Nasrin hann knappt reagera i tumultet som uppstod när Zaahl drog sin klinga och kastade sig ned från hästryggen för att möta hennes farbrors män. Det högg till i bröstet, och hon ville ropa åt honom att akta sig när fler och fler män angrep honom. Men inget ljud kom över hennes läppar. Istället blev det bara till ett ilsket tjut när hon drog ur sadeln.
“Fähundar! Släpp mig genast!” Hon slog och sparkade efter dem, men starka händer grep tag om hennes handleder. Att göra motstånd var lönlöst. Det hindrade henne dock inte – hon vägrade att låta sig stillas. Inte förrän ett hårt slag träffade henne över kinden.
Världen tystnade. Ett högt ringande fyllde hennes öron, och en skarp, metallisk smak fyllde munnen. Omtöcknat höjde hon blicken. Hon såg Zaahl mitt i striden, omringad av svartklädda män. Hon formade hans namn, men inget ljud lämnade hennes läppar.
Sedan kom alla ljud tillbaka. Stål mot stål. Rop, och slutligen… skratt. Framför henne utspelade sig det som hon fruktat allra mest. Åsynen av Zaahl, bakbunden och nedtryckt mot marken fick hennes hals att snörpa åt sig och det brände bakom ögonlocken. Kampvilja rann långsamt ur henne, benen vek sig och hon sjönk ned på knä. Mannen som hade hållit hennes handleder släppte henne med ett lågt, illvilligt skrockande.
Hennes uppgivna blick mötte Zaahls. Det var över. Hennes farbror skulle ha ihjäl Zaahl – men inte förrän han bönat och bett om sådan befrielse. Men så slog plötsligt en tanke henne. Den uppgivna blicken förändrades långsamt. Hennes ögonbryn sjönk ned över ögonen och den okuvliga glöden tändes på nytt.
Jahzir må vara en sadist, men han var en effektiv sådan. Hade han velat se henne död hade hon redan varit det. Hennes blick vandrade mellan männen som stod och skrockade, en av dem med foten mot Zaahls ansikte. Runt omkring låg döda och sårade. Men hon var vid liv – vilket bara kunde innebära att Jahzir ville det. Med ett djupt andetag bet hon ihop käkarna, för att sedan kvickt resa sig upp igen.
I en enda rörelse drog hon sin dolk. Men inte för att anfalla. Nej, istället tog hon flera steg bakåt, dolkspetsen tryckt mot sin egen strupe.
“Släpp honom…!” Rösten skakade av ilska, men var stark nog för att göra sig hörd. Männen tystnade. Någon fnös, en annan skrattade, en tredje började röra sig mot henne. Hon tryckte dolken hårdare mot halsen och tog ännu ett steg bakåt.
“Jag menar det! Släpp honom – annars får ni själva förklara för Jazhir varför hans systerdotter skar halsen av sig.” Männen tvekade. Nasrin tryckte dolken hårdare mot halsen. Dolkspetsen skar in i huden. Det kalla stålet borrade sig mot strupen och hon kände den varma rännil av blod som följde.
“Släpp honom, och jag följer med er utan ett ljud.”
Aeron såg genom ögonvrån hur Elian närmade sig, men han förblev stilla, blicken fäst vid bokens sidor utan att egentligen ta in orden. Hans hållning var avslappnad i en sorts spelad nonchalans, en noggrant upprätthållen fasad.
Men viskningen vid hans öra fick honom att stelna till. Det svaga ljudet av Elians röst, den lätta sensationen av hans andedräkt mot huden… En skälvning av välbehag spred sig längs Aerons ryggrad. Hans annars lösa grepp om bokens sidor blev hårdare för ett ögonblick.
Utan att lyfta huvudet såg han på Elian genom de mörka lockar som fallit ner över hans ansikte. Hela hans inre skrek åt honom att sträcka ut handen och dra Elian närmare sig. Men istället sänkte han blicken, lät fingrarna långsamt sluta boken framför sig och sköt den åt sidan. Först då vände han sig helt mot Elian.
“Du gick utan att säga något tidigare.” Hans röst var låg, sammanbiten, med en besviken underton. De bärnstensfärgade ögonen tycktes glöda till i bibliotekets dunkla ljus. Långsamt lät han handen vila mot boken han nyss bläddrat i, sina ringbeklädda fingrar trummande otåligt mot den slitna pärmen.
“Hade du bråttom till någonting viktigt?”
Nasrins ögonbryn drogs samman i en frågande rynka när Zaahl frös till vid nämnandet av Jahzir. Någonting vände sig i magen och hennes blick flackade mellan Zaahl och Shaariel. Greppet om hennes midja hårdnade, och hon höjde instinktivt handen, som för att lägga den mot hans bröstkorg—men innan hon hann röra vid honom verkade han komma tillbaka från den mörka plats han befunnit sig.
Att de kände till hennes farbror gjorde inte knuten i bröstet lösare. Snarare tvärtom. Hon svalde hårt och vände sig istället till sin häst.
Zaahl hjälpte henne upp i sadeln, och hon samlade upp tyglarna i ena handen medan hon rättade till sjalen över ansiktet. Beslutsamt nickade hon åt hans ord, och något glimmade till i hennes ögon vid hans komplimang. Med en kort, sista blick över axeln såg hon kamelen som så troget burit dem genom öknen. Hon hoppades att djuret skulle få det bra i ökenalvernas vård.
Hennes blick föll sedan på Shaariel. Om hon klarade sig eller inte var en annan sak. Det betydde egentligen ingenting för Nasrin. Så när som att det var Zaahls vän. Och endast den anledningen fick henne att tyst be andarna hjälpa henne.
Solen stod fortfarande högt på himlen och det var lite trafik genom den östra porten. Nasrin sneglade vaksamt mot vakterna som satt i skuggan vid öppningen. De bar familjen Tenirs emblem, ett tydligt tecken på att de var vanliga stadsvakter. En lättnadens suck lämnade henne och hon vände blicken mot Zaahl samtidigt som hon började styra upp sin häst närmare honom.
Precis då grep någon tag i tyglarna.
Ett tjut av förvåning och ilska lämnade henne när den svartklädda mannen ryckte tyglarna ur hennes händer och tvingade stoet att göra en helomvändning.
“Vad tar du dig till!?” utbrast hon ilsket och sträckte sig hastigt efter tyglarna. Men innan hon hann greppa dem var en annan man redan vid hennes sida. Hans hand slöt sig hårt om hennes handled, och när hon försökte vrida sig loss tappade hon nästan balansen i sadeln. Hans andra hand ryckte loss sjalen från hennes ansikte.
