Nesta nickade tyst till svar medan hon med växande bävan såg sig om och kvickt drog på sig kängorna. Hon plockade bara ihop de tunga ylleplaggen och bar dem bara i sin famn. Så började hon jogga tillbaka till ängen och eken där de hade resten av sina få ägodelar.
När de kom ut på ängen igen saktade hon av på takten, stannade till kort. Hon insåg hur tyst allting blivit, det var som att det slagit lock för öronen. Hon vände sig om mot skogsbrynet igen, lyssnade efter bäcken. En skrämd trast flög ur ett buskage – efter det kunde hon bara höra ljudet av tunga snabba steg. Det lät som dundrande hovar av en stor häst hann hon tänka, men det som sprängde ut genom den täta slyn var så långt ifrån en häst som man kunde komma. Djuret var kanske lika stort som en mindre häst, men där upphörde likheterna. Hon hade sett ett vildsvin styckas i köket på slottet i Iserion. Men detta djur var ett veritabelt monster. Dess betar var som sablar och dess tryne hade otvivelaktigt dem i vittringen. Ögonen lyste röda, var det normalt – eller inbillade hon sig bara?
Hon insåg att hon måste springa, som hon aldrig sprungit förut. Hon tog fart mot eken, kläderna hon bar på hängde från hennes armar så att hon höll på att snubbla på dem – så hon släppte dem. Hon visste inte om hon kunde klättra upp i trädet, men den öppna vägen Felaërn manat till kändes inte som ett alternativ. Hennes hjärta hoppade till lite när hennes ögon föll på käppen hon kastat ifrån sig tidigare. På något vis lyckades hon plocka upp den i farten. Snart vid eken… Det skar i hennes bröst.
Emiliyja lät sig något motsträvigt lyftas. “Jag ska vila, men vi måste…” Hon var på väg att fortsätta sitt svamlande, men att vara så nära honom igen fick henne att tystna och slappna av. Hon sjönk uppgivet ner i kudden och log blekt. Kanske kunde hon trots allt börja förena bilden av monstret och mannen som nu smekte hennes panna som vore hon hans eget kött och blod. Hon insåg plötsligt att hon önskade att det inte bara var av plikt som han uppvisade sådan ömhet. Att de mötts i våreldens vilda sken, som älskande unga. Sådan kärlek skulle hon kanske aldrig få uppleva.
Emiliyja suckade och blundade; försökte vila under hans varma hand. Plötsligt längtade hon bara efter att vardagen skulle komma. Hon försökte föreställa sig hur deras vardag skulle se ut när allt detta blåst över. När de var äktade och de kunde börja styra upp sitt gemensamma liv. Hon insåg att bara för att de knutit sina band skulle inte alla med ett horn i sidan retirera tillbaka till sina hålor. Märehn var ett land i ständiga konflikter – som Kostyantyn så ofta ville påpeka. Konflikt skulle förmodligen fortsätta att vara deras vardag. Men det betydde inte att de inte kunde bygga ett liv – folket på heden gjorde det varje dag, varje måne, varje år. Med båda deras klaner i ryggen skulle de dock stå starkare.
Tröttheten verkade inte hindra henne från att prata vidare när hon åter kom att tänka på sin familj.
“Du har rätt, vi behöver förekomma alla tvivel. Min far är lugnmodig, men min mor är kvick att dra slutsatser.” Sade hon eftertänksamt och något ängsligt. “Mer blod får inte spillas över ett missförstånd… Eller sabotage…” Hon visste inte hur hon annars skulle benämna det som hänt prästinnan.
En tanke kom till henne, men hon tvekade lite. Hon hade inte varit i närheten av mossen i utkanten av hennes klans land sedan hon var barn. Inte sedan den där förhatliga dagen då den vaga sumplukten övertogs av lukten av järn, Toma’s blod… Men kanske kunde mossen vara avgörande – trots sina uppenbara fysiska faror och rykten om illvilliga väsen.
“Du kan nog markerna något bättre än mig, det var länge sedan jag var i området, men skulle inte vägen över mossen vara rakare och snabbare – om än mer riskabel?”
Trots Kostyatyns ord om att ge Märehn ett mål anade Emiliyja att han kanske inte helt delade hennes uppfattning. Kanske tyckte han att hon var naiv. Förmodligen var hon det.
Nu när hon rest sig ur badet kände hon en mild yrsel krypa sig på. “Jag kanske borde sätta mig ner igen…” Hon släppte honom med blicken och rörde sig förbi honom mot sängen, satte sig trött på sängkanten. Hon suckade. “Nåja, det är kanske inte min, eller vår, uppgift att ge hela Märehn ett mål. Kanske ska vi fokusera på att ena våra två klaner.” Sade hon trött och log matt. “Jag kan bara inte hjälpa det antar jag. Jag har spenderat så mycket tid isolerad från resten av Märehn, uppvuxen med berättelser, sånger och legender om vårt folk och vårt land – samtidigt medveten om hur plågad verkligheten är. Vi är Izeleths utvalda folk, det skulle inte vara såhär… Jag vet inte… Kanske är jag naiv…” Hon tog ett hörn av badlakanet och började långsamt tankfullt torka sitt långa svarta hår. “Det enda som skulle ena Märehn skulle väl vara om Izeleth själv skred fram över heden.” Sade hon ironiskt.
Egentligen var hon för trött för att fundera på allt det här, men det var som att hennes trötta tankar vandrade iväg av sig själva. Tillslut var det som att hon tänkte högt… “Jag vet inte hur det skulle kunna hjälpa, men det kan finnas sätt att åkalla äldre, starkare själar…” Hon tappade tråden igen, kom på vad hon sagt och skrattade nervöst till. “Äsch, vad jag yrar…”
Hon försökte snabbt byta ämne. “Jag kanske kan sända bud till min familj… Om situationen. Fast risken är stor att det inte ens skulle komma fram. Och om det kom fram – i ärlighetens namn vet jag inte om de skulle lita på brevets innehåll.” Hon såg bekymrat på honom, men distraherades av en molande värk i armen.
Hon såg ner och märkte att såret i armen hade börjat blöda igen. Blodet gav lakanet röda fläckar. Hon hade glömt att såret ens var där. “Oj, förlåt, jag fläckar ner lakanet. Jag behöver visst lägga om det här…” Hon började se sig om efter något att förbinda såret med igen.
Nesta hade rest sig helt upp när han replikerade genom att skvätta ännu mer vatten. Hon skrattade så att det ekade mellan träden när de tillslut stod i fullt krig med vatten som en fontän omkring dem. Hon tänkte inte, bara levde med i ögonblicket. När Felaërn tillslut ramlade omkull drog hon efter andan och höll händerna oroligt för munnen – orolig att han slagit sig. Men när han frågade vem som vunnit skrattade hon lättat till.
