Ayperos ögon betraktade stället igen, och inombords log han lite. Besökarna hade ingen aning att de var i samma rum som en demon, och inte vilken som helst. Kanske hade stämningen redan ändrats lite där inne av hans närvaro, på små sätt som gästerna själva inte ens ännu var medvetna om. Trots allt hade han en utstrålning omkring sig, som var svår att motstå. En utstrålning som gjorde det svårare för de i omgivningen att motstå sina egna fantasier och inre impulser och begär. Hur det skulle påverka kvällens gång återstod att se, så klart.

‘Som alltid lyckas leverera det man behöver, säger du?’ upprepade Ayperos lite roat med blicken vandrande över sällskapet där inne än en gång, innan han vände uppmärksamheten till de två damerna och satte sig ned. Hans blick följde värdshusflickan som lämnade dem ensamma, kanske något hungrigt där i hans blick en stund, innan han återigen var där med dem.
‘Vin är på väg, det behöver du inte oroa dig för, kära Nenya.’ sa han roat.

‘Och hur skulle vi inte kunnat sakna dig och din charm, hm?’ frågade han med en menande gest över henne och hennes klädsel, ett komplement till Isras berömmande kommentar, sällan man såg Nenya klädd så, trots allt, snarare än kläder som gjorde henne till mer av en krigare. De mörka ögonen vandrade till Isra, som om han läste hennes tankar om deras trefacetterade relation, och det ljusa håret hon nu avslöjade då de var i deras mer privata del av sällskapsrummet. Ja man kunde ju ha det mycket värre än han, med dessa två vid sin sida, och kanske det skulle bli en intressant kväll – de hade mycket att fira och ta igen. Som på beställning kom det dryck och vin levererat till dem, och kanske hade redan ljusen på borden tagit en liten annan nyans än i resten av värdshuset.

‘Vi måste skåla för att vara tillsammans igen!’ sa han muntert, och hällde upp vin åt dem alla tre ur en av flaskorna som ställts på bordet, och delade ut varsin bägare åt Nenya och Isra, innan han tog en själv och skålade med dem, för att luta sig fram och ge dem båda en kyss i tur och ordning.
‘Så, berätta hur det har gått för vår vackra adelsdam?’ frågade han nyfiket, även om de fått rapporter med jämna mellanrum var det alltid en annan sak att tala ansikte mot ansikte.

En liten frustration fanns i hennes ansikte, över att de inte riktigt kunde mer än se hennes oro och bekräfta den fanns. Kanske var det lite förvånande att hon istället för att lämna en spydig kommentar drog ett andetag för att hålla sig lugn och försökte att visa det som hon oroade sig att det var. Damerin och Sanora Saelorians. Fast kanske det kunde vara en möjlighet med?

Hon drog lätt efter andan för att sedan sjunka ner i sin fåtölj igen med fingrarna masserande på hennes tinning. Egentligen var hon väl inte helt redo ännu för ett kärt familjeåterseende. Eller ja, kärt var väl något man kunde diskutera.

“Det känns som om… mina farföräldrar är här. Och  jag är inte helt säker på om det är något som kan vara en fördel till oss.”

Ayperos slöt sina ögon, som om han frammanade bilden i sitt sinne som Nenya pratade om. Det äldre paret Saelorian, inte det som de var ute efter, men det kunde spela till deras fördel.
‘Intressant…’ sa han, och sträckte på sig igen då han delat hennes känsla om hennes farföräldrar.
‘Så berätta för oss, Nenya, hurdana är Damerin och Sanora Saelorian?’ frågade han, med huvudet lite nyfiket på snedden, liksom Isra hade han inte hört mycket om dem. Skulle de bli glada över att se Nenya, eller skulle det bli konflikt? Eller var de liksom Isras förflutna, något som måste dras upp med rötterna och förstöras?

Åt Ayperos förlag rynkade hon något på ögonbrynen. Inte alls nöjd över tanken. Den typen av makt var trots allt inget som hon begärde eller ens önskade sig. Speciellt när det skulle betyda att hon många dagar skulle vakna upp utan varken Ayperos eller Isra. Hon ville grimasera och säga något spydigt – eller för den delen protestera. Men istället valde hon att föra vinglaset mot sin mun för att dricka en stor klunk och låta tystnaden besvara det förslagen.

