Seren som inte ville pressa Gwen på svar låtsades att hon inte märkte hur hon undvek frågan och svarade entusiastiskt att hon ville följa med, men att hon först behövde se till sina växter hon hade på sitt rum, men innan hon helt kunde avsluta meningen så fick hon en kram som höll på längre än vad hon var van med, men det var något hon inte hade någonting emot, då alla undvek henne och att det bara var hennes rumskamrat som visade lite vänlighet, även fast Seren misstänkte att det enbart var just på grund av att dom delade ett rum.
Så när lektionen var klar så sprang hon till sitt rum, lämnade sin väska, och insåg att dom inte bestämt vart dom skulle mötas, så när hon en halvtimme senare var klar så hoppades hon att Gwen inte gått iväg och sprang tillbaka till skolbyggnaden.
När hon kom fram till byggnaden och inte såg Gwen på en gång så insåg hon att Gwen kanske inte ens menade att dom skulle till botaniska trädgården efter lektionen, utan någon annan gång, blev lite besviken och började vända sig om när hon såg hon ett bekant ansikte och sprang lättat fram till Gwen och kramade snabbt om henne,
“Jag trodde att du hade gått iväg,” Seren log ett stort leende. Och medans dom gick så började Seren med mycket energi prata om olika växter som fanns och vad man kunde göra med dom. Sedan när dom började närma sig så kollade Seren upp och suckade
“Jag önskade jag kunde tillbringa varje minut av varje dag här, fast jag har nästan aldrig tid, alla mina växter hemma behöver hjälp och kräver mycket tid” hon kollade sedan på Gwen. “Men varför ville du hit egentligen? Och vad är det verkligen som tynger dig? Jag såg hur du var under lektionen och det är inte så likt dig, du brukar ju vara då fokuserad”
Seren kollade fashinerat på Gwen när hon berättade vad som behövdes för att binda runor
“Kan inte du vara min lärare hedanefter, du låter inte tråkig när du pratar, jag tror jag skulle kunna lära mig något om runor” hon tog ett djupt andetag och kom på sig själv att undra hur det kommer sig att hon kan så mycket om runor och hur hon kan fokusera så bra på tråkiga ämnen så hon ställde viskande frågan så hon inte skulle glömma
“men ur kan du så mycket om runor, när jag försöker lyssna så börjar jag fantisera om växter, eller vad som skulle hända om man hoppade från ett träd. Eller egentligen vad som hälst bförutom runor börjar jag tänka på,”
Sedan, försökte hon ännu en gång att fokusera, men började fokusera på hur Gwen såg ut och försökte härma hennes ställning och intensiva blick. Så när det började närma sig slutet av föreläsningen och dom fick sin uppgift så rodnade Seren när hon fick frågan om att jobba tillsammans, för ingen hade någonsin bett henne om att jobba tillsammans, men när det hade lagt sig så blev hon jätte glad och log stort och svarade högt
“Det vill jag gärna!, Ingen har någonsin frågar om att vilja jobba tillsammans någonsin i denn skola, jag är tydligen lättdistraherad och ofta gör fel.” Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte. “Och jag hoppas att du inte blir för besviken ifall bi inte lyckas för mina krafter kan lätt bli lite fel som du märkte igår”
Medans dom jobbade på runan så kunde inte Seren sluta kolla på Gwen då hon såg hur mycket runorna bettyde för henne. Så efter Seren berättade för Gwen hur hon kunde göra och när Gwen visade henne hur hon kunde göra och dom efter ett litet missöde från Serens sida (hon hade fått ett frö hon hade i sin väska att växa) så hoppade hon av glädje när hon såg att de i slutet av lektionen var dom ända som lyckats få liv i sin runa
“Åh det här är fantastiskt, jag har aldrig trott att jag skulle kunna göra något sånt här!”
När hon sedan såg hur alla stirrade på henne så log hon sa förlåt och satte sig igen
“Föresten vad menade du med att du kommer fastna?, Du är ju den starkaste personen jag känner, inte för att jag egentligen känner så många men i alla fall”
Seren insåg också att det här är den första riktiga vännen hon fått här, och var glad att det var just Gwen eftersom hon hade så bra minnen från deras barndom.
