Caspian följde henne i det tysta, som en skugga utan mål, med svärdet fortfarande tungt vid höften och varje steg ett eko av något som blödde i hans inre. Gatorna var stilla, men inte fredliga, det var tystnaden som följde efter stormen, den som gömmer sig bakom låsta dörrar och innandömen fyllda av röklukt och skräck. Att saker var så illa i st…[Read more]

Asgeir besvarade hennes nya kyss lika milt som innan, kanske lite djupare,  modigare, nu då hon inte dragit sig undan från hans närhet.  När hennes läppar lämnade hans igen dröjde han kvar, lutad nära, pannan vilande mot hennes. Kände på hennes värme och utstålning, lät de blå ögonen betrakta henne, alla detaljer i ansiktet då de var så nära i den…[Read more]

Jezeral betraktade den svarta fågeln när den steg genom luften, först tungt och darrande, sedan med större målmedvetenhet i vingarnas båge, och han följde dess flykt med blicken utan att säga något. Fågeln beskrev en vid båge ovanför dem, sedan försvann den bort mot bergen, där dis och sten redan slutit sig samman.

Vissa bar sin oro som ett svärd…[Read more]

Faegrim såg med höjda ögonbryn på hur Tussie lät stoftet dansa framför ansiktet. Han mindes väl första gången han själv blivit bjuden, hur han hostat som en gammal smed och trott sig se drakar i takbjälkarna, tills Tussie skrattat åt honom och visat hur man skulle andas. Ett litet skratt smög sig fram nu vid minnet.

“Ja, se där, inte farligare…[Read more]

Llwyd stod still en stund efter att den svarta fågeln lyft. Tyst, inte för att hon beundrade förvandlingen eller för att hon var imponerad. Utan för att hon försökte avgöra om hon just bevittnat början på något användbart – eller början på ännu en dödsdans utförd av någon som trodde lite för mycket på sin egen legend.

“En timme…” muttrade ho…[Read more]

“Som balsam för själen, kan man väl säga. Får ord att enklare flöda, och känslor… att nå kännas mer?” sa Tussie med ett svagt leende för att inte tvinga henne på det förstås. Men tog själv lite av pulvret mellan sina fingrar och gned det framför sin näsa tills det blev som en liten rök som tycktes vara nästan mörkt lila framför henne. Hon…[Read more]

Nenya lät glaset snurra långsamt mellan fingrarna, blicken vilande på det mörkröda vinet och märkte inte minen eller skådespelet mellan Ayperos och Indira. När hon till sist såg upp var leendet kvar, men nu med något mer beräknande i kanten.

“Femhundra, spridda som rötter under marken… det är inte bara en styrka, Indira. Det är en nyckel. Karm m…[Read more]

Ayperos satt tyst ett ögonblick, lät hennes ord klinga av medan han tänkte över allt som avslöjades framför honom. Hans blick vilade på henne med samma oberörda tyngd som en staty, och när det förvridna leendet nyss skymtat över hennes ansikte studerade han det,  tog in det, lade det varsamt åt sidan som man lägger undan en bok för att återkomma…[Read more]

Det var något oroväckande att stå ansike mot ansikte mot brigansgeneralen. Att militären förföljde dem och följde deras positioner var inget nytt, det hade länge varit ett spel likt katter som leker med varandra om vem som snabbast kan smyga på, attackera och komma undan. Men något var annorlunda med detta möte, för framför henne stod en person ho…[Read more]

För att markera ännu mer att Aenya inte var ensam ven tre pilar snabbt efter varandra för att markera hennes siluett mot trädstammen närmast henne. Korpen kraxade högt över dem, Camthalions ständiga följeslagare och hjälp att se. Det var nästan möjligt att räkna på fingrarna de gånger som alven var längre bort ifrån Aenya, eller åtminstone höll…[Read more]

Ayperos lät Nenyas ord hänga kvar i luften, medan ett långsamt leende drog över hans läppar, blekt och plågsamt vackert.

“Döden…” Han uttalade ordet som om det var en gammal bekant.
“Döden är min skugga, lika gammal som jag själv, och en dag kanske den slutar jaga de som varit mig trogna, så som den glider undan furstinnan Saelorian här, gång på…[Read more]

Faegrim ryckte till när Tussies svans snärtade till honom, som en påminnelse om att hålla blicken där samtalet hörde hemma. Han hostade till, mest för att vinna sig tid, och kliade sig i nacken.

“Ja, du har ju rätt, Tussie. Vad skulle vi veta om vem du var eller inte var? Jag vet knappt vem jag själv är hälften av dagarna.” Han skrattade lite…[Read more]

Jezeral lät Llwyd tala till punkt utan att avbryta, för att ett avbrott i fel ögonblick ofta säger mer än ett svar i rätt. Joij verkade ändå allt hålla sig i skinnet – än så länge – och det var mer än man kunde säga om många han arbetat med under åren. När han till sist talade, var det inte för att rätta Llwyd, utan för att dra konturerna tydligar…[Read more]

Ayperos lät ångan svepa kring sig, såg på Isra medan hennes ord ännu låg kvar i rummet som ett eko. I hans blick fanns något roat, som om hennes ton väckte mer lust än allvar, och han log roat, ett drag där faran alltid fanns dold under ytan. En fara Nenya och Isra blivit vana med, så klart, och kanske immuna mot.

“Ingen frälsare är felfri. Det…[Read more]

Maevan bugade sitt huvud en aning, just tillräckligt för att visa lydnad, men inte för mycket så han skulle verka för svag och kuvad. Han hade känt värmen från hennes hand, en värme som ännu satt kvar som en glöd i hans axel. Han kunde inte avgöra om det varit verklig närhet eller ett nytt sätt att pröva honom. Han vågade inte tro, men han ville.…[Read more]

Förvånat höjde Alva på sitt ena ögonbryn för att granska Helga. Nästan väntandes på att hon skulle säga att allt var ett stort skämt, eller ångra sig. Men när tystnaden fortfarande fanns kvar där och något ångerfullt fortfarande fanns kvar där kunde hon inte rå för att le lite bredare.

“Ah, positiva inflytande. Just det som alla andra skulle…[Read more]

Llwyd såg på Joij som man såg på någon som just föreslagit att man kunde klättra uppför ett stup – baklänges, barfota och med ögonbindel och händerna bakbundna. Hon snörpte på munnen och lät blicken glida från skiftarens ögon till hennes händer, sedan till fötterna, som om hon försökte avgöra om Joij ens visste hur en risk såg ut.

“Du vill all…[Read more]

“Faegrim… Du talar inte så mycket strunt heller” fnös Tussie roat som om hon inte riktigt höll med om att hon var en vis kvinna och snärtade till honom något med sin svans för att få honom att hålla sin uppmärksamhet på Kathryn där framför dem. Det var inget lätt fall förstås.

“Och nu söker du svaren hos två personer som inte vet vem den forn…[Read more]

Åt Ayperos ord spred sig en röd färg på hennes kinder – det var så länge sedan. Nästan en livstid, eller hade allt bara varit en dröm? Ibland kändes det så… overkligt. Hon drog ett litet andetag, för att dra in den främmande kvinnans doft. Lite jakande hummade hon över hennes sjukliga form. Det var förstås inte svårt att se, men hon kunde också…[Read more]