Aethriatan drog undan sin vrist från Aetas och gjorde en grimas. Hennes blodtörst hade gjort honom svagare, något han inte hade räknat med att bli här i mitten av striden.
‘Aetas, något är fel.’ sa han, lite svagare än innan. Han blickade hastigt på krigarna som stod omkring dem och skyddade dem så gott de kunde från motståndare.  N
‘Ta dig ti…[Read more]

Värden kastade en blick bakåt på sina nycklar – och där det förut var ett flertals som hade hängt och skramlat i vinden – fanns nu enbart en. Han tog tag i den och slängde ner den i disken så att det blev en distinkt smäll och sköt den mot Vésiva. Lite irriterad över värdens agerande tog hon upp några guldmynt och lade de på disken.

“Låt…[Read more]

Scenen framför henne var otäck. Ben, duken och den röda tjocka vätskan som hon kunde tro var blod. Sättet hon hade… smakat… på hennes tår gjorde henne förvirrad. Och det som först kunde se ut som en mild gest ändrades snart till något groteskt. Hon höll sin sjal ännu hårdare, så att hennes knogar vitnade. Orden som yttrades sedan försvann i e…[Read more]

Då de sista ljusstrålarna försvann bakom trädtopparna och slutligen omfamnades av natten tycktes allting bli tyst och stilla. Det var som om allting omkring dem höll andan i väntan på vad som skulle komma. Det snöblandade regnet som tidigare fallit hade slutat falla och hästarna frustade lite nervöst, men inte så högt som de brukade.

E…[Read more]

Hans försiktighet roade Nenya igen och hon strök sin söndriga och smutsiga klänning med sina händer. Tanken på hur hon stank och såg ut, stack i hennes näsa. Hon hade kunnat göra det här på ett annat sätt. Använda våld. Slippa att sänka sig till en sådan nivå. Ett ögonblick hade hon visat en svag sida av sig själv och bara tanken på det fick…[Read more]

Det var som om de lägre vampyrerna ryggade undan och slutade attackera den kvinnliga ledaren. Ett ögonblick stod de tysta och iakttog scenen framför dem. Blinkade ett par gånger, som om de inte helt förstod vad som egentligen skedde, innan de kastade sig på någon annan. De var patetiska. Fast inte kunde hon klandra dem. Blodet gjorde nästan…[Read more]

Kiel såg från alven till hunden, men han kunde inte lämna fängelset ännu. Samtidigt som han knappt kunde tro deras otroliga tur fanns det ännu en sak han var tvungen att göra. Men skulle det leda till mer bekymmer? Kanske vakterna fortfarande skulle sova om de kom tillbaka senare.

‘Jag måste ha min luta.’ sa han bestämt, och vände sig om i den…[Read more]

Hade det hon gjort verkligen varit rätt? För tanken att bjuda in sin make till en middag med Isra kändes fel. Som om hon var ett barn som gömde undan något som hon hade gjort sönder. Det var inte allt för sällan det hade skett. Vanligtvis kunde hon dela allt med sin make, men det var något inom henne som sa att det inte skulle vara en bra idé. Han…[Read more]

Den korta tystnaden som uppstod efter att hon sagt sin hastiga kommentar, var inte allt för bekväm. Det var faktiskt som om denna kvinna lyssnade på vad hon hade sagt. Vad an detta? Det var något nytt. Vanligtvis var det ingen som vågade fråga sådana saker och orden som kom ur främlingens mun gjorde henne lite obekväm. Det var knappast som om h…[Read more]

Kiel verkade först inte lyssna på alven bakom sig, trots allt var hans enda mål att nå nycklarna – och således nå sin eventuella frihet. För kom han ut cellen var han övertygad om att han på något vis skulle klara sig ut, även om det troligtvis var en dåres hopp. Men hans ord fick honom att stanna upp och ifrågasätta.

‘Vad har vi att förlora?’…[Read more]

Silke
Enligt Silke var mannen och hon nu kvitt. Han hade inte bara fått sin börs tillbaka, han hade även fått de övriga som hon tagit. Mannen hade fått dubbelt tillbaka och hon var den som gick därifrån med ett skadat revben. Rock var bara ett plagg, hon offrade hellre den än en av hennes fingrar eller händer. Om sjömannen väntade på henne, skull…[Read more]

Sättet som uppmärksamheten vände till henne, skrämde den unga flickan. Knappt fyllt tolv år. Hon höll ett stadigt grepp om sin sjal och backade inte undan. Även om kvinnan framför henne var lite för nära… och luktade märkligt. Sött och mörkt på samma gång. Det var nästan som det fick henne att må illa.

“Jag… Jag är Zamira” sa hon, med en rö…[Read more]

Hovarnas slog mot sanden fyllde hennes ögon och en hel del sand virvlade upp i hennes ena öga och skavde. Fast det var de minsta hon behövde oroa sig över nu. Det var sällan hon kände rädsla. Döden var något hon var allt för välkänt med. Det var inte ett slut, det var en början. Åtminstone för de flesta. Inte hon. Trots det verkade mannen, samla…[Read more]

Det sista var inte något som Vésiva hade tänkt på. Hon kastade en orolig blick omkring sig. Ett värdshus som förr var väldigt fullt med folk, tycktes vara nästan tomt nu. Det bådade sällan gott.  I för sig var regn alltid något välkomnat för värdhus och dryck. Affärer brukade blomma i regn.

“Äsch! Vad som sker, sker!” utbrast hon, lite mindre…[Read more]

Ursäkter slingrade sig ur Davants mun som en orm. Ord på ord. Kanske det fanns någon sanning i dem som han spottade ur sig. En osäkerhet som inte klädde mannen. Hade hon missbedömt honom? De elektriskt blåa ögonen betraktade mannen framför sig med ett svagt leende och huvudet på snedden. Det långa mörka håret kittlade hennes ena arm. Tyst satt ho…[Read more]

Tipums lilla, tysta, kraxande skratt fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon dolde det inte, för liksom demonen tycktes hon något road av Vesvías förfrågan. Var det för att hon var rädd för att träffa henne ensam igen, eller fanns det en annan anledning till varför hon ställde frågan såsom hon gjorde?

”Er make är också inbjuden…[Read more]

Skjórinn
När gröten kokat upp till en tillfredsställande konsistens gjorde hon tecken åt honom att lyfta kitteln av elden. Hon höll fram sin skål för att låta honom sleva upp gröt åt henne. Såhär på resande fot tappade korngröt sin charm och varje morgon fick man lov tvinga ner det. Ibland piffade hon upp gröten med salt och torkade bär. Me…[Read more]

Hon kunde höra någon ropa hennes namn, en varning, men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter vem det var som ropade. Fienden var otalig och de pressade ständigt närmre. Hon nedgjorde en bara för att mötas av två nya motståndare och snart nog fick hon också dra sin andra yxa för att hålla fienden på avstånd. De föll som flugor fram…[Read more]