Knuten i magen bestod och hennes hals var torr. Hon hade behövt mer av den starka drycken, men hennes glas var redan urdrucket. Hennes blick var dock stadigt fäst vid Vasilij då han utvecklade den plan som för henne tycktes oundviklig. I vart fall oundviklig om Agarand skulle förbli i hennes styre och sedermera hennes sons. Så hon nickade avvaktande åt hans ord, för det hela var en delikat affär. Ett misstag kunde kosta mycket. Men den som intet riskerar vinner heller intet, och hon drog på lätt smilbanden vid nämnandet av en armé lojal till henne.
En tystnad föll över rummet och hon lät blicken vandra. Tankfullt sög hon på insidan av kinden och nickade sedan, instämmande till det han nyss sagt.
“Jag vet flera lagmän vilka är lojala till mig. Närvarar de så kommer ingen ifrågasätta legitimiteten av rättegångarna,” hon vände tillbaka blicken till Vasilij “Jag ser till att de står till din löjtnants förfogande.” Med de orden sträckte hon på sig med ett djupt andetag.
“Vi måste handla skyndsamt. Så snart efter järnhandeln med Karm stoppas måste dessa förrädare fängslas och ställas inför rätta,” hennes röst var stadigare än vad hon kände sig och det fyllde henne med en rättfärdigande känsla. Det här var större än henne. Ett nödvändigt ont. Tanken fyllde henne med beslutsamhet och hon log svalt mot Vasilij och reste sig långsamt upp.
“Det finns mycket att göra, raskt och i det fördolda behöver vi verka. Men ni har rest långt, så låt er själv och dina män äta och dricka gott i afton,” hon slätade ut ett osynligt veck från sin klänning och knäppte händerna framför sig, “Vid gryningen kan vi skrida till verket.”
Han insåg att han kommit henne under skinnet, utan att ens haft det som syfte. Hon blev arg, det var tydligt för envar, och tycktes ändra de ord eller den mening han sagt. En förmåga Hallgrim sedan länge visste var typisk för kvinnofolk. Likaså att bara lyssna till det enda eller det andra som man sa. Men insikten över att hon blev arg fick honom att le bredare, ett skadeglatt rovdjursleende. Ett lågt skratt lämnade honom då hon reste sig.
“Vad annat har du gett fog för?” frågan var retorisk och med en kort blick till henne drack han av ölet. Men något mer sa han inte efter det, och lät inte blicken stanna vid henne heller. I sitt tycke hade han gjort mer än nog för henne, bara visat godhet och aldrig smädat henne. Så hon kunde lika väl löpa och låta honom slippa hennes tjurskallighet. Bara av att tänka på det blev han bittrare och grymtade lågt för sig själv då han tömde stopet i ett svep för att sedan fylla det igen.
Men den bitterheten skulle inte dröja sig kvar länge, inte då det fanns öl att dricka och fränder att språka med. De nya gästerna hade ännu inte hört om deras resor och likaså hade ännu inte husfolket tröttnat för den delen heller. Så kvällen fortsatte i munterhet, även om det var mer dämpat än kvällen innan. När Hallgrim överhörde några av kvinnofolket prata om att ölet nog skulle ta slut innan gryningen så kände han en sorts sorg. Inte för ölets skull, utan för att hela julgillet skulle ta slut, vilket påminde honom om att han återigen skulle ta farväl av sina syskon. Om än inte för lika lång tid, eller lika långt bort, men det var en sällsam känsla trots allt.
Runt omkring var alla lika muntra som tidigare och skrålade glatt med varandra. Kanske borde han ha samlat sina bröder, men i den druckenhet och melankoli han nu befann sig i gjorde han som han alltid gjorde; Han satte sig bredvid Haldor som alltid förstod utan att han behövde någonting säga. De två skålade istället under tystnad och betraktade alla andra för resterande av kvällen.
Hallgrim lät henne fylla på hans stop, ständigt följande hennes rörelser med blicken. Ett skratt lämnade honom och han gjorde en liten medhållande gest åt hennes retsamma ord.
“Oroas över dig… eller silvret. Men vilket spelar väl egentligen ingen roll?” hans retsamma ord övergick i mer allvarlig ton och han mumlade något ohörbart innan han drack av ölen. Långsamt skakade han på huvudet och såg ut över långhuset och folket som samlats.
“Om jag inte sagt det tidigare, så säger jag det igen. Vi har gått i fylking, belägrat städer och höjt våra svärd tillsammans sedan innan du kunnat stå på benen,” han vände blicken till henne igen innan han fortsatte, “Det är inte din duglighet med svärdet jag ifrågasätter, utan din duglighet att lita på den bredvid dig.” Hallgrim såg sig kort omkring, hans blick då och då stannade på de fränder som han varit över haven med.
“Vi vann inte framgång för enskildas önskan att vinna ära,” återigen drack han av ölen och såg tomt framför, som om ett minne gjort sig påmint. Så skakade han på huvudet och vände blicken till henne igen “Men dugligt krigsfolk behövs överallt. Så slåss kommer du nog få göra förr snarare än senare.” Orden fick honom själv att flina lystet, men det var nog knappast tanken på en kvinnas värme som tände till inom honom.
Med det flinet drack han djupt ur sitt stop och torkade skägget med baksidan av handen då han åter sänkte det. Han smalnade av blicken en aning och flinet blev farligt.
