”Det jag blev lovad i Frostheim.” Började hon åt Arand och vände sedan den hårda blicken mot Maeve. ”Mina ord var inte tomma när vi skiljdes åt, min prinsessa, jag krävde av gudarna deras dom inför drottning, prinsessa och völva och jag känner deras kraft nu inom mig, starkare än någonsin, som om gudarna hörde mig och har välsignat mitt uppdrag.” Hon gav prinsessan ett leende, men som det hade gjort varje gång så saknades det någonting i det. Det fanns en tomhet där, som om leendet var något inlärt, inte instinktivt, gjort tydligt av faktumet att hennes hårda blick inte var i linje med känslorna munnen förmedlade. ”Så jag kommer kräva Turins liv som betalning för all smärta han orsakat oss, liksom livet på varje svartfågel som kommer i min väg.”
En iskall känsla sköljde över Bodil och hon hörde Bror bredvid henne viska ”Vi är döda.” Hon tystade honom snabbt med blicken och höll andan, osäker på just hur bra hörsel denna kvinna hade. Efter några sekunder utan reaktion släppte hon andan och förde en hand genom håret sitt oroligt. En del av henne ville sticka härifrån och hämta sitt folk från Ranheim, för hon ville inte att de skulle hamna i kvinnans väg om hon till slut hittade ut från berget.
En annan del inom Bodil ville se Aslög ta sig till Ranheim, hon ville se skräcken det skulle orsaka, hon ville se beslutet göras åt henne, Aslögs slägga leverera krigets sista slag och ha det omöjliga beslutet Bodil stått så länge för göras åt henne. Ingen Turin, inget krig … förutsatt att Hillevi och jarlarna strök med. Skulle kvinnan klara av det? Eller skulle hon dö den slutliga döden innan hon nådde porten? Bodil studerade Arand och Maeve och det var nu självklart att deras relation inte var så ytlig som den hade presenterats, även om det hade varit tvivelaktigt redan från början. Och Bodil kunde inte bry sig mindre, inte med allt som pågick. Hon undrade hur mycket kaos och skada som kunde orsakas av de alla tre, en magiker, en mäktig krigare och en … odöd jätte till kvinna.
Tankarna var i strid inom henne, den svurna eden till Turin, i konflikt med det som var bäst för hennes folk, i konflikt med hennes folks vilja, samtidigt som hon lät sagorna från sin barndom snurra, berättelserna om gudar och monster, innan hon till slut vågade tilltala Aslög själv, som om allt kaos inuti henne tog formen av en slutlig, överväldigande självsäker tanke.
”Jag kan visa dig till Ranheim.” Sade hon till slut med en självsäker röst och Aslög vände blicken mot Bodil, men inte lika hastigt som hennes två män gjorde, deras ögon stora som ägg. Bodil reste sig upp.
”Imorgon. När min vän har läkt lite och vi andra återhämtat oss. Du hade rätt tidigare, vi är inte från den ursprungliga hären. Frejdal slåss nu med Maeve Ulfhedna.” Männen bredvid henne var likbleka, men till deras beröm höll de tyst och nickade. Bodil höll blicken låst med Aslögs och gestikulerade mot Maeve och Arand.
”Jag är den som leder dem till Ranheim eftersom jag känner de här bergen. Håll oss säkra till imorgon, hjälp oss bekämpa de döda om de kommer tillbaka, så visar jag dig vart du hittar Turin Hrafn och hans svartfåglar.” Hon nickade åt Aslög, som stod tyst en kort stund innan hon nickade. Bodil stod upp tills Aslög bröt blicken med henne och då sjunk Bodil ner bredvid Bror igen, och släppte ut luft som om hon inte andats under hela tiden hon stått upp. Hennes kropp kändes bortdomnad, så spänd som hon varit. Hennes män ordade ljudlöst med sina läppar en fråga om vad hon sysslade med, men hon mötte dem inte med blicken. Hon stirrade i stället på Aslög, men viskade för sig själv, i ett röstläge liknande det Bror hade använt där Aslög inte hade hört honom. Huruvida Maeve och Arand kunde höra henne visste hon inte.
”Jag tror inte hon är Draugr. Jag tror gudarna som straff eller gåva håller henne vid liv. Hon är inte som de andra var.” Hon ville knappt tro på det själv, men vad fanns det annars för förklaring. Bodils tankar snurrade. Det var svårt att hävda sig själv troende, stå inför något som trotsade allt som var känt och inte ens underhålla idén att gudarna ville att Aslög skulle nå Ranheim. Det var nog inte Loke som förvillade henne, det var nog inte slumpmässigt. Turin hade drunknat, bara för att sedan komma till liv igen. Varför skulle gudarna sluta bry sig där?
Det var Ran som förvillade Aslög. Det måste det ha varit.
Det var … enkelt. Hon tittade på sin skiss medans Erynn pratade och log för sig själv under genomgången. Hon var verkligen klipsk, det kändes rimligt det hon pratade om, men så fort hon började prata om att räkna på aktiveringsformeln dog någonting inom henne. Det var verkligen inte hennes starka sida och helt klart där det skulle synas som tydligast just vad som var hennes största hinder.
“Du kan verkligen det här,” Sa hon enkelt och log åt Erynn snabbt innan hon återgick med blicken mot skissen. “Vad smart du är!” Hon rätade lite på sig och plockade ut pergament och skrivredskap från väskan sin. För bara ett ögonblick tvekade hon med att resa sig upp, osäker på om det var rätt i stunden att göra, men ställde sig sedan upp och gick över till Erynns sida av bordet och satte sig ned bredvid henne, bara inte så pass nära att de skulle riskera nudda i varandra. “Kan du visa mig vilka faktorer jag behöver visa hänsyn till? Jag är lättlärd inom teori och funktioner, men det praktiska utmanar mig alltid.” Hon log åt Erynn.
Det var trevligt att sitta där med Erynn, det kändes rätt på något sätt. Visst var blotta närvaron till henne lite provocerande, det gjorde henne varm över hela kroppen, men hon ville inte utesluta att det bara var skönt att lära känna någon på den här skolan. Det behövde inte vara mer än glädje att få lära känna någon som verkade någorlunda jämnårig … även om ett huvud längre och byggd helt annorlunda … och med helt andra intressen som det verkade.
Under tiden de gick igenom runan och hur man skulle kunna få den att fungera började Yfandes bli självmedveten. Gradvis började hon inse saker som hon hoppades inte skrämde bort Erynn. Hon kände den diskreta doften av svavel och järn från sina kläder och kom på att det var den här tröjan hon hade suttit i när hon jobbade med alkemin igår. Hon insåg att det var tydlig svärta kvar på händerna hennes från lektionen tidigare där hon jobbat med annat i sin bok, hon hade glömt att tvätta händerna. Hon insåg många saker, så som att hon inte hade sköljt håret på flera dagar, vem hade tid egentligen, men när hon förde en hand genom det nervöst under ett av momenten av genomgången med Erynn hade hon hittat en gnutta aska från den alkemiska incidenten i förrgår … hon var ett vrak. Hon borde ha fokuserat på att bada och tvättat sina kläder senaste timmen, och kom på sig själv att börja rodna åt sina tankar om sig själv.