Seren kollade på plantan som Gwen pekade på och lyssnade med fascination på det hon berättade, medans hon drack det som ställts framför sig och medans hon drack så kände hon att hon blev lite klarare i sitt tänkande,än vad det brukade vara när hon inte kunde fokusera.
“Åh du får jätte gärna hjälpa mig med runskrift, jag har alltid haft svårt med det och egentligen allt som inte har med växter att göra!” Seren log med hela ansiktet och sedan tystnade hon och la huvudet på sned medans hon kollade på Gwen och var fashinerad över hur unikt gröna hennes ögon var.
När Gwen nämde växt runan så blev Serens ögon stora av ivrig förväntan, för i allt så hade hon inte märkt att läraren hade använt en runa för att återställa växterna.
“Åh vi måste ta reda på mer om runor och jag kanske hittar något användbart i någon av mina böcker, om jag nu hittar dom, för jag tror inte vi kommer lära oss om det ännu”. Seren hoppade sedan upp ur stolen gav Gwen en snabb kram och sa hejdå syns i morgon innan hon sprang hem för att leta efter boken.
1 timme senare så var hon hemma och letade efter sina böcker och började skumma igenom dom hon hittade och sedan dagen efter så hade hon packat ner alla böcker i sin väska och sprang som vanlig till sina lektioner och när hon såg Gwen så log hon ett stort leende “god morgon, jag hittade tyvärr inte några böcker men det ska bli roligt att få hjälp i alla fall”
När Seren sagt hej då till Gwen så gick hon till sitt rum för att tvätta av sig så att hon kunde se lite mer anständig ut, då hon fått instruktioner till att komma till den släckta elden. Indtruktionerna sa att hon dkulle komma lite senare så hon kollade till sina växter lite snabbt innan hon böt sina jordiga kläder, mot nya, rena kläder. Sedan började hon sin vandring till värdshuset. Hon hörde andra elever skratta när hon gick förbi, och hörde andra viska om händelsen på lektionen, men hon låtsades som ingenting även fadt hon rodnade.
Men när hon gått fram och tillbaka och även i cirklar några gånger så hittade hon äntligen fram till världshuset och hon öppnade dörren och möttes av sorl och muntra röster och gick fram till baren där hon såg Gwen stå och hålla på.
“Hej Gwen tack för att du bjöd in mig hit, men du borde bli bättre på att beskriva vägen” sedan satte hon sig och väntade på att Gwen skulle bli klar “skulle du kunna hjälpa mig med runlektionerna? Jag behöver tydligen bli bättre på att fokusera”
När hon sagt det så såg hon en växt som stog på bardisken och började pilla på den, medans hon fortsatte vänta på att Gwen skulle bli klar.
När chocken lagt sig och Seren äntligen insåg vem det var som stog framför henne så sken hon upp och började ställa fråga efter fråga utan att ge mycket rum för svar
“Åh Gwen, du kallas fortfarande det eller ska jag kalla dig något annat? Vad roligt att se dig igen, hur länge har du varit här? Och varför har vi inte haft lektioner tillsammans? Jag har varit här sedan jag var tio år och det ska bli roligt att få höra vad du varit med om sedan sist?. Hon fortsatte ända till lektionsalen och tystnade när Gwen sa att dom kunde dela på böckerna.
När hon efter 20 mimuter av att lyssna på vad alla runor betyder så började hon sakta tappa fokus och började rita och skriva om sina växter som hon hade i sitt rum och viskade till Gwen
“Vad är det egentligen dom är så roligt med runor, skulle det inte vara roligare att få göra något roligare, som att lära sig vilka växter som kan hela”
Efter att hon fått ett svar då nickade hon och försökte ännu en gång att lyssna på lektionen, men när det återstod fem minuter av lektionen så hade hon börjat stirra på växterna som stog vid dörren och på något dätt fått dom att växa okontrolerat och när hon blrjade höra höjda röster så kollade reste hon sig upp och skrek “jag är så ledsen” och försökte få växterna att sluta växa, vilket inte gick så bra, men med hjälp av alla andra så lyckades de få växterna att återgå till sin normala storlek
“Fröken Jung kan jag få prata med dig?”
