Eirs ögon blev stora och runda och stirrade rakt in i Joijs innan hon fnös till. “Sluta använda det ordet!” Fräste hen tyst, men nog fanns det ett svagt leende där och Eir vandrade raskt förbi Joij för att inte ge henne ytterligare nöje genom att få lapa in den önskade reaktionen från Eir. Hon tog tag i handleden på Joij och började leda dem ut från kyrkan, blicken undvikande när en av prästerna höjde blicken mot dem från där han satt på en av bänkarna. Eir vinkade lätt med sin fria hand utan att erbjuda ögonkontakt och tog sig med Joij till utgången från kyrkan.
Väl ute ur kyrkan korsade de torget och inne i en gränd undanskymda från vandrande ögon tog de sig upp på hustaken igen. De färdades mer än två kvarter innan Eir stoppade dem på ett av hustaken. Hen log åt Joij och höll ut sina armar, som för att visa Joij någonting. Ett hustak som såg ut som alla andra, ett av många platta hustak i området med bara den lättaste sluttningen så att regnvatten rann ner i gränden intill. “Precis här. Gör som jag.” Eir flinade och klev till precis i mitten av hustaket och hoppade rakt upp i luften. När Eir sedan landade, eller skulle ha landat, passerade hen bara rakt genom taket utan att det gick sönder eller någonting. En illusion eller magi av något slag.
Eir föll genom en smal tunnel rakt ner och landade i ett litet rum. Tunneln hen fallit genom var någon slags märklig arkitektur med byggnaden, där mitten av byggnaden inte utnyttjades till något av rummen, utan utgjorde en enkel passage från taket till källaren utan möjligheten att kliva av på mitten. Rummet hen landade i var litet, inte mer än några meter i kvadrat, men med dörrar i olika riktningar. Rummet var inte heller dekorerat, annat än en stor mängd trälådor staplade på varandra och utspridda lite varstans i rummet, ett litet bord i hörnet med några tomma vinflaskor ovanpå, en stol och en lykta som brann, med samma form av ljus som kyrkans källare hade haft. Annars var det enda märkvärdiga faktumet att källaren hade väldigt fuktig luft, mer än vad som troligtvis var normalt för en källare i Karm.
“Välkommen till min lya!” Stoltserade Eir med ett brett flin och höll ut sina armar. Utöver rummet verkade det finnas fyra andra rum, ett i varje riktning från mitten där hen stod, men lite åt sidan så att inte Joij skulle landa på henom. Annat än fukten var rummet i väldigt gott skick, det verkade varken dammigt, mögligt eller ha någon annan form av smuts. För någon som Joij däremot fanns det också en chans att man kände av energier vars ursprung var Fae. Källaren var ingen svag punkt dock, det var bara närvaron av kvarlämningar i luften, det var en plats där någon från Fae hade vistats ofta. Källaren osade av den diskreta, personliga smaken av Fae som man hade kunnat känna av på Eir om man var typen som hade för vana att slicka på folk. En vanlig människa hade troligtvis inte kunnat avgöra vad det var de kände, om något alls, men för någon som hade träffat på det tidigare, som visste hur det kändes, eller med förhöjda sinnen … Det var helt klart Eirs hem. Kanske sedan många, många år.
Eir funderade lite på svaret medan de gick upp för trapporna. Hen knöt sin hand runt Joijs och höll handen medan de gick upp för trapporna. Beröringen var uppskattad, det var annat att hålla handen än att stirra på hennes nakna kropp, än att smaka på hennes läppar. Handen var ett ankare, det hjälpte Eir tänka utan att fantasin började sväva i oönskade riktningar.
“Jag kan hjälpa dig ta dig genom staden som vilken form du än behöver för att spåra. Jag kan inte garantera att ingen kommer reagera, men jag lovar att jag kan få betydligt färre att reagera. Jag tycker inte att vi ska sätta försiktighet före chansen att rädda ett liv, men du behöver vara den som väljer. Vi kan göra det rätt och försiktigt, spana, planera, följa efter, eller så tar du den form du behöver och vi börjar en äkta jakt.” Vid det här laget trodde Eir på sig själv, hen ville vara personen som brydde sig så här mycket om främlingars liv. Om Eir fick välja så var detta absolut personen som hen hade valt att vara. Hen oroade sig dock för vad det skulle innebära att avslöja saker om sig själv för Joij, den känslan gick inte att skaka, hur mycket hen än valde att vara en person som var redo att göra den uppoffringen för att rädda liv.
“Ska jag förmildra risken att vi upptäcks behöver vi dock besöka min lya. Den är inte långt borta.” Hen log åt Joij och greppade lite hårdare med handen sin om hennes. Snart nog var de uppe på markplan i kyrkan och klev ut genom dörren. Eir stannade då och tog tag i båda Joijs händer för att sedan stå mitt emot henne och såg henne i ögonen under luvan. “Taket eller lyan? Det säkra eller det snabba?” Det gamla flinet var tillbaka på Eirs läppar.