Och när hon såg på honom var det som att hon fastnade i ögonblicket. Hon kunde inte riktigt förstå att hon var del av detta, att detta inte var något som någon annan upplevde och som hon bara betraktade utifrån. Hon stod där, flåsande, med bultande hjärta, levande på ett sätt som hon aldrig tidigare känt sig. Levande, men frusen i stunden. Hjärtat lugnade sig inte, det slog bara hårdare. Hon ville kasta sig om honom. Hon ville säga att han vann – att han hade vunnit hennes hjärta varje sekund sedan de möttes. Men orden kom inte. Det var knappt att hon vågade tänka dem. Hon märkte att hon snuddade vi tankarna om och om igen, men farhågan att känslorna bara var en efterkonstruktuion drog ständigt ned henne igen. En bris knottrade hennes våta hud där hon stod drypande, oförmögen att göra annat än att se på honom. Brisen gjorde henne snabbt påmind om att hon stod i bara särken, som nu var genomblöt. Hon kände sig med ens naken och väldigt sårbar och slog armarna om sig.
Hon öppnade tillslut munnen för att säga något, men istället ljöd ett skri genom skogen. Ett omänskligt skri, eller var det mänskligt? Nesta kunde inte placera ljudet, ovan som hon var vid skogens läten, men det fick en rysning att gå genom hennes kropp. Det fick henne att tillslut vakna ur sin handlingsförlamning. Hon såg sig snabbt ängsligt om. “Vad var det där?” Hon kisade in i skogen. Hon såg inget men rös ofrivilligt till igen ändå. “Vi… Vi kanske borde gå tillbaka till eken… Och torka oss…” Långtsamt och spakt vände hon om för att kliva upp på torra land igen och samla ihop plaggen hon tagit av sig.
Emiliyja förstod Kostyatyns inställning. Det var svårt att vara optimistisk nu. “Nåja, det har gjorts förr…” Sa hon kort och trött. Kanske var det nattens äventyr som började ta ut sin rätt. Men när hon tänkte på vad hon känt där ute på heden växte styrkan inom henne. Hon hade ju känt hur rätt denna väg var.
Hon hade suttit och väntat på att han skulle ge henne lakanet och vända sig om, men när han istället verkade vänta på att hon skulle resa sig tvekade hon först instinktivt. Men så var det som att den där nyvunna styrkan gjorde henne lugn. Hon reste sig resolut men mjukt upp ur baljan. Eldens ljus glittrade varmt i dropparna på hennes bleka mjuka former. Hon mötte lugnt hans blick och tog lakanet från honom och virade med värdiga rörelser in sig i det.
Hon lade försiktigt sin varma fuktiga hand mot hans kind. “Det ligger inte heller i vargens natur att söka sig till människan, ändå delar hon nu jakten med oss, delar vår säng.” Hon log lite och smekte försiktigt hans kind, betraktade ömt hans hårda ansikte. “Om Zmekalrovas fruktade monster kan visa sin fiendes dotter sådan förståelse och vänlighet som du visat mig, då kan vårt folk visa varandra förståelse och vänlighet också. Detta är inte vårt arv – oändliga fejder som dödar och vattnar ur vårt folk. Izeleth valde vårt blod, allas vårt blod bär på samma arv, vi alla är hennes folk. Jag menar inte att frälsa hela Märehn. Det handlar inte om att alla ska leva i frid och fröjd utan att någonsin bli osams. Det handlar om att arbeta tillsammans – att till exempel se till att män som Nicolaus aldrig får makt över vårt land och vårt folk igen. Och om våra två klaner kan enas så betyder det något stort.” Hon visste att det var stora ord. Verkligheten utanför deras varma rum var ärrad, traumatiserad och kluven. Ord skulle inte räcka.
Kostyatyn måste vid det här laget förstått att Emiliyja lutade åt de gamla traditionerna – och han verkade acceptera det. Frågan var hur mycket mer hon vågade lita på att han skulle acceptera. Hon var långt ifrån kunnig själv i den gamla magin, men hon visste tillräckligt om teorierna, hur hon kunde lära mer. Hon sänkte rösten osäkert. “Det bor verklig magi i vårt land, i vinden, i själva jorden, i vårt blod…” Hon tystnade igen, visste inte riktigt vad hon ville säga. Hon skakade huvudet lite och log matt. “Nå, först borde vi dock verkligen se över vår egen situation… Se till att bli äkta makar.”
“Ja… Celdunos… Den onde, demonernas fader.” Sade hon och såg förbryllat på Felaërn som att han vore en självklarhet i världen. Fast när hon tänkte efter var det kanske inte så förvånande att en så ljus personlighet aldrig hade hört talas om Den onde. Vissa i Iserion sade att alver delade blod med demoner, och därmed också Celdunos. Det kunde hon omöjligt berätta för honom. Hon trodde inte själv på det. Nesta knep ihop munnen. “Men vi talar inte om honom nu…” Avslutade hon kort.
När hon försiktigt lagt sig lät hon först bara det svala klara vattnet rinna kring hennes kropp. Hon blundade och funderade tyst över det han sagt, försökte föreställa sig hur det skulle vara att leva så länge – allt hon skulle hinna se och göra. Hennes tid kändes plötsligt väldigt kort. Hon tyckte inte om hur han hade uttryckt det: att hon skulle vissna.
Men knappt hade hon lagt sig innan stänket duggade i hennes ansikte. Med en flämtning satte hon sig tvärt upp i strömmen och såg förnärmat på honom. “Du… Du ska få för vissna, gamling!” Utropade hon och fyllde händerna med vatten och skvätte tillbaka på honom. Så skrattade hon högt och fyllde åter händerna med vatten och skvätte ned honom igen ett par gånger.
Daciana Yanovna rörde sig ovant genom folkmängden. Sällan hade hon varit bland så här mycket folk – och när hon hade det så hade det sällan varit så många okända ansikten. Den lilla bergsbyn hon kom ifrån fick sällan besök utifrån, möjligtvis till högtidsfiranden.
Hon kunde se kupolerna torna upp sig över hustaken, men det var svårt att uppskatta avståndet till dem – och särskilt vilken väg hon skulle ta. Hon stannade till och synade tvärgatorna närmast, men bestämde sig att följa vägen framåt en bit till. Prästen hade inte givit henne någon närmare vägbeskrivning och nu förstod hon varför, det skulle vara omöjligt att ens göra en karta över staden.
