- This topic has 167 replies, 6 voices, and was last updated 1 vecka, 1 dag sedan by
.
-
Kanske var det bara till hälften ett skämt från Bodils sida, men Maeves min surnade en aning. Hon mindes allt för väl hur Turins folk redan försökt sig på den taktiken, att dräpa henne medan hon sov. Det var lika fegt nu som då, men hon fick snart släppa tankarna på det hela. De klev ned i en dal som förvånansvärt nog fortfarande bar spår av grönska, och dessutom var betydligt varmare än deras tidigare omgivningar. Hon förstod Bodils tecken för grotta när hon vände sig mot dem och nickade. Kanske skulle hon förmedla det till Arand, men de hade knappt hunnit nå ned till vattnet innan hon blev varse samma ljud som Arand precis reagerat på.
”Vid Oden…” Flämtade hon kort. Hennes händer blev plötsligt stela och hennes hjärta hoppade över ett par slag. Det som reste sig ur snön var inget hon inte sett förut, döden bekom henne inte, men när den rörde på sig… Hennes tankar gick direkt till viset på vilket de funnit hennes bror, Kettil, blå och lila och uppsvullen. Draugen påminde henne om det, och hon rös.
”Ni, eld!” Upprepade hon i en befallande ton och gestikulerade mot Bodils män. Hon misstänkte att de inte skulle vilja ta blicken från henne och någon måste ju hjälpa monsterjägaren.
Med ett kort frustande stampade hon ett par gånger med fötterna mot den hårda marken som för att egga på sig själv innan hon började röra sig mot Arand. Mot den onaturliga snabbheten som den odöda uppvisade så skulle hennes sköld bara sakta ned henne, men hon knäppte loss den från ryggen och vägde den i sina händer innan hon lyfte blicken mot monsterjägaren. Han högg vilt med svärdet, en dans hon beundrat många gånger förut, men draugen var stadig på benen och verkade svår att få ur balans.
”Vad var det du sade, monsterjägare? Av med huvudet? Pass på!” Ropade hon roat innan hon med imponerande träffsäkerhet kastade skölden rakt mot den odöda. Den träffade varelsen med den hårda kanten av metall rakt i bakhuvudet och fick den att stappla till. Förhoppningsvis var det allt Arand behövde för att avsluta det hela innan det kom fler…
-
Bodil stod stum för ett ögonblick när den avslöjade sig, kunde inte göra mycket annat än att stirra på den odöda varelsen för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten av hennes män som redan börjat gräva genom sin packning för verktygen så att de kunde göra eld. Hon själv hade låtit sina tankar vandra till alla de sagor hon hört som liten som alltid avfärdats som fantasi, även om hon länge varit väl medvetet om det övernaturliga om vandrade i världen och odöda dessutom. Draugr var annorlunda dock, det var deras egna myter som hon betraktat som lite annat än en skrämseltaktik riktat mot barn så att de skulle uppföra sig.
Hennes kropp rörde sig snabbare än hennes sinne och hon reflexmässigt hjälpte dem med elden fastän hennes tankar var långt borta. Hon hade rest sig upp med handen på vapnet utan att hon lagt mycket tanke på vad hon gjorde och stirrande mot striden. Återigen fick hon ryckas in i verkligheten av sina män när en av dem pressade en brinnande fackla i handen på henne och tände en andra fackla med eld från den första. Hon höll svärdet sitt hårt i ena handen och facklan i andra och började sedan rusa mot striden. Lauf och Bror med var sin fackla bar sköldarna sina i andra handen men även de rusade mot Draugrn.
