Nasrin kände hur pulsen steg när han inte bara spottade i hennes riktning utan dessutom var så oförskämd att han knappt såg åt hennes håll. Som en kvinna av börd i allmänhet och ensambarn i synnerhet var hon inte van vid sådan fräckhet. Hon fnös. Vilken oförskämd och arrogant alv.
“Mellan oss två är det du om någon som är sinnesförvirrad som tror du är i en position att komma med några hot,” sa hon med en nedlåtande ton och ena ögonbrynet höjt då hon demonstrativt synade honom från topp till tå. Med ytterligare en liten fnysning vände hon bort blicken till öknen som bredde ut sig runt omkring dem.
“Vilket bevisligen är fallet eftersom du underskattat oss-” hon slängde en kort, menande blick mot honom och repen som band honom- “Fler än en gång. Men du behöver inte oroa dig, vi kommer nog slå läger snart, eftersom värmen tycks påverka dig så mycket.” Hon log ett falskt leende och höjde arrogant på hakan. Förnärmelsen över hans tidigare fräckhet fick fortfarande hennes hjärta att slå hårt och begärde att hon skulle ge igen ytterligare. Därför la hon till;
“Jag trodde ökenalver var bättre anpassade till öknen än så. Men det kanske bara är dig det är fel på.”
Utan att kunna hjälpa det log hon självsäkert, blicken fortfarande höjd framåt. En självsäkerhet som inte var helt ärlig, för han hade rätt i att de tog en risk som ännu inte sökt skydd från solen nu när den närmade sig zenit. Men hon visste att männen ville vänta in i det sista för att komma så långt från nattens lägerplats som möjligt. De ville inte riskera att hamna i ytterligare ett möte med ökenalver, särskilt inte samma som attackerat dem under natten. Tanken fick Nasrin att fortsätta i samma spår som tidigare.
“tsk, jag tror jag måste jaga ner en ny, bättre alv. Kanske någon av dina vänner vill göra dig sällskap?” tonen var sockersöt. Med ett lika sockersött leende såg hon ned på honom för att se hans reaktion i hopp om att hon träffat en öm punkt och göra honom upprörd. Att han faktiskt hade uttalat mordiska intentioner bara ett ögonblick tidigare verkade inte stilla hennes vilja att provocera honom.
När virvelvinden la sig var det som att hörseln kom tillbaka och det var först nu som hon insåg vilket oljud den orsakat. Genom damm och sand som fortfarande hängde i luften uppenbarade sig nu resterande av hennes män, några till fots, några på hästryggen. Nasrin tog ett steg tillbaka för att ge plats åt dem då de tog sig an alven. Med ena handen mot höften såg hon belåtet mellan männen och hennes byte. De var inte helt odugliga trots allt. Hennes blick sänktes till alven som blängde på henne. Ett triumferande leende spred sig på hennes läppar då hon tog ett par steg närmare.
“Patetiskt,” upprepade hon för att sedan ge en blick till männen som höll honom nere. “Bind honom,” beordrade hon och backade återigen ett par steg för att betrakta männen som började bakbinda hennes byte.
“Shayzadi, jag tror det är bäst om vi slår ihjäl den här-” började en av männen men avbröts av ett –tsk– från Nasrin. Den av männen som tagit sig igenom virvelvinden med henne klappade till den första mannen i bakhuvudet. Det fick Nasrin att fnysa men med ett snett leende såg hon ned på den bakbundna ökenalven.
“Han kommer komma till nytta,” sa hon kort och höjde nonchalant på hakan innan hon vände sig bort mot dit deras läger en gång varit.
***
Det hade tagit större delen av natten för dem att fånga in kameler och plocka samman det som fanns kvar av deras läger. Det hade redan börjat ljusna i öst när de äntligen fått tid att be gudar och andar att ta emot deras fallna vän till dödsriket. Och vid den tiden var det dags att ge sig av för att hinna ta sig vidare innan dagen blev för varm. Men trots den omtumlande natten var alla angelägna om att ge sig av från den plats de blivit anfallna och de hade kommit överens om att ta en omväg för att undvika att eventuella ökenalver kom och letade efter sin kompanjon som nu var i deras grepp. Ökenalven som de nu både bakbundit händerna på, såväl som ett rep runt hans hals som en av männen sedan fäst vid sadeln till sin häst.
Ett par timmar efter att de gett sig av hade solen stigit en bra bit över himlavalvet och nattens kyla hade redan bränts bort. Nasrin satt uppflugen på en av kamelerna och gäspade. En gäspning som både orsakades av nattens tumult såväl som tristess. De rörde sig försiktigt fram, männen tysta och alltid på helspänn. Missbelåtet drog hon på läpparna och såg sig över axeln till ökenalven som de hade på släp. Hon tyglade in kamelen till dess att hon var jämte deras fånge.
“Du vet, du ska vara tacksam att du fortfarande är i livet,” började hon, blicken nonchalant framåt, “Mina män vill se blod. Du hade faktiskt ihjäl deras vän.”
Hon såg slutligen ned på honom därifrån hon satt på kamelens höga rygg. Hon hade inte brytt sig om sin fånge så mycket tidigare, men nu kunde hon inte låta bli att studera honom där han haltade fram. Såret från pilen hade männen visserligen bundit upp, men endast så bra som krävdes för att han skulle kunna gå själv och inte tynga ned något av riddjuren. Kanske skymtades där en glimt av medlidande då hennes blick svepte över såret, men det hade lika gärna kunnat vara solen som spelade ett spratt. Ett litet leende prydde hennes läppar då hon drog undan sjalen som delvis täckt hennes ansikte.
“Man kan säga att du har mig att tacka för ditt liv,” rösten var road över hennes egen påhittighet och de gröna ögonen glimmade illmarigt.
Ökenalver. Det sög till i magen av en sorts skräckblandad förtjusning då Nasrin insåg att de var allt närmare sitt mål. Språket som spottades fram var främmande men utan tvekan det som talades av ökenalverna. Och trots att hon av sammanhanget förstod att det inte var några trevligheter som for ur munnen på alven kunde hon inte annat än att le självbelåtet. Hon hade länge funderat över hur de skulle nå sitt mål och få en ökenalv att hjälpa dem. En fråga som nu verkade lösa sig självt genom att hon lyckats skadeskjuta en som de senare kunde tvinga fram information ur.
Men hennes segervissa uttryck suddades snabbt ut då sanden runt alven steg upp i en virvelvind. Männen runt omkring henne hade gjort ansatts att följa hennes order, men deras hästar skyggade undan för sanden som piskades upp runt omkring dem. Tumult utbröt återigen då männen ropade och drev på de skrämda djuren att bli kvar och fortsätta cirkulera alven. Hennes egna häst reste sig på bakbenen och kastade med huvudet då den försökte ta sig undan anstormningen. Utan sadel och med bågen i ena handen var det svårt att både hålla sig kvar och mana på hästen framåt. Med ett tvärt kast från hästen slängdes hon av och landade framstupa ned i sanden. Pilarna for ut ur kogret och hon gav ifrån sig ett ilsket rop som dränktes i dånet från vinden. Sanden sved i ögonen och hon drog sjalen över mun och näsa då hon stapplade upp på fötter.