Orden fick Eir att tänka igenom alla alternativ och många galna tankar passerade genom huvudet innan hen började lugna sig lite och helt enkelt bara frågade. “Hur ser den formen ut?” Om formen var besläktad med, eller rentutav var Fae, då kunde den se ut precis hur som helst. Alla möjliga sortens väsen och former gick att hitta där, vissa helt unika från alla andra, sin egna art. “Beroende på hur den ser ut kanske jag kan hjälpa dig att ta dig runt lite friare med den, men det förutsätter att jag förstår hur den rör sig och hur stor den är.” Hen kände sig lite osäker på om det verkligen vore rätt att kliva så här nära till att vara helt ärlig om sig själv, men det kändes mer angeläget att lösa den rådande faran i Hannadon.
“Högt upp kan vi ordna väldigt enkelt! Du behöver bara vara beredd på fler trappor, för vi behöver inte ens lämna kyrkan! Vad tror du om att besöka klocktornet?” Eir flinade. De var trots allt i en av Hannadons högsta byggnader, de råkade bara vara i källaren just nu. Att ta sig till klocktornets tak gick enkelt att lösa, men de hade många trappor inför sig.
Men allt prat om Joijs form fick Eir verkligen att undra vad sanningen om Joij faktiskt var. Vad dolde sig bakom de där röda ögonen? Hur mycket av Joij var Joij och hur mycket var … Fier? Ett antagande. Fier kunde vara någon annan, men tanken bestod. Caras Idhrenin hade … behandlat … Joij, men för allt de var bra på, så var det sociala inte en av de sakerna och man kunde inte tvinga Fae till lydnad, åtminstone inte de starkare väsen från den världen, det var kortsiktigt och från vad hen kunde komma ihåg så var Joijs beskrivning av dem inte att de var pedagogiska. Motsatsen faktiskt.
Bodil lekte med Arands kommentarer om Aslög och studsade dem mot de många sagorna hon hade vuxit upp med. Hur han kunde säga allt det där utan att dra slutsatsen att det var gudarnas arbete i verket fick henne att för bara ett ögonblick tvivla över hans kompetens, även om hon hade sett den med sina egna ögon. Hon kunde ofta själv tvivla på gudarnas involvering i deras liv, men då och då dök det upp saker som inte riktigt gick att förklara på annat sätt, så som att Ran gav Turin livets gåva. Hon och många andra såg honom i det där vattnet och skillnaden inom honom var som natt och dag under tiden som följde. Hur kunde man tvivla på att andra gudar skulle försöka agera motvikt? Hon såg mot Aslög när de närmade sig och tog ett djupt andetag.
När Maeve pratade med Aslög sköt rysningar genom Bodils kropp, borde hon verkligen berätta för henne att Bodil hade förkunskap om byn. Skulle det inte göra henne misstänksam? Eller skulle monstret tro att de var just så bra på att spana och spionera? Var hon kapabel att analysera och bearbeta eventuella innebörder av att Bodil hade den kunskapen?
Aslög log ett tomt leende åt Maeve och Arand. “Sida vid sida en sista gång. Imorgon firar vi Svartfåglarnas sorg i Valhall.” Rösten försökte vara munter, den hade energi, men det saknades något i den och Bodil släppte ut ett andetag hon inte visste att hon hållit i. Det kändes som att varje gång de pratade med Aslög så var hon bara en impuls bort från att platta till Bodil och hennes män med den där släggan. Bodil stirrade på vapnet Aslög vilade på sin axel medan de vandrade längst dalen. Hon, Bror och Lauf alla tre. Den där släggan skrämde dem.
Så snart de nådde dalens slut och anlände till det större landskapet så började Bror vika av och Bodil höll andan när Aslög lade märke till det, men Aslög gjorde ingenting, stannade och stirrade på Bror en kort stund och började sedan gå igen i riktningen de hela tiden hade gått i. Bodil trodde att hon skulle falla ihop från hjärtsvikt eller liknande under den korta tiden Aslög hade stått till och började nästan gråta från spänningen som släppte när Aslög helt enkelt inte verkade bry sig. Lauf lade en arm på hennes axel och hon log svagt åt den äldre mannen, som log tillbaka. Sedan hörde hon Aslög plötsligt prata och paniken kom tillbaka med kraft från att bara höra rösten.
“Hur tar vi oss innanför muren? Jag ser inte att ni bär på någon stege och en av våra sköldar fegade precis ur.” Hon vände blicken i riktningen Bror hade gått iväg i. Utan honom var det bara Maeve och Lauf som hade sköldar och tre personer var utan. Bodil försökte förstå vad den slutsatsen från Aslög innebar, vad det avslöjade om hennes tillstånd, men hon verkade ha låst sin åsikt i att kvinnan var vald av gudarna att överleva. Det gick inte att skaka känslan. Bodil vågade dock inte svara, det var Arand och Maeve som Aslög verkade lita på, de fick föra talan så gott det gick. Bodil ville vara osynlig så ofta som det gick i monstrets sällskap.
Eir var distraherad av sina egna tankar, så var oförberedd på att plötsligt känna Joijs tumme mot sina läppar och ryckte till, men smaken som var kopplad till den skickade rysningar genom kroppen och Eir fick hämta ett ofrivilligt andetag när smaken väl satt sig. Liksom Joij hade Eir känsligare sinnen och kunde känna av detaljer i smaken som många hade missat och den rika smaken lämnade henom lite påverkad, vilket resulterade i att Eir inte svarade alls på kommentaren om att minnas henne utan hen bara harklade sig och började gå tillbaka i riktningen de kom från, en hand gnuggande över magen sin som kändes som om den var i lågor på insidan. För ett ögonblick tänkte hen att det var känslan människan beskrev som fjärilar i magen, men nej detta var något annat. Eir fick anstränga sig för att inte hens noga resta väggar skulle rasa.