Seren vände sig mot läraren, som hon inte kom ihåg namnet på och nickade och sa sedan att hon skulle komma ikapp Gwen, innan hon gick fram till läraren
“Ja professorn”
“Du måste lära dig att fokusera fröken Jung, Du har varit här sedan du var tio år och även fast du kommit en lång väg, så har du fortfarande problem med fokuset”
“Självklart professorn, jag vet det, men jag vet inte varför jag inte kan fokusera och varför det blir så konstigt ibland”
“Okej ha en bra dag så syns vi på nästa lektion och försök att komma ihåg att tvätta av dig, ditt ansikte är helt täckt av jord”
“Ha det bra professorn” Seren vände sig om och suckade innan hon gick ut och letade rätt på Gwen.
“Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för det där, jag har aldrig haft det bästa fokuset” var det första hon sa när hon fick syn på Gwen och log sedan ett brett leende och brast ut i skratt.
Torin, som alltid brukade känna när någon kollade på honom, hade märkt hur alven som verkade vara vän med värdinna hade gett honom en blick som såg misstänksam ut, vilket inte var konstigt då han stack ut, gav honom en liten nick innan han vände sig om och la all uppmärksamhet på alven framför honom. När Nelia pratade så fick han stora ögon när han hörde vad hon varit med om, men han lät henne få prata klart innan han själv tog till orda
’’ Åh jo det är väll så med alla, finns både snälla och elaka, det beror ju på hur man blivit uppfostrad och mina föräldrar sa alltid att jag skulle hjälpa alla som behövde hjälp oavsett om man är rik eller fattig eller om man är människa, alv eller annat’’ han sa det med en suck och fortsatte. ’’ Men när jag kom hit så insåg jag att man ibland måste välja en sida och jag valde alvernas sida, för så här ska ingen behöva behandlas’’.
Innan han tagit in meningen i allt Nelia hade sagt så fortsatte han kolla på henne och undrade om hon hade skador hon försökte dölja
’’ Vänta så där du är ifrån så misshandlas människor utan anledning?’’, frågade han och kom sedan på att han inte visste vart hon var ifrån så han frågade; ’’ så om jag får vara nyfiken vart är du ifrån om du blir behandlad så illa och varför? Och om du har några skador som inte är allvarliga så kan jag hjälpa dig om du vill. Och varför kan du inte bli fri från ditt liv du lever nu? Någonting bör du väll kunna göra?
Sedan insåg han att han ställde för många frågor så han rodnade, bad om ursäkt för alla sina frågor och började äta sin mat som han tidigare inte rört, men det bara för att få någonting annat att fokusera på, för han var egentligen inte hungrig då han åt innan han kom till mötet.
Vid bardisken nickade Torin med ett leende när Nelia frågade om Torin var hans namn och blev sedan lite häpen över frågan som kom efter. Ja vad hade egentligen fört honom hit?
“För att jag vill hjälpa till” svarade Torin enkelt och fortsatte efter en liten paus. “Och när de sa att de behövde mig för några dagar sedan, så tvekade jag inte att komma.
Medans han pratade så kunde han känna att många kollade på honom men han fortsatte prata på medans han kollade ut öveer rummet och såg hur vissa diskret kollade åt deras håll
” Jag vill hjälpa till att ändra världen så att alla kan leva tillsammans utan förtryck.” Han suckade djupt, nu kunde han inte sluta orden forsade ur honom. “Jag har det troligtvis bättre än alla här då jag kan leva bland människorna, men jag vet hur det är att bli diskriminerad av alla, för jag är antingen för mycket alv eller för mycket männi….”
