Utan att tveka en sekund ruskade drottningen av sig plädarna. Inte så brydd om de blev lite blötare av snön och klev ur båten för att sätta yxan i sitt bälte för att röra sig mot en stor ek som växte precis där stenstranden började. Det låg ett par tjockare grenar där och hon bröt den i två delar så att de blev liknande längd som ett svärd inna…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg hur kvinnan tog emot hennes gåva. Såg hur hon inspekterade bladet, skaftet och yxan i sin helhet. Som om hon sett hundratals redan i sitt liv. Kanske hade hon det? Ylva såg på yxan själv också och log ett litet leende då drottningen berömde den.
Hon nickade lite.

” Jag har mitt svärd. Liknande Asgeirs. ”

Svarad…[Read more]

Lite fundersamt tog hon yxan ifrån henne, milt och ömt. En respekt som varje vapen förtjänade. Ett vackert hantverk. Tyngden låg bra i hennes hand och hon strök sin tumme över bladet med ett nöjt hummande. Kanske skulle det vara förvånande hur väl hon inspekterade vapnet eller hur intresserad hon var av hantverket. Men till slut höjde hon blicken…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Hon nickade lite då kvinnan talade om sitt spjut. Varje krigare hade sin favorit. Spjut, svärd, yxa, pil och båge. Vissa föredrog till och med skölden. Hon strök händerna över byltet igen. Varje vapen hon gjort tog en del av henne med sig. Det var inte svårt att skiljas från dem hade hon märkt, när hon gett svärdet til…[Read more]

Vid gränsen som i många århundraden varit något av en gråzon, där Iselem, Iserion och Karm möttes sydväst om Loradons ruiner väntade furst Leoric något otåligt. Den lilla staden Sjödal hade säkert en gång varit vacker, men de senaste årtiondet då Iserion många gånger bytt makthavare hade tagit hårt på den stackars befolkningen och landsbygden. Fl…[Read more]

Nöjt nickade hon på huvudet över hennes svar. Det var det hon ville höra. Men hennes ätt var inte enbart sönerna, utan många såg de enbart som regenter. Ett tag verkade hon försjunken i sin egna barndom, knappt tio år. När yxan fastnade i mannens skalle, så tung att hon knappt kunde ta ut den. När hon väl fick ut den, med hjälp av sina ben så fö…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Hon såg på kvinnan då hon skärskådade henne lika mycket som  Ylva skärskådade drottningen. Hon kände kvinnans finger peta på hennes bröst och hon drog lite på munnen.
” Jag valde min tro när jag övertalade er son att låta följa mig med på resan. Om jag inte är villig att dö för de jag reser med på ett sådant uppdrag…. v…[Read more]

Blicken på regenten var allvarlig och hon lade en varm och bestämd hand på Ylvas axel. Inte hårt, men inte heller så lättsamt som innan. Tystnaden var kanske lite mer påträngande mellan dem nu och hon vek inte med sin blick.

“Att springa mot sin död är aldrig lätt. Och att välja att dö för min ätt, nej. Det är fel orsak att dö över. Om du ska…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Vid drottningens ord om sköldmö log hon större igen. Genuint och skrattade lite lätt med en rodnad på kinderna. Hon var envis, ja det var hon och skulle inte dölja något som var så pinsamt uppenbart.
Hon skrattade med henne och nickade medhållande innan hon rättade till den varma filten om hennes axlar. Hon njöt av tystnaden…[Read more]

Ett litet skrockande kom ifrån drottningen och hon såg på henne med ett höjt ögonbryn. Lite som om hon såg något som de unga själva kanske inte såg ännu och hon funderade på om det var värt att avslöja hennes observation eller inte. Men istället gav hon Ylva ett snett leende och ett litet avvikande gest som om hon inte skulle lägga allt för mycke…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Hon skrattade till lite då kvinnan dunkade henne i ryggen. Det var med sådan kraft att hon för ett ögonblick tappade balansen något och det var bara ren tur som gjorde att hon inte gled av den hala sitsen. Hon log dock och nickade lite det kändes ändå gott att veta att drottningen tagit det på bra sätt att hon bara slagit si…[Read more]

Gwen var glad över att finna en vän bland alla andra obekanta ansikten, mångfalden av personer i och runt Caras Idhrenin var skrämmande. Hon hade aldrig varit utanför människans riken förut. Trots hennes hemlands otroliga fauna och djurliv fann hon sig missplacerad, inte helt olik Seren som nu också hade någon att luta sig mot. Hennes glidtack…[Read more]

Hade hon någonsin varit så lättad som nu? Faktum var att hon inte var helt säker på det. Hon hade nästan varit helt säker på att han inte skulle dyka upp. Greppet kring tyglarna var löst och hon verkade avslappnad där hon red vid hans sida med blicken ner mot marken för att försöka att inte lägga allt för mycket uppmärksamhet på dem.

“Åh, jag v…[Read more]

Glatt dunkade hon till Ylva i ryggen, kanske lite hårdare än man först hade väntat sig. Men Ranghildr verkade inte så brydd om det, kanske hon inte ens insåg hur stark hon var. Lite hemlighetsfullt nästan blinkade hon med ena ögat, för att vända sig om och göra en gest åt vakterna att ge sig av. Ärligt talat så hade de bättre saker för sig och ho…[Read more]

Ylva Sigvaldadottir

Hon hade inte trott sina ögon när hon fått meddelandet från drottningen. Budbäraren hade hittat henne i smedjan tillsammans med hennes bror Esbjörn där de arbetat med att få färdigt en beställning på dörrbeslag. Nog för att de var kända i Frostheim och även utanför stadens gränser för att vara en av rikets bästa vapensmeder…[Read more]

Odenstjärna såg allvaret i sina handlingar, inte bara krigsprovokation i ilska utan även sitt övermod. Att landstiga trupper i full krigsutrustning under ett firande av blod i hans tro var enligt Odenstjärna otänkbart. Men ändå stod han framför en regent, en person han respekterade, utrustad för krig. Han såg sig om och det enda han kunde se v…[Read more]

När chocken lagt sig och Seren äntligen insåg vem det var som stog framför henne så sken hon upp och började ställa fråga efter fråga utan att ge mycket rum för svar

“Åh Gwen, du kallas fortfarande det eller ska jag kalla dig något annat? Vad roligt att se dig igen, hur länge har du varit här? Och varför har vi inte haft lektioner tillsammans? J…[Read more]

Drottningen log bara lätt åt utbytet mellan Villi och Ylva, kanske lite roat och drömmandes om ungdomens dagar själv. Däremot blev hon förvånad över Ylvas milda gest mot henne. Så pass förvånad att hon inte kom på sig själv att ha stirrat på sin hand en lång tid efteråt. Hon vaknade ur sin förlamning någon sekund senare för att hinna se Eiriks ku…[Read more]

Ville gav Ranghildr bara ett mystiskt leende då hon talade om gudarna, och en liten grimas åt Ylva – de hade ju talat om hans misstycke för gudarna flera gånger.
‘Blodgjutande är inte riktigt mitt essä, ers majestät.’ sa han och betraktade de två unga männen som gjorde sig redo för att visa hur manliga de var inför alla åskådare. Han var väldigt…[Read more]