Trots den allvarliga situationen fylldes Noáins hjärta av nyfiken glädje, han hade läst om den magiska kopplingen mellan magiska föremål under påverkan av motenergi. Något han aldrig trodde sig få se utanför teorins gränser, än mindre att få uppleva det.
Han masade sig till en av hyllorna och letade fram en polerad talisman gjuten i brons hängandes i en kedja av rent guld och lade den varsamt på städet under klotet. Därefter började vulkanässjans ljus stråla och formas av det nuvarande svarta klotet, tiden var inne. Han pekade med hela handen mot den södra väggen där två släggyxor stod lutade – dess långa ekskaft var prydda med graverad silvertråd i vackra mönster. Själva hammardelen av huvudet var gjuten i kolsvart pyrmaleton, ett otroligt hårt men förvånansvärt lätt material – och manade Edda att hämta båda.
”Skynda dig, Edda vi har inte mycket tid! Jag hoppas att du kan svinga en av dom, du har inget val” Han strök svetten från pannan med ärmen. ”Vi ska försöka ingjuta klotet i halsbandet” Noáins ögon tindrade av upphetsning när han värmde upp axlarna. ”På mitt kommando skall smedjan eka och om vi lyckas förvandlas talismanen till en kompass till vilket vi kan spåra kristallen!” Han avslutade sista ordet med en kråka.
Noáin satt fortfarande på den obekväma träpallen djupt försjunken i tankar, steg efter steg arbetade han med logiken i sitt sinne i jakt på en lösning av problemet. Att tänka var nog hans starkaste attribut, något han fick användning för i sitt arbete men i nuvarande situation stod allt stilla. Det förbryllade honom, hur bär man sig åt att stjäla något som är skapad av magisk energi utan spår? Det går emot den runmagiska lagen om magisk disposition.
När han öppnade sina nonchalanta ögon långsamt såg han en stolt dvärginna framför sig, hon strålade av styrka när hon presenterade sig och sin släkt. Som runmakare visste Noáin mycket väl legenden bakom hennes förfädrar, men som med alla andra dvärgar i detta rike står heder och stolthet så högt i kulturen att överdrifter naturligt formas efter varje ättling i ledet. Han reste sig från pallen, bugade djupt för att visa sin respekt, strök sig i skägget innan han talade,
”Edda Brelazal i Drakifir, mitt namn är Noáin Melmyr av klanen Tyrak”
Han satte sig ner på pallen igen, slöt sina ögon för att utesluta alla distraktioner. Han var besatt av vetenskapen bakom det magiska ordet och dess påverkan av smidesföremål. Vid trettio års ålder hade han spenderat alla sina lediga timmar bakom bok efter bok i den stora läsesalen i jakt efter runmagiska ritningar. Det var först efter sin heroiska bragd i skyddsgardet tjugo år senare som han fick möjligheten att fokusera enbart på dem magiska runorna, vilket gjorde han manisk i sin jakt efter kunskap av ordets magi i runans tillvaro. Han slukade allt han kunde hitta ifrån böcker, andra runmakares visdom och praktiskt erfarenhet i runsmedjan. Det enda som upptog hans vardag var förutom träningen i stenbrotten sina fortsatta studier.
Hans tankar avbröts när ett klot av vitt stjärnljus plötsligt uppstod i smedjan. Röda strålar badade smedjan med sitt bländande ljus. Klotet började vibrera våldsamt, rustningarna skakade, vapenställen skramlade, verktyg föll från sina hyllor och ett skarpt väsande ljud började stegra i takt med varje puls av ljus. Därefter började klotet vrida rummet runt sin kärna samtidigt som den expanderade, dess vita skimmer övergick till brandgula nyanser när den spred sin hetta över rummet.
Helt utan förvarning kollapsade klotet ljudlöst till en svart massa, Noáin tappade nästan balansen när den drog honom mot sig. Han visste omedelbart vad det var som måste göras, han skrek för full hals för att göra sig hörd, ”Någon använder astralkristallen!”
Bakom Noáin’s välansade skägg fanns ett oroligt ansikte, tankarna susade I ett rasande tempo, han hade inte varit med om något liknande tidigare, åtminstone var det första gången där han inte visste vad som måste göras. Han behövde tänka men i sitt utbrott förlorade han möjligheten till det och dessutom drog han in en oskyldig dvärginna i vad det nu var.
När Edda flög upp från pallen synade Noáin hennes grepp runt yxan, vilket avslöjade tydligt att hon hade en smeds handlag. Av hennes stans att döma konstaterade Noáin att hon troligen skulle bästa honom i väpnad konflikt.
”Det är en sak att svinga yxan i träning, sa han, en annan att svinga den på liv och död där sitt eget liv är på spel” Han strök sin hand längst skägget
”ingen enkel sak att ta ett liv även om det är en fiende”.
Han kunde inte undgå att tänka tillbaka till den tiden han själv tjänstgjorde inom skyddsgardet; En natt blev dom attackerad i ett överraskningsmoment av en större styrka vättar, rygg mot rygg försvarade dvärgarna sin position och striden blev mycket hård. Noáin skadades av ett spjutstick i benet när han ensam bröt igenom fiendelinjen, fällde vättarnas klanherre vilket skingrade fienden som retirerade tillbaka till sina hålor. Han var en hjälte men krigsskadan blev slutet för hans militära tjänstgöring.
Han skakade bort tankarna och fortsatte att förklara för Edda vad som skulle ske om dom inte hittade kristallen.
”Med tur skulle jag bara bli berövad av mina titlar som jag nu erkänner för dig att vara allt för mig” Han sänkte huvudet mot golvet med rosenröda kinder. ”du lär nog aldrig få en vakthavande tjänst igen oavsett klan, för det är jag lessen även om det inte är mitt fel.”