När Bodil såg Maeves sköld träffa varelsen så att den stapplade till så slungade hon sin fackla genom luften sista sträckan mot den. Hon var inte så optimistisk att det skulle räcka, men förhoppningsvis var det mer till Arand än bara hans ord, kanske han kunde ta vara på facklan och använda den bättre än hon själv skulle kunna göra. Samtidigt drog hon med sin nu fria hand upp sin yxa och bevakade striden, inväntande en möjlighet att bidra hellre än att vara i vägen. Hennes män däremot höll sig ändå längre i bakgrunden, för även om de hade varit snabbare på att agera med elden än Bodil hade varit, verkade de betydligt mer skakade nu när allt var i rörelse och en eventuell strid med besten var en risk.
Kort inpå däremot tvingades Bodil vända blicken när skrapande ljud från två av grottorna gjorde det tydligt att fler höll på att anlända och synen från de som vandrade ut ur grottorna skapade rysningar längst hennes kropp. Leif, Aksel, Helga … Några av de som försvunnit och fler utöver dem som hon dock inte kände igen. De var inte lika snabba eller för den delen lika förvridna som den som Arand och Maeve stred mot, men de var helt klart inte helt vid liv, tydliga skador till kropp, väldiga öppna, frusna sår och likblek hud. Förvred denna Draugr sina offer till någonting liknande den själv? Det kunde hon inte minnas från sagorna. Eller var det någonting med området som gjorde detta? Hon behövde verkligen tömma den där Arand på information när detta var slut.
“Bakom oss!” Tjöt hon tillslut när hon var helt övertygad om att de faktiskt inte var vid liv, någonting hon borde ha listat ut betydligt snabbare. Hur var hon den trögaste av alla i gruppen just nu, hon som alltid varit så snabbtänkt.
-
Arand såg i ögonvrån hur Bodil och hennes män skyndade sig att tända eld, hur Maeve skickligt kastade sin sköld och fick det förvridna monstret att vackla. Draugen rörde sig som en orm, vrålade med ett ljud som slet genom luften och in i benmärgen, kanske för att kalla på fler av sitt odöda släkte. Dess blottade käft var fylld med tänder i ett förvridet avskyvärt ansiktsuttryck, ögon som glimmade av hat mot allt som levde.
Arand var inte sen att utnyttja fördelarna han fick. Han hann se hur Maeves sköld träffade Draugen bakifrån och i samma ögonblick som varelsen stapplade till, såg han sin öppning. Som en gåva från gudarna, om man trodde på sådana saker. Han slungade sig framåt, svärdet höjt, hugget så precist att det kändes som om världen drog sig samman till bara hans arm, bara den egg som skulle separerade den odöda skallen från den odöda kroppen.
Men så fel han hade.En levande människas nacke hade inte gett något motstånd, men det var som att hugga i en rotvälta av stål. Draugen var snabbare än han trodde, snabbare än något dött borde vara. Varelsen ryckte till i sista sekund, så att bladet bara skar djupt i halsen men inte helt igenom, och fastnade som om Arand huggit i en trädstamm. Snart skulle den skaka av sig bedövningen från Maeves sköldkast. Arand skulle dra tillbaka svärdet och förberedde sig för nästa hugg, men varelsens ryck slet istället svärdet ur hans händer och där vacklade den nu ilsket fram och tillbaka med hans svärd irrandes hit och dit så han själv fick ducka för att undvika att få svärdsfästet i tinningen.
‘Din fan!’ spottade Arand, och han duckade undan ett klösande slag som kunde ha rivit hans ansikte till oigenkännbara former. Han backade undan, ett steg, två. Ett grymt, snett leende fanns på Arands läppar, blodsmak på tungan. Han såg hur Draugen vred sig, hur varje rörelse visade dess hat mot honom och Maeve som skadat den. Det var bra. Hatet gjorde den förutsägbar, men inte tillräckligt långsam. Inte än.
Ett till jävla mirakel uppenbarade sig då Bodils flammande fackla flög genom luften. Bodil. Kvinnan kunde tänka i stridens hetta. Monsterjägaren borde inte varit så förvånad, men han hade inte så mycket tillit för dessa kaldrländare. Facklan slog ned mot Draugen och brinnande gnistor sprätte ut över marken, slog gnistor av dess torra, döda kött. Det räckte inte för att tända den, men nog för att få den att rycka undan, som om den blivit bränd. Uppenbarligen skrämde elden något primitivt instinktivt i varelsen.
