- This topic has 167 replies, 6 voices, and was last updated 1 vecka, 2 dagar sedan by
.
-
Dom mörkbruna, nästan svarta ögonen vreds hastigt åt det håll rösten kom. Han studerade mannen som klivit fram men Vargas studerade honom bara tyst. Ett gråmynt som sökte skydd för natten? Mannen såg väl ganska ofarlig ut men han visste bättre än att döma folk efter utsidan, skenet kunde bedra trots allt. Han drog fundersamt fingrarna genom det svarta skägget medan han funderade. Han visste att man inte skulle lämna folk ute vind för våg, men att släppa in främlingar var ingenting han ville egentligen. Speciellt inte med tanke på vad som precis skett.
Vargas tippade därför huvudet åt sidan, kastade en blick åt sina kompanjoner en bit bort men visste att det var hos honom beslutet låg. Hur skulle han göra? Tystnaden hade sänkt sig likt en slöja över dem men han ville inte bryta den ännu, funderingarna var många trots allt.
“Vad är ditt namn?” ropade han tillbaka och de mörka ögonen såg stint på främlingen. -
Han var kall och trött, och oroade sig för vad som skedde med Maeve. Men nu stod han här och gick rakt in i ulvens käft. För vad visste han inte riktigt, osäker på om detta skulle leda till döden eller ej. Det berodde väl på hur karismatisk han kunde vara med personen som dykt upp. Om han kunde övertyga honom om att allt detta med den viktiga fången och hans närvaro bara var en lyckosam slump. Men var det helt orimligt? Han var en utlänning, en vithårig mutant, ett missfoster, ett gråmynt. Vad hade han att göra med landets politik, trots allt? Säkert skulle de knappast misstänka honom att vara bästis med Maeve Ulfhedna, eller? Arans kattgula ögon glimmade i mörkret, hans vita hår reflekterade nattens sken, och i övrigt var han en rätt sorglig sliten syn. Uppenbart hade resan varit hård, så som den ofta var i detta förbenade land. Frågan var hur en utlänning som han hittat hit till väldolda Ranheim utan ett skepp? De gula ögonen betraktade den uppenbart kaldrländska mannen som steg fram. Hans instinkt var att höja hakan trotsigt, inte visa rädsla, men nu var det bäst med ödmjukhet. Bäst att inte verka så farlig. Frågan om hans namn kom – och vad var poängen med att ljuga? Inte som om de skulle veta vem han var ändå.
‘Arand, från en liten skithåla som heter Elfdell. Jag tvivlar på att du har hört om platsen.’ svarade han, med tydlig brytning. Trots allt hade han börjat snappa upp språket under sin tid här, men inte bra nog för att tas som en lokal man så klart.
‘Jag är ett Gråsvärd! Hört om oss?’ frågade han och tog av sig sitt halsband för att hålla upp myntet, symbolen för hans orden. Medaljongen med ett svärd ingraverat glimmade i skenet från deras facklor.
‘Vi jagar monster, mot betalning. Min verksamhet har inte gått speciellt bra i Karm, de flesta monster dödade, så jag kom till Kaldrland för att söka arbete. Jag har hört att ni har en hel del problem med varulvar och dylikt här.’ övertygande nog, sant nog, han var ingen bra lögnare men nu talade han så gott som sanning. Det var ju egentligen därför han kommit hit först, för att få avstånd från Karm och sina misslyckanden där.
‘Har ni som vana att låta folk frysa ihjäl på era vindpinade stränder?’ undrade han. -
Dom mörka ögonen stirrade på främlingen utanför. Han var tveksam, väldigt tveksam till att släppa in främlingen medan han lyssnade på dennes svar. Vargas sneglade emot omgivningen runt om det, det verkade som att denne Arand var ensam men vem kunde vara säker? Inte skulle han få någon möjlighet till att skicka sändebud och inte heller skulle han få ströva fritt omkring. Nejnej, Vargas skulle se till att han hade eskort med sig varje gång han lämnade det rum han i sådana fall skulle bli tilldelad.
