Det var mer än bara en vacker sol som grydde nästa morgon. I takt med att Zaahl stilla vaknat när de varma strålarna smekte hans ögonlock, kände han också hur en förändrad dynamik låg i luften. Hade alla deras problem sinsemellan försvunnit? Absolut inte. Kunde de lita på varandra? Samma svar igen. Men de kändes som resekompanjoner mer än någonting annat när de kom överrens, åt frukost och packade ihop tillsammans utan större bekymmer. Zaahl hade inte protesterat när kamelen unnades vila, även om han själv var urbota less på att gå. Nasrin hade i alla fall sluppit bli släpad bakom en häst i flera dagar.

När de väl nådde de stora skuggorna och den plana marken kändes plötsligt ridning mindre viktigt. Bara att få vandra i svalka och låta ögonen slappna av, samtidigt som man slapp pulsa upp och ned för dyner av djup sand, var tillräckligt för att Zaahl skulle le för sig själv. Sjalen fick hänga kring halsen istället för om huvudet, och han drog upp ärmarna för att känna svalkan mot sina underarmar. Skavsåren kring handlederna såg bättre ut, men ännu inte borta.

När de slutligen rundade ett hörn och brunnen kom inom synhåll fnös han roat åt Nasrins glädje. Blicken svepte dock över området, letandes efter andra som kunde finnas i närheten. Sakta gick han bakom henne, tittandes i varje skreva i klipporna, in genom fönstren på byggnaden och för säkerhets skull ut över det öppna landskapet igen. Någonting kändes inte rätt, men han kunde inte sätta fingret på vad. Oron seglade iväg med en vindpust när blicken föll på Nasrins ansikte, och hennes smittsamma leende fick det att dras i Zaahls mungipor. Men den lättsamma stunden var snabbt över.

“Nasrin!” utbrast Zaahl och slängde sig fram till henne. Han grabbade tag om den råmande kamelen och slet i tyglarna. När nästa pil skar genom vinden rakt mot Nasrin kände han hur det knöt sig i magen. Det fanns dock ingen tid att reflektera över den lättnad han kände när hon undvek att bli träffad.

“In i huset!” sade han skarpt och ryckte tag i henne. Med bestämda steg drog han med sig både Nasrin och kamelen, samtidigt som han såg sig över axeln och tittade upp mot klipporna. Där kunde han se en figur huka i skuggorna, samt kurvan av en pilbåge. Med en grymtning knuffade han sedan in både Nasrin och djuret i byggnaden, satte därpå ena handen mot marken och med ens var de öppna fönstren förtäckta av tätaste sand.

“Ta fram dina vapen!” Zaahl försökte lokalisera de andra där ute. “Varför skjuter de på dig?!”

Duktigt konfunderad sneglade han bakåt på henne, denna kvinna som tycktes ha fiender i varje vrå av öknen. Han misstänkte att hon liksom honom kände igen pilarna. Frågan var bara varför hennes egna män vänt sig mot henne. För att hon skakat av sig dem? Eller fanns det något djupare bakom detta anfall? En sak var säker i alla fall. Zaahl och Nasrin var i ett rejält underläge.