‘Eld!’ skrek han åt de andra, även om de redan hade uppmärksamhet på något annat, och kände hur det ordet var som en befallning från underjorden. De behövde mer eld. Allt i honom skrek efter att sätta den i brand, bränna ut dess kalla mörker och göra slut på skiten. ‘Maeve, ta dens uppmärksamhet!’ vrålade han. Han kände sig rätt naken där, utan klingan i sina fingrar. Varelsen gjorde utfall igen, farligare med hans glimmande stål fast i nacken.
Arand fick undvika fler utfall, tills han tog risken att göra en kullerbytta i snön och greppa tag i facklan från marken. Den glödde, brann starkare än innan, och han kände hur elden slickade hans hand när han höll den nära.‘Igni!’ vrålade Arand med facklan framför sig som en sköld, likt en präst som desperat skulle hålla en religiös talisman mellan sig och en vampyr. Men det fanns makt i det ordet, kanske inte i ordet i sig, men kraften som Arand hade inom sig och kallade på i den stundne. Eldlågan flammade till och skjöt som en vind av eld från facklans spets genom luften och omfamnade monstret i en eld som fyllde hela dalen. Elden brände Arand med, men han höll bara hårdare om facklan och kämpade sig framåt i snön medan monstret skrev och viftade med sina armar. Med en sista ryckning pressade Arand facklan rakt in i den gapande käften, och skriket tog slut samtidigt som Arand fick ett slag i bröstet som knuffade ned honom i snön med en duns som fick världen att snurra.
‘Bakom oss!’ väste han lite ansträngt åt Maeve, åt varelserna Bodil uppmärksammat. -
Hon hade varit säker på att Arands hugg skulle klyva draugens huvud från dess kropp, men så fastnade det bara där, halvvägs genom den tjocka nacken, och Arand tvingades ducka för sitt eget svärd. Hon kunde höra Bodils varnande rop, men monsterjägarens befallning om att ta den odödas uppmärksamhet gav henne ingen tid att se sig om. Istället kastade hon fruktan åt sidan och gav sig in i striden med draugen.
Utan sköld var hon mer sårbar, men hon hade aldrig varit den som gick fram med försiktighet, så varför börja nu? Hon drog fram de båda yxorna hon lånat av Bodil och gav sig på draugen för att avleda dess uppmärksamhet från Arand medan han duckade för sitt eget svärd. Den var snabb, förvånansvärt snabb, och hennes kropp var trött, men snart nog kunde hon se Arand höja en fackla mot dem och om hon inte förstått vad han skulle göra så hade hon kanske stått kvar. Lyckligtvis kände hon monsterjägaren tillräckligt väl för att se orden som formades på hans läppar innan elden kom farandes mot draugen, och henne, liksom ett brinnande spjut.
Hon hoppade undan och rullade en bit i snön, men fick ändå slå bort lågor ur pälsen hon bar över sina axlar när hon stapplande kom på fötter igen. Draugen var död, men givetvis fanns det fler. De kom stapplandes mot dem bakifrån, från hållet där Bodil och hennes män stod. För ett ögonblick övervägde hon att bara lämna dem åt sitt öde, låta dessa odöda ta hand om dem och själv fly tillbaka genom bergspasset… Men vad hade då varit meningen med att ta sig till Ranheim alls? Hon hade släpat hit Arand, hade dödat så många män och kvinnor, hade låtit sig själv bärsärka sin väg genom landet, allt för att få en chans att ta kål på Turin. Hon kunde inte bara vända om nu.
Så med en snabb blick till Arand, för att försäkra sig om att han inte var värre skadad än han kunde hantera, så vände hon sin uppmärksamhet mot Bodil och hennes män och det nya hotet som kom stapplandes mot dem.
