Nasrin var inte sen att följa hans skarpa uppmaning och gjorde inte något motstånd när han drog med sig både henne och kamelen in i det lilla huset. Tvärtom skyndade hon sig, för att stanna ute i det öppna var inte ett alternativ. Innan ännu en pil hann avfyras hade de hunnit in i huset och kamelen brölade oroligt där den vankade av och an i ett av hörnen.

Hennes blick flackade mellan det skrämda djuret, Zaahl och den brunnen där ute. Hennes andhämtning var snabb och hjärtat rusade i bröstet. Pulsen slog så hårt att det bultade i huvudet, en smärta som tidigare kommit krypande av den gassande solen och som nu förstärktes.

“Hur ska jag kunna veta det?!” fräste hon åt hans dumma fråga och skyndade fram mot kamelen. Djuret högg upprört mot henne då hon närmade sig och det var inte utan visst besvär som hon lyckades ta fram sin egen båge och kogret med pilar. Kamelen snurrade hastigt runt och hon fick ta några snabba steg åt sidan för att inte bli nedtrampad. Med båge och koger i hand skyndade hon tillbaka till Zaahl och sjönk ned på knä vid husväggen.

“Jag borde inte ha litat på dem,” muttrade hon ilsket medan hon snabbt strängade bågen. “De kommer få möta ett öde värre än piskan för det här.” Rösten var sammanbiten och ansträngd men vreden som kokade i henne hördes tydligt. Men när hennes blick föll till kogret sjönk hennes mod. Hon såg tillbaka till Zaahl med allvarlig min.

“Det här och dolken är allt vi har.” För att understryka situationens allvar satte hon kogret mot väggen bredvid sig. Ur det stack endast två fjäderbeklädda pilar upp. Två. Hon hade inte tänkt på det när hon i all hast packat innan de flydde från stormen dagen innan. Insikten slog hårt och hennes huvud dunkade när allt värre då hon försökte hitta en lösning på deras situation.

Allt detta; det ena kaoset efter det andra. Hon hade visserligen önskat att något skulle hända för några dagar sedan, men inte detta. Inte att nästan slukas av ökensanden två gånger, bli skallad- det också två gånger-, fastna i en sandstorm och nu förrådd av de hon färdats med. Ett plötsligt, bittert skratt lämnade henne och hon lutade sig tillbaka mot väggen med en trött suck.

“Aja, de kan inte ha så många fler pilar än vi—” Hon avbröt sig själv. Blicken for instinktivt mot dörröppningen innan hon åter såg på Zaahl. De hade skjutit så slarvigt, dessutom endast en pil åt gången, trots att de verkade så fast beslutna att döda henne.
“De kan omöjligt vara alla fem,” sa hon lågt och nickade långsamt. “Skytten är för dålig. Två av männen jag reste med skulle träffa ögat på en huggorm, även om deras egna ögon var förtäckta.” Hennes blick gick från öppningen till Zaahl. Andhämtningen fortfarande ansträngd, men i hennes ögon brann fortfarande den där okuvliga lågan. Hon vägrade att låta vem eller vilka det än var att vinna.

Nasrin var snabbt på fötter när kamelen trängde in Zaahl mot väggen. Hon hann ta ett par steg mot dem innan en befallning på ett främmande språk fick kamelen att lägga sig ner. Förbryllad lät hon blicken vandra mellan djuret och Zaahl, som långsamt tog sig bort från den. Det fanns ingen tid att reflektera över det nu, men det blev tydligt att det fanns mer hos honom än kungliga kusiner och förmågan att kontrollera öknen runt dem.

Hon backade upp mot väggen igen och lät blicken flacka mellan dörröppningen och Zaahl, som nu satt på knä. Fingrarna gled över bågsträngen medan hennes puls rusade i en blandning av ilska, rädsla och förväntan. Orolig för att någon skulle dyka upp runt hörnet sträckte hon sig efter en av pilarna. Hon skulle precis säga något när Zaahl öppnade ögonen.

