Hästen kastade sig iväg, den började genast galoppera. Haera slängde sig runt hästens hals för att ens ha en chans att stanna kvar på hästryggen. Fartvinden kändes mot hennes ansikte som en smekning, men fick hennes öron att tåras. Prisjägarna som lämnat Den Tysta Trumman och börjat samlas på gårdsplanen utanför, kastade sig åt sidan för att inte bli nedtrampade. Pilar viner förbi hennes huvud, hon hörde det tysta visslandet och den dova smällen när de satte sig i en husvägg bakom. Det dundrade och klapprade från hästens hårda hovar mot de stenlagda gatorna när den stormade genom staden. Folk pressade sig mot väggarna i de trånga gränderna för att inte hamna i vägen, på ett torg skrek folk ilsket och kastade frukt efter dem efter att hästen hoppat över en skottkärra och vält en köpmans marknadsstånd. Kuriren klängde sig fast på hästen som en apa och räknade det som ett personlig mirakel när hon inte föll av hästen då den hoppade. Hon höll i hästens tyglar, men mest av ren vana. Hästen hade fått panik av allt tumult och den lät sina flyktinstinkter leda den ut ur staden. Rödtoppen kunde inte göra annat än att försöka hålla sig kvar på hästryggen. Hon vågade knappt hålla ögonen öppna utan borrade ofta ner ansiktet i hästens man när det blev för mycket. Haera klarade inte ens av att skrika, hon var fullt koncentrerad på att sitta kvar på hästryggen.
När hästen i fyrsprång lämnat stadsmuren långt bakom sig, vågar Haera räta på sig och samla in tyglarna, korta ned den och i alla fall föreslå för hästen att det var dags att göra halt. Hästens kropp var blank av svett och den löddrade ur munnen, den svarade genom att faktiskt sakta ner och till slut stanna. Först då törs Haera vända sig om och se om Errard faktiskt kunnat hålla jämna steg med dem och om de fortfarande hade prisjägare i sina hälar. Hästen andades häftigt och fnös, en piskade med sin svans för att jaga bort de stora åkerflugor som lockats hit av doften från dess varma kropp. Staden var långt borta, hon såg de ljusa murarna och stadens tinnar och torn höja sig som en siluett mot havet. Havet som låg blank som en gnistrande spegel och gjorde vinden salt, men frisk. Framför sig och bakom sig, sträckte sig åkrar ut. Det var ett annat slags hav, av korn och råg, de långa stråna svajande i vinden i våg-liknande rörelser. Utanför stadsmuren låg gårdarna utplacerade med långa mellanrum. Haera gled av hästen, hennes ben kändes skakiga och svaga. Det gula vetet räckte henne upp till höfterna. Inte ens då märkte hon resterna från frukterna som klibbade i hennes hår.
Pilar var för det mesta tysta, det var en av deras bästa kvalitéer. Men helt ljudlösa var de inte, hon hörde på hans grymtande att han blivit träffad. Varför sprang du inte zick-zack!? Hon ville skälla på honom, männen på övervåningen skulle rusa mot dörren och trappan ner när de insett att Errard och hon nu försökte fly. Kuriren kikar förvirrat upp bakom höet. Pilen i hans skuldra tillhörde Járn, det var bara han som använde de silverglimmande fjädrarna från saltsvalorna. Någon med myndig stämma ropade ut befallningar där inne, flera andra gäster hade börjat fly ut från wärdshuset nu när de insett att det kunde bli våldsamt här. Haera började känna sig förvirrad, det var svårt att fokusera på någonting alls i det begynnande kaoset. Hon såg en reslig figur kliva ut från Den Tysta Trumman och se sig omkring med en rovdjursliknande blick. Som om han sökte efter sitt nästa offer… sitt byte,
När hon väl insåg att de ögonen stirrade på henne, hickade hon till och sprang fram till Errard och kravlade sig upp på hästen. Det hade gått fortare om de varit sadlade, men hon förstod att det inte fanns någon tid till att slänga på den en sadel? Men hon kunde rida, hade alltid önskat att hon fått äga en häst. Men de var dyra och en simpel kurir hade inte råd med någon häst. Ett fåtal gånger hade hon fått använda häst, när det varit brådskande bud. Så Haera var ingen rutinerad ryttare, men hon kunde i alla fall ta sig upp själv och visste hur man höll tyglarna. Däremot hade hon aldrig ridit utan en sadel, så hon kände hur oron över att ramla av steg inom henne. Allting gick så fort, egentligen behövde hon inte fly, hon hade inte behövt rädda honom.. Haera var inte alls inblandad i nått av det här, det var som om kroppen agerade av sig självt.
“Är du.. verkligen i skick för att rida?” Hon stirrade på den vackra pilen som stack ut från mannens axel.
Till en första anblick kanske öknen inte var något annat än hetta och tomhet. Men så låg dessa spirande juveler av liv, mitt i den mest ogästvänliga av platser. Juveler som gömde alla möjliga färger, inte bara femtio nyanser av grönt. En skarabé, glänste i grönt och blått, violett om den slog ut sina vingar. Solen glödde röd och gul. Kaveldun och vass gick i brunt och grönt. Mogna fikon hängde i tunga, purpurfärgade i palmerna. Vilda ökenblommor sken i starkt jasperrött, himmelsblått, rödviolett, vitt, gult… Insekterna som levde i oasen skimrade i alla regnbågens färger. Färggranna kolibrier drack dagens sista nektar, papegojor stoppade sina gula näbbar under vingarna och sökte skydd för natten i något träd.