Runt omkring dem kom fler män fram från mellan husen. Svartklädda, ansikten dolda sånär som på deras ögon. Beväpnade med sablar och piskor. På deras bröst fanns ett litet emblem.
En vit falk i flykten.
“Meddela de andra att vi har hittat henne.”
Aeron visste inte vad som väckte honom. En dörr som stängdes? Med en låg suck sträckte han på sig, handen sökande över lakanet. Men där var det tomt. Tyget hade redan svalnat. Långsamt öppnade han ögonen till den tomma sängen bredvid sig.
“Han gick för en stund sedan.” Aeron höjde blicken vid ljudet av den bekanta rösten. I dörröppningen stod Cassian, hans äldre bror och tredje i syskonskaran. Han hade armarna korsade över bröstet och en uppgiven uppsyn. “Du har skaffat ett husdjur.” Aeron sjönk tillbaka ned i sängen med ännu en suck, blicken fäst i taket.
“Han är bara någon från universitetet. Han betyder ingenting för mig.”
Cassian skrattade lågt. Ett torrt, glädjelöst ljud. “Du lurar ingen.” Aeron bet ihop käkarna, blicken flackade från taket till Cassian. Ett ögonblick passerade innan hans bror bröt tystnaden med en tung suck och klev in i rummet.
“Jag kommer inte säga något. Men håll honom borta från Selene.” Cassian satte sig på sängkanten, och först nu, när han var närmare, kunde Aeron urskilja de mörka skuggorna under hans ögon. Han såg utmattad ut. Långsamt rätade Aeron på sig, blicken granskande broderns hopsjunkna hållning.
“Varför har du kommit tillbaka redan nu?” Cassian drog en hand genom sitt hår och mötte Aerons blick.
“Vi fick ditt meddelande. Ingen nyhet, tyvärr. Alla som avlidit i norr visar samma tecken.” Orden fick Aeron att stelna. Ögonbrynen drogs samman i en frågande rynka, huvudet lutande en aning på sned, en gest som manade Cassian att fortsätta.
“Något är på gång, Aeron. Mor misstänker att en konklav bildats inom vår fraktion. En grupp som vill återvända till de gamla sätten.” Cassians röst var låg, allvarlig. “Hon lät Veymar undersöka saken… men han har inte varit kontaktbar på flera veckor. Vi tror han har anslutit sig till dem.”
Aerons ögonbryn var nu i en djup rynka över ögonen och han svalde. Vad hans bror nu insinuerade var allvarligt. Att deras äldsta bror, Veymar, skulle vända sig till en grupp som sökte en mörkare väg var upprörande, men… inte oväntat. Veymar hade alltid varit lätt att påverka.
“Men det är inte därför jag kom tillbaka…” Aeron vände blicken mot Cassian igen. Hans bror såg länge på honom, hans blick en blandning av allvar och oro. “Det är angående det du skrev – att besvärjelsen reagerade på dig… Och vad det betyder.”
***
Biblioteket var alltid den plats han sökte sig till när han behövde räta ut sina tankar. Och visst hade han hoppats att Elian skulle vara där. Samtalet med Cassian gnagde i honom, en dov oro som låg och skavde i bröstet. Han behövde något att fokusera på, något att gripa tag i. Han behövde få vila blicken i de där gräsgröna ögonen. Men istället fann han ingen ro. Hans fingrar bläddrade långsamt genom den gamla boken framför honom, utan att han ens registrerade vad han just läst.
För ett ögonblick såg han upp och det högg till i honom när han skymtade Elian som just klev in i biblioteket. Aeron sänkte genast blicken igen, lät huvudet vila mot ena näven i en avslappnad gest. Som om han inte hade sett honom. Som om det inte vred sig inom honom av oro och ångest.
Aeron hade slutit ögonen, men öppnade dem genast igen när Elian sa hans namn. Ett leende spred sig på hans läppar vid de mjuka orden, och hans blick följde konturerna av Elians ansikte när han vände sig bort. Någonting inom honom knöt sig – en varm, behaglig känsla som spred sig genom bröstet vid de ord som sedan lämnade Elian.
Långsamt lät han handen glida över Elians axel, upp längs halsen, innan den stannade vid hans kind. Mjukt vände han tillbaka Elians ansikte mot sig, tummen snuddande vid hans läppar. Försiktigt rörde han sig närmare, tillräckligt för att känna värmen av Elians andetag mot sin hud.
“Aldrig,” viskade han mjukt. I mörkret kunde han knappt urskilja något, förutom de svaga reflektionerna från hans ringar och konturerna av Elians läppar. Hans tumme smekte dem i en varsam, öm gest, medan blicken följde rörelsen.
“Jag lämnar dig aldrig,” upprepade han, rösten inte mer än en viskning. “Sov nu.” Aeron svalde. Han kände hur hjärtat slog allt hårdare i bröstkorgen och han drog ett djupt, darrande andetag. Och plötsligt gick det upp för honom vad det var han kände. Han hade känt så en gång tidigare. Då hade han lovat sig själv att inte upprepa samma misstag. Men här var de nu. Med handen fortfarande om Elians kind sänkte han blicken och gömde ansiktet mot hans hals. Gömde sig undan sina egna tankar. Gömde sig från den skuld som nu brände i bröstet, varm och obarmhärtig.
Nasrin var inte heller övertygad av klädvalet. Det syntes tydligt där hon stod vid ett av gatuköken, sjalen neddragen medan hon plockade isär det fyllda brödet i små bitar innan hon åt. Nästan varannan blick hon kastade på Zaahl var skeptisk, en omedveten syning från topp till tå. Men om han hade försökt fånga hennes blick drog hon bara missbelåtet på mungiporna och vände bort huvudet. I ärlighetens namn föredrog hon honom i de gamla, om än smutsiga, kläderna. Eller kanske föredrog hon honom utan kläder. Tanken på de stulna blickarna fick henne att småle mellan tuggorna.
Hon lät blicken vandra genom myllret av människor medan hon tuggade, men tankarna var någon annanstans. Med lite tur och hjälp från andarna skulle de vara hos hennes far redan nästa dag, vilket säkerligen skulle kunna kväsa de rykten som börjat florera. Men… det kunde ju lika gärna vara så, att spelpjäserna var flyttade och hennes farbröder snart skulle avslöja sina drag.
Tankarna avbröts av Shaariels rop. Hon såg upp och hon kände genast hur hjärtat sjönk i bröstkorgen. Långt innan Shaariel hunnit fram visste Nasrin vad som hänt. Det hon tyckte sig ha sett i ögonvrån blev nu lika tydligt för hennes inre som om det var precis framför henne. En vit falk i flykten mot en svart bakgrund. Jahzir.