“Liten men stor.” Eir log, det var en enkel fras men den passade även in på Eir. Medan de vandrade genom gången undrade Eir just hur mycket de två hade gemensamt. Det fanns mycket som skilde dem åt, kanske mest av allt det otyglade inom Joij, något Eir hade noga tyglat över en lång, lång period. Hen tänkte tillbaka till sista tiden i Fae och började plötsligt rodna från det också, tankarna intensivare än de varit på länge på ämnet, kanske för att smaken som vägrade lämna Eirs läppar påminde om den tiden.
Eir tog ett andetag. För att vara pålitligt inför det som komma skall behövde hen lugna sina känslor på alla dessa ämnen och särskilt den kroppsliga begäran hen kände för sin jaktpartner. Joij hade använt det otroligt otrevliga begreppet brunstig, men hen började undra om det inte låg någonting i det. Det var länge, länge sedan hen stött på någon som varit i Fae och det skulle förklara varför någonting hade väckts inom Eir. Hen behövde hitta andra saker att prata om.
“Vad skapar bästa förutsättningarna för dig att spåra? En hög höjd? Besöka brottsplatsen igen? Vandra mållöst och hoppas att vi plockar upp vittringen?” Hen såg mot Joij med ett leende. Det kändes kanske otrevligt att inte bekräfta Joij, men av någon anledning oroade hen sig inte för att Joij skulle missförstå det som ointresse. Intresset fanns. Det var problemet. Problemet var också att Joij var väl medveten om det.
Fier. Inte ett namn Eir hade hört talas om, men ett namn hen lade på minnet. Eventuellt syftar det på den andra vad än det var som Joij delade kropp med, men Eir valde att avvakta med att uttrycka nyfikenhet kring det tills läget var annorlunda. Hen skrattade dock när det kom till kommentaren om doften och vad Eir behövde och hen kunde inte ljuga, utan nickade med ett stort flin. ”Livet är för kort och dystert för att nöja sig med kyssar, även om det är allt vi har tid med just nu.” Hen förde sin hand längst Joijs bara rygg när hon passerade henom mot tunneln därifrån och slickade sig om läpparna efter att de hade blivit berörda av Joijs.
Synen för Eir när de båda började krypa ut ur tillhållet var steget trevligare än vad Eir inbillade sig att Joij tyckte det var med ett par stövlar och byxor i ansiktet. Det krävdes mycket av Eirs självbehärskning för att inte greppa tag i Joij där och då, medgivandet hade signalerats, men konstant som om spikar påmindes Eir konstant om hotet som fanns där ute. Ett hot som eventuellt var betydligt större än de enskilda offren som kanske skulle uppstå, åtminstone för Eir.
Men samtidigt … naken, attraktiv, villig varelse framför henom, inom räckvidd. Inte det lättaste att behärska sig inför, särskilt när det inte gick att missta glansen från vätan som kroppen Joijs hade producerat, vilket orsakade en doft i sig så här nära bakom. Snart nog var de lyckligtvis ute och tacksam som hen varit av resan genom tunneln så var hen glad att de nu var tillbaka i den större tunneln och kunde göra sig redo att bege sig tillbaka till ytan. Det krävdes en kortare andningsövning för att få bort den rosa rodnaden från huden Eirs, men snart nog sträckte hen sig med ett nöjt knak och började klä på sig sin jacka och kappa igen.
”Berätta inte gärna om den här platsen för någon. Det finns många vars syfte det är att försegla dessa svagheter mellan världarna. Av förståeliga anledningar såklart, men … den här är så liten.” Eir log försiktigt åt Joij, väl medveten om att liten inte alltid förblev liten såväl som att liten också kunde vara en fara … bevisligen av vad som nu befann sig i Hannadon, men det fanns få ställen i världen där Eir kunde känna sig avslappnad.
Eir förde en hand längst kinden Joijs och log ömt åt henne. Hen höll den andra handen bakom huvudet hennes lugnt, uppskattande av känslan från Joijs tunga mot huden sin och lutade sitt huvud fram för att kyssa Joij på huvudet.
“Jag lovar att mätta din nyfikenheten när vi är klara.” Om Joij fortfarande litade på Eir efter allt avslutats så fanns det ingen anledning att inte vara helt ärlig. Det skadade inte att minst en själ i denna värld kände till Eirs hemligheter, och om det slutade med att Joij äter upp henom så finns det säkert värre sätt att dö på.
“Jag oroar mig dock att vi kommer hitta ett till offer snart om vi inte börjar jakten. Historiskt sett har Fae en ovana att vara som mest våldsamma när…” Det kändes märkligt att inte vara helt ärlig här, “när vi träder in i Talanrien. Världen är förvirrande, vi är överkänsliga och fulla av impulser som inte ofta är i linje med Talanriens … etik.” Eir log och kysste Joij ovanpå huvudet igen. “Vi har inte tid att fastna här som två satyrer berusade av varandra.”