Mannen stod tyst, övervägde fortfarande sina alternativ innan han signalerade åt männen att öppna porten och Vargas lämnade sin plats och gick främlingen till mötes vid porten, men släppte inte in honom helt.
“Du säger att du är en monsterjägare, vad får dig att tro att vi behöver en sådan här?” Arands svar här var avgörande för hurvida Vargas skulle släppa in honom helt eller åter igen stänga porten och låsa honom ute. -
Arand fortsatte betrakta Vargas, försökte att inte se allt för stark och farlig ut. Bättre att verka mindre än man var, trots allt. Det var inte så svårt i detta läge, med tanke på att han klättrat upp och ned för ett berg tillsammans med Maeve. Rent utsagt var han trött och hungrig. Det var nästan som om han vunnit lotteriet då porten öppnades efter en lång och spänd tystnad. Han kunde knappt tro det. Bäst att bara gå in i lejongapet, trots allt, så han tvingade sina fötter att röra sig och gick in genom porten för att möta den väldige mannen som väntade där. Vid frågan gav han mannen ett litet svagt leende, det var mindre svårt att ljuga då man talade om hans arbete.
‘Alla behöver en monsterjägare. Ni kan knappast med god min påstå att ni inte har problem med mylingar, varulvar, havsfruar och arga rådare på en plats som denna?’ frågade han och gjorde en gest mot de omgivande bergen och havet, som om bara det sa sig själv.
‘Med mig här kan jag garantera att färre av ert folk försvinner mystiskt varje månad vid fullmånen. Trots allt vill väl ni ändå vara säkra om att era barn och kvinnor är säkra, medan ni är upptagna på kriget som härjar i detta land?’ undrade han, de gula ögonen lite blänkande i nattens sken.
‘Och ni har inget att förlora, jag tar betalt efter utfört arbete.’ -
Vargas kliade sig i skägget medan han stod där och lyssnade på Arands prat och motivation till att få stanna. Egentligen var det ju inte hans sak att bestämma om de behövde hjälp eller ej, men nog kunde han väl släppa in denna främling för att låta hans ärende gå vidare till vederbördig?
“Hmm” halvt morrade han fram medan han funderade, synade främlingen en gång till innan han backade några steg och visade med den stora näven att han fick komma längre in så de kunde stänga porten igen.
“Så..” började han med sin mörka, sträva och nästan morrande röst. “Är du på väg någonstans?” dom mörka ögonen såg forskande på mannen medan han styrde bort stegen från muren och porten, bort till den stora byggnaden där mannens öde skulle beseglas. -
Inlåst i vargens gap, nå det var bättre än att vara utlåst i detta fall. En socialt tryckande situation, men han var inne i alla fall. Återstod att se hur länge det skulle ta innan han drog mer trubbel till sig.
‘Jag känner inte staden, kanske du har en rekommendation om vart jag borde vara på väg?’ frågade han. ‘Ett värdshus, eller annat ställe att övernatta?’ undrade han och la armarna i kors medan han började röra sig efter Vargas och vart han nu tog honom.
‘Vad är ditt namn?’ undrade han, egentligen brydde han sig inte, men bäst att försöka vara trevlig. -
Ranheim var stort, men hur mycket Bodil än försökte gick det inte att komma undan från idioter. Det kunde tyckas vara ett mycket litet problem att ha, men när det var ett dagligt problem slutade det vara så litet, åtminstone för henne. Hon hade ägnat sitt liv till att släpa ut hennes klan ur smutsen och fyllefesterna och depressionen som den gamla kungen lämnat bakom sig efter sin död. De hade nuddat storhet nyligen, hon hade blivit hövding av egen merit och hon hade väckt sitt folks intresse för det politiska, att faktiskt sträva efter att återskapa det Kaldrland som de äldsta minns och som man hört talas om i berättelser. Sedan kom Turin. Inte Bodils favorit, särskilt inte efter hans senaste episoder av vansinne, men den rakaste vägen till det gamla Kaldrland, och med hot blandat in i erbjudandet om ett förbund tog hon det kortsiktiga beslutet att svära lojalitet till hans sak.