Han kliade sig åter I skägget och fortsatte förklara
”Astralkristallen är en artefakt, ett magiskt föremål förstärkt med påverkan ifrån alstrad energi ur den magiska väven. Med andra ord används den i runmakeri för att ingjuta magiska krafter där normala magiska förmågor inte räcker till. Den ser ut som vilken bergartkristall som helst men eftersom den är så kraftfull kommer du att veta att det är den när du ser den. Om du ser den”
Noáin satte sig återigen på träpallen med viss möda då krigsskadan isade igenom muskeln. Han svor lågt för sig själv, ”varför tog jag inte med mig käppen?”
Han såg Edda i ögonen,
”Jag måste tänka, kan inte du lägga ifrån dig yxan och se dig omkring eller har du något bättre förslag?”
Han nickade mot henne och innan han slöt sina ögon uttalade Noáin en sista fråga
”Har du något namn förresten?”
När Noáin blev medveten av Edda’s närvaro gestikulerade han först mot henne sedan mot pallen framför sig. Stämman han talade i var lugn och ledande, rösten var nästan hypnotisk. Det lät som han talade i två toner samtidigt, som om han hade två röster.
”kom in och stäng svängdörren bakom dig, sätt dig ner”
Till skillnad för dvärgiska slagord som i stridens hetta koncentrerar anfallskraften och höjer styrkan var det magiska ordet, röstmagi strikt olagligt. Noáin’s kunskap av runor hade tvingat honom att i långa nätter utvidga sin kunskap om elementen vilket resulterade i den enda magiska kunskapen dvärgar kan förstå. Situationen hade tagit Noáin svårt, han hade ofrivilligt använt sig av röstmagiskt inflytande mot vakten han inte visste namnet på.
Efter en kort stund av tysnad insåg han att vakten var omöjligt skyldig till stöld men kanske hade hon försummat sin post, någon måste ha tagit sig in. Han sänkte svärdet samtidigt som han talade med sin egna röst
”Vi sitter i samma båt, och konsekvenserna av det som har hänt kommer att vanhedra våra namn. På ena handen är jag direkt ansvarig när jag är här i smedjan, på andra handen befinner du dig någonstans där du inte är tillåten, där något är försvunnet, under ditt vakande huvud ”
Han rätade på ryggen innan han fortsatte,
”det som fattas är ett mycket värdefull och avgörande föremål för mitt arbete, något som kan påverka en stor del av oss, här i berget. Den kallas för astralkristallen, en mycket kraftfull artefakt och utan dess magiska egenskaper blir det nästan omöjligt att gjuta starka runor. Utöver den sidan av vad den kan används till kvarstår andra magiska egenskaper som jag av plikt måste hålla hemligt ”
Han krävde en förklaring av henne, att redovisa för vad eller vilka som har varit i närheten, om hon hade hört något oväsentligt ljud eller vadsomhelst som skulle kunna ge en ledtråd.
Dörren öppnades som vanligt, Noáin nickade vänligt mot den tjänstgörande dvärginnan innan han gick förbi utan att egentligen lägga någon notis om henne. Han klev över tröskeln till runsmedjan och in i den kala hallen av vit sten, spiraltrappan i mitten av rummet var det enda som fanns där förutom vackra målningar föreställande ättlingar till dom första dvärgarna. Noáin gick förbi trappan till en av målningarna där han tryckte med sin hand mot väggen som började röra sig. Svängdörren gled smidigt runt sina fästen och avslöjade vad som var den verkliga ingången till smedjan. Han tog en fackla från sitt fäste och gick in.
Noáin antände oljan i lampsystemet med facklan, ljudet av sprakande flammor ekade mellan väggarna när elden rörde sig runt rummet och kastade sitt ljus runt smedjan. Elementalmagiska runskrifter dekorerade ett stort rektangulärt rum murad av svart tegel med kritvit marmorgolv. Längst vänstra långsidan av rummet stod hyllor fyllda med diverse runskriftsrullar och mineraler samt andra olika ädelmetaller. Till höger om kortsidan finner man ässjan och i mitten ett städ gjuten i ren drakslagg. Noáin skrockade när ett minne av sin första dag som runmakare hoppade in i hans tankar – det vanliga stålstädet smälte av den magiska energin- innan hans hjärta skalv av ångest då han upptäckte att astralkristallen var borta.
Paniken spreds igenom kroppen, utan den var det omöjligt att framkalla den magiska energin nödvändig för runmakeri och i fel händer är det möjligt för en livsform att alstra magisk energi ur den magiska väven. Hans tankar susade bakom ögonen, hur är det här ens möjligt?
Vakten! utbrast han högt. Med fokuserad ilska drog han ett svärd ur vapenstället för färdiga arbeten, bladet skimrade av sliverfärgade skuggor när han provsvingade det i luften, den låg bra i handen och balansen var utmärkt. Med ett par snabba steg var han vid svängdörren, därefter ropade han med sin kraftfulla stämma slagord till vakten utanför.
Noáin’s oroliga drömmar väckte honom ur sin tunga sömn, hans huvud bultade försiktigt av en känsla han inte riktigt förstod. Något var fel, han visste det och inget skulle kunna förklara det som nu började gå upp för honom. En förminnelse, ett tillstånd vissa skulle kunna betrakta som magi. Detta var helt otänkbart för dom flesta dvärgar då dom inte besitter magiska krafter annat än sin röst. Noáin förstod det bättre än någon annan, om vad som var magiskt eller inte, han var trots allt en väldigt skicklig runmakare, med kunskap om dom magiska orden.
Han hasade sig ur sängen och sträckte på sin vältränade hydda, den var formad efter hård träning i stenbrotten med stenhuggarna. Med värk efter gårdagens pass muttrade han något om envisheten bland dvärgar och sin egna oförmåga att ge upp. Därefter gick han tvärs över rummet till en järnbeslagen koffert och öppnade den, han grävde fram en grov lappad tunika, den såg snarare ut som ett lapptäcke i olika gröna nyanser än ett klädesplagg värdig hans position. Med en viss möda drog han den över huvudet och fäste den runt midjan med livremmen av läder.