Hen gestikulerade artigt mot tunneln. “Det är förresten din tur att krypa först.” Eir flinade.
Det kändes… rimligt, på något märkligt sätt. Det förklarade åtminstone mycket av det märkliga beteendet Eir sett i Joij under tiden de umgåtts. Då Joij kom närmare lade Eir en arm runt henne och när Joijs tunga berörde Eirs läppar valde hen att besvara och förde en hand bakom Joijs huvud för att sedan dra henne till sig, Eirs läppar mot Joijs.
Om man visste hur det smakade, om man hade varit där, så var det inte omöjligt att man kände smaken av Fae på Eir. Det var diskret, man behövde veta vad man sökte efter i smaken, men det fanns där, hur mycket Eir än ansträngt sig för att dölja det, och hen hade gjort ett bra jobb. Eir hade stått mitt emot Tredje Ögats agenter och de hade inte känt något. Men i kyssen, i andetagen, från insidan var det nog betydligt lättare att urskilja och Eir brydde sig inte.
Hen separerade sedan på dem och flinade åt Joij, placerade en hand på var sin sida av Joijs huvud medans hennes kropp återigen antog en svag nyans av rosa, uppspelt från kyssen. “Överlever vi mötet med det vi jagar så lovar jag dig att du ska få smaka på Fae så som du aldrig smakat det förr.” Eir flinade och lutade sig kropp mot kropp med Joij för att viska i hennes öra. “Det är jag. Smaken är jag.”
Eir unnade sig en lång titt på kroppen som kröp förbi henne, lät blicken vila på Joijs form, fascinerande runor och nakna delar båda tills dess att Joij vände blicken mot henom. Hen mötte blicken med ett leende och en nyfikenhet genom att luta sig framåt lite lätt.
“Såklart du är bekant med Fae. De mest intressanta bland oss är!” Hen flinade och såg nu på Joij med lite nya ögon, lite rundare, lite mer intresserade. Joij kändes inte som faktisk Fae, men kanske hade hon varit dit. “Tror du att du kan spåra vart den är, vad det än är för något?” Eir hade en besvärligt stark misstanke om vad, men hade svårt att lista ut vart. Senast hen försökte spåra hittade hen bara ett offer.
“Dina ögon…” Eir tog en ännu närmare titt. Hen förde ett finger upp till mungipan hennes för att torka bort saliven och log försiktigt. “Är du okej? Borde jag oroa mig över faktumet att du sa ‘vi’ om dig själv nyss?”
Istilwys vickade på huvudet fundersamt när han talade, ett höjt, nyfiket ögonbryn talande sitt tydliga språk. Dels trodde hon inte på honom, att han underhöll hennes frågor som han gjorde, sakerna han sa. Orden kändes inte tomma nog för att komma från någon som inte längre hade en egen vilja, eller åtminstone ett någorlunda fritt sinne, dock hade hon svårt att bli förolämpad av dem av anledning att de samtidigt kändes tomma, nästan inövade. Hon trodde dock på honom angående delen om frihet. Hon släppte ut ett långt andetag och log sedan åt honom.
“Vad du är ämnad till är att förlora, Izotar. Ditt liv är en serie av sorgliga händelser som gör andra alvers berättelser mer intressanta.” Hon flinade farligt. “Trots all din visdom, fastän du har sett ljuset, tagit dig ut, överlevt Lloth, så vinner du inte. Inte ens nu i ditt befriade tillstånd, fri från allt det som en gång gjort dig till den stackars saten som litade på Ziyatés plan, har du fantasin eller klarsyntheten att mäta dig med den högre ligan.” Hon började sträcka på sig, som om hon värmde upp inför det som skulle komma snart. “Jag behöver inte mina syner för att veta att det finns minst ett halvt dussin sätt för mig att överleva dig och vinna gunst hos Lloth, om det är vad jag vill.” Högmod var inte något hon hade brist på, men såg man tillbaka på hennes liv var det inte helt oförtjänt.
“Ayperos är tillfällig. Han har blivit för tam. Domesticerad. Han söker närhet bland oss dödliga, jag vet inte om det är sorgligt eller patetiskt. Ett bröllop? Jag dödade brudens farmor inför dem och nu skickar de en halv Izotar, skuggan av sin höjd, det som är kvar av brudens far, för att dräpa mig? Sentimentalitet. Det fanns betydligt bättre kandidater att leja för jobbet.” Hon studerade honom noga medans hon pratade. Det fanns en gnista hopp inom henne att det inte bara var ett skal av Izotar där. Han var aldrig någon hon brytt sig vidare mycket om, men hon kände sig lite i skuld till Ziyaté att inte åtminstone utreda möjligheten. Om hon inte kunde vädja till hans känsla för hämnd tidigare, hoppades hon kanske provocera lite ilska ur honom.
“När vi är klara här och du ligger förseglad i någon av mina skrymslen kommer jag ta skärvan, förvärva Lloths vrede gentemot Ayperos och avsluta din blodslinje en gång för alla, blandblod. Aeldir, Isra, till och med varelsen som växer inuti henne. Och tro inte att jag inte har förmågan att låta dig se det när det händer. Jag kanske till och med tar tillbaka deras kroppar hit åt dig att sörja, om du fortfarande är förmögen till det eller ens vid liv när Ayperos inte längre är det.” Hon hade ett allvarsamt uttryck, samtidigt som hon slöt sina händer och förberedda sig. Vare sig han lät sig påverkas av hennes ord eller inte visste hon att striden var nära.
