Det lät som om det var mycket att offra, och även om hon var övertygad om att det var rätt sak att göra vore det bäst om Kheezai själv vaknade upp och kunde säga ja eller nej. Men hon nickade bara åt hans ord. En gentjänst till denna man lät som en dålig idé, att vara skuldsatt som paladin ännu sämre. Men trots att hon egentligen inte var skyldig Kheezai det kände hon sig ändå obligerad att föra detta i mål.
‘Låt gå.’ svarade Ithia, beslutsam i rösten men med tveksamhet i hjärtat. Hon sneglade mellan de två männen medan de talade på sitt obegripliga språk, och väntade. Hon tänkte inte lämna Kheezais sida nu, och satte sig ned på huk bredvid henne för att stryka undan hennes hår. Än verkade det bara som om hon sov.

Wreax och Ethirion kom in i arbetrsummet som inte var ett dugg mindre än det tidigare rummet. Det enorma arbetsrummet var varje historikers, akademikers eller arkanists dröm, med ett hav av information och verktyg för en hel del olika sorters forskning och undersökningsarbete. Men Wreax var själv mera intresserad i verktyg av ett annat slag, och skulle själv ha valt att inreda på ett väldigt annat sätt.

“Jaha, skuggdansare?… Hmm. Hennes goda hjärta kan vara svårt att övertyga för svårare arbeten. Men kanske hon kunde vara användbar, om hon har tillgång till mindre mängder information…”

Wreax såg den väntande blicken i Ethirions ögon, och betraktade denna intresserat. För honom själv var detta ju fråga om handel, medan för Ethirion var detta mycket mera. Wreax log lite och sa “Men nog om flickan. Vi har viktigare ärenden.”

Han öppnade försiktigt den uråldriga läderfickan som var lite sliten på ytan av den långa färden den hade haft till Celeras, och tog fram ett förgyllt teleskop med runor inristade som lyste likt stjärnor på en klar natthimmel ovanför horisonten vid beröring. Den runmagi som använts på teleskopet var förmodligen från den första tidsåldern.

“Kontakten i mitt nätverk fick hela Zirthimars vaktstyrka efter sig. Denne fick arbeta mycket hårt för att komma undan dvärgarnas vrede.  Det kostade mig också en förmögenhet att få denne att ge upp det. Därför kommer detta inte att vara billigt för er, som ni säkert förstår. Men jag är säker att vi kan nå en förståelse?”

Wreax räckte teleskopet till Ethirion med båda händerna, läderfickan under armen.

Wreax log milt och var nöjd över glädjen han såg i Ethirions ögon. På ett konstigt sätt kände Wreax att även om han agerade på gråa och svarta marknader, och gjorde saker som de flesta skulle döma som dåd utav ondska och hat, så fick han stort nöje och glädje ur att hjälpa olika varelser som blev lyckliga av de saker han gjorde eller fick tag på för deras skull. På det sättet var sakerna han gjorde som ett kortspel – han spelade med den hand han hade fått. Och den hand han hade blivit tilldelad var att leva i på andra sidan av olika rikens lagar, och göra vad han kunde för att bli inflytelserik och rik.

“Nej, Ethirion. Och där har vi lite av en lycka i olyckan. Även min kontakt var… mindre än diskret av sig så råkade vättekonungen vara vid Zirthimar och lämna ett makabert meddelande till dvärgarna. Förmodligen kommer all uppmärksamhet i nära framtid från Zirthimar att riktas mot Worggard. Och detta teleskop? Förmodligen tror dvärgarnas kung att vättarna har det.”

Wreax leende hade en gnutta av ofog, och var även själv väldigt road över sin berättelse av händelserna vid Zirthimar. Dock berättade Wreax inget om sitt eget förhållande till Zekk Grashnak, vättarna och alla förhandlingar som han gjort med dem till Ethirion – det var inte relevant.

“Men ja. Det verkar som om runmagin i deras uråldriga föremål inte har tappat sin potens. Jag tror inte ens dvärgarna själv vet de flesta hemligheter som kan finnas bakom dessa magiska föremål från deras förfäder. Varsågod, du ska få vara första till att ta reda på dessa hemligheter.”