“Zaahl.” Hennes röst var inte mer än ett andetag när hon gled upp vid hans sida. “Förlåt, jag sa ingenting tidigare, men…” Hon skakade på huvudet, och blicken svepte oroligt över människorna omkring dem. “Jag trodde jag misstog mig. Jag ville tro det. Men nu…” Med ena handen om hans arm såg hon upp på honom, ögonbrynen i en orolig rynka över ögonen.
“Jag fruktar att min farbror Jahzir redan har män i staden. Om de fått reda på att vi– att jag– är här, så kommer alla vägar ut vara bevakade.”
Hon vände sig mot Shaariel. För ett ögonblick stod hon bara där, betraktade kvinnan i tystnad, som om hon övervägde om det hon tänkte säga ens var värt mödan. Sedan drog hon missbelåtet på mungipan och talade, om än motvilligt.
“Du måste också vara försiktig.” Hennes blick vandrade mellan Shaariel och Zaahl.
“Jahzir har alltid velat piska upp konflikter med ert folk,” fortsatte hon, rösten lägre. “Om han kan vända dessa rykten till en ursäkt att skada er, kommer han inte tveka. Om ni stannar för länge här…”
Nasrin tystande. Blicken dröjde sig kvar vid Zaahl och hon kände hur det knöt sig i bröstet av rädsla. Inte för sig själv, men för vad som kunde hända Zaahl om hennes farbror fick sätta klorna i honom. Jahzir, den yngsta av hennes farbröder, hade alltid haft ett rykte om sig att vara grym. Sadistisk rentutav.
“Låt oss bege oss.”
Aeron lät handen vila mot Elians axel medan han lyssnade efter ett svar. Kanske hade han hört fel trots allt. Eller så hade Elian bara talat i sömnen. Men så kom rörelsen – det låga prasslandet av tyg när Elian drog täcket närmare sig.
Aeron rätade på sig där han låg, blicken fäst vid den mörka silhuetten intill honom. De lågmälda orden skar i hjärtat. Det fanns något sårbart i hans röst, nästan som en rädsla som låg där, knappt hörbar men ändå omöjlig att ignorera.
Han kände sig skyldig att säga något. Någonstans var det ju trots allt han som var orsaken till det hela. Men vad kunde han säga? Sanningen var utesluten. Aeron andades ut i en tyst suck och flyttade sig närmare Elian.
“Det var bara en dröm, Elian,” viskade han lågt och lade en arm om honom i en betryggande omfamning. “Somna om.”
De låg tätt tillsammans nu. Aerons arm över Elians bröstkorg, handen vilande mot hans axel. Han rättade till kudden och lät sin andra arm vila under huvudet när han betraktade honom genom mörkret. Så här nära kunde han urskilja Elians ansiktsdrag, känna hans hjärtslag, märka hur hans bröstkorg höjdes och sänktes i takt med andningen. Så väldigt mycket vid liv.
Och något inom honom viskade att så måste det förbli. Att han skulle skydda Elian från den långsamma förändring som tiden för med sig. Att han skulle hålla honom intakt, oförändrad. Till varje pris. Aeron svalde och viskade lågt, knappt mer än ett andetag:
“Jag kommer inte låta något hända dig.”
Hålla trupperna redo.
Nasrins ögon smalnade, ögonbrynen rynkade i en outtalad fråga. Det kunde betyda allt – eller ingenting. Och någon ytterligare förklaring verkade inte vara att vänta. Ändå visste hon att Zaahl hittills inte hade farit med osanningar. Om det fanns något som direkt påverkade henne, litade hon på att han skulle berätta det förr eller senare. Kanske var det naivt. Men när deras blickar möttes såg hon något i hans ögon. Vad det var kunde hon inte riktigt tyda. Eller så var hon bara rädd för att veta vad det var.
Och mer tid att grubbla över det fick hon inte, för Shaariel ställde plötsligt den ödesmättade frågan. Nasrin drog in ett skarpt andetag och lät blicken vandra mellan Zaahl och Shaariel. Båda två såg på henne som om hon skulle ha svar på frågan. Hennes blick dröjde sig kvar vid Zaahl. För henne hade det varit ett enkelt val, om hon fått samma fråga, och självklart hade hon valt sitt folk. Fast samtidigt… Någonting djupt inom henne viskade att det kanske inte alls hade varit så självklart.
När han tog hennes hand andades hon lättat ut och ett leende spred sig bakom sjalen. Det växte sig större och större, tills det blev till ett klingande skratt när han drog med henne in i folkmyllret. Med ett kort ögonkast över axeln skymtade hon Shaariel som nästan såg snopen ut, omgiven av deras riddjur.
Nasrins blick mötte Zaahls igen, och hennes ögon varma av leendet som fortfarande lekte på hennes läppar. En glimt av tacksamhet skymtades, precis som något mer. Något djupare.
“Vilken charmerande vän du har,” sa hon när hon var säker på att de kommit utom hörhåll. “Är det ett vanligt sätt ni hälsar på folk– genom att försöka ha ihjäl dem?” Hon tryckte mjukt hans hand och sköt honom en retsam blick medan de tog sig fram genom den livliga gatan. Myllret runt dem fick henne att gå tätt intill honom, nästintill tryckt mot hans sida.
Här fanns människor från alla möjliga trakter – handelsmän från kusterna i välskurna dräkter, deras hy mörk av solen; väverskor från de nordligaste delarna av öknen med sina tunna, praktiska kläder. Här och var skymtades även handelsresande från fjärran länder, de få som lyckats trotsa öknen tillsammans med—välbetalda—vägvisare. Det var lätt att smälta in, men Nasrin sträckte sig ändå mot Zaahl och drog upp sjalen för att täcka hans ansikte. De kunde inte vara nog försiktiga.
Efter en liten stund var de tillbaka vid den blinda kvinnan med det lilla barnet och medan Zaahl återgick till att leta kläder, kikade Nasrin in i ståndet bredvid. Där såldes små udda figurer och leksaker– lersnidade djur målade i glada färger, snurror av papper och målade träkulor. Ett nostalgiskt leende smög sig över hennes läppar när hon lät fingrarna röra vid en av snurrorna. Minnet av skratt, stolta röster och leende fränder svepte över henne, och utan att tänka på det la hon handen mot bröstet, över den plats där soltopasen hängde. Var det den sortens minne hon skulle framkalla när hon använde stenen?
Hon höjde blicken, som för att fråga Zaahl, men innan hon hann vända sig om fångade något i ögonvrån hennes uppmärksamhet. Magen knöt sig. Hon svepte blicken längs gatan. Var det bara en inbillning? Ett hjärnspöke framkallat av gamla minnen? Hennes ögon smalnade en aning när hon försökte urskilja vad det var hon tyckte sig ha sett. Men det enda som hon skymtade var ryggarna på några svartklädda, beväpnade män. Hon svalde. Kanske oroade hon sig i onödan.
