Dimman kom smygande på ett sådant vis att Luka inte alls lade märke till den först. Han var dessutom fokuserad på kvinnan som låg framför honom. Osäker på om han lyckats få kontakt med henne fortsatte han att prata, försökte få hennes uppmärksamhet där hon låg medvetslös. Hon visade inga tecken på att alls ha hört honom.
Att slita i rötterna tycktes lönlöst, vissa lyckades han få bort, men i stort satt de för djupt fast och trädrötter kunde trots allt vara flera tiotals meter, så att dra upp en hel sådan ur marken skulle krävas bra mycket mer kraft än han hade. Han såg sig omkring. De här rötterna kunde nog vara ännu längre, konstaterade han, som de slingrade sig över marken, runt varandra och till och med upp på omgivande stenar och klippblock.
Luka drog därför istället sin kniv och försökte skära av dem istället, där de var som tunnast, så långt bort från stammen som möjligt innan de försvann ner i virrvarret av andra rötter som lika gärna kunde komma från andra omgivande träd.
Den nu tjocka och kvävande dimman gjorde honom alldeles dåsig, det var först då han lade märke till den men hann inte undra över vad den var för något. Han hade säkert förlorat medvetandet där och då om det inte varit för att han när ögonlocken började kännas alldeles för tunga råkade skära sig själv i handen med kniven. Den plötsliga smärtan fick honom att vakna till och återfå kontrollen över sina rörelser.
Insikten om att han borde fly slog till och han reste sig. Stapplande tog han ett par steg bakåt. Var det på grund av att han försökte befria kvinnan som dimman kommit? Han skulle precis vända som om för att springa när han uppfattade hennes knappt hörbara stön. Höll hon på att vakna? Han tvekade. Han ville inte riskera att dö för en främling..
Han skyndade tillbaka till henne. Försökte möta hennes blick i det ögat hon nu verkade ha öppnat. Ett sista försök. Han hade visst lyckats lösgöra några fler rötter förut, det såg han nu. Bryskt grep han efter hennes axel samtidigt som han med andra handen med utsträckt handflata klappade till henne i ansiktet så där omilt som man gör när man vill få liv i någon.
“Hörru, du måste vakna nu,” väste han. Han visste inte om han inbillade sig eller om det verkligen kunde vara varelser med ondskefulla avsikter som tycktes smyga på dem i mörkret bakom dimman, men känslan av det sände obehagsrysningar längs hans nacke.
Knappt något ljud hördes när han gick, mer än hans egna andetag och fotsteg. Skogen låg öde och död omkring honom. Det var väl hans sedvanliga tur att platsen han sökte befann sig inuti just en skog. Luka ogillade skogar, alltför ofta var terrängen svår om inte omöjlig att flyga i. Han hade till och med på vägen hit tvingats vända och flyga tillbaka så fort han sett Bäckenskogen breda ut sig långt nedanför honom då någon landning bland träden inte såg möjlig ut. Så han fick ta sig tillbaka till där skogen började, så att han kunde landa utanför och gå till fots in.
De små unga knoppar och blad som stack upp ur de mjuka döda grästuvorna vek sig under hans fot när han gick, han hade skiftat till den mer mänskliga hamn som folk oftast träffade honom i eftersom han ändå inte skulle ha användning för sina vingar där inne bland träden, och hade tagit fram den skrynkliga och talliga anteckningen med riktmärken som var hela anledningen till varför han var här.
Anledningen, ja. Ju längre in i skogens mörker han gick desto mer hoppades han att besväret skulle vara värt det. Det var inte ens på uppdrag av någon, utan helt på hans eget bevåg, baserat på ett rykte om ens det. En undangömd hemlighet som han fått tag på.
Ju längre in han gick desto starkare blev känslan av att något var fel. Det var inte bara en känsla, det såg fel ut också. Som om växtligheten var kall och fientlig, och det förstärkte bara hans avsmak för allt vad skogar hette. Försökte intala sig själv att det var löjligt att skrämma upp sig, våren hade väl bara inte hunnit in hit än.