Medan hon långsamt rörde sig i sorlet försökte hon fånga upp om det cirkulerade några rykten om rovdjur i trakten, rivna boskap och liknande. Men det verkade som att det inte var något som bekymrade folket i en så här stor stad. Ingen här hade nog boskap att oroa sig över. Men det finns annat att oroa sig över… Tänkte hon bittert och trängde sig vidare.
Efter många villovägar stod hon tillslut framför det imposanta templet. Hon var hungrig och trött. Hon måste nog sätta sig ned för att vila lite innan hon gick in och anmälde sin ankomst. Trappstegen utanför den stora porten fick duga.
Emiliyja hade aldrig varit orolig av sig tidigare i sitt liv, men å andra sidan hade hon sällan haft särskilt mycket att oroa sig över. Hon hade knappt varit orolig när hennes far dragit ut i strid – hur kunde han annat än återvända levande? Men hela den här situationen hade rubbat henne ända in i själen, den styrka hon kunde uppbåda hade hon behövt gräva djupt efter. Hela hennes värld hade vänts på ända. Hon hade känt sig rå, hudlös – utom när Kostyatyn var nära; då var det som att hon var, om inte hel, så lite mindre trasig.
Emiliyja mötte Kostyatyns blick över axeln och log mjukt åt hans ord. Han tycktes ha en förmåga att alltid lyckas lugna henne med bara några få ord. Få henne att se på saker realistiskt. Naturligtvis skulle det inte gå i en handvändning, utan offer. Men viljan fanns – och styrkan och ödet. Detta var ju deras öde, kungjort av Izeleth enligt prästerskapet. – Där var han igen nu när han såg på henne; en man hon kunde äkta, med eller utan allians eller påbud från prästerskapet. En man hon kunde ge sin själ och sin kropp. Hennes kinder hettade plötsligt när han såg på henne. Eller var det värmen från vattnet? Hon var tvungen att vända bort blicken, såg in i elden. Dess sken gav hennes svarta våta hår guldskimrande slingor i det dunkla rummet.
Hon nickade åt det han sa. Tron och ödet betydde mycket, men politiken måste också följa. “Min far vill detta, men framförallt farbror Vitomir. De har många med sig. Det måste finnas fler klaner som vill enas. Särskilt efter Loradon och Iserion. Vitomir är vältalig…” Sade hon eftertänksamt och flyttade en våt hårslinga över axeln. “Jag smög in på ett möte en gång. Det var ett ganska litet möte, jag vet inte vad syftet var egentligen, men han talade om Loradon och Iserion. Jag har nog aldrig hört någon prata så öppet och ärligt om något som de flesta bara ville glömma. Men det syntes att det gjorde något hos dem. Alla hade likadana historier, historier de inte ville återuppleva, eller att deras barn skulle behöva genomleva. Visst var det familjer av vårt eget blod, men dittills hade det varit oroligt och skört inom klanen. Alla var slitna och modfällda, kluvna. Efter det mötet fanns en enighet och en glöd.” Sedan vände hon huvudet för att se på honom igen. “Jag gissar att historierna bland ditt folk skulle låta snarlika…” Sade hon prövande, utan att egentligen förvänta sig att han skulle börja prata om det. Han hade nog mer att begrava än de flesta. “Du har rätt. Vi måste alla göra vårt bästa för att lägga allt det där bakom oss. Förlita oss på vår tro, framtiden, tillsammans.” Hennes ton blev något mer bitter. “Utan utomstående krafter som sliter våra klaner och spiller vårt blod utan mening.”
Hon suckade tillslut djupt och rös till. Vattnet började svalna och teet lockade med sin varma arom. Hon såg sig om, men insåg att badlakanet låg utom räckhåll på en pall. Skamset såg hon på honom. “Skulle du vilja räcka mig badlakanet…?” Hennes kinder hettade igen. Deras förening hade varit mer en affärsöverenskommelse än något annat, men hon drogs otvivelaktigt till honom, kropp och själ, drogs till denna “Slaktaren från Iserion”. Mer och mer började hon tro på att det kanske faktiskt var ödet som fört dem samman. Det fanns krafter i Märehn som var starkare än de någonsin skulle kunna sätta sig upp emot. Just nu kändes det mer och mer som att de krafterna koncentrerades kring dem, stormade uppspelt kring husknutarna, i väntan på något.
Den röda färgen på Nestas kinder vandrade ned över halsen. Varför sa han sådana där saker? Försökte han smickra henne? “Nå, jag minns visserligen inte hur du var innan…” Sade hon, något vemodigt. “Men jag tvivlar på att jag skulle ha något med saken att göra, med tanke på… Allt…” Hon kunde inte föreställa sig hur hon skulle kunna ha någon sorts positiv inverkan på något efter allt som hänt.
Hon nickade åt det han sa om Nela’thaënas, trots att hon egentligen inte hade någon aning om den gamla skogens karaktär och röst. Hon visste bara det lilla alverna i Lieterwa hade berättat. Men han hade rätt i att skogen kändes ung, det kände hon med.
Nesta log försiktigt när han svarade på hennes framfusiga fråga. “Nej, du ser inte gammal ut, men du låter gammal när du talar om att skogen känns ung…” Erkände hon och log snett, försökte fortfarande låta bli att stirra på honom. Hon skämdes över att vara så ytlig, att hon drogs så till Felaërn – fast hon knappt kände honom. Hon hade alltid levt efter devisen att skönhet fanns på insidan. Fast kanske var det det som gjorde honom så tilldragande? Kanske var det som prästen en gång sagt: Ingen skönhet skiner starkare än den från ett gott hjärta. Den specifika prästen hade också kallat lössläppt hår för odygdigt. Undrar vad prästen hade tyckt om mig nu… Tänkte hon och drog fingrarna förstrött genom sitt hår, det behövde tvättas. Hon blev plötsligt väldigt medveten om sitt eget utseende.
“När jag är åttiofyra…” Sade hon tankfullt. Så tystnade hon kort när hon kom till insikten… “Så kommer väl du knappt ha åldrats… Och jag kommer att vara en kutryggig gammal gumma – om jag ens lever alls.” Hon sa det tonlöst, som att hon inte varit beredd på tanken om huruvida de fortfarande ens skulle känna varandra då.