Hon blinkade till och vände sig tillbaka mot klädståndet och försökte skaka av sig känslan av obehag.
“Har du hittat något som passar?”Hennes blick fann Zaahl och för ett ögonblick blev hon faktiskt lugnare. Tryggare.
Trots alla tankar hade Aeron snabbt fallit i en drömlös sömn. Det han bevittnat under dagen hade kunnat hålla vem som helst vaken, men för honom hade den största oron varit Elians hälsa. Kanske var det just därför han började vakna när den andra rörde sig oroligt bredvid honom, fångad i en mardrömsriden sömn.
Den låga viskningen fick honom att vända sig mot Elian, ögonen fortfarande slutna, halvt kvar i sömnen.
“Sa du något?” mumlade han utan att tänka på vem han frågade, rösten knappt mer än en viskning. Det dröjde ett hjärtslag – kanske två – innan hans medvetande vaknade tillräckligt för att orden skulle registreras ordentligt. Och när de gjorde det, blev han plötsligt klarvaken.
Även om han knappt kunde urskilja mer än Elians siluett i mörkret, öppnade han långsamt ögonen. En tvekan höll honom tillbaka för ett ögonblick, men sedan lät han handen under täcket sträcka sig försiktigt ut och röra vid Elians axel.
“Vad sa du för något?” viskade han. Om Elian fortfarande sov ville han inte väcka honom, hade orden fått honom att bli alldeles kall inombords. Hade han hört rätt? Hade Elian sett något i laboratoriet trots allt? Eller… hade ritualen misslyckats? Aeron svalde. Eller mindes han något? Tankarna snärjde sig i varandra medan han knöt sin bandagerade hand under kudden. Kanske var det ingenting. Kanske var det bara sömnens osammanhängande svammel.
Nasrin höll blicken lika hård som tidigare, fastnaglad vid Shaariel. Inte en muskel rörde sig, förutom en knappt märkbar ryckning under ena ögat. En hård knut formades i hennes bröst, en isande känsla som tycktes snärja sig runt hennes hjärta. Hon hörde knappt svaret på Zaahls fråga. Långsamt sjönk hennes blick medan tankarna snurrade i huvudet och hon bet hårt ihop käkarna.
Om rykten påstod att hon övergett sin far… Så skulle det tolkas som ett tecken på svaghet och ingjuta mod i rivaliserande klaner. Och då skulle ingen motsätta sig att hennes farbröder ‘agerade för att stoppa blodspillan’. Men det var inte det värsta. Om de istället trodde att hon sökte förråda sin far…
Hon kände hur hjärtat slog i otakt mot knuten i bröstet. Hennes blick for upp till Zaahl. I en snabb rörelse grep hon tag om hans arm och vred honom undan från Shaariel, drog honom närmare.
“Vi måste ge oss av. Nu,” väste hon lågt, blicken fäst i hans. Hennes ögon lyste av en blandning av rädsla och ilska. “Jag måste tillbaka till min fars sida. Annars är jag rädd att allt varit förgäves.” Hon bet sig i läppen, blicken sökandes efter svar i Zaahls ansikte. Hon hade varit borta i ett halv månvarv. De visste inte hur länge dessa rykten florerat. Såvitt de visste kunde de likagärna börjat spridas samma dag hon gav sig av.
Hon svalde mot torrheten i halsen och hennes blick flackade mot Shaariel innan hon åter såg upp på Zaahl. Hennes grepp om hans arm var hårt utan att hon insett det. När hon väl insåg det släppte hon honom genast, men blicken förblev fast i hans.
“Och tro mig,” fortsatte hon lågt, “om det finns ett enda av dessa rykten som mina farbröder kan vända till sin fördel, så har de redan gjort det.” Hon nickade för sig själv, tankarna snurrandes. Det som väntade henne i Talvirah kunde vara värre än vad hon någonsin föreställt sig. Nästan värre än att giftas bort. Oavsett vad skulle det vara som att kliva rakt in i en lejonkula. Kunde hon begära det av Zaahl? Tankarna avbröts tvärt när hon plötsligt mindes vad Shaariel nyss sagt. Hennes blick sköt tillbaka mot den andra kvinnan, skarp och utmanande.
“Du sa att er folk behöver Zaahl.” Rösten var lika befallande som tidigare. “Vad menade du?” Hon vände sig tillbaka mot henne, men blicken gick snabbt tillbaka till Zaahl.
“Vad menar hon?”
Aeron märkte inte om Elians blick dröjde sig kvar lite för länge. Hans var upptagen med att klä av sig, och utan att lyfta blicken svarade han med ett svagt ‘mhm’ på Elians fråga. Han noterade inte ens vart den andre pekat.
Ritualen hade tagit på krafterna och det var med en förnöjd suck som han la sig till rätta i sin systers säng. Madrassen var betydligt mjukare än hans egen, och han insåg att han borde göra det till en vana att använda den när hon var borta. Det var först då som han såg upp på Elian som stod där och såg lite bortkommen ut. Aeron hann knappt öppna munnen för att fråga vad som var fel innan Elian kom närmare – och till hans förvåning kröp ner bredvid honom under täcket. Hans ögonbryn höjdes svagt, men han protesterade inte.
Han hade tänkt påpeka att den andra sängen var hans och att de nu båda låg i hans systers säng. Men han förblev tyst. Istället smög sig ett leende fram på hans läppar. Han hade inget emot närheten – i ärlighetens namn uppskattade han den.
Med en ledig rörelse sträckte han sig över Elian för att vrida ner lågan på oljelampan som stod nattduksbordet. Rörelsen förde dem ännu närmare varandra och för ett ögonblick snuddade hud vid hud.
“Helt säker,” viskade han tillbaka. Hans blick dröjde vid Elians ansikte i ett ögonblick. Sedan vred han av lampan, och rummet sjönk ner i mörker. Långsamt lade han sig till rätta igen och slöt ögonen.
Sängen var inte ämnad för två personer och det var nästintill omöjligt att inte råka röra vid varandra. Aeron kände sig plötsligt plågsamt medveten om värmen från Elian, om tyngden av hans närvaro. Blotta avståndet – eller snarare bristen på det – fick hans hjärta att slå hårdare. Han öppnade ögonen och vände blicken mot Elian. I mörkret kunde han knappt urskilja mer än en siluett. Borde han ha sagt något? Han visste att det var egoistiskt att inte göra det. Men på något sätt kände han att Elian var hans, om så bara för den korta tid han skulle stanna i staden. En vän, någon att hålla fast vid, att ha för sig själv, även om det bara var för en stund. Aeron drog ett djupt andetag och lät blicken glida upp mot taket.