“Misstolka inte mina handlingar för gästfrihet,” han skrattade lågt och nöp henne i armen då han flyttade sig så han var vänd mot henne, “Allting har ett pris.” Han hade sänkt rösten nu då han satt närmare henne “Till Haukvik tar jag dig av vänlighet, men därefter vill jag ha lön för mödan.” Om det var silver eller andra tjänster han åsyftade var omöjligt att se på det leende han hade och hur han synade henne. Kanske han själv inte ens visste.
“Men jag ska inte ljuga för dig och säga att jag inte skulle sakna din tjurskallighet och giftiga tunga, om du väljer att ta andra vägar härifrån,” hans ord var enkla, ärliga men kanske också oväntade. Något han själv verkade veta om då han med ett belåtet leende återigen drack, medan han betraktade henne över stopkanten.
Hallgrim nickade kort åt hennes ord och löfte om att ha betalningen innan nästa julskål. Att bekräfta det på annat sätt kändes honom överflödigt, och ingen skulle nog ta honom för en man som glömde löften. Särskilt inte sådana om silver och guld. Istället följde han hennes blick då hon såg sig om, för att sedan skrocka till lågt åt hennes ord. Den retsamma blicken passerade inte obemärkt utan fick istället liv i det roade leendet på hans läppar. Än med det låga skrockandet i halsen så drog han tungan över tänderna och höjde sitt stop i en nästan obemärkt skål innan han drack ur det. Den gesten kunde han unna henne, för visst uppskattade han den kvickhet hennes tunga hade.
Han stod kvar med stopet tankfullt höjt och följde henne med blicken då hon banade väg genom långhuset och bort till sin plats. Sanningen var att han tvivlade starkt på att han någonsin skulle få se det utlovade silvret om han lät henne löpa bäst hon ville. Men det andra löftet hon gjort var värt mer för honom, eller hans familj, än silver. Så han drack med viss belåtenhet innan han slutligen satte sig igen och vände sig mot Erling. De språkade lågmält med varandra, lutade över armstöden på sina säten, alltmedan gillet fortsatte i muntra toner.
En tid senare, då de flesta ätit sig mätta och nu roade sig med att utbyta historier, så sökte Hallgrim upp Liv där hon satt. Med en knuff på axeln fick han den som satt henne närmast att maka på sig och slog sig själv ner på bänken bredvid henne, ryggen mot bordsskivan. Med en djup klunk från sitt stop lutade han sig tillbaka och vände blicken mot henne. Det syntes att han åter var berusad, men knappast i närheten av så berusad som han varit dagen innan. Dessutom verkade han vara tillräckligt van vid berusningen för att det egentligen skulle inverka särskilt på hans omdöme och karaktär. Eller så hade han bara ett uselt sådant.
“Vi kommer återvända till Haukvik inom ett par dagar. Jag, Haldor, de andra…” Hallgrim synade henne kort och drack återigen av sitt stop innan han fortsatte, “Vidar också. Så det blir man av honom.” Han flinade över stopet innan han sänkte det.
“Du kan säkert stanna här ytterligare en tid, men klok är den som inte lever för länge på andras gästfrihet. Och Erlings gästfrihet har nog snart runnit ut. Men du kan följa med oss. Kanske finns det några av dina ägodelar kvar i Haukvik.” Hallgrim ryckte på axlarna då han betraktade henne. Ingenting hon hade på sig ägde hon ju. Allting hade de tagit ifrån henne och hade det haft något värde så var det sedan länge uppdelat mellan hans och kungens män.
“Fast du kanske har en tanke om vad du ska göra härnäst?”
Hallgrim kunde se hur det tog emot för henne, även om hon inte sa någonting därom. Något i hans flin vittnade om att det dessutom roade honom att se det. Men då hon slutligen gav med sig var det inget annat än en respektfull nickning som han gav henne. Leendet var dock kvar på hans läppar och han drack av ölet innan han reste sig från sätet. Han tog tag om armbågen på hennes utsträckta arm och drog henne mot sig, trots att de redan stod nära.
“Då, Ulriks dotter, ger jag dig ditt liv åter, mot de tjugo silvermarker som skulle varit din familjs plikt att gälda,” hans röst var neutral, men han la tyngd bakom sina sista ord. Kanske för att påminna henne eller de andra om just varför hon var där. Summan var inte blygsam, men den var inte heller hutlös. Och den hade definitivt varit överkomlig för hennes farbror, men han hade inte ens velat höra beloppet. Något som ännu förundrade Hallgrim.
Han höll ännu om hennes armbåge och lutade sig nu in och sänkte rösten för bara henne att höra.
“Och om du finner summan övermäktig så finns än chans att du står brud till Thorkel Svarte, även om jag redan övertalat Erling att låta vår syster ta den platsen,” Hallgrim släppte nu hennes arm och rätade på sig så han kunde möta hennes blick. Kanske var det ett sista test, eller bara för att låta det ursprungliga budet stå kvar. Men det där roade fanns ännu kvar i hans leende då han synade hennes ansikte. Thorkel Svarte och hans släkt var inte kända för sin finkänslighet där de bodde nära fjällens rötter, djupt inne i fjorden. Helt klart ett gifte för manskap och ryktbarhet än för ädelt blod.
