Wreax studerade henne med en skarp blick, ett leende precis på gränsen mellan charm och skepsis. Att vara i Aaylas närvaro var som att stå inför en välpolerad yta som reflekterade hans egna frågor tillbaka på honom – ett skickligt drag han uppskattade, men också ett som krävde försiktighet. Hon släppte inte många ledtrådar, och i hennes roll som Drömfångaren låg något som förblev förbryllande.
Han höjde tekoppen i en lätt skålning innan han drack det sista och ställde den åt sidan innan han reste sig elegant från bordet.
“Jag uppskattar en rundtur,” sa han, med en ton som var både artig och fylld av ett undersökande intresse. “Jag har alltid trott att ett hem säger mycket om personen som bor där…” Han gav henne ett kort men genomträngande leende, som antydde att han såg genom hennes fasad – eller åtminstone ville att hon skulle tro det.
Medan han följde henne genom rummen, lät han ögonen glida över detaljerna i Shai Khana: de rika tygerna, de omsorgsfullt utvalda dekorationerna, de dämpade skuggorna som skapade både mystik och värme. Han var noga med att observera allt utan att verka för nyfiken, att ta in atmosfären på ett sätt som verkade avslappnat men ändå fokuserat.
Efter ett ögonblicks tystnad, en tystnad som var både tankfull och medvetet långsam, bröt han den med ett lätt men distinkt lågt tonläge: “Du säger att Shai Khana är en fristad, en plats där människor finner sina drömmar. Men…” han pausade, blicken glimtande, “det måste finnas en kostnad för att låta andra uppnå sina drömmar genom dina händer, eller hur?”
Han lät frågan hänga ett ögonblick, som en mjuk men ändå pressande närvaro. “Att förverkliga andras drömmar är en storslagen sak, Aayla,” fortsatte han, med en röst fylld av både beundran och en lätt, prövande ton. “Men… drömmar är också en form av makt. Och makt är sällan självuppoffrande.”
Wreax höll kvar hennes blick, hans leende nu med en skarp kant av självsäkerhet. Hennes rättframhet var uppfriskande; det fanns en styrka där, dold bakom den eleganta fasaden, som få andra kunde mäta sig med. “Du har rätt,” sa han mjukt, “Att ta risker är det som skiljer oss från dem som bara följer med strömmen.”
Han drack långsamt från sin tekopp och studerade henne noggrant innan han talade vidare. “Wreax Situros,” presenterade han sig, med ett namn som han visste skulle klinga välbekant. “En gång en ledande hand i Handelsgillet Bläck, det är möjligt att du redan har hört om det…”
“…Men, vad jag vet att du har hört, är att många ser mig som en man med betydande inflytande – kanske även med rädsla. Medan jag byggt broar, flyttat varor över gränser, och styrt det som rör sig på de mest svåråtkomliga marknaderna har min titel rört sig på fruktande läppar, Bläckspindeln…”
Hans röst sjönk till ett lågt, nästan hotfullt tonfall. “Och de som inte har fruktat, har ofta fått lära sig… för sent.”
Hans ord var enkla, men fulla av en självsäker tyngd som kom med makt, och en stor gnutta grandiositet. “Men mitt forna nätverk intresserar mig inte. Jag söker nu nya vägar. Nya möjligheter.”
Hans mörka ögon fångade ljuset i rummet, intensiva och gåtfulla. “Men nog om mig för stunden,” sa han med ett lätt leende. “Det som fascinerar mig nu är du, Aayla. Du är inte en som nöjer sig med att följa andra – det är tydligt.”
Wreax pausade för att låta sina ord sjunka in innan han lutade sig något närmare, hans blick kvar på hennes som om han redan visste mer än han avslöjade. “Så säg mig, som drömfångaren du är… vad drömmer du själv om? Vad hoppas du åstadkomma genom det du gör? För jag tvivlar på att det är så enkelt som makt eller rikedom. Det är något större, eller hur?”
Han lät frågan hänga i luften, hans blick outtröttligt fokuserad på henne, medan han lutade sig bekvämt tillbaka, ett leende som antydde både charm och ett knivskarpt intellekt.
Turin lyssnade noggrant på Hillevis ord, hans ansikte orubbligt men ögonen fyllda av intensitet. Hennes insikter om Bodils folk och lojaliteter stämde överens med vad han själv hade observerat.
“Du ser klart, Hillevi,” började han efter en kort stunds tystnad. Hans röst var låg och tyngd av eftertanke. “Bodil är älskad, och just den kärleken är vår nyckel. Deras förväntningar på hennes moraliska renhet kan bli hennes största svaghet.”
Han lutade sig tillbaka en aning, en skugga av en tanke fladdrade över hans ansikte. “Ja, precis. Vi behöver skapa en situation där hennes lojalitet sätts på prov. Om vi kan få Bodil att tveka i en kritisk stund, kan vi undergräva hennes ställning. Holmgången, kanske…”
Med en plötslig beslutsamhet reste han sig och gick till ett gömt hörn av rummet. Där, djupt skymd bakom några kistor, låg Maeves sköld. Han tog upp den, kände den kalla metallen i sina händer, och en idé tog form.
Han återvände till Hillevi, skölden i ena handen och en liten skål med blod i den andra. Sakta började han måla en symbol av Ran på skölden. Varje drag med fingret var noggrant och avsiktligt, som om han skapade en ritual. “Detta är mer än bara en sköld; det är en symbol för hennes nederlag. När hon ser detta, kommer hon att påminnas om att jag kan beröva henne det som betyder mest.”
Turin stannade upp och betraktade Hillevi med en kall, analytisk blick. Han lutade sig framåt igen, mer intensivt, och hans röst sänktes till en viskning. “Tänk om vi kan skapa en situation under holmgången där Maeve måste välja mellan sin egen ära och något annat? Om vi kan få henne att begå ett misstag som skadar hennes rykte, kan det fördöma henne i ögonen på Bodils folk.”