Yfandes kände ett uppspelt rus bland tankarna hennes när Erynn berättade om vad skissen skulle föreställa. Hon förstod inte vad hon såg, annat än det mest grundläggande nu när hon visste vad det var för någonting och hon log stort åt Erynn och tittade sedan ner på skissen igen som klasskamraten fokuserade på. “Du är väldigt duktig! Jag ser fram emot att se den installerad i en kista!” Nämnde hon ärligt och lutade på huvudet för att se på skissen från en annan vinkel.
Snart nog satte hon sig rakt dock och nickade, för att sedan öppna säcken sin och plockade ut två av böckerna. En av dem var en enkel anteckningsbok och en annan var läroboken om runor, som hon öppnade till en av sidorna markerade med ett snöre.
“Vi kan prata om vad som helst faktiskt, jag ville bara lära mig mer om runor och jag har förstått att du gillar dem. Men jag hoppas också att jag kan hjälpa dig, jag vill inte gärna ta utan att ge.” Hon såg upp mot den hon hoppades snart skulle var hennes vän och förde en omedveten hand genom sitt hår lite nervöst och lät fingrarna hennes linda hår runt dem.
“Här,” Hon tog ut en av hennes skisser från boken om runor och visade den för Erynn. “Jag har läst boken ända till ända och lekte med teorin om en runa som svarar till exponering av vatten och gör föremålet hydrofobiskt. I teorin skulle en bok med runan inte kunna bli blöt och dess innehåll inte förstört av vatten, men jag är lite osäker på om jag tolkat teorierna rätt.” Pappret visade ett mångtal överstrukna runor och en som inte var det. “Enda sättet för mig att veta om jag gjort rätt är att slutföra och aktivera den, men jag är samtidigt rädd att den kommer suga mig tom på vatten.” Hon bet sig i underläppen lite nervöst och såg upp mot Erynn.
“Jag förstår att du som mig bara är en elev, men vår professor för runor … gillar inte mig, och våra klasskamrater är … som de är.”
Yfandes anlände andfådd utanför studierummet och stod stilla några sekunder för att hämta andan efter både den raska takten och hennes ansträngningar till att behärska sina känslor och nervositet och det kändes inte längre som om bröstkorgen hennes hade ett städ på sig. Hon hade sin säck med böcker hängande över axeln och hon klev in, mötte snart Erynn med blicken och log ett brett, dumt flin. Hon skyndade sig över, men med blicken för stunden riktad mot marken medan hon skamset bekämpade de mentala bilderna hon trodde hon hade lyckats göra sig av med under den senaste timmen.
Väl mitt emot Erynn satt hon ner boken och sedan satt sig själv tvärs emot och först då lät hon blicken hennes låsas med Erynns. “Vad kul att du ville träffas!” Sade hon enkelt och började öppna sin säck med böcker medans hon sneglade på skissen framför bordskamraten. Visst var faktumet att Erynn var så otroligt vacker påverkande av hur Yfandes förhöll sig till situationen, det gjorde den knepigare, det gjorde Yfandes kokande varm stundvis, men orsaken till hennes svårigheter var så mycket djupare än så. Yfandes hade vuxit upp utan vänner, utan jämnåriga och så fort hon började på en skola med andra elever istället för att bli lärd hemma i det privata så hade det inte gått så bra. Hon var fattig på sociala förmågor, läste ofta människors avsikter fel, missförstod metaforer och missade tydliga sociala signaler … det hade inte varit kul. Så hon hade blivit undvikande medan hon studerade människan som social varelse. Hon hade blivit bättre på det! Men inför vissa personer, en av dem Erynn, så var det som att allt hon hade lärt sig bara lämnade hennes huvud på måfå, oförutsägbart.
“Vad jobbar du på?” Frågade hon enkelt och lutade sig lite fram för att titta närmare på skissen framför Erynn. “Jag känner inte igen det från någon av våra böcker.” Och hon hade läst igenom flera av dem. Hon lät blicken hennes hoppa mellan Erynns ögon och vad än det var hon hade jobbat på. Hon sköt undan det långa röda håret som föll framför blicken hennes till bakom ryggen när hon lutade sig framåt och började ta av sig sina läderhandskar som hon sedan placerade bredvid säcken sin. Blicken hennes lämnade dock inte Erynn eller hennes skiss, utan hon höll artigt ögonkontakten trots den lilla klumpen i magen det orsakade, och log åt henne.
Yfandes log brett åt hur enkelt det faktiskt gick. Bara sådär. “Vi kanske kan använda ett av studierummen vid sovsalarna?” Föreslog hon hastigt, det var det enda hon kunde komma på och det kändes ganska rimligt. Väldigt rimligt faktiskt, då det var vad rummen var till för. Att Erynn inte visste hennes namn var inte en tanke som slog Yfandes, såklart så visste hon vem Yfandes var då hon själv så tydligt visste vem Erynn var.
“I gengäld kanske jag kan hjälpa dig med något?” Erbjöd hon ivrigt. “Mina främsta ämnen är nog sådant som berör mytologiska väsen, magins historia och magisk teori … och alkemi. Jag gillar verkligen alkemi. Jag jobbar ganska hårt på att lära mig runor också.” Hon flinade för sig själv samtidigt som hon kramade boken så hårt att hennes händer säkerligen vitnade under handskarna och bröstet skulle definitivt vara ömt efteråt.
“Ska vi ses om en timme utanför studierummen på östra sidan och se om ett av dem är lediga?” Hon såg henne i ögonen men bara för ett kort ögonblick, då bara den stora höjdskillnaden var tillräckligt för att hon skulle känna en rodnad påbörjas. En timme skulle nog vara tillräckligt för Yfandes att samla både sina tankar och sina böcker.
Ambrosina hade varit så uppslukad i sin framfart, så fokuserad på sitt mål att när Ayperos skickade henne flygandes så skakades hela hennes verklighet. För ett ögonblick var hon osäker på vart hon var och vad hon hade hållit på med, innan hennes mor plötsligt stod över henne och omgivningens pusselbitar började passa ihop igen. Hon reste på sig med hjälp av sin mor och samtidigt som hon började ta in synen framför dem så höjde hon ena handen och studerade den nyfiket, ovansidan och sedan undersidan. Ayperos hade inte mer än nuddat i henne med magin hans och ruset hon kände under huden sin var berusande, makten han besatt omöjlig att beräkna. Hon hade känt det i ruinerna av hans framfart innan hon träffade sin mor och begav sig på den här resan, men det var kvarlämningar. Nu hade hon blivit direkt berörd av det och hon kunde inte låta bli att undra hur det hade känts att tömma honom på magi helt, om det där lilla smakade bättre än en tvåhundraårig älva.
“Jag mår bra, mor, lite yr bara.” Försäkrade hon sin mor försiktigt, klappade henne på axeln och studerade infernot framför dem. En del av henne ville rusa Ayperos för blott ett smakprov, hon behövde bara lägga handen på honom, eller rentutav ställa sig i hans väg och låta honom använda mer magi på henne, hon var så nyfiken … men Nenya. Hon såg mot Athanishka och Nenya, lutade sitt huvud och studerade dem. Om det var något Ambrosina skulle vara redo att skryta om gällande hon själv så var det intuition, en rentutav övernaturlig intuition. Hon hade sällan litat på sin intelligens, sin slutledningsförmåga, logik, fakta … men magkänslor, där var hon trygg, och när hon studerade för blott bara ett ögonblick Nenya och Athanishka så såg hon någonting äkta där. Någonting smutsigt, men också äkta. Hon rynkade lite på näsan och gick förbi sin mor, mot trion som nyligen anlänt. Ayperos och vad hon antog var hans två älskare.