“Kanske är de mer villiga att lyssna nu. Jag tror att Damerin var mer rädd för att skydda familjen. Kanske det är en hålhake vi skulle kunna använda. Men Sanora kan nog bli ett problem.” påpekade hon för att låta blicken vara ner på hennes händer.

Ayperos hade fortfarande ett litet lurigt leend,e som om han förväntat sig Nenyas reaktion. Han visste väl att Nenya ville vara vid hans sida, och klart ville han ha henne vid sin sida. Men de hade en möjlighet här att forma ett starkt fäste i Karm.
‘Kanske mer villiga att lyssna ja. Kanske till och med villiga nog att ge över makten till dig, om fästet er familj byggt i generationer inte behöver decimeras till aska? Hellre en Saelorian på tronen, än förintelse. Inte sant?’ undrade han.

‘Som jag förstått det är familjen och blodslinjen väldigt viktig för hus Saelorian. Men varför måste det vara Aethriatan och Aetas som styr, då det kunde vara du, Nenya, med någon du litar på som styr som dina trogna ögon och öron? Speciellt om Aetas och Aethriatan får leva sitt liv i exil.’ hans blick for till Isra, för att se vad hon tänkte om det förslaget.
‘Ah, där har vi något. Jag visste att jag gifte mig med en slug kvinna.’ sa han lite roat över Isras lömska plan, men man blev ju inte Me’erisias härskarinna utan att ha lite slughet.

‘Vad tror du, Nenya? Kan du släppa dina egna band och låta en sådan sak ske?’ undrade han, trots allt visste han att Nenya fortfarande hade konflikt inom sig, både hat och kärlek för sin familj.
‘Kanske dags för en familjetragedi, som för er samman mot en gemensam fiende?’ han gjorde en grimas.
‘Så jag önskar att jag hade monsterjägaren Arand här nu som genomborrade mig med sin klinga i Loradon, då hade jag kunnat tvinga honom utföra dådet och bli avrättad på samma gång.’ sa han med en knuten näve.

Lugn och fin nu, flicka lilla, ljöd en röst som trängde sig in i Nenyas tankar. Den kvinnliga rösten väste och lät allt annat än välmenande samtidigt som den var len och sjungande vacker. Fördärvad och ljuvlig, mörk och klingande – en motsägelse i allra högsta grad. I samma ögonblick som den upprörda kvinnan stormat ut genom ytterdörren grep något tag om henne. En knotig, kall hand med långa kloliknande fingrar som grävde sig in i sammetstyget på hennes vackra klänning. En oundviklig stank osade kring kvinnan som plötsligt greppat Nenya. Doften fanns det inget tvetydigt i. Hon luktade likt en fuktskadad källare eller som den mest bortglömda delen av en murken skog, unket och gammalt. Kvickt drog hon in henne i närmsta skugga och såg på henne med två bleka ögon. Hon var till synes blind men tycktes ändå genomborra Nenya med sin blick. Hennes slitna svarta hår låg tunt kring hennes bleka men annars onaturligt vackra ansikte. Vidare var kroppen lika blek och syntes väl under en mycket tunn klädnad av svart silke.

Intill henne stod en kortväxt gammal man med ihålig, tom blick. Han tittade knappt på dem utan stod redo med händerna utsträckta, handflatorna uppåt. På något vis tycktes han inte medvetande om världen omkring sig. Han bara var.

Den smäckra och samtidigt vämjeliga kvinnan lät en lugnande känsla stryka sig mot Nenyas sinne, men bet ihop käkarna som ett litet tecken på något oväntat eller ansträngande. Hon betraktade henne från topp till tå och tog in varje detalj i en snabb överblick utan att släppa sitt hårda grepp. Nenyas självskadebeteende tycktes inte bekymra kvinnan det minsta. Bestämt tog hon tag om mannens ena hand, sände honom en tanke och han började sedan sträcka sig efter Nenya.

Ayperos suckade inombords över Nenyas kraftiga reaktioner. Visst var det den explosiva personligheten som gjort att han hållit henne vid sin sida, men ibland hade den en tendens att försvåra saker. De senaste veckorna hade det känts som om hon hade börjat kontrollera sina känslor mer och mer, men det verkade som om han gjort en missbedömning denna gång. Irriterande. Speciellt då Isra hade rätt, något han ogärna erkände. Manlig fåfänga var väl en sjukdom som även demoner led av. Kanske speciellt demoner. Säkert därför han också såg mycket, men missade minst lika mycket, som Isras hemlighet i sina egna planer och storhetstänk. Trots att han var så planerande och framsynt hade han inte lyckats förutspå den reaktionen, och nu hade han vin över hela sig och en ilsken kvinna att hantera.