Han höll kvar sin blick på Hillevi och väntade, nyfiken på hennes insikter, medan tanken på Bodils fall redan började växa inom honom.
Wreax satt med ett lätt men vaksamt leende. Aayla rörde sig med en självsäkerhet och elegans som fick honom att undra över hennes förmågor. Hans blick hölls fast på henne, och han märkte hur hennes leende verkade genuint. Men, i skuggan av hennes leende kände han alltid en osynlig närvaro, en påminnelse om sin egen komplexa verklighet. En del av honom ville vara helt närvarande, att njuta av denna stund och Aaylas sällskap, men den andra delen var alltid vaksam, alltid medveten om att han var bunden till något större och mer skrämmande än vad som kunde förstås vid första anblick. En svag rysning av något mörkare drog genom hans sinne, som en viskning i skuggorna, men han sköt undan tankarna, väl medveten om att detta inte var rätt ögonblick att låta det stora spelet påverka honom.
När hon talade om sitt rykte, kunde han inte låta bli att småle. ”Att återuppväcka de döda?” Han höjde lätt på ena ögonbrynet. ”Det skulle vara ett imponerande dåd. Jag hoppas att även jag lever upp till dina förväntningar, trots att jag förmodligen inte ikväll kan göra något så… dramatiskt.”
Hennes antydan om att hans namn hade passerat mellan världar, som om han återuppväckts från de döda, fick honom att luta sig något bakåt i stolen, ögonen smalnade lätt i ett kort, fundersamt uttryck. Det var en udda tanke, men en del av honom gillade den. Att vara i andras tankar att man nästan blev ett eko av något odödligt – det passade honom. Rykten var makt, och han visste att hans eget rykte var en tveeggat svärd.
”Det verkar som om vi båda bär på våra egna legender,” svarade han, hans röst låg djup och melodisk. ”Men jag hoppas att vi kan vara ärliga mot varandra här i kväll. I en värld där alla har sina dolda motiv, kan en öppen konversation vara mer värdefull än något rykte.”
”Socker, ja,” sa han med ett nästan obekymrat leende. Han rörde om i koppen, såg hur den vita kristallen smälte bort i den ångande vätskan. Han observerade hennes rörelser, hur hon hade hällt upp teet med noggrannhet. Det var små detaljer, men han var alltid uppmärksam. En del av honom ville bedöma om det fanns något mer djupt i hennes handlingar, någon dold agenda. Men den andra delen av honom – den som fortfarande trodde på möjligheten av allierade – hoppades på en enkel, ärlig dialog.
”Jag drömmer om flera saker, men att rusa mot sina drömmar utan försiktighet? Det vore vårdslöst. Så, istället skulle jag gärna lära känna dig, Aayla,” sade han och lutade sig framåt. ”Kanske kan våra ambitioner sammanfalla. Endast tiden kan visa om det finns en väg att gå tillsammans – eller om våra steg leder oss mot olika mål.”
Hans ögon glimmade med en intensitet, bläckindigo mot vinröd, som kunde sätta skräck i en mindre djärv själ.
Kellan kände tröttheten i sina muskler, svullnaden runt ögonen som började strama, men på något sätt var det en nästan välkommen distraktion från tyngden i hans tankar. Hennes konstaterande om att såret behövde sys var något han knappt registrerade innan han kände spritflaskan tryckas in i sin hand.
Med skakiga fingrar drog han av korken och tog en liten klunk av den starka spriten, rynkade näsan åt smaken men höll tyst. Han hade aldrig varit någon för starka drycker. Det var en av de där erfarenheterna han förmodligen borde ha haft, men inte fått, på grund av hur hans liv hade utvecklats.
När A’eldia nämnde att de kanske behövde lämna sitt gömställe, vände han blicken mot henne. Hennes ord var pragmatiska, men han kunde känna hennes tvekan. För en stund tvekade han också. Men när han såg hennes uttryck, såg skuggan av hennes egna bekymmer, bestämde han sig. Han var inte ensam i detta. A’eldia var också märkt av den här natten. De hade överlevt tillsammans, och oavsett hur osäker han kände sig, kunde han inte låta henne bära det här själv.
Han tog ett djupt andetag, försökte samla modet han kände sig så främmande för just nu, och svalde ner ännu en klunk av spriten innan han slutligen svarade:
“Du har rätt… vi kan inte stanna. Men vart vi än tar vägen, så går vi dit tillsammans. Vi klarade oss den här gången. Nästa gång… nästa gång kommer vi vara bättre förberedda.” Han tvekade innan han lade till, hans röst svag men ärlig: “Jag måste bli bättre. Jag måste bli… mer än vad jag är nu. Mina uppfinningar, min vilja att göra gott… Det räckte inte.”
Kellan satte flaskan på bordet och såg henne i ögonen, försökte fånga hennes uppmärksamhet, och ett uns av osäkerhet sken igenom i hans röst när han ställde nästa fråga, nästan tveksamt:
“Du vet… jag insåg just att vi har gått igenom allt det här, men jag vet knappt något om dig. Jag har berättat en del av min historia, men… jag antar att vi har mer att förstå om varandra, om vi ska göra det här tillsammans.”
Kellan lutade sig bakåt i stolen, försökte lätta upp spänningen något genom att ge henne utrymme att svara på sina egna villkor. “Det kanske låter konstigt, men… att veta vad som driver dig, det skulle… hjälpa mig att förstå vad vi faktiskt står inför. Och jag vill verkligen veta.”
Turin satt tyst för ett ögonblick och lät Hillevis ord sjunka in. Han kunde känna hennes skepsis, men också hennes respekt.
