Bodil stod stum för ett ögonblick när den avslöjade sig, kunde inte göra mycket annat än att stirra på den odöda varelsen för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten av hennes män som redan börjat gräva genom sin packning för verktygen så att de kunde göra eld. Hon själv hade låtit sina tankar vandra till alla de sagor hon hört som liten som alltid avfärdats som fantasi, även om hon länge varit väl medvetet om det övernaturliga om vandrade i världen och odöda dessutom. Draugr var annorlunda dock, det var deras egna myter som hon betraktat som lite annat än en skrämseltaktik riktat mot barn så att de skulle uppföra sig.

Hennes kropp rörde sig snabbare än hennes sinne och hon reflexmässigt hjälpte dem med elden fastän hennes tankar var långt borta. Hon hade rest sig upp med handen på vapnet utan att hon lagt mycket tanke på vad hon gjorde och stirrande mot striden. Återigen fick hon ryckas in i verkligheten av sina män när en av dem pressade en brinnande fackla i handen på henne och tände en andra fackla med eld från den första. Hon höll svärdet sitt hårt i ena handen och facklan i andra och började sedan rusa mot striden. Lauf och Bror med var sin fackla bar sköldarna sina i andra handen men även de rusade mot Draugrn.

När Bodil såg Maeves sköld träffa varelsen så att den stapplade till så slungade hon sin fackla genom luften sista sträckan mot den. Hon var inte så optimistisk att det skulle räcka, men förhoppningsvis var det mer till Arand än bara hans ord, kanske han kunde ta vara på facklan och använda den bättre än hon själv skulle kunna göra. Samtidigt drog hon med sin nu fria hand upp sin yxa och bevakade striden, inväntande en möjlighet att bidra hellre än att vara i vägen. Hennes män däremot höll sig ändå längre i bakgrunden, för även om de hade varit snabbare på att agera med elden än Bodil hade varit, verkade de betydligt mer skakade nu när allt var i rörelse och en eventuell strid med besten var en risk.

Kort inpå däremot tvingades Bodil vända blicken när skrapande ljud från två av grottorna gjorde det tydligt att fler höll på att anlända och synen från de som vandrade ut ur grottorna skapade rysningar längst hennes kropp. Leif, Aksel, Helga … Några av de som försvunnit och fler utöver dem som hon dock inte kände igen. De var inte lika snabba eller för den delen lika förvridna som den som Arand och Maeve stred mot, men de var helt klart inte helt vid liv, tydliga skador till kropp, väldiga öppna, frusna sår och likblek hud. Förvred denna Draugr sina offer till någonting liknande den själv? Det kunde hon inte minnas från sagorna. Eller var det någonting med området som gjorde detta? Hon behövde verkligen tömma den där Arand på information när detta var slut.

“Bakom oss!” Tjöt hon tillslut när hon var helt övertygad om att de faktiskt inte var vid liv, någonting hon borde ha listat ut betydligt snabbare. Hur var hon den trögaste av alla i gruppen just nu, hon som alltid varit så snabbtänkt.