Noáin värnande om sitt utseende i en sån hög grad att han ansade sitt skägg i hemlighet och innerst inne var han ganska mjuk och blev lätt sårad av vad som anses som groll mellan dvärgar emellan. Detta sätt att tänka påverkade hans handlingar och därmed hans rykte om att vara hårdare än sten, dessutom visade hans hydda styrkan bakom musklerna han bar på, dom flesta synade honom en extra gång innan dom kastade ur sig något.
Lukten av brända mineraler, svavel och kalk stack i hans näsa medan han gick i riktning mot rälsbanan, ett system av runda stålbalkar i överkanten av det stora tunnelsystemet vilket löper igenom stadens all delar. Rälsens järnfästen var ingjutna i berget och malmvagnarnas stålram var fäst med en klyka över själva rälsen. Noáin klättrade in i en av vagnarna och frikopplade bromsen, det dröjde inte länge innan vagnen tog upp fart och efter en skarp högersväng ökade hastigheten ytterligare, det gick nu i svindlade fart. Efter ett par minuter drog Noáin i bromsen som svarade genast, den tjöt högt av stål mot stål när den stannade i en våldsam gungning och kastade Noáin mot den främre delen av vagnen. Han svor högt av ilska när han skrapade armbågen mot vagnens järnbeslagna sida, igen.
Med stela ben klev han ur vagnen skakade på kroppen och gick igenom tunneln som leder till smedjan.
Gwen noterade att Seren såg ut att studera henne, misstänkte hon något? Historierna om tredje ögats ovarsamhet ekade i hennes huvud, det var det som var hennes största rädsla, att bli påkommen som blodmagiker.
Av samtalet att döma misstänkte inte Seren något, Gwen nickade instämmande och insåg inte först senare att hon hade gått med på att undervisa Seren i runskrift. Något som Gwen kommer att minnas det för resten av hennes liv. Hon försökte följa med i samtalet men svävade iväg i tankarna, hon tänkte på runor och om hur dom skulle kunna dölja hennes hemlighet. Plötsligt utbrast Seren i glädje när deras runa resonerade, Gwens vakenhet kom susande tillbaka och hon utbrast i ett ljust tjut sin lättnad samtidigt som resten av klassen såg ut att kunna mörda dom.
Serens fråga ”vad menar du att du kommer att fastna?” snurrade runt i huvudet på Gwen, hur kunde hon förklara det när blodsmagin var problemet? Den okontrollerade kraften där en bit av själen kan delas i föremålet man försöker binda runa i. Istället för att förklara, att avslöja sin hemlighet, så frågade hon om Seren ville följa med till den botaniska trädgården, i samma veva flög Gwen upp ur stolen och kramade Seren
“Du är bäst min vän, låt aldrig någon få dig att tvivla på din styrka eller din förmåga, du är lite konstig men om du frågar mig så är alla dom bästa personerna det.”
Gwen släppte taget efter vad som kan räknas som en olämplig lång kram, ruffsade sig i håret så att frisyren spretade åt alla håll och skrattade en kort salva innan hon satte sig ner igen.
Lucians astrala form uppenbarade sig i ett kaskad av starka vita nyanser, ett strålande ljus vars skimmer besegrade nattens mörker. Ett mirakel sänd i sista stund, en uppenbarelse av Moderljus änglaväktare. Divania vred kroppen och såg Sylas kräla längst golvbrädorna, hon visste att tiden var kommen och om hon inte agerade nu skulle tillfället glida förbi. Hon försökte röra sig men hennes bakbundna händer hindrade all rörelse hon förmådde sig göra.
Vid Athals ljus! utbrast hon när en mindre fågel flög in genom fönstergluggen med en amulett i rent guld hängandes på en rödgrön kedja. Fågeln släppte solamuletten framför Divania, den dalade i luften som om den hade en egen vilja innan den hakade sig runt hennes hals. Hjärtat slog volter och tvingade hennes muskler till ökad styrka, hon kunde känna kraften som försköt smärtan, tröttheten var som bortblåst.
I en styrkesamling rullade hon kroppen sidledes till andra sidan av rummet. Under ljusets skydd lyckades hon ta sig upp på benen, trots rädslan i bröstet rörde hon sig mot en av tjänarna vars silverbeslagna ritualdolk vilade varsamt i sin skida. Hon snavade strax framför den vettskrämda halvblodsvampyren när tåspetsen sökte kontakt med något hårt och föll när hon försökte parera sitt fotarbete. Hon landade på sitt vänstra knä med full kraft. Där blev hon liggandes.
Hon blev attackerad i sinnet där hon låg, Sylas mentalmagi var stark men i rådande stund försvagad. Divanias förmåga att anpassa sig och överkomma mental förskjutning och intrång hade säkrat hennes vidare studier inom organisationen. Beslutsamhet i pressade situationer där handling går före, bekräftade det hon redan visste i sitt hjärta, att verkligen ha det som krävs, att besitta en soldats mod. Hon skrek av smärtan i knäet när hon hasade sig på fötter igen och tog ritualdolken. Därefter kastade hon en magisk tryckvåg mot en av facklorna som föll ur sitt fäste, glödande kol spreds över golvet, antände gardinerna som i sin tur spred elden till bokhyllorna. Innan någon visste ordet av det brann tornet med flackande lågor vilket bildade ett brinnande slagfält med tung svart rök.
Röken brann i lungorna och tårade ögonen innan en ytterligare magisk vind svepte röken ut ur fönstergluggarna. När sikten kom tillbaka svävade Divania över golvet mellan lågorna, hon var i ett fullständigt tillstånd av styrka, en svart gestalt med en dolk av rent stjärnljus som tindrade i grönt och guld. Hennes lyster tvingade allt med mörker i hjärtat till underkastelse, så som en paladins rena magi resonerar med mörkret hade hon övertaget, åtminstone för stunden.