Kvinnan ligger med slutna ögon och andas allt mer regelbundet, men allt mer svagt. Den snurrade känslan i kroppen jagades bort av kylan från vattnet och av att hon sjönk allt mer djupare ner i en slags dvala. Drog ner i ett djup som hon inte visste att hennes själ besatt. Allt medan han baddade hennes rödflammiga hud, blev hon som ett litet sandkorn i ett hav av sand, blev ingenting. Tid blev ingenting. När hon insåg att hon förmodligen var döende, funderade hon på varför hon ens fått den insikten… Svärtan rann bort från hennes inre syn och hon fann sig stående på ett svart rum av obsidian. Väggarna var täcka av guldskimrande glyfer. En kakafoni av schakaler skällde i bakgrunden. Snart insåg att hon det var en röst bakom henne, en röst som talade med en korus av schakalers ylande, gläfsande och skällande. Aine hörde rösten som en öronbedövande viskning bakom sig. Men hennes sinne kunde inte alls tyda orden, ordens innebörd, rösten fick inte plats i hennes ynkliga, mänskliga själ. Hon vände sig om. Det enda hon fann se var ett par vitmålade armar som hölls ut mot henne…
Plötsligt slog hon upp ögonen och drog häftigt efter luft. Hennes förfärade skrik ekade i oasen, ett skrik skrämde upp en skock fåglar från ett närliggande träd. Var skriket för vad hon sett i skuggan av döden, för den behornade mannen vid hennes sida eller hennes själs besvikelse över att vara vid liv igen… ? Bröstkorgen som för en stund slutat röra sig helt, hävdes nu häftigt upp och ner som en bälg. Som om det blåste storm i hennes kropp, guppade de häftiga och panikartade andetagen upp och ner i kvinnans bröst. Hon stirrade skrämt på honom med vilt uppspärrade, azurblå ögon. Så började hennes kropp skaka häftigt av frossa, trots att det fortfarande var varmt i luften och att solstinget fortfarande ägde hennes kropp. Hon försökte slå bort den främmande mannens hand från sig, sedan kastade hon sig åt sidan och kastade upp. Det lilla hon hunnit dricka innan hon tuppat av kom upp som en seg, slemmig vätska igen. Aine hulkade sig flera gånger, hennes muskler krampade tills det enda som kom ut ur henne var luft. Ångestpärlor trädde fram på hennes febervarma panna.
Hur redo hon än trott att hon var, så var hon inte redo för fallet. Hårt landar hon på sina fötter och hon försöker böja på knäna, rulla, för att parera den hårda landningen. Men hon var inte en fasadklättrare eller en akrobat, smärtan från landningen ringer som ett eko upp genom hennes ben. Hårt landar hon på sin axel och är rädd för att hon ska slå den ur led, men hon klarar sig. Haera kravlar sig upp på fötter och börjar småspringa mot stallet.
Men så hör hon en tung duns bakom henne och hon stannade upp, det där lät inte bra… Kuriren vände sig om mot byggnaden igen. Där såg hon Errard, han låg på marken och kippade efter luft, han såg som en fisk som blivit uppdragen på land. Hon hörde braket och dunsarna från rummet ovanför. Gångjärnen och dörren hade gett vika. Där såg flera gestalter rusa upp till fönstret, deras kroppar dök upp i öppningen som hotfulla skuggor. Hon såg en vithårig man hon kände igen, det silverblonda håret och den vita pilbågen tillhörde en av Celeras, kanske Talanriens mest kända bågskyttar; Járn Tavast. Haera hade sett honom tävla i flera olika tornerspel… De andra klev åt sidan för att släppa fram honom till fönstret. Han drog en pil från ett koger på hans rygg och Haera slet åt sig locket från en silltunna, hon rusar fram och hinner precis kasta sig fram över legoknekten. Haera glider över kullerstenen den sista metern. Twang! , ljudet av en bågsträng som vibrerar när den släppte sin dödande kraft, pilen störtade mot dem som en blixt med det särpräglade suset. Sedan slog pilen ner som en hammare i den provisoriska skölden som hon fått upp över Errard i sista stund. Kraften i pilens nedslag vibrerar upp genom hennes handleder och armar, men hon tappar inte den temporära skölden. Faktumet att hon lyckades förvånade både henne och bågskytten. Snart insåg hon att locket spruckit, det skulle inte rädda dem från flera pilar. Hon kastar en blick mot Errard, som skvallrade om att hon både var rädd och överraskad. Bågskytten Járn stirrade ned på dem med munnen uppspärrad i förvåning, han tappade nästan sin vackra långbåge.
Haera kastar det trasiga trälocket åt sidan och snubblade upp på fötter. “UPP! DU MÅSTE UPP! NU!” flämtade hon fram till Errard, var det något som kuriren visste, var det hur man sprang för att inte bli skjuten. Vägen till stallet gick inte i en rak väg, men som tur var så var den vida stalldörren öppen. Pilarna ven omkring henne, men hon lyckades zick-zacka sig fram och undvika dem. Hon kastade sig in i stallet och gömde sig bakom en höbal, medan hon väntade på Errard och försökte samtidigt hämta andan. Haera stirrade på sina händer som skakade kraftigt, adrenalin och panik gjorde att hon inte klarade av att hålla dem stilla längre. Vad hade Errard egentligen gjort, om de skickade några av landets bästa efter honom?!
Hon ville förklara för männen utanför att hon inte alls var i maskopi med denne man, Errard, som verkade ändå vetat att några var efter honom. Hon slet åt sig en stol och ställde den framför dörren, det skulle inte spela någon roll, det behövdes mer möbler för en vettig barrikad. Men förhoppningsvis kanske en snubblade över stolen… Det fanns inte tid att släpa dit fler möblemang heller! Det började dunsa hårt mot dörren, inte trodde hon att de hade en murbräcka, men det var absolut någon stor person som sparkade eller knuffade på dörren för att den skulle gå upp. Gångjärnen skulle troligen ge upp före dörren, hon hörde hur det knarrade i dörrens gängor. Kuriren vände på klacken och sprang de få stegen över till fönstret. Hon tittade snabbt ner, det var ju flera meter ner! Det sög till i hennes mage när hon stirrade på gatan nedanför. De var ju på andra våningen…!
Haera gav honom en orolig blick, men hon fick helt enkelt lov att lita på honom. Beslutsamt nickade hon, tog hon hans arm och klättrade upp i fönstret. Hon kikade ner, om det fanns något på fasaden hon kunde sätta sina fötter på. Inte riktigt, men hon var ganska säger på att om han hissade ner henne tillräckligt långt skulle hon kunna landa utan att bryta några viktiga lemmar. Haera var ingen fasadklättrare, så hon började åla sig ut ur fönster gluggen, försökte hitta fotfäste mot den kalkade husväggen. Men hon sparkade bara ner färgflagor. “Okej, du kan.. släppa.” Hon stirrade ner på punkten hon skulle landa på, det skulle inte vara en skön landning…
“Dåså, då är vi klara med varandra. Tack och god kväll..!”