Tanken på den osäkra framtiden gjorde att det knöt sig lite i hennes bröst. Hon ville inte tänka på det nu, inte på det förgångna och inte på framtiden. Hon ville bara vara bekymmerslös en stund till. Hon ville ha rent hår, låta det torka i den ljumma vinden. Hon reste sig vingligt och tog några kliv ut i den stilla, grunda strömmen och ställde sig bredvid honom – där kunde hon åtminstone inte stirra på honom. Hon betraktade den prunkande naturen omkring dem och drog ett djupt andetag. Små vita malfjärilar fladdrade mellan ormbunkar och tistlar. Hon kände de enträgna tankarna blekna igen. “Nåja, den dagen, den sorgen.” Sade hon, mest för att övertyga sig själv om att det var oviktigt. Sedan böjde hon sig fram och lät det långa, bruna håret falla ner i vattnet.
Det var lite klurigt, Nesta hade aldrig försökt balansera på hala, algbevuxna stenar förut. Hon vinglade till lite några gånger och stötte i Felaërn. Tillslut gav hon upp. Hon skulle aldrig kunna skölja igenom hela håret på detta sätt. Och nu när hon stod mitt i det friska, klara, porlande vattnet var det nästan oemotståndligt. “Nej, Celdunos ta den där skenheliga prästen!” Sade hon medan hon åter rätade på sig och lade de blöta hårslingorna över axeln. “Jag behöver bada!” Om hon skulle vara odygdig kunde hon lika gärna fortsätta. Det kändes befriande, om än läskigt. Med bultande hjärta och snabba korta andetag av det svala vattnet sänkte hon långsamt ned sin kropp. Det var grunt, men om hon lade sig rakt så täcktes hela hennes kropp av det renande vattnet.
Emiliyja hade fått sitt bad trots allt och det var ljuvligt, i all sin enkelhet. När hon erbjudits hjälp med kläder och liknande av någon kammarjungfru eller piga hade hon tackat nej. Hon var van att klara sig själv, hon var ingen prinsessa som krävde uppassning i allt hon gjorde. Men kanske var det ett dåligt val. De hade börjat viska och hon förstod att detta handlade om mer än att hon förnärmat deras yrkesstolthet.
Nu satt hon med ryggen mot Kostyatyn i baljan i deras rum. Det svarta håret slingrade sig som mörka rötter ned längs hennes rygg. Knäna hade hon dragit upp till hakan, dels för att hon inte fick plats att sträcka ut sig, men också för att skyla sig. De hade visserligen delat säng, men inte mer än så – på den punkten kanske hon trots allt var som en pryd prinsessa. Hennes bleka fingrar tycktes nästan självlysande i vattnet när hon långsamt rörde handen genom det. Det skvalpade tyst när hon tankfullt fångade upp ett torkat örtblad och sedan lät det flyta vidare. Hon lade vilande kinden mot knäna. Först hade hon känt sig dåsig när hennes kropp började värmas upp, men nu började hennes sinne klarna. Oron kröp sig på igen, tvivlet.
“Är vi dårar som tror att vi kan enas i detta?” Sade hon till slut tungsint. “Vi har båda mycket att hata varandra för. Vad om en dröm inte räcker? Vad händer när vi når den punkt där våra sätt är alldeles för olika, när vi inte kan kompromissa längre? Om vårt förflutna inte går att överkomma?” Hon talade om dem båda som personer, men över det hela låg även det större klanperspektivet. Det var inte bara de två som behövde sluta fred.
Ibland var hon fortfarande inte säker på att hon själv kunde varken glömma eller förlåta. Hans uppsyn var så hård ibland, en stark klansman och ledare försökte hon intala sig. Ibland, ofta, behövde man vara hård för att vara stark, det visste hon av egen erfarenhet – särskilt i detta land. Men ibland fick hon kämpa med att påminna sig om att det fanns ett hjärta under den hårda ytan – trots att hon fått så många glimtar av det. Som denna natt. Hon kunde gråta av tacksamhet för det enkla badet. Hon insåg plötsligt hur ensam hon varit i sin isolering. Naturligtvis hade hon haft sitt blod kring sig, men det var inte detsamma som att vara någon nära.
Emiliyja mindes kvällen innan hon skulle överlämnas till Zmekalrova, då hade hon också suttit i badet. Hon hade överhört sina föräldrar gräla. Hennes far hade varit orolig. Det var inte första gången de grälat om äktenskapet.
“Han kommer att ta död på henne, Snezana!”
“Han skulle aldrig våga!” Hade hennes mor svarat skarpt.
“Självklart inte! Jag menar… själsligt. Hon är så passionerad, en drömmare, obeveklig.”
“Obeveklig ja, oböjlig, orubblig… Hon är stark, Radim! Starkare än du någonsin givit henne tilltro. Om du oroar dig över att hon inte ska klara det där ute så är det din egen förtjänst. Du har dåligt samvete för att du klemat bort henne och isolerat henne, men du måste lita på henne – hon vet vad som förväntas av henne!”
Minnet bleknade.
Hon såg över axeln. “Det är inte bra att vi fortfarande inte hållit bröllopet, eller hur?” Sade hon allvarligt, ängsligt. “Vi måste få till bröllopet, snart… Annars behöver vi mer än Izeleths välsignelse för att ena klanerna…”
Nesta nickade åt Felaërns kloka ord och log varmt. Hon ville verkligen tro honom och om någon kunde hjälpa henne med balans i kropp och själ så ville hon att det skulle vara han.
Hon kom på att hennes liknelse med ett fängelse hade varit Felaërns faktiska verklighet tiden efter deras möte i Nela’thaënas. Hon ville inte upprepa sig med beklagelser och påminna honom ytterligare om den tiden. Hon trodde sig förstå hur det känts. Ändå var han ständigt så samlad. Det kändes konstigt att höra honom prata om att han behövde balans. “Du är nog den mest balanserade person jag någonsin mött.” Log hon mjukt och tillade… “En god instruktör. Athal vet att jag behöver en…” Hon suckade igen och vätte sin varma nacke med lite vatten.
“Det förgångna må vara som vinden, förbi och borta, men ärren sitter kvar så länge vi lever.” Hon kände tankfullt på ärret över kinden – en symbol inte bara för vad hon varit med om, utan också för vad alver i Iserion fick utstå varje dag från människor som Tyran. Hon tog ett djupt andetag och försökte samla lugnet som Felaërn verkade kunna åkalla utan minsta ansträngning. Om hon inte tänkte på ärret, så kunde det lika gärna inte finnas där. Kanske kunde det vara samma med det som hänt?
Men när Felaërn plötsligt klädde av sig visste hon inte var hon skulle fästa blicken, eller vad hon skulle känna. En blandning av chock, förfäran och blygsel fyllde henne. Det första hon tänkte var att hennes ärr inte var något mot hans. Och samtidigt började hjärtat slå sådär högt igen, det brände nästan i hennes bröst. Hon rörde lite besvärat på sig, men ville inte avslöja sina blandade känslor, så hon såg ner i vattnet igen, sköljde åter distraherat sina smalben. Men trots att vattnet rann och krusades kunde hon se hans spegelbild i dess yta.
