Bodil nickade, allvarlig för stunden när hon svarade Arand. “Vandrande döda känns som fel ord. Åter igen levande som vägrar efterlivet, eller något som vägrar dö helt.” Hon var säkert onödigt noga med semantiken, men det lät märkligt att kalla något för en vandrande död. “De är inte själlösa, de har känslor, hämtar njutning från andras smärta, de har begär, en agenda.” Hon skrattade till då och skakade lätt på huvudet. “Det är vad jag läste mig till som barn, det kan vara helt fel. Jag har aldrig haft olyckan att träffa på en.” Hon behöll sitt leende och vände blicken till Maeve.

“Du bör inte misstaga hans beteende för feghet. Oavsett om han verkligen är vald av Ran eller om det är en fantasi så tror han på det och den sortens övertygelse är styrka. Han dränkte sig själv, han gav sitt liv till havet och borde ha dött men ännu lever han, det har övertygat mer än bara några få här om hans prat om Ren, vilket bara ytterligare stärker hans egna övertygelse.” Hon övergav sitt leende sedan och lutade sig mot en av de stora stenarna nära dem, hennes händer knutna bakom hennes huvud, vilket kanske var den tydligaste uppvisningen hon kunde göra att hon inte kände sig hotad i situationen.

“Jag beundrar dig Maeve, med undantag för vissa detaljer i din lilla blodörnskampanj, och vill inte gärna att du dör här. Om du inte skärper din inställning däremot är jag rädd för att det är just vad som kommer att hända. Det är inte svaghet att använda sig av sitt folk när man själv inte kan eller av någon anledning inte vill, det är inte smutsgöra att husera en gäst, det är en ära. Turin är allt hans folk säger att han är och kanske mer och underskattar du honom på grund av förutfattade meningar riskerar du att han överlistar dig i er holmgång.”

Maeve lyssnade under tystnad på både Bodil och Arand, kanske med ett sinne kluvet av olika känslor och minnen. Den andra kvinnans ord var förstås sådana hon borde hörsamma, men Arands ord gjorde det svårt att hålla huvudet kallt. Så hon sade inget alls på en lång stund, innan hon med en liten suck sköt minnesbilderna ifrån sig och lät axlarna sjunka en aning när hon lät den begynnande vreden dö ut. Hennes blick hade fastnat på monsterjägaren, kanske i ett försök att centrera sig själv.

”Om vår värd behagar”, började hon lite sarkastiskt innan hon vände blicken mot Bodil igen. ”Jag själv är inte särskilt hungrig, men jag skulle inte ha något emot att fukta strupen. Du kommer nog aldrig lyckas övertala mig om att Turin Hrafn skulle vara en man värd att följa, men du känner hans folk bättre än jag. Jag vore dum om jag inte lyssnade till dina råd”, fortsatte hon lite mer allvarsamt. Trots allt fanns det sanning i Bodils ord. Hon hade inte råd att underskatta Turin. Han hade lyckats vända mer än en jarl mot hennes far och hur han än hade gjort det så litade de så blint på honom att de blundade för allt det ohederliga han gjort sedan dagen Kettil dött och hon nästan dräpts i sin egen säng.

Bodil litade på sina folk, men det krävdes bara att en av dem tolkade en blick eller ett ord från henne fel, så kunde det bli otrevligt, även om hon inte trodde att det skulle bli farligt. Så hon lät sin blick vandra bland alla medan de åt. När hon hörde sitt namn vände hon fokuset till duon framför henne och log. Hon kunde känna hennes folks blickar på henne, väntande på hennes svar.

“Mitt bästa argument för att neka dig är att det kan få dig dödad, och det är inte ett resultat någon i Ranheim skulle bli upprörd över, inte ens Turin. Det skulle däremot beröva dig på din chans att dräpa honom. Så den största förloraren skulle vara du. Och lämnar du den till sitt härjande är de enda som dör Turins och hans jarlars folk.” Hon log lite retsamt och satt ned maten i hennes hand med blicken fäst i Maeves ögon.

“Det är upp till dig. Flyr du är det ingen förlust, du blir märkt som en ynkrygg och förlorar din chans till hämnd. Allt som ledde upp till detta hade varit förgäves. Men jag kommer inte hindra dig. Jag kommer följa med dig, och troligtvis ta några av mina egna med mig, då jag fortfarande har mitt uppdrag, men verkligen… jag kommer inte hindra dig.”

Kanske förvånade det henne en aning att Bodil gick med på förslaget så utan vidare, men den andra kvinnan hade ju rätt i det hon sade. Den enda som hade något att förlora på att hon gick och dog, eller för den delen lyckades dräpa den eller de odöda som hemsökte Ranheim, var hon. Varför Arand föreslagit det hela visste hon inte, kanske för att få en stund till tillsammans, eller för att han önskat ge sken av att hans uppdykande där var en ren slump och liksom hon själv inte räknat med jarlens medgivande. Hur som helst så satte det Maeve i en något prekär situation. Hon ville gärna få en chans att tala mer ostört med monsterjägaren, men om hon skulle gå och dö till någon draugr… Men vore då gudarna inte längre med henne?