“Röd magiker.” Säger hon självsäkert och placerar ut ett kort från hennes hand på bordet bland de andra utspelade korten, framsidan uppåt med en bild på en röd trollkarl och lite skrift på kortet. Hon lät sedan sina tankar vandra igen. Nu skulle hon äntligen få ha ett ordentligt möte med Turin, där hon kunde visa vad hennes folk och hon kunde erbjuda. Att Turin kunde litade på henne var kritiskt, hon vägrade hamna i en situation där hon förlorade förtroendet från båda sidorna om kriget. Hon tyckte inte om Turin, men hon skulle se till att han kunde räkna med att hennes trogenhet till sitt mål vägde tyngre än hennes missnöje med att ha blivit så dramatiskt värvad in i hans armé. Trots allt var hon lojal, och hon värnade om tradition och heder.
“En lägereld och en Karmansk spjutman.” säger hennes motspelare och lägger ut två kort. Bodil släpper ut en suck, sneglar på korten i sin hand och lutar sig sedan fram från sin bakåtlutade, avslappnade ställning. Hon stirrar på korten på bordet och för hennes lediga hand genom sitt gyllene hår. Hon sträcker sig sedan efter sin mjöd och tar en lång klunk. Hon drar efteråt ett kort från sin hög, studerar sin hand och placerar sedan ett kort på bordet med ett brett leende.
“Elduppvigling.” Hon sträcker sig sedan över bordet och tar bort den Karmanska spjutmannen och lägerelden från fältet och lägger den i en hög på sidan om, och gör detsamma med sitt senaste kort. Motspelaren släpper ut en suck och Bodil reser sig upp från bänken, räcker korten i hennes hand till ett barn bredvid henne som ivrigt tar hennes plats och börjar titta igenom korten.
“Välj hans Leoric Valmont när du har vunnit och samla ihop mina kort åt mig.” Hon klappar barnet på axeln och vandrar genom rummet. Hon hukar sig medans hon går och en hand stryker över jakthunden som ligger och sover vid elden innan hon går och sätter sig i sin stol i rummets upphöjda del. Hon vänder blicken mot en av krigarna som står vid hennes sätes sida och vinkar honom närmare.
“Vi borde ha hört från Turin nu. Se vad som dröjer.” Hon viftade bort honom och han skyndade sig iväg. Hon lutade sig bak i sin stora stol och vilade sitt huvud i handen sin medans hon blickade ut över den blygsamma byggnad de blivit tilldelade i Ranheim. De var ingen stor klan, men oerhört kompetent och hon uppskattade lite riktigt vilket litet tillhåll de hade blivit givna. Kanske var det Turins sätt att visa dem deras plats, då hon visat ganska mycket ambition bara kort innan de blev rekryterade.
Bodil Ek. Nylig hövding och ännu en knähund till Hrafner. Än hade hon inte förlorat sitt folks respekt, de delade Turins vision om ett forna Kaldrland, och de förstod att detta var den snabbaste vägen dit, men lite mer svårsmält var hans hängivenhet till gudinnan Ran. Hon själv dyrkade Freja över alla andra stolt och öppet, lade inte mycket värde i vad andra dyrkade för gud, men Ran var en av dem som var svåra att acceptera även för henne. För tillfället vägde målets värde tyngre än medlens kostnad, men skulle vågens vikter skifta behövde hon vara redo, och för att se skiftningen behövde hon vara vaksam. Men är vägen till framgång en yxa i Audgisils skalle i Turns namn, så är det dit hon kommer föra sin klan, men hon behövde även respektera möjligheterna med motsatsen.
-
Väl inne i det glimmande ljuset från härden tog Jarlen loss ringspännet som höll den mörka manteln, och kastade den över ryggen på närmsta stol. Han bar en gråblå ylletunika av fin kvalité, men utan dekorationer, inga smycken eller andra dyrbarheter som en Jarl ofta brukade och heller ingen rustning. Men ett svärd och en rejäl kniv hängde från de två bältena han bar om midjan.
I övrigt såg han frisk och utvilad ut. Om det nu fanns någon faktisk galenskap i mannen framför Maeve så speglades det inte alls i hans yttre.