Musklerna skrek av smärta när Divania vaknade, en brinnande känsla strömmade igenom kroppen, det sista hon minns var lukten som nu dröjde kvar bakom stanken av död, blod och ruttet kött. Hon grät inombords, panikångesten tvingade hennes hjärta att arbeta så hårt att det högg för varje slag. Vars är jag? Tänkte hon, väderkvarnen var som bortblåst ur henne minne. Det skulle dröja innan allt kom tillbaka.
När hon släppte den tanken dök en annan upp, verkligheten gjorde sig påmind. Hon skrek så högt hon kunde när hon insåg att hon var bunden, knuten runt handlederna stramade hårdare ju mer hon kämpade. Skräcken infekterade sinnet, hon blev sinnesförlamad. Det fuktiga trägolvet skrapade huden där hon kämpade, plötsligt slutade hon då hon insåg situationens allvar. Hennes sinne anpassade sig hastigt, hon blev klarsynt, hennes starkaste förmåga, stakare än sin ordmagi eller elementia, till och med starkare än ljuset vilket genomsyrar livsenergin i hennes kropp och själ.
Divanias klarsynthet gjorde det möjligt för henne att se det som innan inte syntes, hon såg doftspåren av förruttnat kött vilket dominerande området. Hon kunde även känna närvaron av levande död samt avsaknaden av sin följeslagare, hon började gråta högt. Hon ville inte dö såhär, inte nu när hon behövs som mest. Även fast hon var den enda med vetskapen om hotet fanns nu ingen utväg. Hon skulle dö och således förvandlas till det hon har svurit att utrota.
Tiden gick olidligt långsamt när helt plötsligt en befriande känsla kom tillbaka. Det var närvaron av den halvdöda mannen, Lucian som resonerade med någon typ av talisman eller något annat föremål med stor styrka. Divania fick hoppet åter, kanske fanns det en chans. Om hon kunde fördröja vampyrens ändamål eller om hon kunde distrahera den tillräckligt länge för ett läge skulle uppstå.
Hon hade en vial, ett illusionistisk elixir mellan högra bröstet och bomullsknytet vilket exploderar likt ett hav av eld när den kommer kontakt med luft. Även fast löpelden var falsk borde den kunna vara tillräkligt för ett hastigt utfall, att det endast var en illusion visste bara hon.
Divania stannade i sina fotsteg, djupt försjunken i sina tankar märkte hon först inte dörren till väderkvarnen. Vem var den halvdöda mannen? Hon hade hört talas om själslig förskjutning men aldrig observerat fenomenet, än mindre vara indragen i komplexet.
Hon kvicknade till och såg att hon var framme, väderkvarnen var egentligen ett förråd avsett för soldater förklädd med magisk illusioni. Utposten som vaktade tornet var för länge sedan övergivet, efter den stora massakern för tre mansåldrar sedan hade ohelig magi förgiftat allt levande. Enligt ryktet fanns dödskoppor som frodades, ingen vågade röra sig i närheten. Divania visste bättre, hon visste att tredje ögat utnyttjande vidskeplighet, såsom propaganda apparaten fungerar. Hon tog ett djupt andetag, därefter lyfte hon på haspen till låsarmen och gick in.
Stanken av ruttet virke omgav den runda strukturen, det var mörkt och fuktigt. Hon sökte en grön kristall, ett magiskt verktyg där energi alstras av kristallens resonans. Med den skulle hon kunna kasta obrytbara försvarsformler utan att tappa allt för mycket kraft. Hon spenderade allt för mycket tid sökandes utan att finna något, både källaren och huvudplanet var helt tömd på redskap eller liknande saker såsom vapen eller verktyg.
Divania klättrade upp för en stege och fann en träkista utan lås. Till sin besvikelse var den tom, allt som fanns i hela tornet var ruttet virke. hon svor högt.
Utmattad föll hon i dvala, hon somnade.
En svepande känsla sköljde över Divania, det var mitt på dagen men samtidigt var hennes hjärta infekterat av mörker. Hon kunde se igenom solljuset, det var som om att både dagen och natten existerade på samma gång. Hon var fullständigt rådvill, av följande händelser kunde hon inte bestämma sig för hur hon borde handla. Att anmäla det till högkvarteret skulle kunna gå i baklås då det som hände gjorde så i sinnet, hur förklarar man visioner om domedagen till tredje ögat utan att själv bli misstänkt? På andra handen, om hon inte rapporterade finns risken att Hannadon verkligen går under, något hon svurit aldrig ska hända så länge hon står på vakt. Det var hennes plikt att i alla intressen sätta samhällets struktur först.
Hon vandrade med mörker i bröstkorgen utan destination, tänkandes. Steg efter steg gick hon längst den smala grusvägen och efter vad som kändes som ett par timmar hade hela dagen vandrat förbi, solen hade börjat dala. Närvaron av någon, eller närvaron av något gjorde sig påmind i form av den solröda korpen. Den kraxade i ett öronbedövande skri innan en gestalt uppenbarade sig. Efter ett par minuter förvandlades den skugglikande gestalten till en människa, en man. Han talade och Divania hörde vad han sa, hon förstod vad han menade. Det blev tyst där ingen av dom sa något, solen hade slutat värma landskapet innan Divania bröt tystnaden,
”Ja, jag kan både se och höra dig. ” Hon visste redan svaret på frågan men ställde den ändå
”Är du död?”
Divania låg orörlig i sängen när en förminnelse högg henne i hjärtat, hon kunde känna närvaron av en mörk orörlig själ i rymd. Han var bunden till Divania, något hon hade lärt sig att upptäcka efter alla år i skolbänken. Med stängda ögon började Divania sväva medans hennes kropp låg orörlig. Hon såg ett energiskt flimmer över henne, en blodsmagikers slarviga avtryck stank igenom väven, styrka är svårt att dölja och i vissa fall förblindar den avgörande saker. Hon iakttog mannens verkliga vanföreställningar, rädslan grep henne när den solröda korpen såg på henne, men blodsmagikern verkade inte se henne.