Efter att ha kollat på Nelia igen så la han för första gången märke till hur liten och späd hon egentligen var och hur illa sittande kläderna var. Och utan att egentligen tänka, så for det ur honom
” Brukar du inte få mat där du bor?” Han insåg på en gång att han borde varit mer finkänslig då hon troligtvis inte fick så mycket mat så han rodnade kraftigt medans han stammande fortsatte. “Ja..jag men..menade inget illa, de.. det är ba..bara så att du ser så gl…glad ut när du äter.” Han ville sjunka ner i golvet och försvinna.
Sedan kom han på att han inte frågat henne om vad hon gjorde här så när rodnaden släppt frågade han henne som om ingenting hade hänt
“Så vad förde dig hit denna kväll”
Torin som aldrig lämnade bardisken märkte inte att någon ny kommit fram till bardisken förrens hon var där, så han vände sig om mot personen samtidigt som han noga lyssnade på vad de två alverna, som tydligen kände varandra, och sa
“Du kanske inte borde äta så fort, du kan få problem med din matsmältning
Men innan han kunde fortsätta så kände han hur alla började kolla på honom, så han vände sig ifrån henne och emot alla andra och blinkade förvånat, och skrattade ett nervöst skratt medans han började hålla på med sitt axellånga lockiga blonda hår d det var något han alltid gjorde när han var nervös.
Sedan kom alven som tydligen var ledaren för det här och förklarade varför hon gjorde som hon gjorde
“Åh det gör absolut ingenting,” svarade Torin och log. “Jag är van att inte passa in och att folk stirrar på mig och jag hjälper gärna till med allt jag kan göra, jag försöker redan hjälpa alla alver jag kan med både mat och helande så jag är gärna med nu också.
Torin ryckte på axlarna och kom sedan på att han varit ohyfsad mot den andra personen och vände sig åter till henne och det var först då han såg hur hon såg ut och försökte att dölja sin chock och sa
” Förlåt min ohövlighet, med att jag bara vände mig om men jag heter Torin”
Han sträckte fram sin hand mot personen och log ett varmt leende då hon såg väldigt nervös ut.
När Torin hade kommit in i rummet, så kände han sig lite obekväm och förvirrad, då han inte alls var van med att det kunde samlas så många alver i ett och samma rum och att många gav honom elaka blickar. Han blev ännu mer obekväm efter att rummet fylldes med rök och att det efteråt låg en död alv i rummet. Vid den döda kroppen så fanns en alv som Torin bestämde sig för att fråga vad allt handlade om och om hon visste varför han var här.
Men innan han kom fram så hade hon, tillsammans med en alv som inte passade in börjat gå mot baren, så självklart var det där han också skulle. Så han väntade en minut innan han själv gick dit och beställde någonting han inte var medveten om och vände sig mot alverna och frågade
“Ursäkta att jag stör, men vet någon av er varför jag är här?” Han tog en klunk av sin dryck som hade en konstig smak. “Det är nämligen så att jag fick ett medelande för någon dag sedan, medans jag hjälpte alverna här, att jag hade något som skulle behövas, men jag kan inte förstå vad, jag känner mig väldigt malplacerad då jag inte helt är en alv”
Då Torin var en ung halvalv hade han aldrig riktigt känt att han passade in, då han antingen var för mänsklig eller för alvisk, han hade blont lockigt hår som räckte honom till axlarna och öron som var antingen lite för spetsiga eller lite för runda, beroende på vem man frågade, gjorde att han när han var yngre hade bestämt sig för att börja vandra runt i världen för att lära sig mer om den. Och det var också därför han lovade sig att hjälpa alla alver han kunde, även om det bara var att ge dom mat, eller att hela dom som var skadade, då han lärt sig helande konsten under sin resa, när han kom till Iserion sex månader tidigare. För även fast han hade hört att alvernas levnadsvillkor inte hade varit så bra, så hade han aldrig kunnat föreställa sig att de var segregerade.