Men visst fanns det en iskall övertygelse i ögonen på honom.”Min uppgift” Upprepade Turin med något drömskt i blicken, och en lätt dragning på smilbanden. Han tog ett djupt andetag och avvaktade en kort stund innan han svarade.
”Det kommer du förstå inom sin tid, Ulfhednadotter.”
”Ragnar, gå och se om vi har ett lämpligt rum åt vår gäst.” Sade han sedan åt mannen vid hans sida, plötsligt utan att släppa ögonkontakt med Maeve.
”Jag ser till att hon får en lämplig väktare.”Sedan vände han orden tillbaka till deras gäst.
”Jag står vid mitt ord, vår holmgång skall ske, men om du försöker fly, eller dräper någon av mina, oprovocerat innan dess. Så kommer jag personligen ta dig till djupet av Ranviken och skänka dig åt Rans döttrar.” -
Hans svar irriterade henne och hon kom på sig själv med att knyta de stelfrusna nävarna ett par gånger innan hon lyckades slappna av. Var det alltså ren galenskap de stred mot, ren galenskap som bragt hennes bror om livet? Det syntes inte utåt sett hos jarlen, det var sant, men hon såg det i hans ögon och det skrämde henne på samma gång som det gjorde henne fullständigt ursinnig. Om det bara varit något så enkelt som hämnd…
”Kräver ni att alla era gäster har en väktare eller är det enbart mig förunnat?” Frågade hon lite spydigt, kanske provocerad av hans uppenbara övertygelse och sitt nonchalanta sätt att sopa undan hennes fråga.
”Likväl… Jag ska hålla er vid ert ord och ni kan räkna med att jag håller mitt. Jag vill själv få äran att ha ihjäl er. Jag kommer varken försöka fly eller dräpa någon av era hundar, oprovocerat”, tillade hon kort, även om hon själv inte var helt säker på att det var sant. Om hon fick chansen att ha ihjäl jarlen redan innan holmgången så skulle hon ta den.
-
När hennes bud kom tillbaka och förklarade för Bodil att Turin hade Maeve Ulfhedna som gäst kunde hon inte låta bli att bli nyfiken. Om det var något som motiverade ett sent eller missat möte så var det säkerligen dottern till deras främsta fiende. Bodil reste sig upp och tog på sig sin kappa, förberedande på att bege sig till Turins långhus. Barnet från tidigare sprang upp till henne med hennes kort och Bodil viftade bort det avfärdande.
“Håll hårt om dem, jag lämnar dem i ditt förvar tills dess att jag är tillbaka.” Hon log åt barnet och förde handen ömt genom barnets hår. Sedan drog hon på sig sin päls och sneglade mot sina vapen. Visst skulle hon möta en fiende, men hennes bud hade förklarat henne som en gäst och då kändes det olämpligt att bära vapen. Bodil lämnade dem, och viftade bort krigarna som önskade följa med henne, för att sedan lämna deras tillfälliga boning helt ensam.
Väl ute höjde hon blicken när hon hörde en kråkas tjut och hon hann inte ta mer än några steg innan den hade landat på hennes axel. Bodil bad aldrig om det, men invände sig aldrig att djur sökte sig till henne. De verkade känna sig trygga med henne, något som var sant ända sedan barnsben. Hon hade aldrig kunnat förklara det, men hade aldrig haft bekymmer att vandra rakt upp till ett rådjur och lägga handen på det, dock någonting som var svårt att lyckas med så fort hon var i sällskap.
“Du bör inte följa med in,” Förklarade hon för kråkan. Hon höll ut handen och den hoppade ner på hennes handled. “Flyg iväg och hitta på någonting kul.” Hon kände inte den här kråkan, så hon kunde inte lita på att den skulle sköta sig inför självaste Turin Hrafner. Hon tvivlade inte på att han skulle hugga ner den om han kände sig trängd, även om hon egentligen inte hade någonting att grunda den känslan i. Hon kanske bara helt enkelt inte tyckte om honom och ville tro det värsta. Kråkan flög bort och Bodil vände sig mot dörren som lägligt nog öppnades och tack vare att hon ändå kunde kännas igen som en av de jarlar Turin samlade på så hindrades hon inte från att kliva in. Hon räknade däremot inte med att Turin hade koll på vem hon var, från vad hon hade hört hade han dagar när han inte ens hade koll på sig själv.