Instinktivt gick hennes blick mot öppningen. Bakom klippan till vänster. Hans retsamma ord fick henne att vända tillbaka blicken till honom, så hastigt att håret for runt axlarna på henne. Förolämpningen fick den effekt han hade önskat. Med en fnysning gav hon honom en sur blick med avsmalnade ögon. Det var dock inte utan att ett litet leende kunde anas på hennes läppar.

Hon tog ett djupt andetag för att stilla sitt rusande hjärta och svalde mot torrheten i munnen då hon la an pilen. Bakom klippan till vänster. Hon slöt ögonen och upprepade orden tyst för sig själv, ett mantra medan hon andades djupt. Det fanns ingen tid att sikta noggrant, samtidigt som hon inte hade råd att missa. Med fingrarna strykande över pilens fjädrar öppnade hon ögonen, höjde bågen och tog ett steg fram i dörröppningen.

Hennes blick fann genast siluetten mellan klipporna och utan att tveka lät hon pilen flyga. Så snart hon sköt klev hon tillbaka och tryckte ryggen mot väggen. Ett smärtfyllt stön hördes och ingen pil sköts tillbaka mot dem. Hon visste att hon träffat. Andhämtningen blev åter snabbare och hennes blick sökte Zaahls för bekräftelse.

Då hördes en röst mellan klipporna.

“Alv…!” Rösten var ansträngd men tydlig. “Du kan ge dig av och ingen kommer att skada dig. Gå hem. Vi har inget otalt med dig.” Rösten tystnade, som om talaren behövde samla sig. “Ge dig av och lämna Nasrin till oss.”

“Vad hon än har lovat dig är det en lögn. Ljuga och bedra är det enda hon kan. Har hon snyftat och pratat om att skona folket från krig?” Ett hest, glädjelöst skratt studsade mellan klipporna, följt av några sekunders tystnad. “Hör mig när jag säger det; den enda som orsakar krig är hennes far! Och hans dotter kan bara så split och orsaka lidande…!”

Nasrin bet hårt ihop käkarna mot vreden som kokade i henne.
“Lögn!” skrek hon ilsket och la an den andra pilen. Hennes ögon brann av raseri. “Jag ska skära ut tungan på dig för de orden!” Hennes röst darrade av ilska medan hon drog pilen mot strängen. Hon skulle inte låta någon komma undan med en sådan bespottelse.

Vänta här. Det var inte orden hon förväntat sig från Zaahl. Om han hade mött hennes blick hade han sett ilskan som nu riktades mot honom. För ett ögonblick övervägde hon att sätta pilen i ryggen på honom när han lämnade henne i huset. Men hon bet tillbaka impulsen, så hårt att hon fick blodsmak i munnen. Vad hade hon egentligen förväntat sig? Män gick inte att lita på – varken människor eller alver. Det knöt sig i bröstet på henne vid insikten. Framförallt den insikt att hon varit alldeles för naiv.

Minuter passerade och hon försökte då och då kika ut för att se vad som försiggick, men utan framgång. Hennes blick flackade mellan öppningen och kamelen. Om hon var snabb kanske hon kunde använda den som skydd och fly in bland klipporna? Men hon avfärdade tanken nästan lika snabbt. Utan vatten skulle hon inte komma långt.

Ljuden som ekade mellan klipporna drog till sig hennes uppmärksamhet och med pilen redo mot strängen vågade hon sig på att se ut genom öppningen. Lättnad sköljde över henne då hon såg Zaahl komma släpande på den förrädiska mannen. Ett djupt andetag lämnade henne och hon tog ett steg ut ur huset– bara för att tveka vid dörren. Hennes blick gick från Zaahl till mannen han släpade och vidare upp mot klipporna som omgav dem. Den tidigare insikten om hennes naivitet gjorde sig påmint och hon rörde sig ut i det öppna med avvaktande steg.

Pilen låg fortfarande mot strängen, även om hon höll bågen sänkt. Hon stannade några meter ifrån dem och lät blicken vila på Zaahl några ögonblick innan den sjönk till mannen, vars huvud var tvingat uppåt av Zaahls grepp. Trots blodet som rann från hans ansikte och bröst flinade mannen mot henne.