Plötsligt vaknade Divania på golvet i en murad cell utan galler, hon hade färsk blod på händerna som stank av förruttnelse. Med långsamma rörelser reste hon sig på benen och när hon såg mot golvet utbröt panikångesten lamslog henne, pentagrammet syntes fortfarande.
Ett vitt bländade ljus omsvepte henne, hon föll i dvala och vaknade i ett område av död. Det som en gång hade varit en skogsdunge var nu ödelagt av förvriden ohelig magi. Divania skrattade högt av ironi, hon ångrade genast sin önskan om förändring men skakade av sig alla distraktioner. Väl på fötter kände hon återigen närvaron av illusioni, den var annorlunda den här gången och innan hon han tänka blev hon överfallen av två unga svartmagiker.
Den större av dom två kastade en glasflaska mot Divania vilket skapade en tung kolsvart dimma när den krossades mot marken. I samma stund anföll den andre med en blixt vilket skar luften när den susade förbi Divania’s huvud. Hon drog sitt kortsvärd och anföll, efter fyra hastiga steg sträckte hon svärdsarmen, adrenalinet pumpade i hennes ådror när hon begrav svärdet i bröstet på den ena. Med det upplöstes båda magikernas kroppar till stjärnstoft som svävade i vinden. Divanina hade aldrig varit med om en sån stark illusionistisk påverkan förut, hon såg sig omkring och insåg att detta var helt över hennes förmåga. Hon måste ta sig till högkvarteret eller någon utpost innan den mörka sidan får kännedom om ögats uppmärksamhet.
Blodlustens iskalla grepp skälvde igenom Divania’s sinne, en mardröm utspelade sig med svarta skuggor utan ljus vilket reste sig över stadens vackra gator. En chockartad knall ljöd högt, himlavalvets mörka fauna revs i bitar av pulserande röda färger som ödelagde allt till högar av stoft. En jättelik reva brann intensivt i himlen vilket spydde ut flytande sten och regnade över Hannadon.
Hon vaknade, flög ur sängen, rusade till fönstergluggen och fann att allt var som vanligt. Hon kände först lättnad att staden inte hade förvandlas till ett brinnande klot, sedan kände hon en mycket konstig känsla där en gnista av hat började växa inombords. Det var som om att en annan typ av tänkande började koka i Divania’s undermedvetna, något isande blodet. Hon kunde svurit att drömmen var sann, den kändes alldeles för närgången för att vara en vanlig dröm. Men samtidigt var det bara en dröm, ingen idé att lägga vikt på.
Dagen flöt på i vanlig takt med sysslor och arbete, hon var lärling till repslagaren Mesithos i utkanten av Hannadon. Livet svävade långsamt med upprepande moment, om och om igen, varje dag var desamma. Divania bad gudarna att det skulle hända något utöver det vanliga, vad som helst, förutom att plocka flax på fältet. Hon hade börjat avsky allt och alla i vardagen, speciellt sin placering i utkanten av staden. Hennes befälhavande hade stationerat henne här eftersom hennes temperament gjorde det bästa av henne. Som en utbildad agent inom organisationen tredje ögat hade hon hoppats på något bättre.
Eninâle brast ut i ett nervöst skratt innan hon började hosta av dammet som letade sig in i hennes lungor, hon såg sig nervöst omkring och konstaterade att mörkret gjorde det omöjligt att urskilja något, än mindre att hitta en väg ut. Hon plockade därefter upp sitt elddon, slog en sprakande gnista i mörkret innan hon fångade den i handen utan att bränna sig. Gnistan började lysa igenom hennes fingrar när hon blåste mot sin knutna hand, magin resonerade våldsamt innan hon släppte vad som nu var ett glödande svävade klot. Hon häpnade av det magiska ljuset och när magin strömmade igenom hennes kropp blev hon berusad av dess energiska natur. Klotets iskalla strålar avslöjade välskurna sandstensblock vilket utgjorde väggarna till ingången.
Zax verkade helt lugn, något Eninâle fann märkligt då hennes puls skenade av rädsla. Hon stod helt stilla, oförmögen att tala till svar. Det dröjde en lång obekväm stund innan hon såg den store mannen i ögonen, hans blick förmedlade välvilja och lugn. Han var en främling men ändå kände hon sig säker av hans närvaro, som om dom hade känt varandra en längre tid. Hennes känslor förblindade henne, det var inte första gången hon litade på någon efter en sån kort stund. Men det var länge sen nu, även om det hade slutat olyckligt behövde det inte vara så nu. Dessutom var dom instängda och måste arbeta tillsammans. Hon tog ett djupt andetag innan hon skakade av sig rädslan med hjälp av Zax’s empatiska uttryck, för en stund var allt normalt igen. Hon såg sig omkring och talade,
”Det här måste vara den gamla koppargruvan min farfar stängde långt innan jag var född. Om jag inte minns fel om historierna från min barndom finns det en andra ingång ” hon pausade ”Vilket betyder att vi är i norra ingången just nu. Kanske, med lite tur, kan vi ta oss ut den vägen” Hon pekade mot skuggorna i riktning mot en rostig gammal räls med ruttna sliprar. ”Enligt historierna så är gruvan byggd med diverse mekaniska hjälpmedel och kryllar av illasinnade vålnader, vad som är sant eller inte vet jag inte. Men vi kommer troligen att få reda på det.”