Men till slut gick det inte att bortse från längre, då den söta och omisskännliga stanken av ruttnande kött växte sig allt starkare ju närmare han kom den plats han trodde att han letade efter. Han hade inte givits någon anledning att tro att här skulle finnas några faror, bara att det skulle vara svårt att hitta. För sig själv tänkte han att om den här skatten nu fanns så var det bäst att den var värd det, för den här platsen gick honom på nerverna.
Källan till stanken fann han efter en stund. Liket av en människa, oförklarligt invirad i rötter som om trädet ovanför hade vuxit omkring kroppen, och till hälften övervuxen av mossa. Hur den hamnat där begrep han inte, men den såg ut att ha förmultnat ett bra tag. Kanske en annan lyckosökare som det inte gått så bra för. En rysning sökte sig ned längs hans ryggrad, hade han inte varit på sin vakt tidigare så var han definitivt det nu.
I ögonvrån blänkte något till och Luka vände blicken ditåt. En flyktig tanke om att det kunde vara skatten fladdrade förbi. Det borde inte vara så enkelt. Misstänksamt smög han över, vad det än var låg det precis som liket under rötterna på ett annat träd. Där låg ännu en person, täckt av smaragder. Nej.. han satte sig på huk för att se närmare. Det var fjäll! Chockat och oförstående stirrade han i flera sekunder som om han inte kunde tro det han såg. Sedan med hastiga rörelser svepte han undan så mycket av löven och grenarna som han kunde. Det var en kvinna. Och hon hade horn, precis som honom. Han hade aldrig sett någon av hans slag förut, var hon också en drake?
Nu hade han helt kastat åt sidan anledningen till varför han egentligen var där. Hon kändes viktigare, och han ville gärna ha svar. Han hade så många frågor. Efter att ha försäkrat sig om att hon andades, vilket inte var så lätt att se – hon verkade nätt och jämt vara vid liv – började han försöka dra upp rötterna med bara klorna, men åstadkom inte mer än revor i barken.
“Hallå?” började han, lågmält men med något jäktat i rösten. “Hallå, kan du höra mig? Vakna!” Han försökte hitta någon del av henne att ta tag i för att försöka dra loss henne, men han var osäker på om det skulle råka skada henne ifall hon satt hårt fast nånstans. Om han kunde få henne att vakna kanske hon visste mer om hur hon kunde ta sig loss. Han fortsatte riva i rötterna, hårdare nu, det här stället gjorde honom stressad och han fick en känsla av att ha bråttom.
Hon spärrade upp ögonen och det var som om en gnista tändes i blicken när hon fick höra sitt namn för första gången. Känslan av den inre energin och kraften i bandet mellan dem tycktes växa sig starkare.
”Tack.” Hon hade svårt att bestämma sig för om hon hellre ville titta på Alithea eller eldklotet som tagit form i flickans hand. Trots att Isindr inte hade någon aning om hur Alithea gjorde det så var det inget hon undrade över, det kändes och såg bara helt naturligt ut för henne. Länge betraktade draken eldklotet med tindrande blick, så länge att man nästan kunde undra om hon inte blivit bländad vid det laget.
—
Hon växte snabbt. Snabbare än man kunde förvänta sig även av en magisk varelse. Och åt ännu mer. Hon var inte egentligen något vidare bra på att jaga, men hade lärt sig och börjat finslipa en annan taktik istället. De mindre djuren som var svagare än henne, både fysiskt och psykiskt, sträckte hon ut sitt medvetande mot, och grep tag i deras sinne. Med ren tankekraft lockade hon ut dem ur sina gömställen, så att hon lätt kunde fånga dem.
Isindr var nu storleken av en hund, och inte lika lätt att undgå att lägga märke till. Dock spenderade hon inte mycket av tiden ute på gatorna där hon kunde bli upptäckt utan höll sig gärna till Alitheas gömställen som hon kände sig trygg i.
Solen kastade fortfarande långa skuggor över staden trots att det nu var förmiddag. Kylan hängde fortfarande i luften. Isindr hade precis återvänt efter en kort utflykt, och mellan käftarna höll hon något hårt som var insvept i ett tygstycke. Så tyst hon kunde smög hon fram, sökte sig som alltid till flickan.