Eir stirrade på kroppen som avslöjades framför henom och tappade sina ord för ett ögonblick. Kroppen var vacker, helt klart en kropp Eir gärna uthärdade närmare sällskap av vid tillfälle, men kroppen fascinerade henom inte lika mycket som runorna. Kroppar av alla slag hade Eir sett förr, men märken så som de där var någonting nytt. De mer än kroppen fick hens intresse för Joij att växa, men kroppen hens hettade helt klart till av synen av Joij näck.
“Jag menade att du skulle dra åt dem så att du får plats när det blir trångt, inte ta av dig!” Eir skrattade till men nickade åt Joij. “Inte för att jag klagar.” Hen flinade och gestikulerade åt Joij att följa efter. “Det känns märkligt till en början, men kryp bara rätt igenom.” Hen vände på sig och kröp in i det lilla utrymmet kistan låg i. Att krypa genom kistan var helt klart märkligt, då skelettet ägarens låg kvar inuti, så de passerade genom det när de kröp. Men så snart man passerade kistan avslöjades en smal gång djupare in, betydligt smalare än utrymmet kistan låg i.
Där Eir krälade gnällde byxorna hens lite. Åtsittande läder hade många fördelar, främst kanske att det såg bra ut och att det höll länge, men det var inte gjort för att kräla i trånga gångar med, eller ens böja sig i. Lite självmedveten blev Eir med tanke på att Joij krälade precis bakom med Eirs kängor och åtsittande byxor i ansiktet, stolt som Eir må ha varit med sin kropp.
Snart nog var kräladet slut däremot och de kom fram till en öppen liten yta, ett ojämnt ovalt litet utrymme, stort nog för Eir att sätta sig upp och hen gjorde precis det för att sedan invänta Joij. “Dina sinnen är nog känsligare än mina och jag känner tydligt av magin här inne. Men det jag ville visa dig är det där.” Hen pekade mot den bortre väggen, kortsidan av det lilla utrymmet. “Det är en svag punkt mellan våra världar. Talanrien och Fae. Jag kommer hit ibland när jag känner mig … låg. Men nyligen…” Eir tog ett djupt andetag.
“Energin är nedsmutsad, och det som är annorlunda från förr är precis densamma som vad än var i Rosalies rum. Som dräpte henne.” Eir tog ett djupt andetag. “Jag tror den vi jagar är Fae, eller åtminstone kommer därifrån.” Att varelser av alla slag kunde både förloras i eller förvisas till Fae var inte främmande. Att varelser tog sig därifrån var betydligt mer sällsynt.
Eir tappade andan när händerna tog tag i midjan på henom och hen var tvungen att sakta ner sina tankar och bara andas några sekunder. Hen förde sedan ner sina korsade armar och tog tag i Joijs handleder ömt, för att föra dem bort från kroppen sin. Hen log varmt åt Joij och såg rakt in i ögonen. Ja, Eirs kropp i princip skrek efter att få agera ut känslorna hen kände som följd av allt som hänt mellan henom och Joij, men … de var känslor. “Jag känner det jag känner och det har tagit länge att lära känna dessa känslor, men jag har dem under kontroll. Det är en sak att känna och en helt annat att göra och det jag vill göra kan vänta.” Eir flinade och placerade en hand på Joijs kind, innan hen såg åt sidan och använde sin fria hand för att beröra kistan.
Kistan däremot blev inte berörd. Handen passerade rakt igenom den. “Vill du känna en annan fantastisk doft?” Eir tog av sig kappan sin och lät den falla på marken. Hen gjorde sedan detsamma med jackan under tills hen bara var i blus igen. “Du vill nog dra in de där pälsarna eller vad det nu än är du gör.” Eir klev åt sidan mot kistan och satte sig ner där den stod och passerade rakt genom den så att hen satt på berggrunden som kistan verkade stå på. Kistan däremot verkade fortfarande vara där, så det såg ut som att delar av Eir försvann in i kistan. Den både var där och inte, men den gick inte att ta på.
Skulle Joij försöka beröra kistan skulle detsamma hända. Det skulle också upptäckas att så fort man sträckte in handen där kistan var så kunde man känna en stark magi som inte kändes av i tunneln bara centimeter bort.
“Sugen på att krypa genom en trång, men tacksamt kort mindre tunnel? Annars kan jag gå in själv och hämta ut spåret åt dig.” Hur Eir visste om något av detta och var bekant med det som låg dolt bakom magin var en lång historia som hen debatterade med sig själv just hur detaljerad hen borde vara i sin oundvikliga förklaring.