Gwen log när Seren hälsade henne vid dörren till lektionssalen, hon kände sig lycklig i den stunden som om att inget kunde bryta ner hennes humör, en känsla hon hade saknat under en väldigt lång period. Ironin slog Gwen hårt över bröstet när ett susande ljud svepte förbi henne, en illa artad förminnelse i form av ett minne djupt belägen i hennes psyke. Av alla tillfällen var detta helt klart det mest olämpliga tillfället att bli påverkad av den svarta läran, av hennes blodsmagiska natur. Det kokade inombords av kraften som letade sig igenom hennes ådror, hon blev fullständigt uppjagad men lyckades hålla god min. Det var inte första gången hennes blodsmagiska egenskap gjort uppror med uppsåt att förvrida Gwen i fördärvet, mot styrka, mot svart makt.
Hon koncentrerade sig fullständigt för att tvinga drivet så djupt ner i hennes sinne hon kunde. Sakta klingade begäret av och när det ebbade ur fann hon till sin förvåning sig sittandes på en träbänk med Seren vid sin sida i klassrummet. Ingen verkade ha tagit notis om den magiska kampen hon nyss hade utkämpat eller att hon hade betett sig märklig. Hon vände sig om och viskade till Seren
”Ursäkta mig, jag blev lite distraherad av mina egna tankar. Sa du något?”
I samma veva stängdes dörren i en smäll när en äldre kvinna gick över tröskeln, hon var en mycket vacker alv vars långa ljusa hår svävade längst henne axlar. Hennes iskalla blå ögon skar igenom lektionssalen, hon synade rummet med dess elever medans hon rörde sig mellan bänkarna.
”Mitt namn är Nirinth, och jag ska undervisa er idag” uttryckte hon i ett ljust tonläge.
Hon gick mot den stora tavlan på väggen i bakre delen av klassrummet, den var målad i levande färger där dom magiska nyanserna skiftade i olika valörer. När färgerna smälte samman visade dom sina geometriska former föreställande olika magiska runor.
”I dag ska vi binda runor i varsin keramiska amulett som ligger på borden framför er. Vi kommer börja försiktigt med några enklare runor, men först måste jag klargöra hur ni ska gå tillväga, det blir en lång förhoppningsvis intressant föreläsning och sedan en kort demonstration. Vars kommer den magiska bundna kraften av runskrift ifrån? Ett enkelt svar är ur det magiska ordet vilket härstammar ifrån skapelsen själv. Är det någon av er elever som vet vars resonemanget leder?”
Nirinth såg sig om innan hon uppmanade Gwen att resa sig upp, Gwen reste sig från bänken och svarade
”Det är energin i sig själv som är det väsentliga bakom runan, även fast själva runan inte är medveten sträcker den sig igenom den magiska väven mot den snabbaste vägen till urladdning, det vill säga den magiska formeln.”
”Det är alldeles riktigt.” sa Nirinth innan hon fortsatte föreläsningen
”Att skapa runor kräver en dynamisk kunskap av det magiska orders resonans i sitt egna magiska sinne. Det räcker inte att bara ingjuta den ljusa betydelsen av formeln, utan man måste även binda den mörka sidan också. Exempel, ur-runan står för urkraften vilket binder ljuset i vad vi kallar för den magiska väven, vilket är starkt förankrad i skapelsen, men det räcker inte för att lyckas med en runmagisk inristning utan man måste även binda Thurs-runan vilket är motpolen till ur. Thurs står för oordning, kaos och det som balanserar väven tillsammans med Ur.”
Nirinth fortsatte förklara sambandet mellan det väsentliga bakom runor i relation till det magiska ordet innan hon äntligen demonstrerade den mentala aspekten nödvändig för magiska ord där runorna faller som bas. Gwen studerade allt Nirinth sa och antecknade allt med sin vita gåspenna i rädsla att missa något väsentligt eller avgörande. Då den informativa delen av lektionen tog slut började den praktiska, Gwen vände sig om mot Seren
”Ska vi försöka binda växtrunan tillsammans? för jag tror inte att jag klarar det själv, även om jag är bra i studier har jag mindre magisk styrka än dig, i alla fall när det kommer till växtmagi. Jag oroar att en del av mig fastnar om jag gör inristningen själv”
Atmosfären i ”den släckta elden” var lugn och harmonisk under kvällen, skymningen hade övergått från ljust till becksvart mörker, kylan utanför värdshuset frostade glaset i fönsterna. Vaxljusens värmande sken spreds från takkronorna i harmoni med lågornas flackande. Två stamgäster satt vid eldstaden med sina långa pipor blåsandes rökringar i olika färger, doften av bränd bolmört dansade runt sällskapsrummet när den ena av trollkarlarna reste sig ur gungstolen i jakt efter en påfyllning av ”den släckta eldens” hemmajästa brygd, Alrunajuice.
Gwen nickade vänligt mot mannen i grön särk som gest att hon hade uppfattat och måste hämta en låda från källaren. Hon gick igenom det sparsamma köket där kockarna jobbade. Utanför kökets korridor fann Gwen den vidöppna källarluckan med dess branta stege, hon förbannade dom i skiftet innan för att inte burit upp tillräckligt med alrunamix, vilket tvingade henne att klättra nerför. Hon gjorde så försiktigt hela vägen tills hennes fötter tog i marken, jordgolvet var som vanligt fuktigt. Förutom doften av ruttet virke fanns en underton av sötma som kittlade Gwens näsa, hon rörde sig tvärs över källaren mot en hylla vid den södra väggen där den tillredda mixen förvarades. Hon suckade högt av att grundmixen var slut.
Hon gick tillbaka, förbi stegen, till västra hörnet av källaren sedan tog hon höger där rotfrukterna förvarades i jordkällaren. I ett osammanhängande mutter plockade hon bort löven ifrån plantan tills bara rotfrukten var kvar. Därefter pressade hon roten i en olivpress och samlade juicen i en liten kittel som hon hängde över en öppen låda i köket. juicen fräste våldsamt när den började koka, ångan separerades ifrån vätskan i starka färger vars arom steg i köket. Hon log brett mot kökspersonalen innan hon tog av kitteln ifrån kroken över spisen och gick tillbaka till baren i sällskapsrummet. Hon plockade fram en mugg där hon blandade juicen med husets röda portvin, trollkarlen betalade för sin brygd utan att yttra ett ord och gick sedan till den andre i gungstolen vid eldstaden.