“Jag har många blad, men är varken träd eller blomma. Många vill sluka mig, andra somnar i mitt sällskap. Vad är jag?” En gåta hon nyss hört och ville dela med sig av. Hon satte sig ned och svepte den långa svansen omkring sig. Ivrigt sökte hon efter Alitheas blick.
Luka såg mellan dem, nästan klentroget. Han hade räknat med att de skulle vara mer misstänksamma mot honom än så här med tanke på hur deras första möte på värdshuset hade gått. Men han tänkte inte klaga, det här var bättre än han hoppats på. Om de trodde att han var en vän – desto bättre för honom. Problemet om hur han skulle lyckas ta sig in på deras plan verkade så gott som löst, han hade funderat över hur han skulle behöva förklara sig för dem men till hans stora lättnad verkade situationen mer eller mindre reda ut sig själv, till stor del tack vare Nhedenim som verkade fast besluten att inte låta konflikt uppstå.
Han nickade bara bekräftande, osäker på vad han borde säga. Eftersom att ingen fara ännu verkade lura på dem trots smällen så klev han även till slut ned från klippblocket han landat på. När Wim berättade om sina resor fick han fram ett leende, om man nu kunde kalla det ett sådant. Han hade lyckats slappna av lite nu, tillräckligt för att fortsätta konversationen.
”När man tror sig ha upptäckt allt då väntar det ändå alltid något nytt att utforska,” svarade han i ett försök att vara trevlig. ”Jag har rest mycket och långt men det finns ännu mer kvar att se.”
De låg inte och vilade länge, när Alithea tvärt satte sig upp spratt draken överraskat till. Även hon kände av smärtan, trots att det inte var hon som var skadad. Hon ville hjälpa till men visste inte hur. Ivern och glädjen gjorde situationen mer lättsam och för en stund var hon upptagen med köttbiten som erbjöds. Hon kunde inte riktigt annat än att svara med ett ”okej” trots att hon egentligen inte tog till sig det Alithea bad henne om. Att det skulle bli mycket mer hoppande från hustak i framtiden anade nog ingen av de två.
Flickans skratt var upplyftande och hon fylldes själv med glädje, även om hon inte egentligen förstod varför det var så fantastiskt med elden. Ivrigt strök hon nosen mot handen som Alithea sträckte fram, hon kunde se det vita märket som fanns där efter att de vidrört varandra första gången, och det starka magiska band som det innebar. Försiktigt andades draken ut en låga över hennes hand och lät den dansa över flickans fingertoppar, utan att den kunde bränna eller skada huden, det var som om magin i deras band förhindrade det. Sedan rätade hon på sig och väntade förväntansfullt, för att se om Alithea skulle göra något med den.
Han följde klotet med blicken och vred på huvudet för att se den flyga förbi honom och explodera en bit bort. Vindálfr och Wims reaktioner var befogade, han var van vid att folk som såg honom för första gången försökte sig på liknande saker, men var ändå tacksam över att klotet missat, det såg ut att ha kunnat orsaka honom stor skada. Detsamma gällde Wims vapen men han hade till skillnad från dvärgen inte försökt anfalla ännu. Skeptiskt granskade han dem båda innan han vände sig mot Nhedenim som stigit fram mot honom och som mot Lukas förvåning inte alls verkade överraskad av att se hans sanna form.
”Saknat mig?” Frågade han, det fanns nästan något retsamt i orden. Hans röst lät inte alls mänsklig, den var mörk och rungande, nästan morrande. Inte så konstigt kanske, formen på hans mun och stämband var helt annorlunda nu än de varit senast de mött. ”Ja, vad skulle de med mig till.. de hade ju ingen aning om vem jag är.”
Wim ifrågasatte högt Lukas närvaro men som tur var så var frågorna riktade mot trollkarlen och inte han själv, han visste inte riktigt hur eller vad han skulle svara på dem, dessutom var det kanska lika bra om mannen trodde att Luka enbart var där på Nhedenims begäran.
Han övervägde att hoppa ned från stenen och skifta till en mer mänsklig form men han var lite orolig att de andra två skulle försöka sig på något mot honom igen, de hade ju ändå dragit vapen mot honom redan, och dessutom hade Nhedenim rätt; explosionen kunde ha dragit åt sig oönskad uppmärksamhet. Om det innebar att odöda skulle börja vandra åt deras håll ville han gärna kunna ta sig upp i luften snabbt igen.