“Jag förstår din skepsis, Hillevi,” svarade han till slut med en låg, stadig röst. “Jag har varit där själv, för inte så länge sedan. Vi har blivit lärda att gudarna är avlägsna, att de lämnar oss att styra över våra egna öden. Men Ran är inte som de andra. Hon är här, i varje våg, varje ström. Och hon har redan lagt sig i. Om hon inte hade det, skulle jag inte sitta här nu, så klar i sinnet som jag är.”
Han tog ett djupt andetag och lutade sig tillbaka i stolen, ögonen smalnade när han återvände till tanken på Bodil och hennes folk. “Det du säger om Bodils folk är intressant. Det låter som att vi inte behöver skapa sprickan mellan Bodil och Maeve, utan mellan Bodil och de hon försöker leda. Om vi kan få hennes folk att ifrågasätta henne, kanske genom att utnyttja deras hat mot Maeve, kan vi försvaga henne inifrån.”
Turin pausade, tankarna arbetade febrilt medan han övervägde nästa steg. “Vi måste låta Maeves handlingar tala för sig själva. Låt hennes illdåd spridas som rykten bland Bodils folk, ge dem något att tvivla på. Kan dina kråkor hjälpa till med det? Sprida dessa berättelser, kanske till och med förvränga dem en aning för att göra dem ännu svårare att förneka?”
Han plockade upp nätet igen, inte för att fortsätta knyta, utan mer som ett sätt att ha något för händerna medan tankarna flödade. “Om vi kan så ett frö av misstro mellan Bodil och hennes folk, kan det leda till att hon står ensam när tiden kommer. Och när hon är isolerad, blir hon lättare att kontrollera eller eliminera. Det kanske inte behöver komma till strid.”
Turin lutade sig framåt och fäste blicken på Hillevi med en ny intensitet. “Så, Hillevi, vad skulle krävas för att vända Bodils folk mot henne? Vad behöver vi göra för att få dem att se henne som en svag ledare som inte kan skydda dem från Maeves grymhet?”
Turin hade också sakta börjat äta av maten medan han lyssnade omtänksamt, med en skugga av ett leende passerade snabbt över hans ansikte innan det försvann. “Förvirring kan vara en sorts nåd, Hillevi, men den lyxen har vi inte råd med längre.” Hans röst var fast, nästan som om han påminde både sig själv och henne om det ansvar han nu bar.
När Hillevi ifrågasatte hans band till Ran, stannade Turin upp för ett ögonblick och lutade sig framåt, hans röst blev djupare och mer intensiv. “Jag överlevde inte bara en drunkning, Hillevi. Jag drogs ner i djupet, ner till Ran själv. När mitt medvetande började svikta, var det inte mörker som mötte mig, utan ett kall, ett syfte. Jag såg saker där nere som ingen dödlig borde se, men jag återvände, inte som den jag var, utan som den jag var menad att vara.”
Hans ögon smalnade av när han mötte hennes blick, ett slags inre eld som brann bakom dem. “Ran tog mig, och hon gav mig tillbaka. Det är inte en hjärnskada som driver mig nu, utan hennes vilja. Varje andetag jag tar är en påminnelse om att mitt liv tillhör henne, och genom henne ska jag föra vårt folk tillbaka till vad vi en gång var, innan vi blev försvagade av yttre inflytanden och inre tvivel. Ulfhednarna har redan förgiftat Kaldrland med sina främmande sedvänjor och idéer. De öppnar våra portar för främlingar som inte delar vårt blod, våra gudar, eller vårt sätt att leva. Det är upp till oss att rensa ut det som har ruttnat.”
Han lutade sig tillbaka igen, tankfullt, men hans röst höll en bestämd ton. “Du tvivlar, och det är förståeligt. Men du kommer att se, Hillevi. När stormen väl kommer, kommer du att förstå varför jag gick ner i djupet och vad jag fick tillbaka.”
Efter en kort paus för att låta orden sjunka in, ändrade Turin sitt fokus tillbaka till den strategiska situationen. “Vad har vi för alternativ om Bodil vänder sig emot oss? Om Maeve överlever det där mötet med draugen, vill jag veta exakt vad hon planerar härnäst. Har vi några ytterligare resurser vi kan dra nytta av, eller någon vi kan manipulera för att skapa en spricka mellan Bodil och Maeve?”
Innan kvinnan gick tog han tillfället att beställa dadlar med honung, och vin. Han drack oftast vin då han hade tillgång, han var stor entusiast.
Wreax tog in den eleganta omgivningen med ett ögonkast som var både snabbt och analysartat. Han hade kanske varit något rakt på sak vid sin ankomst, men detta var ett medvetet val. I hans värld var varje ord och handling noggrant vägda, särskilt när det gällde att navigera i de komplexa nätverken av makt och inflytande. Han visste att det inte fanns något att vinna på att vara överdrivet vänlig mot en tjänare, när det verkliga målet var att få kontakt med någon av betydelse.
När Aayla anlände och satte sig ned mitt emot honom, var Wreaxs hållning anpassad för att spegla både respekt och förväntningar. Han var medveten om Aaylas rykte och visste att hon var den person han behövde för sina krav.
“Aayla il-Nader,” började han med en ton som var både formell och uppskattande. Han nickade kort när hon presenterade sig. “Jag försäkrar er, väntan har inte varit ett problem. Era systrar har varit mer än tillmötesgående. Det är ett nöje att träffa er personligen.”
När hon frågade om hans erfarenhet av Thel Shaen, lutade han sig tillbaka, fortfarande med ett självsäkert lugn. “Jag har varit i Thel Shaen många gånger tidigare, men detta är första gången jag besöker er etablering. En svalkande fristad mitt i öknen, det påminner mig om en del av hem, trots att det är långt ifrån mitt rätta element.”