“Ta den om du kan, shayzadi,” hånade han med ansträngd röst. “Tysta den vars sanning du inte klarar av att höra.” Vreden blossade upp inom henne igen. Hon tog ett steg framåt och sänkte handen till dolken i sitt bälte.

“Tyst, förrädiska svin!” fräste hon. Mannens reaktion gjorde bara hennes ilska värre. Han skrattade i ett hest, plågat ljud som övergick i rossliga hostningar. Hennes fingrar slöt sig hårdare om dolken, och till sist drog hon den och pressade den mot hans strupe. Skrattet tystnade, men hans blick var hatisk då han såg utmanande på henne.

“Förrädisk?” väste han och hostade igen. “Din far tappade sina mäns lojalitet för länge sedan.” Hans smärtor tycktes plåga honom svårt, men någon rädsla för dolken mot halsen visade han inte.

Och varför skulle han? Nasrin visste att hon inte skulle klara av att följa upp sina ord eller hot. Det hade hon redan bevisat några dagar tidigare. Att avfyra en pil på avstånd var en sak. Men att möta någon öga mot öga och orsaka dem skada med sina egna händer? Det var något helt annat. Tvekan speglades i hennes ögon när hon gav Zaahl en hastig blick. Mannen märkte det genast och rosslande började han att skratta igen.

Nasrin hann inte reagera innan Zaahl plötsligt vred dolken ur hennes hand. När han sedan satte den i ryggen på mannen ryckte hon till, som om hon kunde känna dödsstöten. Mannen föll framstupa i sanden och hon tog ett hastigt steg bakåt. Hennes ögon var tomma, men stora av när hon såg upp på Zaahl. Hon förblev tyst när han räckte henne dolken och vände sig om mot brunnen som om ingenting hade hänt.

Dolken i hennes hand var täckt av blod. Blicken vandrade långsamt ner till mannen och sanden som mörknade under honom. Hon svalde. Döden var en ständig följeslagare för människor, alltid flåsande dem i nacken genom deras korta liv. Men aldrig tidigare hade hon stått så nära den. Inte ens när hon sett tjuvar och mördare avrättas kändes det så riktigt som det gjorde nu.

Det tog ett ögonblick innan hon samlade sig. Först när kamelen ivrigt lämnade huset, törstande efter vatten, rörde hon sig. Långsamt satte hon sig på huk bredvid mannen, lade ifrån sig bågen och började torka av dolken mot hans kläder.

Hennes blick höjdes till Zaahl medan hon gjorde rent stålet. Han hade gjort det hon själv inte klarat av att göra. Och han hade rätt i att de var tvungna till det. Ändå kunde hon inte kväva ilskan som blossade upp inom henne. Hur han utan någon förvarning haft ihjäl mannen. Hur han hade lämnat henne i huset och fått henne att tro att även han hade förrått henne.

Vid hans korkade fråga blev ilskan bara värre. Hur skulle hon kunna veta det? Med mer kraft än nödvändigt skidade hon dolken och reste sig hastigt. Huvudet bultade av törst och det svartnade i utkanten av hennes synfält när hon stegade fram till Zaahl, blicken fäst vid hans. Innan hon ens hunnit stanna framför honom höjde hon handen och gav honom en rungande örfil.

“Du lämnar mig aldrig igen!” fräste hon mellan sammanbitna tänder. Hon ryckte hinken ur hans grepp med en sådan häftig rörelse att hälften av vattnet skvätte ut. Hennes blick brann när hon såg upp på honom, kinderna blossande röda av ilska. Handflatan sved, men hon höll ett hårt grepp om hinken och vägrade vika undan med blicken eller visa någon ånger för vad hon just gjort.

Nasrin hade stålsatt sig inför hans reaktion, redo att slåss om hon var så tvungen. Men istället stod han bara där och såg lika dum ut som han var. Det gjorde henne ännu mer irriterad och hon hade god lust att drämma hinken i huvudet på honom. Knogarna vitnade av det hårda greppet och hon höjde den i en ansats att ge vika för infallet.

Hon tvekade dock när han äntligen verkade hitta talförmågan. Hans lågmälda ord, tillsammans med den där ursäktande uppsynen, tog udden av hennes ilska. Långsamt sänkte hon hinken, även om hon höjde hakan trotsigt när han närmade sig. En fnysning lämnade henne när han försökte släta över det hela. Det har varit mycket nu. Så lätt skulle han inte få komma undan.