Ilskan kokade åter i hennes blod och med armen höjd över ögonen trotsade hon virvelvinden och fortsatte framåt. Inte en chans att hon skulle låta denna möjlighet gå till spillo. En skugga vid hennes sida uppenbarade sig som en av hennes män, även han till fots, men med samma beslutsamhet som hon. De utväxlade blickar som sa att de tänkt samma sak, även fast hon anade frustrationen över att hon gett sig in hetluften på detta sätt. Något hon ignorerade totalt.
Genom den vinande sanden kunde de snart urskilja konturerna av ökenalven i mitten av stormen. Vissheten att målet var nära gav henne förnyad kraft som gjorde att hon tillslut lyckades ta sig igenom barriären av vind och sand. Triumferande sträckte hon sig efter en pil. Men kogret var tomt och för bråkdelen av en sekund insåg hon att hon nu stod öga mot öga med en ökenalv utan något medel att försvara sig. Om det inte vore för mannen som också tog sig ut ur den virvlande sanden hade hon nog känt fruktan, men till det snärtande ljudet av hans piska fann hon åter sitt mod.
“Ge upp, alv, du kan inte vinna med dina patetiska små tricks!” hennes röst var fylld av det övermod hon kände och adrenalinet rusade i kroppen. Hon hade aldrig varit i en sådan situation tidigare och aldrig hade hon känt sig så levande som nu. Med en blick manade hon mannen att göra ett utfall med sin piska. De visste inte vad alven var kapabel till, men bara om de kunde få virvelvinden att upphöra skulle de andra komma till deras undsättning och säkerligen kunna övermanna honom.
Nasrin hade alltid gillat att slå läger ute i öknen. Det var någonting speciellt att sitta runt lägerelden som värmde i den kyliga natten, medan öknens tomrum bredde ut sig runt omkring en. Att få dela te och lågmälda samtal under den stjärnklara himlen till ljudet av vinden som rasslade mjukt i sanden. En längtansfull suck lämnade henne där hon satt. Om ändå sällskapet var bättre. Hennes gröna blick vandrade uttråkat mellan männen som följt med henne på denna exkursion. Deras enda syfte var att skydda henne om de skulle råka på något rövarband eller illasinnade ökenalver. Att försöka ha en konversation som höll någon form av mening eller intellektuell färdighet var omöjligt. Nu satt de istället sinsemellan och delade samma historier som kvällen innan och kvällen innan det. Uttråkat himlade hon med ögonen. Om bara något intressant kunde hända. De hade varit ute i öknen i nästan en veckas tid nu.
Deras läger var inte stort, endast tre tält, där det största var där hon sov och de andra två, mycket mindre, fick männen dela på. Men något annat var inte tänkbart för den enda dottern till Sheik Muhsin Goray, ledaren för Gorayklanen bland nomadfolket som levde i Harmasöknen. Nasrin gäspade och reste sig från sin plats vid lägerelden och gick med lätta steg bort till riddjuren. Kanske de skulle vara bättre sällskap. Där låg några kameler och tuggade slött, men de hade också några hästar med sig. Kameler var utan tvekan bäst lämpade för att ta sig genom öknen, men de var långsamma och hästarna de hade med sig var lätta, snabba och väl anpassade till det karga landskapet. Djuren verkade lugna och hon grävde fram en näve korn ur en sadelväska för att erbjuda till en av hästarna. Ett svart sto som nosade försiktigt mot hennes hand innan den väl började tugga i sig av kornet. Hon strök stoet över den silkeslena pannluggen och pratade lågt till henne. Såhär borta från lägerelden var nattluften kall och hon drog sin sjal tätare om axlarna och det mörka hårsvallet. Stoets tuggande var rogivande och hon lyfte blicken ut över dynorna som lystes upp av månen. De borde snart vara framme i ökenalvernas rike och snart komma fram till deras mål…
Hennes tankar måste ha vandrat för en stund men då stoet frustade och backade undan kom hon tillbaka till nuet.
“Lugn, vad är det med dig…?” hon strök stoet över halsen med djuret kastade med huvudet och tog ytterligare ett steg tillbaka. Även kamelerna verkade upprörda över någonting och reste sig mödosamt från sanden. När hon vände sig tillbaka mot lägerelden fastnade hennes blick på något som rörde sig i sanden. Nej. Det var sanden som rörde sig. Innan hon hann ropa till männen utbröt det tumult när män, kameler och hästar i panik försökte undkomma slukhålet som öppnats under deras läger. Nasrin hörde skriket från en av männen som inte hann undan men vände sig inte om för att se vem det var utan snubblande skyndade hon sig till en plats där sanden var stilla under hennes fötter.
Hennes hjärta bankade hårt i bröstet och hon såg sig förvirrat omkring på männen som räddat sig undan slukhålet. Någon pekade bort mot sanddynerna och ropade något om att det var en attack. Hennes blick gick instinktivt åt det hållet och mycket riktigt kunde hon se ett par figurer snabbt röra sig över sanden. Några av männen försökte fånga in hästarna för att ta upp jakten på ogärningsmännen. Men om de verkligen skulle hinna ikapp dem var tveksamt. Nasrins förvirring gick över till en brinnande ilska. Med vild blick såg hon sig omkring efter något och hennes blick fastnade på det koger pilar och bågen som fortfarande låg intill en av sadlarna. Hennes far må ha skämt bort henne med ädelstenar och fina tyger. Men hon hade också fått lära sig att jaga med både falk och pilbåge. Med en blick mot de flyende i fjärran tog hon beslutsamt upp bågen och la an en pil. Hon drog tillbaka strängen och lät pilen flyga iväg. Miss. Hon bet ihop tänderna och la an ytterligare en pil. Hon kunde se hur en av de flyende kom över krönet på sanddyn. I ett försök att stilla sitt bankande hjärta andades hon ut, siktade och släppte iväg pilen. Denna träffade sitt mål och adrenalinet brände genom hennes kropp i ett segerrus. I månens sken kunde hon se hur den andre gjorde ansats att hjälpa sin kompanjon och hon drog snabbt ytterligare en pil, fylld av övermod från sin tidigare träff. Men innan hon hann släppa iväg pilen försvann figuren bakom sanddyn. I närheten hade några av männen lyckats fånga in ett par hästar och med sablar och långa piskor redo kastade de sig nu upp på djuren för att skynda fram till den skadeskjutne.