Hon harklade sig och försökte att låta oberörd. “Ja, man skulle väl kunna säga att naturen här är ny i jämförelse. Här har nog marken brukats om och om igen och så har naturen vuxit upp om och om igen. Inte som i Nela’thaënas, där har väl skogen vuxit ifred sedan det första fröet slog rot.”
Och när hon sa det var hon tvungen att ändå se på honom med fundersam blick. Alver åldrades inte alls som människor, han kunde vara väl över hundra år. Hon hade aldrig riktigt fått grepp om huruvida det ens gick att bestämma en alvs ålder efter utseende allena. “Hur gammal är du egentligen?” Sa hon tankfullt med huvudet på lite sned. Hon hörde hur dum hon lät, insåg att hon tittade lite väl ingående på honom och färgen steg i hennes ansikte igen. “Förlåt, det var en dum fråga!” Snabbt fångade hon upp en stor mängd vatten i sina händer och sköljde sitt hettande ansikte igen. Nu blev hela framsidan på hennes särk blöt.
Emiliyjas händer hade börjat domna, hennes bleka hud lyste nästan mot mörkret och blodet såg nära på svart ut mot den. Hade det bara varit för några timmar sedan hade hon tvekat inför Kostyantyns inbjudande gest. Men någonstans hade de mötts i sina övertygelser, hittat en ömsesidighet och framförallt trygghet. Emiliyja tog steget mot honom och kröp in under kaftanen. Som att hon gjort det tusen gånger lade hon sina kalla händer mot hans rygg. Sanningen var att hon sällan upplevt närhet av denna sort. Kanske var det bara värmen, men nu fann hon närheten rogivande och framför allt trygg. Hon lutade lätt sin kind hon hans hand när han smekte den.
Hon skulle inte träffa en själ som kände henne, kanske på flera år om ödet ville det så. Han kunde hålla henne som slav. Hålla henne som blott ett avelsdjur och piga. Leva på skyddet överenskommelsen skulle ge, om än fortfarande bräckligt. Konstigare saker hade hänt i detta land. Men hon hade lagt den rädslan bakom sig och hon fann att deras interaktioner blev mer och mer naturliga för var stund. Efter ritualen var hon också säker på att Märhens krafter var med henne, med dem båda – även om hon just i detta nu kände krafterna rinna ur henne med regnet.
Hon log lite åt hans ord, men hon huttrade kraftigt och började bli allt blekare. “Ja, kanske är det min tur att återuppväckas från de döda…” Sade hon hackigt och refererade till Kostyantyns dust med döden. Trots att hennes tänder hackade och det kändes som att hon faktiskt var mer död än levande, kände hon hur leendet växte lite. Kanske var det lättnaden av att ha ritualen avklarad som gjorde henne så lättsinnig. “Jag antar att det vore för mycket begärt att be om ett hett bad?” Skojade hon svagt. Hon såg upp på honom och hoppades att han skulle uppfatta den skämtsamma tonen hon vågade sig på. Även om hon mycket gärna skulle vilja sjunka ner i ett varmt bad nu, var hon beredd på en långt mycket enklare livsstil från och med nu.
Och vem visste, kanske kunde de bygga något större tillsammans? Ett bättre samhälle för alla. Bara de kunde skingra några av de onda skuggor som omgav dem, deras klaner och deras land. Emiliyja tryckte sig närmare Kostyantyn igen, söp in hans doft och värme och fick en känsla av att bara det skulle räcka för att hålla henne vid liv till tids ände. Just nu var det nog det enda som höll henne upprätt.
Nesta log flyktigt när Felaërn klappade henne på armen. Det kändes fint, men hon skämdes över hur hon tappat sansen på det där sättet. “Tack… Jag hoppas åtminstone att jag kan få lite bättre självkontroll…” Sade hon skamset, men också lite bittert. Hon kastade ifrån sig pinnen och följde honom till bäcken, som hon först nu hörde skvala mellan träden. “Jag brukar inte bli… Sådär…” Sade hon frustrerat medan hon satte sig på en sten vid brynet och började snöra av sig kängorna. Hon visste inte hur hon skulle förklara känslan.
Hon tystnade en stund medan hon lät fötterna sjunka ner i det svala vattnet. Tiden hade gått fort. Den gyllene timmen var nästan över dem och solen gav allt en lite varmare ton. Den letade sig in genom lövverket och speglades som guld i vattenytan. Det hade varit skönt att bara lägga sig i den stilla lilla strömmen och låta vattnet skölja bort allt det dåliga. Hon visste inte om hon hade sett ett naturligt vattendrag på detta vis förut, aldrig så klart vatten.
När Felaërn frågade vad hon hade sett när de tränade dröjde det innan hon svarade. Hon böjde sig fram och fångade upp kallt vatten i sina kupade händer och sköljde sitt ansikte. Det rann längs halsen och vätte halsringningen på särken. Hon blev genast lite piggare och klarare. Starkare. Hon andades ut i en suck.
“Jag tänkte på min man, Tyran…” Hon kunde inte förmå sig att se på Felaërn, utan tittade ned i det klara vattnet där små stenar glimmade obekymrat. “Du kanske redan har förstått det, men det är ändå viktigt för mig att du verkligen förstår: Mitt äktenskap, det var aldrig av kärlek, inte ens i början.” Hon tittade allvarligt på honom. “Det var arrangerat och mer som ett fängelse än något annat. Det fanns inga alternativ, åtminstone inga jag kunde se. Visst led jag, men inte värre än någon annan – jag hade tak över huvudet, det är mer än vissa har, alverna i staden till exempel. Nu och här förstår jag att det ändå inte var rätt.”
Sedan tystnade hon och sänkte blicken. Gjorde en paus för att försöka samla tankarna och formulera sig. Det han sagt om att inte höja sitt svärd i ilska gjorde henne illa till mods. Var det det hon hade velat göra verkligen? Skada någon? Vad skulle han tänka om henne då? Hon fångade upp vatten i sina händer igen och sköljde sina smalben. “Och jag tänkte på min familj och vänner. Jag kände mig övergiven. Och det gjorde mig arg.” Mer sade hon inte om den saken. Tittade bara ned på sina fötter, som hon brukade när hon inte kunde säga mer. Men det var omöjligt att inte låta sitt sinne stillas av det porlande vattnet och naturen kring dem. Hon såg upp på honom med det flyktiga leendet igen. “Balans med naturen, och mig själv, det kanske är vad jag behöver.” Hon suckade och flätade åter ut sitt hår och lät det falla över axlarna.
