Ithia gav ifrån sig ett osmickrande tjut då marken plötsligt hoppade upp och slog henne i bakhuvudet. Världen snurrade och blixtrade framför hennes ögon, och i ögonblicket som bara varade en sekund tappade hon koncentrationen och greppen på magin inom sig, samt greppet om sitt svärd. Ljuset som hon frammanade försvann med ens, och mörkret la sig om dem igen förutom deras lilla lägereld. Nu förbannade Ithia sig själv för att ha tagit av sig sin rustning innan, i framtiden skulle hon nog få sova i den!

Åtminstone hade de mörker omkring sig igen, så kanske Kheezai med sina skuggdansarförmågor skulle kunna göra något för att hjälpa dem? Men hon vågade inte lita på det. För hon kände igen den där rösten… Mannen i Vargås som gett henne kalla kårar och en känsla av obehag.

I kaoset då hon fallit till marken och hennes ljus försvunnit gjorde hon det enda hon kom på att göra just då där hon låg på rygg, och det var att rikta en spark i riktning mot mannens skrev. Eller där hon trodde att han stod i alla fall. Kanske skulle han temporärt vara oberedd efter att ha blivit bländad?

Ithia gav ifrån sig ett stön av smärta då den trubbiga ändan av spjutet tog henne i pannan så hon igen slog bakhuvudet i marken. Världen snurrade runt framför henne och allt försvann för henne en stund. Ett högt ljut ekade i hennes öron och blockerade ut alla ljud omkring henne. Bara smärta och yrsel existerade för henne, och hon visste inte om det bara varade några sekunder, några minuter eller timmar. Men då hon till sist började återfå synen satte hon sig långsamt upp med bultande smärta i huvudet och väldigt torr mun.
‘…vad… händer?’ frågade hon med en röst torr som sandpapper, och höjde handen för att blockera lägereldens sken som kändes ljusare en tusen solar i det ögonblicket. Varför jägaren inte gjort slut på henne kunde hon inte förstå.

Ithias tankar verkade röra sig långsamt som genom tjära, och hon hade svårt att fokusera. Hon hade varit säker på att jägaren var en man som var ute efter död, men nu tyckte hon sig minnas att det hade funnits ett rykte i Vargås om en jägare som spenderat tid med “Kessie”. Var detta mannen? Troligtvis med tanke på att de inte var genomborrade av hans elaka spjut. Hans ord oroade henne, och hon satte sig upp.

‘Vid Athal…. Om du är vår vän hade du inte behövt slå mig så hårt…’ muttrade hon, och med en kraftansträngning kallade hon på kraften inom sig för att rikta dess läkande egenskaper mot sitt huvud, och därefter placerade hon sina händer på Kheezais näsa för att stoppa blodflödet. Det var snabbt, men inte perfekt, då de inte hade tid att stanna. Helandet gjorde henne svagare, men åtminstone kunde hon tänka klart.

‘Jag vill väldigt gärna veta vad som pågår här mellan er två, men vi har inte tid för det om det du säger är sant.’ sa hon och gav mannen en skeptisk blick, för risken fanns ju alltid att han skulle leda dem i en fälla.
‘Litar du på honom, Kheezai?’ undrade hon med blicken på mörkeralven.

Ithia rynkade på ögonbrynen konfunderat åt det hela. Det måste vara en stor skuld dem två emellan för att han inte skulle rapportera om Kheezai till myndigheterna. Men av hans accent att döma kom han från Celerashållet, och då kanske han hade lite mindre fördomar mot mörkeralver än de flesta.

Ithia själv la upp sitt hår i en knut och började klä på sig sin rustning, ingen vila denna natt verkade det som. Vem Ethirion var visste hon inte, men just då kändes det inte relevant. De hade knektar och riddare att oroa sig över, och hon ville inte bli sedd av dem i Kheezais sällskap.

‘Vi måste röra oss innan de kommer fatt oss.’ sa hon, och att hon var orolig var uppenbart. Främst oroade hon sig för Kheezais säkerhet, men på samma gång ville hon inte att allt hennes hårda arbete för att bli paladin skulle gå till spillo.
‘Vet du någon rutt vi kan ta som skulle ge oss större chans att komma undan?’ frågade hon, och riktade sin uppmärksamhet till jägaren. Trots allt brukade folk som han känna till vägar de flesta inte gjorde. Hon suckade lätt och svalde sin stolthet även, för att sträcka fram sin hand mot honom.

‘Om vi är allierade i denna sak är det läge att hälsa korrekt. Mitt namn är Ithia.’

Ithia gav mannen bara en eftertänksam blick, men drog tillbaka sin hand och packade ihop de tillhörigheter de hade. Med en sista nickning till mannen och hans spjut började hon sedan följa Kheezai som hade betydligt bättre mörkerseende än henne. Veckorna som följde höll de sig dolda om dagarna och reste om natten. Då och då fick Ithia ta sig in i någon närliggande by och maskera sig som en ensam resenär för att handla proviant åt dem, eller i andra fall låta sin status som paladin hjälpa dem.