”Gör som monsterjägaren säger. Mer eld!” Uppmanade hon männen när hon slöt upp vid Bodils sida, lagom i tid för att låta den första av de nyanlända draugerna få ett smakprov av hennes stål. Yxans egg sjönk djupt ned i det redan döda köttet, men varelsen verkade inte ens känna av det, fastän ena armen nu hängde oanvändbar.
-
Männen hade övergett allt vad stolthet och prestige var och följde deras direktiv, de påbörjade ivrigt elden på så säkert avstånd som de kunde bygga utan att vara för långt bort när elden var klar. Under tiden som de slank iväg för att förbereda mer eld hade Bodil lyckats samla sig och med båda hennes yxor dragna rörde hon sig i Maeves närhet och efter en snabb bedömning av Maeves rörelser kunde hon göra sina egna anpassningar och skyddade Maeves sårbara vinklar. De odöda vägrade stupa när hennes yxor mötte de punkter på kroppen en vanlig människa hade avlidit från att ha blivit träffade i, men hon slutade inte svinga. Hon hade lyckats hugga armen av en av deras anfallare, beklagligen en gammal vän till henne, och en spark hade skickat en annan av dem till marken. Dessa verkade betydligt svagare än den Arand hade fastnat med, men vad hon än gjorde fortsatte de kliva upp och även om ett yxhugg hade gått halvvägs genom överarmen var de inte hindrade från att svinga med den och tvinga henne att hoppa undan.
En av hennes män var på väg med elden när Bodil blev omkullvält av den omöjliga situationen där tre rusade på henne samtidigt. Hon rullade åt sidan i den kalla snön precis innan en av dem föll framåt från sin egna drivkraft och gravitation. Den sträckte sig efter henne från marken, fick tag i hennes arm och hon hann känna en kraftfull panik, en rädsla för att bli som en av dem även om hon inte hade någon aning egentligen om det var så det faktiskt fungerade. Hennes hjärta slutade slå för ett ögonblick, för att i nästa ögonblick nästan studsa ut ur bröstet på henne när någonting med en väldig kraft slog ner i varelsen bredvid henne i snön. Med ett väldigt brak, följt av ett sus av snö och kroppsdelar slutade den odöda varelsen röra på sig och Bodil stirrade chockat på det som var kvar av den där den låg. Vad hade hänt?
Ovanför den höjdes en slägga upp i luften och snart svingades den efter ett 360 graders snurr från dess bärare med en väldig kraft in i en annan odöd som blev skickad högt upp i luften från kraften från träffen. Inte död, den klev upp igen när den landade, men den var inte så hel som den hade varit innan. Släggan sänktes till marken och en hand erbjöds Bodil, som tveksamt accepterade den och blev dragen upp från marken med chockerande enkelhet som det verkade. Väl på två fötter igen fann hon sig själv se rakt in i ett par intensiva, gråa, till synes döda ögon.
Aslög, den muskulösa, väldiga kvinnan med sin ikoniska slägga log åt henne, ansiktet likblekt, helt saknande den vackra färg blodet som rusade under deras hud borde gett henne. Hon hade ett stort sår i nacken från någonting vasst som rivit rakt in i den och runt såret fanns sedan länge torkat och fruset blod, mer än någon människa borde ha utanför sin kropp istället för i den. Inte längre vid liv, men absolut inte död klappade Aslög Bodil på axeln och blev kort därefter omkullsprungen av en annan odöd. Rullande rasade Aslög iväg längst slänten i snön, brottandes med den andra odöda lämnades Bodil stirrande efter dem en kort stund innan hon kom ihåg att de var omringade av odöda och hon återigen tog till yxorna och sökte reda på Maeve i vimlet. Hon hittade henne snabbt och anföll en av de odöda i hennes närhet samtidigt som en av hennes män anlände med en fackla, viftande mot en odöd mellan honom och Maeve.