Hans röst blev något mjukare, men fortfarande med en skärpa i tonen. “Jag kom hit specifikt för att träffa er. Ert rykte företräder er, och jag har hört att ni har en särskild talang för att få saker att hända, diskret och effektivt. Jag har hört mycket om er förmåga att navigera i de mest invecklade affärerna i denna stad.”
Han tog försiktigt och noggrant för sig av dadlarna med en analytisk blick, då han mer än ofta blivit förgiftad eller drogad tidigare, och stoppade en i munnen då han låtit sina misstankar rinna undan från sitt sinne. Han pausade för att säkerställa att han hade hennes fulla uppmärksamhet, och åt munnen tom innan han talade. “Jag har några specifika behov som jag hoppas att ni kan hjälpa mig med. Några… drömmar jag önskar att fånga.”
Wreax avslutade med en självsäker blick och en lätt lutning framåt. Han väntade nu på Aaylas svar med ett lugn.
Turin satt vid bordet, men han hade distraherat sig med att arbeta på ett halvfärdigt fiskenät som han hade i händerna. Hans uttryck var koncentrerat, men under ytan kunde en nyvunnet lugn anas, som om hans tidigare rastlösa själ hade funnit någon form av harmoni. Även då rummet blev märkbart kallare verkade han inte reagera på det, och det inverkade inte heller medan hans händer arbetade.
Turins händer rörde sig försiktigt när han knöt nätet, en uppgift som för inte så länge sedan skulle ha varit honom främmande. Men nu, med en nyvunnet band till Ran, fann han en slags lugn i den enkla, repetitiva rörelsen. Varje knut han band verkade vara en meditation, ett tyst samtal med den havsgudinna som han nyligen hade funnit sig bunden till.
Han var inte expert, långt därifrån, men han utförde arbetet med en oväntad skicklighet. Trots det koncentrerade han sig intensivt, med ett bestämt uttryck i ansiktet.
“Jarl Bodil,” började han, hans röst låg och stadig, “Hon är ingen dåre. Om hon beundrar Maeve, är det för att hon ser något i henne som överensstämmer med hennes egna ambitioner. Hon spelar sitt eget spel, precis som alla gör i dessa tider. Men det är just det som gör henne användbar för oss.”
Han lyfte blicken från nätet för första gången och mötte Hillevis ögon, en nästan omärklig glimt av ett leende i hans ögonvrår. “Om hon tror att hon kan spela oss, låt henne tro det. Låt henne tänka att hennes beundran för Maeve ger henne någon fördel. I själva verket kan det vara precis vad vi behöver.”
Han fortsatte att arbeta med nätet, men nu med en lätthet som om tankarna flödade fritt tillsammans med hans händer. “Jag förstår din oro för Maeve, men att kedja henne skulle ge oss mer problem än lösningar. Om vi håller henne synlig, särskilt nära Bodil, kan vi utnyttja deras band för att avslöja hennes lojaliteter. Bodils svaghet för Maeve kan mycket väl bli hennes fall, och därmed vår seger.”
Turin stannade upp och studerade nätet, som om han såg något i dess mönster som Hillevi inte kunde se. “Vad gäller den här mannen… Att hålla honom vid liv tjänar inget syfte om inte han kan användas som ett verktyg. Men om han blir ett hinder…” Hans röst blev lägre, nästan en viskning, “Då kan vi alltid låta Ran ta hand om honom. Men vi måste veta mera om honom för att agera.”
Han lade ifrån sig nätet och lutade sig tillbaka, ögonen smalnade av medan han tänkte högt. “Jag vill att du håller ett öga på Bodil. Om hon sviker oss, måste vi vara redo att agera innan hon kan göra någon verklig skada. Och vad gäller Maeve… Låt henne vara i fred för nu. Men vi måste vara förberedda att slå till när tiden är rätt.”
I den kvävande hetta som omslöt Iselem, i synnerhet här i Thel Shaen, där solen tycktes bränna ännu hårdare mot stenhusens väggar och luftfuktigheten var som en osynlig våt filt, rörde sig Wreax genom de dammiga gatorna med ett tydligt förakt för sin omgivning. Hans mörkeralviska hud bar lätta spår av sitt arv från Me’erisia – havets folk – och varje steg genom denna torra, brutala stad påminde honom om den svalka och fukt som havet erbjöd. Här fanns inget av den friskhet som havsdjupet gav, inget av det liv han en gång kände.
Han drog sin svarta, silverprydda mantel och huva tätare om sig, skyddade sig mot både sandens stickande vindar och de blickar som kunde falla på honom. Den sortens blickar han avskydde – de som förrådde misstänksamhet eller nyfikenhet, eller värst av allt, likgiltighet. I en stad där varje gäst kunde vara en potentiell kund eller fiende, valde han att smälta in i skuggorna, undvika alltför mycket ögonkontakt, och navigera staden med en precision som blott en av hans bakgrund och erfarenhet kunde ha.
När han närmade sig Shai Khanapaviljongen, den svala doften av jasmin och kryddor blandade sig med cikadornas ljud, kunde Wreax inte låta bli att notera den kontrast detta palats verkade stå för i jämförelse med den karga öknen runtomkring. En plats byggd på lögner, en spegelbild av stadens smutsiga underströmmar av korruption och girighet. Trots sitt förakt för öknarna fanns det en slags tröst att en sådan plats fanns. En plats där maskerna man bar spelade större roll än verkligheten. En plats som fick honom att känna sig hemma, om ens lite. Om han skulle medge att platsen gjorde det, det är en annan sak totalt.