Wreax såg sig omkring, och var lite ledsen över att han måste gå snart. Att vara väl bemött var sällsynt för honom, och han hade få äkta vänner som han inte hade fyllt fickorna med pengar på.

“Jag är ledsen, Ethirion. Det har åter igen varit angenämt hos dig. Min färd hem från Celeras till Me’erisia kommer att ske imorgon bitti. Jag skulle gärna diskutera med denna mörkeralvsflicka förrän den färden börjar. Jag hoppas att vi har fler affärsärenden i framtiden.”

Wreax rör lätt Ethirion på övre armen, för att få dennes fulla uppmärksamhet.

“Och på tal om det. Finns det något annat du önskar dig för *De Sanna Upplysta*? Mina kontakter här i Celeras, eller jag, kan hjälpa till med det, beroende på vad det kunde vara.”

Wreax tog emot skrinet och tittade in i det, och var mycket belåten med betalningen. För honom, som inte haft anstränga sig över dvärgar eller allmänt inte heller haft alls för stort besvär i att slutföra denna affär var detta en mycket stor vinst. “Javisst, det här är tillräckligt. Teleskopet är ditt.”

Wreax blev dock fundersam. Me’erisia? Varför lägger de sig i de sanna upplysta? Och Ethirion är inte dum. Han vet att jag kommer att fråga honom om detta. Det är bara bättre att ta reda på vad han vill…

“Ethirion, du vet att jag är rätt person att komma till då det gäller saker som sker i Me’erisia. Berätta mera om vad som sker, och då kan jag direkt börja undersöka och se till att Me’erisia inte blir ett problem för er organisation.”

Wreax lade undan skrinet och förde sin tumme och sitt pekfinger längs sin haka, och kisade med sina olikfärgade ögon ett grann.

“Iselem kan jag för tillfället inte påverka hemskt mycket, men det lär ändra… Jag har nog kontakter där också som kan hålla ett öga öppet, eller helst två.”

Wreax slutade kisa med sina ögon och såg på Ethirion. Wreax var inte förvånad över det som Ethirion frågat om. Tack vare sitt kontaktnätverk (som han själv brukade kalla det, vilket var en mycket missledande term egentligen då man tog verksamheten i beaktan) visste Wreax mer än flesta i Talanrien vad som pågick omkring, och verkligen inte minst då det gällde Me’erisia, riket där han var född.

“Ja, jag har hört om demonen Ayperos och att han är hos Isra Sarrancenia som gäst. Vad Ayperos vill med drottningen är jag inte säker på. Men jag kommer att ta reda på saken. Det är något jag har intresse i själv. Ifall jag får mera information skickar jag brev till mitt kontaktnätverks lokala ledare här i Celeras. Han kommer med informationen till dig.”

“Men, låt oss gå tillbaka till dina andra gäster. Jag är säker att vi börjar bli efterlängtade.”

Ithia vände sin blick mot de två männen, och det var svårt att förmå sig att lita på någon av dem.
‘Tack för erbjudandet, Wreax.’ sa hon, lite avvikande, och vände blicken mot Ethirion.
‘Hur blir det med Kheezai, och… behandlingen ni föreslog?’ ville hon veta, innan hon svarade vidare på något annat. Orden Kheezai yttrat om att något uppmanat henne att vakna fyllde henne med oro.

Wreax såg på alla i tur och ordning.

“Dåså, dags att gå. Farväl, Ethirion, och vi ses nästa gång jag är här.”

Han gjorde en gest för att signalera till Ithia och Kheezai att lämna huset. Wreax gick ut, och den unge Elwydd sprang längst fram för att öppna grinden till gästerna. Wreax bugade lätt till Elwydd och tackade denna artigt, och klappade pojken på huvudet. Han satte sig i droskan och drog huvan på sin mantel över sig. Han såg mot Ithia och Kheezai.

“Ifall ni vill övernatta i mitt gästrum så blir vi alla av hos mig. Men ifall ni vill tillbaka till ett värdshus på andra sidan av bron blir jag av på vägen före det. Som sagt, hur är det ni vill göra nu?”