Alltmedan många tycktes förfasas över hennes löfte om hämnd så kunde nog de närmaste se hur det drog belåtet i mungiporna på Hallgrim. Hennes beslutsamhet i saken var visserligen imponerande, men han hade inte räknat med att hon skulle vilja söka hämnd på en frände. Däremot så tjänade det hans syfte mer än väl, och efter att ha följt henne med blicken då hon druckit, klivit fram och sedan tagit ett steg tillbaka så gav han en lång blick till sin bror. Erling hade inte alls sett så belåten ut över det hela, men så tycktes samma tanke gå upp för honom. Hallgrim fick en gillande nickning av sin bror och han vände nu åter blicken till Liv.
Hennes svar krävde viss eftertanke och han vägde dem noga. En tankfull rynka syntes mellan ögonbrynen och han sträckte ut sitt stop åt sidan. Medan han begrundade henne kom en träl fram och fyllde på hans stop med nytt öl.
“Väl talat,” sa han simpelt och höjde stopet till läpparna. Efter att ha tagit några långsamma klunkar sänkte han åter stopet och skakade lite på huvudet.
“Men jag skulle inte begära mycket mer än vad jag skulle begärt av din farbror. Och måhända var inte summan blygsam, men den var knappast ohederlig,” med sina ord skrockade han lågt.
“Det förstås, och att du på din heder bedyrar att du inte har någon sak mot mig eller de mina,” det där flinet var åter på hans läppar då han betraktade henne. Av någon anledning kände han att det senare skulle vara mer svårsmält för henne än det faktum att hon inte hade något silver att faktiskt ge honom. Inte för tillfället i vart fall.
Långhuset verkade dra ett gemensamt andetag då Liv högt förkunnade att hon ämnade att hämnas sin farbror. Många blickar vändes till henne då de tystnade. Inte för att hennes farbror var en aktad man i dessa trakter, i sanning brydde sig få om vad som hände på andra sidan fjorden. Men folket som bodde här höll seden och familjen högt, och att söka hämnd på sitt eget blod var en allvarlig sak. Hallgrims flin blev återigen bredare och han snurrade långsamt ölstopet mot armstödet där han betraktade henne. Hennes ord fick klinga av genom långhuset och ett lågmält sorl uppstod igen. Hallgrim fuktade läpparna, leendet kvar på hans läppar då han tog till orden.
“Skulle du utbringa en Brageskål på det?” hans ord var mer likt en utmaning än en fråga. Brageskålar var vanliga vid jul och segerblot, en skål då man lovade att uträtta något under året som kom. Ofta ett löfte om att ta hem rikedom från sin härnad, eller att utkräva hämnd för en släkting eller vän. Ett löfte som gjordes framför många människor och likaså Gudarna. Sorlet i långhuset blev högre, många vände nu blicken mot Liv för att höra om hon skulle vara kapabel till att ta hämnd mot eget blod.
Hallgrim drack från sitt stop utan att släppa henne med blicken. Han höjde sedan ögonbrynen lätt i en tankfull min.
“Så vad gäller din frihet… Finns det verkligen ett pris du inte skulle vara villig att betala för att få den och ditt liv åter?” han drog på munnen och smalnade av ögonen en aning i en nyfiken min. Kanske var det uppriktigt, men liksom de flesta som varit sin egen så visste han att inget pris var för högt.
Ett skratt lämnade Hallgrim från hennes kommentar om Haukvik, och ett farligt leende spred sig på hans läppar. Tillräckligt brett för att ljuset skulle glimma till i de förgyllda tänderna, men det nådde ändå inte ögonen. Men han hade inte förväntat sig något mindre från henne. Istället drog han sig över skägget då han synade henne, för att sedan vända blicken till Erling vars blick mörknade en aning åt hennes ord.
“Det är inte din plats att komma med varken krav eller råd,” sa han bara simpelt, avfärdande innan han åter drack ur sitt stop. Hallgrim grymtade till i någon form av medhåll innan han åter vände blicken till Liv. Flinet i hans ansikte suddades långsamt ut och han smalnade av ögonen i en tankfull min. Så lutade han sig tillbaka där han satt och knackade botten av ölstopet lätt i armstödet.
“Och om jag skulle ge dig ditt liv åter… Vad skulle du göra då?” den där tonen var tillbaka i hans röst, som där gömde sig en annan fråga, en annan intention med orden. Måhända var det kanske inte hans intention att bara låta henne gå, men samtidigt var Hallgrim på det klara att saker och ting förändrats. Inte av att hon legat samman med honom, men av det som avslöjats och om det märke hon bar bakom örat.
De närmast högsätet hade nu tystnat och börjat spetsa sina öron. Nyfikna på vad som skett och vad som skulle ske.
“Din släkt har öppet vänt dig ryggen. Skulle du pröva din lycka hos din farbror och dina bröder?” fortsatte han sedan och höjde stopet för att dricka. När han sänkte det igen var det för att låta blicken vila på henne, invänta hennes svar. Även Erling höll nu blicken vid henne, avvaktande, likaså de allra närmaste personerna. Även om de försökte att dölja sin nyfikenhet.
Hallgrim kunde inte förneka att han uppskattade hennes kvickhet i både tanke och tal. Så det var med ett lågt skratt från djupt ner i halsen som han höjde handen till hennes ansikte igen. Han lät tummen stryka över hennes läppar och ned över hennes haka.
“Det hoppas jag,” svarade han bara med låg röst, det lystna leendet fortfarande spelandes i mungiporna. Han skulle gladeligen låta henne stilla hans begär en sista gång och värma honom till dess att kylan börjat tränga in det lilla huset och gjorde det omöjligt att stanna.