Under de sex månader han varit i Iserion så hade han tagit de jobb han fick, då många som såg hans öron inte ville anlita honom, och hyrde en lägenhet så nära alvslummen han kunde så att han lättare kunde hjälpa de alver som behövde hjälp, de dagar och kvällar han inte jobbade. Och det var under en av dem kvällarna som en alv hade kommit upp till honom medans han hjälpte en ung alv som råkade gå för nära en människa, genom att ställa sig vägen och sedan ta med sig alven där ifrån, med ett meddelande till honom om att han var välkommen till ett möte som skulle äga rum några dagar tidigare, då de hade sätt hur han stod upp mot de andra alverna under den tiden han varit i Iserion.
Så nu när dagen var kommen så gick han dit instruktionerna tog honom och med varje steg som tog honom närmare adressen ju argare blev han. Och han fick också dåligt samvete då han kunde gå fritt i Iserion då han lätt kunde dölja sitt alviska påbrå genom att ha en mössa på sig. När han kom fram till dörren så knackade han och sa sitt lösenord vilket var ’Gömd i klar syn’
Åh jag heter Aisling, men alla kallar mig Ash eller med alla menar jag min bror, han är den ända jag känner och självklart så har du inte sätt mig förut, jag har aldrig varit utanför gläntan jag bor i. Jag förstår inte varför jag aldrig fått lämna för han säger alltid att världen är en underbar plats men sedan så förtrollar han gläntan så jag kan bara gå mellan bäcken och den stora eken, men nu lyckades jag smita och det är helt fantastiskt hur många alver det finns och hur vackert allt är, det finns så mycket att se alla färger och tyger och annat jag inte ens vet var det är, är inte det fantastiskt? Sedan att det finns så många annorlunda folkslag också, jag har idag pratat med en älva några människor och en ork och alla verkade tycka jag var jobbigt, jag visste inte heller att musik kunde vara så vackert hel…”
Under tiden hon hade pratat så hade hennes öl kommi och hon tog en stor klunk som hon sätt alla stora män gjort, men spottade snabbt ut det och utbrast
“Det där år det äckligaste jag någonsin smakat,” Aisling kollade på bartenden ” är allt ni säljer lika äckligt dom den här ölen?”
Av hennes fråga fick hon en sur blick av bartenden som sedan vände sig om och ignorerade frågan. Aisling fnös och lipade åt bartendens rygg och vände sig sedan mot den unga alven igen med ett stort leende
“Varför ser ditt hår så ojämt och konstigt ut? Klipper du ditt hår själv? Och varför röker du? Jag trodde det bara var gamla som gjorde det. Och vad heter du och känner du många i denna värld???”
Aisling var en ung alv som alltid varit nyfiken på världen. Men världen var också någonting hon aldrig riktigt sätt. Hon bodde tillsammans med sin storebror, som vägrade ta med sig henne då han inte ville visa henne världen, även fast han alltid sa att världen var en underbar plats där ingenting hände. Så denna dag bedtämde hon sig för att ta sig till smarriga smulan, vad det nu var för någonting, som hon hörde några förbipaserande alver prata om. Så hon tog på sig sin finaste klänning, som hade en trasig fåll på grund av alla hennes äventyr i skogen tillsammans med sitt tjocka midjeskärp så hon kunde fästa pengapungen som hon snodde från sin bror och sin gamla mantel som var ihoplappad på några ställen. Sedan borstade hon igenom sitt långa svarta hår med sina fingrar och gick till bäcken som rann utanför huset för stt tvätta sitt fräkniga ansikte. Sedan lämnade hon en lapp åt sin bror att han inte skulle oroa sig och började sin vandring mot smarriga smulan
När hon efter en timme kommit till en stor staf så började hon fråga sig fram, med många andra stopp för att fråga vad allting var och hur det kom sig att det fanns så många alver, så hade hon äntligen kommit fram, så hon slog upp dörren och stannade mitt i öppningen med sjräckförtjusning i blicken på alla olika folkslag det fanns i värdshuset. Så hon började gå fram lite överallt för att fråga ut vad alla var för något och vad vissa spelade för instrument, innan hon såg en alv som såg ut att vara i samma ålder som henne, som satt vid en bardisk och bestämde sig för att sätta sig vid honom eller henne, hon visste inte riktigt skillnaden om hon skulle vara ärlig, och sa till personen bakom disken
“Jag vill ha samma som den där!” Och pekade på alven bredvid sig innan hon nyfiket vände sig åt den unga alven och frågade “vad är det du har i handen?”