Gwyn skrattade till. “Kan inte protestera mot det. Jag har mardrömmar där jag begraver världen i eld. Hyperboliska såklart, men nog oroar jag mig allt.” Hon klappade henne på ryggen försiktigt. Snart nog var de två vid en gång in i bergen som hade träbalkar höjda som blockad. Inte så pass blockerande att man inte kunde gå dit, det var inte förbjudet att färdas vidare, men de var en varning att man lämnade det som formellt kunde kallas Zirthimmar, eller yttre Zirtihmmar eller hur man nu ville dra gränserna. Inför dem väntade inte mycket mer än ruiner och långa tunnlar utan någonting inuti dem, åtminstone inte till en början.
“Låt oss hoppas att du inte behöver vara tacksam för min otämjda magi när vi börjar stöta på de varelser som döljer sig i bergets djup.” Hon blinkade retsamt åt kvinnan och gestikulerade för henne att följa efter.
Zifri frustade till glatt och började vandra i riktningen som hon studerat lite tidigare. Hon hoppades åtminstone att det var rätt väg de färdades i, hon ville inte gärna komma vilse i öknen, hon var verkligen inte gjord för den här hettan, även om det hjälpte ordentligt av att bokstavligen vara en kamel i stunden.
Resan pågick ganska länge, de stannade för mat och vatten och fortsatte sedan att vandra hela dagen igenom. Detta repeterades några dagar innan Zifri äntligen kunde stanna upp, knuffa av sig Camthalion på ett lekfullt sätt och när hon var alv igen så släppte hon ut en efterlängtad, tacksam suck.
“Titta!” Hon pekade i riktningen mot ett stentorn begravt i sanden där endast toppen stack upp. “Känner du vattnet under oss? Jag tror vi ska in i tornet!” Hon vände sig mot honom glatt, hoppfull om att det inte var ännu ett värdelöst torn fyllt med sand, utan en faktiskt gång in till någonting större. Vatten rann under dem, så mycket kunde hon känna, även om det var svårt, kanske omöjligt att förklara hur hon visste det.
Efter en lång stund av nedåtgång för trappan kom de fram till en mindre sal med gångar som spred sig i alla riktningar. “Titta här,” Började Eir och log åt Joij samtidigt som hen närmade sig ett av de många ljusen på stake som var utplacerade längst alla gångar och längst väggarna i salen. Hen höll sin hand rakt över ljusets flamma och flinade. “De brinner aldrig ner, bränns inte, men utger värme. Av all magi jag träffat på, och jag har träffat på mycket magi, är denna bland mina favoriter.” Hen släppte nu taget om Joijs hand och klev upp i mitten av den lilla salen och såg sig om, för ett ögonblick fundersam om vilken riktning.
“Jag brukar vanligen komma ned för en av de andra trapporna.” Hen dröjde några sekunder till innan hen vandrade in i en av tunnlarna, gestikulerande åt Joij att följa efter. Hen drog ner luvan från sin kappa för att ge huvudet sitt och särskilt sitt hår lite luft och suckade tacksamt. Kappan var praktisk för att vara anonym bland folk, men den var inte bekväm.
När de vandrade längst tunneln passerade de stora stenkistor inskjutna in i urholkningar ur stenen. Hela källaren var en enda stor gravkammare och om alla tunnlar var som den de vandrade igenom fanns det kanske tusentals stenkistor. Varje urholkning i stenen, varje kista, hade en inristning intill sig på en kopparplatta spikad in i väggen, minnesord, namn, detaljer om de avlidna. De flesta kistorna verkade tillhöra medlemmar av prästerskapet, några paladin, någon enstaka befälhavare och ledare, men ett tydligt tema. Athals representanter var och en.
“Besväras du av trånga utrymmen? Får du panik om väggarna smalnar omkring dig?” Undrade hen och såg frågvist mot Joij samtidigt som hen stannade och lutade sig mot väggen intill en av gravplatserna, armarna i kors. Eir ansträngde sig för att inte låta blicken vandra för mycket över Joij, det var stundvis mycket svårt att fokusera i hennes närhet, tankarna gång på gång cirkulerande tillbaka till känslan av tungan mot halsen. Känslan förföljde henom ända ner hit, längtan, och hen kämpade med att inte rodna.
Vem graven hen hade stannat vid tillhörde gick inte att läsa sig till, kopparplattan var borta och i dess ställe bara ett hål i väggen där en spik en gång hade varit. Varför Eir frågade om trånga utrymmen var inte tydligt, då urholkningen i väggen precis rymde stenkistan och enda gången som syntes till var fortsättningen längre in i tunneln.
“Absolut Joij, om vi hittar mördaren och överlever kommer hela Eirian vara på menyn, varenda liten delikatess!” Lovade Eir och knuffade lekfullt till henne med ett brett leende på läpparna. “Men inget mer tjuvsmakande!” Hen blev lite mer allvarssam och höjde ett finger mot Joij. “Jag smakar som bäst med lite återhållsamhet.” En inte så orimlig del inom Eir oroade sig också för att någon med så känsliga sinnen skulle kunna utveckla ett beroende, av anledningar Joij inte hade någon chans att veta om i rådande stund.
När de närmade sig porten var Eir på väg att styra dem mot dörren när hen såg Joij sträcka sig mot porten för att trycka upp den. Innan Eir hade tid att invända dock så kläckte Joij ur sig sina senaste ord och en aldrig tidigare känd känsla sköljde över Eir. Hen tjöt till i en otroligt ljus ton åt den märkliga varelsens sista kommentar och rodnade, dock olikt människor blev Eir en diskret nyans rödare över hela kroppen, varje synlig bit hud. Det krävdes mycket för att överraska henom till den grad att hen rodnade, men Joij lyckades.