-
Arand som rest sig och fått tillbaka sin hållning efter den våldsamma kampen tillsammans med Maeve såg på det hela som om tiden saktat ned, varje ögonblick insvept i ljudet av metall mot dött kött, vrål som ekade genom snön, och lukten av bränt kött när eld fick fyr på någon av de odöda nu då männen äntligen fattat galoppen och börjat göra som han och Maeve sagt. Hans svärd fräste i snön efter att hans magi omslukat svärdet och draugen med eld, och med ett ryck drog han den ur nacken på den nu stilla och döda varelsen som en gång varit en människa, samtidigt som han tog facklan ur dess förkolnade käft med den andra.
Hans hjärta dunkade vilt, men det var inte av rädsla – det var av det mörka, instinktiva lugn som alltid kom över honom i stridens hetta. Han såg hur Bodil reste sig med hjälp av den nya spelaren, den märkliga odöda kvinnan som kommit till undsättning.
‘Helvetes alla vålnader…’ mumlade han tyst för sig själv när han förstod vad som måste göras.‘Maeve!’ ropade han, rösten skar genom ljudet av strid. ‘Samla dem mot elden!’ i ett snabbt ryck fick han upp hennes sköld och slängde den åt henne i en båge. Männen hade äntligen fått upp vad som kunde likna någon slags lägereld, även om den fräste och kämpade i snön kunde det vara tillräckligt. Draugerna var snabba, starka, men de var också dumma. Att driva dem mot en enda plats där elden kunde göra sitt verk var den enda lösningen han kunde se i den mängd de nu slogs mot.
Arand knuffade bort två stapplande draugar som försökte ta sig nära honom med blottade tänder och tomma ögon. Hans hand greppade facklan han höll och han svepte den genom luften som en piska, flammorna slickade den döda huden och fick de ruttnande kropparna att rygga tillbaka, om än bara tillfälligt. Han såg upp och mötte Maeves blick, såg hur hon kämpade med sina yxor, och ett kallt leende drog över hans läppar då hans rygg pressades mot henne så de kunde försvara varandra mot mängden odöda omkring dem.
‘Dags för den sista dansen, Maeve. Gör plats vid elden!’Med ett precist hugg halverade han en av monstrens huvuden. Blodet, svart och tjockt som tjära, sprutade i en båge innan det stelnade i kylan. Draugen rörde sig fortfarande, men vinglade, desorienterad. Arand lät facklan flyga mot den närmaste varelsen, och det blossade upp ett skarpt, fräsande ljus när elden grep tag i det torra, döda köttet. Ett väsande vrål steg som en kör av fördömda själar. Han hann inte tänka på den odöda som verkade slåss vid deras sida just då, vågade inte tro att de hade en allierad i denna kamp. Inte än i alla fall.
‘Bodil, med mig!’ skrek han då hon fått hjälp och kommit upp från fienderna som säkerligen skulle blivit hennes död.
‘Vi knuffar dem mot lågorna!’ lättare sagt än gjort, men de hade ett mål och då var det bäst att göra det. De andra männen försökte använda sina sköldar för att hjälpa dem i den lilla sköldmur de skapat mellan sig själva och draugerna, drivandes dem närmare elden.Kampen hårdnade, men Arand kunde se hur elden började omringa draugerna, och en av männen med fackla hade fått rätt idé om hur detta skulle handskas och dansade in och ut mellan sköldbärarna och försökte tända på de dödas hår och kläder. En bit bort såg han Aslög som hastigast kämpa, men han fokuserade på planen.
De sista levande draugerna pressades närmare elden som ännu inte slocknat med hjälp av deras vapen och sköldar. Ett skrik hördes då en av männen blev överrumplad av de odöda. Arand höjde sitt svärd, nu täckt av blod och sot, och tog ett sista steg in i eldens kämpande sken bakom de odöda som de pressat så nära elden de kunnat.
