All stolthet var som bortblåst, de hade inte längre några problem att lyssna på Arand, inga tvivel, för helt klart så visste han vad han gjorde. Bodil betraktade eldens oväntade beteende med fascination och hennes nyfikenhet för vem denna Arand faktiskt var sköt i höjden, för det var en sak att hävda sig själv vara monsterjägare, det kunde vem som helst säga, men han hade förmågan att validera sitt påstående.
Aslög hade släpat på den hon brottats med i foten och medan elden levde sitt egna liv, eller Arands liv, så slungade hon den odöda varelsen i hennes grepp in i elden. Om hon själv besvärades av den gick inte att urskilja, men hon verkade inte ha några problem att närma sig de brinnande varelserna som nu verkade nästan panikdrabbade där de brann. Hon plockade upp sin slägga och lugnt vandrade hon över till en av dem, höjde sitt vapen och med all sin kraft lät den rasa ner över hennes fiende. Släggan landade med en sådan kraft att skallen krossades och kroppen trycktes ihop till en ytterst onaturlig ställning. Hon höjde hammaren igen och lät den falla än en gång på samma mål och ett obehagligt knak fick den odöda varelsen att falla ihop.
Bodil placerade en hand på den sårade mannens axel och uppmanade honom att ligga kvar där han var medan hon och hennes andra krigare rusade in för att hjälpa i det lilla som var kvar av striden. När Draugrna var så desorienterade var det inte vidare svårt att hacka ihjäl dem, om det nu var rätt ord, och metodiskt separera deras huvuden från sina kroppar.
När stridigheterna var avslutade rusade Bodil och den andra mannen tillbaka till deras skadade vän, men inte utan att Bodil lät hennes blick åtminstone halvt fokusera på Aslög, som hon inte riktigt visste vad hon skulle tänka om.
Aslög passerade trion och vandrade upp mot Maeve och Arand. Hon vilade sin slägga på axeln och några sista slamsor av den kropp hon fullständigt förstört lossnade från den. Hon stannade kanske två meter ifrån dem och vickade på huvudet, studerande dem. Hennes brottningsmatch med den odöda mannen hade orsakat en tydlig skada på hennes arm, ett stycke av hennes hud och muskler som hängde löst, men inget blod och tillsynes obemärkt av henne som bar släggan med den armen.
“Prinsessa. Demonjägare. Varför är ni här bland bergen och inte med resten av hären? Är kriget slut?” Hon vickade huvudet åt andra hållet, hennes ögon lika bleka som snön. Såret i hennes nacke var definitivt dödligt och enda förklaringen till att hon överhuvudtaget kunde stå, än mer tala, var helt klart övernaturligt. Hon vred blicken mot trion bakom henne, Bodil och de två krigarna. “Jag känner inte igen dem. Hör de till någon nyvunnen by?” Hon blinkade inte. Blinkade aldrig. Hon verkade inte heller andas, men hennes ord var klara, hon lät inte annorlunda från hur hon alltid hade låtit.
Bodil studerade kvinnan, lyssnade på henne, men i den här stunden kände hon att det rimliga var att inte säga någonting, lämna det till Maeve och Arand.
Ambrosina lutade huvudet åt sidan medan blicken vandrade mellan Nenya och hennes kidnappare samtidigt som hon klev närmare sin mor. Det kunde verka som om hon sökte skydd av henne, men sanningen var istället att hon hoppades skydda sin mor. Hon visste inte vilken slags magi de hade att göra med, men det gjorde henne nästan mer ivrig än nervös. Hon placerade sin hand på sin mors axel, dels för att visa att hon var där men också för att stärka deras förbindelse. Hon log sedan åt Nenya.
“Jag har även jag levt i fantasins värld, frestad av magiska väsen att överge mitt fria jag och lämna mina bekymmer bakom mig, jag går till och med tillbaka dit ibland. Jag förstår hur det är att befinna sig i det, inte vilja tro att något är fel, mitt huvud är en röra …” Hon vickade sitt huvud åt andra hållet. “Men du kan känna att något är fel, visst? Du är smartare än så här.”