Hon tog en klunk av sitt öl under tystnad, hennes min något allvarligare än sekunden innan. När hon svalt så ställde hon ned stopet på bordet igen, hennes händer fortfarande vilandes kring dess rundade midja.

“Du har förstås rätt. Den enda som har något att förlora på det är jag… Om nu inte gudarna verkligen är med mig. Att dö till en sån varelse när jag kommit hela den här vägen vore väl ett bra tecken för Turin och hans följare, men skulle jag överleva… Då fick jag åtminstone spendera tiden medan jag väntar med något roligare än att sitta här och rulla tummarna”, svarade hon till slut. Hon var fortfarande inte säker på att det var vägen hon ville gå, men om det gav henne en möjlighet att tala med Arand i enrum en sista gång så var det kanske värt risken.

“Men jag antar att det är något ni måste lyfta med er jarl först”, tillade hon med ett snett leende innan hon tog ytterligare en klunk av sitt öl.

“Antalet oerfarna i ditt sällskap lär alltid vara i minoritet.” Svarade hon åt honom. “Var glad att jag nöjer mig med två.” Hon log lite lätt och assisterade dem sedan med allt de behövde som hon kunde förse dem med. “Vi är inte under någon inbillning att detta kommer bli enkelt för oss eller att vi ens säkert kommer överleva, men vem den döda saten än är som vandrar bland de levande så förtjänar de vila och kan jag bidra till det så vill jag göra det, vi har pratat om det tidigare och vi tre övervägde att dra iväg för detta även innan vi kände till dig och Maeve klev genom våra portar. Människor försvinner i berget och vi vet inte om den är på väg hitåt.” Hon ryckte på axlarna och gick sedan för att samtala med sina män medan Maeve och Arand förberedde deras och när han sedan lämnade långhuset var det inte länge innan Maeve, Bodil, Lauf och Bror gjorde detsamma.

–

När de väl mötte upp Arand var Bodil insvept i en björnpäls sydd för att fästas på hennes läderrustning som en mantel. Hennes rustning var vadderad med tyger och hennes ansikte var målad med blåa linjer i ett väldigt noga utfört mönster. Från hennes midja hängde en mindre stridsyxa och ett kort svärd. Lauf och Bror var båda iklädd enklare läderrustningar även de vadderade med tyger, men lite mer blygsamma med hur mycket lädret skyddade. De båda bar sköld och yxa olikt Bodil som inte själv hade någon sköld, och vadderade hjälmar i järn även detta olikt Bodil som var bar om huvudet med hennes ljusa hår flätat bakom ryggen. Hennes män bar på sina vapen, men hon hade sina fästa vid bältet och hade händerna fria.

“Vi har aldrig stridit mot en Draugr eller andra omänskliga monster för den delen, så det finns inget sätt att veta hur vi kommer reagera, men vi vill självklart göra det bästa vi kan. Planen var dock att låta dig sköta detta. Om du anser att de män jag redan tagit med mig är för många, tänker jag mig att det var din förväntan att klara dig utan dem, så vi håller oss i bakgrunden tills du behöver oss, om du gör det.” Hon gav honom en blinkning som kunde tolkas som lite flörtande och började sedan gå uppåt mot berget, pekande i en väldigt specifik riktning. “Maeve har såklart rätt däremot. Vi är inte så lättstyrda, men det innebär även att vi inte gärna låter oss styras av rädsla. Du må vara tränad att bekämpa monster, men överlevnad och att trotsa rädsla och inte frukta döden tränas in i oss sedan barnsben.” Hon slutade prata bara för en kort stund, som om en tanke slog henne.

“Vilket kan förklara dessa Draugr som ibland dyker upp. Deras blotta existens är en trots mot döden, självklart är det vi Kaldrländare som utan tjusig magi eller andra konster utifrån ren illvilja stannar kvar i detta liv efter vårt slut.” Hon lät lite stolt när hon reflekterade över det. “Jag kan tänka mig att vi har att göra med en stor krigare som anser sina affärer i denna värld ouppklarade. Kanske ett av dina offer som vandrat vilse men söker hämnd.” Hon såg mot Maeve och log och gav henne en snarlik blinkning som hon tidigare gav Arand.