Men det var svårt att hålla fast vid ilskan när han såg på henne sådär. Hans blick, hans händer mot hennes axlar, avväpnade henne. Hennes blick vacklade och vid hans viskning knöt det sig i bröstet. Hon ville så gärna luta sig in och låta de där vara händerna omfamna henne. Men hon motstod frestelsen och suckade tyst.

“Bra,” sa hon kort i ett halvhjärtat försök att hålla kvar i sin ilska. Det blev dock platt och genomskinligt. Hon lade ena handen över hans och sänkte den från sin axel i en rörelse som hon önskade skulle kännas avfärdande. Istället blev den mjuk, nästan motvillig, som om hon varken ville flytta hans hand eller släppa taget om den. Hennes blick sjönk från hans ansikte, och hon vände sig mot brunnen istället. Kinderna blossade fortfarande röda, men hon intalade sig att det bara var en kvarleva från ilskan.

“Det borde finnas fler riddjur i närheten,” sa hon medan hon sänkte ned hinken i brunnen för att hämta mer vatten. “Han kan inte ha tagit sig hit till fots.” Hon stod med ryggen mot Zaahl men kastade nu en kort blick över axeln. Deras egen kamel stod vid de låga vattentrågen intill brunnen, otåligt trampande och väntande på att de skulle fyllas. Nasrin drack några klunkar av det friska vattnet innan hon hällde resten till djuret.

“Med lite tur är de packade med andra förnödenheter också,” fortsatte hon och lutade sig mot brunnskanten. Hennes blick, som hade stannat vid kamelen, höjdes nu åter mot Zaahl.

“Tror du att du kan hitta dem? Som du gjorde med… honom.” De sista orden kom lägre, och hon nickade kort mot mannen som låg död i sanden.

Nasrin protesterade inte utan nickade kort åt hans förklaring att han behövde gå undan, även om hennes ögonbryn drog ihop sig en aning. Ursäkten kändes märklig och hon vände blicken till kamelen som belåtet klunkade i sig vattnet. Kanske var alver känsliga för ljudet? Hon funderade inte länge över det, men kastade ändå en lång blick efter Zaahl när han gick.

Kamelen tycktes omättlig, och Nasrin fortsatte hissa upp hink efter hink med vatten. Djuret drack med sådan iver att hon knappt hann släcka sin egen törst innan vattentråget åter var tomt och hon behövde hissa ned hinken igen. Men det var inte konstigt, kamelen hade gått utan vatten i snart ett halvt månvarv. Dessutom höll det henne upptagen, även om hon ibland kom på sig själv med att sucka när hon såg över packningen och deras vattenskinn. Hade hon gått för långt? Tankarna gnagde i henne, men något i Zaahls ord – eller snarare hur han hade sagt dem – fick henne ändå att tro att han skulle komma tillbaka.Vilket fick henne att skämmas för att hon örfilat honom. Men det skulle hon såklart aldrig erkänna.

Trots att det gått en bra stund hade hon varit upptagen med sitt, men så snart han skymtades mellan klipporna igen såg hon upp. Hjärtat slog ett extra slag och hans leende smittade av sig. Hon intalade sig själv att det var av den delade entusiasmen över att det fanns ytterligare riddjur bland klipporna.

“Jag håller med,” instämde hon. Hon räckte över kamelens tyglar till Zaahl och närmade sig mannen med avvaktande steg för att plocka upp sin båge och den sista pilen. Hennes blick dröjde kvar vid mannen. Borde de verkligen lämna honom där? Som svar på sin egen fråga fnös hon och vände mannen ryggen. Hon skyndade fram till Zaahl med en blick som sa att de kunde ge sig av.

Om mannen inte varit ensam borde hans kumpaner redan ha dykt upp. Men trots det var det med försiktighet som de tog sig mellan klipporna, vaksamma efter fler otrevliga överraskningar. Det som uppenbarade sig på andra sidan klipporna var dock allt annat än otrevligt. Intill klipporna, skyddade från sol vind, stod två hästar fastbundna vid en kätting.