Hon vände blicken mot den andra kvinnan. “Athanishka. Vi kommer självklart inte lämna den här platsen utan Nenyas sinne befriat. Vad tjänar det dig att göra sig fiender av oss lagom tills Nenyas pojkvän anländer? Jag känner din smärta, din ilska och vi vill inte ha ihjäl dig om vi kan låta bli. I den bästa av världar är vi alla vid liv imorgon.”
Hon hade alltid varit känslig när det kom till andras magi, hon kunde känna hur kvinnan sträckte sig in i Ambrosinas sinne och hon gjorde ingenting för att hindra det.
Som Ambrosina hade sagt så var hennes huvud en väldig röra. De många magiska väsen hon ätit genom sina dagar blev till någon grad en del av henne och något som en gång var en del av det som gjorde dem till dem blev efter deras död hennes och det var ofta som hon inte kunde skilja sina minnen och förmåga från sådana andra hade, och som hon försökte använda krafter som hon inte hade. Hon kom ihåg gången hon försökte flyga efter att hon åt älvan, men bröt istället på tok för många ben i kroppen när hon föll ned för klippan. Igen.
Ambrosina lät Athanishka gräva runt om hon så önskade, för vad kunde hon hitta som Ambrosina inte redan kommit till freds med? Skulle hon märka att Ambrosina ofta föraktade sig själv? Att hon spontant kunde bryta ut i gråt eller gråta i sömnen men kunde sällan säga varför? Skulle hon upptäcka glädjen Ambrosina kände när hon tömde varelser på magi? Ruset hon kände när en del av deras styrka kortvarigt blev hennes? Kanske skulle Athanishka upptäcka skammen Ambrosina kände varje gång hon såg sin mor, om inte av någon annan anledning än att Ambrosina aldrig hållit sitt löfte om att ta hand om sig själv. Eller skammen av att ha varit den som lagen ofta sökt efter att hon förlorade till sina impulser och vaknat upp intill något deformerat offer efter att ha fått något konstnärligt begär.
Eller så kanske skulle Athanishka hitta en helt annan persons känslor och minnen inuti Ambrosina, något Ambrosina inte visste levde kvar inom henne.
Männen hade övergett allt vad stolthet och prestige var och följde deras direktiv, de påbörjade ivrigt elden på så säkert avstånd som de kunde bygga utan att vara för långt bort när elden var klar. Under tiden som de slank iväg för att förbereda mer eld hade Bodil lyckats samla sig och med båda hennes yxor dragna rörde hon sig i Maeves närhet och efter en snabb bedömning av Maeves rörelser kunde hon göra sina egna anpassningar och skyddade Maeves sårbara vinklar. De odöda vägrade stupa när hennes yxor mötte de punkter på kroppen en vanlig människa hade avlidit från att ha blivit träffade i, men hon slutade inte svinga. Hon hade lyckats hugga armen av en av deras anfallare, beklagligen en gammal vän till henne, och en spark hade skickat en annan av dem till marken. Dessa verkade betydligt svagare än den Arand hade fastnat med, men vad hon än gjorde fortsatte de kliva upp och även om ett yxhugg hade gått halvvägs genom överarmen var de inte hindrade från att svinga med den och tvinga henne att hoppa undan.
En av hennes män var på väg med elden när Bodil blev omkullvält av den omöjliga situationen där tre rusade på henne samtidigt. Hon rullade åt sidan i den kalla snön precis innan en av dem föll framåt från sin egna drivkraft och gravitation. Den sträckte sig efter henne från marken, fick tag i hennes arm och hon hann känna en kraftfull panik, en rädsla för att bli som en av dem även om hon inte hade någon aning egentligen om det var så det faktiskt fungerade. Hennes hjärta slutade slå för ett ögonblick, för att i nästa ögonblick nästan studsa ut ur bröstet på henne när någonting med en väldig kraft slog ner i varelsen bredvid henne i snön. Med ett väldigt brak, följt av ett sus av snö och kroppsdelar slutade den odöda varelsen röra på sig och Bodil stirrade chockat på det som var kvar av den där den låg. Vad hade hänt?
