Ithia kände sig lite olustig i denna del av Celeras, för det påminde henne en hel del om hennes egna barndom bland adeln i Iselem. Medan hon då funnit allt det stora och överdådiga naturligt, var det nu nästan så att hon skämdes. Trots allt hade hennes tid i Caras Idhrenin och Hannadons tempel satt saker i perspektiv, och med tiden hade hon till och med börjat uppskatta att ha lite mindre. Att inte göra så mycket plats av sig själv. Allt denna plats gjorde var att påminna henne om hur arrogant hon en gång varit.

Lite nyfiket betraktade hon alven som kom springande mot dem, trots allt var det inte allt för ofta hon fått syn på en skogsalv innan i Karm eller Iselem. Den senaste dagen i Celeras hade verkligen visat hur många olika folkslag det fanns i världen, och det var nästan hisnande.
‘Jag är Paladin Ithia, från Hannadons Tempel.’ förklarade hon, trots allt öppnade hennes rang en hel del dörrar.
‘Jag och min kompanjon här blev uppmanade att söka upp Ethirion vid vår ankomst till Celeras.’ sa hon och sneglade mot Kheezai. Trots allt var det hennes… vän eller vad man skulle kalla jägaren som lett dem dit.

Wreax vände om sig och fick synen på Kheezai – denne var en mörkeralv. Han var för sig van i att se mörkeralver, han hade spenderat 12 år i Dar Zakhar och mörkeralviska stridstrupper. Ah. Det här förklarar mycket, men väcker andra frågor. Varför vill denne Ithia beskydda denna mörkeralvsflicka? Hon var ju inte ett dugg förvånad, så de måste ha byggt upp tillit redan tidigare. Och vem vet hur långa vägar de har rest tillsammans. Och vem var flickan? Hur hade hon kommit undan Dar Zakhar? En illusion skulle förmodligen inte ha räckt till för det, och paladin skulle inte ha varat länge i spindelns rike.

Vid synen av Kheezai sade han lugnt “Ah, ett till av Lloth’s barn som undviker spindeln i sina drömmar.” Ifall han var en spion från Dar Zakhar, var detta tillfället som han hade gått till anfall. Men det var han inte. Istället sa han “Du höll illusionen väl. Det måste ha krävt mycket koncentration.”

Wreax ser därefter lugnt mot Ethirion som han kommit för att möta själv också. Han tittar på denna med miner och gester som förmedlade sin egen häpnad.

“Ethirion, jag blev precis lika överraskad som du då jag satt på värdshuset och hörde dessa personer fråga efter dig. Jag tänkte att då jag är på väg hit så tar jag dem med mig hit så att de inte behöver leta igenom hela Celeras. Men jag kan gissa varför de är här. Det var givmilt av dig, hade inte väntat mig att du håller på med välgörenhet på sidan om.”

“Och jag tror att det är bättre att vi diskuterar varför jag är här själv lite senare. Jag är säker att du har många frågor för dem.”

“Jag är lite törstig, dock. Té?”

En föraning om att detta var en dålig idé började gro hos Ithia, allt medan man kunde känna hur atmosfären hårdnade och ändrades. Att denne Ethirion var en mäktig person var klart, och han verkade heller inte skygg med att visa sitt missnöje och den makt han hade. Vad Wreax skulle vinna på detta kunde hon inte ana, för Ethirion verkade lika missnöjd med honom som med att ha Ithia och Kheezai i sitt hem. Samtidigt växte en liten glöd i henne, varför skulle hon behöva sitta här och vara rädd för en idiot som trodde sig vara något, som trodde han hade rätt att pressa ner dem under sin stövel med sin närvaro. Att jägaren som hjälpt dem var ett riktigt svin började bli allt tydligare, men hon var inte villig att ge upp än. Trots allt var hon här för Kheezais skull, och den tanken ensam höll hennes tunga i styr.