Nesta ångrade nästan att hon föreslagit det när hon snabbt insåg att också den tunga överkjolen behövde komma av om hon skulle kunna göra de rörelser Felaërn visade. Hon tänkte på diskussionen de haft innan om hennes kläder. Det tog emot, men tillslut stod hon i bara särken, med bältet åtdraget i midjan. Denna nya beslutsamhet kanske skulle bli hennes fall, men hon var åtminstone fri. Och kläderna kändes mer och mer som ett fängelse för varje sekund.
Till en början gjorde hon bara som Felaërn visade, med glad nyfikenhet. Hon var dock inte van vid denna typ av rörelse och hennes kropp var inte anpassad för det – hon var inte slank och smidig som han. Hennes rörelser var klumpiga och hon skrattade till generat då och då. Men ju mer de tränade desto mer skärpte hon till sig, blev allvarlig och koncentrerad. Känslan av kontroll var skön och på något sätt befriande – meditativ. Efter en stund började tankarna vandra igen. Tanken på käppen som en klinga i hennes hand förde henne åter tillbaka till Iserion.
Käppen svepte.
Långsamt kom en annan känsla smygande: ilska.
Käppen delade luften.
Tankarna föll på Tyran, men också hennes familj och vänner. Ingen av dem hade gjort något.
Käppen delade skarpt luften igen.
Hon visste inte vad hon förväntade sig att de skulle ha gjort, kanske hade hon inte varit värd besväret. Hennes andning blev oregelbunden och spänd, hon grep hårt om käppen. Rörelserna var hårda, varenda muskel var spänd. Tillslut höll hon nästan andan.
Vare sig Felaërn förstod eller inte varför hon inte riktigt kunde fokusera, så var det han som tog henne ur det. Hans bestämda ton fick henne tillslut att fånga upp hans övertydliga andetag. Hon mötte stint hans blick och fokuserade på den. Hon började andas lika överdrivet som han, in och ut. Hon sänkte käppen och flämtade nästan tillslut. Det var uppenbart att det inte var meningen att övningen skulle göra henne andfådd. Hon var ingen bra elev. Men uppenbarligen tyckte Felaërn åtminstone att hon var värd besväret. Om han kunde tycka det, om han kunde bemöda sig den långa vägen bara för henne – då kanske det inte var hon som var problemet.
– Förlåt. Jag tror jag behöver vila… Och lugna ner mig… Hon såg skuldmedvetet på honom.
Nesta skrattade bittert till.
“- Där jag kommer ifrån kunde livlig fantasi lika gärna vara en synd…”
Men när Felaërn åter tog hennes hand kände hon att hon kanske kunde våga hänge sig åt fantasier ändå. Hela detta deras företag kändes som en fantasi, en fantasi hon haft men inte vågat erkänna – att få vandra i solen med någon som fick henne att känna sig trygg, det var som en saga. Hon log och smekte med tummen över hans handrygg, ännu en välbekant känsla utan tillhörande minne. Hon kände igen hans hand, men den hade nog nya skråmor reflekterade hon kort.
Hon följde sedan hans blick och noterade uppmärksamt det han sa om skuggor och mossa – hon hade mycket att lära. Hon tog emot svamparna och doftade djupt, de luktade vilt. Hon hjälpte sedan till att varsamt plocka svampen till deras måltid. Medan de plockade kunde Nesta nöjt identifiera en ört, en körvel, som hon försiktigt plockade av och gav till Felaërn. Det märktes att hon trivdes med sysslan, hon visade stort intresse för växterna och frågade tusen frågor. Hennes lilla odling i den mörka gränden var inget mot naturens stora vilda skafferi. Hon vågade sig på att fantisera om deras framtid – kanske kunde den se ut ungefär så här…
Nesta satt tyst i gräset och tittade förnöjt på medan Felaërn lagade deras mat. Hon kunde inte låta bli att följa hans varje rörelse, oblygt försökte hon lära känna hans drag och manér medan han var upptagen med maten. Det var svårt att inte jämföra honom med en prins från en saga, men hon insåg att hon inte var den hjälplösa prinsessan i denna berättelse. Hon varken kunde eller ville vara hjälplös längre. Det var gott att ha någon vid sin sida, någon som stöttande höll en i handen, men hon ville aldrig mer ha någon som gick framför henne, som drog henne i ett koppel, ledde henne på villovägar och straffade henne om hon strövade bort från stigen. Så länge Felaërn ville skulle hon gå vid hans sida – och hon skulle låta honom laga mat åt henne.
Nesta åt hungrigt och belåtet av grytan. Hon nickade ivrigt till svar på hans fråga.
“- Oh ja! Jag skulle kunna äta detta var dag av mitt liv om så behövdes! Men jag tror det var körveln som gjorde det…” Narrades hon.
Hon skrattade uppsluppet och såg sedan på honom med ett fundersamt leende. Måltiden hade skänkt henne nytt mod och hon funderade kort på vad de pratat om tidigare om att kunna jaga och försvara sig. Hon surplade i sig det sista av grytan och slickade sig om munnen innan hon ställde ifrån sig skålen i gräset bredvid sig. Sedan samlade hon sitt långa mörka hår i sina händer och började fläta det från toppen av huvudet ned mot nacken. När hon fäst änden på den långa inbakade flätan reste hon sig resolut och borstade av kjolen.
“- Så, vad börjar vi med? Båge, svärd…?” Kvittrade hon sedan och log stort. Men där fanns en ny beslutsamhet i hennes blick. Hon skulle lämna sitt tidigare liv bakom sig. Bli någon ny, någon hon kanske var ämnad att vara redan från början – fri, stark, självständig.
Närheten var berusande. Var det så här det hade känts? Nesta hade svårt att föreställa sig att hon någonsin hade känt så här. Att hon någonsin hade känt sig så levande. Blodet rusade varmt inom henne. Och så minnet… Var det så här det hade börjat? Var det på detta sätt de kommit så nära första gången de mötts?
Nej, det kunde inte vara ett minne, hur kunde det? Hennes dumma fantasi drog iväg med henne. Hur många gånger hade hon inte försökt föreställa sig den där skogen i sina mörkaste stunder? Hennes sinne måste ha börjat tro på det själv.
“- Jag vet inte, förlåt, det var inget.”
Det smärtade att avfärda känslan, men hon varken ville eller kunde bygga upp falskt hopp. Hon skrattade osäkert och skakade på huvudet, släppte honom motvilligt och backade något steg.