Han klev över tröskeln och möttes av en av kvinnorna som vakade över paviljongens gäster, hennes ansikte halvt beslöjat, men med ögon som avslöjade en bedömande blick som värderade honom. Wreax, dock, lät inget av det påverka honom. Hans arroganta hållning och blick gjorde det tydligt – han var inte här för att låta sig bedömas.
“Jag behöver tala med någon som har förmågan att tillgodose mina… särskilda behov,” sa han, med en låg, hård röst. Orden var svala, liksom hans hållning. Inga antydningar om känsla, bara ren vilja och en underliggande, obeveklig makt. “Där ingår information, varor, och tjänster. Och jag antar att ni vet precis vem jag talar om.”
Kellan sjönk ner i stolen. Han kunde känna de värsta blåmärkena pulsera under huden och varje rörelse kändes som en kraftansträngning. När A’eldia började fukta hans kinder och panna med det varma vattnet slappnade han av lite, även om hans tankar fortfarande var ett kaotiskt… kaos.
“Så här var det inte meningen att det skulle gå,” tänkte han och stirrade på sina händer som nu låg stilla i knäet. Det var tydligt att A’eldia försökte muntra upp honom, vilket han uppskattade.
Han sneglade upp mot A’eldia när hon försökte ge honom ett uppmuntrande leende, men i hennes ögon såg han en liknande rädsla och osäkerhet speglas. Hon hade också varit med om något fruktansvärt, något som ingen av dem riktigt var beredda på. Även om han kände sig överväldigad av sina egna känslor, kunde han inte låta bli att känna en viss tacksamhet för att hon var där med honom, trots allt.
“Nej,” svarade han tyst, hans röst lite skrovlig efter allt som hade hänt. “Det gick verkligen inte som vi hoppats.” Han tog ett djupt andetag och försökte samla sina tankar. “Jag… jag visste inte att det skulle vara så här svårt. Jag trodde jag var redo, men…”
Orden hängde i luften. Vad skulle han säga? Att han nu tvivlade på om han verkligen hade valt rätt väg? Att han kanske inte var klippt för detta liv? Men han ville inte heller belasta henne med sina osäkerheter, inte nu när de båda var så sårbara.
“Jag är bara glad att vi överlevde,” tillade han slutligen, hans röst fylld av en osäkerhet som han inte kunde dölja. Han mötte hennes blick, och för första gången kände han sig lite lättare, som om att bara dela den här tanken med henne tog bort en del av tyngden på hans axlar.
“Vad nu?” frågade han försiktigt. “Vi kan inte stanna här för alltid, och om folk får veta vad som hänt… Ja, jag antar att vi båda är i större problem än vi vill erkänna. Tror du vi behöver fly staden? Eller finns det någon säker plats du känner till?”
Kellan följde A’eldia medan hans kropp skrek av smärta från Tandors brutala slag. Varje steg kändes som att gå genom ett fält av krossat glas, och hans andetag kom i korta, flämtande stötar. Han försökte hålla sig upprätt, men hans ben kändes som gummi.
Han kände sig som en idiot. Mycket av hans tidigare självförtroende var nu borta, tillfälligt eller inte. Hur hade han kunnat tro att han, en nybörjare, kunde konfrontera någon som Tandor? Han hade varit så säker på sig själv, så övertygad om att han kunde göra skillnad och skydda A’eldia. Men verkligheten hade slagit honom i ansiktet, bokstavligen.
“Hur kunde jag vara så dum?” tänkte han medan de rörde sig genom de trånga gränderna. “Jag trodde att jag kunde vara en hjälte, men jag var bara en idiot som nästan blev dödad.”
Hans tankar vandrade tillbaka till ögonblicket då han missade med sin första pil. Hur han hade fallit bakåt och hur Tandor hade bultat ner honom. Smärtan var fortfarande färsk, men det var känslan av hjälplöshet som skar djupast. Han hade legat där, oförmögen att försvara sig själv, än mindre A’eldia. Om hon inte hade ingripit, skulle han ha dött där på marken.
Han sneglade på A’eldia, som rörde sig snabbt och smidigt trots den kaotiska situationen. Hon verkade så självsäker, så stark. Han undrade hur hon kunde fortsätta, medan han kände sig som en trasdocka. “Är detta verkligen livet jag vill leva?” tänkte han. “Jag trodde att jag ville vara en äventyrare, men om det betyder att utsätta mig själv och andra för fara… är det verkligen värt det?”
Trots sina tvivel fortsatte han att följa henne. Varje steg var en kamp, men han visste att han inte kunde stanna. De var fortfarande i fara, och han hade gett sitt ord att hjälpa henne. “Jag kanske är en idiot,” tänkte han, “men jag kan åtminstone hålla mitt ord.”
Kellan kunde knappt fokusera på hennes ord, men han visste att han behövde hålla sig alert.
“Kom igen, Kellan,” tänkte han för sig själv. “Håll ihop nu. Vi är inte säkra än.” Trots sina tvivel och sin smärta tvingade han sig själv att fortsätta, fast besluten att inte svika A’eldia.
Att bli slagen av Tandor gav Kellan också en stark dos av rädsla. Han fruktade för sitt liv. Rädslan var en intensiv, brännande känsla som knöt en knut i hans mage och fick hans andetag att flämta. Smärtan som skär genom honom tvingade fram grimaser och smärtsamma utrop. Han kände pulsen bulta i tinningarna, blodet rusade i hans öron. Slagen och sparkarna som träffade honom kändes som hagelstormar av smärta, varje stöt som en påminnelse om hans egen sårbarhet. Trots sin vilja att försvara sig och A’eldia kände han sig som en hjälplös säck av mjöl i det här ögonblicket.