Nasrin såg sig omkring, blicken sökandes efter en häst eller kamel som kunde ta henne till sitt jaktbyte. När det nu äntligen hände någonting skulle inte männen få ta på sig äran. En av männen hade ännu inte gett sig av på den häst han fångat in och hon slängde kogret över ena axeln innan hon skyndade sig mot honom.
“Ge mig hästen…!” beordrade hon honom innan han kommit upp på dess rygg. Djuret var stressat och ögonvitorna syntes, men utan att tveka tog hon tag om dess man och svingade sig upp på dess rygg. Det var knappt så att hon hann fatta tag om tyglarna innan hon sporrade hästen ut i öknen efter de andra.
Männen cirkulerade runt den skadeskjutne med dragna sablar och piskor som ven genom nattluften tillsammans med häcklande ord och svordomar. De avvaktade inte med något regelrätt anfall för Nasrins skull, tvärtom verkade de inte belåtna över att hon anslöt sig till dem. Nej, deras försiktighet skylldes deras ovisshet om vad den skadade var kapabel till. Nasrin stannade en kort bit bort och drog en pil som hon lät vila mot bågen. Hennes blick gick från männen till den mörka siluetten i mitten. Ilska flammade återigen upp i hennes bröst över dessa mäns inkompetens.
“Vad väntar ni på? Ta fast kräket!”
Aayla visade honom runt med en sval enthusiasm som ankom på en värdinna. Vant gick hon vid hans sida och berättade kort om vad det var de passerade. Där så var påkallat kunde hon berätta om vart vissa tyger eller vaser var ifrån. Lyxvaror, och mycket av det gåvor från inflytelserika män. Hon hade åter höjt slöjan över sitt ansikte för att slippa oönskad uppmärksamhet från de gäster som de passerade. En och annan såg dock nyfiket efter dem, även om de passerade en bit ifrån, vilket också var väntat. Dock tillskrev hon inte sig själv uppmärksamheten denna gång… En uppmärksamhet som dock snabbt avleddes av hennes systrar som serverade och underhöll de andra gästerna.
Vid hans fråga vände hon blicken till honom. För bråkdelen av en sekund passerade något hennes ögon, som en reflektion av något djupare. Något mörkare. Men det ersattes omedelbart av ett milt leende som anades bakom slöjan. Hon la mjukt ena handen mot hans arm och med en gest med den andra antydde hon att de skulle gå upp för spiraltrappan som skulle leda dem till övervåningen.
“Du undrar vad det kan komma att kosta dig…?” leendet blev aningen större och i hennes ögon syntes en road glimt då hon vände blicken till honom. “Det beror på om dina drömmar ska förverkligas inom eller utanför Shai Khanas väggar. Det förra kan betalas i guld, medan det andra fordrar en annan valuta.” De nådde toppen av trappan och hon stannade intill en av pelarna för att blicka ned över innergården. Även om det knappast var högljutt därnere så var det ändå betydligt tystare på övervåningen. Endast dova ljud och röster trängde ut från bakom skjutdörrarna till de privata rummen. Hon sänkte återigen slöjan från ansiktet och drog ett djupt andetag av den svala nattluften innan hon åter vände blicken och uppmärksamheten till Wreax.
“Shai Khana är en fristad för både dess besökare och boende. Men en fristad kan också bli ett fängelse. För oss som fick underhållarnas kast har framtiden alltid varit osäker. För oss kvinnor var länge hoppet att gifta oss innan vår skönhet och ungdom passerat, men nu skulle det bara göra oss kastlösa. Så vår framtid vilar på osäkerhet om vi finner ett harem som skulle acceptera oss även i vår ålderdom.” Hennes röst var låg och neutral om sånär som en ton av besvikelse. Med ett outgrundligt leende såg hon upp på honom.
“Här kan vi dock ändra vårt öde och bygga en egen framtid. Så mitt svar på din fråga blir att allt har ett pris.” Leendet blev åter milt och hon gjorde en mjukt gest för att antyda att de skulle börja gå igen. “Något för något. Tjänster och gentjänster. Det är vad som får drömmar att gå i uppfyllelse.”
Så hon hade haft rätt i sitt antagande. Inte för att hon misstrott sin egen förmåga att dra slutsatser om hans identitet, men hon kunde inte låta bli att känna sig nöjd. Det var dock ingenting som speglades i hennes ansikte. Endast en glimt av igenkänning reflekterades i hennes ögon och hon log milt då han presenterade sig. Högfärden i hans ord var omistlig. Det fick henne att sänka nacken i en gest som inte kunde tolkas som annat än kvinnlig underdånighet. Egentligen hade hon nog helst velat himla med ögonen, men hon var skolad sedan barnsben att alltid visa det som män ville se och det kom naturligt för henne.
När han istället skiftade samtalet från sig själv till henne höjde hon blicken som under de tjocka ögonfransarna mötte hans. Hennes leende blev aningen bredare och vita tänder skymtades mellan hennes målade läppar. Hans smicker roade henne trots allt och hon kunde definitivt föreställa sig hur hans vältaliga ord och charmerande mystik tagit honom långt i världen tidigare. Det var uppfriskande, annorlunda från de iselemska männens lovord. Och det fick henne att bestämma sig för att underhålla detta samtal en stund till.
“Vad kan den som förverkligar andras drömmar drömma om?” frågan var retorisk och hon sträckte på nacken igen, “Har hon inte redan uppnått allt?” Hennes blick lämnade honom och hon gjorde en mjuk gest mot de tyger som hängde i arkadgången runt omkring dem.
“Shai Khana har varit mitt hem och min fristad i åratal. Hit kan alla söka sig en tillflykt från samhällets hårda verklighet,” hon sänkte handen till knät och vände tillbaka blicken till honom. Hon betraktade honom för en kort stund, fundersamt, som om hon värderade honom.
“Låt mig visa dig runt i detta hus,” hennes blick hade blivit skarp och hon hade ett leende på läpparna, “Så får vi se om du, Wreax, kan säga vilka drömmar som finns kvar?”
Fim studerade Samira medan hon förklarade vad hon kunde och vad hon gjort. Många saker var svårt för henne att förstå. Det här konceptet om Balder som Sharah och underliga ord Caras Idhrenin. Dock började hennes tankar att vandra då hon nämnde sin kära vän. Hennes egna vän behövde hennes hjälp och Samira var kanske den sista pusselbiten i denna eviga gåta. Hon märkte knappt att Samira smälte snön men vaknade upp ur sina tankar vid nämnandet av en skogsbrand. Med en gillande nickning var uppmärksamheten åter på Samira.
“Du behöver mat-” Började hon men blev avbruten av Samiras fråga. Förvånat höjde hon först på ögonbrynen men de sjönk snart djupt över hennes ögon i en fundersam min.
“Jag har faktiskt inte testat,” hon la huvudet sned och stirrade intensivt på Samira med sina rovfågelsögon. Så skrockade hon och ruskade på huvudet.
