsatte hon, tonen än mer beslutsam. Hennes ögonbryn drogs tätare samman och hon snörpte ogillande på munnen åt Shaariel. Med en liten, avvisande gest la hon sedan till:
“Ge dig av nu. Jag har fortfarande inte förlåtit dig för att du höll en dolk mot min hals. Men var redo imorgon.”
Nasrin stod kvar, hakan fortfarande höjd när de släpade ut Zaahl. Men något hade funnits där – i hans blick. Något som sa att han förstått. Och den vissheten ingav både mod och styrka i henne.
Kahel dröjde kvar vid dörren när de andra gått, men hon vägrade möta hans blick, vägrade säga ett enda ord. Till slut hörde hon honom sucka och sedan lämna rummet. Det var först när nyckeln vreds om i låset som hennes axlar sjönk ihop och hon slog händerna över munnen för att kväva snyftningarna som vällde upp.
Hon tillät sig inte många minuter av svaghet. Om Zaahl skulle ha en chans att överleva behövde hon agera – och det snabbt. Hon började söka igenom rummet, letade efter vad som helst som kunde hjälpa henne, något som kunde ge henne en idé.
Till slut började en plan ta form, men prövningarna de senaste dagarna hade slitit på henne. Hon hann knappt sätta sig på sängkanten förrän hon föll i en orolig sömn.
Drömmarna som följde var mörka och fulla av dem som ville henne ont. Hon vred och vände sig så våldsamt att silkestäcket trasslade sig kring hennes fötter. När madrassen plötsligt gungade av tyngden från någon som hoppade ned bredvid henne ryckte hon till, oförmögen att skilja på dröm och verklighet.
Men ljudet av en bekant röst fick henne att slå upp ögonen och sätta sig hastigt upp.
“Vad? Vem—” hon såg sig omtöcknad omkring. Så fastnade blicken på Shaariel och hon drog häftigt efter andan. “Shaariel…!” Ett ögonblick ville hon kasta sig om halsen på alvinnan, men minnet av kniven mot hennes strupe höll henne tillbaka.
“Vilken tur att du hittade mig,” viskade hon lågt och kastade en orolig blick mot dörren. Utanför var allt tyst. Hon vände blicken tillbaka till Shaariel.
“Zaahl, han—” Rösten sprack och hon svalde hårt mot klumpen i halsen. “Han är illa däran. Vi måste få honom härifrån innan de dödar honom.”
Nasrin studerade alvinnans ansikte genom skumrasket. Hon mindes hur Kahel, som hon en gång sett som en bror, försökt manipulera henne – och även om hon önskade att det inte var så, kunde hon inte hjälpa att känna ett stygn av tvivel även mot Zaahls agenda. Varför han valt att följa henne. Så frågan var, om hon kunde lita på Shaariel? Kanske inte för sin egen skull. Men hon visste att Zaahl litade på henne. Och för studen var det tillräckligt.
“Snälla, säg att du har en plan.”
När hon såg hur Zaahls blick mörknade sänkte hon långsamt handen från hans kind. Hennes ögon flackade mot Kahel innan hon åter vände blicken mot Zaahl som fått något kyligt över sig. Deras ögon möttes, och hon drog ett djupt, darrande andetag. Hon ville så gärna tro honom.
Men hur kunde hon helt misstro Kahel? Hon kunde hata honom för vad han gjort mot Zaahl, men att kasta bort år av vänskap? År av förtroende? Och som han själv sagt– de var ett folk. Hon avskydde honom för de orden. För att han visste precis hur han skulle säga saker för att så tvivel i henne.
Tårarna hade slutat rinna längs hennes kinder och långsamt hårdnade hennes blick då hon lät den glida mellan Kahel och Zaahl. Två män som kommit att betyda mycket för henne. Den ene en gammal vän, nästan som en bror—den andre som något helt annat. Någon som såg henne för den hon var och inte bara en del av familj och folk. Så olika de var, de två. En varm som solen, den andra kall som de fjärran stjärnorna. Men en sak hade de gemensamt.
De var män.
Och just där och då var hon så innerligt trött på dem. På alla dessa män som alltid skulle styra och bedra henne. Hon bet ihop käkarna. Hakan höjdes i en trotsig gest när hon långsamt reste sig, blicken riktad rakt mot Kahel.
“Jag vill att du går nu,” sa hon lågt, rösten kall. Kahel reste sig även han och hon kunde se hur han höjde ena ögonbrynet i en skeptisk min.
“Nåväl,” svarade han kort och visslade sedan- en signal som genast fick vakterna att åter stiga in i rummet. “Du har haft en lång dag. Vi talas vid mer imorgon.” Med en gest fick han dem att börja släpa bort Zaahl. Det var tydligt att Nasrin inte skulle få ens en minut i enrum med honom.
Hon fnös åt hans ord. “Är jag en fånge här, Kahel?” Han svarade inte. Steg bara åt sidan för att släppa fram männen. Hennes blick smalnade.
“Din tystnad är svag nog,” sa hon sammanbitet. Hennes blick sökte sig till Zaahl där han fördes bort, och hon hoppades att han kunde se vad hon inte kunde säga. Att han förstod. För nu var det viktigare än någonsin att Kahel trodde han hade vunnit. Att han lyckats plantera tvivel i henne.
Men, som Kahel själv sagt, var hon inte dum. Hon hade förstått att han försökt ställa Zaahl emot henne. För hade Zaahl verkligen sagt något, hade de tagit soltopasen från henne. Den som hängde dolt runt hennes hals i ett smycke. Den hon sagt till Jahzir låg undangömd i Talvirah.