“Aldrig vara för varsam.” fnös Sera, som om hon inte riktigt höll med i det. Trots allt var de bara tre av dem här. Nå synliga förstås, kanske var det någon som gömde sig nedgrävd i sanden. Inte för att hon riktigt trodde det och hon suckade lite tungt över hans ord till slut.
“Jaja, jag fattar vad du menar.” erkände hon till slut och blåste u…[Read more]
Dastan drog lite på munnen åt hennes utbrott, som om han försökte dölja ett skratt men inte riktigt lyckades. “Stövelmaskar, hm? Det var nytt.” sade han lågt och skakade på huvudet. “Jag trodde det var därför du hade en general?” Fortsatte han med en något retsam ton och ryckte skämtsamt på axlarna.
Han rätade på rygg med händerna korsade framf…[Read more]
“Kanske för enkelt då…” hummade Sera för att rynka på ögonbrynen när hon såg Rakhim gå lika snabbt som han kom utan någon större förklaring åt henne själv. Lite irriterat gjorde hon en gest framför sig när väl mannen hade lämnade de två ensamma igen.
“Vid alla jävla stövelmaskar, du kan inte inkludera mig i allt och sedan exkludera mig i det…[Read more]
Zaahl lade handen över hjärtat och bugade sig en aning för Nasrins far när han blev presenterad. Det var dock svårt, för att inte säga omöjligt, att dölja skepsisen mot Osman. Nåja, Zaahl hade fått ett namn på farbrodern, medan denne gott fick söka Zaahls namn på annat håll. Nasrin var allt för vänlig i hur hon presenterade honom, som om han endas…[Read more]
Dastan skrockade kort åt hennes kommentar. “Allt jag hör är ursäkter,” svarade han lätt med ett snett leende. Sedan nickade han långsamt medan hon talade, som om han fäste varje ord på ett osynligt ark för framtida bruk. Ett dämpat, uppskattande ljud lämnade hans bröst — inte riktigt ett skratt, mer ett tecken på att han gillade hur hon tänkte.
Jökel stod först alldeles stilla, blicken hård och vaksam. Det tog ett ögonblick innan hennes ord riktigt nådde honom.
Hans hals spändes, men han försökte andas lugnt, djupt.
“Inte… nu,” upprepade han tyst, nästan för sig själv, innan han skakade på huvudet och försökte rätta till hållningen, som om han försökte minnas hur stor han borde se u…[Read more]
Tyngden av fingret på hennes panna och berömmet fick henne att besvara det svaga leendet men det var inte svårt att se att bakom leendet fanns fortfarande någon som arbetade vidare på sin idé. Hon fnös lite lätt åt hans uppmaning åt henne att fortsätta och korsade sina armar.
“Ska jag behöva hitta på allt? Är det inte därför jag har en general?…[Read more]
Tiden stod still för vad som kände som en evighet men säkert inte var mer än några sekunder. Vem visste vad en krabat som denne kunde få för sig? Istället var det som Eili själv var monstret och hon spärrade upp ögonen för att hålla upp sina händer framför sig och skratta.
“Nejnej…! Inte nu, jag trodde bara du var ett vanligt ägg… Eller j…[Read more]
Jökel såg på henne länge, stilla. Hennes skratt fick honom att röra på huvudet som om han försökte förstå ett språk han glömt.
“Du trodde att jag var… föda?” frågade han slutligen, med en svag, nästan förbryllad rynkning över nosryggen. “En måltid.”
Det kom inget väsande, ingen ilska, bara ett långsamt, djupt andetag som fick en frusen lu…[Read more]
Dastan nickade belåtet. Han höjde sitt hand och knackade lätt på Seras panna med sitt pekfinger. “Mycket bra, Sera.” Svarade han kort, vilket bekräftade att han var tillfreds med hennes svar. “Att se möjligheten i att kombinera. Att förstå att ett slag kräver tålamod, timing… och lite fantasi.” Fortsatte han med en svagt leende.