Hon tog emot mynten och log. Hon släppte brevet och kontrollräknade mynten. Ifall han tänkt tanken på att blåsa henne eller om han hade problem med att räkna. När det gått så lätt att få 15 mynt, ville hon ha det också. Hon fnös lite åt honom när han kallade henne söt. Kuriren backade ut ur rummet … och där kunde deras gemensamma historia varit slut. Om det inte vore för att en man med ett armborst stod överst i trappan och siktade på henne. Hon kastar sig tillbaka in i rummet, precis i sista stund. Med ett klick och ett “thwack!” satte sig en rödfjädrad skäkta i dörren. Förfärat slet hon tag i dörren och smällde igen den. Så hårt att fönsterglasen skallrade. Reglade dörren fort och vände sig mot honom, med ett skrämt uttryck. Den gröna ögonen uppspärrade och munnen öppen i ett kvävt skrik, som verkade fastnat i hennes hals. På våningen under dem hade det festliga sorlet tystnat, men det var inte tyst. Det hördes dunsar och smällar där nere, skrammel från rustningar och det där metalliska ljudet från när ett svärd dras ut sin skida.
De första orden på breven är kladdiga, överstrukna och slarviga, men de går att läsa.
Det såg ut som om en virvelvind dragit genom hans rum. Hon noterade vapnen som låg utspridda lite här och var, om han var en före detta legoknekt, varför hade han sina vapen kvar? Nyfiket kliade hon sig i tinningen och lät blicken svepa över kläderna som låg utspridda här och där, hon tackade tyst gudarna att han inte öppnat näck. Han verkade inte ha någon större ordning på sina saker. “Arabast? Hmm, ja, mycket möjligt att det är han som skickat brevet. Det vet vi ju inte förens du öppnat…” Det här brevet, tillsammans med ett gäng andra hade hon tagit över från en annan kurir. Wyllam skulle norrut, så hon hade gett honom de brev och paket hon haft som var ämnade dit och han hade gett henne det som skulle söderut. Hon reste hellre mot värmen än mot kylan. “Ja.. undrar varför? Du är ju ett riktigt kap.” Det var inte utan sarkasm, som hon svarade på uttalande om att hans sällskap fått andra planer.
Hon var van vid att få en dörr i nyllet, så när han gick in i sitt rum, tog hon ett steg över tröskeln. Oinbjuden. Men folk smet ofta ifrån betalningen och hon ville inte förlora ett enda mynt. “Denirer, tack.” Hon skulle trots allt spendera flera dagar (kanske månader) i Celeras, då kunde hon lika gärna ta betalt i den lokala valutan. Hon log oskyldigt när han kom emot henne med sin penningpung. Hon höll upp brevet mellan två fingrar. De flesta betalade vad de tyckte att det var värt, att ett brev faktiskt kom fram. Annars fanns det ju en risk att kuriren “insåg” man läst fel adress och gick, då blev man utan brev. Dessutom talade postiljonen med varandra, om någon smet undan betalningen allt för ofta, skulle de brev denne någon ville skicka, mystiskt försvinna längs vägen. Kort och gott, det var svårt att sätta ett pris på det. “Vad är en väns ord värda? Kan det vara en varning här? Kan det vara glädjande nyheter?” Som om detta brev höll gisslan… Hennes gröna ögon granskade brevet och hon flinade mot honom. Hur mycket kunde hon mjölka honom på? Det krävdes bara en kort fundering. “Vi säger väl.. 15 denirer.” Retfullt viftade hon brevet framför hans näsa.
Jäklar vad hårt du knackar, kvinna… Vid det här laget, under alla hennes yrkesverksamma år, hade hon blivit bemött på alla tänkbara sätt. Några mer välkomnande än andra. Hon hade blivit omfamnad, hon hade blivit beskjuten, hon hade blivit jagad och hon hade blivit inbjuden. Det var svårt att veta hur mottagandet skulle bli helt enkelt och hon hade helt enkelt slutat försöka gissa sig till vad som skulle hända vid det här laget. “Väntade du på någon annan… ah, såklart! ” Haera såg hans hår, som han verkade rätt hastigt rättat till, han väntade på sitt damsällskap. Hon log ursäktande och kastade en snabb blick över sin axel. Korridoren var tom, förutom på en liten husmus som sprang längs golvlisten. “Jag ska inte besvära dig speciellt länge.”
Hon harklade sig och läste vad som stod på brevet. “Till den före detta legoknekten Errard. Wärdshuset Den Tysta Trumman. Rum sju. Förmodligen sovande i fotöljen.” Sedan vred hon brevet mot honom, så att han kunde se framsidan också. Det var en väldigt detaljerad adress. Bokstäverna glänste som fiskfjäll i det dunkla ljuset i dörröppningen. “Det är väl du, förmodar jag? Ursäkta att jag knackade så hårt, men.. det stod här att … ja… du förmodligen sov.” Innan hon höll upp brevet framför hans näsa, då kan lutade sig fram över dörrkarmen. Hon såg på honom att han ansträngde sig för att tjusa henne med sitt leende. En puff av hans doft slog mot henne när han lutade sig in över henne. Han luktade som hamnen, av tungt arbete (svett alltså) och dåliga vanor, alkohol. Men Haera luktade inte bättre själv, hon hade varit på ett skepp i över en månad… Men han väntade han inte nyss på någon annan? Han var dessutom lika unken som den trötta kuriren; var han ens stilig eller var det hon som var desperat?!
Innan hon tänkte ge mannen brevet ville hon ha betalt, men den här mannen såg inte ut att ha mycket över. Men det var ju kutym att betala kuriren. Oavsett om man bett om ett brev eller inte, så i en krävande gest håller hon ut sin hand. Handflatan upp och med fingrarna gjorde hon en universell gest för ‘betalningen först, tack.’