“Sov gott, Elian,” viskade han lågt.
Aeron studerade Elian, armbågen vilande mot soffan och kinden lätt lutad mot sin knutna näve. Hans blick var svår att tyda, de bärnstensfärgade ögonen följde Elians små rörelser – hur han skakade på huvudet, tvekan i hans ansikte. Den där osäkerheten som Aeron alltid tolkat som blygsamhet. Men nu…
Det högg till inom honom när han insåg att det kanske var något annat. Kanske var det samma osäkerhet som de flesta hyste runt honom. Den som bottnade i den instinktiva rädsla han och hans likar tycktes väcka hos andra. Insikten fick honom att sänka blicken och något sorgset passerade över hans ansikte innan det försvann lika snabbt.
Men när Elian tog till orden, såg Aeron upp igen, och hans uttryck var som vanligt oberört.
“Du är aldrig till besvär, Elian,” sa han lågt och gav honom en lång, allvarlig blick som för att understryka sina ord. “Kom ihåg det.” Hans blick dröjde kvar vid Elian ett ögonblick till innan det vaga, bekanta leendet återvände till hans läppar. Sedan reste han sig och sträckte sig efter den lilla oljelampan på bordet. Med en kort gest bad han Elian att följa efter honom, och tillsammans lämnade de rummet, rörde sig genom den dunkla korridoren och uppför den smala trappan.
“Se upp var du sätter fötterna,” varnade han med en road blick över axeln. “Katten verkar ha en agenda att få folk att trilla ner.” Trappan var redan förrädiskt belamrad med böcker och skriftrullar, vilket i sig gjorde att man fick akta sig.
Övervåningen var snarlik undervåningen – enkel men fylld av ting som antydde en familj med särskilda intressen. Fyra dörrar ledde vidare in i huset och en stege sträckte sig upp mot vindsloftet. Aeron öppnade en av dörrarna och klev in, vred upp ännu en oljelampa och lät dess varma sken fylla rummet.
Det var sparsamt möblerat, med två sängar placerade i varsin ände, byråer och klädskåp. Väggarna kantades av bokhyllor, fyllda med samma underliga ting som på nedervåningen – gamla böcker med ryggar märkta av ett främmande skriftspråk, djurkranier och en uppstoppad iller som poserade bredvid en burk med suspekt innehåll. Någon jord på golvet fanns inte, men mellan mattkanterna syntes djupa revor, som om möbler ofta släpats över plankorna. Det var ett anonymt rum, ett som inte berättade mycket om de som bodde där. Eller så var det kanske precis det som det gjorde.
Aeron kvävde en gäspning och ställde ifrån sig oljelampan på nattduksbordet vid den säng han slog sig ner på. Båda sängarna var bäddade, om än slarvigt, och inget överkast dolde lakanen.
“Känn dig som hemma.” Han gav Elian en betryggande blick innan han snörade upp skjortärmarna. Utan vidare eftertanke drog han sedan skjortan över huvudet och kastade den till sängens fotända.
De små, svarta symboler som tidigare kunnat skymtas på hans underarmar blev nu åter synliga. Och de var inte de enda som märkte hans hud. Upp på armarna, över axlarna och ut över både hans rygg och bröst löpte rader av symboler etsade i koncisa mönster. Nästan som tryckt text av ett främmande språk.
Åsynen av Zaahl var skönare än den av en oas i öknen. Lättnaden sköljde över henne i samma ögonblick som han uppenbarade sig i dörröppningen. En lättnad som snabbt förbyttes till förvirring, och för ett ögonblick stod de alla tre där – chockade, oförstående, mitt i en situation ingen av dem riktigt verkade ha kontroll över. Sedan gick det upp för Nasrin varför den mjuka dialekten hade känts bekant. Kvinnan framför henne var en av Zaahls egna. Hon hade kommit för att hämta honom.
Sekunden som knivseggen lättade från hennes hals, drog hon sig undan, instinktivt tryckte hon sig bort från kvinnan som hållit henne fast. Med en snabb rörelse vände hon sig om för att se vem det var, samtidigt som hon omedvetet sökte sig närmare Zaahls sida. Fingrarna gled upp mot halsen, masserade platsen där stålet just hade hotat att skära genom hennes hud.
Hennes blick sökte sig till Zaahl. För ett ögonblick hade hon trott att det var ute med henne. Men så hade han kommit till hennes undsättning. Igen. Hans hand på hennes axel var betryggande, och utan att tänka på det lade hon sin egen hand mot hans rygg.
Hon hann inte svara på hans fråga förrän kvinnan, Shaariel, bröt in med sina anklagelser. Orden fick Nasrins blick att genast skjuta mot henne och ilskan flammade upp i de gröna ögonen. Hon bet ihop käkarna, höjde trotsigt hakan och stirrade kallt på kvinnan. Barbar? En fnysning undslapp henne och hon öppnade munnen för att fräsa något tillbaka, men något Zaahl sa hejdade henne. Hennes blick flackade kort till honom, innan hon åter spände den i Shaariel.
“Angenämnt.” Hennes tonfall sa motsatsen. Allt i hennes hållning, från de spända axlarna till de ilsket rynkade ögonbrynen, vittnade om att hon inte tyckte det var det minsta angenämt – snarare tvärtom. Men Shaariels reaktion på hennes namn gick inte omärkt förbi. Nasrins ögon smalnade.
“Du verkar förvånad över vem du just hotade till livet,” sa hon, rösten var sammanbiten när hon granskade ökenalven framför sig. Hennes hand föll från Zaahls rygg när hon tog ett steg närmare. “Du vet vem jag är. Hur?” Det var mer en befallning än en fråga. “Vad vet du om mig?” Rösten var fortfarande vass, men ilskan hade dämpats. Inombords snurrade tankarna redan – en obehaglig föraning om att männen hon rest med måste ha spridit rykten om henne. Kanske hade de använt hennes namn som en förevändning för att attackera ökenalverna. Och det… det skulle inte förvåna henne det minsta.
Det var med blandade känslor som Nasrin betraktade hur Zaahl metodiskt vred ur ädelstenarna ur dolkskaftet. Bakom sjalen drog hon lite uppgivet på mungipan. Hon hade haft dolken i flera år, och hon skulle ljuga om hon påstod att den inte betydde något för henne. Men det här var deras bästa alternativ. Och när hon väl bestämde sig för något, fanns det få som kunde få henne att ändra sig.