“Hjälp Nenya, jag vill prova en sak!” Hon log och drog från den energi hon kände inom sig, den där smulan hon hade fått smaka på från Ayperos och hon förde kraftfullt ner sin hand i ett försök att använda samma magi som Ayperos hade använt på henne för att från detta avstånd trycka ner trion i den nu blottade källaren i kyrkan, samtidigt som hon raskt gick så att hon så småningom skulle ställa sig i vägen för demonen, hennes spökaktigt bleka ögon stirrande rakt in i hans, det blåa under hennes hud kraftigt pulserande, det blåa skenet starkare än det varit på månader och det från en enda magisk attack från Ayperos. Med lite tur så skulle de slungas ner i källaren och köpa lite tid åt Ambrosinas mor och Nenya, men med mycket tur så skulle Ambrosina få äta sin första demon … och om hon hade all tur i världen så skulle hon överleva kvällen. För en gångs skull var hennes ögonlock inte tunga, hennes ögon inte trötta, det fanns en iver, en hunger i dem.
Samira studerade kvinnan fundersamt och log försiktigt åt henne. “Kanske vi kan lista ut ditt förflutna tillsammans? Brunnen kanske innehåller svar på dina frågor, om den är ens hälften av vad den ryktats vara.” Hon böjde sitt huvud tacksamt mot Fim. “Tack för din vänlighet. Jag lovar dig att återgälda den på alla sätt jag kan och vi får helt enkelt se vad dessa sätt visar sig vara.” Hon började bli bekväm runt kvinnan, började lita på henne, började till och med vara förtjust av hennes närvaro. Den hade alltid varit spännande, men oron att bli mördad i sömnen, eller ens så fort ryggen var vänd hade varit svår att skaka. Om hon vaknade upp till mat att äta dock, dumt som det kanske var, så kände Samira att hon skulle kunna lita på varelsen.
Hon skakade lätt på huvudet, det kändes som att hon bara upprepade tankar nu, hon gick runt och ältade på samma saker gång på gång.
“Tack! Imorgon kanske vi kan lista ut om du kan läsa minnen. Vilken tillgång för skogens väktare att kunna läsa sig till andras avsikter.” Hon log igen och satte sig mot trädet. Hon drog upp en filt från väskan hennes och svepte den om sig. “Nu behöver dock som du säger min sköra människokropp vila. Förhoppningsvis täcker vi ett stort avstånd imorgon!” Tanken på att nå brunnen inom några dagar var absolut en fantasi, men en ack så värmande sådan.
Ambrosina sänkte blicken sin från taket när Athanishka talade och vickade på huvudet sitt, hennes trötta blick låst på den mystiska kvinnan och det som sades. Hon höll sina händer bakom ryggen och började nypa ena handen hårt med den andra för att väcka känslor av smärta och behålla klarhet i sinnet, för orden Athanishka yttrade innehöll en energi som fick Ambrosinas mage att skrika, eller så var det någonting annat som pågick samtidigt som inte gick att observera, men magi var helt klart i luften. Hon ville vädja till Nenya att inte låta sig luras, men hon förstod också att det här kanske var en av de sällsynta stunderna där Ambrosina helt enkelt skulle hålla tyst.
Sedan dånade det till från portarna som slogs upp och en väldig folkmassa stormade kyrkan. En sällsynt ilska sköt igenom Ambrosina som ville inget hellre än att Nenya skulle få chansen att tänka och reflektera över situationen, bryta sig loss. Vad som än dolde sig i taket var bortglömt sedan två händelser tillbaka för Ambrosina som tog ett kliv bort från sin mor, vände sig mot den anstormande folkmassan och fastän några stannade vid henne med vapen dragna, de såg tydligt en icke-människa baserat på hennes ögon, slankhet och längd och de starka blåa pulseringarna under den nästan genomskinliga huden hennes. Men mer intressant för Ambrosina var inte de som avsåg anfalla henne, utan de som passerade henne och rusade mot Nenya. Ambrosina var inte det minsta orolig för sin mor som säkerligen kunde hantera den här situationen med sina ögon slutna, men Nenya var däremot inte sig själv, ganska bokstavligen, och Ambrosina oroade sig för sin kusin. Så att nå Nenya var det enda Ambrosina nu ville göra. Trots allt var hon skyldig att rädda sin kusin från en kyrka, så som kusinen hade räddat henne från en för inte så länge sedan.
“Förlåt.” Sa Ambrosina till ingen särskilt, kanske hennes mor, kanske människorna omkring henne, innan hon vände blicken mot mannen som rusade på henne med ett svärd. Hon tog tag i svärdets blad, greppade det hårt och stötte det tillbaka mot mannen så att handtaget slog hårt mot magen hans. Efter att hon hade slagit luften ur honom, slet hon svärdet ur hans hand och fortfarande hållande i dess blad slog hon omkull honom genom att svinga handtaget mot skallen hans så hårt att han föll ihop. Hon kastade ner svärdet till honom där han låg medvetslös eller död, hon klev sedan åt sidan för att precis undvika ett spjut, men hon insåg medans hon bröt spjutet itu med ena handen och hon klev åt sidan för att undvika ett annat att det inte skulle gå att vara både skonsam mot folkmassan och hinna till Nenya i tid för att antingen inte förlora henne till Athanishka igen eller innan hon mördades av folkmassan. Så hon grep tag i nästa mans ansikte efter att hon ryckte honom närmare genom ett grepp om hans spjut, och krossade halsen hans med ett enda slag från hennes andra hand.
Hon sparkade omkull ett barn och sökte igenom folkmassan med hennes trötta blick tills dess att hon fick syn på Nenya och började gå i hennes riktning. Långt borta. Ett spjut borrade sig in i ryggen hennes, men hon bröt enkelt av det och slog med sluten näve rakt ner i skallen på en man betydligt kortare än henne som omgående föll omkull. En kvinna och ett barn slängde sig på henne och lindade sina armar runt hennes ben, men barnet blev nedtrampat av resten av folkmassan med ett skrik och kvinnans vikt var otillräcklig för att ens sakta ner Ambrosinas fart. En högaffel siktades mot hennes huvud med gjorde inte mer än rev loss luvan på hennes kappa, avslöjande hennes långa, ovårdade, gråblåa hår i en slarvig flätning. Ett svärd skar henne över armen, men vikten från slaget skadade en människa intill den som bar svärdet.
Med kaosen så extrem som den var och människorna så okoordinerade behövde hon inte anstränga sig alltför mycket tack vare sitt magiska sinne och de rörelser hon kunde utföra tack vare det, de kom i vägen för varandra, välte varandra när de backade undan om hon gjorde ett utfall, och de som verkligen var till besvär gick sönder så lätt när Ambrosina vände sig till sin ilska för att ta sig igenom dem. Hon släppte inte Nenya med blicken ens när hennes hand slog igenom bröstkorgen på en större man som hade ställt sig i hennes väg. Ambrosina kunde lita på sitt magiska sinne och rörde sig nästan som vatten genom folkmassan, nästan som om hon slogs i medvind. Visst dog det människor omkring henne från hennes våldsamma motangrepp, groteska till och med ibland, så som tungan hon slitit loss från en av kvinnorna som bitit Ambrosina i handen.