‘Nu, alla tillbaka!’ röt han, och på hans order backade Bodils män, drog med sig den skadande och vrålande. Han hoppades Maeve och Bodil skulle vara lika kvicka.‘Låt dem brinna…’ tänkte han, och kallade på den lilla magin han hade. Inte så mycket som en fullbordad magiker, men tillräckligt för detta då elden redan fanns där. Arand sänkte sin röst till ett nästan ohörbart mummel, hans läppar rörde sig medan han uttalade de forntida orden som pulserade med kraft, den kraft han hade inom sig. Hans blick brände av beslutsamhet, och han kände hur magin bubblade genom hans ådror som smält järn. Snön under hans stövlar fräste och smälte när värmen steg.
Hans hand, nu stadigt runt svärdets blodiga handtag, sträcktes framåt, fokuserade magin mot lägerelden. Elden som redan kämpade i sin omgivning reagerade omedelbart, flammorna flämtade som om de drog ett djupt andetag. Sedan, som en orm som väckts ur sin dvala, kastade sig elden framåt och grep tag i draugerna. Lågorna slingrade sig längs deras ruttnande lemmar och tvingade dem att rycka till som om de plötsligt mindes smärtan av levande kött.
Ett skri, långt och utdraget, fyllde luften när elden svällde till en rasande storm. Draugerna famlade blint i ett försök att fly medan de brann. Snön runt elden började smälta till en ångande slask, och det svarta, tjärliknande blodet droppade från de brinnande kropparna som ett regn av sot och aska.
Arand andades tungt, svetten rann nerför hans panna trots kylan som fortfarande låg tung över dem. Den intensiva värmen från elden drev bort isvindarna och fick luften att dallra. Hans magi började mattas av, men elden var tillräckligt stark nu för att hålla sig själv vid liv. Han visste att det här var deras chans. Ett sista försök att kväsa hotet. Han kände hur magins användning fick blodet och värmen inom att kallna, trots eldens inferno omkring dem. Vacklande tog han några steg bakåt, och kunde inte längre hålla upp svärdet som han använt för att fokusera magin. Han vacklade bakåt, bort från draugerna som nu var som facklor själva. Detta skulle ge dem chansen att avsluta det, men han själv var för svag för att delta längre i striden, och sjönk darrigt ned på knä bland de flammande fienderna, svärdet föll med en duns ned i snön bredvid honom.
-
I stridens hetta var det lätt att glömma både tid och rum, och för en stund så var så fallet även nu, trots att fienden inte var levande. Ena stunden stod hon sida vid sida med Bodil, och i nästa var hon rygg mot rygg med monsterjägaren. I den stunden glömde hon bort var de var och i vilket sällskap, det var hon och han, kämpandes sida vid sida som så många gånger förut och det fick hennes hjärta att slå ett extra slag. Kanske tänkte hon säga något, men inga ord kom över hennes läppar. Hennes blick fästes istället på kvinnan som precis gjort dem sällskap i kampen och för ett ögonblick frös hon till, hennes yxor blev hängandes i luften och om det inte varit för att Bodil åter lyckats ansluta till dem så hade hon blivit nedstucken av en av de odöda. Aslög.
Minnet av hur de skilts åt, och var, blixtrade för hennes inre, men Arands röst kallade henne tillbaka till verkligheten. För honom lyckades hon skaka av sig chocken och göra som han bett om, men hon var distraherad, och även om hon lyckades mota fienden in mot elden så var hon inte lika snabb på att kliva tillbaka när han befallde det, och elden som flammade upp slickade hennes armar. Hon svor högt över smärtan och fick slå bort ett par lågor som fastnat i hennes tunika, precis som hon såg Arand sjunka ned i snön på knä bland de brinnande fienderna.