“Ibland känns det som att jag levt två liv. Att jag har minnen från en annan tid och från en annan person. Eller om den personen är jag. Jag förstår det inte, men det kanske inte är min plats att förstå ännu heller,” hon ryckte på axlarna och sneglade mot Samira. Hon mindes hur hon förklarat alldeles nyss om gobelängen. “Allt är förutbestämd och allt kommer visa sig förr eller senare.”
“Men det är nog dags att du vilar din sköra människokropp. Jag ska infria mitt löfte och finna någonting du kan äta för att återfå din styrka.” Fim kravlade upp på fötter, men det var knappt så att hon kunde ha raka ben och ryggen var hon tvungen att hålla böjd för att inte slå i grenarna.
“Jag ska fortsätta leta efter brunnen i natt.”
Aayla hoppades innerligt att han inte levde upp till hennes förväntningar. De med mörkeralviskt blod var i allmänhet otäcka typer att ha att göra med och ryktet om hans metoder var i synnerhet inte mycket bättre. Ett sting av smärta i ryggen påminde henne om de metoder hennes senaste problem använde sig utav. Men hennes blick förblev densamma, mjuk och behaglig då hon använde en liten silvertång för att lägga en sockerbit i hans te och sedan en i sitt eget.
Då hon mötte hans intensiva blick kunde hon inte annat än undra om han skulle bli ett problem eller en tillgång. Och precis som han sa var det något som endast tiden kunde utvisa.
“Ändock tog du risken att besöka detta hus i afton. Hit flockas alla de som vill få sina drömmar förverkligade,” hon log milt och la händerna i knät, blicken fortfarande fäst vid hans. “Men som ordspråket säger är det endast den som tar risker som dricker vin om kvällen.” Det passade henne dock väl att han inte var allt för rättfram med avsikten för sitt besök och hon var allt för van att spela med då män kom och påstod att de ville lära känna henne. Han föreföll dock vara för intelligent för att låta sig luras av påklistrat smicker, så hon tänkte inte förolämpa honom genom att låtsas vara det heller.
“Låt mig infria din önskan om ärlighet oss emellan… Du är varken den första, och kommer inte heller vara den sista, som säger sig vilja lära känna mig,” hon släppte honom med blicken och lyfte istället sin tekopp. Med en graciös rörelse lossade hon slöjan från ena örat och sänkte tyget som tidigare täckt halva hennes ansikte. “Många har underskattat mig och försökt utnyttja mig för sin egen vinning.” Hon mötte åter hans blick innan hon fortsatte. “Ingen har lyckats. Så när du säger att du vill lära känna mig, hoppas jag det är med ärlighet och önskan om ömsesidighet i vad än för relation vi utvecklar.” Trots hennes behagliga röst och vackra ansikte så fanns där ett underliggande allvar i hennes blick. Något som inte lät sig kuvas. Hon blåste försiktigt bort ånga från teet och tog sig en liten tår innan hon ställde ned koppen på bordet.
“tsk- Du måste ursäkta mitt dåliga uppförande, jag har inte låtit dig presentera dig än.” Ett mjukt leende var åter på hennes fylliga läppar och hon hade lagt händerna i knät. Uppmärksamheten var helt och hållet riktad på honom, och hennes tidigare insinuering om hans identitet till trots, så var hon uppriktigt intresserad av att veta om hon haft rätt.
Zaria lutade sig mot den svala stenen då hon såg ut genom öppningen. Över bäcken låg en lätt dimma som sken upp av gryningsljuset. Det såg nästintill magiskt ut och för ett ögonblick glömde hon sina mödor och besvär. Men det varade endast den tid det tog för Kaiyo att besvara hennes ord med sin cynism. Med handen över sin värkande mage gav hon honom en sur blick innan hon åter såg ut över bäcken.
Hon hade inte haft det i sina tankar tidigare, men när han väl sagt det insåg hon att det skulle vara ett sätt för henne att komma undan honom. Trots allt hade hon vuxit upp i närheten av Grimsbo och folket där skulle säkerligen hjälpa henne framför en främling. Det var en bra plan om den inte hade inneburit att hon utsatte byborna för en risk. Hon visste inte vilka grymheter Kaiyo kunde utsätta dem för. Tveksamt bet hon sig i insidan av läppen.
En risk du måste ta. Rädda dig själv. Den röst som blivit henne så bekant det senaste halvåret gjorde sig åter påmind. Hon sneglade mot Kaiyo då han frågade om en annan by och vägde alternativen mot varandra. Hur skulle hon bäst undkomma honom? Men ett ljud längre in i grottan fick henne att släppa den tanken och hon skyndade sig tillbaka till sin mor som hade vaknat.
“Det finns en by, Tyrså, men det är säkert en dagsritt bort,” lugnande klappade sin mor över håret. “Den gamla jarlens borg finns också, kanske halvvägs dit, men jag vet inte vem som styr där nu.” Jarlar och krigsherrar tenderade att ha korta liv i Druzina och folket tänkte inte särskilt mycket över vem som samlade in skatt. Då modern upphört med sitt jämrande såg Zaria tillbaka till Kaiyo.
“Men jag förstår inte varför vi ska riskera att ta oss längre bort när Grimsbo är nära. Jag vet inte hur länge varken jag eller min mor kan klara oss…” Hon hoppades Kaiyo skulle ta sitt förnuft till fånga. De behövde mat och husrum så snart som möjligt. Dessutom kände hon inte folket i varken Tyrså eller borgen särskilt väl. Där skulle det vara svårare att hitta ett sätt att fly.
Fim satt fortfarande med huvudet tillbakalutat och blicken upp bland grenverket, men då Samira höll ut sina händer så fångades hennes uppmärksamhet. Långsamt sänkte hon blicken, drog upp benen mot kroppen och lutade armarna om knäna. Hon gjorde dock ingen ny ansats att sträcka fram sina egna händer, men masade sig lite närmare Samira.
Hennes blick gick från hennes händer och istället till Samiras ansikte då hon berättade om gobelänger och mönster endast denne Sharah kunde se. Hon putade med läpparna då hon övervägde hennes ord. Visst lät det som väven där allt redan fanns skrivet. Det talade bara mer för att denne Sharah var Balder. Ett slugt leende växte på hennes läppar men ersattes av en fnysning.
“Gåva? Vad är en gåva om inte också en förbannelse,” hon lutade hakan mot sina armar och sög på tänderna med ett missbelåtet ljud. “Utan den hade jag inte varit fast i detta armod och hämndbegär.” Hon rynkade på ögonbrynen och fortsatte med lägre röst, “Men samtidigt har jag alltid varit här, rådare av skog och djur. Kanske är det bara andras minnen som stör mina tankar.”
För att bli av med tankarna ruskade hon på sig och vände blicken till Samira.
