Hade det hon gjort verkligen varit rätt? För tanken att bjuda in sin make till en middag med Isra kändes fel. Som om hon var ett barn som gömde undan något som hon hade gjort sönder. Det var inte allt för sällan det hade skett. Vanligtvis kunde hon dela allt med sin make, men det var något inom henne som sa att det inte skulle vara en bra idé. Han…[Read more]

Den korta tystnaden som uppstod efter att hon sagt sin hastiga kommentar, var inte allt för bekväm. Det var faktiskt som om denna kvinna lyssnade på vad hon hade sagt. Vad an detta? Det var något nytt. Vanligtvis var det ingen som vågade fråga sådana saker och orden som kom ur främlingens mun gjorde henne lite obekväm. Det var knappast som om h…[Read more]

Kiel verkade först inte lyssna på alven bakom sig, trots allt var hans enda mål att nå nycklarna – och således nå sin eventuella frihet. För kom han ut cellen var han övertygad om att han på något vis skulle klara sig ut, även om det troligtvis var en dåres hopp. Men hans ord fick honom att stanna upp och ifrågasätta.

‘Vad har vi att förlora?’…[Read more]

Silke
Enligt Silke var mannen och hon nu kvitt. Han hade inte bara fått sin börs tillbaka, han hade även fått de övriga som hon tagit. Mannen hade fått dubbelt tillbaka och hon var den som gick därifrån med ett skadat revben. Rock var bara ett plagg, hon offrade hellre den än en av hennes fingrar eller händer. Om sjömannen väntade på henne, skull…[Read more]

Sättet som uppmärksamheten vände till henne, skrämde den unga flickan. Knappt fyllt tolv år. Hon höll ett stadigt grepp om sin sjal och backade inte undan. Även om kvinnan framför henne var lite för nära… och luktade märkligt. Sött och mörkt på samma gång. Det var nästan som det fick henne att må illa.

“Jag… Jag är Zamira” sa hon, med en rö…[Read more]

Hovarnas slog mot sanden fyllde hennes ögon och en hel del sand virvlade upp i hennes ena öga och skavde. Fast det var de minsta hon behövde oroa sig över nu. Det var sällan hon kände rädsla. Döden var något hon var allt för välkänt med. Det var inte ett slut, det var en början. Åtminstone för de flesta. Inte hon. Trots det verkade mannen, samla…[Read more]

Det sista var inte något som Vésiva hade tänkt på. Hon kastade en orolig blick omkring sig. Ett värdshus som förr var väldigt fullt med folk, tycktes vara nästan tomt nu. Det bådade sällan gott.  I för sig var regn alltid något välkomnat för värdhus och dryck. Affärer brukade blomma i regn.

“Äsch! Vad som sker, sker!” utbrast hon, lite mindre…[Read more]

Ursäkter slingrade sig ur Davants mun som en orm. Ord på ord. Kanske det fanns någon sanning i dem som han spottade ur sig. En osäkerhet som inte klädde mannen. Hade hon missbedömt honom? De elektriskt blåa ögonen betraktade mannen framför sig med ett svagt leende och huvudet på snedden. Det långa mörka håret kittlade hennes ena arm. Tyst satt ho…[Read more]

Tipums lilla, tysta, kraxande skratt fick hennes leende att bli lite mer av ett flin, men hon dolde det inte, för liksom demonen tycktes hon något road av Vesvías förfrågan. Var det för att hon var rädd för att träffa henne ensam igen, eller fanns det en annan anledning till varför hon ställde frågan såsom hon gjorde?

”Er make är också inbjuden…[Read more]

Skjórinn
När gröten kokat upp till en tillfredsställande konsistens gjorde hon tecken åt honom att lyfta kitteln av elden. Hon höll fram sin skål för att låta honom sleva upp gröt åt henne. Såhär på resande fot tappade korngröt sin charm och varje morgon fick man lov tvinga ner det. Ibland piffade hon upp gröten med salt och torkade bär. Me…[Read more]

Hon kunde höra någon ropa hennes namn, en varning, men hon hade inte tid att vända sig om för att se efter vem det var som ropade. Fienden var otalig och de pressade ständigt närmre. Hon nedgjorde en bara för att mötas av två nya motståndare och snart nog fick hon också dra sin andra yxa för att hålla fienden på avstånd. De föll som flugor fram…[Read more]

Ayperos betraktade händelserna framför porten. Uppenbarligen hade han uppskattat dessa människors behov av att offra sig själv för det allmännas bästa – eller kanske det bara var stridshetsen som pressade dem framåt? Han såg hur Nenya närmade sig den Kaldrländska ledaren samlade sina krigare, samtidigt som han betraktade mannen som ledde kava…[Read more]

Aine
Som många andra magiker hade Aine en smak för dramatiska plagg. Hon bar en klädsel som inte såg ut att vara gjord med någon praktikalitet alls i åtanke. Klänningens tyg var vitt och verkade nästan glimmra när ljuset föll rätt. Men inte ens hamnens smuts verkade fastna på tyget. Klänningen hade långa, vida ärmar vars fållar släpade mot mar…[Read more]

Smällen av dörren fick den unga kvinnan att rycka till. Hon skämdes först att hon var där och hoppades innerligt att hon inte hade hört hennes förbannelse. Sedan hörde hon hennes ord och det förvirrade henne. Lite förvånat ställde hon sig åt sidan och det var ett litet krig inom henne om hon skulle se vad främligen höll på med. Kanske var hon…[Read more]

Zaria lät Obsidiah tala och processa det som hon hade sagt. Även om det var två enkla ord. Var det ord som vägde mycket. Speciellt inte ett ämne som brukade diskuteras vid första mötet mellan två främlingar. Det var inte svårt att se hur han inte helt kunde tro på det hon hade sagt. Trots hennes tatueringar som vittnade om mörkmagi. Fast å andr…[Read more]

Den äldre kvinnan hade kvar blicken på trädet ett litet tag, som om inte hade hört inbjudan för att sedan sänka huvudet i en artig gest. En middag? Hade hon hört rätt? Det var i och för sig oartigt att fråga om hon menade det. Fast å andra sidan var det oartigt att dyka upp oinbjuden. Nå, hellre den senare risken.

“Ni är oerhört givmild, min…[Read more]

Tipums klor som rev mot hennes ben fick henne att blekna en aning, men hon sade inget om det och verkade heller inte på något annat vis reagera på hans plötsliga närvaro. Att han dök upp när han själv fann det passande hade hon för länge sedan vant sig vid. Frågan var bara vad han gjorde här nu, och om hon skulle behöva avsluta detta samtal med V…[Read more]

Allt ljud omkring. Vrål, klingande stål och förfärade skrik. Allt som blandades till en enda röra. Trots det var hennes far röst som en klinga som klöv igenom allt. Vreden var uppenbar, eller det var snarare en sorg som hördes i hans röst. Trots att den inte bröt av utan var kristallklar. Rösten fick henne att rysa. Nog för att hon hade tänkt…[Read more]