Det hela tog slut väldigt snabbt då Alithea lyfte upp henne för att springa iväg, och hon försökte höja huvudet ur flickans tröja för att kika över axeln på henne bak mot uppståndelsen de flydde från. Hon förstod inte varför de sprang, hon skulle ju förgöra dem i eld!
När Alithea äntligen slutade springa tyckte sig draken känna igen gömstället på taket, och gjorde ett nytt försök att krypa fram ur flickans grepp, som inte verkade vilja släppa taget.
”Ja,” svarade hon i tankarna, och insåg sedan hur trött hon var efter allt som hänt på så kort tid. Hon vad trots allt bara en halv dag gammal. Hon slutade sprattla och rullade ihop sig i Alitheas famn. Med blicken fäst i flickans ansikte blinkade hon långsamt och gäspade.
”Är du okej?” Undrade hon.
Draken skuttade åt det håll Alithea befann sig, hon förstod inte alls flickans oro, men var ändå glad att de rörde sig mot varandra nu eftersom att hon inte kunde ta sig tillbaka upp på taket själv.
Plötsligt kände hon smärta som inte tillhörde henne själv. Hon hade aldrig upplevt det förut, men kände instinktivt på sig att det var fara på gång och hon släppte taget om musen och skyndade sig fram. Inne i gränden låg Alithea på marken, omgiven av ett gäng barn som gjorde henne illa. Det hade gått för snabbt för att hon skulle hinna bli rädd, istället fylldes den lilla draken av vrede över deras våld, och rusade mot dem. Ur munnen sköt hon ett eldklot, mindre än ett plommon men med fruktansvärd kraft, rakt mot pojken som utdelade slagen, och det träffade honom mitt i ansiktet. Hon hade ingen aning om hur hon lyckats med det, och stirrade på honom när han rasade ihop över smärtan i ansiktet som inte längre hade någon hud att tala om, och hon gav ifrån sig ett läte mycket likt det när en kattunge fräser. Hon var alldeles för uppjagad för att lyckas rikta några vettiga tankar mot Alithea men försökte ändå förmedla den råa energin hon kände inom sig att försvara sig med.
När morgonen kom och soluppgångens varma strålar med den så vaknade den lilla draken till. Hon hade somnat tätt intill Alithea tidigare men kröp nu fram och såg ut från gömstället mellan skorstenarna. Medan hon sovit hade hon bearbetat det som hänt under natten.
“Nytt och förvirrande,” tänkte hon, och funderade över ordens innebörd. Hon vände tillbaka blicken mot Alithea. “Jag ska skydda dig.” Det ryckte lite i svanstippen, kanske av en oro hon inte kunde identifiera.
Plötsligt kände hon hungern gnaga i magen, hon mindes köttet hon fått förut och sökte igenom flickans få tillhörigheter i jakt på mer, utan resultat. Besviket kikade hon ut från gömstället igen.
Trots de tidiga timmarna var det en del liv och rörelse i staden, och hon kunde förnimma närvaron av människorna omkring, som om var och en av dem var ett ljus, som lyktan i mörkret hon sett natten innan. Ingen av dem kände hon dock lika starkt som hon kände av Alithea. Även andra varelser fanns där; hästar, katter, hundar och råttor. Många olika som hon aldrig sett. Och alldeles i närheten förnam hon något litet, mindre än henne själv. Jaktinstinkterna kickade in och hon satte av med lätta tassar över takpannorna, iväg mot en lyckligt ovetande mus som ögonblicket därpå skulle få huvudet avbitet.
Det tog en stund, hon hade ingen uppfattning hur lång tid som gått, och när hon – mätt och med en extra mus med sig – tänkte bege sig tillbaka till flickan insåg hon efter en stund att hon inte visste hur hon skulle lyckas med det. För nu fann hon sig nedanför huset utan någon väg upp till skorstenarna igen.
Hon kröp närmare Alithea. Beröringen kändes varm och behaglig, hon gav ifrån sig ett ljust kuttrande läte av belåtenhet och slöt ögonen. Ur näsborrarna steg ett litet rökmoln när hon andades.