Liggande på rygg i denna panikfyllda stund, då Tandor plötsligt slutat klå upp honom, lyckades han slarva fram en annan pil från sin välgjorda koger, knappt medvetet. Nu var det en kamp på liv och död. Hans händer darrade under trycket av adrenalinet som pumpade genom hans ådror. Trots det for beslutsamheten genom honom. Med en djup andetag laddade han snabbt pilen i sin handarmborst, en rörelse som han vant sig att göra gång på gång i sina övningar, och riktade den mot Tandor, som just då var distraherad av A’eldias desperata attack.
Han drog i avtryckaren, och pilen sköt framåt, träffade sitt mål i sidan av Tandors hals. “Ta det där, din sate,” muttrade Kellan, hans röst fylld av en blandning av lättnad och tillfredsställelse. Med de värdefulla sekunder han köpt sig kravlade han upp på fötterna och drog sitt svärd, redo att försvara sig och A’eldia mot Tandors vedergällning ifall denne inte skulle stanna upp. Han var inte särskilt skicklig med klingan, men kunde göra sitt värsta ifall det behövdes.
Kellan såg Tandor springa mot honom. Hans hjärta rusade i bröstet. Han hade aldrig varit så rädd i sitt liv. Tandor var en farlig man, och Kellan visste att han inte var någon match för honom. Men han var tvungen att försöka skydda sig själv, och A’eldia.
Han reagerade instinktivt. Han tryckte på avtryckaren, och armborsten sköt ut sin skäkta. Men Kellan var så stressad att han missade sitt mål. Skäktan flög knappt förbi Tandor och träffade väggen bakom honom.
Visst hade han ett svärd i sin slida på höftet till höger, men var inte erfaren nog att instinktivt ta till det då han missade. Istället tog han tre panikfyllda steg bakåt och snubblade så att han föll på sin rygg. Han började nå efter en skäkta som var i hans välgjorda koger på andra höftet. Han låg dock obekvämt och hade svårt med sina rörelser. Skulle han klara av att ladda om i tid?
Kellan lyssnade på Tandors hotfulla ord med ett lugn som försökte dölja nervositeten inom honom. Han kände tyngden av situationen och förstod att hans kommentarer hade irriterat Tandor på ett farligt sätt. Men han visste också att han inte kunde visa något tecken på rädsla.
“Du har fel, Tandor,” svarade Kellan med en fast röst, försökte låta självsäker även om han kände sitt hjärta bulta hårt i bröstet. “Jag har visst avfyrat denna armborst förr.”
Han mötte Tandors intensiva blick och fortsatte, “Vad roligt att du nämnt dina ekonomiska angelägenheter med A’eldia, mitt mål var att övertyga dig om att glömma hennes skuld. Annars måste jag åter bevisa min träffsäkerhet.”
Kellans hand var instinktivt på hans armborst, redo att agera om situationen blev hotfull. Han insåg att han eventuellt inte kunde övertyga Tandor med ord, men kanske kunde han använda sitt vapen för att distrahera honom tillräckligt för att A’eldia skulle kunna agera.
“Tänk efter nu, Tandor,” fortsatte han med ett utmanande leende. “Du kanske är stark, men når du mig innan mina pilar träffar dig?”
Han väntade på Tandors reaktion, beredd att agera om situationen eskalerade.
“Nå, vad har vi här?” sa Kellan högt. “Vad tror du att du håller på med? Hjälper du dina pojkvänner med sina bälten? Ytterst vänligt.”
Kellan närnade sig Tandor lite, ett lurigt leende på läpparna, redo att sätta sin plan i verket. Han harklade sig och talade med en självsäker och förlöjligande ton.”Aldrig sett mig förut?” sa Kellan och log snett. “Jag är mannen som hade äran att spendera en oförglömlig natt med din förra partner. Hon var fantastisk, kan jag säga dig.”
Hans plan var att fortsätta provocera Tandor. Han visste att de behövde agera snabbt och smart för ha ett strå av hopp om att fly undan Tandor och undvika farliga konsekvenser. Han hade ingen aning om var A’eldia befann sig, men han hoppades innerligt att hon skulle lyckas smyga sig iväg och hämta sina tillhörigheter.
Han drog sin armborst närmare sig, redo att agera om det behövdes. “Ja ser du, jag har hört en hel del om dig och… små extremiteter. Men kom ihåg, Tandor, det är inte storleken på en man som spelar roll, utan styrkan i hans karaktär. Eller det kan du trösta dig med, åtminstone.”
Spänningen i luften var påtaglig när de två männen stod i direkt ögonkontakt. Kellan hoppades att A’eldia snart skulle dyka upp igen.
Ezra vandrade genom den svidande öknen, med uttorkade läppar som längtade efter en klunk vatten. Solen brände obevekligt och skapade en bländande glans som gjorde det svårt att se. Han undrade hur han hamnat på denna ödsliga plats, långt från tecken på civilisation. Det var något han ofta märkte att han var tvungen att undra över, oftare än han önskade.
När han fortsatte sitt utmattande försök att ta sig framåt, hörde han plötsligt ett genomträngande skrik i fjärran. Det skar genom tystnaden och fick honom att rycka till. Hans hjärta slog snabbare, och en våg av oro sköljde över honom. Vad var det som orsakade sådant nödskri? Han ökade takten och rörde sig snabbare genom den vidsträckta sanden.
När han närmade sig källan till skriket fick Ezra syn på två gestalter. Medan han närmade sig, kunde han se att det var en lång, mystisk man och en graciös kvinna som stod bredvid honom. Kvinnan verkade vara orolig och skärrad, hennes skriks eko fortfarande hängde i luften. Ezras nyfikenhet och oro väcktes till liv, och han skyndade sig fram, drivet av både medlidande och en önskan att finna svar mitt i den vidsträckta öknen.
