Nesta nickade tyst till svar medan hon med växande bävan såg sig om och kvickt drog på sig kängorna. Hon plockade bara ihop de tunga ylleplaggen och bar dem bara i sin famn. Så började hon jogga tillbaka till ängen och eken där de hade resten av sina få ägodelar.

När de kom ut på ängen igen saktade hon av på takten, stannade till kort. Hon inså…[Read more]

Emiliyja lät sig något motsträvigt lyftas. “Jag ska vila, men vi måste…” Hon var på väg att fortsätta sitt svamlande, men att vara så nära honom igen fick henne att tystna och slappna av. Hon sjönk uppgivet ner i kudden och log blekt. Kanske kunde hon trots allt börja förena bilden av monstret och mannen som nu smekte hennes panna som vore ho…[Read more]

Trots Kostyatyns ord om att ge Märehn ett mål anade Emiliyja att han kanske inte helt delade hennes uppfattning. Kanske tyckte han att hon var naiv. Förmodligen var hon det.

Nu när hon rest sig ur badet kände hon en mild yrsel krypa sig på. “Jag kanske borde sätta mig ner igen…” Hon släppte honom med blicken och rörde sig förbi honom mot sänge…[Read more]

Nesta hade rest sig helt upp när han replikerade genom att skvätta ännu mer vatten. Hon skrattade så att det ekade mellan träden när de tillslut stod i fullt krig med vatten som en fontän omkring dem. Hon tänkte inte, bara levde med i ögonblicket. När Felaërn tillslut ramlade omkull drog hon efter andan och höll händerna oroligt för munnen – orol…[Read more]

Emiliyja förstod Kostyatyns inställning. Det var svårt att vara optimistisk nu. “Nåja, det har gjorts förr…” Sa hon kort och trött. Kanske var det nattens äventyr som började ta ut sin rätt. Men när hon tänkte på vad hon känt där ute på heden växte styrkan inom henne. Hon hade ju känt hur rätt denna väg var.

Hon hade suttit och väntat på att…[Read more]

“Ja… Celdunos… Den onde, demonernas fader.” Sade hon och såg förbryllat på Felaërn som att han vore en självklarhet i världen. Fast när hon tänkte efter var det kanske inte så förvånande att en så ljus personlighet aldrig hade hört talas om Den onde. Vissa i Iserion sade att alver delade blod med demoner, och därmed också Celdunos. Det…[Read more]

Daciana Yanovna rörde sig ovant genom folkmängden. Sällan hade hon varit bland så här mycket folk – och när hon hade det så hade det sällan varit så många okända ansikten. Den lilla bergsbyn hon kom ifrån fick sällan besök utifrån, möjligtvis till högtidsfiranden.

Hon kunde se kupolerna torna upp sig över hustaken, men det var svårt att uppskat…[Read more]

Emiliyja hade aldrig varit orolig av sig tidigare i sitt liv, men å andra sidan hade hon sällan haft särskilt mycket att oroa sig över. Hon hade knappt varit orolig när hennes far dragit ut i strid – hur kunde han annat än återvända levande? Men hela den här situationen hade rubbat henne ända in i själen, den styrka hon kunde uppbåda hade hon be…[Read more]

Den röda färgen på Nestas kinder vandrade ned över halsen. Varför sa han sådana där saker? Försökte han smickra henne? “Nå, jag minns visserligen inte hur du var innan…” Sade hon, något vemodigt. “Men jag tvivlar på att jag skulle ha något med saken att göra, med tanke på… Allt…” Hon kunde inte föreställa sig hur hon skulle kunna ha någon s…[Read more]

Emiliyja hade fått sitt bad trots allt och det var ljuvligt, i all sin enkelhet. När hon erbjudits hjälp med kläder och liknande av någon kammarjungfru eller piga hade hon tackat nej. Hon var van att klara sig själv, hon var ingen prinsessa som krävde uppassning i allt hon gjorde. Men kanske var det ett dåligt val. De hade börjat viska och hon…[Read more]

Nesta nickade åt Felaërns kloka ord och log varmt. Hon ville verkligen tro honom och om någon kunde hjälpa henne med balans i kropp och själ så ville hon att det skulle vara han.

Hon kom på att hennes liknelse med ett fängelse hade varit Felaërns faktiska verklighet tiden efter deras möte i Nela’thaënas. Hon ville inte upprepa sig med beklagelse…[Read more]

Emiliyjas händer hade börjat domna, hennes bleka hud lyste nästan mot mörkret och blodet såg nära på svart ut mot den. Hade det bara varit för några timmar sedan hade hon tvekat inför Kostyantyns inbjudande gest. Men någonstans hade de mötts i sina övertygelser, hittat en ömsesidighet och framförallt trygghet. Emiliyja tog steget mot honom och…[Read more]

Nesta log flyktigt när Felaërn klappade henne på armen. Det kändes fint, men hon skämdes över hur hon tappat sansen på det där sättet. “Tack… Jag hoppas åtminstone att jag kan få lite bättre självkontroll…” Sade hon skamset, men också lite bittert. Hon kastade ifrån sig pinnen och följde honom till bäcken, som hon först nu hörde skvala mell…[Read more]

Nesta ångrade nästan att hon föreslagit det när hon snabbt insåg att också den tunga överkjolen behövde komma av om hon skulle kunna göra de rörelser Felaërn visade. Hon tänkte på diskussionen de haft innan om hennes kläder. Det tog emot, men tillslut stod hon i bara särken, med bältet åtdraget i midjan. Denna nya beslutsamhet kanske skulle bl…[Read more]

Nesta skrattade bittert till.
“- Där jag kommer ifrån kunde livlig fantasi lika gärna vara en synd…”
Men när Felaërn åter tog hennes hand kände hon att hon kanske kunde våga hänge sig åt fantasier ändå. Hela detta deras företag kändes som en fantasi, en fantasi hon haft men inte vågat erkänna – att få vandra i solen med någon som fick henne at…[Read more]

Närheten var berusande. Var det så här det hade känts? Nesta hade svårt att föreställa sig att hon någonsin hade känt så här. Att hon någonsin hade känt sig så levande. Blodet rusade varmt inom henne. Och så minnet… Var det så här det hade börjat? Var det på detta sätt de kommit så nära första gången de mötts?

Nej, det kunde inte vara ett minn…[Read more]

Nesta såg bekymrat och med viss förvåning på Felaërn när han berättade om striden och hans del i den. När hon insåg vad han berättade, hörde darrningen på rösten, skämdes hon åter över hennes bild av vad som hänt. Hon skakade lätt på huvudet. “Detta är vad som är problemet med denna konflikt. Jag minns inte striden, men jag minns min bild av er…[Read more]

När blomman flög upp i Felaërns ansikte drog Nesta först snabbt efter andan och höll för munnen i förskräckelse. Vad tog det åt henne? Men hon hann inte tänka längre än så. Hennes förundrade glädje visste inga gränser när Felaërn sken upp skratt. Först kunde hon bara se på honom med ett förtrollat leende – om hon tyckt att han var vacker innan så…[Read more]

Aelis kunde inte dölja sin törst, hur mycket hon än ville. Hon böjde sig fram för att möta flaskan med torra läppar och drack försiktigt. Hon mötte oavsiktlig hans blick när hon drack och kände sig plötsligt plågsamt underlägsen. Den rebelliska ilskan hon nyss känt sjönk undan och gav vika för den trötthet hon bar i hela sin kropp och själ. H…[Read more]