Det tog inte länge innan människorna till och med i deras vridna vredestillstånd agerade försiktigt i deras närmanden mot henne. Visst hade de skadat henne, det avbrutna spjutet som fortfarande satt fast i ryggen hennes, de många sår som syntes över hennes kropp, vissa djupare än andra, bitmärken, rivmärken, skrapsår, hugg och krosskador, ena benet inte så rakt som det borde vara, men dessa skador sporrade inte fortsatt våld. Faktumet att hon fortfarande utgjorde ett hot, att hon fortfarande rev sig igenom de som kom i hennes väg, faktumet att det var mer rött blod på henne än hennes egna blåa blod visade på en fara och inte en vittring om seger.
Hon sa ingenting, inte ett ord, och inte för ett ögonblick tog hon en längre rutt än rakaste möjliga väg i Nenyas riktning. Sannolikt var det just Ayperos hon hade känt i taket och om han avvaktade var hon osäker på varför, men hon var övertygad om att enda chansen hon hade att hjälpa Nenya var om hon nådde henne innan demonen bestämde sig för att involvera sig i stridigheterna. Hon kunde göra mycket, men hon kunde inte besegra en demon. Kanske, bara kanske dock, kunde hon hinna fram först, och än så länge hade hon varit konservativ med sin magi, hade endast använt den för att ha koll på vart folk var omkring henne, för deras stank av vrede gjorde dem lätta att känna av.
Bodil höll upp drycken hon hade blivit given och studerade den fundersamt. Hon kunde inte utesluta att det inte var gift, men hon trodde på Arand när han underströk faran de befann sig i, hon tvivlade inte på att i deras nuvarande skick så hade kvinnan inte haft några problem att besegra dem alla, särskilt med Arand så tömd som han var. Synen av hur Aslög krossat en av kropparna så enkelt skulle besöka Bodil i hennes drömmar många år framöver och hon rös så snart den mentala bilden dök upp i hennes sinne.
“Avslöjar ni oss till henne svär jag på Freja och mina mäns liv att det härnäst blir jag som söker reda på er från graven.” Lovade hon med en tyst röst innan hon vände om för att gå tillbaka till Lauf och Bror. Hon hade hört hur kvinnan talade om Turin, det rådde inget tvivel om att hon inte skulle tveka att ha ihjäl Bodil och hennes män om hon listade ut vilka de var, men de hade inget annat alternativ än att följa med och slå läger med trion, något man såg tydligt på Lauf att han inte var så ivrig med.
När hon väl anslöt sig till Lauf och Bror tittade hon på drycken igen och rynkade på näsan. Inte för mycket? Vad var för mycket? Två droppar? Två klunkar? Halva flaskan? Hon hörde Lauf stöna till när hans ena fot sjönk ner i en grop under snön och det slet till i kroppen hans. Foten var snabbt fri igen, men det gjorde det tydligt hur ont han hade. Hon öppnade flaskan och luktade på drycken, ryckte till åt hur kraftigt den luktade och hukade sig sedan ner till huvudhöjd med Lauf som hängde på Bror.
“Ta en klunk av det här, men inte mer än så, och svälj trots smaken.” Hon log åt honom och fastän Lauf tvekade så följde han sin jarls direktiv och gjorde just det. Det såg ut som att han var på väg att kräkas, men han höll det inne och efter att hon tagit tillbaka drycken och stängt den, lade även hon sin arm om honom och hjälpte till att få honom till värmekällan.
Aslög väl framme vid värmekällan släppte ner släggan på marken intill vattnet och såg sig omkring sökande, studerande den lilla dalen de befann sig i. När väl de andra närmade sig så vände hon sin uppmärksamhet till dem.
“De är märkliga, de här bergen. Jag förstår varför Turin sökte sig till dem. Hur mycket jag än vandrar, oavsett vilken riktning jag går i kommer jag inte vidare. Det är som om självaste Loke skyddar honom.” Hon kliade i såret på nacken hennes innan hon plockade upp sin väldiga slägga igen och vilade den över axeln hennes.
“Jag har sovit bort dagen, prinsessan, er strid väckte mig, så vila ni nu medan jag står vakt så söker vi upp resten av hären när morgonsolen stiger.”
Bodil stirrade på kvinnan när de passerade henne och glömde bort att andas tills dess att de ordentligt kände vattnets värme och de satte ner Lauf på marken. Bodil vilade en hand på hans axel i ett försök att lugna honom, även om hon själv var långt från lugn och troligtvis inte skulle kunna sova en blund på hela natten.
“På gott och ont, jag kan sakna dvärgarnas envishet och trofasthet. Inte för att vi alver är mycket värre. Gamla traditioner, fast i våra mönster, fast i vanföreställningen att allt kommer lösa sig med tiden. Vi är nog mer lika dvärgarna än någon är redo att medge. Se på människan, de uppfinner, utvecklar, bygger, river och bygger om som om de dör imorgon. Vi vandrar genom våra skogar som om även bergen kommer ge vika en vacker dag.” Hon låg tyst i vattnet en kort stund.
“Innan jag insjuknade fick jag bevittna en människa som utmanade Alethir till en duell och nästan vann. Det var en otrolig syn. Under sitt korta liv hade den lärt sig slåss på en nivå som kan jämföras med en flera tusen år gammal högalv. Vilken vilja, vilka naturliga förmågor det måste innebära.” Alethir hade högst sannolikt hållit igen, om inte för att inte döda människan, men hennes mening var sann. Det var nästan otäckt hur otroliga människorna var, vilken förmåga de hade till framgång med så korta liv.
“Nu låter jag dyster igen, men vi behöver dem. Och de behöver oss.” Hon rynkade lite på näsan, innan hon förde sin hand under vattnet och över sin stora mage, stirrande på dem. “Men det här är en viktig paus känner jag. Tack för det här.” Hon såg upp mot sin vän och log, för att sedan sträcka ut en hand för att ömt ta tag om Ninuriths hand som berörde vattnet.
“Varje tanke jag har stressar upp mig mer än den innan. Jag behöver ett ankare som dig i mitt liv, den lilla tid jag får med dig innan vinden bär dig vidare ut i världen igen.” Hon flinade åt sin vän, väl medveten att även om hon utnämnde henne till sin rådgivare så var de bara bara en impuls ifrån att vännen reste ut i världen igen, och det ville hon aldrig hindra. Att hålla fast i Ninu som en fågel i en bur hade varit en skymf.
Aslög studerade dem med tydlig osäkerhet, hennes ögon vandrande mellan Maeve och Arand innan hon plockade upp sin slägga igen och vilade den på axeln sin. Hon ryckte på den fria axeln och vände sig sedan för att gå mot varmvattenkällan, gestikulerande med sin andra hand åt dem att följa med, inte för att hon trodde att de inte skulle hitta utan henne utan för att det nästan kändes som att bjuda dem hem till henne.
“Det är en praktisk plats att slå läger vid. Jag stötte på den igår … i förrgår … igår?” Hon fastnade lite i tanken om när hon hittade källan, men skakade bort den dryga tanken genom att skaka lite raskt på huvudet och flinade till. “Det har varit en bra utgångspunkt när jag sökt efter Ranheim.” Hon närmade sig nu Bodil och hennes män och de snubblade hastigt upp på fötterna sina. Ena mannen stötte till i Bodils arm och hon rörde sig försiktigt mot Arand och Maeve. De var alla nu bakom Aslög medan kvinnan fortsatte tala medans hon gick.