“Kung Hrafner,” Hon var lite osäker på hur han ville bli tilltalad, de hade inte haft många möten, hon hade mest träffat andra av hans folk. Hon stängde efter sig och rätade sin hållning så att hon stod rak i ryggen och knöt sina händer bakom sig medan hon böjde huvudet i respekt.
“Jarl Bodil Ek.” Hon gjorde en gest mot sig själv som del av introduktionen. “Förlåt att jag stör. Jag blev informerad om att vi skulle ha träffats för ett tag sedan. Har jag blivit felinformerad?” Att han hade glömt misstänkte hon genuint, men det var lika troligt att något av hans bud missförstått honom eller att han inte kom ihåg att han ens bett om det, men det var egentligen oviktigt. Hon var egentligen där för att få se Maeve. Kvinnan som var omtalad över hela Kaldrland och som hade dräpt inte bara ett fåtal krigare som Bodil länge kallat vänner och allierade. Hon lät hennes blick vandra mellan Turin och kvinnan som hon bara kunde anta att var Maeve då hon aldrig sett henne i person, bara fått henne beskriven för sig. Att hon var så vacker var provocerande, Bodil hade föredragit någon som såg vedervärdig ut, då hade hon åtminstone kunnat balansera sin avsky lite tyngre mot respekten Bodil hade för vilken stark kvinnlig krigare som helst, fiende eller ej.
“Är min närvaro oläglig? Jag ser att du har kvinnligt sällskap. Skall jag återkomma senare?” Hon insåg att hon nog lät lite för försiktig i stunden, men om det var vad som krävdes för att hindra hennes folk från att bli dränkt i havet så var det vad hon skulle göra tills hon lärde sig hur hon borde navigera Turin Hrafner socialt. Hon erbjöd duon ett leende, och väntade på besked från sin ledare, huvudet ännu lite böjt.
-
Turin hade inte släppt blicken från Maeve, han var inte helt säker på att hon skulle behålla lugnet.. Samtidigt som han var genuint intresserad av vad som försiggick i hennes tankar, han hade ju trots allt just hotat med dränkning.
”Släppa ut en Ulv bland hederligt folk menar du?”
”Så kan vi ju inte ha det.. Du skall vara glad att vi inte kopplar dig.”
Han vilade handen på svärdsknoppen, osäker på om de sista orden kanske skulle få Maeve att lämna förnuftet bakom sig och ge sig på honom omgående. En del av honom önskade att han kunde avsluta detta här och nu. Stryka en fiende från listan av många.
Men en holmgång med gudarna som vittne kunde bringa dem så mycket mer.Turin stod beredd och studerade gästens reaktion när dörren bakom gick upp och Bodil klev in. Han tog ett steg åt sidan för att kunna se den nyanlände i periferin, med blicken fäst på Maeve.
”Jarl Ek”
Sade han lite överraskat men med respektfull ton.
”Visst skulle vi ha samtalat tidigare ikväll? Du förstår, tidigare idag fick jag nys om att vi hade oinbjudna gäster. Och efter mörkrets inbrott, hittade vi en Ulfhedna att ta hand om.”
Han gestikulerade åt Maeve.
”Hur skulle du ställa dig till att se efter henne för en tid?” -
Hederligt folk? Tanken var till en början nästan skrattretande, för henne var alla som stod på Hrafns sida lika mycket monster som han. Men sen mindes hon också vad hon själv gjort på vägen hit, på de som brunnit inne i sina hus, på de män hon ristat blodörn på och hängt upp som en varning för förbipasserande. Hon tänkte på Arands ord om att hon inte var bättre än de hon slogs mot, och hennes axlar sjönk en aning, händerna slappnade av.