Till sist var de därför så illa tvungna att lämna nattens tillhåll, möta den bistra kylan utomhus och återvända till långhusets värme. Stämningen var minst sagt lågmäld denna dag, och gårdagens muntra miner var ersatta av trötta och glansiga ögon. Men ett julgille varade sällan bara i en dag, traditionen var sådan att gillet tog slut först då julölen gjorde det. Så mot kvällningen bjöds det på öl och mat, så efter ett tag höjdes stämningen då kvällens öl jagade bort huvudvärk och trötthet. Från några av granngårdarna hade folk kommit med släde för att dela med sig av sin egen julbrygd och för att utbyta de senaste ryktena som gick. Det hade vid detta laget inte undgått någon vad som skett i Haukvik, och det maktvakuum som nu uppstått av Folke jarls hastiga bortgång.
Dessa saker var något Hallgrim i sanning borde ha gett mer tanke, men hans tankar tyngdes istället över vad han borde göra med Liv. Det var ingen småsak det som uppdagats under morgonen och han hade redan rådfrågat Haldor. Men Haldor hade bara gjort en svårtolkad gest, så istället satt han nu med Erling vid dennes högsäte. I långhuset och kring borden nedanför var det ett glatt sorl från alla, även om det var lugnare än dagen innan. Det var endast Gunborg som lyste med sin frånvaro, något som Erlings förstafru verkade väldigt nöjd över där hon samspråkade med en av grannkäringarna. Hallgrims blick gick snart till Liv och han kunde inte hjälpa den djupa suck som han lämnade honom.
“Jag visste att hon skulle vara till problem. Jag borde ha dräpt henne när jag hade chansen,” sa han kort till sin bror som gjorde ett instämmande ljud över sin ölstop. Hallgrim såg på sin bror som han nu rådslagit med större delen av kvällen.
“Jag tror det blir bäst att göra som du rått mig. Men låt oss se vad hon har att säga först,” särskilt efter hennes sturskhet kvällen innan. Ett roat flin syntes åter på hans läppar och han påkallade en av trälarnas uppmärksamhet för att hämta Liv till dem. Tankfullt drack han av sin öl och följde trälen med blicken då denna gick mellan borden och bort dit där Liv satt.
När hon slutligen kommit fram till dem synade han henne från topp till tå, och lutade sig slutligen framåt, armarna stödda mot benen och tog till orden.
“Nå Ulriks dotter… efter den oreda du ställt till med, vad tycker du att vi ska göra av dig?” det fanns något osagt i hans röst, som det hela var ett test, en föraning av ett leende i mungiporna. Erling som satt tyst i sitt högsäte verkade också ha ett roat leende på lekandes på läpparna bakom skägget och synade henne nästintill förväntansfullt.
Hennes övertygelse, ärlighet och den värme hon tycktes hysa för sin far sken genom hennes ögon. Även för någon så kallsinnig som Hallgrim var det svårt att inte dras med i de segervissa orden om valor, löften, blod och gudar. Eller så var det just för att han var den han var, lika glad i blot som i härnad. Det drog i ena mungipan på honom då hon talade, särskilt så om sin far, för han hade själv träffat Skarpyxa. Alla som varit stridsbröder med Hallgrims egen far hade ett visst mått av vanvett.
“Han vars ord är värdelöst är värdelös även han,” stämde han lågmält in och nickade, minen mer allvarlig och det begynnande leendet borta. Hon hade gjort rätt som uppfyllt sin fars önskan, för det var deras plikt i livet att hedra sina föräldrar och äldre. Han begrundade henne där hon låg, så fick hennes ord och leende honom att frusta till.
“Sköldmö, vala och skald,” skrockade han lågt och skakade långsamt på huvudet, för att sedan harkla sig i en något smärtfull grimas över hur rörelsen fick det att smärta bakom ögonen.
“Du talar med viss övertygelse, det kan jag ge dig, men med sådana ord om mig finner jag dig mindre trovärdig,” skrockade han återigen “Eller möjligen vanvettig.” Ett roat leende drog i mungiporna på honom och han flyttade sin hand för att lägga armen under hennes skuldror istället. Hennes halvhjärtade försök att ta sig upp skulle nu bli än svårare då han nu låg halvt över henne.
Men hans roade min varade inte länge utan han blev snart tankfull över hennes ord. Fundersamt sög han på tänderna och blicken vändes bortåt, ut i dunklet omkring dem. Huvudet värkte och han hade önskat att hon inte varit så pratglad denna morgon. För en kort stund var han tyst då han vägde hennes ord. Så vände han tillbaka blicken till henne, men det var omöjligt att säga vad han kommit fram till, om han trodde på henne eller inte. Men för närvarande verkade han låta saken bero. Andra saker verkade vara på hans tankar, för han såg ned mot hennes underklänning som hon fått på sig med en missbelåten rynka mellan ögonbrynen. Själv var han ännu naken. Och nu hade hon ju dessutom väckt honom. Så höjde han blicken till hennes igen, nu med ett lystet leende växande på läpparna.
“Om du nu fryser så låt mig värma dig en sista gång innan du skyndar iväg till vad det nu är som du har bråttom till.”
Hallgrim lyssnade till hennes ord och den enda reaktion han tycktes ha var att han smalnade av ögonen en aning. Då hon slutligen tystnade snörvlade han till och en låg grymtning lämnade honom. Han verkade tankfull, och samtidigt missbelåten över det som sagts.