Det var något motvilligt som Ithia tog lös svärdet från sitt bälte, och satte sig bredvid Kheezai. Hennes grå ögon ögnade snabbt rummet, för att sedan hållas fäst på Ethirion medan han talade. Frågan han ställde henne hade hon knappt tid att svara på innan de började tala vad hon med tanke på Kheezais reaktion gissade var mörkeralvernas tunga. Dårskap, hela situationen. Då Kheezai lutade sig mot henne och viskade kunde hon inte annat än att nicka. Det verkade definitivt som en otroligt dålig idé, och det var nog dags att försöka lösa detta eller lämna scenen.

Lite frånvarande tog hon koppen i sin hand, men tog inte blicken ifrån Ethirion och lät den varma koppen vila mellan hennes händer.
‘Mitt kall är att skydda de som behöver det, och ni båda är säkert medvetna om hur utsatta en mörkeralv kan vara på en plats där allt de ser är ondska. Kheezai har visat gång på gång att hon inte är en varelse med ondska i sitt hjärta, och därför har jag stannat vid hennes sida.’ sa hon, snabbt och rakt på sak.

‘Kheezai räddade livet på en man en gång, en jägare i Karm, och han hade en hand i att hjälpa oss undkomma de som jagade Kheezai. Då vi skiljdes åt uppmanade han oss att söka upp dig, Ethirion.’ sa hon, och brydde sig fan i om han ville ha någon titel eller annat då man tilltalade honom.
‘Utan att ha någon aning om vem ni är, Ethirion, frågade vi runt om er då handelsmannen här hörde oss och erbjöd sig att leda oss hit, som han redan berättat. Och här är vi nu.’ sa hon, något avslutande, innan hon fortsatte.
‘Så frågan är enkel, var jägarens ord sanna? Är du en man vi gjorde klokt i att söka upp, på hans uppmaning? Om inte så får vi be om ursäkt för att vi stört er, och ge oss av.’ även om Ithia var en nätt och liten figur, fanns det en krigares hårdhet i blicken och i orden.

Wreax höll kvar sitt lugn, ser på sin egen tekopp och dricker belåtet mera. Han talade i den lugnande diplomatiska rösten han ofta använde då det var nödvändigt eller fördelaktigt.

“Ithia, du måste förstå att vissa åtgärder är nödvändiga. Kessie verkar också godhjärtad från mitt perspektiv. Men Lloth har en förmåga att lyssna genom mörkeralver ifall de inte kan hålla henne ur deras sinnen. Hon skickar spioner efter dem som gör lyckat aktivt motstånd.”

Han ser mot Ethirion, och är nästan obekväm med att tala till denna på det allmänna språket.

“Ethirion, då det gäller våra affärer kan jag lämna detta hos dig och du kan förmedla betalningen sedan, som vi alltid gjort. Det är förmodligen bäst att ni talar sinsemellan om varandras avsikter.”

Wreax stiger upp, och går till Elwydd, och räcker denne läderfickan han hämtat med sig. “Seså, här. För detta undan medan de talar. Och så går vi efter mera te. Jag är törstigare än jag hade insett.”

Ithia som mest sett som Lloth som en mardrömsfigur, något man skrämde sina barn med, hade under sin tid med Kheezai gradvis börjat inse att det fanns mer bakom sagorna än vad hon kunnat föreställa sig. Men det som dessa två män nu förklarade för henne, det som de gjorde för att skydda sig mot Lloth, var något som var svårt att förstå och greppa. Hon gav Kheezai en sista ängslig blick innan hon reste sig för att se på Ethirion. Han hade ändrat attityd något kändes det som, så hon samlade sina tankar och satte sig ned igen.

‘För att sammanfatta… Jag blev utsänd av paladinordern för att undersöka något som en bypräst trodde var en häxa som lagt en besvärjelse över byborna. Det visade sig vara en mörkeralv, som till skillnad från vad man hört om ert släkte, hjälpt byborna med olika sjukdomar och krämpor. Min närvaro komplicerade saker, och den enda lösning jag såg i situationen med gott samvete var att föra henne någonstans där hon skulle kunna leva fritt.’ sa hon och skakade på huvudet, det var nästan en hopplös uppgift.
‘Jag visste att hon inte kunde stanna i Karm, och du förstår säkert varför, men jag hade hört att det finns möjligheter för de av ert släkte här i Celeras. Som jag sa fick vi en uppmaning av en man Kheezai räddat livet på att söka upp er, så min fråga är… har Kheezai en framtid här? Kan hon bygga upp ett liv, där hon inte behöver leva som ett djur i skogen?’