“Du kallade din färdighet för en gåva från Sharah,” namnet var fortfarande ovant i hennes mun och hon rörde på käken i sidled. “Vad är det egentligen som du kan?” Hennes blick gick till Samiras händer innan hon såg upp igen.
Zaria drog tillbaka handen vid hans ord. Hon kunde tydligt höra avsmaken i hans röst och det sved till i bröstet. Utan att säga något kröp hon tillbaka till sin mor, men såg sig över axeln och gjorde en ful grimas när hon trodde han inte såg. Att han hade så mycket emot henne och hennes förmågor kunde hon inte förstå och hon önskade surt att han plågades av sin brända arm. Det skulle vara rätt åt honom.
Med armarna om sin mor slumrade hon till, även om det knappast var någon djupare sömn, och när det började ljusna utanför grottan var hon knappast utvilad. Trött och desorienterat gnuggade hon sig i ögonen innan blicken stannade vid Kaiyo. Hjärtat sjönk i bröstet då hon insåg att det hela inte bara varit en mardröm. Hennes uppmärksamhet gick hastigt till modern som fortfarande sov. Modern verkade ha klarat natten bra och de hade lyckats hålla värmen tillsammans. Zaria däremot såg ut som att hon kunnat bo i grottan. Håret hängde i oreda runt axlarna, kinderna strimmiga av smuts och tårar, klänningen fläckig av blod och aska.
När hon försäkrat sig om att hennes mor mådde bra vände hon blicken mot öppningen och gryningsljuset. Skogen utanför verkade också vakna till liv och sommarfåglarnas kvittrande överröstade nästan bäcken. Med en gäspning sträckte hon på sin stela kropp. Smärtan gjorde sig påmind och hon la handen över axeln där varelsen träffat henne med sina klor. Revorna i klänningen var stela av torkat blod. Försiktigt fingrade hon på såret som redan skorpat sig. När hon såg ned på såret, den förstörda klänningen och sina smutsiga händer insåg hon hur förskräcklig hon måste se ut.
“V-” började hon men fick harkla sig då rösten inte höll, “Vi måste ta oss till byn.” Mödosamt ställde hon sig upp för att gå närmare öppningen. Hon såg bara som hastigast på Kaiyo och vände snabbt bort blicken. Hon ville tvätta sig, kamma håret och komma i rena och hela kläder. Gärna ett par skor också. Men alla hennes ägodelar hade gått upp i rök. Magen knöt sig av ångest, men också hunger. Hon la handen för den då den gav ifrån sig ett knorrande ljud. Utöver ett bad hade mat varit trevligt också.
Zaria följde hans uppmaning under tystnad och väl inne i grottan försökte hon få sin mor så bekväm som möjligt. Inte för att modern varken sa bu eller bä åt vart hon satte sig eller hur hon hade det. Men Zaria koncentrerade sig på att få modern varm och torr efter deras färd genom bäcken. Hon själv hade inga kläder att erbjuda, men hon kunde ta av modern hennes blöta strumpor och istället vika om huvudsjalen runt de kalla fötterna. Ungefär samtidigt då Kaiyo vände sig mot henne hade hon stoppad om modern. Instinktivt stelnade hon till då han böjde sig närmare mot henne, beredd på att få några smärtsamma handklovar eller ord riktade mot sig.
Till hennes lättnad kom varken det ena eller det andra och hon nickade som svar innan hon åter satte sig tillrätta nära sin mor som hade slumrat till mot stenväggen. När hon såg på modern så gjorde sig utmattningen påmind och hon var tvungen att kväva en gäspning. Men oron var fortfarande som en knut i magen så istället vände hon blicken till Kaiyo som återgått till att lägga besvärjelser över grottan. Hon försökte studera det han gjorde, men det mesta var för henne obegripligt. Om de bara fått med sig den andra boken också, den som beskrev hur man utförde besvärjelser rent praktiskt såväl som teoretiskt. Hon fick svälja mot klumpen i halsen då hon mindes att den nog var lika förkolnad som resten av hennes hem. Tankarna gick till den skada Kaiyo verkade ha ådragit sig. Även om han bet ihop kunde hon se att han hade ont. Hon insåg att han måste ha bränt sig och det gav henne dåligt samvete. Det var ju trots allt hon som startat branden.
När Kaiyo slutligen var klar så hade hon kvävt flertalet gäspningar, men flyttade sig ändå närmare honom där han satt sig.
“Har du ont?” viskade hon lågt och nickade mot armen han hade i knät. Knappt hade hon yttrat orden förrän hon insåg vilken dum fråga det var och hon gjorde en besvärad grimas. “Jag kan hjälpa dig om du vill. Mot smärtan,” fortsatte hon i samma låga ton och höll försiktigt fram en hand, noga med att inte göra några hastiga rörelser. Man kunde ju aldrig veta hur han skulle reagera.
Samiras fasa gick helt över huvudet på Fim, vilket kunde skyllas både hennes något bristande empati och på hennes väldigt korta uppmärksamhetsförmåga. Istället satt hon där med benen i kors, det breda leendet på läpparna och blicken fäst vid Samiras händer. Med en nickning som svar la hon huvudet på sned i sin fågellika rörelse och sträckte ut sina svarta klor mot Samiras hand. Hon hejdade sig bara ett kort stycke innan deras händer skulle mötas och kunde känna värmen som alstrades. Kanske blev det mer än Samira tänkt sig och Fim ryckte plötsligt undan handen och knäppte ihop sina klor i knät. Hon hade aldrig själv räknat ut vad det berodde på, men så fort hon kom nära de med magins gåva, så var det som att deras förmåga mångfaldigades.
Fim verkade inte tänka så mycket mer på det och blottade tänderna i en missbelåten grimas åt Samiras beskrivning av hennes liv.
“Vad har kvinnosläktet gjort för ont för att förtjäna odugliga män?” Frågan var retorisk och hon lutade tillbaka huvudet för att stirra upp i grenverket. Hennes blick blev fjärran.
“En gång kunde jag också se väven. Jag kunde greppa tag om människors livstrådar och se hur lång den var och med vems den var sammanvävd.” En suck lämnade henne och hon sneglade mot Samira utan att räta på nacken.
“Men även om den är dold för mig nu, så vet jag att våra livstrådar är sammanbundna för den tid du vistas här.” Hennes blick gick åter till grenverket. “Och det skulle vara mig ovärdigt om du skulle tvingas gå tillbaka till att tjäna odugliga män efter det att vi skiljs åt.”
Det var med van hand som Aayla ställde fram både te, fatet med urkärnade dadlar och lerkruset med vin, helt utan att behöva släppa honom med blicken. Hon log åt hans ord om Shai Khana, ett leende som nådde ögonen även om hennes läppar knappt kunde anas bakom det skira tyget av slöjan. Än kunde hon dock inte avgöra om hans komplimang var genuin eller om den bara kom från allmän anständighet. Inte för att det spelade någon större roll, men kunde säga mycket om en persons karaktär.