Hon fnös kort åt jarlens ord och lade armarna i kors över bröstet. Hon skulle just till att säga något när de avbröts av en obekant röst. Kung Hrafner. Tilltalet irriterade henne och hon vred på huvudet en aning för att betrakta kvinnan som just stigit in i salen, dock utan att vända sig bort från Turin. Hon litade inte på handen han vilade på sitt svärd, men nykomlingen var svår att ignorera. Bodil Ek. Inte ett namn hon kände till, men kvinnan såg ut att vara mer än kapabel till uppdraget som erbjöds henne…
”Er jarl här påstår att det är Ran som måste bestämma när det är läge för en holmgång förstår du. Till dess är jag förväntad att leka gäst, men inte utan en fångvaktare tycks det”, tillade hon lite drygt, oförmögen att dölja sitt ogillande även om hon innerst inne var tacksam över att holmgången inte förväntades ske nu. Hela hennes väsen skrek efter vila, så högt att hon knappt orkade oroa sig över det där som jarlen sagt om oinbjudna gäster. Hon kunde bara hoppas att det inte innebar att Arand blivit påkommen.
-
“Det skulle vara mig ett nöje, det är sällan man får vandra med hjältarna i berättelsen.” Hon gav en respektfull nickning mot Turin och log brett när hon vände blicken till Maeve. För sin storlek var Bodil ovanligt mjuk i rösten och det fanns en del lekfullhet i hennes ton, något man sällan förväntade sig från jarlar eller kvinnor som krigat hela vägen till toppen. Hennes lekfullhet hade dock ofta tjänat henne väl, för hon var inte mindre kapabel för det, hon blev bara underskattad lite oftare än många andra av hennes storlek hade blivit.
“Inte en helt orimlig förväntan kan jag tycka, prinsessa Maeve Ulfhedna. Du är trots allt ansvarig för en hel del blodbad och nu är du här och vässar kniven under fiendens strupe.” Hon höll sina händer knutna bakom ryggen sin och tog några kliv närmare och blicken och huvudet hennes vandrade mellan dem och spänningen, och hon lade särskild märke till handen Turins på svärdet.
“Ni behöver inte oroa er, någon av er. Jag och mina kommer absolut kunna säkerställa att ingenting dumt händer, samtidigt som vi kan göra besöket ett respektfullt sådant. Du kan få låna mitt rum under vistelsen, vår byggnad är stor nog att den inte kommer kännas trång och mina krigare vet bättre än att behandla gäster illa. Jag sover i salen eller hos någon av mina krigare.” Hon tog sedan snabbt fram och höjde handen och pekfingret i luften som för att stoppa Turin från att få fel tanke.
“Inte för att dina inte gör det, Kung Hrafner.” Hon log artigt och tog sedan ännu ett kliv framåt för att försöka desarmera situationen genom att ta fram sin hand och erbjuda att skaka Maeves.
“Jarl Bodil Ek, herre så att säga över Frejdal. Tills nyligen var Kåre Birgerson min jarl, men han gick bort i sjukdom och jag valdes av byn att ersätta honom.” Hon insåg nu hur mycket hon babblade på och tystnade efter det. Det var svårt att veta vad som förväntades av henne, för å ena sidan stod hon inför en slags kung och en prinsessa, så vem var egentligen hon då som nybliven jarl, men å andra sidan så var situationen otroligt obekväm. De framför henne kändes redo att hugga halsen av varandra och stämningen var otroligt stel, någonting hon hade blivit van med att reda ut under hennes uppväxt i Frejdal. Alltför ofta hade osämja styrt Frejdal, men för allt Kåre hade gjort för att hålla allting stabilt, hade hon så småningom blivit den stabiliserande faktorn. Hon hade medlat fred mellan grannar, vävt samman de närliggande byarna med diplomati och handel, drivit igenom utbyggnader och omfamnat överlevare och flyktingar från andra byar. Hon hade inte sett många slag i sina dagar, hon hade aldrig blivit omtalad av omvärlden som orsaken till Frejdals stabilisering, men i hennes hemtrakt var hon väl omtyckt och hennes ansträngningar erkända.
-
Vargas gav främlingen en blick som inte riktigt gick att utläsa vad som var bakom den. Föra honom till ett värdshus eller liknande? Mannen fnös till och skakade på huvudet, styrde stegen åt Turins fäste där han förhoppningsvis skulle vara, annars fick de helt enkelt vänta tills han var fri från andra plikter och kunde ta emot dem.
