“Korodors floden rinner långt in i Tharmad. Rätt långt kommer de där. Vatten borde vara tystare att röra sig igenom landet… Men å andra sidan vet vi inte om de odöda har utvecklats och kan vara en fara där trots allt. Kanske den hemska förbannelsen spridits dit med.” resonerade Renn, kanske lite mer för sig själv och Gharf medan hon slog sina…[Read more]

Spektaklet framför Nenya fick henne att le, inte kanske det där söta och vackra leendet som man skulle kunna tro en adelsdam hade, nej det var nästan något groteskt där. Som om hon fann tanken över att det skulle kunna bli en strid där mer roande och att någon skadades eller dödades verkade inte då väga på hennes samvete. Men lika hastigt som…[Read more]

Echine var vagt medveten om att något, möjligtvis en individ, kanske två, närmade sig; fast hon hade varit med om tillräckligt många liknande situationer för att tro att det förmodligen inte var mer än åskådare som ville se vad som föregick. Hon var optimistisk nog att hoppas att de inte skulle göre situationen värre, och att det förhoppningsv…[Read more]

Vin, bara tanken på det fick Vésiva att slappna av lite mer medan hon följde efter de andra. Något motvilligt lämnade hon över sin son till en av Isras tjänare och lät blicken vandra några gånger över axeln för att se vart han försvann. Men till slut slog hon sig ner och kastade en kort blick mot Neyir som sa att han skulle hålla sin far under tyg…[Read more]

“Vad tar sådan tid?” Rösten kom ifrån ännu en gestalt som gled fram till mannens sida. Klädd i en vacker mörkröd klänning med svarta detaljer och det mörka håret var flätat prydligt och avslutades med en vacker rosett i samma stil. Blicken var först på mannen vid hennes sida som om hon väntade sig en vettig förklaring för detta dröjsmål men nä…[Read more]

Att lämna marken var inte direkt något som Llwyd var allt för förtjust i. Nej, nästan mer illa till mods än vad hennes kompanjon Jazeral var. Kanske var det faktumet att hon var kortare och föll ännu längre än vad de två andra gjorde. Men hon klättrade motvilligt upp på deras nya kompanjon och höll sig hårt i det som gick att hålla i.

Fast trots…[Read more]

Vesíva delade en kort blick med sin partner som instämde i att det kanske var ett misstag trots allt. Men ändå så kände hon sig förvånansvärt lugn när Gharf började pladdra på. Mycket skit, förstås men det var något genuint som hon ändå trodde att drottningen skulle uppskatta.

Bredvid Gharf böjde sig Renn på samma obekymrade sätt, även om hon…[Read more]

Hjärtat slog hårt i bröstet och hon följde sin forna väns rörelser. Lite skrämd över hur dammpartiklarna verkade agera som ljus och lyste upp trädet och det som hon nu kallade för hem. Inte direkt något mysigt, eller hemtrevligt. Inte för hennes definition åtminstone.

“Varför lät du dem göra så här mot dig, Huldrys?” frågade hon, genuint ledse…[Read more]

Tussie höjde ena ögonbrynet åt Faegrims ord och bild om henne. För att skaka på huvudet åt honom, korsade sina armar nästan som om hon blev lite förolämpad.
“Sälja buketter? Jag är en handelskvinna med många kunder. Snälla nån, vem har tid att binda buketter när man kan sälja du vet, mina varor?” fnös hon och himlade med ögonen.
“Vad ann…[Read more]

Frågan ifrån Meren hade gjort Sera något nervös. Det var väl alltid frågan som alla ställde sig? Och ännu kändes det som om hon inte riktigt visste svaret själv. Men hon var ju här, envist dåraktigt kanske. Tacksamt log hon mot Dastan som tog till ord innan hon själv hann säga något som hon skulle ångra. Fast något var hon väl tvungen att säga?…[Read more]

Lite skeptiskt var Ranghildr när hon inte fick känna på hennes panna, den kändes fortfarande för varm för hennes smak. Men hon lät det vara, för nu. För att skjuta undan vattenhinken och sedan vända blicken mot sin make som klev in. Som vanligt med ett försök till att lätta upp stämningen men hon kunde inte rå för att besvara leendet själv.…[Read more]

“Andra tider?” fnös Renn, som gick bredvid sin make. Precis som honom var hon längre än de flesta människor och me’ersianer. Det kopparöda håret var flätat och slog i höften då hon rörde sig bestämt framåt. Blicken vandrade fram och tilbaka lite nyfiket. Många år sedan som de hade satt sin fot där, då all kommunikation hade skett genom Neyir och…[Read more]

Kvinnan rynkade något på ögonbrynen. Sarksam var något som hon brukade kunna förstå sig på men nu var hon inte  helt säker på om katten framför henne faktiskt menade att hon inte förstod. En fnysning lämnade mörkeralvens läppar och hon höll upp de tre fingrarna igen.

“Information, pengar och inget sådant där kramandes.” sa hon och granskade henne.
“Nå?”

Säkert skulle hon känna hur en doft av mat hade spridit sig i stugan med. Framför elden en bit bort satt Ranghildr framför ett kärl och rörde runt i något som liknade en soppa. När hon hörde hur Maeve rörde sig bakom henne och det lilla kraxande släppt hon skeden och reste sig upp för att skynda sig till hennes sida.

“Ligg stilla nu tös.” sa ho…[Read more]

Någon som inte riktigt följde med i tankegångarna var Finn som såg ut som ett frågetecken där han stod. Även om han då och då skickade ett leende till sin vän för att uppmuntra de glada tillropen. För det lät ju som något positivt i alla fall?

Tussie mötte Faegrims frågande blick och örat ryckte lite när hon lyssnade på flickans entusiast…[Read more]

Allt kändes så bekant, men ändå inte. Som att kliva in i ett gammalt minne. Sängen som Maeve nu låg i som en gång varit hennes. Där hon suttit och lyssnat på grälen ifrån Sif och Ejvald, eller skratten. Hon vände sig om för att försöka finna något åt sin dotters strupe och öppnade de skåp som fanns där. Inte allt för mycket fanns, men längst in…[Read more]

“Tyst nu, din fåne. Du säger så mycket dumt.” sa Ranghildr bara åt Audgisil, men det fanns något varmt där i hennes blick då hon såg på sin dotter som trots sina skador stod stolt framför dem och folket. Innan hon hann helt falla ner mot marken hade Ranghildr tagit ett steg fram och fångat upp henne i en omfamningen. Ett kort tag stod hon där me…[Read more]

Det var knappt så att Ranghildr såg leendet som hennes kära make gav henne. Snarare var hennes isblåa blick helt fokuserad på det som fanns framför dem. Maeve måste leva. Något inom henne sade det, även om fler och fler hade trott motsatsen. Inte för någon hade vågat yttra orden i hennes närhet. Inte efter att en dåre gjort det och utan att tvek…[Read more]