Då hans röst blev mjukare och han istället förde samtalet till henne och hennes förmågor blev leendet kvar och hon sänkte blicken i en sorts bekräftande nickning. Precis som hennes syster sagt så var han mycket mer rättfram än vad som var brukligt i Iselem där alla ord vägdes i artighet och omskrivningar. Något hon både kunde uppskatta och avsky hos echer. Hon hade redan listat ut vem han var, men hon visste inte vad för en person han var. Eller vad hon tyckte om hans rättframhet för den delen. Medan hon hällde upp vin så kunde hon iaktta det korta ögonblick av misstänksamhet innan han tog för sig av dadlarna. Hon kunde knappast klandra honom, även om hon aldrig skulle tillåta att en gäst blev förgiftad eller kom till skada innanför hennes väggar. Det hade inte varit bra för affärerna.
“Mitt rykte måste verkligen föregå mig,” började hon samtidigt som hon hällde upp te till både honom och sig själv, “Om det kan passera mellan världarna och återuppväcka de döda.” Hennes blick mötte hans och där fanns både spår av det mjuka leendet såväl som en uppmaning.
“Men förhoppningsvis kan jag leva upp till det och inte göra dig besviken,” fortsatte hon och ställde tekannan åt sidan. Trots att hon insinuerade på hans identitet så var det inte något som hon pressade vidare för att få bekräftat. Tids nog skulle det visa sig om hon haft rätt eller inte.
“Du är rättfram med syftet till ditt besök här i afton,” hon log större än tidigare och vita tänder kunde anas bakom slöjan, “Det är en egenskap jag verkligen uppskattar. Så säg mig vad det är du drömmer om. Socker?” Hon hade lyft locket till den lilla silverasken med sockerbitar och gjorde en enkel gest mot teet som ångade från kopparna. Alla rörelser så invanda och rösten så mjuk och naturlig att en åhörare säkerligen skulle tro att det var vanligt kallprat under tiden en gäst serverades.
Då Odens namn nämndes så vred Fim på huvudet och lät som att hon spottade över axeln, tvi-tvi-tvi.
“Jag har sagt åt dig att inte nämna honom vid namn. Valfader, dödsgud… Vi ska inte åkalla honom,” väste hon lågt och kurade ihop sig där hon satt. Hade hon haft päls hade hon haft raggen rest och hennes blick sökte bland de gulnande barren här under granens täta grenar.
“Alla stammar de från Ymer. Jättesläktet är naturkrafterna som formar denna värld, ja. Tre bröder önskade att tämja denna urkraft,” långsamt rätade Fim på sig där hon satt, rädslan för Oden verkade ha fallit i glömska. “Små är människornas sinnen, så för att förstå talar de om kroppar och jättar som om de voro ting av kött och blod.” Hon avslutade sina ord med att klicka missbelåtet med tungan.
Förutom sin rädsla för Oden så glömde hon helt att nämna den hon tidigare syftat på och hennes uppmärksamhet pendlade istället mellan Samiras ord och hennes fötter. Den kraft som strålade från hennes handflator till hennes fötter var måhända endast synlig av ett glödande sken, men för Fim bleknade eldens värme i jämförelse då kraften från Samira kändes som självaste solen. Det fick henne att hasa sig närmare Samira.
“Jag har aldrig hört om denna gud,” började Fim och la huvudet på sned i en ryckig, fågellik rörelse, “Måhända kommer han inte hit förrän gudarnas skymning och den nya dagen gryr…” hon tystnade för ett ögonblick. “Heid, den främsta av völvor, såg att Balder ska stiga från dödsriket.” Hon hasade sig ännu närmare Samira och rynkade fundersamt på ögonbrynen. “Kanske är han Balder. Den skinande guden.”
Om denna Sharah nu styrde människor som Samira rätt, så kanske han också lagt denna stig för henne att vandra. Fims ansikte skrynklade ihop sig av de djupa tankar hon nu försjönk i. Och om hennes gud var Balder, kanske Samira var här för att sätta Ragnarök i rullning, så han kunde återuppstå precis som Heid förutspått. Och om ragnarök kom, skulle hennes vän bli fri och tillsammans skulle de kunna utkräva sin hämnd… Fims uppmärksamhet fångades återigen av kraften från Samiras händer och hon tappade sina tankar. Med en utsträckt klo petade hon på Samiras sko och kunde nästintill känna hur kraften forsade från en annan värld och in i denna.
“Om Balder skänkte dig detta så måste han vilja att du utför stordåd åt honom. Gudarna ger aldrig något enkom av sin goda vilja,” ett leende spred sig på hennes läppar då hon kopplade samman sina tidigare tankar med Samiras gudagåva. “Allt står redan i väven.” sa hon lågmält och leendet blev bredare.
Den beslöjade kvinna som välkomnade Wreax var till det yttre oberörd av hans begäran som annars sågs som väldigt rättfram i den alltid så återhållsamma och artiga kulturen i Iselem. Hon log endast och gjorde en gest åt honom att följa med henne, som om hans begäran varit efter en kopp te. Hon ledde honom genom valvgången och ut i det stora atriet. I dess mitt porlade det från en fontän i marmor och bland buskarna lyste små lampor i olika färger. Mellan de tyger som hängde i arkadgången kunde man skymta de många gästerna som satt på mjuka kuddar och rökte vattenpipa. Våningen ovanför var även den i form av ett arkadgalleri, men där satt inga gäster, utan istället var där många dörrar och fönster i färgat glas. Bakom vissa lyste det vilket antydde att där fanns gäster. Den tredje våningen hade ingen gång mot atriet, men från små balkonger och fönster växte hängande blommor och grönska. Med fontänens vatten och den omslutande byggnaden var atriet en sval oas i jämförelse med staden utanför.
Kvinnan ledde Wreax genom denna lilla oas innan hon stannade och höll undan ett av skynkena och bjöd honom att kliva in i arkadgången. Hon anvisade honom till ett av de låga borden och färgglada sittkuddarna. Med tunna tyger hängande från taket skärmades varje sittgrupp av från varandra, även om det just här var glesare mellan gästerna.
“Någon kommer snart för att servera dig. Om du önskar några särskilda förfriskningar, så är det bara att säga till,” hon inväntade hans önskemål innan hon med en mjuk bugning backade några steg och sedan försvann iväg.