“- Mor sa alltid att jag hade för livlig fantasi.”
Hon torkade resterna av tårarna och log. Hoppades att smärtan och sorgen inte skulle skina igenom.
Smärtan och sorgen efter våldet de båda upplevt kanske hade mattats i denna stund av samförstånd dem emellan, kanske var det början på läkning. Men den smärta som nu smygande gjorde sig påmind var en annan – smärtan i att inte kunna lita på sitt eget minne. Den kunde hon inte dela med sig av. Det var tillräckligt nu. Hon behövde förlika sig vid att hon förmodligen aldrig skulle minnas – och det behövde han också. Hon behövde se framåt om hon skulle kunna göra sig ett nytt liv så långt från allt hon tidigare känt. De behövde se framåt. Felaërn hade också lämnat allt kan känt – för henne. Tanken svindlade. Hon kunde inte ge honom något falskt hopp om att hon tillslut skulle minnas. Han hade pratat om att hitta en magiker, men han hade också sagt det själv: de kunde skapa nya minnen.
“- Som du sa: Vi tänker inte på det nu!”
Men hennes blod rusade fortfarande i efterdyningarna av upplevelsen. Nej, sannerligen hade hon aldrig känt på detta vis. Hon kunde inte ens sätta ord på känslorna.
Nesta såg bekymrat och med viss förvåning på Felaërn när han berättade om striden och hans del i den. När hon insåg vad han berättade, hörde darrningen på rösten, skämdes hon åter över hennes bild av vad som hänt. Hon skakade lätt på huvudet. “Detta är vad som är problemet med denna konflikt. Jag minns inte striden, men jag minns min bild av er innan allt det där hände och jag kan föreställa mig vad jag såg då; alver som känslokalla blodtörstiga krigare.” Hon tystnade och lade huvudet på sned lite, mötte hans blick skärskådande. “Jag undrar hur jag hade sett dig då, om jag vetat vad jag vet nu… Kanske hade jag sett mig själv speglad – rädd och förvirrad. Kanske är vi alla bara det, innerst inne…” Hon sänkte snabbt blicken igen, generad över sina plötsligt så anspråksfulla antaganden.
Hon var tacksam när han tog hennes händer och fortsatte att trycka på att hon inte skulle beskylla sig själv. Hon nickade knappt märkbart med blicken fortfarande vänd nedåt, men deras fötter blev snart otydliga av tårarna som samlades i hennes ögon. “Jag tror aldrig jag varit så rädd… Och så var det plötsligt bara som att något helt annat tog över mig, något primalt, som jag aldrig känt förut – något som gör mig ännu mer rädd, för att det kommer från mig själv, som att jag aldrig riktigt helt känt mig själv…” Hennes tankebanor började vandra iväg igen, men hon tystnade när hon till slut mötte Felaërns gröna blick och han lade sin hand på hennes kind. En ljum vind rörde sig kring dem och Nesta kände hans trygga doft, hon drog ett djupt andetag. Hon blundade mjukt när han lutade sin panna mot hennes och tårar undflydde till slut hennes ögon.
Plötsligt slog känslan av diffus igenkänning genom hennes sinne. Känslan av en skog omkring dem, känslan av tunnare kläder mot sin hud. Som ett minne av en dröm som lika gärna hade kunnat vara inbillning. Ändå drog hon efter andan av upplevelsen. Känslan försvann lika fort som den kommit. “Vad… Vad var det där?” Viskade hon, fortfarande med ögonen stängda, sin panna mot hans, sin hand i hans – i hopp om att den flyktiga känslan skulle återkomma. Hon andades tungt och lade sin andra hand över hans på hennes kind. Hon svalde hårt och hennes röst var fortfarande tyst, men hänfördheten gick inte att ta fel på. “Vad gjorde du? Gör det igen!”
När blomman flög upp i Felaërns ansikte drog Nesta först snabbt efter andan och höll för munnen i förskräckelse. Vad tog det åt henne? Men hon hann inte tänka längre än så. Hennes förundrade glädje visste inga gränser när Felaërn sken upp skratt. Först kunde hon bara se på honom med ett förtrollat leende – om hon tyckt att han var vacker innan så tycktes han nästan överjordisk nu. Kanske det bara var alvmagi trots allt? Om det var det så ville hon inget hellre än att vara förhäxad resten av sitt liv. Till slut skrattade Nesta också, fritt, uppsluppet och porlande.
“Förlåt, hela den här situationen är så egendomlig och underlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska vara, hur jag ska möta allt det här…” Hon suckade såg roat ursäktande på honom. “Jag har aldrig ens varit på en äng förut!” proklamerade hon och slog ut med armarna omkring sig. Hon såg sig om, bort mot trädlinjen, horisonten. “Men nu vill jag se allt! Och mycket mycket gärna din hemby…” Avslutade hon mjukt och log varmt.
Men hon ryggade först vid tanken på att lära sig att använda vapen. En minnesbild av en växande blodpöl trängde sig på, en blodig kniv… Men hon insåg också att skulle hon överleva i denna välden behövde hon kunna hantera vapen – för mat främst såklart, men incidenten med Tyran visade tydligt att hon behövde kunna försvara sig. Det hade varit han eller hon. En mörk känsla smög sig på: det hade känts så befriande när hon först insett att han var död, det hade känts bra… Hennes röst var något osäker när hon svarade. “Jo… Kanske det vore en god idé att jag lärde mig hantera vapen…” Hon tystnade och rörde sig tankfullt förbi Felaërn.
En fråga dök plötsligt upp inom henne och även om det kändes fel att förmörka stämningen behövde hon ställa den. “Har du någonsin… dödat någon… annan?” Hon hörde med ens hur dumt det lät. Var han inte mer eller mindre en krigare? Logiskt sett borde han ha dödat någon i strid, om inte före eller efter så under anfallet då de först möttes. Hon rättade sig. “Förutom i strid menar jag… Så som jag…” Hon kunde inte förmå sig att avsluta meningen. Hon hade aldrig sett sig själv som någon som kunde döda en annan människa, nu visste hon bättre. Och lättnaden som hade följt skrämde henne. Det borde inte vara så lätt att ta ett av Athals liv. Kanske behövde hon bara höra att hon inte var ensam? Men vad om hon var det? Om hon var ensam om att känna denna lättnad efter att ha tagit ett liv? Vem var hon då?
