Hennes leende mjuknade något när hennes mor vände hennes ansikte mot sig själv och tycktes inspektera henne. Vishet… Jodå, om det nu var vad man ville kalla det.

”Ja då vet jag ju i alla fall vem jag brås på. Men jag skulle vilja påstå att jag i alla fall har ansamlat mig lite vishet under tiden jag varit borta”, svarade hon med ett leende.

”J…[Read more]

Som svar på hennes spelade upprördhet kunde Ranghildr inte rå för att ge henne ännu ett skratt för att klappa henne på axeln för att avsluta en till fläta och sedan vände hon Maeves ansikte och höll i hennes haka för att inspektera ansiktet med ett snett leende.

“Några nog, men det är väl bara vishet som syns?” frågade Ranghildr och gjorde en g…[Read more]

”Säger du att jag blivit rynkig!?” Frågade hon med spelad upprördhet. Det hade förvisso inte varit så förvånande om så varit fallet, med tanke på de senaste två årens händelser, men hon var ganska säker på att det inte var riktigt så illa. Då var det värre med ärret som nu prydde hennes ansikte. Hon hade förstått att det ansågs osmakligt i länd…[Read more]

“Regn tar också bort rynkor” konstaterade hon lite roat och skakade på huvudet åt det hela. Det kändes märkligt och som om det hela var en dröm. Alldelles för länge sedan som hon hade varit ensam med sin dotter och talat om något annat än kriget.

Hon sträckte på sig.  Hela hennes kropp var öm efter de långa två åren, mer än hon ens erkände till…[Read more]

Moderns ord fick henne att frusta till lite roat, men hon valde att inte kommentera på det där första. Faktum var ju att hennes mor såg tröttare och äldre ut nu än hon varit när Maeve rest iväg, vilket givetvis inte var så konstigt när man tänkte på allt som hade hänt under tiden. Att inte ens få chansen att säga farväl till sitt barn, som mördat…[Read more]

Ett litet tag verkade det som om Ranghildr ångrade att hon hade sagt något. Hon stod kvar i korridoren och såg på hur facklan flickrade till då och då innan hon drog ett djupt andetag och steg in i rummet. Distinkt gick dörren igen för att lämna en tystnad i rummet.

“Jag föreställer mig döden så mycket att det känns mer som ett minne. När ko…[Read more]

“Omöjligt! Då skulle jag ju sagt att du växt!” utbrast Ranghildr med ett litet leende och ruskade om Maeve. Det var inte tanken att vara hårdhänt, men Ranghildr hade aldrig varit sådär fin i kanterna för att vara allt för mild. Fast det skadade förstås inte Maeve.

Orden kunde dock inte hindra henne från att ge ifrån sig ett bubblande skratt och h…[Read more]

Det var kanske tur att hon inte såg sin mors blick ut genom fönstret, för då hade hon sett hur disträ hon verkade och det hade givit henne dåligt samvete. Nu såg hon bara ned på sina egna händer där de låg i hennes knä, betraktade alla små, gamla ärr, och särskilt de som prydde hennes knogar, de som hon givit sig själv när hon funnit Kettil… H…[Read more]

Han hade rätt i att ilskan inte var borta. Den låg fortfarande under ytan och puttrade, men precis som det alltid varit så dämpades den av hans närhet, och just nu kanske också på grund av sorgen, och lättnaden över att han åter var vid hennes sida. Hon hade varnat honom en gång, den där dagen i Iserion som nu kändes som en livstid sedan… Hon h…[Read more]

Ranghildr nickade lite till hennes ord, även om hon inte riktigt tycktes lyssna på dem när blicken var disträ och verkade fastna på fönstret. En lång stund var hon tyst för att fortsätta fläta med ett svagt leende på läpparna. Mest av vana att försöka muntra upp sina barn.

“Tiden kommer när den kommer.” hummade hon, mest för sig själv som om de…[Read more]

Hillevi var en kvinna med få leenden, men att hånle var inte henne främmande. Hon log och såg tydligen inte utropet från Ragnhildr som det hån det kanske var. Hon höjde sina armar utåt som om de menades omfamna hela rummet.

“Ja vart är Turin? I hans frånvaro lyser din närvaro, för hans vilja är var och en av oss. Inte är han i era salar, inte ä…[Read more]

Hans beröring var som ett tveeggat svärd. När han med tummen rörde vid det nya, fula ärret så hade hon lust att beskylla honom för det, för att han inte hade varit där, samtidigt som hon ville vända bort ansiktet så att han skulle slippa se på det, men hon lät bli.

Istället öppnade hon munnen för att svara på hans ord, bara för att mötas av…[Read more]

Hans fingrar mot den bara huden i hennes nacke fick henne att rysa av välbehag. Det gick som stötar genom hennes kropp där hans fingrar rörde vid henne och hon ville nästan dra sig undan, ville hålla kvar sin ilska, men hon gjorde inget av det. Istället lät hon känslan hänga kvar, till dess att han flyttade sin hand till hennes rygg igen för att h…[Read more]

Sedan när hade hennes liv blivit så komplicerat? Hon kunde minnas hur det var innan hon lämnat sitt hemland, hur ingenting bekom henne, hur allting verkade så simpel och solklart. Någonstans på vägen hade något förändrats och nu stod hon där och visste inte alls hur hon skulle hantera situationen. Hon var arg på honom, så väldigt arg, samtidig…[Read more]

Aine
När han lossade sitt grepp om henne, sänkte hon sina armar och la dem runt honom, hennes handflator vilade mot hans skulderblad. Hon sträckte ut sina ben igen, prövande vred hon lite på sina fotleder för att väcka liv i sina muskler. Hon mötte hans blick, med halvslutna ögon. Log lite åt honom när han sa hennes namn och drog hans huvud till…[Read more]

”Varför skulle dem ge dig det? Varför…” Orden var knappt mer än en viskning, för det var som hon befarat, och hon visste att Lloth inte gjorde något utan en baktanke, det hade han själv lärt henne. Inte för att hon brydde sig om vad hon var eller vad hon gjorde, men hon ville inte ha henne inblandad i Kaldrlands affärer. Hon ville inte behöva vä…[Read more]

Det var knappt att hon stod ut med att se på honom när hans ögon plötsligt blev sådär glansiga, så hon lät sin blick vara fäst på marken bredvid sina fötter istället. Hon hade slagit armarna om överkroppen där hon stod, men hon gjorde ingen ansats till att flytta sig, trots att han kom närmre henne.

Hans ord om att ha blivit sänd till Kald…[Read more]

Skjórinn
Hon hade snart strängat sin båge och med viss skepticism tog hon emot den lilla bärnstenen med runan. Knölade in dem mellan sin hand och bågens handtag. “Vad er dette godt for?” suckade hon. Det kände knöligt mot handen. Ovant och obekvämt, som en sten i skon. Men det skadade inte, hon ville verkligen inte bli en middag till en tornödla…[Read more]

Hon var både arg och besviken, men tvingade sig själv att se tillbaka på honom där han satt. Han såg så sorgsen och uppgiven ut, och hans ord lät som sanningen, även om hon omöjligt kunde vara helt säker.

”Så din härskarinna gav dig ett uppdrag… Ett uppdrag som tog mer än ett år att genomföra? Under all den tiden, kunde du inte ha bemödat dig att…[Read more]