***
Genom husets entré kom dagligen människor från alla av de erkända kasten såväl som de som kallades echer, utlänningarna. Men att någon med så uppseendeväckande ursprung och rättfram uppförande kom, det hörde till ovanligheterna. Shai Khanas kvinnor hade ett välutvecklat och diskret sätt att signalera till varandra när potentiella problem såväl som viktiga kunder dök upp. Och de osagda orden spreds snabbt. Från sin plats på den övre våningens arkadgalleri hade Aayla uppsikt över atriet och uppfattade snabbt signalen om ett eventuellt problem. En dov smärta gjorde sig påmind från de mörka märken det senaste av hennes problem lämnat på hennes revben och rygg. Långsamt förflyttade hon sig mellan valven i arkadgalleriet, den skarpa blicken vänd ned mot atriet i väntan på att detta problem skulle ledas dit. Under det korta ögonblicket av väntan undrade hon om det var någon av de som hotat henne bara en vecka sedan, eller kanske en tidigare fiende som lyckats kravla sig tillbaka från det dike hon lämnat den i.
Men den man som nu leddes genom atriet var något helt annat. Hon stannade intill en av pelarna för att följa honom med blicken. Att han hade mörkeralviskt påbrå var uppenbart och om hon hade sett honom förr skulle hon definitivt ha känt igenom honom. Så det var inget känt problem, men mörkeralver blev för det mesta till problem. Det hela krävde hennes uppmärksamhet och efter en stund begav hon sig ned. I den smala trappan ned till bottenplan mötte hon kvinnan som lett honom in. De utbytte lågmälda ord om vad han sagt och begärt innan de skildes åt.
Aayla rörde sig med mjuka steg genom arkadgången och trots att hon var klädd i samma turkosa och ljuslila tyg som de andra kvinnorna så drog hon blickarna till sig. Det skira tyget som täckte halva hennes ansikte skvallrade om ett vackert ansikte, även om de intensiva, melerade ögonen alena kunde få en man att vända sig om. Över hennes axlar flöt mjuka, kolsvarta lockar som trots att håret var halvt uppsatt nådde henne till midjan. Hon var smal och bred på de rätta ställena och rörde sig graciöst. En klassisk skönhet i iselemska mått mätt, men där fanns också drag av något övermänskligt, kanske ökenalviskt blod några generationer bort. Då hon anlände till den sittgrupp där Wreax satt la hon handen på hjärtat och hälsade på honom med samma mjuka bugning som han en stund tidigare blivit lämnad med.
“Välkommen till Shai Khana, min herre. Jag hoppas du inte har väntat länge och att du blivit väl mottagen av mina systrar,” hennes röst var behaglig och feminin. En röst som inte behövde ta så mycket plats i anspråk, då den i sin blotta melodi fick folk att lyssna. I en elegant rörelse satte hon sig ned på en av kuddarna mitt emot honom. Hennes blick var uppmärksamt fäst vid honom. Hon hade haft rätt att han hade mörkeralviskt blod, men såhär på nära håll kunde hon se att han också var meeresier. En första tanke gick direkt till Me’erisias styre innan ett gammalt rykte gjorde sig påmint. Intressant.
“Mitt namn är Aayla och jag kommer att servera dig i afton,” hon log mjukt och såg bort för att påkalla uppmärksamhet till en av de andra kvinnorna som kom fram och ställde ned en bricka på det låga bordet.
“Jag hoppas ditt besök här kommer att vara till belåtenhet. Är det första gången du besöker Thel Shaen?” fortsatte hon medan hon ställde fram varsin glaskopp med mässingshandtag, den silvriga tekannan och en liten burk i silver samt annat som Wreax möjligen hade beställt. Den andra kvinnan försvann med brickan och de lämnades nu ensamma.
Zaria lyssnade förundrat på vad han hade att säga om hennes mor. Att hon skulle vara ryktbar på en plats långt därifrån kändes så overkligt. För byborna hade hon endast varit Nina, väverskan som kunde ett och annat om läkande örter. Zaria hade ju vetat att hennes mor varit magikunnig, men det hade alltid varit en hemlighet. Precis som hennes egna… färdigheter.
Hennes förundran rann dock snabbt av henne då Kaiyo vände sig mot dem. Obekväm under hans synande blick gick hon närmare sin mor och såg ned i marken. Hans ord stack till i bröstet på henne. Blicken och orden kändes så ogillande. Som att hon gjort någonting fel. Vilket hon visserligen hade. Hon ställde inga följdfrågor, även om hon hade många, utan följde honom under tystnad.
Även hon kunde se skuggorna som rörde sig i periferin men valde att ignorera dem. Än var det stilla i skogen, så när som på bäckens porlande. Men med varje steg växte oron inom henne, för ju längre tiden gick, desto mer sannolikt var det att besten skulle bli fri från stugan och ta upp jakten på dem. Det fick henne att då och då kasta en blick bakåt. Men ingenting var där. Än.
Bäckfåran började plana ut och längre fram var stenraset och klipporna som bildade flera små grottor. Zaria drog en lättnadens suck då hon fick syn på de mossbeklädda stenarna. Kaiyo hade sagt att han kunde försvara dem där och hon hoppades innerligt på att så var fallet.
“Runt kröken finns en grotta vi borde få plats i,” sa hon lågt och pekade, även om han inte skulle se det eftersom hon gick bakom honom. “Här, hjälp min mor så visar jag.” Hon räckte honom sin mors arm, men hejdade sig då hon såg att han skadat den hand han inte höll boken i. Så istället klamrade hon sig fast om sin mors arm och pressade sig förbi honom med modern i släptåg.
Grottan var inte mycket mer än stora stenar och klippblock som fallit över varandra i ett ras för länge sedan. Den hade bara en väg in, som var så smal att man fick gå sidleds. Väl därinne var mörkt och fuktigt men det gick att stå upprätt en bit in, innan man fick huka sig och till sist krypa. Zaria hade stannat utanför med sin mor och såg från ingången till Kaiyo. Hon mindes den som mycket större och bet sig i läppen.
“Tror du det är tillräckligt?” frågade hon osäkert och blicken gick ut mot skogen igen och skuggorna som rörde sig där.
Zaria slog ned blicken för att dölja sin skam över att hon glömt att de behövde utnyttja vattnet till att dölja sina spår. Men utan att skänka dem en andra blick så fortsatte han vada genom bäcken och det var helt överflödigt att försöka dölja något. Varför hon nu ens kände att hon behövde dölja det. Hon tvingade sig själv att kliva ned i det isande vattnet och hjälpte försiktigt ned sin mor, som även hon verkade tycka det var obehagligt. De följde efter Kaiyo, om än i långsammare takt, och hon fick bita ihop mot kylan. Men samtidigt var det behagligt att hon nästan tappat känseln i hennes bara fötter som var såriga och svullna efter det gångna dygnets prövningar.