“Så det kanske inte är för att du dör ärorikt som du sagt…” hans röst var fortsatt låg och han betraktade hennes ansikte. “Det sägs att alla valor hämtas av Oden för att ta plats bland hans valkyrior.”
Hallgrim hasade upp sig i halvsittande ställning, stödd mot ena armen, så han bättre kunde se märket bakom hennes öra. Ögonbrynen var tankfullt sänkta över ögonen, samtidigt som det syntes på honom att han plågades av att behöva tänka just nu, ölsjuk som han var. Långsamt lät han fingrarna följa märket, så ned över hennes hals innan han lät handen vila mot hennes axel.
“Vad gjorde att du gick emot gudarna och inte tog din plats bland valorna?” frågade han slutligen, blicken fäst vid hennes. Det var sällan någon som märktes som vala inte blev sådan. Få ville gå emot gudarnas vilja när de väl bestämde över människors öden. Likaså gick få emot seden. Särskilt inte Hallgrim, som höll den högt och alltid blotade rikligt. Nu visste han inte vad han skulle förstå av detta, en vala och sköldmö låg i hans bädd. En som han likväl kunde sätta träljärn på som han kunde binda henne till sig själv.
Hur skulle han kunna säga något än att det var helt magiskt? Att han aldrig skulle vilja kyssa någon annan och att han helst av allt bara ville fortsätta kyssa henne? Men han visste ju inte om hon kände samma sak, snarare tvivlade han på att hon gjorde det. Så det ungdomliga övermodet ersattes istället av ungdomlig osäkerhet. Och sådant fick en ofta att säga dumma saker för att verka säkrare än vad man var, istället för att säga vad man verkligen kände och ville.
“…Vi kan nog öva lite mer,” blev hans ord, visserligen med glimten i ögat och än med ett leende på läpparna. Men det hade ju faktiskt inte gjort honom något ont att säga rakt ut att han gärna ville kyssa henne igen. Men han hann knappt ångra sina ord förrän hastiga steg hördes utanför och tältöppningen drogs undan.
Bain släppte hastigt Saoirse hand och kom snabbt på fötter, blinkandes mot dagsljuset som kändes skarpt mot tältets dunkel. Han hade hunnit bli högröd i ansiktet av genans och även den unga man som nu stod i tältöppningen blinkade lite förvirrat. Bain var den som verkade återfå fattningen först och slängde en hastig blick mot Saoirse innan han spände blicken i den andre.
“Nå? Ut med språket Einar,” sa han mer barskt än han kanske hade velat. Einar såg från Saoirse till Bain och verkade då komma ihåg vad han var där för.
“D-det är ryttare som närmar sig-” Einar gjorde en plågad grimas, “Du bör nog se det själv,” fick han ur sig och Bain drog hastigt efter andan. Han hade ingen aning om vem det kunde vara, men han drog snabbt på sig sin rock. Men det var inte bara en oro över att det kunde vara fientliga ryttare, utan också om det var hans egen familj. För det skulle inte vara bra om de fann Saoirse här. Han vände sig därför till henne, oron tydlig i blicken.
“Vänta här,” var den enda uppmaning han kunde ge henne.
Det knöt sig i magen på henne då han yttrade de orden. Inte för att hon var förvånad, nej, tvärtom var det väntat. Men kanske hade hon hoppats på en anna lösning, för tanken att mörda dessa familjer hon lärt känna var inte en glädjande sådan. Långsamt drog hon ett andetag genom näsan och hon knöt händerna hårdare om varandra. Hon lät ena tumnageln borra sig in i handflatan, den lilla smärtan tillräcklig för att hon skulle hålla blicken stadigt fäst vid Vasilij då han snabbt kunde erbjuda en lösning på det hela också.
Hon var tvungen att svälja inte bara en utan två gånger då hon vägde hans ord. Dräpa dem alla utom en dotter. Långsamt nickade hon medan hon funderade över det geniala i hans ord. Att hon kunde beundra detta skarpsinne och framsynhet i en sådan grym och skoningslös plan fick henne att dra på smilbanden. Bara lätt, och inte av glädje. Slutligen vände hon bort blicken och nickade.
“Det tycks inte finnas någon annan väg att ta,” sa hon slutligen och fuktade läpparna. Hon förvånades över hur lätt orden kom ur hennes mun. “Men det är för folkets och Agarands bästa. Jorden behöver blod för att bli bördig så att vi kan bärga stora skördar i framtiden.” Oksana betraktade en av de många broderade gobelänger som hängde längst väggarna då hon yttrade dessa gamla visdomsord.
Även om hennes svar kommit snabbt var det inte av lättja, utan hon förstod att det var nödvändigt det som behövde göras. För henne och hennes barn säkerhet, för hennes ätt och klan, för Märehn och Agarands folk. Hon vände nu åter blicken till Vasilij, och hon kunde se att det inte var av lättja eller blodtörst som han presenterat lösningen. Precis som henne var det nog en vämjelig gärning, men nödvändig. Insikten gav henne en sorts tröst och hon nickade återigen, denne gång mer bestämt och blicken hårdnade.
“Låt det ske,” hennes röst var något lägre än tidigare och hon kunde känna magen knöt sig hårdare. “Det finns flera personer som uppehåller sig här i Aldham, inom dessa murar, som tillhör dessa familjer…” fortsatte hon sedan och rynkade aningen på näsan “Och jag undviker helst att det blir likt Iserions blodbad.”