“Jag är inte ett djur!” Fräste Eir och ryckte i Joij i riktningen åt sidan från porten. “Vi ska inte väsna upp stora porten den här timmen på dygnet! Det finns folk som ber där inne!” Hen var lite kort i tonen och drog Joij till sidan om porten där en trädörr väntade dem. Hen öppnade den och ryckte med sig Joij in, för att sedan gå längst väggen i riktningen mot dörren som skulle leda dem ner i källaren.
“Ner med huvudet, de är ganska toleranta här, men vidskepliga nog att dina ögon skulle besvära.” Eir talade med en låg ton. De passerade snart en vit- och rödklädd präst som nickade åt dem. “Eirian.” Det med en liknande låg ton till hens. Eir nickade och snart var de framme vid källardörren och Eir drog in dem, nedåt för en lång spiraltrappa i sten.
Eir anmärkte den antydda vikten Joij visade men valde att inte kommentera det. Hen valde att dra slutsatsen att det troligtvis hade med djurhudarna att göra eller att sanningen skulle avslöja sig förr eller senare. Istället log hen endast mot Joij och fortsatte gå, dock överraskad återigen av den märkliga varelsens närhet efter att känna deras händer mötas. Det tog ett ögonblick att anpassa sig till överraskningen, men inom kort knöt hon sina fingrar om Joins och kramade tillbaka mot handen.
”Nej inte det heller, varken odöd eller demon. Jag är vad ma-Aaaah!” Eir tjöt till när tungan Joijs berörde halsen Eirs och skrattade till åt den märkliga sensationen. ”Nej nej Joij, jag står inte på menyn!” Hen flinade till och stötte till Joij för att separera tungan från Eirs hud. Samtidigt var varje nerv eld och lågor, hela Eirs kropp hettade till av känslan och hen var tvungen att påminna sig själv om att de hade ett uppdrag att utföra … och att de stod inför en kyrka, kanske enda stället i världen där alla sorters olämpligheter borde undvikas. Hen ville inte gärna bli jagad av paladiner igen.
Huden i fråga smakade nog ganska märkligt dock, inte hur än man föreställde sig att en människas hud skulle smaka. Den var helt klart mer smakrik, ganska nära någon slags vaniljsmak och så som man kanske kunde föreställa sig att känslan av nyfikenhet kunde smaka eller färgen rosa. Magi gick absolut att urskilja om man hade känsliga nog smaklökar, men det märkliga där var nog att fastän man kunde smaka magin så utstrålades den inte. Bara en millimeter bort från huden var det osannolikt att man alls märkte av magin.
Att doften av blod inte fanns var nog en korrekt uppfattning, men om där fanns något istället för blod var otydligt.
”Fokusera, spännande främling. Du kan få smaka mer på dockan senare och kan då få utforska hur svårt det är att ha sönder den, men vi har en mördare att hitta först!” Eir skrattade och justerade luvan sin när de närmade sig kyrkan. Hen släppte ut ett djupt andetag och var rätt så säker på att hjärtat hens hade fastnat i halsen, för just nu kunde hen känna pulsen sin i munnen och hade svårt att andas normalt.
Trots allt detta förblev Eirs grepp om Joijs hand fast och kärt.
Eir fnös till. “Jag är inte heller odöd!” Hen rynkade näsan retsamt och vände sig mot Joij. “För kännedom anklagade jag dig för att vara en demon, inte död.” Eir flinade och klev ut på kanten av taket med ryggen mot kyrkan, blicken låst på Joij. “Och så du vet gör det mig inget att du äter mannen, världen är en bättre plats utan honom i den, men jag gissar att gänget borta i Caras Idhrenin inte uppskattar att du äter människor oavsett vem.”
Hen höll sedan ut armarna sina, kysste luften i Joijs riktning och lät sig falla baklänges över kanten. Få saker skrämde Eir och färre saker skadade henom, vilket hen kände sig benägen att bevisa av någon anledning och träffade marken på gatan nedanför. Luften slogs ur henom, men med bara ett litet stön reste Eir sig upp igen och sträckte på sig så att varje led knakade. Aj. Men det hade hen inte för avsikt att bekänna, utan klistrade på sitt bästa leende och inväntade Joij innan hen började gå mot kyrkan.
Hen märkte dock när hen började gå att hen haltade och såg sedan att foten var vriden på ett märkligt sätt. Hur lyckades den med det? Eie fnös, ställde sig på ett ben, höjde benet med den vridna foten och med ett ryck korrigerade den så att hen kunde fortsätta gå ordentligt. Rycket sved till och Eir besvärade sig inte med att dölja det, men såg efter sig mot Joij.
“Nej, jag är inte odöd.” Scenen väckte ett behov att betona det, även om Joij kanske inte ens tänkte på det. Hen flinade lite för sig själv och fortsatte sin gång mot kyrkan.
Bodil lyssnade noga på allt Arand sa och tämjde sina förväntningar lite, även om hon fortfarande var djupt fascinerad av hans trollkonster så här långt och förblev säker på att han kunde få in Aslög på ett eller annat sätt. Men kanske var det värt att överväga alternativ ändå, lite förtroende var hon ändå tvungen att ha kring mannens skeptiska bild av sig själv.