“Jag är densamma, Arand,” Svarade hon bestämt och såg sig över axeln. “Det var ni som förändrades. Jag anslöt mig inte till er för att visa nåd till Turins kräk till följare.” Hon verkade inte riktigt reflektera över att ingen höll takten med henne, utan vandrade raka spåret mot den varma källan även om avståndet mellan henne och gruppen sakta ökade.
Bodil klev upp intill Arand och Maeve och gav dem en blick var. “Vid alla asynjor, vad gör vi?” Frågade hon tyst. Hon förstod från det hon lyckats höra att detta troligtvis inte var den person de känt tidigare. Sättet Aslög pratade på om dem skapade tydliga hål i vad Maeve hade sagt om henne och Arand tidigare, men i just denna stund brydde sig inte Bodil även om det antydde på något större i görningen än bara ett ensamt agerande från Maeve. Varför annars ljuga om det?
Hennes röst fortfarande låg, “Lauf kan knappt stå, än mindre bära vapen, hans skador är allvarliga, men jag och Bror kan slåss. Eller litar ni på henne?” Bodil studerade Aslög och de märkliga rycken Aslögs kropp gjorde ibland så väl som den obesvärade hållningen som demonstrerades trots köld och nylig strid skapade en klump i Bodils mage när hon föreställde sig behöva slåss mot kvinnan.
Det hade varit relativt enkelt att bekämpa Bodils gamla vänner, de var väldigt tydligt döda och bara en skugga av deras förflutna jag, varken talang eller personlighet kvar, men hon hade sett Aslög strida och kunde inte låta bli att skapa en mental bild av sig själv eller hennes män under kvinnans slägga.
Aslög lutade huvudet frågande medan hon betraktade Arand och Maeve och hur de talade. Bodil hade väldigt tidigt fattat att det fanns en historik där som hon inte borde involvera sig i och satt därför tyst på säkert avstånd. Hon hade gärna flyttat sig närmare för att bättre höra vad de pratade om, men hon kunde någorlunda urskilja ord även på det här avståndet, kanske mestadels från Aslög som inte var så noga med att reglera sitt röstläge. Hennes röst var stark och verkade inte det minsta intresserad av att hålla samtalet diskret. Varför skulle hon, då så vitt hon visste var de alla på samma sida och delade samma historik, även om hon inte kände igen trion lite längre bort. Att anta att de var från en nyerövrad by kändes som det mest sannolika.
Hon stirrade en stund på Arand i tystnad medan hon bearbetade hans ord en gång till. “Har han slagit huvudet?” Hon gjorde en frågande gest mot honom innan hon klev närmare och lät sin slägga falla till marken bredvid henne, nu obeväpnad medan hon sträckte ut en hand till honom och Maeve. “Jag kan bära honom tillbaka till lägret om du tar min slägga. Hur långt borta är ni?” Hon vände blicken mot honom och stirrade en kort stund innan hon fortsatte, samtidigt som hon höll sin hand utsträckt för att ta över från Maeve och bära Arand.
“Bara för att jag lämnade er betyder inte det att jag lämnade kriget, att det inte är mitt krig fortfarande. Jag lämnade för att hitta en väg in i Ranheim. Det är fortfarande mitt krig lika mycket som det är ert, det är lika mycket mina kära som gått förlorade som era.” Hennes röst hårdnade, små tecken av ilska i den, även om det fanns en saknad gnista till orden, en obeskrivlig distinktion mellan någonting en vid liv hade ilsket sagt och så som Aslög sa det. “Det var ni som började tveka. Det var ni som började tappa er övertygelse.” Hon rynkade på näsan och gjorde en otålig ytterligare gest om att få hjälpa till. “Kom igen nu. Ranheim har spanare som patrullerar bergen. Senaste gruppen fick mig nästan.”
Bodil stirrade på Aslög. Det syntes på hennes män att de hade åsikter om det man kunde höra, men mer än så hur förskräckta de (så väl som Bodil) var av nya kvinnan, men det var på tok för spänt för att de skulle vilja säga något, särskilt när kvinnan blev skarpare i tonen. Bodil väntade sig se där och då att Aslög skulle ta sin hammare och krossa duon hon pratade med, men hon verkade behärska sig. Var hon verkligen inte av samma natur som de andra de hade dödat? Hon lät inte död, men inte heller helt levande. Var hon i ett tidigt skede? Död som död, eller? Detta och mycket mer undrade Bodil medan hon tyst betraktade dem, men redo att plocka upp vapen, redo om det verkligen skulle bli en sammandrabbning.
Ambrosina lyssnade bara, först på rösten inuti hennes huvud och sedan på samtalet som pågick utanför, mellan Nenya, Athanishka och Sarethna. Erbjudandet kvinnan hade gett Ambrosina tvekade hon inte att kunde levereras på och såklart hade det varit fantastiskt, att ha sina tankar för sig själv och veta vad som var hon själv och vad som var någon annan, vilka gånger hon agerade enligt egen personlighet och vilka gånger någon av hennes offer blödde igenom. Hon tänkte dessa saker och brydde sig inte om att försöka maskera dem för kvinnan inuti hennes huvud. Kunde hon läsa hennes tankar i det här tillståndet så fick hon göra det, Ambrosina hade ingenting att dölja. Hur hade hennes liv kunnat vara om hon kunde fokusera, om hon kunde stanna i stunden och om hon kunde använda dessa förmågor utan plågorna som i dagsläget följde med? Men återigen blev hon distraherad.
Hon höjde blicken efter att en märklig känsla krupit genom hennes kropp, som om de många andras tankar och känslor inom henne alla samtidigt reagerade på någonting ovanför Ambrosina som hon själv inte kunde se. Hon tittade upp mot byggnadens tak, lutade på huvudet åt ena håller och andra, kisade och sökte och försökte begripa varför impulsen väcktes inom henne att se i den riktningen. När hennes mor rörde på sig följde Ambrosina efter, men hon var distraherad av dessa känslor och valde att lägga en hand på sin mors axel för att förankra sig till verkligheten, då hon var övertygad om att hennes fantasi levde rövare.
“Hur vet du vad du bett om och vad hon tog bort? Det är borta nu.” Frågade Ambrosina enkelt och vände blicken mot sin kusin, trots att hennes huvud skrek åt henne att fortsätta bevaka taket. “Någon som har makten att ta bort ett minne lär också ha makten att ändra ett annat, tror du inte?” Hennes röst var öm och försiktig, hon ville inte reta upp Nenya ytterligare, men hon oroade sig för att kusinen var lite för enkelspårig i sitt resonemang. Så fort hon var färdig med att prata dock tittade hon upp mot taket igen, nu stirrande rakt på någonting hon inte visste att hon såg. Men hon såg det, vad det än var, och det skapade ett obehag. Var det döden själv? I en kyrka? Högst olämpligt. Det var en märklig sak att känna att du stirrade rakt på något, eller någon, utan att du faktiskt såg vem eller vad du stirrade på.
Elbereth flinade till och log varmt åt Ninurith när hon berättade om sitt besök till Brinkerna. Hon rätade lite på sig och såg mot sin vän. “Min kära vän, draken visar sig bara till de som behöver den eller som hotar deras hem. Du kan behöva återvända som alv i nöd eller erövrare, så kommer du säkert få se den!” Hon nickade vetande med en tänkares allvarsamma uttryck, medan hon skrattade på insidan.