Till sist lyckades de ändå passera järnporten dold bland flödet av andra resenärer, varifrån deras resa kändes något mer avslappnad. Trots att det fanns faror här med hade de lämnat Karm bakom sig och det var inte allt för sannolikt att de som jagade dem skulle följa dem så långt. Åtminstone var det vad Ithia hoppades på.

Dagarna passerade och snart kunde de skymta Celeras, röken som steg ur staden och gruvorna omkring, samt havet som glimmade bakom staden. Ithia suckade lite lättat, trots allt hade hon aldrig rest så här långt till fots eller häst innan.
‘Celeras… äntligen.’ sa hon. Det kändes som om de knappt pratat med varandra de senaste veckorna. förutom gällande deras reseplaner, så fokuserade de varit på att pressa framåt och komma bort från knektarna och den ambitiösa riddaren.
‘Slutligen kanske vi får lite vila trots allt.’ sa hon, trots att hon inte hade någon aning om vilka faror som väntade i staden.

Ithia kände en oförväntad glädje bubbla fram då hon såg hur lättad och glad Kheezai blev över att se Celeras. Hon hoppades bara att staden kunde leverera den säkerhet hon lovat mörkeralven. Men det skulle ordna sig, Athal hade lett dem dit trots allt. Hon skrattade glatt, och skyndade sig efter Kheezai med sin hästs tyglar i handen.

‘Ja, vi är äntligen framme.’ kommenterade Ithia, och klappade Kheezai lätt på axeln.
‘Men något säger mig att detta bara är början på resan. Åtminstone för dig.’ sa hon och log.

Ithia gick stillsamt vid hennes sida medan de var på väg mot den nordliga porten in i staden. Det var mycket handel och mycket resenärer, som alltid, och vakterna gav dem ingen speciell uppmärksamhet, medan hennes kompanjon inte såg speciellt farlig ut. De såg Ithias religiösa märke och det var tillräckligt för att släppa dem in i staden.
‘Det kallas för värdshus, Kheezai.’ sa Ithia något roat.

‘Och jag är säker på att vi hittar en plats åt dig där du kan hitta arbete och ett hem att hyra.’ försäkrade hon sin vän. De kom in på gatan och ja som man kunde se var Celeras en blandning av olika kulturer och härkomst. Det fanns inte direkt någon gemensam arkitektur, utan alla hus visade lite av kulturen från den som byggt och planerat, och här i den yttre delen av staden som var något fattigare stod husen lite huller om buller lutade mot varandra.

Men huvudgatan var bred, och klädd i kullersten, och folk rörde sig hit och dit utan att ge dem så mycket som en blick.
‘Så… Välkommen till Celeras.’ sa hon.
‘Jag har faktiskt inte varit här innan, bara hört om staden.’

Ithia såg att hon började bli lite obekväm, och med tanke på att hon troligen såg mer folk nu på bara några minuter än vad hon gjort på ett helt år så var det inte så förvånande.
‘Det här ser väl bra ut?’ frågade hon, med blicken på det första bästa hon såg. De hade kommit lite längre in i staden och här verkade det vara något mer av ett handelsdistrikt. Lite mer ordning på gatorna, och husen såg ut att vara i bättre skick. Värdshuset såg inte ut att vara något speciellt dyrt, kanske snarare hemtrevligt. Ithia lämnade sin häst åt en ung pojke som arbetade i värdshuset, och steg in.

Den här tiden på dygnet var det inte fullt ös i värdshuset, men trots det satt de en hel del personer där som drack öl och åt mat. Stället verkade drivas av en man i medelåldern och hans fru, som välkomnade dem. Ithia beställde två sängar i anslutande rum på den översta våningen, och några våningar senare var de högst upp i rummet. Ithia la ned sin packning på golvet med en suck, och gick till fönstret varifrån man fick en rätt bra blick av staden.
‘Se, där borta ligger floden som separerar staden. Och de rika bor där.’ sa hon, man kunde se den finare delen av staden som låg på en kulle på andra sidan floden, med sina fina byggnader.

‘Och där…’ hon pekade mot det högsta tornet i staden som låg på andra sidan floden med.
‘Det måste vara citadellet, där stadens mest förmögna styr. Jag tror de kallas för Handen, Fingrarna, eller något sådant.’ hon kunde inte riktigt minnas hur det var.

Ithia betraktade sin vän en stund, och såg lite eftertänksam ut.
‘Jag kan inte direkt påstå att jag är jätte erfaren heller, tills innan vi träffades har jag mest varit i Hannadon och Caras Idhrenin.’ förklarade hon.
‘Men min position öppnar många dörrar, och har vi tur kanske den där Ethirion vet mer.’ åtminstone hoppades hon det.
‘Jag följer med dig, och ser till att allt går väl.’ lovade hon med ett varmt leende.

Ithia nickade åt hennes ord, och klappade Kheezai milt på armen.
‘Ja, lite sömn, mat och ett bad ror jag gör oss båda gott, så ska vi se om vi hittar denna Ethirion sedan.’ sa hon och började gå mot dörren som ledde till det andra rummet.
‘Vi ses om några timmar!’ sa hon muntert. ‘Jag finns på andra sidan ifall du behöver mig.’ lovade hon, och stängde sedan dörren efter sig utan att låsa.