Emiliyja försökte samla sig för den sista delen, den glömda del som hon med fascination läst om i gamla texter. Aldrig hade hon trott att hon ens skulle överväga att göra denna ritual – nu kändes det självklart att löpa linan ut, att samla alla Märhens krafter, vidskepelse eller ej. Hon höjde ett skälvande finger mot pannan och målade där en runa, ett sigill i blod och jord. Styrka i enighet var dess budskap. Så böjde hon sig fram, bugade inför Izeleth, Devana, Zerna, Zornitsa och alla detta lands och Märehns helgon, lade pannan i den våta svarta jorden som började lukta av järn. Ett plötsligt lugn kom då över henne och hennes skakande kropp stillades, hon drog ett djupt andetag av den jordiga fuktiga luften. Kanske hon inbillade sig, men det var som att Izeleths egen vilja strömmade genom henne. Och när hon såg upp mot den mörka himlen var det som att Devanas egna ögon såg henne. Oavsett vad som hänt tidigare i deras klaners historia, oavsett vad som komma skulle, så skulle de stå enade.
När Emiliyja tillslut började känna yrseln komma reste hon sig stelt. Hon försökte torka tårarna och regnet ur ögonen, men det enda som hände var att mer blod färgade hennes bleka kinder. Hon såg det mörka på sin arm och tryckte handen runt såret för att hindra blödningen. Sedan rörde hon sig beslutsamt mot den lilla folksamlingen, om än något ostadigt.
En oväntad värme spred sig inom henne när hon tyckte sig skönja Kostyantyns gestalt i ljuset från facklorna som tänts. En liten grupp äldre kvinnor lösgjorde sig och mötte upp henne med en varm fäll och välsignelser. De förband snabbt hennes sår. Måhända var de något mindre avogt inställda till henne nu efter hennes uppoffring. Hon utbytte några korta ord med dem, de såg fundersamt på varandra, men nickade sedan kort. De skulle nog få stå ut med mer okonventionella saker från sin nya egensinniga husmor, tänkte Emiliyja medan hon sedan målmedvetet rörde sig bort mot Kostyantyn. Ritualen var över, men det tillhörde inte seden att bruden och brudgummen möttes på detta sätt efteråt – och hon borde komma in i värmen. Fällen skylde dock Emiliyjas kropp som nu kunde skönjas genom den genomvåta blodfläckiga särken. De samlade såg något förvirrat på henne och på varandra.
Men Emiliyja hade bestämt sig och hon kunde inte vänta med att tala med sin blivande make. Hon rörde sig fram till honom och såg upp på honom med de isgröna ögonen. “Jag vill ta tatueringarna också.” Sade hon sammanbitet. “Jag vill visa vilka vi är och var vi står.” Hon drog fällen tätare om sig och huttrade till lite, kylan började åter krypa in, kanske hade detta samtal kunnat vänta ändå? Det kunde ändå inte ske i detta nu.
Nesta log varmt. “Så du kommer från ett litet samhälle? I Nela’thaënas? En by?” Hon välkomnade distraktionen i att försöka föreställa sig Felaërns hem, hennes röst kvittrade nästan av nyfikenhet.
“Jo, jag antar att Lieterwa var lite annorlunda.” Svarade hon sedan på hans kommentar om vad hon gjort i Iserion. “Men också där hade saker ett pris – mest av nöd. Jag gissar att det inte var helt gratis att hitta mig till exempel?” Hon tänkte på Angethril som visserligen nog var godhjärtad, men som alltid hade en vinkel av någon anledning. “Det var svårt att komma någon nära, långt ifrån alla tog lätt emot hjälp – jag antar att deras erfarenhet av hjälp från just människor inte alltid direkt var positiv. Det kan vara svårt att vara beroende av någon annan…” Hon sneglade lite försiktigt upp på honom medan hon snurrade den torra blomman mellan fingrarna. Det undgick henne inte att hon i allra högsta grad var beroende av Felaërn nu. Hon suckade lätt och log lite. “Men jo, jag gjorde vad jag kunde, försökte att inte trampa någon på tårna…”
Så skrattade hon till när han beklagade hennes förmåga att hitta svamp. “Du får väl lära mig då, å vise mäster alv!” Hon neg lätt och lyfte på kjolarna. Men så såg hon plötsligt förvånat upp på honom när han började prata om just hennes kjolar. Var det verkligen helt anständigt att prata med en kvinna om hennes kjolar på det sättet? Nesta blev röd om halsen och kinderna igen. Hon fick påminna sig själv om att han kom från en vildt främmande kultur än hennes. Hon fick då något fundersamt över sig, rynkade ögonbrynen lite. “Jag har aldrig riktigt tänkt på det… Just nu, här ute, kanske det är lite opraktiskt. Men det är ganska praktiskt annars antar jag, det går att variera lätt efter temperatur, jag kan ha stora fickor och så under… Det är luftigt…” Hon svängde lite med tygerna. “Och så döljer de benen.” Sade hon till sist som att det vore världens självklaraste sak att kvinnor skulle dölja benen. En skugga kom över henne igen när hon tänkte på vilken liten nytta det gjort henne.
Men när han verkade bli så illa berörd av att tala om fängelset glömde hon snabbt sin tanke. Hon såg medlidsamt på honom och tog några mjuka steg närmare. Medan han pratade tog hon mycket försiktigt hans hand i sin och lät honom spilla ur sig sina mörka minnen. Hon visste inte om hon skulle känna sig smickrad eller förfärad. Nej, hon kände sig definitivt upprörd över det han sa. Detta var något som gjorts mot henne med, även om hon inte känt efterföljderna som han gjort. Fast kanske ändå… “Och de tog dig ifrån mig…” Sade hon tyst och såg ned på deras händer. “Allt det där, det lämnade ett stort svart hål inom mig, en saknad jag inte kunde beskriva, jag trodde jag höll på att bli galen…” Sedan log hon försiktigt. “Men jag är här nu…” Hennes röst var lite ostadig, tagen av hans ord, osäker på om han skulle förstå att hon verkligen fanns där, hängiven deras band – oavsett hur lite hon mindes. Det var svårt för henne själv att förstå hur hon kunde känna så starkt för någon hon på ett sätt just träffat, men det var som att logik inte kunde rå över deras band.
När han avslutat sina tankar släppte hon lite motvilligt hans hand. Hon blinkade till som för att vakna från stundens allvar och skrattade till nervöst när han åter nämnde kjoltygen. “Jag har ju inget annat att ha på mig! Jag kan ju inte gärna gå… Naken!” Även om hon log generat när hon sa det, var hon inte fullt lika rosig som innan. Han tog allt så naturligt, det var uppfriskande på något sätt. Hon såg roat på honom och fick en impuls – hon knäppte till med tummen på blomman och den lossade från stjälken och flög rakt upp i luften mot Felaërns ansikte.