Seran satt och lyssnade och när en av dem välkomnade henne och sa att hon kom lagom till röstning så sa hon snabbt
” Åh var detta en tävling??? jag vet inte, ni var ju båda så bra! Sa hon snabbt och tog en liten paus för att verkligen tänka; vilken låt kom hon egentligen ihåg mer?, sedan sa hon ” men är detta en tävling som man måste rösta på, så måste jag välja den första sången, jag kunde leva mig in i händelserna på ett annat sätt och känna alla känslor på ett sätt som jag inte gjorde med den andra även om den också var känslosam och vacker.
Sedan vände hon sig tillbaka till orken för hon hade ännu en gång kommit ihåg sin båge och hur ohövlig hon kanske var och att det kanske var bäst att be om förlåtelse. Hon hörde också sin mage kurra och kom då också ihåg att hon inte ätit på hela dagen, så hon sa,
” Förlåt att jag var ohövlig mot dig förut, jag är bara inte van att någon annan än jag rör min båge då den betyder väldigt mycket för mig, och jag tar gärna samma sak som trollkarlen äter”
Rhian blev lite obekväm när den ena av kvinnorna satte sig nära henne. Hon kände sig nästan instängd, så hon flyttade lite på stolen för att komma lite längre bort från henne och när kvinnan mittemot henne gav henne ett glas med någonting i så kollade hon snabbt på det och ryckte på näsan av avsmak. Aldrig att hon skulle dricka någonting som var i ett smutsigt glas, eller någonting som hon inte heller visste vad det var.
”vad nu det är så kan ni behålla det” sa hon med avsmak och sköt glaset ifrån henne. Sedan kollade hon på båda och sa med irriterad röst ”och varför har ni fått för er att det är någon kärlekshistoria? Han är ingenting speciellt, jag trodde bara han var min vän.”
Men självklart började hon känna hur hon rodnade så hon reste sig upp och vände sig ifrån kvinnorna och tog djupa andetag innan hon vände sig tillbaka och satte sig ner på stolen. Hon kollade ganska nedslaget på båda och suckade och tog ett djupt andetag, innan hon i ett andetag snabbt berättade vad som hänt
” men om ni vill veta så trodde jag att han var min vän så jag ville hjälpa honom då han sa att han behövde pengar, så jag hjälpte honom att stjäla pengar från min familj då jag hatar min familj. Men när jag skulle träffa honom dagen efter så var han bara försvunnen och då bestämde jag mig för att leta efter honom och kom hit för att jag ville hämnas på honom.” när hon berättat klart så tog hon ett djup andetag och kollade på de stora kvinnorna och kom ihåg att hon kanske inte borde berättat allt så öppet, och insåg att om de ville så skulle de säkert kunna döda henne. Så hon ryckte på axlarna och tänkte nåja nu kan jag lika gärna låtsas som ingenting innan hon sa;
” Men nu behöver vi inte prata mer om det, vill ni hjälpa mig? Det ända krav jag har är att han inte ska vara död, annars får ni göra vad ni vill”
av ren reflex så sträckte sig Seran efter sin pilbåge och utbrast ” ge tillbaka min pilbåge” men insåg snabbt sitt misstag när hon såg på orken som inte såg ut att ge andra chanser, och Seran ville inte bli utslängd nu när det var kväll, så hon sänkte armen och bad om ursäkt och sa snabbt att hon gärna tog samma mat som mannen bredvid säg åt. Medans hon sa det så följde hon båden och kogret med blicken, då hon hade en känsla av att orkern kunde bryta sönder den utan att behöva anstränga sig. men sedan hörde hon att någon började spela en sång så hon vände sig halvt om mot scenen, och hon hörde en historia berättas om jättar som var tvungna att göra någonting dom egentligen inte ville, vilket fångade hennes uppmärksamhet så mycket att hon nästan glömde bort att hon inte längre hade sin pilbåge vid sin sida. Men när den andra kvinnan tog sin sista ton så var hon så känslofull att hon helt hade glömt bort att hon ens ägde en båge och hon applåderade och ville gå fram till dom och berätta hur vackert båda spelade, men hon kom snabbt på att hon kanske inte var den trevligaste att träffa just nu, då hon varit ute i regn och lera en hel dag. Så hon nöjde sig med att applådera.