”Det var absolut menat som en komplimang. Om vi överlever dagen ska jag se till att du får ta del av våra sagor om henne, jag tror du kan komma att gilla henne.” När han sedan reste sig för att gå tänkte hon göra detsamma, men då hon märkte att Maeve förblev sittande så tvekade Bodil och satt även hon kvar för att lyssna på vad hon så småningom hade att säga.
”Jag ska göra vad jag kan. För er båda.” Hon nickade allvarsamt och såg mot Arand. ”Men jag förstår vad du menar. Om vi lyckas men jag tvingas välja mellan er att rädda, så ser jag till att han kommer säkert därifrån. Det är dessutom det enklare löftet, förutsatt att han låter sig räddas.” Hon reste sig upp och borstade bort snön från sina kläder. Hon tog ett djupt andetag och började sedan gå, med kliv som kändes dubbelt så tunga som de var igår.
”Låt oss vara lite rättvisa här dock. Turin Hrafn är många saker, men jag skulle inte kalla honom ful.” Hon flinade och sparkade snö mot hennes män som nu hade vaknad när hon kom närmare dem, som hastigt reste sig upp och packade med det lilla de hade spritt ut och rusade ikapp Maeve och Bodil.
Bodil lät avståndet mellan henne och Maeve öka då hon väntade in sina män och så snart Lauf och Bror kom ikapp satte hon sin arm runt Bror. ”Hur känns det?” Undrade hon och han sparkade till med benet. ”Som nytt!” Han gav henne ett påtvingat leende, då det var tydligt att han hade svårt att finna glädje i stunden annat än över faktumet att han kunde röra sig som vanligt. Bodil fortsatte då i en låg ton, men mest av rädsla att Aslög hade superhörsel av någon anledning helt plötsligt. Om Arands trollkonster svek dem så hoppades hon att Bror skulle kunna kliva in.
”Bra. Jag behöver att du hinner till Ranheim före oss. Av alla här är du säkerligen snabbast.” Hon förklarade situationen så gott hon kunde och sina förväntningar på honom och han nickade förstående. Efter en kortare pratstund, lite kort osämja mellan dem och sedan ytterligare ett förstående nick från Bror så klappade Bodil honom på ryggen. ”Vid första bästa tillfälle, bryt loss från oss. Det går enkelt att förklara bort dig som spejare till monstret om hon frågar.” Under hela diskussionen såg Lauf otroligt obekväm ut, men Bodil var säker på att hon kunde lita på både honom och Bror i alla situationer.
–
Aslög stannade i sin patrull när hon märkte att Arand närmade sig och lyfte upp sin slägga för att vila den över axeln. Hon lutade huvudet åt sidan och studerade honom kort innan hon tog några kliv för att möta honom.
”Redan? Ska ni inte sova?” Hon såg på honom med vad som endast kunde uppfattas som förvirring och sedan till de andra på våg mot dem och fnös till. ”Ert beslut såklart. Jag kan absolut relatera till ivern. Äntligen.” Hon väntade in Arand och följde sedan honom i riktningen han begav sig i.
”Människan? Han finns kvar. Vidrig, men dock bara en människa, inget monster du kan äta tyvärr.” Eir flinade och ryckte på axlarna innan hen började backa från hustakets kant mot mitten av hustaket de stod på. Hen började sträcka och stretcha lite och vände sig i riktningen mot kyrkan medan hen såg mot Joij med ett enkelt leende.
”En dag hoppas jag då få se dina vingar, det är inte ofta man får se sådana som oss bevingade. Av din fråga att döma antar jag att du är okej med att vi tar vägen över hustaken.” Hen samlade ihop sin jacka och kappa och tog på sig båda, drog åt kappan via dess rem så att den satt åt ordentligt och tog några andetag. ”Följ dockan.”
Eir rusade över taket och landade med foten perfekt vid kanten och stötte ifrån för att lyckas med ett väldigt hopp där hen susade över gatan under och landade springandes på hustaket på andra sidan. Hoppet var längre än en vanlig människa hade klarat, men Eir fick det att se ut som att det inte borde ha varit omöjligt, utan faktiskt helt naturligt. Hen saktade in och vände sig om för att se till att Joij följde efter och när det verkade som att sådant var fallet började Eir springa igen och flög mellan ytterligare två byggnader, men i stället för att stanna så fortsatte hen att springa, studsande från byggnad till byggnad.
De flesta av hustaken var nära varandra, det första hoppet var det längsta och när det var avklarat kunde de flesta andra hoppen avklaras på relativt kort tid. Snart nog stod Eir på det sista hustaket innan ett större torg utan fler tak och på andra sidan torget stod en stor kyrka. Trots den sena timmen syntes skenet från ljus genom dess många fönster, en byggnad som var vaken dygnets alla timmar, så som så många andra kyrkor i Hannadon.
Eir bara antog att Joij hade hållit jämna steg och började prata utan att se sig om. ”Du börjar inte brinna eller något sådant om du kliver in i en kyrka, visst?” Eir drog luvan från sin kappa över huvudet sitt.