Ånger kände hon dock inte över dolken. Nej, den enda ånger hon hade var över sitt eget förslag att posera som hans hustru. Han ville verkligen att hon skulle få äta upp det. Hon skulle till att fräsa något åt honom men orden fastnade i halsen när han kom så nära inpå. Det knöt sig i magen och hon blev alldeles stilla. Hennes blick mötte hans, men det var inte utan ansträngning hon lyckades hålla kvar den intensiva ögonkontakten. När han slutligen såg sig omkring andades hon tyst ut. Ett andetag hon inte ens varit medveten om att hon hållit inne.
“Tsk, var inte orolig. Vad kan hända?” sa hon efter honom, rösten retsam och nästintill arrogant. Hennes blick dröjde vid dörröppningen innan hon vände den till riddjuren. Särskilt den sura märren vars tyglar hon nu höll i. Ögonen smalnade i ett tyst hot om att stoet skulle hålla sig i schack.
Medan hon väntade började tankarna vandra till vad som väntade härnäst. De var knappt en dagsfärd från Talvirah. Om de kunde ta sig ut ur handelsstaden inom några timmar skulle de vara framme innan solen gick ner nästa dag. Hon kom på sig själv med att undra vad Zaahl skulle tycka om hennes hem, vad hon skulle visa honom. Det fick henne att le för sig själv.
Men leendet förvandlades till en förvånad flämtning när hon plötsligt kände stål mot sin hals. För ett ögonblick var hon säker på att det var en av hennes farbröders män. Att hennes resa var över. Att de hade sett henne och nu skulle ha ihjäl henne. Ilska bubblade upp i henne. Hon vägrade dö i någon smutsig gränd.
Men så insåg hon det som inte stämde överens med den bilden. Rösten som talade var en kvinnas och blandade sig med en kryddig parfym. Det fanns en hint av en dialekt hon kände igen, även om hon inte kunde säga från vart. Det hejdade henne från att göra något dumt och hon höjde långsamt händerna i en avvärjande gest.
“Om jag har tagit något från dig,” sa hon lågt, rösten darrande av något som kunde misstas för rädsla, “så varsågod att ta tillbaka det.”
“Du behöver inte hålla en kniv mot min strupe för det,” fortsatte hon sedan, rösten högre. Högre än vanlig samtalston men fortfarande skälvande. Men det blev tydligt nu att det inte var av rädsla, utan av ilska. Hennes blick flackade mot dörren. Hade Zaahl hört henne? Vågade hon ropa efter honom? Bladet som trycktes mot hennes strupe fick henne att tveka och tankarna spann febrilt efter en lösning ur situationen.
Nasrin såg förbryllat på Zaahl, ögonbrynen rynkade i oförståelse. Vad menade han…? Det hon hade sagt dagen innan…? Men innan hon hann fundera vidare grep han tag i hennes hand och ledde henne bort från damen och den lilla flickan. Hon hann knappt kasta en ursäktande blick över axeln innan de försvann in i myllret av människor.
“Zaahl–” började hon, men avbröts när han istället började tala om andra sätt att få tag på pengar. Hennes blick flackade ner mot dolken, men for genast upp till honom igen när han antydde stöld. Ögonen smalnade, och hon knuffade honom lätt i sidan medan de gick.
“Vi ska inte dra till oss mer uppmärksamhet,” väste hon. Som om hennes egna ord påminde henne om att vara försiktig, drog hon snabbt upp sjalen igen för att dölja sitt ansikte. Instinktivt svepte hennes blick över folkmassan omkring dem, men ingen verkade ha lagt märke till henne – än mindre känt igen henne.
Eller? Kanske var det bara hennes egen oro som spelade henne ett spratt. Eller bara den överväldigande staden och myllret av människor efter en sådan lång tid i öknen. Men plötsligt kändes det som om det visst var någon som hade ögonen på dem.
“Det är för riskabelt att sälja något av djuren,” sa hon lågt medan de banade sig väg genom de trånga gatorna. “Om någon får en tillräckligt bra titt på märkningen kan de känna igen dem.” Hon lutade sig närmare Zaahl medan hennes uppmärksamhet fortsatte att vara riktad mot omgivningen. Längre bort skymtade hon vakterna igen.
“Jag har inga problem att offra en eller två av ädelstenarna om det hjälper oss,” fortsatte hon och mötte hans blick, hennes ögon varma av leendet som doldes bakom sjalen. “Det viktigaste är att vi gör det snabbt och utan att dra till oss uppmärksamhet.” Dessutom kommer vi säkert behöva dina vapen. Men de orden yttrade hon inte högt, även om de syntes i hennes blick som åter flackade mot människorna omkring dem. Egentligen ville hon varken byta bort eller förstöra dolken. Fingrarna spändes kring stoets tyglar och hon bet ihop käkarna vid tanken. Men det var deras bästa alternativ. Och någonstans inom sig visste hon att det var hon som behövde göra uppoffringar, särskilt med tanke på hur villkorslöst Zaahl hade valt att hjälpa henne.
“Där..!” Nasrin kunde skymta skyltar längre fram, precis som den gamla damen hade sagt. Hon nickade diskret i deras riktning. Byggnaden var ingen enkel handelsbod, utan ett av de vitputsade husen. Ett diskret men ändå tydligt tecken på att verksamheten där inne var mer än bara vanlig handel.
“Gå in du, det är nog bäst,” sa hon när de stannade framför dörren. “Jag håller i djuren här utanför.” Hans tidigare ord ekade i hennes huvud och hon vände blicken från dörren till honom igen. “Jag stannar precis här,” försäkrade hon, rösten mjuk. “Så du lämnar mig inte.”
Aeron hade intagit en bekväm position i soffan, benen avslappnat i kors och ena armen vilande mot ryggstödet. I den andra handen höll han sin brödbit som han betraktade medan han långsamt tuggade. Det var först när Elian påpekade att hans syster kunde ta illa vid sig som han såg upp. Ögonbrynen höjdes lätt när han granskade Elians uttryck – var det oro han såg, eller kanske en skymt av skam?
“Hm, du har rätt,” medgav han efter en kort tystnad, en svag rynka mellan ögonbrynen innan det ersattes av ett litet leende. “Det är nog bäst om du sover i min säng,” fortsatte han med en lätt axelryckning och tog ytterligare en tugga av brödet. Visserligen tvivlade han på att hans syster skulle märka – än mindre bry sig om – att någon annan sovit i hennes säng. Men hon var oberäknelig, och för säkerhets skull var det nog bäst att han tog hennes plats istället.
När han ätit upp brödbiten sänkte han handen till knät och hans uppmärksamhet gick tillbaka till bandaget, det som Elian tidigare skänkt oroliga blickar. Aeron knöt lätt handen innan han såg upp på sin vän, ett svagt men outgrundligt leende på hans läppar.
“Tänk inte mer på det,” sa han lågt. “Det var helt och hållet mitt fel.”