Gwen utbrast i en välkomnande hälsning då Seren äntligen klev över tröskeln, även fast arbetspasset bjöd på omväxling blev Gwen glad av att se Seren, det är trots allt alltid något ovanligt som händer när man är i närheten av henne. På den korta tiden som dom träffades hade hon först glidtacklat Gwen, sen växtmagin på lektionen. Gwen beundrade och respekterade Seren för att alltid vara sig själv oavsett vad dom andra tycker.
När Gwens pass var klart gick hon till Serens bord, satte sig ner med två muggar av det starka alrunavinet, hävde sitt i ett svep innan hon talade, ”ser du plantan på bardisken där” hon pekande mot plantan i en liten kruka, innan hon fortsatte.
”Det är huvud ingrediensen till brygden framför dig,” hon pausade ”den har många intressanta egenskaper, bland annat underlättar den kontrollen av sitt sinne, vilket betyder att den kanske kan hjälpa dig att fokusera.”
Gwens blick låg stadig när hon granskade Serens ansikte, hon hade inte tänkt på Serens utseende tidigare, förutom jorden hon hade i ansiktet. Avundsjuka spreds i Gwens sinne av hur pass vacker hon tyckte att Seren var, det blev tyst innan Gwen bröt tystnaden som uppstod
”Jag hjälper gärna dig med runskriften imorgon efter lektionen, tror inte att magistern glömmer läxorna en gång till”
Gwen gäspade när juicens effekt påverkade henne, hon kunde känna kraften strömma igenom henne samtidigt som sinnet blev en aning slöare. Hon mumlade något om växtrunan Certhir hade framkallat på lektionen och hur pass användbar den var.
Ulyria drog tillbaka handen i avsmak och synade Villy från topp till tå, personen hon såg framför sig utstrålade något hon fann som oärligt, kanske var han till och med farlig. Känslorna av Villis beröring ingöt både rädsla som motvilja hos Ulyria, hon log en falsk min av etikett när han talade, det var omöjligt för henne att veta om Villi var allvarligt eller skämtsam. ”ja även om man har svårt att tro det efter sin första anblick är han min fader, han är även en stark ledare med tungt rykte och en god förebild, han är allt du inte är ” hon kastade en blick efter sitt skämtsamma och allvarliga uttryck innan hon vände sig om nonchalant. Trots att hon kände rädsla var hon fortfarande lugn då Villi verkade inte vara den typen av man som anfaller små tjejer, dessutom kände hon sig säker då hon hade sin dolda vågformade dolk runt vaden under läderbyxorna.
***
Odenstjärna reste sig ur snön samtidigt som Villi glänste med ord utan handling, vilket Odenstjärna ansåg vara en svaghet, dessutom var han respektlös i vinst vilket ingen respekterade. Det var trots allt isen, inte Villi som besegrade Odenstjärna. När han sträckte på ryggen och skakade på huvudet blev han medveten om kungens intåg. Dom hade träffats två gånger innan utan att sagt ett ord utöver artighetsfraser till varandra. Hans tankar for snabbt tillbaka till sin bror när han såg kungens soldater i led, det var en mäktig syn när pikmännen och kavalleriets framfart gungade marken där dom tågade. Han vände sig mot sin dotter med en blick om att följa med, ovetandes om Villi och Ulyria. Odenstjärnas nervositet var som bortblåst när han gick mot kungen med Ulyria vid sin sida utan ett ord, och bugade när han var på lämpligt avstånd.
Ulyria synade dom båda kämparna, inte på det sättet flesta män gör där fysisk styrka triumferar på slagfältet, utan med kärleksfulla drömmande ögon. Hon såg en man stark nog att aldrig vackla mot ren fara när allt stod på spel, någon som skulle kunna skydda sin familj obevekligt. Hon såg på prinsarna i förundran, kampen var intensiv där den ene verkade ha övertaget över den andra som i sin tur visade sig smidigare och vände kampen till sin fördel. Åskådarnas vrål ljöd när dom utväxlade slag mot varandra i kontrollerad aggression, Ulyria skrek sitt hus slagord utan att tänka när Asgeir tog en tung högerkrok över örat. Hon såg på Asgeir med stora ögon samtidigt som han skakade av sig smärtan i ett leende. Ulyria rodnade av dagdrömmarna om prinsen vars namn skälvde igenom henne.
Hon kunde inte undvika tänka på sin brors öde, synen av att han blivit bränd till döds plågade henne gruvligt, smärtan var oumbärlig och trots att han var den starkaste av alla bärsärkare i Elydir var det för Ulyria helt overkligt att han var död. Minnet av hans seger under slaget i Stuhelm, där han hade förvandlats till ett förvildat djur som besegrade ett tiotals barbröstade män ensam, gjorde det omöjligt att förstå hur han kunde ha stupat i eld. Hon tänkte även på ilskan som hade styrt henne ombord ett av skeppet i hemlighet, Ulyria gjorde så av hämnd där någon var tvungen att betala det slutgiltiga priset.
***
Odenstjärnas rykte som hänsynslös ledare av vältränade män var ingen nyhet, ingen ifrågasatte hans förmåga i strid än heller ifrågasatte hans övermänskliga styrka. Han var fruktad av sina fiender och hade aldrig förlorat en tvekamp, ryktet var större än mannen själv.
När Villi hävde ur sig sin spydiga kommentar efter drottningens tillrättavisning, brann Odenstjärna av. Han pekade med hela armen mot mannen.
”Dudär! Kom hit och upprepa det du nyss kläckte ur dig ansikte mot ansikte, så ska jag prygla dig för bristande respekt ”
Odenstjärnas våldsamma svar var en produkt av förtryckt vrede blandat med hans broders grymma slut. Han skrattade åt Villis slanka figur, det fanns inte i Odenstjärnas sinne att Villi skulle testa sin lycka gentemot en starkare motståndare som han själv.