Det fanns en genuin önskan om att hjälpa Kheezai där i Ithias röst och i hennes ögon.
‘Jag känner mig skyldig för att ha dragit in henne i ett händelseförlopp som utan tvekan skulle leda till hennes dö, och allt jag vill nu är att hon ska kunna känna sig säker. Hon har själv flera gånger uttryckt viljan att hitta ett arbete, att ha ett hem. Är det något som ligger i din makt, Ethirion?’ hon lämnade det osagt, men så klart undrade hon vad priset skulle vara.

Ithia lyssnade på mannens ord, och sättet han talade och såg på henne imponerade henne inte. Det påminde henne allt för mycket om hur hennes familj såg på folk som de ansåg vara lägre och mindre intelligenta än dem själva, och att vara på den andra sidan av den attityden var inte något hon uppskattade. Varför hennes personliga detaljer var så relevanta förstod hon inte, men kanske han behövde veta mer för att kunna hjälpa henne. Hon började starkt tvivla på att det fanns en enda gnutta solidariteti denna man dock.

‘Att berätta hela hennes livshistoria är något hon gör bättre själv, herr Ethirion.’ sa hon lite avvisande.
‘Men du som verkar så insatt i Dar Zakhar blir knappast förvånad över att höra att hennes mor behandlade henne kyligt, uppvuxen i en stolt familj. Hon tränades för att bli skuggdansare…’ sa hon och tänkte efter över vad Kheezai berättat åt henne under deras resor.
‘Men hon valde att fly från det livet, och har upprepat flera gånger att hon hellre skulle dö än att återvända.’ Ithia tänkte tillbaka på deras samtal, och fortsatte lite långsammare.

‘Hon nämnde till och med att hon skulle vilja befria de som är under Lloths kontroll, de som inte vill följa henne. Men hon är rädd för Lloths skugga som hemsöker henne. Hemsökt av hemska minnen och det hon sett. Det man kan säga är att hon vill bli fri, och hon har en vilja att hjälpa andra i sin omgivning. Hon har ett gott hjärta, Ethirion.’ nog för att hon tvivlade starkt på att mannen framför henne brydde sig något om sådana saker.
‘Och hon har kunskaper i läkekonst, i magi, och i vapenkonst. Jag har sett henne avfyra en båge och träffa sitt mål med precision flera gånger.’

Fler frågor som kändes meningslösa. Tänkte han hjälpa, eller inte? Hon försökte vara tålmodig och påminna sig om de läror hon fått i templet för att lugna ned sitt temperament. Men det var svårt, med hans sätt att vara, tala och se på henne. Det var en ren kraftansträngning av viljestyrka som fick henne att fortsätta tala med samlad ton.
‘En flicka från Iselem som har fallenhet för magi skickas till Caras Idhrenin oavsett varifrån hon är, detta borde ni veta, herr Ethirion.’ svarade hon.

‘En sak ledde till den andra, och det visade sig att alternativet var mellan att bli paladin, eller att bli stillad.‘ sa hon menande, för det var processen de använde för att ta bort magin för de som var i risk att skada sig själva och andra om de inte var värda att skolas. Vilket ofta hade väldigt negativa sidoeffekter.
‘Så du förstår, det var inget val alls. Med en dödsdom vilandes på mitt huvud var det en god motivation att träna för att bli antagen i Ljusets Orden.’ hon drog ett djupt andetag.
‘Något mer ni undrar, herr Ethirion?’

Ithia kände sig lite besviken över svaret, trots allt hade hon hoppats på att saker och ting skulle lösa sig för Kheezai. Men det han sade var inte något som förvånade henne. Nå, de skulle nog hitta en lösning för Kheezai. Men på hans fortsatta kommentar höjde hon ett ögonbryn.
‘Verkligen?’ undrade hon, och såg på Kheezai. ‘Jag kan inte säga att jag talar för henne, men jag är ganska säker på att det är något hon önskar. Att bli fri från… henne.’ sa hon och såg på Ethirion.
‘Hur skulle det gå till? Och vad skulle det kosta?’