“Du hade rätt!” Nasrin sken upp i ett leende och gav Zaahl ett ögonkast innan hon snabbt skyndade fram. Hästarna vände sina nyfikna blickar mot dem, och Nasrin sträckte fram handen för att låta dem nosa innan hon strök den ena över halsen. Till hennes förtjusning var det det svarta stoet som hade varnat henne för sprickan i sanden natten de blev överfallna. Hennes leende blev bredare och hon kikade mot den andra hästen. Båda verkade vara vid god vigör, gårdagens prövningar till trots.

“Om vi låter kamelen bära all annan packning så borde vi vara framme inom tre dagar…” men hennes röst tystnade och leendet bleknade. Blicken vandrade fundersamt ut i den öppna öknen framför dem. “Men det är frågan vilken väg vi bör ta – längs med karavanleden eller tvärs genom öknen.” Hon bet sig fundersamt i underläppen och vände blicken till Zaahl.

“Lojaliteten för min far verkar redan vackla,” sa hon med en suck. “Jag fruktar att någon av mina farbröder redan satt sina planer i verket.” Hennes blick studerade Zaahl för ett ögonblick innan hon fortsatte. “Jag vet inte vad som är bäst. Eller säkrast. Vad tror du?”

När den bruna märren högg efter Zaahl kunde Nasrin inte låta bli att skratta till. Det klingande lilla skrattet jagade bort det sista av skuggorna från hennes tankar. Hon gav märren ett varmt leende innan hennes blick vändes mot Zaahl, och en retsam glimt glimmade till i hennes gröna ögon. Det var skönt att veta att hon hade någon på sin sida. Med leendet fortfarande spelandes i mungiporna såg hon tillbaka till det svarta stoet, som var mer vänligt lagd, och lossade tyglarna från kättingen.

Leendet ersattes mot en mer allvarlig min medan hon lyssnade på det Zaahl hade att säga. Hon nickade långsamt medan hans ord sjönk in. Han hade rätt. Hennes blick gick åter ut över det karga landskapet som bredde ut sig framför dem. Ögonbrynen drogs samman, och hon tuggade fundersamt på insidan av läppen.

“Han sa att lojaliteten till min far försvunnit för länge sedan…” sa hon till slut med en liten suck. “Men varför vänta så länge med att försöka ha ihjäl mig?” Hon vände blicken till Zaahl som redan satt upp, redo att ge sig av. “Männen trodde jag var på jakt efter en soltopas. Ingen visste att jag redan hade en.” Hennes blick sjönk en aning innan hon fortsatte, “Så när de såg mig resa norr med dig…”

Hon lät orden förbli osagda, men de hängde ändå i luften mellan dem. Visste någon av hennes farbröder att hon gett sig av för soltopasen? Och hade de hoppats att hon skulle lyckas, bara för att ta den ifrån henne? Var alla männen hon rest med redan deras hejdukar som ni spritt ut sig för att fånga in henne eller var de fortfarande lojala till hennes far och letade förgäves i öknen?

Hon såg ner på sin hand som hade slutit sig om soltopasen genom tyget. På ett sätt var den det enda hon hade kvar av sin mor, något som bara varit hennes. Hon skulle aldrig låta dem få den. Med tyst beslutsamhet samlade hon ihop tyglarna och svingade sig upp i sadeln. Stoet tycktes känna hennes beslutsamhet och frustade, ivrig att få komma iväg.

“Vi reser längs karavanleden,” sade hon med en röst som bar spår av beslutsamheten. Hon mötte Zaahls blick. “Förhoppningsvis kan vi smälta in bland de handelsresande. Men vi måste dölja vilka vi är tills vi vet vad mina farbröder planerar.”

• This reply was modified 2 månader, 3 veckor sedan by FruVider.
• This reply was modified 2 månader, 3 veckor sedan by FruVider.