‘Jag antar att du har rätt, min kära.’ sa han med en suck, lite stelt och korrekt, och rullade något med de mörka ögonen, även om han hade ett rätt stort tålamod så sträckte det sig inte riktigt så här långt. Inombords flammade det till av ilska, och det kanske både Nenya och Isra kunde känna, även om han utåt såg ut att ha kontroll över sig själv. Kanske han heller inte ville erkänna för sig själv att Nenyas ilska och sårade uppsyn, hur hon slängde bort ringen han gett henne, faktiskt väckte någon slags sorg och skuldkänsla inom honom själv – kanske han själv blivit vek och känslosam? Irriterat försökte han vifta bort den tanken, även om det inte riktigt gick. Så han reste sig liksom Isra, plockade upp ringen, och började följa henne ut ur värdshuset.

De passerade genom sällskapsrummet där hans passiva inflytande verkade ha fått igång ett rejält festande, där värdshuset tidigare varit lågmält och stillsamt var det nu en helt annan atmosfär. Kanske hade det demoniska i luften fått folk att slappna av, släppa loss och följa sina instinkter. I mitten stod några och hade ett rejält bråk, som säkert snart skulle kulminera i blod och nävar, på andra ställen satt älskare i varandras armar djupt inne i sina kyssar och smekningar på högst opassande vis för ett offentligt utrymme. Musiken som tidigare varit stillsam från trubadurerna var nu hetsig och hög, drycken flödade och det skrattades och stojades. Det hade kunnat bli en spännande kväll, men det verkade som om de skulle få vänta på att ta del av sådana förnöjelser. Nästan lite längtansfullt såg Ayperos över axeln, men la det bakom sig då de kom ut i den svala luften som snart skulle bli varmare av solens lågor. Bäst att hitta Nenya innan solen började bränna. Men det var något annat i luften med.

‘Isra… jag… känner något. En närvaro jag inte känt på…’ sa Ayperos plötsligt och stannade upp precis innan de skulle gå genom dörren. Han rynkade på sina ögonbryn och mötte Isras blick, innan han slöt sina ögon. Han försökte minnas vad det var  han kände. Något från minnen långt bort i tiden, längre än vad han kunde minnas där och då. Precis bortom hans mentala synfält.
‘Jag tror Nenya är i fara.’ konstaterade han. ‘Och inte bara från gryningsljuset. Låt oss röra oss. Vi har fiender här.’ sa han, och öppnade dörren, för att se Nenya lite fram, och några andra figurer som stod en bit ifrån henne.
‘Nenya, vänta!’ sa han, nästan befallande, både i sinne och i ord, då han började röra sig på snabba steg mot Nenya och figurerna som han inte ännu lyckats identifiera.

Greppet om Nenya hårdnade ytterligare när hon väste. Athanishka bara tittade obekymrat på henne men strax därpå smalnade ögonen av en aning.

Dumma flicka. Du ska få exakt vad du bett om – att komma bort från allt. Det kommer inte vara lätt att hitta dig dit du ska. Lugna ner dig nu.

Åter igen lät hon lugnet smeka sig mot Nenyas sinne i en förhoppning om att bryta sig igenom. Samtidigt vred Athanishka på huvudet och såg sig över axeln. Där kom Ayperos skyndandes emot dem. Men det var för sent. Han hade släppt sin lilla flickvän och låtit henne falla i händerna på någon annan, någon som han känt för många, många år sedan. Athanishkas anlete var kallt och orörligt. Hon sneglade mot kvinnan bakom Ayperos – Isra. Först såg hon på hennes mage innan de bleka ögonen vreds upp mot hennes ansikte. Omedelbart föll blicken på demonen som närmade sig. Istället för det hat som borde färga hennes vackra ansiktsdrag när hon såg på honom, demonen som förrått henne en gång i tiden, spred sig bara ett brett leende över hennes läppar. Vita tänder blottades och med det försvann de tre personerna som stod där i skuggan.

Den äldre mannen som stod intill dem hade gripit tag om Nenyas handled och därmed var de som bortblåsta. Athanishka kanske inte hade kraften att förflytta sig genom magi, men det betydde inte att hon inte kunde manipulera någon med den förmågan att lyda hennes minsta vink. Kvar fanns inte ett spår av att de ens varit där.