”Nu! Döda dem!” Det lät mer som en befallning än hon själv menat, för trots chocken över Aslögs uppdykande så var hennes träning, och hennes tillgivenhet för monsterjägaren, starkare. Hon rusade in bland de brinnande fienderna och började hugga ned dem där de stapplade omkring Arand, noga med att alltid placera sig själv mellan honom och de odöda. Oron i hennes ögon var tydlig, men det var först när den sista av draugerna fallit som hon kastade yxorna till marken och skyndade fram till monsterjägaren.
”Imponerande, men kanske tog du i lite väl, hm?” Sade hon lite retsamt när hon sjönk ned på huk bredvid Arand i snön, men hennes blick skvallrade om den ömhet hon försökt dölja inför Turins män.
”Vi fick… Oväntad hjälp”, tillade hon i en lite allvarligare ton medan hon stoppade en arm under hans för att hjälpa honom upp på fötter igen, hennes blick sökandes efter Bodil och den nyanlända… Aslög.
-
All stolthet var som bortblåst, de hade inte längre några problem att lyssna på Arand, inga tvivel, för helt klart så visste han vad han gjorde. Bodil betraktade eldens oväntade beteende med fascination och hennes nyfikenhet för vem denna Arand faktiskt var sköt i höjden, för det var en sak att hävda sig själv vara monsterjägare, det kunde vem som helst säga, men han hade förmågan att validera sitt påstående.
Aslög hade släpat på den hon brottats med i foten och medan elden levde sitt egna liv, eller Arands liv, så slungade hon den odöda varelsen i hennes grepp in i elden. Om hon själv besvärades av den gick inte att urskilja, men hon verkade inte ha några problem att närma sig de brinnande varelserna som nu verkade nästan panikdrabbade där de brann. Hon plockade upp sin slägga och lugnt vandrade hon över till en av dem, höjde sitt vapen och med all sin kraft lät den rasa ner över hennes fiende. Släggan landade med en sådan kraft att skallen krossades och kroppen trycktes ihop till en ytterst onaturlig ställning. Hon höjde hammaren igen och lät den falla än en gång på samma mål och ett obehagligt knak fick den odöda varelsen att falla ihop.
Bodil placerade en hand på den sårade mannens axel och uppmanade honom att ligga kvar där han var medan hon och hennes andra krigare rusade in för att hjälpa i det lilla som var kvar av striden. När Draugrna var så desorienterade var det inte vidare svårt att hacka ihjäl dem, om det nu var rätt ord, och metodiskt separera deras huvuden från sina kroppar.
När stridigheterna var avslutade rusade Bodil och den andra mannen tillbaka till deras skadade vän, men inte utan att Bodil lät hennes blick åtminstone halvt fokusera på Aslög, som hon inte riktigt visste vad hon skulle tänka om.
Aslög passerade trion och vandrade upp mot Maeve och Arand. Hon vilade sin slägga på axeln och några sista slamsor av den kropp hon fullständigt förstört lossnade från den. Hon stannade kanske två meter ifrån dem och vickade på huvudet, studerande dem. Hennes brottningsmatch med den odöda mannen hade orsakat en tydlig skada på hennes arm, ett stycke av hennes hud och muskler som hängde löst, men inget blod och tillsynes obemärkt av henne som bar släggan med den armen.
“Prinsessa. Demonjägare. Varför är ni här bland bergen och inte med resten av hären? Är kriget slut?” Hon vickade huvudet åt andra hållet, hennes ögon lika bleka som snön. Såret i hennes nacke var definitivt dödligt och enda förklaringen till att hon överhuvudtaget kunde stå, än mer tala, var helt klart övernaturligt. Hon vred blicken mot trion bakom henne, Bodil och de två krigarna. “Jag känner inte igen dem. Hör de till någon nyvunnen by?” Hon blinkade inte. Blinkade aldrig. Hon verkade inte heller andas, men hennes ord var klara, hon lät inte annorlunda från hur hon alltid hade låtit.
Bodil studerade kvinnan, lyssnade på henne, men i den här stunden kände hon att det rimliga var att inte säga någonting, lämna det till Maeve och Arand.
You must be logged in to reply to this topic.