Hon letade i minnet efter namnet på alven som jobbade i trädgården, någonstans bland glömskans dammiga trådar fann hon det. Bland tjänare som passerat hennes liv i hennes barndom, stallpojkar, soliga dagar med broderiet i lusthuset och namn på vårblommor. “Mäster Ilodar, visst är det?” Saskia log frågande mot honom. “Även om du inte stått här och nu, jag hade frågat dig likväl. Det begriper du väl?! Du är slottets trädgårdsmästare och du är dessutom en alv…” Men ändå ville han få sin vilja fram, göra den hörd och strunta i hennes önskan. Det var tydligen likadant mellan män, med eller utan spetsiga öron. Hon studerade honom när han otåligt slog ut med sina händer. Saskia suckade uppgivet, även om hon velat välja kruka, fyllt den med jord och stoppat ner fröet, vattnat det. Kände hon inte för att be om att få vara med nu – det kanske hade varit en barnslig och självisk önsketanke? Hon hade kunnat använda sin titel för att få sin vilja genom, men det kändes fel i det här läget. Om det fröet var så viktigt och sällsynt som han sagt, ville hon inte tvinga fram någonting från honom. Han var en alv och han visste bäst hur det här fröet skulle förvaltas, hon fick förlika sig med den tanken. Trots att hans okänsliga sätt fick henne att känna sig nonchalerad. “Givetvis är du rätt man för det här, det hyser jag ingen tvekan om.”
När han frågar vad hon trodde om hans motiv med fröet, så svarar hon svävande. Kanske kunde en alv använda fröet för att stärka sin egna ställning i Lietarwa? Lika många alver som hatade människor, hatade även andra alver där. Den där platsen var som ett infekterat sår, Vendrik hade försökt bränna bort det onda, men det hade bara spridit sig djupare. Kanske en mildare handpåläggning kunde hela det något? Saskia levde inte under illusionen att mannaåldrar av traditioner, hat och förakt skulle lägga sig under en kväll. Varken hos människor eller alver, men man kunde kanske så ett litet frö av frid? Som skulle kanske växa sig starkare genom åren? Hon rycker lätt på sina axlar och känner hur hon spänt sig. “Antagligen detsamma som du trodde att jag ville göra med fröet.” Han skulle bli förvånad när han fick se vilka som egentligen sålde alviska reliker, men hon skulle gjort likadant om hon vore i den situationen. Om hennes överlevnad stod på spel skulle hon också ha sålt familjens kronjuveler, skatter och troféer. Men när hon höll det lilla fröet i sin hand, kändes det inte som om det skulle kunna gro om det såddes med misstro. Hon öppnade sin hand lite och tittade ner på det. Lilla livets frö…
Om det skulle växa bra och gro starkt kunde hon inte vattna det med tvivel och rädsla. Hon slöt handen lite och fyllde sitt huvud med bilder på hur bra det skulle bli, istället för rädslorna över allt som skulle gå fel. Kanske var det sista gången hon såg både fröet och Ilodar? Saskia sköt undan de tankarna och bestämde sig för att lita på deras tysta gemensamma önskning om att det skulle gro till ett mäktigt träd. Hon lugnade sin puls något med ett par djupa andetag och tog de sista stegen för att möta honom och höll sin hand över hans, vinklade lite på sin handflata så att fröet rullade över till hans hand. Det kändes bättre att lämna över det med hopp och tillit. Kanske skulle hon nästa gång få se det gro i en kruka inne i växthuset? Saskia log mjukt och ärligt mot honom. “Låt mig veta hur det går.”
“Så Sol’avains är det alviska namnet för det här trädet?” Hon ville bara få det bekräftat, hon hade inte några större problem med att uttala namnet precis som honom. Saskia var en smart ung kvinna, som redan talade flera språk. Ett nytt gjorde ingen skillnad. Saskia log lite smått åt hans strama svar och nickade smått, för att visa att hon lyssnade. Undrar om det fanns några spår kvar av det andra trädet?
Under tiden som han pratade förundrat med henne om fröet, lyfte hon upp det mellan pekfinger och tumme, höll upp det mot den sjunkande solens sista strålar. Frökapseln skimrade. Hon tittade nära på det, väldigt vackert litet frö. Han berättade, på ett sätt som nästan lät andaktsfullt. Hans hårda ton skar till och hon sänkte sin hand, knöt handen skyddande runt fröet. Hon skakar på huvudet åt hans beordrande ton.
“Nej.” Kanske hade hon fått fröet för att hon inte krävde något av trädet? Hon hade bara lyssnat på dess sång. Lyssnat förutsättningslöst och kravlöst. Bara lyssnat till en ensamhet hon kunde förstå och relatera. Det kändes viktigt att skydda och vårda fröet. Saskia tog ett steg bort från honom och närmare trädet. Om det en gång stått ett träd i Sänkan, så ville hon driva upp det här fröet till ett träd som kunde planteras där. Alla visste att det saknades grönska där… men hon var inte säkert på om trädet skulle överleva där. Sänkan, Lietarwa var smutsigt. Solens strålar nådde inte ner dit många timmar om dagen och den forna park som funnits där var nu istället en kåkstad runt lite döda träd. Det kändes som om det var syftet med det här lilla fröet. Sprida hopp i en mörk och rutten plats. Om hennes bror hittat det här trädet hade han börjat hugga ner det med sitt svärd, inte övervägt plantera dess avkomma.
Hon studerar trädgårdsmästarens ansikte noga i väntan på en reaktion. “Jag vill plantera det, driva upp det och kanske en dag plantera ett nytt träd i Lietarwa. Om du har problem med det…” Hon tog ännu ett steg bort från honom, stapplade över ett av trädens rötter. “… får du väl försöka ta det ifrån mig.” Saskia trodde inte att han skulle våga försöka ta fröet från henne med våld.
Det var inte mycket kvar av henne annat än rädsla, hon var mer överlevare än Saskia vid det här laget. Ett tag hade hon försökt dränka sin sorg i vin, men då hade hon blivit apatisk. Slutat känna helt och hållet. Tomheten, att känna ingenting var värre än rädsla. Det var att möta avgrunden, abyssen i sig själv. Dit ville hon inte igen, resonerade att hon hellre kände något än inget. Till och med hon hade insett att hon inte kunde vara rädd jämt och envisades med att inte ge efter om dagarna. Inte visa fruktan, oro och den gnagande ångesten. Inte låta rädsla resonera över förståndet eller få inflytande i för många beslut. Men nätterna var värre och de stunder när hon lämnades ensam. Men även om hon lurade hovet så hade den här alven verkade ha sett henne för vad hon var: ett skrämt litet djur. Hon rättade till sina kläder lite grann, men vad spelade det egentligen för roll när han redan sett henne tappa fattningen nyss? Det var skönt att känna den kalla kvällsluften mot halsen. Den alviska trädgårdsmästaren verkade däremot nollställd. Isigt nonchalant – men de flesta alver var sådana. De verkade avskurna från sina känslor och likgiltiga inför andras, som vackra levande statyer. Det var otäckt, att inte kunna läsa honom. Ibland lyckades hon säga något som fick honom att röra på ansiktets muskler, det såg hon som en liten seger och ett litet genombrott i att nå fram till honom.