“Vargas” svarade han med den raspiga, mörka rösten och drog manteln lite tätare om sig. Det var lite kyligt, även för honom som sällan frös.
Den mörka blicken riktades snart åter mot Arand och gav honom ännu en blick, denna gång mer forskande.
“Vad har du för erfarenheter egentligen?” lite småprat var han väl ändå tvungen att bjuda på fastän han var lite av en enstöring som helst bara spräckte skallar på folk eller drack sig redlös. -
Blott en fnysning kom från Maeve, Turin var först lite förvånad. Men med tanke på hur sliten och ovårdad hon såg ut, var det nog inte så konstigt.
Han slappnade av en aning och lät blicken svepa mellan dem när de talade, utan att kommentera Ulfhednas ord om Ran. Ville hon tala om gudarnas vilja på det sättet, kommer de att låta henne bli straffad för det förr eller senare.
Turin nickade artigt tillbaka till Bodil och fortsatte betrakta de två i tystnad.
Jarl Eks lekfulla ton och leende var uppfriskande, de flesta som tjänade honom och deras kamp hade en förmåga att anta att de behövde vara så förbannat allvarliga i hans närvaro.
Visionerna han fått i djupet hade förändrat honom till de bättre, men gjorde många osäkra på hur de skulle tilltala honom.Bodils ord bringade ett leende till Turins läppar, hon ville ju inte tala illa om hans krigare.
Hrafns närmaste krigare och bärsärkar var mycket lojala. Men ansågs nog vara galna fanatiker i andras ögon. Så gästvänligheten bland hennes krigare var absolut bättre.
”Då lämnar jag över vår gäst till er, Jarl Ek.” -
Jarl Bodil Ek var kanske till det yttre en krigare, men sättet på vilket hon talade gjorde det klart för Maeve att detta framförallt var en diplomat. Inte för att hon tvivlade på att kvinnan visste hur man hanterade ett svärd, men hon hade nog nått sin position genom att tala snarare än att slåss, så mycket var uppenbart bara av den korta stunden som de vistats i varandras sällskap.
Och kanske var det något av en lättnad. Denna kvinna verkade inte dela Turin Hrafns fanatiska övertygelse och hennes artiga leende och viset på vilket hon räckte fram sin hand för att hälsa gjorde stämningen något mindre tryckt. Inte för att Maeve tog henne i handen. Istället drog hon ett djupt andetag och nickade kort som svar. Hon hade hoppats på att vara nära Turin under sin fångenskap, räknat med att han skulle begå något misstag som hon kunde utnyttja, en stund av svaghet då hon kunde se till att avsluta det hela en gång för alla… Men kanske var detta en möjlighet hon inte tidigare anat.
”Nå, det tycks mig som om jag inte har särskilt mycket till att säga till om i frågan. Jag tar tacksamt emot er gästfrihet, jarl Ek”, svarade hon kort innan hon lät armarna falla till sidan igen. Hon vände den blå blicken mot Turin och studerade honom ytterligare ett par sekunder under tystnad innan hon vände sig mot Bodil Ek och dörren som de nyss kommit in genom.
”Jarl Hrafn”, avslutade hon kort, hennes uppsyn något bister ännu även om det inte längre gick att dölja tröttheten där bakom.
-
Arand hade knappast förväntat sig att han skulle komma undan så länge, men man kunde ju alltid hoppas. Men som vanligt var hopp något för sagor, och knappast för den grå verkligheten de befann sig i. Monsterjägaren låtsades inte bry sig om kylan där han rörde sig vid Vargas sida, trots allt hade han ett rykte att hålla uppe medan de gick mot vad han förmodade var någon typ av befäl som skulle döma hans öde. Kanske till och med de som tagit Maeve. Det återstod att se.
‘Erfarenheter?’ frågade Arand lite släpande. ‘Om du menar monster har jag sett det mesta man kan tänka sig.’ trots allt var han professionell, och såg ingen orsak att skryta om sig själv och sina bedrifter. Sedan var han ju kanske inte den mest småpratiga av sig heller.