Även om Nasrin längtade efter ett bad och rena, mjuka kläder, gjorde hon inget för att förbättra sitt luggslitna utseende. Hennes kläder var dammiga, smutsiga och slitna, men hon intalade sig själv att det var bäst om hon såg ut som en fattig handelsresande. Istället för att försöka göra sig presentabel, stod hon och pillade förstrött i hästens man, medan hennes blick då och då gled mot Zaahl. Men bara när hon trodde att han inte märkte det.

Efter den långa färden genom öknen hade Nasrin helst ridit direkt in i handelsstaden och spenderat natten där. Men det var allt för riskabelt och hon protesterade inte när de slog läger en bit bort. Medan Zaahl höll på med sitt, bredde hon ut de tjocka plädarna och gjorde upp en eld. Hästarna och kamelen fick sig några nävar av det lilla korn som fanns kvar, och hon mumlade ursäktande till djuren när de såg på henne med hungriga ögon.

När Zaahl till slut sjönk ned på plädarna hade Nasrin redan satt sig. Hon tuggade på ett par dadlar, försjunken i sina egna tankar. Hans tysta fråga förvånade henne och hon vände blicken mot honom där han låg. Hon hade knappt tänkt på sitt hem de senaste dagarna, men nu kände hon en plötslig längtan efter det. Ett litet leende spred sig på hennes läppar när hon drog sig till minnes de många vattenkanalerna, solnedgångens ljus mot dadelpalmerna, resorna genom öknen, de färgglada tygerna i bazaaren och de mjuka sångerna under månskenet.

“Vi har alltid varit ett splittrat folk,” började hon, blicken fäst vid elden. Rösten var mjuk, nästan drömmande då hon såg in i elden. “Rivaliserande klaner som alltid slagits om kontrollen över byar och oaser. Fram till för trettio år sedan, då min far besegrade Hassarin-klanen. Sedan dess har det varit fred.” Hon rynkade näsan och tillade snabbt; “Mer eller mindre.”

“Folket är som öknen de bor i. Hårda, men fyllda av värme.” Hon tog upp en ny dadel, bet av ena änden och pillade med vana rörelser ut kärnan. “När jag var liten flyttade vi runt mellan de olika oaser och byar som min klan styrde över. Men…” En mjuk suck lämnade henne och hon såg upp från dadeln hon hade mellan fingrarna. “Inte längre.”

“Sen min fars hälsa försämrades så har vi bott på samma ställe. Talvirah, en fästning och by som är byggd ovanpå en stor underjordisk källa.” Rösten bar på ett svagt leende när hon uttalade platsens namn. Hon stoppade dadelhalvan i munnen och lutade sig tillbaka, med ena armen som stöd. Hennes blick sökte sig till Zaahl medan hon tuggade på den torkade frukten. Hennes blick följde konturerna av hans ansikte och rörelserna från hans stadiga andetag.

“Talvirah har alltid varit viktig. Den klan som styr Talvirah har styr också de andra klanerna,” fortsatte hon efter tystnaden medan hon tuggade klart på dadeln. Hennes röst mjuk, men plötsligt lite sorgsen.

“Min fars styre har försvagats sedan han blev kvar i Talvirah,” sa hon i ett försök att låta saklig, men hon darrade lätt på rösten. “Mina farbröder har den faktiska kontrollen över de andra områdena, men låter min far sitta ostört i Talvirah. Dels av respekt, men också för att undvika att andra klaner försöker ta byn.”

“Eller respekt…” Hennes röst sjönk, och hon kämpade för att hålla den stadig. “De ser honom som ynklig i sin sjukdom och vet att han snart kommer att dö ändå.” Hon suckade och lät blicken glida ut över den mörka öknen. Så fort hennes far dog, om inte tidigare, skulle de börja slåss sinsemellan för att ta makten. En klump hade växt i hennes hals och hon var tyst för en stund.

“Nog om det…” sa hon sedan och harklade sig. “Berätta om ditt hem.”

Nasrin andades tyst ut av lättnad när Zaahl inte ställde fler frågor utan fogade sig snällt efter hennes begäran. Hennes blick var fortfarande vänd ut mot öknen medan han berättade om de olika städerna och den fred de tycktes leva i. Något som för henne var främmande – någonting som skulle vara omöjligt mellan de olika klanerna. Deras allianser var alltid kortvariga, endast ingångna för att gemensamt slå mot en annan klan.