Seran var en ung tjej med tjockt rödbrunt hår som hon flätat (och som just nu hade massor med grenar i sig, då hon tidigare under dagen ramlat och slagit i huvudet), gröna ögon och fräknar. på ryggen hade hon sin ryggsäck som var fullpackad med filt och förnödenheter, samt de mynt hennes mamma hade tvingat på henne, då hon alltid sa att man aldrig kunde veta i fall man behövde pengar, hon hade också med sig sina jaktknivar samt en pilbåge hon gjort tillsammans med sin far innan han dog några månader tidigare, samt ett koger full med pilar. Sina smutsiga kläder döljde hon under sin stora varma mantel. Hon hade nämligen varit på sin första jakt tillsammans med byns jaktsällskap, men mer än så kommer hon inte ihåg, vilket hon insåg när solen började sjunka på himlen och hon blint följde en stig i flera timmar, utan att känna igen sig.
När hon nådde en lite större stig började hon hoppas att hon skulle hitta ett värdshus, för hon var både trött och hungrig och smutsig. Och när hon började ge upp så såg hon jlus framför sig och sprang för att se vad det var. När hon kom närmare så såg hon en skylt med text på och hon kunde utskilja smarriga smulan.
Seran antog att det var ett värdshus och öppnade dörren och gick in. Hon möttes av surr av röster och ett varmt och välkommet rum. Hon gick fram till disken där en ork stog och höll på. Hon såg förvånat på den. Hon hade nämligen aldrig sätt en ork, eller om hon skulle vara riktigt ärlig någonting magiskt i hela sitt liv, allt som hade med magi att göra fanns bara i hennes sagoböcker som hon älskade. Men när förvåningen lagt sig så log hon ett trött leende och bestälde mat.
” Hej jag skulle vilja beställa någonting att äta och dricka, vad är det bästa ni har på menyn?”
Sedan satte hon sig ner och tog av sig sin mantel och sin pilbåge oh koger och allt annat som var i vägen och under manteln hade hon enkla kläder som var bruna byxor nedstoppade i kängor och en ganska smutsig skjorta som en gång i tiden varit beige och sitt skärp där hon hade alla sina knivar och vände sig om för att ta in hela rummet och var glad att hon äntligen kommit in i värmen och att hennes mor tvingat på henne mynten.
Rhian kollade på båda kvinnorna framför henne och hon hade börjat känna sig lite obekväm av både vapnen kvinnorna hade och orden den andra kvinnan sagt. Och hon insåg också att hon inte skulle komma ut, så hon la händerna i kors över bröstet och stack ut hakan och försökte utstråla det självförtroende hon inte hade. För hon ville ju ha hjälp med sin hämnd och dom två kvinnorna framför henne verkade vilja hjälpa henne.
Så hon gick med näsan i vädret till det bordet som kvinnan som stog lite vid sidan av hade pekat mot och satte sig vid det och la händerna på bordet och kollade på kvinnorna som var vid dörren och försökte härma sättet Tyler brukade prata på när han gjorde affärer.
“Okej damer ska vi börja då” sa hon med ett leende som kändes som en grimas och en röst som inte lät så självsäker som hon hade hoppats på.