Någonstans i huset klämtade en klocka med svaga toner, en påminnelse om hur sen timmen var. Vid ljudet kände Aeron tröttheten svepa över sig och han fick kväva en gäspning bara vid tanken på sömn. Han lutade sig tillbaka i soffan, blicken fortfarande på Elian.
“Jag kan ordna mer mat om du fortfarande är hungrig,” sa han lugnt, “men annars tror jag det är dags att vi lägger oss.”
Nasrin ångrade omedelbart sina ord. Hon sköt honom en sur blick, lika vass som den bruna märren brukade ge honom, och hade hon kunnat hade hon gärna huggit efter honom också. Istället blev det en grimas som doldes bakom sjalen, följt av ett lågt muttrande över hur han vältrade sig i sin egen självgodhet. Hon hade en känsla av att han skulle ta tillfället i akt och reta gallfeber på henne. Kanske skulle det ändå sluta med att hon satte tänderna i honom.
Men hennes irritation skingrades när hennes uppmärksamhet fångades av människorna och staden runt omkring dem. Handelsstaden var en plats av liv och rörelse, en kaotisk blandning av ljud, dofter och färger. Som på något sätt ändå följde sin egen ordning. Efter nästan två veckor i öknen var det en lättnad att åter vara omgiven av andra människor. För en stund glömde hon bort de faror som väntade.
Hon hade nästan förlorat sig själv i stadens rytm när Zaahl plötsligt drog sig till hennes uppmärksamhet och det stannade vid ett av de många stånden. Hon satt av sin häst och såg sig omkring. De befann sig på en av de mindre gatorna, men det var fortfarande gott om folk som rörde sig där– handelsmän, springpojkar och andra resande, alla upptagna med sina egna ärenden. Längre bort skymtade hon några vakter. De bar det kungliga emblemet, men det var ingen garanti för att deras lojalitet faktiskt låg hos familjen Tenir.
Men för tillfället verkade ingen bry sig om varken henne eller Zaahl och hon drog tyglarna över stoets hals för att vända uppmärksamheten till de varor som utbjöds. Hennes blick landade omedelbart på de handgjorda smycken som var prydligt uppradade. De var enkla men vackra, gjorda av flätade band, glaspärlor och målade stenar. Deras värde var ringa, men hantverket var omsorgsfullt. Nasrin lät fingrarna löpa lätt över ett av armbanden medan hennes blick svepte över utbudet.
Zaahls ord fick henne att se upp. Hans ögon lös av retsamhet och hennes ögonbryn drogs ilsket samman. Hon fnös irriterat.
“Det enda som skulle komplettera dig är en munkavel,” fräste hon och vände demonstrativt tillbaka uppmärksamheten mot smyckena. “Ta vad du vill. Men kanske inte något för iögonfallande,” lade hon till, denna gång med en lägre ton och en snabb, menande blick mot honom. Han var tillräckligt iögonfallande som han var.
Hon vände sig mot den blinda gumman och den lilla flickan som såg oförstående mellan henne och Zaahl. Nasrins blick mjuknade och hon drog ned tyget som täckte hennes ansikte innan hon log mot barnet.
“Vi blev tyvärr av med våra mynt–” hon höll fram sin välsmidda dolk med en enkel gest mot ädelstenarna som var infällda i dess skaft– “men kanske kan vi betala med en av de här?” Flickan såg storögt på ädelstenarna innan hon vände sig mot den gamla damen och viskade något i hennes öra. Kvinnan funderade länge, så pass länge att Nasrin kastade en snabb, orolig blick mot Zaahl.
“Jag kan inte ta emot sådan betalning,” sade hon till slut. “Som ni ser är jag gammal och blind, och mitt kära barnbarn är för ung för att hjälpa mig förstå värdet av ädla stenar.” Nasrin kände hur hjärtat sjönk.
“Men,” fortsatte damen, “längre ned längs gatan finns både en panthandlare och juvelerare. Om det inte är för mycket besvär så kan ni få mynt för era ädelstenar. Och jag lovar er ett bättre pris på varorna. För ert tålamod.”
Nasrin såg fundersamt mellan damen och den lilla flickan innan hon nickade och skidade dolken. Hon flyttade sig närmare Zaahl, ena handen mot hans arm och sänkte rösten.
“Det är en bra idé att få mynt. Det kommer att göra allt vi behöver köpa mycket enklare.” Hon såg frågande på honom. “Jag kan skynda mig dit medan du hittar nya kläder.”
Zaahl hade rätt i att de behövde en trovärdig anledning till varför de reste tillsammans – både nu och senare. Handelsstaden kunde mycket väl krylla av män som var lojala till hennes farbröder, men det var ingenting jämfört med den fara som väntade i Talvirah. Nasrin nickade långsamt medan hon övervägde hans ord, blicken sänkt i en fundersam min. Men när han började föreslå roller såg hon genast upp på honom med rynkade ögonbryn. Hon fnös åt hans flin och skakade på huvudet med en oimponerad min. Helt övertygande var den dock inte, för i hennes mungipor spelade ett litet leende som hon inte kunde dölja. Vad hon inte visste då var att hon troligtvis skulle få äta upp sin skepsis senare.
När Zaahl reste sig för att se till djuren gjorde Nasrin detsamma. Omsorgsfullt började hon att skaka ur sanden ur plädarna. I ögonvrån såg hon hur den bruna märren och Zaahl utbytte något som mest kunde liknas vid hatiska blickar. Det fick henne att skratta tyst för sig själv medan hon rullade ihop plädarna.
“Jag hoppas det finns socker nere i staden,” sa hon då hon gick fram mot packningen med plädarna under ena armen. Hon var bara någon meter ifrån Zaahl då han kastade getköttet till henne, vilket hon fångade enkelt med sin fria hand. Ett leende spred sig över hennes läppar och hakan höjdes en aning medan hon lät blicken vandra mellan den bruna märren och Zaahl. “Det har hästarna verkligen förtjänat.” Leendet hade blivit större, nästintill illmarigt. Hon satte sig på huk vid packningen, men lät blicken vila på honom ett ögonblick längre innan hon började stuva undan plädarna i sadelväskorna.
Solen hade klättrat en bit på himlen när de var redo att ge sig av. Nasrin hade knutit sin sjal runt huvudet och ansiktet. Endast hennes ögon syntes mellan det mörka tyget. Hon tänkte inte ta några onödiga risker nu när de närmade sig staden.
