Felaern höjde ett ögonbryn över att inte få ett svar. Vilken märklig och ohövlig kvinna detta var. Bara för att de var på två sidor av en konflikt var man ju tvungen att upprätta artighet och respekt? Men de kanske inte hade sådant tankesätt bland människorna. När han tänkte efter var de nog säkert bara barbarer, utan hyfs. Annars hade de ju inte…[Read more]

Lite torra grenar hade varit en fin idé, hon nickade lätt och satte ner sin packning vid sina fötter. Den var förstås tung och även om den innehöll en del guld och värdesaker föredrog hon nästan att lämna den här bland halvingarna. Ett vänligt leende fanns på hennes läppar.

“Kan ni hålla ett öga på detta?” frågade Tussie men hon var så säker p…[Read more]

Berättelsen eller hemligheten fick henne att rynka lätt på ögonbrynen. Tänka tillbaka på sina dagar där i djupet under ytan. Det kändes som en evighet sedan. Sedan drog hon fram boken igen och bläddrade i dess oändliga sidor tills hon fick upp porträttet som hon hade skissat av.

Hon granskade dess röda hår och ansiktsdrag för att sedan se upp…[Read more]

Självfallet var det nonsens som Eirik talade om. Att hon inte skulle hinna en sådan sak – tanken var roande och hon kunde inte rå för att skratta åt det hela. Du skulle inte ens lägga märke till mig, pojkvasker. 

Cermonin i sig var ingenting som hon lade sin uppmärksamhet på – varför skulle hon lägga märke till något sådant? Hon skakade nätt på…[Read more]

Försiktigt, lite som ett skyggt djur, satte hon sig en bit ifrån mannen och den lilla flickan. Hon lutade sitt huvud mot höger axel så att flätan sjönk mot andra sidan och kittlade hennes nacke. Stilla för sig själv undrade hon vad hade mannen blivit utsatt för. De flesta som vandrade i öknen hade blivit lämnade av någon eller något. Kärlek, hopp…[Read more]

“Lögner alltihop förstås – Lloth rörde aldrig Antrophelia när Izotar var närvarande. Inte förrän Zator och Isra fann henne och hon gav dem kärlek, visdom… Allt lögner som var som en vacker melodi för de blinda.” sa hon tyst och sedan knäppte hon fast sin bok vid ett bälte.

Orden som den unga kvinnan sa, förvirrade mörkeralvinnan och hon rynkad…[Read more]

Ett litet snett leende dök upp i hennes ansikte, det såg nästan sorgset ut när hon vände sina röda ögon mot henne. Hon strök undan ett par  av de vita hårstrånen och såg på den unga flickan. Hade nog sett någon bild på henne i palatset, väl undangömd i en bok. Men att hon var lik drottning Thalia var inte svårt att se.

“Jag kände den forna d…[Read more]

Ranghildr skickade sin make en mindre nöjd blick när han talade om deras dotter. Tänk om mannen inte visste om det – och nu visste mer än han kan ha gjort innan. Däremot kunde hon inte annat än att nickade åt sin makes ord.

“Vid alla gudar hoppas jag det med.” instämde hon och drack en klunk av mjödet för att hålla det mot Audgisil för att få…[Read more]

Dåraktigt. Inget annat ord skulle beskriva hennes tillfångatagande. Ranghildr var en god krigare, men hon kunde inte låta Turins män tortera den lilla pojken. Inte en droppe blod till. De stora ögonen på pojken som ropade efter henne hemsökte henne ännu. Tänk om hon kunde ha räddat hennes egna pojke på det sättet. 

Kettil hennes yngsta son so…[Read more]

Den strålande drottningen, det sanna ljuset och Sharah. Hade hon spenderat hela sitt liv i Iselem hade hon nog inte ifrågasatt detta. Istället kände hon en växande känsla av obehag för vad hon hörde. Hennes ögon betraktade honom med en växande känsla av oro. Om detta var vad Ethirion velat se visste hon inte vad han skulle göra med information…[Read more]

Lite roat höjde hon på sitt mörka ögonbryn. En sådan ung pojke, utan att veta sin härkomst och det fanns inte riktigt någon respekt för henne. Sharahs utvalde och hans drottning. Utan att ge honom några ord, eller välkomnande tog hon de tio steg som skillde dem emellan.

Försiktigt, nästan moderligt lade hon en hand på hans haka och vände hans a…[Read more]

‘Ord betyder inte mycket under tortyr.’ sa Audgisil eftertänksamt, men viftade bort sådana dystra tankar. Än så länge visste inte Yazfein mer än vad Hrafns spejare kunde lista ut.
‘Struntprat, Sandors rådgivare sover här i gästkammaren i Sätet!’ sa han, det fanns ingen annan möjlighet, vad vore de för värdar om de inte gav honom det bästa de kun…[Read more]

Jezeral fnös åt Kamillas försök att vara hederlig och ärofylld.
‘Som om de skulle ge upp nu?’ frågade han, men han visste det var lönlöst. Då hon skar loss Naera gjorde han en grimas, och hade precis tänkt röra sig för att ta kontroll över maleficarn innan hon hoppade framför krigarens svärd och på något vis lyckades skada banden som höll hennes…[Read more]

Ithia började bli redigt trött på dessa män som vandrade runt henne och försökte hota henne med sin närvaro och sina blickar. Och hans sätt att härma henne var sårande, men mest barnsligt. Hon hade förväntat sig mer av Akilas rådgivare, och undrade vad som hänt med hovet här om fördruckna vinstinkande avskum som denna man fick stå här och gapa och…[Read more]

Audgisil ryckte på axlarna.
‘Ingen förlust antar jag, förutsatt att han inte blir tillfångatagen av Hrafns krigare och rapporterar om det han sett och hört till dom istället.’ sa han.
‘Men det är en kalkylerad risk, antar jag. Och Oden vet att märkligare saker skett, så varför inte? Gör vad du kan, men offra inte ditt liv för att hitta Ranheims pa…[Read more]

Ëarmelindo hade så klart inget annat val än att hålla med i det som Vizzearys sade. Även om han alltid avvisat Iseleths dragning till den okonventionella blodsmagin kunde man inte neka dess makt. Och de skulle behöva alla allierade de kunde finna, om det nu var så att Iseleth fortfarande existerade i någon form. Likväl kunde han bara nicka lä…[Read more]

Asgeir hummade lätt medan mörkeralven och Eirik diskuterade den bästa resan att ta. Det var inte hans starka punkt, men därför hade han ju sin kära tvilling. Och det var väl därför man hade en tvilling, för att komplettera sina egna brister? Han litade på vad Eirik sade, och skulle följa hans ord. Likväl nickade han för att bekräfta Eiriks ord.

‘…[Read more]

Ett litet leende fanns på Ziyatés läppar, som om hon fann deras svar roande. Det var förstås sött, den vanliga mänskliga dumheten. Att lita på dem som skulle stå dem närmast. Skulle hon beröva dem deras oskyldiga små sinnen?

I slutändan kändes det inte värt det. Det skulle ge henne mer misstankar, om någon av dem skulle förråda dem… Eller snar…[Read more]