Hallgrim var allt annat än missbelåten där de låg på björnpäls och kläder. En behaglig värk i ljumskarna påminde om deras lekar och kroppen kändes tung. Han hade nog somnat till av hennes lätta smekningar, bedövad av både öl och hennes närhet. Men då hennes varma kropp lämnade hans kändes luften kall mot hans hud. Med ett motvilligt ljud sträckte han handen efter henne. Det var motvilligt som öppnade han ögonen, och trots det knappa ljuset kisade han mot henne där hon satt. Han höjde handen en aning och smekte henne över ryggen, blicken studerande henne då hon drog åt sig underklänningen och knöt upp sitt hår. En fnysning lämnade honom åt hennes kommentar, men den var halvhjärtad. Inte för att tanken att han skulle misshaga en kvinna någonsin passerat hans tankar.
Då hon sträckte sig efter klänningen tog han tag om hennes handled och drog henne till sig.
“Vad har du bråttom till,” hans röst var hes och låg, “Kom hit.” Han vände sig mot henne där han låg och sträckte ut sin andra hand för att lägga om hennes kind. Det hade blivit kallare, och han ville få tillbaka henne i sin famn. För både värmen och sällskapet. Tanken av att behöva gå ut i den bittra kylan och hasa sig till långhuset var inte lockande då både huvud och kropp kände av det kopiösa drickande som skett under natten.
Genom halvslutna ögon följde han sin egna hand då han smekte henne över kinden och håret. Bakom hennes öra fanns det märke han sett tidigare, men av i stundens hetta inte reflekterat över. Nu däremot la han huvudet på sned för att se tatueringen bättre och han drog fundersamt tummen över den. Han hade hört om varför man fick den märkningen, men så hade han också varit borta i över två decennier. Saker kankse ändrats.
“Varför är du märkt med valans stav?” frågade han simpelt och fäste blicken i hennes. Hon var mycket yngre än honom, men de enda kvinnor som bar den röda staven var de som blev valor eller gydjor. Gudarnas röster. Blotglada kjoltyg som rörde sig mellan Draumrheim, byarna och alla de nio världarna.
Kanske blev hennes ord sanna bara att hon sagt dem, att han skulle längta efter henne, för då hon lutade sig närmare grymtade han belåtet till. Blicken sjönk till hennes läppar och djupare, händerna om hennes midja där fingrarna begärligt grep hårdare om hennes hud. Inga protester lämnade honom utan han lät henne blotta halsen. Men det var med en arg rynka mellan ögonbrynen. Han gillade inte situationen det minsta, ändå hördes ett nöjt läte från honom då hon kysste hans hals och han drog ett djupt andetag genom näsan. Det var denna vanmakt han tycktes försättas i som han hatade, en vanmakt bara liderliga kvinnor försatte honom i. En vanmakt för det begär som nu brann i blodet.
Ett begär som bara växte, likaså frustrationen över att hon retade honom. Hans händer grep hårt om hennes höfter, följsamma i hennes rörelser först men sedan tvingande. Det nöjda lätet från djupt i hans strupe gick över i något som mer kunde liknas vid ett morrande då hon drog sig undan. Med ett hårt grepp slöt han handen om hennes käke och drog henne närmare till sig igen. Åt hennes ord blottade han bara ilsket tänderna likt ett rovdjur. Och kanske fanns där inga ord kvar, utan bara ett djuriskt begär, för han sa ingenting. Istället gick hans blick från hennes ansikte och lystet ned över hennes kropp.
Än med det hårda greppet om hennes käke förde han in den andra handen mellan dem. Tydligt var att han nog redan ansåg att hon gett sig till honom, och om så inte var fallet så fanns ingen sådan heder eller moral som skulle hindra honom från henne. Efter en livstid fylld av härjningar och plundringar så hade han inte blivit en bättre människa än att anse att han hade rätt till saker och människor. Åter mötte han hennes blick då han lät fingrarna leta sin väg in mellan hennes ljumskar.
“Bevisa att du inte är som andra,” hans röst var hes av begär, orden nästan ansträngda, “Så kanske jag tar dig till min.”
Bain kände hur hjärtat slog hårt i bröstet och han ångrade genast sina ord. Det ögonblick det tog för henne att reagera på hans ord kändes som en evighet och han blev nervös, rädd att hon skulle dra sig undan. Men istället gjorde hon precis tvärtom och han kunde inte hjälpa leendet på sina läppar då det gick upp honom. Precis innan hennes läppar mötte hans.
Det kändes så rätt att alla tankar på att det skulle vara fel rann av honom då han mjukt besvarade hennes kyss. Att hans far skulle prygla honom om han någonsin fick veta, kanske till och med göra honom arvslös, var inte ens i närheten av hans tankar i denna stund. Från magen spred sig den spirande känslan i hela kroppen och han höjde handen till hennes kind. Kyssen blev längre än den första, och han drog sig knappt undan från henne, bara tillräckligt för att kunna möta hennes blick. Ömt strök han fingrarna över hennes kind och öppnade munnen för att säga något, men tycktes ångra sig och log bara istället.