‘Du då, vad är din uppgift då du inte vaktar portar och eskorterar främlingar?’ frågade han, i ett försök att vara lite trevlig. -
Bodil Ek böjde sig i en bugning åt Turin innan hon vände sig mot Maeve igen och hade ett brett leende på läpparna, kanske en gnutta beundran som råkade göra sig synligt, även om den grundade sig i en mörk uppskattning för de längder Maeve hade visat sig redo att gå för sin tro och sitt folk, men också för sig själv. Det var en häftig känsla för Bodil att stå bredvid henne, även om hon bara hade återberättelser av Maeves görningar att utgå från.
“Min kung,” Hon bugade huvudet åt Turin en sista gång och började sedan leda Maeve ut, på artigt avstånd då hon observerat oviljan att ta Bodil i hand.
“Senast det hölls en Ulfhedna här flydde hon som följd av ganska ogenomtänkta fångskapsmetoder har jag hört. Så låt oss prova en metod mer lämpad kunglighet. Vem vet, du kanske till och med lär dig att vi inte är monster innan det är dags att möta ditt öde.” Hon flinade och öppnade dörren åt Maeve, som sedan ledde dem ut i vinternatten.
-
Det kändes som en evighet som de spenderat där inne i långhuset, samtidigt som det inte kändes som mer än ett par ögonblick. Turin Hrafn hade hemsökt hennes tankar allt för länge och att slutligen stå framför honom tycktes nästan få tiden att stå stilla. Ändå var kylan som slog mot henne när hon klev ut ur långhuset igen en brysk påminnelse om att hon knappt hunnit få upp värmen sedan de stigit in där tillsammans. Nu gick hon åter ut i kylan, ledd av en jarl som hon aldrig tidigare hört talas om, en jarl som kallade Hrafn för kung och som dessutom tycktes beslutsam om att framstå som trevlig.
Med en suck drog hon sin päls tätare om sig igen och steg ut i vintermörkret, ledd av kvinnan som kallade sig för Bodil Ek.
”Säg som det är, ni var slarviga”, svarade hon med en liten fnysning medan hon såg sig omkring där de gick, noterade husens läge, varje gränd de passerade, vart det fanns upptrampade stigar och upplysta vägar.
”Jag kom hit för att ha ihjäl mannen du kallar för kung och jag har inte för avsikt att fly innan det är gjort, så du behöver knappast oroa dig för att jag ska fly. Jag är dock inte här för att skaffa nya vänner, så om du tror att du kan vinna över mig med lite gästvänlighet så tror du fel”, tillade hon med ett litet, frustande skratt.
-
“Slarv hade nog med saken att göra.” Hon skrattade till och skakade på huvudet. “Jag är jarl sedan ganska nyligt och ansvarade inte för säkerheten kring din mors fångenskap, men det skulle inte förvåna mig. Turin var lite virrig ett tag där, han tog nog inte de bästa besluten varje gång.” Hon ryckte lite på axlarna och sträckte ut sin arm sedan för att peka mot byggnaden de var på väg mot, några minuter bort i fjärran. När hon gjorde detta landade en korp på handleden hennes och Bodil log först och sedan avslappnat höjde handen till axeln och den hoppade upp och satt sig på axeln hennes istället. Hon vände sedan blicken till Maeve.
“Alla kan vi få kalla fötter. Jag respekterar din avsikt att vilja döda Turin, men om man ska tro på rykten är du även en ganska impulsiv person. Du kanske vill härifrån efter en god natts sömn.” Hon flinade till och ryckte lite på axlarna när hon tänkte på det sista Maeve sa.
“Jag har inga planer på att vinna över dig, men det brukar vara en naturlig följd av mitt sällskap. Jag tycker bara att det är kul att träffas. Jag beundrar dina räder mot mina fränder senaste tiden. Det är inte alltför vanligt att en kvinnas namn kan yttras i vår värld och orsaka obehag, men ditt namn har stor inverkan här och jag är glad att få träffa dig.”
You must be logged in to reply to this topic.