När han närmade sig paret, tvekade Ezra ett ögonblick. Han bestämde sig att närma sig försiktigare. Han var själv något av en gåtfull figur, med mörka, genomträngande ögon. Han bär en sliten mantel som han drar tätt omkring sig som om han skyddar sig mot osynliga krafter. Trots sin ungdomliga framtoning finns det en världströtthet över honom som antyder att han har upplevt mer än sin beskärda del av prövningar.
Han harklade sig för att stilla sina skakande nerver, hans röst fylld av en blandning av oro och nyfikenhet. “Ursäkta mig,” ropade han, hans ord ekade genom den torra luften. “Jag hörde skriket. Är allt väl här?”
Vägen var täckt av växter och ogräs som hade vuxit upp genom sprickorna i den gamla stenbeläggningen. De kände tyngden av tystnad och övergivelse som låg över dessa kvarter som tack vare antigen olämpligt läge eller konkurrans hade blivit mindre populära bland lokala handelsmän.
Medan de smög sig genom kvarteren höll Kellan ögonen öppna för att undvika bli överraskad – han kände sig en aning nervös, då han kände obehaget krypa in tack vare omgivningen. Det var en labyrint av trånga gränder, men plötsligt fick de syn på en mindre övergiven torgplats mitt i kvarteren. Det var omgivet av höga murar och en smutsig fontän stod i mitten, torr och förfallen. Nu var fontänen täckt av mossa och dess stenar hade eroderat och förlorat sin glans. Vattnet hade torkat ut för länge sedan, och en känsla av sorg och förlust hängde i luften runt den.
Platsen hade även en del övergivna stånd och förfallna byggnader som tidigare varit vackert prydda, men tiden hade gjort dem till bleka rester av sin forna prakt. Spindelväv och damm täckte allt i sikte.
Kellan stannade upp bredvid A’eldia vid torget och såg sig omkring. Det var tyst och lugnt. “Där borta,” viskade Kellan och pekade mot en skuggig gränd som ledde ut från andra sidan torget. Ett par figurer stod där bland skuggorna “Tror du någon av dem kan vara Tandor?”
Wreax anlände till Nirai, staden där livet flödade och luften var tung av förväntan. Hans ögon sökte efter det bekanta ansiktet av Hirose Harunobu, mannen som hade vågat ifrågasätta hans karaktär. Fast besluten och drivet av en växande vansinne spårade Bläckspindeln honom till en avskild plats där de kunde konfrontera varandra utan störningar.
Huset stod högt och stolt, dess trästruktur prydd med intrikata sniderier och eleganta böjda tak. De sluttande takfoten lade till en mild elegans till den övergripande designen, medan de utsmyckade detaljerna talade om ägarens rikedom och inflytande. Ingången till huset vakades av en massiv träport, dekorerad med symboliska motiv av drakar och en Fenix. Porten, väderbiten av tiden, avslöjade en antydan om de mysterier som låg bortom. Wreax närmade sig smygande, hans steg dämpade av den mjuka grusvägen som ledde till ingången.
Han vågade sig in efter sitt byte. Papperslyktor belyste rummet på ett mjukt sätt, och kastade en varm och förtrollande glöd. Skjutdörrar, prydda med delikata rispapperspaneler, separerade rummen och skapade en sömlös övergång mellan dem. Mattorna som klädde golvet dämpade hans redan fjäderlika steg, och en svag doft av rökelse fyllde luften.
I det dunkelt belysta rummet var spänningen påtaglig. Hirose lyfte på ögonbrynen när han igenkände figuren som nu stod framför honom, hans röst fylld av trots. “Wreax, vad för dig hit? Har du verkligen sjunkit så djupt?”
Wreaxs uttryck förhärdades, hans drag förvrängda av en blandning av ilska och besvikelse. “Sjunkit? Nej, Hirose, jag har stigit över begränsningarna av moral och ära. Nu är jag bortom räckhåll för sådana triviala begrepp.”
Hirose röst var mjuk, och mannen försökte vedja till Bläckspindeln. “Vi var en gång partners, Wreax. Vi delade en gemensam vision, många långa år. Är detta verkligen den väg du vill gå? Kan vi inte hitta ett sätt att försonas?”
Ett hånfullt flin spelade på Wreaxs läppar. “Försoning? Det finns ingen plats för kompromiss i min värld. Du underskattar djupet av min beslutsamhet, Hirose.”
Med en plötslig våg av aggression kastade sig Wreax mot Hirose, och två dolkar sköt fram från hans ärmar till hans händer. Dolkarna nådde sitt mål med dödlig precision. Hirose vidgade ögonen av en blandning av chock och smärta när livet rann ur hans kropp, hans sista ord kvävda av blod som han från sin mun, dolkarna djupt i halsen.
När livskraften sakta rann ur Hiroses kropp verkade huset hålla sin andedräkt, som om det sörjde förlusten av sin herre. Rummet föll i tystnad medan Wreax stod över honom, en underlig blandning av tillfredsställelse och tomhet genomströmde honom. Det var ungefär de känslor han oftast kände efter sådana handlingar, och denna gång var det inte annorlunda heller, förutom att en spöklik röst viskade i hans sinne.
“Wreax, min utvalda”, viskade Lloths röst, vibrerande djupt inom honom. “Se vad du har blivit, den styrka och makt du besitter. Omfamna det fullt ut och låt mig leda dig till större höjder.”
Wreaxs ögon smalnade när han kämpade mot Lloths förföriska dragning. Minnen av tidigare plågor fylde hans sinne, offren han hade gjort för demonen, som ingenting gav tillbaka utom lidande och förräderi. Men samtidigt väckte Lloths lockande erbjudande en gnista av längtan inom honom.
“Nej”, viskade Wreax tillbaka, hans röst darrande av ilska och tvivel. “Jag kommer inte längre att vara din marionett. Jag ska bli fri, på mitt eget sätt.”