”Nå viker du dig eller måste jag lära dig hur riktiga män hanterar strid?”
Eldtrupperna skrattade högt åt Villi när deras ledare hade talat och tystnade när den smala mannen med stor tunga inte vek sig. Mummel spreds bland männen, ingen hade utmanat Odenstjärna på tio år av den anledningen att den sista dog av misstag i ett tungt kast.
Medans Odenstjärna snörade av sin stålharnesk bildade soldaterna en oval ring runt kämparna med sina sköldar, vadslagningen var i full gång. Odenstjärna agerade först, han greppade Villi hårt runt midjan med sina grova händer, kastade honom över axeln i ett svep och halkade på snöisen, dom båda kämparna föll där Villi landade på fötterna och Odenstjärna landade hårt på armbågen. Stora skrattsalvor ekade när den stora jarlens fotfäste drogs undan, han jämrade en aning när han reste sig blängande mot sin motståndare.
Gwen var glad över att finna en vän bland alla andra obekanta ansikten, mångfalden av personer i och runt Caras Idhrenin var skrämmande. Hon hade aldrig varit utanför människans riken förut. Trots hennes hemlands otroliga fauna och djurliv fann hon sig missplacerad, inte helt olik Seren som nu också hade någon att luta sig mot. Hennes glidtackling var det bästa som hade hänt Gwen på tolv månader, förutom den gången när hon av misstag dolde värdshuset i ett skimmer av gyllene damm.
Certhir, runväktaren såg med smala ögon när dom två vännerna rasslade in över tröskeln till klassrummet. Han studerade dom i tystnad innan han vände blicken mot resten av klassen,
”Även fast runor inte är lika tidskrävande som ordets makt hinner ni aldrig utveckla er tillräckligt långt om ni strussar runt och försummar tiden för studier.”
Någon hostade
”nå, vars var jag” Mummlade Certhir
”Runor är alltså en ledare mellan det vi kallar för magins rike, där kraftens energi strömmar igenom era sinnen och upplevs som en urladdning vilket vibrerar av en viss tillfredsställelse. Det är dock ett ämne för sig själv men jag anser att den filosofiska mellanskillnadsplanens synvinkel är korrekt, med det sagt kan jag förklara runor såhär” Han tog en kort paus innan han fortsatte,
”Ja, så runor är en ledare mellan den magiska och den fysiska världen där inristningen, även kallad för ingjutelsen, är en produkt av magisk energi som representerar det talade ordet. Vilket i sin tur har magiska egenskaper som framkallas av brukaren när denne aktiverar ordet, runan. Är det någon som vet vad jag pratar om?” Han synade klassrummet innan han svarade utan fördröjning.
”Självklart är det grundläggande formler ingjutna i pergament. Dom skapas av ordets makt där skaparen kanaliserar energin nödvändig för infusion där resonansen mellan formeln och ordet skapar runans förankring. ”
Där blev han avbruten när hans samling av Bolmörter med dom andra magiska medicinalväxter började växa okontrollerbart. Eleverna bröt ut i skratt när växterna krängde längst väggarna och letade sig upp i taket. Certhir höjde handen över huvudet, sedan instruerade han i vanlig ordning om kollektiv fokusering. Därefter ritade han runan Ihwaz, mot taket med handen. En röd flammande färg uppstod och brann i luften, ett märke uppenbarade sig i gyllene kontraster av guld.
Med ett svindlande ljud av hård vind började växterna vissna innan dom dog, efter sin död reste dom ett skott vilket förvandlades till unga plantor som i sin tur började blomma starkt. Hela klassen blev knäpptysta av förundran innan jubel och klappande händer stormade, där slutade lektionen.
Gwen vände sig om mot sin vän i en medlidande gest när Runväktaren bad Seren att tala enskilt.
Gwen gick ut ur lektionssalen, sen rörde hon sig mot sällskapsrummen efter det att hon skiljdes ifrån Seren. Hon kunde höra några andra ifrån klassen tala om incidenten och hur tråkig föreläsningen var innan dom började skratta åt Serens växtmagi. Gwen sa inget, hon försvarade inte ens sin vän när dom andra gjorde imitationer.
Resten av dagen flöt på som alla andra dagarna, när kvällens mörker infann sig var Gwen tvungen att gå till värdshuset igen då hennes kvällspass började. Hon hoppades att Seren skulle hitta vägen till värdshuset med inbjudan på middag senare den kvällen trots den dåliga vägbeskrivningen.
Odenstjärna såg allvaret i sina handlingar, inte bara krigsprovokation i ilska utan även sitt övermod. Att landstiga trupper i full krigsutrustning under ett firande av blod i hans tro var enligt Odenstjärna otänkbart. Men ändå stod han framför en regent, en person han respekterade, utrustad för krig. Han såg sig om och det enda han kunde se var sitt eget misslyckande, trots sin styrka som få kunde mäta sig med var han innerst inne mjuk. Denna mjukhet, vilket han själv värderade som en svaghet hade i praktiken gjort honom hårdhudad och farlig.
Efter det att kampen startat kunde han urskilda musik, en melodi som ljöd lågt i vinden, allt ljud runtomkring honom försvann när den vackra tonen växte sig starkare. En kort tid av tystnad senare rusade musiken igenom hans hjärta, han frös till is när han såg sin dotter som nu stod ett stenkast ifrån spektaklet. Alla aggressioner försvann vilket ersattes av mod, styrka och av lättnad. Odenstjärna vände sig mot drottningen och talade,
”Det verkar som att mitt humör tog det bästa av mig, samtidigt verkar det som att du har rätt, även fast jag inte vill erkänna det. ” han tog en kort paus innan han fortsatte
”har ni träffat min dotter?” Odenstjärna signalerade med sin hand mot Ulyria när hon gick mot sin fader med skinande ögon.