“Jag kan tänka på andra många platser.” Saskia slog ut lite med sina armar för att demonstrera att han var mitt i lejonens håla. Hon var inte blind, framförallt var hon inte dum när det gällde alverna i Iserion. Men hon befann sig i ett sådant läge hon var förbannad vare sig hon gjorde något eller inte gjorde något. “Men det är inte lätt att lämna sitt hem.” Resonerade hon högt och lät sina händer falla ner. Det visste hon av egna erfarenheter. Hon sneglade mot trädet igen, över sin axel. Hon hade hört sagorna om att funnits två Silverlindar i Iserion en gång i tiden… “Vart står dess tvilling, vet du det?” Hon ryckte till lite när han påminde henne om sakerna och hon gick fram för att ta emot dem. Stod emot lusten att be honom lägga grejerna på marken och backa bort från dem innan hon skulle våga ta tillbaka dem. Men hon klev närmare honom än vad hon var bekväm med. Där han höll sakerna ifrån sig på en armlängd, ställde hon sig innanför hans räckvidd för att utmana sin egna rädsla. Han kunde strypa henne om han ville. Hon studerade hans ansikte, innan hon bedömde att han inte utgjorde något hot. En efter en började hon plocka sakerna från honom…
Precis när hon skulle trä pärlhalsbanden av från hans handled fick hon en lätt stöt på sin ena axel och något grått ramlade, rullade ner framför hennes kropp. Överraskat släppte hon det hon höll i sina händer och snabbt slog hon upp sina händer för att fånga det som ramlat ner. Hon tittade häpet på fröet som landat i hennes hand. Det var stort som en valnöt, men mer mandelformad och slätt. Där det låg i hennes hand tyckte hon det nästan ut som trädet fällt en tår av silver i hennes hand. Saskia såg upp mot den nakna trädkronan, för att se om det fanns fler såna här frökapslar där uppe bland grenarna. Men grenarna var kala och tomma, med undantag av något nyfiket irrbloss. “Se..!” Hon förstod nog inte riktigt helt vad hon fångat, men höjde sina händer mot alvens ansikte för att visa honom frökapseln.
Det hörde till ovanligheten att hon var själv och troligen skulle den här stunden också bli kortvarig. Så fort som någon i vakten skulle få nys om att Olona kommit tillbaka själv och lämnat kvar Furstinnan skulle de skicka ut någon för att kolla till henne. Övervaka. Hon pep skrämt till när koltrasten flög iväg som en svart liten blixt. Alven hittar henne ett steg ifrån upplösningstillstånd och den plötsliga rörelsen från fågeln, dess flyktläte fick henne att snabbt räta på sig. I samma rörelse stöttade hon upp sig, la handen mot trädstammen. Ganska omedelbart fylldes hennes huvud av en entonig hymn. Hennes blick blir dimmigt fjärrskådande en stund. Instinktivt visste hon att det borde vara en tvåstämmig hymn, men det var en enslig stämma som sjöng. Ensam. Som om hon blivit bränd slet hon bort sin hand och stapplade förvirrat några steg bort från trädet. Hon växlade förvirrade blickar mellan alven och trädet, medan hennes tankar hann ifatt verkligheten.
Framför henne stod vad människorna kallade för Silverlind, ett heligt alviskt träd. Stammen var ljus, nästan vit. Stammen var kraftig, det skulle säkert krävas tre-fyra personer för att kunna omfamna det. Men trädet var inte högre än de ekar och bokar som omringade det. Trots allt var det ett ungt träd i jämförelse med de som fanns i Nela’thaënas. Kanske det var 7 meter som högst? De asymmetriskt hjärtformade bladen var mörkgröna på ovansidan och på undersidan silvergrå – det hade hon läst sig till. Nu på vintern hade trädet fällt sina löv och trädkronan var kal. Hon hade inte reflekterat över att det här trädet ens fanns i slottsträdgården, även om hon vistats mycket ute bland träden. Saskias blick lämnade den nakna trädkronan och hennes blåa blick vandrade tillbaka till alven.
Saskia kände igen honom och höjde smått överraskat på ögonbrynen. Hon trodde Vendrik dödat alla alver som tjänat på slottet, under hans stora “rening” av Iserion, som hämnd för alvrebellernas slakt av deras vänner och familj under Iserions blodbad. Visst jobbade det ett par alver här nu, men de flesta var nyanställda. Den här alven kände hon igen, hon hade sett honom som barn också. Hon brukade vara stolt över sin förmåga att minnas personers namn och ansikten, det var något som hjälpt henne överleva. Men om hon skulle vara ärlig mot sig själv, trodde hon knappast att hon blivit presenterad för honom. “D…” Hon kom av sig när hon såg allt han höll i sina händer. Hennes smycken, tiaran… Hon vred upp sin blick mot hans ansikte igen. Vad tänkte han göra med skatten han hittat? Hon vände ryggen till trädet och stod helt vänd mot honom. Fortfarande med ekot av trädets hymn ringande i sitt huvud blev hon självmedveten, medveten om hur utsatt hon var.
“Jag minns dig…” Hon hade lovat sig själv att försöka inte ge efter för rädsla längre. Visst hade hon velat springa härifrån när hon sett honom, en alv. Trots allt var alver grunden till hennes sorg; de hade dödat alla hon stått nära och älskat. Hennes hjärta slog så snabbt och hårt att hon trodde att han skulle höra hennes hjärtslag. Hon väntade på dagen de skulle göra slut på henne också, men kanske var hennes straff; att leva sitt korta liv i rädsla och med en överlevares skuld? “Jag trodde att min bror slog ihjäl alla alver som jobbade här…” Alla led och alla kunde mörda, om de drevs till det. Människa som alv. Det var ett evigt snurrande hjul av lidande. Visste alven att Vendrik slagit ihjäl Lia? Den alviska barnflickan som lekt med de furstliga barnen hela deras liv, tog hand om dem… ? En gång hade hennes far litat så mycket på alverna här att han låtit dem ta hand om hans egna barn. På dagen vid Blodsbadet hade den tilliten inte varit värd något… Saskia ville inte tänka på det, utan blinkade till när tårar hotade att skymma hennes sikt och hon tittade tillbaka mot trädet, sången hade ännu inte bleknat i hennes tankar. “…men du överlevde och du kom tillbaka. Varför då?”