En våg av mörk energi omslöt Wreax när Lloths närvaro intensifierades. Han kände en osynlig kraft som stramade åt hans tankar, vred dem med ångest. Bilder av tidigare plåga och smärta översvämmade hans sinne, varje minne en vass kniv som borrade sig djupare in i hans medvetande. Wreax knöt nävarna, knogarna vitnande när han motstod anfallet.
Lloths skratt ekade i hans öron, kallt och obarmhärtigt. “Du kan inte fly mig, Wreax. Ju mer du motstår, desto mer kommer jag att skada dig. Varje steg bort från mig är ett steg närmare din egen förtvivlan.”
Wreax ryckte till, hans ansikte förvrängdes av smärta. Den mentala plågan som Lloth påtvingade honom var olidlig, men inom den smärtan tändes en gnista av trots. Han reste sig upp, beslutsamhet glimmande i hans ögon.
“Lloth,” sade han med en ansträngd röst, “du måste förstå att jag är mer användbar för dig levande än död. Om du tar mitt liv, förlorar du all kontroll över mig. Din makt över mig försvinner.”
Ett illvillig skratt följdes snart av Lloths andliga röst. “Du tror att du kan förhandla med mig? Att ditt liv är något som är av värde för mig? Du är förvisso modig, Wreax, men din arrogans kommer att bli ditt öde.”
Wreax kämpade för att behålla sitt lugn och hitta rätt ord för att övertyga Lloth om sin egen värdefullhet. “Jag är inte bara en bricka i ditt spel. Jag har egna mål och ambitioner. Men jag kan fortfarande vara till nytta för dig. Jag kan utföra uppgifter som ingen annan kan. Ge mig en chans att bevisa det för dig.”
Lloth tvekade en kort stund, och i den tystnaden fann Wreax en spricka i hennes vilja. “Du kanske har rätt,” svarade hon slutligen. “Du kan vara till nytta för mig på andra sätt. Men glöm aldrig att du tillhör mig. Din trohet och lydnad är fortfarande avgörande. Varje steg utanför gränserna kommer att ha konsekvenser.”
Wreax nickade, medveten om att han hade fått en skör överenskommelse. “Jag lovar att tjäna dig på mitt eget sätt,” sade han. “Men jag kommer aldrig att förlora mina egna mål ur sikte. Vår relation ska vara ömsesidigt fördelaktig, eller så finns det ingen anledning för mig att vara bunden till dig.”
Lloth log mörkt, och Wreax kunde känna hennes ondska sippra genom deras mentala koppling. “Vi ska se, Wreax. Vi ska se hur länge du kan hålla fast vid dina ideal och samtidigt vara bunden till mig. Ditt öde är förseglat, men du kan ha en viss nytta för mig än så länge.”
Han kände sig nu ensam för en stund i rummet där han fortfarande stod. Han samlade sina tankar, tänkandes på sitt nästa mål: Iselem. Med sina brännande sanddyner och den glödheta solen som står över dess horisont, denna nästa destination skulle utgöra en annorlunda, mer ogästvänlig miljö jämfört med det han är van vid. Värmen och torkan är skoningslösa, och som en till hälften av Me’erfolket skulle det vara som om naturen själv står emot hans närvaro.
Men Bläckspindeln var fortfarande beslutsam gentemot det han skulle göra. Och hans tankar snurrade kring tanken om att eventuellt nå Lloth själv, som ett av sina andra byten. “Om jag måste gå igenom eld och lågor för att bli fri, så ska jag göra det. Du kan inte hålla mig tillbaka för alltid.”
“Ja, armborsten är inte det enklaste vapnet att bemästra,” förklarade han på ett något mer reserverat sätt, med tanken om att vara en aning försiktigare med vapnet. “Kanske jag kan ge en praktisk demonstration?”
Kellan tog pilen ur armborstet, och förberedde sig för att demonstrera armborstets funktion. Först slog han in pilen i vapnet, varpå armborstet verkade ta emot pilen med ett klick. Näst laddade han vapnet den med en smidig rörelse med armen längs vapnet.
Det verkade även finnas ett speciellt verktyg fastspänt vid hans handled som knappt var synligt under ärmen på hans jacka, vilket verkade ha hjälpt till att spänna bågsträngen på plats. Detta verktyg skulle tillåta honom att förbereda en pil som placerats i armborsten utan att behöva använda sin andra hand i processen att ladda om vapnet, vilket inte verkade ta längre en tre sekunder.
“Ja, öh. Ungefär så länge tar det,” konstaterade han. “Men jag har inte än använt detta mot någon… Och jag hoppas att inte behöva göra det heller…” sade han en aning nervöst.
Han lade märke till A’eldias rodnad på sina kinder, men han ville inte misstolka hennes reaktion. Han var inte en charmör av naturen, inte åtminståne i sin egen åsikt.
“Du är en fascinerande kvinna, A’eldia,” sa han med en mer försiktig ton. “Det är något speciellt med dig som väcker mitt intresse. Jag vill vara en hjälpande hand i din strävan och jag uppskattar verkligen att du har gett mig den möjligheten.”
När de närmade sig de mindre förmögna kvarteren tog Kellan in omgivningens skillnad och insåg att de behövde vara försiktiga och uppmärksamma på sin omgivning. Han började tänka på en konkret plan.
“Jag kan försöka locka Tandors uppmärksamhet genom att spela upp en scen, kanske ett bråk. Medan han är upptagen med det kan du smyga dig iväg och hämta dina tillhörigheter. Vi behöver vara snabba och samarbeta för att lyckas.”
Han mötte hennes blick och tillade, “Men jag är öppen för dina idéer också. Om du har något annat i åtanke, låt mig veta. Tror du det kan fungera?”