Hjärtat slog fortfarande hårt, men nervositeten var nu ersatt av ett ungdomligt övermod. Just då fanns det inget hellre han ville än att känna hennes läppar mot sina. Så han drog henne närmare till sig och kysste henne igen, innerligare och inte lika trevande som tidigare. Han hade inte kysst många flickor i sitt liv, han hade aldrig gillat det. Det hade bara känts så konstigt så han hade undvikit att följa med på många skördefester för att slippa dras in i dans och tvingas utstå det hela. Men med Saoirse var det så annorlunda, så naturligt och fint att han insåg att han måste ha gjort fel förr. Eller så hade det alltid varit henne han velat kyssa och ingen annan.
Så det var motvilligt han avslutade kyssen och öppnade ögonen för att möta hennes blick. Handen han haft om hennes kind sänkte han till den hon lagt mot hans knä. Försiktigt tog han den i sin och lutade pannan lätt mot hennes. Åter växte ett leende fram och han fick bita sig i underläppen för att inte flina alltför fånigt. Han ville så gärna säga någonting, säga allt han kände och känt, men samtidigt fann han inga ord. Och det var nästan som att ord skulle bli överflödiga. Så istället förblev han tyst.
Hallgrim skrattade lågt åt hennes ord om att han skulle försöka charma henne. Men långsamt tystnade han då han följde hennes rörelser med blicken, hur hon följde linjerna i hans handflata och sedan kysste den. Tankarna gick oundvikligen till hur hennes läppar skulle kännas på andra delar av kroppen. Tankar som bara blev hetare när hon gränslade honom och det brände till i staken. Hans ansikte sprack upp i ett litet flin då han synade henne på nära håll. Blåslagen och tilltygad till trots, så hon var ung och grann med hud som kändes mjuk under fingrarna då han la händerna mot hennes höfter.
Hans blick följde konturerna av hennes kropp, liksom gjorde hans händer. Bara ett lågt skrock kom först som svar på hennes ord, först tycktes det som att han var alltför distraherad av hennes nakna kropp för att ens notera att hon hade talat. Men så mötte hans blick hennes och han slöt ena handen om hennes hals.
“Du kanske borde tacka mig för att jag låter honom göra det,” sa han lågt, rösten drucken och road. Men det lilla flinet på hans läppar var farligt och han strök tummen över hennes strupe. Blicken sänktes får hennes ögon till just hennes hals där hans grepp hårdnade.
“För det är inte din heder, utan hedern för hans ord, som räddat dig,” hans ord var helt ärliga, och nästan lite missbelåtna. Tummen tryckte mot hennes struphuvud som för att styrka sin poäng innan han släppte hennes hals och höjde blicken till hennes igen. Med en ömhet, som stod i skarp kontrast från det nyss hårda greppet, smekte han henne över kinden.
“Sen tror jag inte, även om du stod vid min sida, att du helhjärtat skulle vara på min sida,” rösten var fortsatt låg, men mer road nu än tidigare. Han strök tummen över hennes läppar och skakade lite på huvudet. “Från dig hade jag fått akta mig för en dolk i ryggen. Och varför skulle jag vilja ha något sånt, när jag har stridsbröder som jag kunnat lita på långt innan du kunnat gå?”
Hallgrim sänkte åter blicken, till hennes läppar och sina fingrar. Den andra handen hade han om ländryggen på henne och han fick dra ett djupt andetag för att hålla kvar tankarna på det hon sagt. Men det var svårt, för det enda som han egentligen tyckte spelade någon roll var att hon var där inom räckhåll för honom, naken, ung och varm. Ett lågt skratt lämnade honom åt det hela.
“Men säg vilka ord du vill höra så lovar jag att du ska få höra dem i natt om det nu är så.”
Oksana nickade gillande åt hans ord om både handeln och band till Druzina. Det var behövligt, och att åter knyta blodsband över havet skulle gynna dem alla. Inte allra minst henne själv och sin egen familj. Mellan dessa ord om att vända sig bort från Karm och in i Märehns famn så kunde hon skymta en ljus framtid för sin son. Skötte hon det hela rätt skulle han en dag bli en mäktig ledare, inte bara en skattekung till Hannadon. Hon kunde ana i Vasilijs ögon att även han hade högtravande planer och mål. Kanske var det av detta som gjorde att hon såg en bundsförvant i honom, och att hennes lojalitet säkerligen skulle löna sig.
Hon drack upp det sista av den starka drycken och ställde ifrån sig glaset. Med ett djupt andetag rätade hon på sig där hon satt och knäppte händerna i knät framför sig. Hon öppnade munnen för att åter tala men hejdade sig. En viss tvekan syntes i hennes ansikte, för det hon nu behövde säga skulle göra att där inte fanns någon återvändo. Det var det mest riskfyllda med hela detta företag. Hon fuktade läpparna och bestämde sig sedan.
“Jag måste dock erkänna att det finns vissa utmaningar som kan komma att ställa till med problem så snart järnhandeln stoppas med Karm,” hennes blick var stadigt fäst i hans och hon drog tungan över tänderna med en något fundersam rynka mellan ögonbrynen.
“Agarand har alltid varit nära Märehn och vårt folk. Bönder och handelsmän tänker inte nämnvärt på vem de betalar skatt till, så länge de får beskydd och har rätt till sin tro. Men genom åren har Karmanska adelsätter givits mark i regionen…” hon drog lite missbelåtet på munnen och gjorde en liten paus. Han visste nog vart hon skulle komma, men hon behövde säga det trots allt.
“De är lojala till Hannadon och skulle motsätta sig den frihet som vi erbjuder dem. Jag befarar att de inte har vett till bättre än att de skulle samla sitt manskap i ett försök att inte Aldham,” hennes röst var lugn, saklig, men i luften hängde frågan som hon underförstått ställde honom. Vad de skulle göra med dessa adelsätter, vad han ansåg var bäst.