“Hur var dvärgarna? Lika arga och vresiga som de är i berättelserna jag hör från våra resande vänner? Jag önskar att jag kunde träffa dem oftare, det var säkert hundra år sedan jag träffade en dvärg senast och hon var då en riktigt arg en!” Hon grävde i sitt minne tillbaka till andra tidsåldern och log för sig själv när hon tänkte på de många goda minnena hon hade från dvärgarna då. Hon hade en riktigt god relation till dem en gång i tiden, men nu var det länge sedan hon ens tänkte på dem.
Eshe höll sina händer framför sig vid sin midja, fingrarna sammanflätade för att visa tillit genom att inte vara redo för strid och strök ena handen med sin tumme medan hon lyssnade på först alven och sedan alla de andra i rummet. Många tankar snurrade under tiden, men hon gjorde så gott hon kunde för att inte bygga förutfattade meningar. Det fanns något charmigt med hur människorna kämpade med att bygga förtroende, till och med prästinnan, vilket lät Eshe behålla ett leende genom det mesta även om vissa av tankarna som slog henne var ganska cyniska och mörka.
Trots alla deras fina ord och till och med löftet om kontrakt bundna i magi så fann hon sig själv tvivla på allt de sa. Liksom alverna hade hennes folk spenderat århundraden om inte längre på att hitta anledningar till att undvika just detta, genom allt från skämt som gjorde narr av människorna och ansåg dem lägre än deras eget folk, till alla olika former av skrämselpropaganda. Det hade funnits stunder där hennes folk och särskilt vissa grupper inte varit mer än ett dåligt beslut bort från att påbörja ett krig eller skicka mördare i natten, och i hennes ungdoms svaghet hade hon levt bland vissa av dessa grupper. Hennes syster associerade sig fortfarande med dem. Grupper som fått idéer och fördomar att slå rot även för Eshe, trots att hon spenderat större delen av sitt liv utan att ha ens träffat en människa och egentligen inte hade tillräckligt med erfarenheter för att forma en ärlig åsikt.
Idag och de kommande dagarna skulle vara förvirrande på många plan, men hennes folk hade kanske tagit rätt beslut i att skicka Eshe, för även om hon kände ett visst förakt till de många ord utan betydelse som slängdes omkring dem så behöll hon lugnet och kunde till och med finna glädje i situationen. De här människorna och särskilt prinsessan försökte verkligen. Mer än man kunnat säga om de senaste tusen åren.
”Att författa ett avtal tycker jag är en bra idé, men jag kommer inte ingå i någon magisk ed, det kan jag för lite om för att kunna avgöra huruvida ni tar min själ för det eller förslavar mitt folk med min handskrift.” Hon tog ett kliv framåt för att visa intresse, för att visa att hon var redo att anstränga sig och lita på dem i den här stunden åtminstone.
”Vi kommer också vilja ha restitution. Era liv är byggda över våra förfäders kroppar, era byggnader byggda med våra stenar, er framgång har vuxit från vårt blod i sanden,” Hon stannade upp för ett ögonblick och placerade en hand mot hjärtat sitt. ”Jag förstår er sits … När stormen har lagt sig behöver ni etablera en stat där folket inte vänder sig mot er på en gång för att ni tar allt från dem, ni kommer självklart inte kunna driva dem ut ur sina hem och jag inbillar mig inte att ni skulle gå med på det ändå, men vi vill ha samma rätt till marken som ni redan har.” Hon vände blicken mot alverna, log artigt och såg sedan direkt mot prinsessan.
”Ni har många löften ni kommer behöva ge, jag vågar anta att våra folk inte är de enda du tar hjälp från, men jag kommer inte kunna återvända hem med ett avtal som blir accepterat där vi går till krig utan att vi kan vara arkitekter till vår egen framtid. Representanter på ett råd har ingen betydelse om den blivande drottningen inte följer våra råd. Vi vill ha autonoma positioner inom er infrastruktur där vi inte behöver ta varje beslut genom en människa av högre position, vi vill vara delaktiga i planering av utbyggnader och integrering. Vi vill ha stöttning av er blivande plats i makten till att bosätta oss i vårt ursprungliga hemland och vi vill ha rätt till alla maktpositioner en människa har rätt till efter integreringen.” Hon såg mot prästinnan, skeptisk till hur väl hennes krav skulle tas emot av henne, innan hon vände sig till människomannen.
”Ni kommer också behöva övertyga min syster. Hon håller sig borta just nu, men jag kommer hämta henne senare och då behöver ni övertyga även henne. Hon representerar rösterna som ville vägra det här mötet och låta er ha ihjäl varandra. Om inte hon skriver på, kommer inte heller jag göra det, för då finns det en stor andel av vårt folk som inte håller med om att det blir rätt beslut.” Hon rynkade lite på näsan.
”… och om det krävs ett eldtal till vårt folk hemma om att marschera till deras död behöver det vara hon som håller det. Jag kan övertyga våra hantverkare, filosofer, läkare, tänkare, men hon känner krigarna, upprorsmakarna, skuggrörelserna.” Det var en bitter sak att erkänna, då hennes syster hade en god mängd brister, men fick de med sig henne så tvivlade inte Eshe om att hennes folk skulle acceptera avtalet.
All stolthet var som bortblåst, de hade inte längre några problem att lyssna på Arand, inga tvivel, för helt klart så visste han vad han gjorde. Bodil betraktade eldens oväntade beteende med fascination och hennes nyfikenhet för vem denna Arand faktiskt var sköt i höjden, för det var en sak att hävda sig själv vara monsterjägare, det kunde vem som helst säga, men han hade förmågan att validera sitt påstående.
Aslög hade släpat på den hon brottats med i foten och medan elden levde sitt egna liv, eller Arands liv, så slungade hon den odöda varelsen i hennes grepp in i elden. Om hon själv besvärades av den gick inte att urskilja, men hon verkade inte ha några problem att närma sig de brinnande varelserna som nu verkade nästan panikdrabbade där de brann. Hon plockade upp sin slägga och lugnt vandrade hon över till en av dem, höjde sitt vapen och med all sin kraft lät den rasa ner över hennes fiende. Släggan landade med en sådan kraft att skallen krossades och kroppen trycktes ihop till en ytterst onaturlig ställning. Hon höjde hammaren igen och lät den falla än en gång på samma mål och ett obehagligt knak fick den odöda varelsen att falla ihop.
Bodil placerade en hand på den sårade mannens axel och uppmanade honom att ligga kvar där han var medan hon och hennes andra krigare rusade in för att hjälpa i det lilla som var kvar av striden. När Draugrna var så desorienterade var det inte vidare svårt att hacka ihjäl dem, om det nu var rätt ord, och metodiskt separera deras huvuden från sina kroppar.
När stridigheterna var avslutade rusade Bodil och den andra mannen tillbaka till deras skadade vän, men inte utan att Bodil lät hennes blick åtminstone halvt fokusera på Aslög, som hon inte riktigt visste vad hon skulle tänka om.
Aslög passerade trion och vandrade upp mot Maeve och Arand. Hon vilade sin slägga på axeln och några sista slamsor av den kropp hon fullständigt förstört lossnade från den. Hon stannade kanske två meter ifrån dem och vickade på huvudet, studerande dem. Hennes brottningsmatch med den odöda mannen hade orsakat en tydlig skada på hennes arm, ett stycke av hennes hud och muskler som hängde löst, men inget blod och tillsynes obemärkt av henne som bar släggan med den armen.