Hennes vandrande tankar avbröts dock av hans skratt och hon vände blicken till honom när han talade om sin kusin. Det fanns en värme i hans röst som fick ett leende att spridas på hennes läppar. Bilden han målade upp tog form i hennes inre och fick leendet att växa. Hon hade gärna velat se det han beskrev med egna ögon en dag. Kanske skulle hon det också? Hennes kinder blev varma vid minnet av deras samtal kvällen innan och hans ord om att hans kusin kanske skulle vilja träffa henne. Hon vände långsamt blicken ut mot öknen igen när han tystnade, men när han plötsligt knep åt sig en dadel kastade hon en ny blick på honom.

Det nöjda flinet som spred sig över hans ansikte fick henne att fnysa, men ljudet var mer ett mjukt skratt. Hon sköt det lilla knytet med dadlar närmare honom och tog själv en dadel, bet av ena änden och pillade ut kärnan.
“Hur många nätter jag klarar?” upprepade hon med en fnysning och sköt honom en skeptisk blick. Men ett retfullt leende spelade samtidigt på hennes läppar. “Jag trodde du lärt dig att inte underskatta mig.” Leendet blev bredare och hon höjde hakan i en arrogant gest, blicken fortfarande fäst vid honom.

“Eller har du värmt upp till mig nu och är orolig att jag ska frysa?” gäckade hon som ett eko av hans egna ord. Med en enkel rörelse knäppte hon iväg dadelkärnan mot honom och hennes retfulla leende blev nästan triumferande. Samtalet från två kvällar tidigare kändes plötsligt som en livstid sedan. Tanken på att det bara var några dagar som gått sedan deras relation varit väldigt annorlunda var surrealistisk. Objudet smög sig minnet av hans fräckhet tillbaka. Hans andedräkt mot hennes hals, händerna på hennes axlar, hennes egna stulna blickar… Hon vred hastigt bort blicken. För att distrahera sig själv sträckte hon sig efter ännu en dadel, men hennes kinderna hettade redan av tankarna.

Ett roat, nästan belåtet skratt lämnade henne åt hans ord. Hon kikade snabbt åt hans håll men vred undan blicken för att undvika kärnan som kom flygande mot henne. Den träffade henne harmlöst på axeln, och hon vände sig tillbaka mot honom med samma triumferande leende kvar på läpparna.

Såklart att hon skulle minnas allt. Och hålla det emot honom.

Så mycket hade hon också tänkt att säga, men den mjukare tonen i hans röst hejdade henne. Hon höjde först på ögonbrynen i ett förvånat uttryck och det knöt sig i bröstet på henne, precis som tidigare. Men inte av obehag– snarare tvärtom. Även om det samtidigt tvingade henne att påminna sig själv om att andas. Hennes leende mjuknade.

“Nej, det skulle det inte,” sa hon lågt. Hennes blick dröjde kvar vid hans ansikte för ett ögonblick innan hon såg bort. Kinderna var fortfarande varma efter hennes egna tankar. Det var svårt att tro att hon kunde frysa när de hettade till så ofrivilligt. Tanken fick hennes leende att växa och hon skakade roat på huvudet åt sig själv.

Med en teatralisk suck sträckte hon armarna högt över huvudet i en långsam rörelse, innan hon vände sig mot Zaahl och lade sig ner. Hon stödde kinden mot handen och såg på honom.

“Men du behöver inte vara orolig. Jag klarar mig nog,” sa hon, leendet fortfarande lekfullt kvar på hennes läppar. “Det finns inte heller så mycket vi kan göra åt saken,” tillade hon och vred sig en aning för att kasta en blick mot djuren och packningen en bit bort. Några extra filtar eller plädar hade de dessvärre inte. När hon vände tillbaka blicken mot Zaahl var det med en lätt axelryckning, så gott det gick liggande på sidan.

“Om du inte har några fler dolda förmågor det vill säga.” Hennes röst var lättsam, men hon kunde inte förneka att det hade varit praktiskt. Den lilla, sparsamma lägerelden gjorde inte mycket för att hålla undan nattkylan som redan gjorde sig påmind.