Da…[Read more]
En dag när Dastan inte var där? Inte direkt något som hon ville lägga någon tid att tänka på. Det var en hemsk tanke, en som hon inte ens ville lägga en sekund på. Istället fuktade hon sin underläpp med sin tunga medan hon tänkte över de alternativ som fanns, som om hon inte ville avslöja sina tankar innan de hade formats helt i hennes huvud.…[Read more]
Dastan lät ett djupt andetag passera medan han betraktade henne. Hans blick var stadig, men inte hård. Mer nyfiken, som en lärare som väntade på ett svar han redan visste kunde överraska honom. “Det beror på hur man ser det och vem man frågar.” sade han lugnt. “Och du behöver inte vara det för att tänka som en. Det handlar inte om att bära en kron…[Read more]
Instämmande nickade hon åt hans ord om hennes magi. Vad skulle inte Sera kunna göra om hon hade haft sin magi? Utan den så kände hon sig ensam, nästan tom. Det var märkligt att något man tagit för givet i så många år plötsligt inte längre var där. När han pratade om Akila så såg hon en smärta där bakom orden. Förvisso hade Akila alltid varit h…[Read more]
Dastan stod tyst ett ögonblick, medan hennes ord sjönk in. Vinden hade mojnat, men det låg fortfarande ett fint dis av sand i luften, som om öknen själv höll andan tillsammans med dem. Han tog emot brevet ur hennes hand igen och såg på det som om han kunde tvinga det att tala. “För bra…” upprepade han lågt, som om smaken av orden var bitter. “…[Read more]
Fortfarande med rynkade ögon betraktade hon brevet för att göra en gest så att pappret prasslade i hennes hand. Allting kändes för bra. De hade inte haft någon sådan tur, om man kunde kalla det de, på flera månader. Vart var skiten som de alltid tycktes trampa i?
“Vi har inte hört ifrån Salim på månader. Det kan vara en fälla. Det låter för bra…[Read more]
Dastan sneglade på Sera ett höjt ögonbryn, som reaktion på hennes försvarande hand, i kombination med ett svagt leende. Möjligen en överflödig gest, men det var trots allt han som hade lärt henne en gång i tiden att alltid vara på sin vakt och förvänta sig det oförväntade, och i dessa tider kunde han inte heller klandra henne.
Han vände sedan si…[Read more]
För ett kort ögonblick kändes det som hon stod vid randen av ett stup i väntan på att marken skulle falla under henne. Det kändes som en evighet för ryttaren att resa sig upp efter Dastans ord. Hon ville nästan greppa tag i Dastans hand, eller sin egna tunika för att hålla fast i något men hindrade sig att falla för frestelsen. Istället ni…[Read more]
Dastan lät en kort skymt av ett leende spela över läpparna vid hennes replik, det där typiskt trotsiga sättet hon alltid haft — det som en gång drivit honom till vansinne under deras träningspass, men som med åren blivit något han värderade mer än någon skulle förstå. “Om du håller andan…” började han, men tystnade med ett kort skrock. “…så får…[Read more]
“Gör jag inte det?” frågade Sera, snarare som en utandning åt hans första fråga, med ett höjt ögonbryn. Ibland kändes det åtminstone som hon bar hela hoppet av Iselem och dess framtid på sina skuldror vilket Dastan verkade intyga med de sista orden. Hon grimaserade lite så att hon fick fler rynkor för att reta honom som hon så ofta hade gjort s…[Read more]
Hovslagen bröt tystnaden som en påminnelse om världen bortom deras, för stunden stillsamma läger. Dastan drog undan sjalen från sitt ansikte och klev fram ur skuggan av ett av tälten. Hans blick föll på Sera, där hon satt i sanden, lika tankspridd som alltid dessa dagar. Det hårda liv han nu levde bland rebellernas läger hade blivit till en del…[Read more]