“Prinsessa. Demonjägare. Varför är ni här bland bergen och inte med resten av hären? Är kriget slut?” Hon vickade huvudet åt andra hållet, hennes ögon lika bleka som snön. Såret i hennes nacke var definitivt dödligt och enda förklaringen till att hon överhuvudtaget kunde stå, än mer tala, var helt klart övernaturligt. Hon vred blicken mot trion bakom henne, Bodil och de två krigarna. “Jag känner inte igen dem. Hör de till någon nyvunnen by?” Hon blinkade inte. Blinkade aldrig. Hon verkade inte heller andas, men hennes ord var klara, hon lät inte annorlunda från hur hon alltid hade låtit.
Bodil studerade kvinnan, lyssnade på henne, men i den här stunden kände hon att det rimliga var att inte säga någonting, lämna det till Maeve och Arand.
Ambrosina lutade huvudet åt sidan medan blicken vandrade mellan Nenya och hennes kidnappare samtidigt som hon klev närmare sin mor. Det kunde verka som om hon sökte skydd av henne, men sanningen var istället att hon hoppades skydda sin mor. Hon visste inte vilken slags magi de hade att göra med, men det gjorde henne nästan mer ivrig än nervös. Hon placerade sin hand på sin mors axel, dels för att visa att hon var där men också för att stärka deras förbindelse. Hon log sedan åt Nenya.
“Jag har även jag levt i fantasins värld, frestad av magiska väsen att överge mitt fria jag och lämna mina bekymmer bakom mig, jag går till och med tillbaka dit ibland. Jag förstår hur det är att befinna sig i det, inte vilja tro att något är fel, mitt huvud är en röra …” Hon vickade sitt huvud åt andra hållet. “Men du kan känna att något är fel, visst? Du är smartare än så här.”
Hon vände blicken mot den andra kvinnan. “Athanishka. Vi kommer självklart inte lämna den här platsen utan Nenyas sinne befriat. Vad tjänar det dig att göra sig fiender av oss lagom tills Nenyas pojkvän anländer? Jag känner din smärta, din ilska och vi vill inte ha ihjäl dig om vi kan låta bli. I den bästa av världar är vi alla vid liv imorgon.”
Hon hade alltid varit känslig när det kom till andras magi, hon kunde känna hur kvinnan sträckte sig in i Ambrosinas sinne och hon gjorde ingenting för att hindra det.
Som Ambrosina hade sagt så var hennes huvud en väldig röra. De många magiska väsen hon ätit genom sina dagar blev till någon grad en del av henne och något som en gång var en del av det som gjorde dem till dem blev efter deras död hennes och det var ofta som hon inte kunde skilja sina minnen och förmåga från sådana andra hade, och som hon försökte använda krafter som hon inte hade. Hon kom ihåg gången hon försökte flyga efter att hon åt älvan, men bröt istället på tok för många ben i kroppen när hon föll ned för klippan. Igen.
Ambrosina lät Athanishka gräva runt om hon så önskade, för vad kunde hon hitta som Ambrosina inte redan kommit till freds med? Skulle hon märka att Ambrosina ofta föraktade sig själv? Att hon spontant kunde bryta ut i gråt eller gråta i sömnen men kunde sällan säga varför? Skulle hon upptäcka glädjen Ambrosina kände när hon tömde varelser på magi? Ruset hon kände när en del av deras styrka kortvarigt blev hennes? Kanske skulle Athanishka upptäcka skammen Ambrosina kände varje gång hon såg sin mor, om inte av någon annan anledning än att Ambrosina aldrig hållit sitt löfte om att ta hand om sig själv. Eller skammen av att ha varit den som lagen ofta sökt efter att hon förlorade till sina impulser och vaknat upp intill något deformerat offer efter att ha fått något konstnärligt begär.
Eller så kanske skulle Athanishka hitta en helt annan persons känslor och minnen inuti Ambrosina, något Ambrosina inte visste levde kvar inom henne.
Männen hade övergett allt vad stolthet och prestige var och följde deras direktiv, de påbörjade ivrigt elden på så säkert avstånd som de kunde bygga utan att vara för långt bort när elden var klar. Under tiden som de slank iväg för att förbereda mer eld hade Bodil lyckats samla sig och med båda hennes yxor dragna rörde hon sig i Maeves närhet och efter en snabb bedömning av Maeves rörelser kunde hon göra sina egna anpassningar och skyddade Maeves sårbara vinklar. De odöda vägrade stupa när hennes yxor mötte de punkter på kroppen en vanlig människa hade avlidit från att ha blivit träffade i, men hon slutade inte svinga. Hon hade lyckats hugga armen av en av deras anfallare, beklagligen en gammal vän till henne, och en spark hade skickat en annan av dem till marken. Dessa verkade betydligt svagare än den Arand hade fastnat med, men vad hon än gjorde fortsatte de kliva upp och även om ett yxhugg hade gått halvvägs genom överarmen var de inte hindrade från att svinga med den och tvinga henne att hoppa undan.
En av hennes män var på väg med elden när Bodil blev omkullvält av den omöjliga situationen där tre rusade på henne samtidigt. Hon rullade åt sidan i den kalla snön precis innan en av dem föll framåt från sin egna drivkraft och gravitation. Den sträckte sig efter henne från marken, fick tag i hennes arm och hon hann känna en kraftfull panik, en rädsla för att bli som en av dem även om hon inte hade någon aning egentligen om det var så det faktiskt fungerade. Hennes hjärta slutade slå för ett ögonblick, för att i nästa ögonblick nästan studsa ut ur bröstet på henne när någonting med en väldig kraft slog ner i varelsen bredvid henne i snön. Med ett väldigt brak, följt av ett sus av snö och kroppsdelar slutade den odöda varelsen röra på sig och Bodil stirrade chockat på det som var kvar av den där den låg. Vad hade hänt?
Ovanför den höjdes en slägga upp i luften och snart svingades den efter ett 360 graders snurr från dess bärare med en väldig kraft in i en annan odöd som blev skickad högt upp i luften från kraften från träffen. Inte död, den klev upp igen när den landade, men den var inte så hel som den hade varit innan. Släggan sänktes till marken och en hand erbjöds Bodil, som tveksamt accepterade den och blev dragen upp från marken med chockerande enkelhet som det verkade. Väl på två fötter igen fann hon sig själv se rakt in i ett par intensiva, gråa, till synes döda ögon.
Aslög, den muskulösa, väldiga kvinnan med sin ikoniska slägga log åt henne, ansiktet likblekt, helt saknande den vackra färg blodet som rusade under deras hud borde gett henne. Hon hade ett stort sår i nacken från någonting vasst som rivit rakt in i den och runt såret fanns sedan länge torkat och fruset blod, mer än någon människa borde ha utanför sin kropp istället för i den. Inte längre vid liv, men absolut inte död klappade Aslög Bodil på axeln och blev kort därefter omkullsprungen av en annan odöd. Rullande rasade Aslög iväg längst slänten i snön, brottandes med den andra odöda lämnades Bodil stirrande efter dem en kort stund innan hon kom ihåg att de var omringade av odöda och hon återigen tog till yxorna och sökte reda på Maeve i vimlet. Hon hittade henne snabbt och anföll en av de odöda i hennes närhet samtidigt som en av hennes män anlände med en fackla, viftande mot en odöd mellan honom och Maeve.