Draken försökte ta tillvara på alla ord och tankar som människan förmedlade, och upprepade dem lite sporadiskt i tankarna mellan dem. Trots att hon var alldeles nykläckt var det som om något uråldrigt inom henne hjälpte henne att lära sig detta, och bandet till Alithea gjorde det enklare att förstå.
Distraherad av den torkade köttbitens doft kom hon snabbt på andra tankar. Glupskt försökte hon först sluka den hel men det var svårt och hon kämpade en stund med att försöka tugga innan hon insåg att hon kunde använda klorna till att hålla fast den och dra loss mindre bitar med tänderna. Det gick bättre och det tog inte lång tid innan den var uppäten. Sedan undersökte hon Alitheas händer ifall där fanns mer och började slicka hennes fingrar som fortfarande luktade lite av köttbiten. Hon lyssnade inte riktigt på vad flickan sa längre men uppvisade fortfarande samma intresse och nyfikenhet för allt omkring henne som innan.
När Alithea släppte in henne i sitt sinne for fler av människans minnen över henne. Hungrig på allt denna nya stora världen hade att erbjuda sög hon åt sig alla sinnesintryck som en torr svamp. Själv försökte hon dela med sig av det lilla hon hunnit uppleva, hur flykten och flickans närvaro väckt henne ur den långa dvalan, synen av vaxljuset i lyktan när det tändes, och naturligtvis det som tog hela hennes uppmärksamhet; Alithea själv.
Sedan när Alithea började tala både verbalt och genom deras nyfunna band uppstod för ett kort ögonblick förvirring hos den lilla draken. Hon lyckades efter ett kort ögonblick pressa fram ordet ”heter” i tankarna, nästan som en fråga, och såg sig sedan omkring i rummet som om ett namn var något hon kunde finna bara hon letade tillräckligt. Lite undrande såg hon mot Alithea och lade huvudet på sned, den gröna blicken nu bestämt fixerad i hennes blå ögon.
Mörkret varade inte länge, lyktans lilla låga gjorde sitt bästa för att lysa upp åt dem. Hon hade aldrig sett eld förut men den kändes instinktivt bekant på något vis och hon stirrade fascinerat på den med ögon som man i dess sken kunde se var gröna. Fjällen som täckte draken var kopparfärgade och tycktes skimra i guld, förutom några små vita fläckar över nosen, magen och ena framtassen.
Hon närmade sig det men överraskades av flickans beröring och den kraftiga magiska stöt som plötsligt for genom dem båda, hade det kommit ur henne själv? Det hade inte varit med flit. Ett uppskrämt pip kom ur den lilla draken och hon sprang hukande undan en aning. Fullständigt överväldigad av så många sinnebilder och minnen som for igenom henne. Hon hörde en kvinna som sjöng. Och medan hon försökte förstå det hon upplevde och samtidigt få grepp om språket och orden som flickan talade så lät hon sitt sinne enträget pressa mot flickans medvetande som en oinbjuden gäst. Genom det band de nu verkade dela med varandra lyckades hon enbart upprepa det hon nyss hört. Alithea. Var det människans namn? Vad var hennes egna namn? Stressad försökte hon finna svar i flickans blick.
Den nykläckta draken hann inte mer än bryta sig ut ur skalet innan hela världen skakades runt och välte henne uppochned. Som om ansträngningen nyss inte varit nog försökte hon nu desperat klamra sig fast i det hon kunde, men hade knappt någon aning om vad som var upp och vad som var ner, och ramlade hjälplös ihop som en blöt trasa med sina stora skrynkliga vingar.
Efter att ha hämtat sig lite gjorde den lilla draken ett försök att resa sig upp och se sig omkring. Allt var nytt och främmande. Trots mörkret kunde hon se lite grann, men förstod inte riktigt vad hon tittade på. Istället vände hon sig mot handen som ryckt undan filten och nafsade efter fingrarna.
Sedan vände hon sina fuktiga små ögon uppåt och hon blinkade nyfiket och förvirrat mot flickan, halvt förolämpad över den ovarsamma behandlingen. Hon förstod att flickan var personen som flytt med ägget, men inte mer än så. Vem var hon?
