Hon fann ett visst mått av tröst i att Arand trots allt verkade veta vad han skulle göra, för när det kom till magi och förbannelser så kunde hon knappast påstå att hon besatt särskilt mycket kunskap.

”Tack Arand…” Mumlade hon tyst, innan hon skakade på huvudet och gick tillbaka bort till resten av sin familj. Hennes far hade vinkat dit henne…[Read more]

När hennes blick mötte sin mors så kunde hon inte hjälpa att hjärtat liksom lade sig som en klump i magen. En rodnad hade börjat blomma ut över hennes kinder och trots att hon såg att hennes mor hade gråtit så var hennes förlägenhet större än viljan att trösta och hon log lite ursäktande. Hur i helvete skulle hon förklara det här? Hade hennes…[Read more]

Tom. Det var vad Ranghildr kände när hon rörde sig igenom korridorerna. Hela kvällen hade tömt henne på alla de känslorna som hon hade gömt innerst inne. För att inte tala om de dåliga samtalet med Eirik och tanken på att Ejvald snart inte skulle finnas i hennes liv. Det var en tanke som var svår att bära, men inte kunde hon låta honom ruttna…[Read more]

Sättet som han förklarade åt henne fick henne att spänna käken av irritation. Vem trodde han sig vara? Kanske det var en dåre, en idiot, som inte kunde mer än att svinga ett svärd eller kniv. Nå… Så länge han skulle göra det som hon bad honom om, skulle allt vara okej. Inga huvuden falla. Inte ännu åtminstone. Kanske en hand eller två, men in…[Read more]

Ett litet fnitter lämnade Seras läppar, nästan lite för flickaktigt för hennes karaktär och hon lade sin ena hand i Hultas öppna hand för att klappa den lätt och uppskattande.

“Byter kroppar, hm?” frågade hon tillbaka och var tyst så pass länge som om det såg ut som att hon verkligen funderade på möjligheten och till slut skakade hon på huvudet…[Read more]

Ett litet tag var Eili helt säker på att hon skulle få en rak höger. Så säker att hon stängt ögonen hårt och höll i hattbrettet lite hårdare som om hon förväntade sig smärta. När istället frågan kom vem hon var, öppnade hon ena ögat försiktigt som om hon inte var säker på om det var ett trick. Fast ännu kändes det ingen smärta.

“Mitt namn är…[Read more]

Åt orden som Späck gav Toss vid middagen tycktes han sträcka på sig, så att skjortan spändes och ett litet tag såg det ut som om en av knapparna hade tänkt att skjutas ifrån hans spända mage och mot en av männen på andra sidan. Men just när den sista tråden skulle brytas hade han säkte sig över maten och drog in doften av fisken.

“Lukta…[Read more]

Dunsen verkade ha gjort Tussie avsvimmade – eller åtminstone så yr att hon hade svårt att koncentrera sig. För plötsligt verkade de finnas fler av de som var samlade och en bultande huvudvärk.

“Inget… nej… nej!” försökte hon desperat få fram ur sig.

Maruld gav ifrån sig ett hånfullt skrockande av orden från de små varelserna och när den…[Read more]

Så klart hon hade rätt. Vilken dimma skulle så fort svepa omkring dem och speciellt framkalla så hemska minnen. Bara tanken fick henne att rysa. Som hastigast skymtade hon de lite glansigare kinderna på Istilwys även om hon ignorerade dem. Orden fanns fortfarande i hennes tankar och att hon själv inte hade glansiga kinder var märklig…[Read more]

Det hade inte mycket tid och stegen stannade precis utanför dörren och snart hörde bestämda knackningar. Ziyaté såg kort mot dörren för att sedan se mot Yazefin igen.

“Vi kan sätta dit Istilwys.” sa hon simpelt och sedan slöt hon ögonen för att glida in i skuggorna för att inte synas där. För att vara ärlig var hon inte helt säker på vad, e…[Read more]

Frågan fick Ranghildr att bita sig själv i underläppen för att fundera över det. Fast när hon fick natten att klura ut det hela. Hon lade sig inte allt för sent den kvällen och när väl morgonen kom knackade hon på Ejvalds axel. Självsäkert för att sedan korsa sina armar med ett svagt leende.

“Celeras, eller utanför Celeras. Piraterna där.…[Read more]

Ilskan bubblade inom Ranghildr och det var svårt att dölja det. Även om hon försökte med sina spända käkarna och knytna nävarna. Vad fanns det mer att säga? Hon hade inte tänkt ändra sig.

“Gör vad du vill, Eirik. Jag berättade för dig i förtroende om du vill kasta bort det – är det upp till dig.” sa hon, ärligt och fnös för att sedan resa sig upp…[Read more]

Hon slöt ögonen när han smekte henne över kinden och det nya ärret där. Hans beröring var öm och behaglig och till skillnad från ärren på ryggen så fanns där ingen smärta när han rörde vid det.

”Jag borde göra det… Men det är ett problem för morgondagen”, svarade hon lite roat, utan att ge sken av att hon faktiskt kände sig något tveksam till be…[Read more]

Hon besvarade kyssen med samma leende över läpparna, njöt av värmen och känslan av att ha honom nära. Att han var glad över att hon stannade var uppenbart och hon kunde knappast klandra honom, hon kände likadant.

Med en liten suck hade hon slutit ögonen, nöjd över hans löfte, men när han frågade henne om gudarna så öppnade hon åter ögonen och…[Read more]

Hon hummade lite som svar. Tröttheten hade henne i sitt grepp och trots att hon ville fortsätta diskussionen så verkade det inte som om hennes kropp höll med henne.

”Du måste lova mig att du är extra försiktig. Ingen kan få veta…” Mumlade hon ömt, men exakt vad hon menade var tvetydigt. Kanske var det en kombination av oron kring att det fanns…[Read more]

Så fort som drottningen var på sina fötter igen, hade Vésiva rest sig upp och böjde huvudet i en respekterande gest. Det fanns inte heller någon tid att förlora. Tiden hade en tendens att röra sig allt för fort. Hon skakade nätt på huvudet så att hennes blonda hår slog lite åt alla håll.

“Nej, min drottning. Tack igen för er tid” sa hon och böjd…[Read more]

Förstås var det svårt att sitta kvar där när de två skulle röra sig iväg mot en… kyrkogård? Varför i Athals namn skulle de göra det? Han svalde och svepte stopet som han hade haft framför sig för att lite buttert med korsade armarna medan han gick med arga steg.

Tyst och ilsket vandrade han, lite längre bakom resten av sällskapet med blicken på Cathyrn.

Hans grepp om hennes arm var lite hårdare för varje steg. Hon bet lite i sin läpp, som för att hindra sig själv att säga någonting. Eller för den delen att skrika till. Hon ville inte skrämma honom till att inte fortsätta det som de höll på med. Trots allt var det ettsteg framåt.

“Se där! Det ser bättre ut och du har inte ansiktet tryckt ner mot…[Read more]

Förr eller senare, men hon föredrog så klart förr. För vem visste hur länge man levde och var inte döden en lösning på allt? Hon nickade lite instämmande åt hans gäspning. Sömn hade inte varit så dumt, inte det minsta.

“Sova här, eller i byn?” frågade hon, för henne kvittade det egentligen. Hon hade sovit under den bara himmelen många gånger förr.