Hon såg frågande på honom när han frågade om det varit lugnt. Hon var den sista som skulle veta sånt egentligen, hon satt på toppen av ett torn av elfenben, varje nivå under henne bar upp henne. Men hon såg inte deras prövningar alltid. Men ån så länge hade inget kommit upp till ytan som krävde hennes ingripande. Saskia log mot honom. “Fråga Anahita Veit eller någon annan rådsmedlem om de kan ge dig en uppdatering om vad som Ni har missat.”
Middagen förflöt som den borde och snart öppnades dörren till ett mindre rum. Där fanns ett dansgolv och ett par nya musiker som spelade upp dansmusik. De flesta gästerna började lämna matborden och bege sig ditåt. “Låter Ni mig få den första dansen, innan Ni stupar i säng?” Saskia reste sig upp och höll ut sin lilla fina hand mot riddaren. Hon såg på honom att han var trött och det var bara en formell grej kvar för honom, dansen. Sedan fick han göra vad han ville, hon skulle såklart behöva ägna lite mer uppmärksamhet åt lite av de andra gästerna innan hon kunde avsluta kvällen. Som de Mährenska adelsmännen… De hade alla goda skäl till att vara upprörda. Men nu hade hon inte Jarek att luta sig mot, hon behövde möta dem själv.
[TW våldinslag, fysiska skador]
Det enda hon kunnat göra var att försöka skydda sig från slagen, krypa ihop och hålla armarna över huvudet eller kroppens mer mjukare delar. De första slagen klarade hon av att värja sig någorlunda för, men slagen haglade över henne som regn och när ett av dem träffade henne i magen förvann färgerna, även om de var måttliga i mörkret blev världen svartvit och hon kunde inte andas. Diafragman var paralyserad kort stund. Tjuven gick ner på knä, men sparkades snart omkull helt av en välriktad fot mot hennes bröstkorg. Andas, andas… andas! Hon hör hur brosket spricker och ben knäcks i hennes kropp. Någon gång försökte hon vädja till honom “Snälla! Snälla.. inte mer!” Ljuden är öronbedövande och fel… så fel. När han började bryta hennes fingrar blixtrade världen till i ett vitt sken. Silke skrek högt av både smärta och förfäran, hon hörde inte skriket själv eftersom hon mest kämpade för att inte falla in i medvetslöshetens svärta. Hon kämpade för att få luft, först när han tar några steg tillbaka från henne kan hon dra ett ordentligt andetag. Det kändes som en evighet hade hunnit passerat och musklerna sved, skrev efter syre. Hennes huvud bultar och hennes fingrar är vridna i konstiga vinklar. Så fel. Helt fel.
För varje andetag hugger det som en kniv i sidan. Hon var en skakande, skälvande, blödande hög. När hon lyfte lite på sitt huvud snurrade världen och en kindtand tillsammans med munfull salivutblandat blod rann ur hennes mun. Hon stönade dovt. Silke orkade inte hålla huvudet uppe länge, snart la hon pannan mot det svala golvet och fokuserade på sin andning. Andetag för andetag. Hon kände hur ena ögat hade börjat svälla upp, det sved om hennes läpp och en rännil blod beslöjade hennes syn, då han slagit upp ett jack vid hennes hårfäste. Hans knogar hade sminkat hennes ansikte. Hon ville somna, men först visste hon att hon behövde dra fingrarna till rätta. De var ändå hennes största chans till att ta sig härifrån. Med de fingrar som var oskadda greppade hon de han brutit och rätade ut dem med ett knyck. Smärtan var det värsta hon upplevt och det fick henne att hulka, men hennes mage var tom. Blod rann ur hennes mun från såren i kinderna och näsan efter hans slag. Hon kände inte ens smaken av gallan hon spydde upp för den tunga smaken av blod hade lagt sig som ett slemmigt täcke i hennes svalg och munhåla.
Silke var inte mer stryktålig än någon annan människa, hon hade aldrig blivit torterad och hade inte en speciellt hög smärttröskel. Hon skulle inte uthärda det här speciellt länge. Hon mindes vagt några ansikten i mörkret som de passerat på vägen hit, hon hade ropat på hjälp och det kändes som om ingen skulle hörsamma henne. Hennes hjärtslag kändes som ett dunkade i hela hennes kropp. Silke vrider lite på huvudet och sneglar med sitt oskadda öga upp mot Galanther. Var han klar nu? Det kändes som om en snabb död var något få förunnat här nere… Silke kämpade emot den stora förtvivlan som vällde upp inom henne, dödsångesten. Hon ville inte att han skulle se henne gråta. “Fokusera på andetagen nu Silke, fokusera på att andas…” intalade hon sig själv.
Allting brusade, hennes hjärtslag, hennes andetag, hans andetag… tystnaden i det där lugnet som infinner sig efteråt. Silke orkade inte resa sig upp, istället kröp hon ihop i fosterställning där på golvet och la armarna om sig själv. Vilade i den öronbedövande tystnaden och i den tillfälliga vapenvilan kan hon andas med knäckta revben, blånader och sår.
Han var allt annat än pragmatisk, hon fick hoppas att de mötte en mer ambitiös mörkeralv på väg dit de skulle nu. Silke lirkar upp handen från hans byxor och torkar irriterat av sin hand mot sin tröja. Trots att hon inte blivit kladdig, men det skvallrade lite om vad hon tyckte om honom: äcklig. Det sved lite i huden där han rispat henne. Kanske hade det varit bättre om hon faktiskt fått honom att döda henne? Tanken att bli förslavad av honom (eller någon annan mörkeralv för den delen) var ett värre öde än döden. Silke hade hört ryktena om att mörkeralverna offrade sin tredje son. Hon skulle försöka se om hon kunde rymma när de kommit fram. “Stora planer? Hur storslaget är tortyr i din håla? Va!? Du är en idiot och det är ett under att ingen offrat dig till Lloth redan…!” Vid det här laget välkomnade hon en våldsam död om det skulle vara så.