En del av henne var irriterad över avbrottet, över att de tvingades promenera upp i samma jävliga bergspass som de nyss lyckats ta sig ned ifrån, bara för att jaga ett påstått monster… Men den andra delen av hennes själ hade också längtat tillbaka ut dit, bort från intrigerna och till det enkla i att strida och överleva. Att hon kanske skulle få en chans att tala med Arand lite mer ostört var förstås en del av det hela, men likväl önskade hon att han hade hållit sig till deras plan, även om den nu gått helt snett. Turin vägrade holmgång och dödläget hade försatt henne i en slags limbo där alla hennes valmöjligheter ledde till fler misslyckanden och mer lidande. Aldrig hade det varit mer tydligt för henne själv att hon inte var gjord för att leda. Hon var ett verktyg, inget mer, men hon hade blivit ledd att tro att hon var mer, och nu satt hon i klistret utan en tydlig väg ut.

När Arand fick tillfälle att sluta upp vid hennes sida så var det med en liten suck, kanske av tacksamhet över att han avbröt hennes grubblerier en aning. Hans ord fick henne dock att fnysa kort och skaka lite på huvudet.

”Jag trodde det var vår plan”, viskade hon lite irriterat, men det var kanske mer irritation riktad mot henne själv som valt vägen, och för Turin som inte antagit hennes utmaning.

”Men nej, han har inte nappat… Och jag vet inte vad nästa steg ska bli. Snart nog kommer min familj nås av nyheten att jag är hans fånge… Det var ett misstag att bege sig hit. Jag önskar att du inte delade mitt öde i det”, fortsatte hon, de sista orden knappt en viskning, bara så att Arand skulle höra det. Om hon flydde nu så skulle det ge Turin och hans anhängare mer bränsle för sin eld, men återvände hon så riskerade hon att dö förgäves i Ranheim, eller ännu värre, hållas vid liv och användas som lockbete.

Hon såg upp från Arand för att se efter vart Bodil och hennes män var. Kanske kunde de döda alla tre?

“En perfekt plats för ett bakhåll!” Konstaterade Bodil muntert och kanske lite provokativt, som om hon förstod precis varför Maeve sa det hon sa. “Hade vi velat döda dig däremot så hade jag tagit strupen din när du sov i min säng.” Hon skickade en blinkning till Maeve och gestikulerade åt hennes män att följa efter henne, och de tre ledde sedan gruppen in i passagen. Nu däremot började självsäkerheten hos männen svikta lite, dels från vad Arand hade sagt om de odöda, men också från pratet om ett bakhåll. De hade inte planerat ett bakhåll, men det betydde inte att ingen hade gjort det. Hillevi och Turin var rentutav kända för att vara redo att offra sina egna för att få ett taktiskt övertag. Och kunde inte odöda också ligga i bakhåll, så som Maeve antydde? De två männen var inte längre lika rakryggade, någonting som däremot inte reflekterades hos Bodil som vandrade rakt in utan att verka ha ett bekymmer i världen.

“Hur du beskriver dina odöda passar in på hur vi brukar prata om våra draugr. Myten hävdar att de söker sig till rikedomar om de inte begravdes med sina egna, någonting som de döda knappast egentligen har mycket användning för, de sägs till och med kunna bli avundsjuka på de levande och det de äger. Sedan finns det hundra varianter på den myten, så som…” Hon kom på sig själv prata på för fullt och hejdade sig själv.

“Juste, tystnad.” Hon bet sig om läppen lite skamset och förblev sedan tyst när hon gick genom passet. De tog sig snart nog igenom hela och de kunde fortsätta upp för berget, sannolikt riktningen Maeve och Arand hade kommit från, eller så kunde man ta ett trångt sidospår djupare in i bergspasset för att så småningom komma ut till en mindre dal, omgiven av branta bergsväggar. Dalen var stor däremot, stor nog att det inte gick så tydligt att se, men längst ner kunde man se vad som nästan såg ut som en oas mitt bland snön. En gnutta grönska och ett kluster av stenar omgav vad som verkade vara en vattenkälla mitt bland all snö och kyla. Den var inte stor, några meter i kvadrat bara och Bodil började vandra nedför slänten som skulle leda dem till vattnet, då hon antog att bästa chansen på att hitta nästa spår var att bege sig ner dit.

Medan hon vandrade vände hon sig om så att hon gick baklänges och såg mot Arand. Hon höll ut en öppen hand med handflatan nedåtvänd och förde fram sin andra hands pekfinger under den flata handen, tecknet som Hillevi hade lärt henne för grotta i hopp om att det var universellt. Hon höjde sedan handen och gjorde en gest som syftade på överallt omkring dem, i hopp om att hon utan ord lyckats förmedla att det fanns grottor lite överallt i dalen. Hon log åt dem, någorlunda självsäker på att hon hade gjort sig förstådd, vände sig om igen och fortsatte nedför slänten, hennes två män tätt inpå, men med regelbundna blickar över axeln för att se vad Maeve gjorde.