Torin kollade på Ariza som stog framför honom med förundran och blev lite glad över att han fick frågan om att stanna kvar, för det var någonting han hade tänkt sig att göra, eftersom skogen var vacker på dagen i alla fall och han ville veta mera om vad som fanns innut i den, då han aldrig carit i en skog. Men han sa med ett stort leende på läpparna när han såg att hon log
“Åh, så snällt av dig att hjälpa mig ut, men jag hade tänkt vara kvar här i alla fall en dag till för som jag sa tidigare, det var någonting med skogen som cerkligen tilltallade mig, och denna skog är väldigt vacker!”
Sedan när han tog en liten paus så kollade han på henne igen och frågade
“Vet du vart det finns rent vatten man kan dricka? Jag har inte mycket vatten kvar”
Rhian som var hennes namn hade blivit obekväm av att två kvinnor som såg ut att kunna göra vad som hälst ställt sig ivägen började snabbt säga vad hon tänkte på, utan att egentligen tänka på konsekvenserna av sina ord
” Varför kan inte fint folk svära? Det är bara löjligt och vem säger egentligen att jag är fint folk, bara för att jag är född i en familj som har pengar Och Tayler var någon jag trodde jag kunde lita på men tydligen var han vara min vän eftersom jag har pengar så nu försöker jag hitta honom för att slå ihjäl honom”
Sedan när hon sagt allt så kom hon på att kvinnan framför henne hade sagt fin folk så hennes nyfikenhet tog över
“Och vad gjorde att du visste att jag inte kom från den här delen av staden?” Hon hade. Blivit nyfiken men ändrade sig och la händerna i kors och försökte göra sig så stor som möjligt.
“Äsch, glöm det!” Sa hon “och nu om jag får be så vill jag att ni släpper ut mig, för jag tror inte det finns någonting ni kan göra för att hjälpa mig, om ni nu inte är bra på att spåra folk?”
Tre dagar hade gått sedan hon gjorde inbrott i sitt hem och snott en liten förmögenhet tillsammans med någon hon trodde var sin bästa vän. Två dagar hade gått sedan hon insåg att han bara uttnytjat henne för hennes pengar. Så nu hade hon fått nog och bestämde sig för att hitta honom. Så hon tog fram sina smutsigaste kläder hon hade och som hon alltid tog på sig när hon inte ville visa att hon kom från en rik familj. Det var löst sittande, slitna byxor där det gått hål i knäna, och en skjorta som var två storlekar för stor, som en gång i tiden hade varit cream färgad och hon tog på sig sina vanliga kängor. för att dölja sitt lockiga mörkblonda hår som hon klippt kort, enbart för att reta sina föräldrar, satte hon på sig en mössa som hon fått från sin så kallade vän. Sedan tog hon den enklste manteln hon kunde hitta och gick tyst in i sin storebrors rum för att sno en av hans dolkar och gick sedan med stormande steg ut ur sitt hem och började mumla om vad hon skulle göra om hon såg sin vän igen.
Hon visste att hon inte helt skulle kunna passa in, då hennes hy var aningen för blek och hennes fräkniga ansikte lite för rent och hennes stålgrå blik lite för osäker. Men nu hoppades hon tt hennes 151 cm skulle få henne att blandas in med alla andra (inte för att det spelade någon roll egentligen, då hon var för arg för att lägga märke rill sin omgivning).
Men när hon mumlande kom fram dit hon skulle så öppnade hon dörren med ett brak och sa med hög röst (då hon hoppades att han skulle vara där, inte för att hon egentligen visste vart han höll hus när dom inte umgicks, men hon hoppades att detta var ett ställe han skulle besöka)
“Om jag någonsin får tag i dig, Tayler, så ska jag göra ditt liv till ett helvete” sedan insåg hon att det var ganska öde, så hon gick tyst, högröd i ansiktet och satte sig vid det renaste bord hon kunde hitta och drog manteln tätare omkring sig. Och önskade att hon aldrig hade kommit. För det luktade extremt illa och det såg inte ut som något ställe hon någonsin ville vitsats vid. Så precis när hon satt sig ner ångrade hon sig och reste sig upp och började svärande gå mot dörren igen.