Hon var van den typen av blickar han gett henne innan han gått iväg för att byta rustning mot något mer bekvämt. Blickar som klädde av henne. Han var inte den enda som såg på henne så och han var inte den sista som skulle göra det. Kanske var det inte så dumt om hennes livvakt suktade och åtrådde henne? Troligen skulle Zazriel aldrig ens komma i närheten av hennes säng, men han kunde gärna få tro det om det gjorde honom trofast. Åtrå var ett skickligt vapen som Saskia gärna använde, just precis för att knyta folk starkare till sig. Visst var Saskia givmild, på samma sätt som många kungliga var… man kunde vinna deras gunst lika lätt som man kunde förlora den. Hon behövde veta vem som skulle gå genom eld och vatten, utan att ifrågasätta. Varje dag som hon såg porträtten på sin mördade familj påmindes hon om sin egna ensamhet. Svekfulla vänner mördade. Men hon hade sett hans förmåga och ville ta tillvara på den, han var lojal och skicklig med svärdet. Att han lurats med magi för att dölja vingarna hade hovet förlåtit, hans prov på lojalitet hade han just precis klarat av. Med brillans dessutom! Han hade hittat hennes makes mördare och tagit hit brottslingen.
Saskia log mot honom när han kom tillbaka. Hon lutade sig lite mot honom och talade lågt. “Ni missade bara ett par adelsmän från Märehn som predikade om att släpa mördaren genom staden bakom sina hästar.” Deras lojalitet till hennes makes blod skulle ge henne en huvudvärk. Saskia visste hur Märehn behandlade mördare, de ville sätta ett skräckingivande exempel för resten som kunde ha liknande tankar som den där alven haft. “Inte direkt något för aptiten..” Hon sneglade ner mot sin tallrik, där den mesta av maten låg orörd. Hon suckade lite och i det djupa andetaget drog in lite av hans doft av misstag. Mysken från hans parfym blandades med hans svettdoft. De förföriska dofterna slog en på not hos henne som hon inte känt på länge. Det gjorde henne överraskad. Saskia hade inte tänkt på honom på ett sådant sätt, dels för att han var inte var mänsklig och dels för att han var hennes livvakt, ett slags verktyg för att hålla henne vid liv. Visst såg han ganska mänsklig ut, om man bortsåg från de enorma vingarna. Han var stilig, så stilig man kunde bli som icke-mänsklig för en människa som Saskia, som växt upp med att idealet är mänskligt. Hon sneglade mot honom och kunde inte stänga ute en undran om hur han fick av sig skjortan med de där vingarna.
Det orsakade konflikterande känslor inom henne och hon såg till att få sin bägare påfylld med mer vin, förhoppningsvis skulle det flytande röda återinföra status quo i hennes inre.
Hon log glatt och slog ihop händerna åt hans lilla trick. “Åh, Ni är en trollkarl?!” Hon visste att de haft magiker på besök förr, men de flesta var så känsliga över att bruka magi öppet. Fast det här kanske inte ens var riktig magi, det kanske var samma sort magi som fingerfärdiga ficktjuvar använde? Hursomhelst var det roligt. Anira neg och tog emot pengarna. “Tack!” Det var generöst att dricksa. Brickan stoppade hon in under armen, öppnade munnen för att fråga om han kunde göra fler tricks… men hon hejdade sig själv. Troligen var han hungrig och törstig, så för att ge honom matro innan hon skulle besvära om mer trollkonster, gick hon tillbaka till skänkdisken och fortsatte torka de nydiskade stopen.
I hennes doft fanns inget som var utmärkande. Det var hennes egna naturliga doft; inga parfymer, inga tvålar eller väldoftande oljor. Inget som skulle göra det lätt för någon att märka henne eller peka ut henne. Hon rös ofrivilligt till när hon kände hans tänder mot den känsliga huden på hennes hals. Håren i nacken reste sig och huden knottrade sig. Men vad håller han på med?! Silke fann det hela obehagligt och en klump växte sig allt större i hennes mage. “Jag tror dig inte. Du anstränger dig väldigt mycket, för att inte bry dig om mig i såna fall…” Han hade kunnat tortera och döda henne här, där hon satt fast och var så gott som blind. Inte behöva krångla henne loss ur fällan och dra med henne hem. Hade alla mörkeralver en privat fängelsehåla henne? En egen liten tortyrkammare? Hur skulle han hålla kvar henne? Hon lyssnade när han presenterade sig själv och sin kompanjon. Silke undrade hur intelligent det där djuret verkligen var… kanske det fanns en chans att få hjälp av det djuret?
När hennes arm blev fri suckade hon nöjt och kramade på underarmens muskler för att få igång blodcirkulationen till handen. Hon hade inte alls haft tanken att springa någonstans. Inte när det fanns en risk att hon sprang rakt in i en vägg eller ner i ett bottenlöst hål. Prövande sträckte hon ut sin arm och rullade med axlarna för att få igång den kroppsdelen igen, som stelnat. Hon skulle precis tacka honom. “Taaa-ah-ah-ai!” Kved hon när han slet tag i hennes hår, hon slog ena handen runt hand handled och försökte hålla emot hans grepp, så att det inte slet så smärtsamt. “Galather, Bizz snälla… jag har inget emot er och.. ai..ai.. snälla, jag kan bli en god vän att ha på ytan. Visst behöver du såna?!” Hon stapplade efter honom, han hade sagt att han skulle släpa henne hem till sig i håret och det gjorde han. Silke gjorde sitt bästa för att hänga med, snubblade fram i mörkret och grimaserade av smärtan i hennes hårbotten.