Först blev hon förvånad över hans fråga om hon behövde hjälp och blängde på honom. Hon hade inte uppfattat honom som det minsta hjälpsam eller omtänksam sedan han avslöjat vem han verkligen var. Men så mindes hon att hennes mor verkade väl omhändertagen den tid hon hade varit borta från stugan. Han hade dessutom verkat arg över det Zaria ställt till med, och villig att hjälpa hennes mor. Sen hade han ju känt igen modern och hennes sanna namn. Det kunde knappast vara ett skådespel. Så hennes ansiktsuttryck mjuknade men hon skakade ändå på huvudet.
“Det behövs inte…” mumlade hon då hon hjälpte modern upp ur vattnet.
“Hur… hur känner du min mor?” Frågade hon då de började gå längst bäcken igen. Hon själv visste mycket lite om hennes mors liv från innan hon bosatt sig i Grimsbo. Så snart hon frågat hade svaret alltid varit ‘Det berättar jag när du blir äldre’. Men hon hade aldrig berättat, och här var de nu. Med en främmande man på flykt från en blodtörstig, magisk best.
De enda tankar hon hade var att ta sig och sin mor bort från stugan och varelsen som var där inne. När Kaiyo kom ifatt dem på skogsstigen såg hon oroligt in bland träden. Det var en bra idé, särskilt då varelsen verkade förlita sig mycket på sitt luktsinne. Hon tvekade dock och bet sig i läppen. Att ta avvika från stigen och gå in bland träden var inte det man skulle göra om man ville klara sig i skogen. Särskilt inte nattetid då allehanda oknytt tog sig fram ur sina hålor.
Men då kvistar knäcktes inne i skogen så insåg Zaria att Kaiyos uppmaning var deras enda chans. Det var dock inte utan att slänga honom en irriterad blick. Försvara dem hade han kunnat gjort tidigare. Innan hon bränt ner sitt hem. Hon stannade och försökte orientera sig i skumrasket.
“Den här vägen,” hon gjorde en gest åt honom att följa henne då hon ledde sin mor in mellan träden. “Det finns en bäck längre in. Följer vi den kommer vi till ett stenras med några klippor.” Det var kanske inte optimalt, men det enda hon kunde komma att tänka på som inte var ännu längre in i skogen. I ögonvrån kunde hon ana skuggor som rörde sig, men hon ignorerade dem. Det var oftast det bästa, att inte låta sig vilseledas djupare in i skogen.
Undervegetationen var tät av ris och ormbunkar vilket gjorde att de tog sig långsamt fram, särskilt då hon var tvungen att leda sin mor som helt saknade initiativförmåga. Än var det några timmar till soluppgången så mörkret mellan träden gjorde det inte lättare. När det dessutom började slutta nedför så blev färden ännu svårare och både Zaria och modern halkade till flera gånger på förrädiska rötter och stenar. Men längre ned i sluttningen hördes det lätta porlandet av en bäck.
“Bäcken är här framme,” sa hon lågt. “Var försiktig, dess källa rinner från Ard och här bor förrädiska väsen.” Hon såg sig oroligt omkring då de långsamt tog sig ned till bäckens mörka vatten. Det var kallare här i den djupa fåra som bäcken rann genom och ett lätt dis låg över vattnet. Zaria rättade till sin mors kläder för att försäkra sig om att hon höll värmen och ledde henne sedan försiktigt över till andra sidan av bäcken. Det vattnet nådde henne upp till knäna och hon drog häftigt efter andan av dess kyla.
“Kom, det är lättare att gå på den här sidan,” hon gestikulerade åt Kaiyo att ta sig över medan hennes blick gick upp mot kanten av bäckravinen som för att se om någonting följde efter dem.
Zaria hade absolut ingen plan. Hon hade bara följt rösten i hennes huvud och nu när hon stod med en brinnande kvast mot taket lös den med sin frånvaro. Besten hade fått igenom båda frambenen och i förtvivlan insåg hon att elden knappt tog sig i takhalmen. Hon kunde bara som hastigast se Kaiyo lämna stugan med hennes mor, vilket visserligen skänkte henne en liten tröst.
“Vad gör jag nu!?” skrek hon ut i hopp om att få svar. Men istället kom besten igenom taket med ett brak och det enda svar hon fick var i form av dess rytande då hon plötsligt stod öga mot öga med den. I panik slog hon med kvasten mot dess huvud för att värja sig mot en oundviklig attack. Slagen verkade dock bara irritera den och med ett hugg fick den tag på kvasten som knäcktes mellan dess käftar. I raseri slog den med sina långa klor mot henne.
Zaria hade inte en chans att värja sig utan träffades i axeln och slungades bakåt. Luften slogs ur lungorna då hon for in i hyllorna bakom sig. Hon sjönk ned på alla fyra och kippade efter andan. Den rasande varelsen försökte vända sig i den lilla stugan, men den tog nästan upp halva utrymmet och med ett ilsket vrål slog den omkull bordet. Brinnande ull, örter och väv for i en kaskad över stugan och Zaria som fortfarande stod på alla fyra. Eld och glöd svedde hennes hud och genom tjutandet i öronen hörde hon Kaiyos rop. Hennes egen vrede bubblade upp och hade hon inte tappat andan hade hon skrikit tillbaka åt honom exakt vad hon gjorde. Hon slogs för sitt liv. Men han brydde sig bara om någon bok. Men i tumultet så blev hon påmind om att boken kanske var det enda sättet att rädda hennes mor.
Hennes blick sökte genast efter boken. Runt omkring henne hade elden redan tagit fart. Snart skulle hela insidan av stugan stå i brand. Hon fick syn på boken intill spisen. Den hade vält och de torra sidorna låg öppna för de växande lågorna. Bakom henne rumsterade varelsen ilsket och verkade vädra inne i sovalkoverna. Hennes lungor brann från att knappt få luft utan mest rök. Hostande kröp hon fram till boken som hon desperat slog mot för att släcka elden innan hon tog tag i den och reste sig.
Elden hade tilltagit allt mer och nu verkade äntligen taket ha fattat eld. Besten i andra änden av stugan verkade ha fått syn på henne igen men tvekade i sitt språng, hindrad av det omkullvälta bordet och den mur av eld som det skapade. Zaria tog sig chans och rusade ut ur stugan. Då hon passerade Kaiyo tryckte hon upp den svedda boken i hans famn. Det var ju ändå den han oroat sig för, så då kunde han gott få den.
“Varsågod,” Väste hon ilsket och all rök fick henne att hosta våldsamt. Men hon stannade inte upp, utan fortsatte bara fram till sin mor. När hon sträckte sig efter sin mor ilade smärtan genom hennes axel och när hon kände sig för var där något varm och vått som klibbade mot klänningen. Hon svalde och bet ihop käkarna mot smärtan då hon drog upp sin mor på fötter.
“Vi måste härifrån. Nu..!” Uppmaningen var både till hennes mor och Kaiyo. Hon tog sin mor i handen och haltade mot skogsstigen. Än verkade besten ännu inte tagit sig ut, antingen hindrad av elden eller besvärjelserna vid dörren.