Hon hade befunnit sig i ett tillstånd som liknade dvala så länge nu. Men för någon som saknade tidsuppfattning och aldrig sett dagens ljus spelade det ingen roll. Åtminstone gjorde det inte det, förrän det förändrades.
För plötsligt fanns det värme och närhet. Och rörelse, så mycket rörelse. Människor med starka viljor och som inte tänkte låta sig stoppas. Energin fyllde henne. Särskilt kände hon av den närmsta individen, vars händer hennes liv bokstavligen låg i. Hon kunde förnimma kyla och smärta som inte tillhörde henne själv och det fyllde henne med liv.
Under flykten kom så många känslor över henne. Var det lycka? Eller lättnad? Lättnad över att komma undan. Komma undan vad? Den lilla draken i ägget saknade all världsvana och visste knappt ens vad som nyss hänt eller faran de undkommit, men kände redan en slags tillit till denna okända person som befann sig alldeles intill. Och en känsla övermannade alla de andra. Tiden var äntligen inne. Det var dags att komma ut.
Det lilla och trubbiga hornet på nosen stötte sig sakta men säkert igenom. Ett hål i det hårda skalet som blev till en spricka, och den klara vätskan inuti ägget började sippra ut, flytande och med en del geléaktiga klumpar som blötte ned de omgivande tygstyckena. En skär nos stack ut och drog ett första andetag.
“Tack,” svarade han och log mot Saryenna medan de gick. Att få ett “lycka till“ kändes på sitt sätt lite oroväckande, skulle han behöva det? Han försökte skaka det av sig, hon menade förhoppningsvis bara väl.
Att stiga in i palatset kändes väldigt högtidligt, betydligt mer än hela vistelsen i alvstaden hittills. Han kände sig helt ur sitt element där han stod, en ung utböling, krympling dessutom, i hallen bland alla de äldsta och visaste alverna. Klorna klickade mot golvet när han mer eller mindre eskorterades fram, vilket var något han inte var van vid och helst inte ville uppleva i framtiden.
Nog hade han allt blivit irriterad över att ha tvingats vänta i flera dagar på att få träffa drottningen men det gick inte att göra något åt nu. Nåväl, han skulle ta upp det med von Breslau senare, för att få kompensation för de extra dagarna.
Framme vid drottningen bugade han respektfullt, tackade för mottagandet och förklarade sitt ärende innan han överlämnade det förseglade dokumentet, han lyckades till och med le vänligt.
Planen att hålla sig på avstånd gav bakslag då han lyckades tappa bort sällskapet mer än en gång under resan, och till slut tröttnade han på att försöka leta upp dem och beslöt sig för att flyga i förväg till Tharmads port och vänta på dem där. Under tiden som passerade hann blodlusten ebba ut och även om han hyste lite agg så var det betydligt mindre än innan. Dessutom kom han på andra tankar ju närmre Tharmad han kom då stanken av död och föruttnelse som omgav landet växte sig allt starkare, och han undvek att dra alltför djupa andetag för att inte få kväljningar.
Han hade inte heller glömt det som Nhedenim viskat till honom om att mötas vid Tharmads port, och hade från ovan spanat efter dem i väntan på att de skulle anlända. Flera dagar hade passerat utan något tecken på liv, han hade hunnit bli orolig att han missat dem. Därför sög det till i magen av iver när han äntligen fick syn på de tre figurerna.
Från skyn dök den svarta draken som en stor skugga mot resesällskapet innan han hejdade sin framfart med två hastigt utbredda vingar vars rörelse fick den lilla växtlighet som fanns bland stenarna att lägga sig platt på marken.
Med ett par kraftiga vingslag landade han därefter på en av klipporna vid Nhedenim, Vindálfr och Wim. Om de trodde att de lyckats göra sig kvitt honom tidigare så hade de fel, tänkte han segervisst, och öppnade munnen i ett leende för att tala, vilket antagligen bara såg ut som en stor hungrig käft med rader av vassa tänder.