“Kasta inte bort den här chansen, Galather. Du kommer förstöra mig, tror du inte att jag vet det? Du kommer förstöra det som är något värt av mig… Förstår du inte? Efter att du haft ditt roliga, kommer jag vara värdelös. Jag vill fortsätta leva, Galather. Jag vill inte dö hos dig! “ Hon spjärnade emot och försökte hålla hans kniv från sig, men hon såg ingenting utan fick treva sina händer i mörkret över hans arm, tills hon nådde hans armbåge. Bara av att känna lite lätt på hans kropp i mörkret förstod hon att han var stark, insikten att han var fysiskt överlägsen henne och dessutom såg i mörkret som om det vore dag… Oddsen var mot henne. Hon kände hans muskler spela under plaggen han bar och hon var medveten om att han kunde slå ihjäl henne med sina bara händer. Kunde hon förföra honom? Hennes hand drar honom närmare sig eller om hon drar sig närmare honom genom greppet om hans arm. Hon sänkte sin röst och la sin kind mot hans. Hon gjorde sin röst mjuk som siden.
“Vi kan gå så mycket längre än hem till dig…” Det gjorde såklart ont i hennes skalp. Försiktigt la hon en hand mot hans höft, den här gången ville hon han skulle känna det. Hon lirkade försiktigt in ett av sina ben mellan hans och pressade försiktigt sitt lår mot hans skrev. ” Jag är en mästertjuv, det finns ingen så bra som mig på ytan och med din hjälp, kan vi tämja det här mörkret också!!! Du kan få vad du vill genom mina fingrar… förstår du inte!?” Snälla, snälla, se lite längre bort än till tortyrstundens njutning. Silke var en av de bästa tjuvarna, såklart fanns det bättre tjuvar (som inte skulle fastnat här) och andra som var minst lika bra. När hon nämnde sina fingrar hade hon lirkat in dem innanför hans byxlinning och de arbetade sig ner mot hans lem. Det lilla hon visste om mörkeralver var att de var lika våldsamma utåt, som inåt. Det måste finnas folk han ville hämnas på, folk han ville fälla, han måste väl vilja komma högre upp i näringskedjan… ?! Men kanske det var ett dött lopp att försöka resonera med en tortyrsugen mörkeralv? Hon ville skrika åt honom: var inte dum! Hon var girig, hon var hämndlysten, han måste också vara det!? “Vi kan få allt, hämnd, rikedomar, artefakter, makt. Kasta inte bort den här möjligheten bara för att du vill göra illa mig. Det finns gott om folk vi kan skada… men låt oss inte skada varandra.” Ville han inte att hon skulle smeka honom, fick han antingen släppa kniven eller hennes hår för att dra bort hennes hand. Annars skulle hon göra det skönt för honom.
Hon log mot gubben. “Välj ett bord, så kommer jag ut med maten åt dig.” Efter det så gick hon in i köket, för att få en skål fylld med gåsgrytan, en liten skål med salt och en bit av brytbrödet. Hon tog med sig allt ut på en bricka. Hon hittade gubben vid bordet han valt att sitta vid och hon serverade honom. Allra sist räckte hon över skeden till honom. “Varsågod, det blir 5 koppar mynt.” De flesta betalade direkt, vissa la mynten på bordet när de var klara och andra ville ta det på krita. Anira väntade tålmodigt vid bordet på vad gubben skulle välja att göra.
Hon kom på sig själv… han var givetvis törstig, trött och hungrig. Det hade varit så länge hon stått i närheten av något som hette rättvisa och nu när det stod framför henne ville hon rusa rakt in i dess armar. Hon hade inte ens sett den trötte riddaren framför henne. Det fick henne att skämmas och hon rodnade lätt. “Förlåt mig, Ser. Jag har drömt om den här aftonen så länge… Vi kan samtala om alla detaljer imorgon.. Ni måste vara trött och utsvulten. Låt mig bara, en sista sak… Sedan får Ni göra vad Ni vill den här aftonen!” Saskia log kort mot honom, innan hon reste sig upp. Hon behövde inte slå i något glas med besticken för att få uppmärksamheten. Det räckte med att hon reste sig upp, för hela salen tystnade. Samtalen sjönk, viskades fram tills de avslutades helt. Instrumentens toner dog snabbt ut. Det tog inte många hjärtslag innan hela tronsalen var tyst, inte ens slamret från bestick och tallrikar hördes.
Med en van hand lyfte hon bägaren högt och vände sig mot den bevingade riddaren, eftersom hon talade till honom.
“Det finns ingen riddare som dig i hela Iserion, riddar Zazriel Crownak.” Hon log, han var sannerligen unik, mest till sitt utseende såklart. Det fanns gott om skickliga riddare i Iserion. Hon skrattade kort och mjukt, det hördes lite korta skratt i salen som också uppfattat vad furstinnan menade. “Din ära är välförtjänst.” Saskia nickar mjukt mot riddaren, innan hon vänder sig mot de övriga. “Jag önskar bara att Ni alla kunde stå där jag står just nu och känna hur det känns. Det var inte länge sen hela min familj och våra vänner dräptes i dessa salar och varje dag sedan dess har varit en kamp för att få upprättelse. Det vi anser vara rätt och gott och sant är rätt och gott och sant för alla i Iserion, annars vore våra lagar bara klotter på några pergament och vi inget annat än ett gäng rövare!” Hon kände hur hjärtat slog några häftigare slag, bara att nämna blodbadet gjorde henne upprörd.
Furstinnan sneglade över sin smäckra axel mot tronen. Kronan och tronen; Iserion var hennes rätt, genom blod och sorg. Saskia drog ett djupt andetag och vände sig tillbaka mot bankettborden. “Rättvisa kommer skipas för min make, Jarek von Breslau. Han mördades av en ynkrygg, förgiftad… och ikväll har riddar Crownak fört den skyldige tillbaka till Iserion. Mördaren kommer få betala för sina brott, för det är det som är rättvisa. Låt oss skåla för rättvisa ikväll!”
Så skålades det runt om i salen, glas som varit tomma innan fylldes snabbt på av kvicka tjänare. Saskia tog en klunk från vinet och sjönk tillbaka ner i sin stol. Vände sig mot riddaren och talade lågt. “Låt mig inte hålla Er kvar här länge, ät och drick så mycket Ni vill. Eller uppsök den, vad jag kan tro, efterlängtade och välförtjänta vilan.” Hon ögnande honom uppifrån och ner, topp till tå. En blick som kunde få vem som helst att känna något pirra innanför bäckenet och få fantasierna att skena. “Eller åtminstone få av Er rustningen, den måste vara som ett tungt ok nu.” Mycket riktigt hade hon klätt av honom med blicken, eller åtminstone noterat att han kanske ville komma ur rustningen…