Framför dem bredde den ut sig– en brokig, kaotisk samling av sten, lera och tyg, byggd kring den livgivande oasen som hållit karavaner vid liv genom århundraden. Några boningar var uthuggna direkt ur de få klippor som reste sig i utkanten, medan resten av staden bestod av vitputsade lerhus. Smala gränder och öppna torg bands samman av färgglada tygstycken, spända över gatorna för att ge skugga åt både invånare och besökare. Trots den tidiga morgonen kunde de redan höra stadens myller. Röster blandades med ljudet från kameler och tygmarkiser som smällde i vinden.
Nasrin styrde det svarta stoet närmare Zaahl, blicken vandrande mellan honom och staden. Hon kunde känna hur pulsen steg i bröstet ju närmare de kom och en sorts skräckblandad förtjusning lös i hennes ögon.
“Officiellt tillhör staden de styrande i Thel Shaen,” sa hon lågt, så att bara han kunde höra. “Men de få soldater som bär Ormdrottningens sigill har ingen verklig makt att skydda karavanerna från de olika klanerna,” fortsatte hon sedan och log bakom sjalen. Det fanns en viss stolthet i hennes röst, något som grundade sig i det där okuvliga inom henne. Hennes folk, nomaderna, skulle aldrig låta sig kuvas helt av kustens härskare.
“Så… troligtvis kommer både män från mina farbröder och andra klaner att vara här för att kräva betalning av handelsmännen för att beskydda dem,” förklarade hon, ögonbrynen rynkade över hennes ögon då hon sneglade på Zaahl. “Eller… snarare en avgift för att inte bli anfallna när de fortsätter ut i öknen.”
Hon tvekade inför vad hon skulle säga härnäst och suckade. Blicken vändes mot staden framför dem.
“Jag tror det säkraste är att vi säger att vi är på handelsresa, men att en del av vår last gick förlorad i stormen,” sa hon till slut, medan hon drog sig till minnes sin skeptiska reaktion på hans tidigare förslag. Hon himlade lätt med ögonen “…Och att du är min make.”
När Elian satte sig upp tycktes Aeron först vilja protestera, men han hejdade sig. Hans axlar sjönk och han slappnade av där han satt. På Elians begäran att han skulle äta med honom log han bara svagt och nickade kort, knappt märkbart. Han hade inte ätit under kvällen– något han ofta glömde– och nu gjorde sig hunger påmind.
Hans blick följde Elians ned till den bandagerade handen. Han skulle just till att förklara vad som hänt när Elian försiktigt förde handen mot sitt ansikte. Orden fastnade i halsen på honom av den ömma gesten och för ett ögonblick trodde han att Elian tänkte kyssa hans hand. För första gången på länge blev han fullständigt mållös. Hans blick var fäst vid Elians ansikte och han blev plötsligt medveten om hur nära de var nu när han satt sig upp.
Han återfick sansen och lät blicken sjunka till sin hand. Långsamt andades han ut och slöt fingrarna över bandaget.
“Jag skar mig,” sa han lågt, rösten hes. Han svalde mot torrheten i halsen och sänkte sedan handen till knät igen. Hans blick sökte sig till Elian genom de mörka lockarna som fallit ner över hans ansikte.
“En av kopparna föll i golvet. Men det är ingen fara,” förklarade han och det vaga leendet återvände till hans läppar. Hans blick dröjde kvar vid Elians ansikte ett ögonblick innan han reste sig.
“Sitt kvar du, jag hittar något att äta,” sa han med en sista, betryggande blick till Elian och lämnade rummet. När han kom tillbaka igen var det med två glas vatten, några skivor bröd, smör och ost. Han ställde ned brickan och skrattade plötsligt till.
“Det här är höjden av min kulinariska förmåga,” sa han med skrattet kvar i rösten. Han såg nästan ursäktande på Elian, blicken vandrade mellan den torftiga brickan och hans vän. Leendet dröjde sig kvar på hans läppar då han satte sig ned och tog för sig av maten.
“Du kan ta min systers säng sen,” sa han efter en stund. “Vi delar rum, men hon är bortrest. Och jag tror nog hennes säng är bekvämare än soffan.”
Motvilligt drogs hon ur sin sömn, väckt både av gryningsljuset och rörelsen intill henne. Hon mumlade tyst i protest och begravde ansiktet djupare mot hans varma bröstkorg. Ett ögonblick passerade innan hon vaknade till och insåg att det var Zaahls bröstkorg hon gosat in sig mot. Hennes tidigare fånge.
Hon blev genast klarvaken och slog upp ögonen. Med en rosig ton på kinderna kikade hon upp på hans leende ansikte. Hans ord tog ytterligare ett ögonblick för henne att bearbeta. Hennes tankar snurrade mer kring den gångna natten än den kommande dagen. Hon låg fortfarande i hans famn. Hon måste ha legat så hela natten, skyddad mot den värsta kylan. Och även om hennes kropp var lite stel kände hon sig… utvilad. På fler sätt än bara kroppsligt. Det betydde dock inte att hon hade någon större lust att lämna hans varma omfamning. Hon kunde inte hjälpa sig själv från att le åt både tankarna och hans leende.
“Tsk, varför ha så bråttom? Det är fortfarande tidigt,” mumlade hon lågt, slöt ögonen och rättade till sig som om hon faktiskt tänkte somna om. Men det nöjda leendet på hennes läppar ersattes snart av en missbelåtet min och hon öppnade ögonen igen med en suck. “Men du har rätt,” erkände hon och drog sig motvilligt ur hans famn. Hon kvävde en gäspning medan hon satte sig upp och lät blicken svepa över deras lilla läger innan den föll tillbaka på Zaahl.
“Jag har tänkt på en sak…” började hon samtidigt som hon drog fingrarna genom sina mörka lockar för att reda ut dem. Med tankfull blick studerade hon honom innan hon fortsatte, “Jag tror det är bäst att vi inte berättar sanningen om hur vi träffades. Vi borde komma på en annan historia.”
“Även om några av de andra männen jag reste med överlevt, så är det säkrast om vi har en historia som inte för tankarna till soltopaser.” Hon tog ett djupt andetag, närmast en suck. “Något som får sanningen att låta bisarr och otrolig.”
Något som skulle få mina farbröder att tvivla på sina mäns ord, lade hon till för sig själv och vände fundersamt blicken ut mot öknen. Hon hoppades innerligt att deras färd ner till handelsstaden skulle gå smärtfritt och att ingen som kände igen henne skulle vara där. Men den allvarsamma minen i hennes ansikte sprack upp av ett leende. Hennes ögon smalnades av med en retsam glimt när hon såg tillbaka på honom.
“Oavsett vad vi kommer på så tror jag att du behöver nya kläder,” sa hon och hennes blick gled menande till hålet i hans byxben. Hennes blick fästes återigen i hans. “Nya kläder till dig, mat, vatten… och en historia. Vad tror du?”