Besviken? Hallgrim rynkade på ögonbrynen vid hennes fråga, som om han inte alls förstod den. Det gjorde han inte, varför skulle han bli besviken. Han ruskade på axlarna vilket fick vatten att droppa från björnpälsen, snön hade redan smält av värmen därinne. Hennes nästa fråga skänkte däremot ljus över den första och han skrockade lågt men skakade på huvudet.
“Den fångsten högg nog någon annan samma stund som jag lämnade långhuset,” det var inga bittra ord, tvärtom nästan muntra. Han fick stå sitt kast helt enkelt, och äta upp resterna som fanns kvar.
Hans blick var kvar vid henne, utan skam synade han henne där hon satt. Att hon var blåslagen och tilltöcknad verkade inte påverka honom alls utan flinet på hans läppar var lika lystet som om hon varit den fagraste kvinna han sett. Det enda som hindrade honom från att ta tillfället i akt var sin brors löfte om att hon skulle behandlas som en gäst. Sin egen brors heder skulle han inte gå emot, men hade det varit annorlunda skulle det inte ha funnits någon egen moralisk uppfattning som stoppat honom. Istället stod han var där vid dörren, till dess att hon makade på sig, en invit åt honom att slå sig ned. Han var inte sen på att ta den utan lutade sig mot dörrkarmen och sparkade av sig skorna med ett lågt skratt. Kvinnofolk var hans stora svaghet i livet, så hade det alltid varit, och så skulle det alltid förbli. Av berusningen blev denna svaghet större och han funderade nog inte alls på att han säkerligen hade större chanser om han försökte hitta trälinnan igen.
Utan att vara det minst brydd drog han av sig björnpälsen, skärp, kjortel och byxor så han slutligen stod där lika naken som han kommit till världen. Men det var knappast utan att livet han levt lämnat spår på hans kropp. Många ärr fanns där bland de slingrande tatueringarna som täckte kroppen. Vissa vittnade om riktigt otäcka skador, särskilt ett som var en tvärhand brett och dubbelt så långt och som gick från vänstra axeln och ned över bröstet. Hallgrim bar dock alla med stolthet, för de vittnade om att han levt utan fruktan och skulle möta döden på samma sätt.
Med en suck slog han sig ned bredvid henne, sträckte ut benen och lutade sig tillbaka.
“Nåväl, vi har ju i alla fall varandra,” skrockade han roat och slöt ögonen för en kort stund, “Liv Ulriksdotter,” fortsatte han sedan, roat och än med ett lågt skrockande. “Liv Illråda borde du kallas, sådan oreda du tycks skapa trots att ditt liv inte tillhör dig själv längre.” Rösten var fortfarande road och han tycktes inte misstycka i det hon ställt till med under kvällen. Hallgrim öppnade ögonen igen och vände blicken till henne. Ansiktet var lika blodigt nu som det varit första gången han mött henne i gränden. Fast då hade blodet varit av människor och inte blotdjur. Likaså var hennes och han visste att det var ett gott tecken att märkas av mycket offerblod under jul. Han lyfte handen till hennes haka för att vända hennes ansikte mot sig.
“Jag tror dock sejdekvinnan hade rätt. Du kommer dö väl och ärorikt,” hans ord var så ärliga som en drucken mans kunde framstå som. Men han trodde på dem, gudarna skulle aldrig märka en träl på det sättet och allas öden fanns redan i väven.
Fyllan dämpade kölden i vinternatten, och för en stund var det nästan behagligt att vara ute ur värmen. Tankarna klarnade, men stegen var fortfarande ostadiga då han tog sig fram till vårdträdet. Där stod han en stund och bara betraktade den kala stammen, prydd med diverse kransar och andra gåvor. Blodet som hällts ut vid trädets rötter täcktes av ett tunt täcke snö. Hallgrim sökte med blicken längst trädets stam, men i mörkret kunde han inte få syn på de runor han visste var ristade där. Besviken frustade han för att sedan gräva fram några pryglade silvermynt. Med fumliga fingrar så började han kila fast mynten i barken, ena ögat slutet för att slippa se dubbelt.
Det hade gått en stund och han var i färd med att trycka in det sista myntet då han såg i ögonvrån hur dörren till långhuset öppnades och någon slank ut. För en sekund mindes han den goda stämningen där inne då sorlet kom ut på gårdstunet. Han såg upp men blicken fastnade genast på den pälsboll som tog sig fram över snön mot uthuset, för att sedan byta riktning och försvinna in i bastun istället.
Berusningen fick honom att tycka det var en god idé att se efter vad som skedde därinne. Ingenting ville man ju missa på julnatten. Så när han väl kilat fast sitt sista mynt tog han sig upp mot bastun. Med ett virrvarr av snö slog han upp dörren, han hade nog tagit i mer än han tänkt, och ragglade in. Värmen stack i hans nu frusna händer men det var välkommet och han smällde igen dörren, lika hårt som han slagit upp den. Blicken fastnade nästan omedelbart på Liv där hon satt och han skrockade till.
“Va? Var det du som smet hit..!?” ett lågt skratt och han synade henne kort, insåg att hon var naken vilket fick honom att flina brett, “Du kanske väntade sällskap?” skrocket var kvar i hans röst, men han var inte bara road åt situationen.