Eshe log varmt åt alven som hade klivit in kort efter henne och mötte hans gest på samma sätt, nyfiken över i stort sett varje ord han hade sagt och lade på minnet att prata med honom om hans kultur och hem. Hon hoppade självklart på att prata med människorna om detsamma, men hon kände ändå att hon hade ganska bra koll där, även om hon alltid varit av tron att det alltid finns något nytt att lära sig. När Sera sedan började prata vände hon sig helt mot henne och under tiden knöt hon sina händer bakom ryggen, huvudet vickande lite då och då, några omedvetna ryckningar ibland när hon hörde saker som hon hade åsikter om, men hon stod tyst och bara log åt henne.
Under tiden som Sera tog plats kunde Eshe inte låta bli att uppmärksamma den diskreta, kanske omedvetna rörelsen Salim gjorde mot sitt svärd, även om det var kort och han snart tog tillbaka handen. Hon kunde inte klandra honom, men det sa en del om hans karaktär, likaså talet som följde från honom efteråt. Liksom när Sera talade ryckte hennes huvud till lite då och då när hon reagerade på saker han sa, hon hade svårt att behärska sin kropp när personer sa något som berörde henne.
När han var färdig även han så vände hon blicken mot Ismat, oraklet som han hade kallat henne och Eshe blev helt klart nyfiken och var ivrig på att få höra vad deras troende hade att säga om detta, men blev kraftigt besviken både av att hon inte tittade på Eshe, knappt ens bekräftade henne och sedan att hon inte verkade ha någonting alls att säga. Efter en kort stund av skrikande, nästan smärtsam tystnad där hon väntat på att Ismat skulle säga någonting så tog hon ett kliv framåt och böjde sitt huvud kort tacksamt.
“Tack för att ni delade med er av era sanningar.” Hon vände blicken mot Sera.
“Prinsessan Sera, jag beklagar det du behövt gå igenom, din situation och din mors tillstånd.” Hon såg sedan ut över gruppen i stort igen. “Det finns mycket jag skulle vilja säga om det som sagts, men diskussioner om förlorad historia och folkmord får bli vid ett annat tillfälle, kanske till ett gemensamt, utsökt kvällsmål. Jag har packat med mig några delikatesser från Aldar att dela med mig när vi är färdiga för kvällen.” Hon talade med en mjuk, vänlig röst, samma röst hon använde när hon pratade med de många som hon hjälpt genom trauman, svåra tider och samma röst hon använde när hon bemötte barn som var upprörda. En röst avsedd att ingjuta lugn, förtroende och kärlek. Rörsten hårdnade däremot sedan.
“Säkerligen kommer ärade Idirath att dela många av mina egna känslor kring detta och jag hoppas att jag inte är för djärv som talar för oss båda så här snabbt inpå, men -” Hon stannade upp, såg mot alven med följe och log åt dem innan hon vände blicken tillbaka till de som varit här när hon anlände. Hennes leende under tiden var konstant, vilket säkerligen kunde verka lite obekvämt då hon stundvis pratade om ganska allvarliga och mörka saker.
“Ni har många fina ord, men vad skulle detta egentligen förändra? I’saj Salims hand kliar efter sitt svärd i vår närvaro och ärade oraklet Ismat vill inte ens se på mig och ni vill slåss vid vår sida, vad kan vi då vänta oss från resten av ert folk? Om vi meoier och alver skickar våra älskade för att dö i era goda avsikters namn och lyckas, vad händer sedan? Jag vill inte förminska vikten av självförsvar, vi undviker gärna ännu ett folkmord om vi kan, men vad händer om vi vinner?” Hon såg mot alven och gjorde en välkomnande gest med hennes hand riktat mot honom, som för att bjuda honon till att prata efter henne.
“Min spontana oro är att vi bara byter ut en människofrämjare mot en annan, men mitt folk bär också på väldigt många sår, så det är svårt att vara diplomatisk. Vad säger ni?” Hon mötte Idiraths blick och log kärt åt honom. Förhoppningsvis kunde de stå enade i diskussionen och säkerställa att om någon överenskommelse skulle ske, så skulle det inte bara vara för att undvika en hypotetisk utplåning, utan faktiskt innebära någonting gott för båda deras folk.
När Eshe var färdig med att prata fann hon sig själv tacksam att hennes syster gick med på att hålla sig borta, åtminstone till en början. Diplomati med henne här, särskilt i skuggan av föraktet som åtminstone oraklet verkade hålla för dem, hade troligtvis varit omöjligt.
Bodil stod stum för ett ögonblick när den avslöjade sig, kunde inte göra mycket annat än att stirra på den odöda varelsen för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten av hennes män som redan börjat gräva genom sin packning för verktygen så att de kunde göra eld. Hon själv hade låtit sina tankar vandra till alla de sagor hon hört som liten som alltid avfärdats som fantasi, även om hon länge varit väl medvetet om det övernaturliga om vandrade i världen och odöda dessutom. Draugr var annorlunda dock, det var deras egna myter som hon betraktat som lite annat än en skrämseltaktik riktat mot barn så att de skulle uppföra sig.
Hennes kropp rörde sig snabbare än hennes sinne och hon reflexmässigt hjälpte dem med elden fastän hennes tankar var långt borta. Hon hade rest sig upp med handen på vapnet utan att hon lagt mycket tanke på vad hon gjorde och stirrande mot striden. Återigen fick hon ryckas in i verkligheten av sina män när en av dem pressade en brinnande fackla i handen på henne och tände en andra fackla med eld från den första. Hon höll svärdet sitt hårt i ena handen och facklan i andra och började sedan rusa mot striden. Lauf och Bror med var sin fackla bar sköldarna sina i andra handen men även de rusade mot Draugrn.
När Bodil såg Maeves sköld träffa varelsen så att den stapplade till så slungade hon sin fackla genom luften sista sträckan mot den. Hon var inte så optimistisk att det skulle räcka, men förhoppningsvis var det mer till Arand än bara hans ord, kanske han kunde ta vara på facklan och använda den bättre än hon själv skulle kunna göra. Samtidigt drog hon med sin nu fria hand upp sin yxa och bevakade striden, inväntande en möjlighet att bidra hellre än att vara i vägen. Hennes män däremot höll sig ändå längre i bakgrunden, för även om de hade varit snabbare på att agera med elden än Bodil hade varit, verkade de betydligt mer skakade nu när allt var i rörelse och en eventuell strid med besten var en risk.
Kort inpå däremot tvingades Bodil vända blicken när skrapande ljud från två av grottorna gjorde det tydligt att fler höll på att anlända och synen från de som vandrade ut ur grottorna skapade rysningar längst hennes kropp. Leif, Aksel, Helga … Några av de som försvunnit och fler utöver dem som hon dock inte kände igen. De var inte lika snabba eller för den delen lika förvridna som den som Arand och Maeve stred mot, men de var helt klart inte helt vid liv, tydliga skador till kropp, väldiga öppna, frusna sår och likblek hud. Förvred denna Draugr sina offer till någonting liknande den själv? Det kunde hon inte minnas från sagorna. Eller var det någonting med området som gjorde detta? Hon behövde verkligen tömma den där Arand på information när detta var slut.
“Bakom oss!” Tjöt hon tillslut när hon var helt övertygad om att de faktiskt inte var vid liv, någonting hon borde ha listat ut betydligt snabbare. Hur var hon den trögaste av alla i gruppen just nu, hon som alltid varit så snabbtänkt.