Blicken vandrade mot Faegrim kort, leendet inte alls lika roande som han tycktes tro och hon lät sin svans långsamt dras undan ifrån honom. För att fnysa lätt.

“Jag som trodde att du var här för mig.” sa hon och korsade sina armar för att göra en gest framför sig. Inte direkt något som  skulle vara prioritering just nu. Inte just nu.

“Nu ta…[Read more]

Faegrim satt kvar, stilla som om han höll på att vägas av två vindar från olika håll. Han kände Tussies svans slingra sig runt hans ben, en varm och välbekant tyngd som fick gamla minnen att vakna som slumrande kol under aska. Samtidigt såg han på Kathryn, där hon satt med ryggen spänd som en bågsträng, ögonen vaksamt fästa på den märkliga gestalt…[Read more]

Uppenbarligen var Tussie inte allt för road av situationen. Människor hade alltid en tendens att krångla till det och hur de alltid tycktes tro sig vet bäst. Dessutom allt för otrevliga. Hon höll täcket som en mantel kring sin rygg när hon kröp upp mot Faegrims sida så att han var emellan de båda kvinnorna. Obrydd över hur hennes kropp var naken d…[Read more]

Faegrim stelnade till. Han hade anat en replik på väg till Kathryn, något halvt formulerat som kunde lindra hennes oro. Men skuggan i dörren rörde sig, och där stod Tussie.

Täcket svepte kring henne likt en alltför stor mantel, blommorna i hennes hår doftade som de där ängarna de korsat på väg ned från bergskammen, den gången då bergakungens kr…[Read more]

Innan hon helt hade lämnat Faegrim dök en annan figur upp ifrån Faegrims sovrum. Inlindad i täcket som nästan såg ut som en alldeles för stor klänning till skogstrollet. Håret, precis som den mörkare huden som man såg, var fylld med vackra blommor i olika färger. De gräsgröna ögonen betraktade kvinnan som var på väg ut och hon slog till Faegri…[Read more]

Ayperos lät vattnet omsluta honom som en mjuk men obeveklig hand, kände hur värmen sög sig in i muskler och senor och löste upp knutar han inte vetat att han burit. Det var som om kroppen, detta jordiska skal han så ofta förbisåg, plötsligt mindes vad den saknat. Ångan steg kring honom, grumlade luften och svepte rummet i en drömsk ridå, men…[Read more]

Alva var inte långsam med att följa och svepte glaset likaså, lite hårdare satte hon ner glaset. Så hårt att värdshusvärden sneglade lite oroat på att ännu ett glas skulle gå sönder. Roat flinade hon över minnet, ett som Alva själv redan hade lagt så långt bort att de inte var lika enkelt att plocka upp. Ärligt talat mindes hon inte heller varf…[Read more]

Lite nervöst skrattade Brenn, som om han inte riktigt var säker på om han borde stanna. Fast ändå kändes det lite som om mannen framför honom hade något… nästan brutet inom sig? Som ett skadat djur. Vilket gjorde honom lite mer mån att stanna kvar. Han skruvade på sig, lite nervöst och slog sina fingrar på glaset.

“Så bra… jag… jag ka…[Read more]

Svordomarna slutade tvärt, inte för att de tog slut. Nej, Grokk hade nog flera på lager men snarare för att han avbröts och tappade sin koncentration. Blicken vandrade mot främlingen som avbrutit honom. Vem var dum nog att vara ute i regnet? Nå, förutom han själv vill säga. Lite kisade han, när vattendroppar och dis lite skymde hans sikt. En m…[Read more]

Maevan märkte hur Istilwys rörde sig innan han hann tänka på att vända blicken åt ett annat håll. Hon reste sig ur stolen, och vattnet följde med, pärlade längs huden och droppade ner på golvet mellan dem. Han stod kvar där han var, och när hon tog steget fram och lade handen på hans axel kändes det som om en kall flamma rörde vid honom. Hans bli…[Read more]

Hon hade följt dem in utan att säga något. Bara stegen ekade svagt mot de nötta stenarna och varje doft som slog emot henne kändes märkligt avlägsen – lavendel, varm ånga, den mineraliska tonen av gammalt vatten. Det var som om hennes kropp kom ihåg hur det kändes att vara ren långt innan hennes sinne gjorde det. Hon såg hur Isra klev ur sin klän…[Read more]

Jezeral betraktade platsen där vätten hukade, inte med misstro men med den sorts vaksamhet som föds ur erfarenhet snarare än oro, en vaksamhet som vet att det som ter sig enkelt nästan aldrig är det. Inte för att en drakjakt någonsin var enkel. När han lät blicken svepa över cirkeln i marken, över fjällfragmenten och den avbrutna markens stru…[Read more]

Hon lyssnade, som om hans röst kom från en plats där hon själv aldrig hört hemma. Det låg något märkligt trösterikt i hans berättande, ett slags lågmäld stillhet som hon inte kunde avgöra om den var medveten eller bara en följd av att han vuxit upp på en plats som denna. I berättelsen om tant Sella låg mer än kålrötter och vidskepelse, det fö…[Read more]

“Det ska vi nog ta att ordna!” sa Brenn, fortfarande lite över exalterad och strök ett litet finger över kattmalens huvud innan han reste sig upp och rörde sig mot dörren som ledde in till köket. När köksdörren svängdes upp kunde han säkert höra hur några pratade där inne, två helt olika konversationer dock som inte verkade svara på varandra. S…[Read more]

Llwyd höll tillbaka ett lågt skratt när hon såg skuggorna börja klättra över Joij, som om det inte vore mer än en dammig rock hon tog på sig. Inte för att hon var imponerad, sånt trams hade hon sett förr,  men det fanns ändå något… tillfredsställande i att se hur hon växlade form utan skryt och dramatik.

“Fint” mumlade hon, mer till sig själv…[Read more]

Förtjust såg han ner på djuret som kom allt närmare honom, nästan som han helt hade glömt Galather ifråga och vaknade till lite när han sa något. Blinkade lite, som om han inte helt var säker på om det var allvar eller inte. Men vanligtvis brukade de gå bättre om han skrattade. Så han gav ifrån sig ett litet skratt för att låta djuret skaka han…[Read more]

Tid var alltid något flytande på Smarriga Smulan och Brekkn Daggdroppe hade som vanligt tappat bort tiden när han pysslat om de insekter och växter som fanns utomhus. Han stack ut huvudet först genom en av de många dörrarna, nästan väntandes att se Flinga susa förbi eller Rushla gorma ifrån baren åt honom att komma dit och få något värmande. Men…[Read more]

Ithia lyssnade tyst, som om hon vägde varje ord noggrant, funderade kring vad som var sanning och vad som var skrock. När han talade om blinda präster, skuggor i skogen och förbannade ruiner, låg hennes leende kvar, men ögonen förändrades. Det fanns en glimt där, något djupare, något som kanske hade en liten äventyrlig förhoppning om att något in…[Read more]

Ithia höjde glaset med en rörelse som påminde mer om någon som var trött i armarna efter en tung dag, snarare än en hjärtlig skål – men den var välmenande. Vinet var ljummet, vattnigt och hade den där syrliga tonen som får en att misstänka att någon blandat i bär för att dölja bristen på druvor. Men hon var på landsbygden, och den som törstar i…[Read more]