Han lutade sig bakåt mot den kalla grottväggen. Stenen svalkade såret från vargbettet som än en gång gjorde sig påmint, men det var förhållandevis lätt att ignorera nu. Hans fokus låg nämligen på att försöka minnas varifrån porslinet ursprungligen kommit från.
“Helst,” svarade han lågt efter en stund, det enda ordet som svar på båda hennes frågor. Egentligen betydde porslinet inte så mycket för honom, det var bara en ren principsak. Men det sa han inte, för han hade ännu inte kommit till den insikten utan var fortfarande frustrerad över de trasiga tallrikarna. Han förblev tyst efter det, tänkte att Vinga själv kanske hade något bättre förslag på hur hon kunde ersätta porslinet.
Det hade ljusnat ytterligare utomhus vid det här laget och i mynningen till grottan strömmade gryningens solstrålar in. Luka tvivlade på att han skulle lyckas få någon mer vila vid det här laget och reste sig för att gå och rota fram något bättre plagg att bära. Han hade börjat få ont om dem, natten som varit hade inte varit första gången han sprängt sönder kläder genom plötslig förvandling.
”Självklart, självklart,” upprepade han ursäktande som svar till köparen. Säljaren hade nu blivit påtagligt stressad av den plötsliga hotfulla stämningen ombord på skeppet. Han kunde bara förstå ungefär hälften av vad som sades men det räckte för att skrämma upp honom, fysiskt sett hade han inte så mycket att sätta emot om någon av männen skulle få för sig något. Han begrep dessutom inte alls varför köparen och hans män inte uppskattade hans prissänkning, men det var inget han tänkte diskutera. Trots hans nya nervositet var han ändå klart och tydligt även upphetsad över att få hela summan av betalningen.
Han slog dem följe tillbaka till boden, hela tiden på sin vakt mot köparens män som han vid det här laget inte litade på alls. Väl framme tyckte han sig klart och tydligt höra en duns inifrån hans låsta bod och han kände hur pulsen steg medan han fumlade med nycklarna. Hade någon brutit sig in? Hans första tanke var att köparen lurat med sig honom ner till hamnen för att hans män skulle kunna stjäla ägget under tiden. Han fick upp dörren, blicken sökte sig omedelbart dit ägget nyss legat, och vid åsynen av att där nu var tomt gav han ifrån sig ett förtvivlat utrop. Sedan fick han syn på rörelsen i ögonvrån, en figur på väg därifrån.
Köparen stirrade på köparens fem tusen guld, han hade faktiskt aldrig med egna ögon sett så mycket pengar på samma ställe förut. Tio tusen var visserligen ännu bättre, men tre dagar.. på den tiden kanske köparen skulle hinna ångra sig. Han ville inte riskera det, när de var så nära att göra affär nu.
“Du får ägget för dessa fem tusen om du och dina män kan föra det till min bod redan idag,” föreslog han, nästan andlöst.
Luka brukade ha vänner bland vakterna i de flesta städerna. Folk som var skyldig honom tjänster. Men inte i Hannadon, inte idag. De släppte honom efter en lång stund av förhör, dock inte utan ett svullet öga och sprucken läpp. Han hade vid det laget svårt att bestämma sig för vad han tänkte göra med den sabla dvärgen när han väl fick tag på honom.
Som han anade så hade sällskapet givetvis hunnit lämna värdshuset men det gjorde detsamma, han ville ändå inte stanna kvar här längre. Men det störde honom att inte veta riktigt vilket håll de rört sig mot.
Direkt efter att han tagit sig ut ur staden skiftade Luka skepnad och med det lilla han hade med sig i ett fast grepp i klorna steg han till väders för att få en bättre överblick än han någonsin kunde få från marken. Han fick cirkulera staden flera gånger innan han alls fick se skymten av sällskapet, de hade hunnit längre än han trott medan han var borta.
Det kliade i klorna av lust att fara fram på en gång och slita tag i dvärgen, men han intalade sig själv att det bara skulle medföra mer problem som han inte behövde. Nu tänkte han försöka hålla sig bättre dold än han gjort i värdshuset och hålla sig på långt avstånd för att enbart bevaka. Det betydde visserligen att han inte skulle höra vad som sades, men med lite tur så skulle han kunna ta sig närmre efter mörkrets inbrott.