Ovanför den höjdes en slägga upp i luften och snart svingades den efter ett 360 graders snurr från dess bärare med en väldig kraft in i en annan odöd som blev skickad högt upp i luften från kraften från träffen. Inte död, den klev upp igen när den landade, men den var inte så hel som den hade varit innan. Släggan sänktes till marken och en hand erbjöds Bodil, som tveksamt accepterade den och blev dragen upp från marken med chockerande enkelhet som det verkade. Väl på två fötter igen fann hon sig själv se rakt in i ett par intensiva, gråa, till synes döda ögon.
Aslög, den muskulösa, väldiga kvinnan med sin ikoniska slägga log åt henne, ansiktet likblekt, helt saknande den vackra färg blodet som rusade under deras hud borde gett henne. Hon hade ett stort sår i nacken från någonting vasst som rivit rakt in i den och runt såret fanns sedan länge torkat och fruset blod, mer än någon människa borde ha utanför sin kropp istället för i den. Inte längre vid liv, men absolut inte död klappade Aslög Bodil på axeln och blev kort därefter omkullsprungen av en annan odöd. Rullande rasade Aslög iväg längst slänten i snön, brottandes med den andra odöda lämnades Bodil stirrande efter dem en kort stund innan hon kom ihåg att de var omringade av odöda och hon återigen tog till yxorna och sökte reda på Maeve i vimlet. Hon hittade henne snabbt och anföll en av de odöda i hennes närhet samtidigt som en av hennes män anlände med en fackla, viftande mot en odöd mellan honom och Maeve.
Eshe log varmt åt alven som hade klivit in kort efter henne och mötte hans gest på samma sätt, nyfiken över i stort sett varje ord han hade sagt och lade på minnet att prata med honom om hans kultur och hem. Hon hoppade självklart på att prata med människorna om detsamma, men hon kände ändå att hon hade ganska bra koll där, även om hon alltid varit av tron att det alltid finns något nytt att lära sig. När Sera sedan började prata vände hon sig helt mot henne och under tiden knöt hon sina händer bakom ryggen, huvudet vickande lite då och då, några omedvetna ryckningar ibland när hon hörde saker som hon hade åsikter om, men hon stod tyst och bara log åt henne.
Under tiden som Sera tog plats kunde Eshe inte låta bli att uppmärksamma den diskreta, kanske omedvetna rörelsen Salim gjorde mot sitt svärd, även om det var kort och han snart tog tillbaka handen. Hon kunde inte klandra honom, men det sa en del om hans karaktär, likaså talet som följde från honom efteråt. Liksom när Sera talade ryckte hennes huvud till lite då och då när hon reagerade på saker han sa, hon hade svårt att behärska sin kropp när personer sa något som berörde henne.
När han var färdig även han så vände hon blicken mot Ismat, oraklet som han hade kallat henne och Eshe blev helt klart nyfiken och var ivrig på att få höra vad deras troende hade att säga om detta, men blev kraftigt besviken både av att hon inte tittade på Eshe, knappt ens bekräftade henne och sedan att hon inte verkade ha någonting alls att säga. Efter en kort stund av skrikande, nästan smärtsam tystnad där hon väntat på att Ismat skulle säga någonting så tog hon ett kliv framåt och böjde sitt huvud kort tacksamt.
“Tack för att ni delade med er av era sanningar.” Hon vände blicken mot Sera.
“Prinsessan Sera, jag beklagar det du behövt gå igenom, din situation och din mors tillstånd.” Hon såg sedan ut över gruppen i stort igen. “Det finns mycket jag skulle vilja säga om det som sagts, men diskussioner om förlorad historia och folkmord får bli vid ett annat tillfälle, kanske till ett gemensamt, utsökt kvällsmål. Jag har packat med mig några delikatesser från Aldar att dela med mig när vi är färdiga för kvällen.” Hon talade med en mjuk, vänlig röst, samma röst hon använde när hon pratade med de många som hon hjälpt genom trauman, svåra tider och samma röst hon använde när hon bemötte barn som var upprörda. En röst avsedd att ingjuta lugn, förtroende och kärlek. Rörsten hårdnade däremot sedan.
“Säkerligen kommer ärade Idirath att dela många av mina egna känslor kring detta och jag hoppas att jag inte är för djärv som talar för oss båda så här snabbt inpå, men -” Hon stannade upp, såg mot alven med följe och log åt dem innan hon vände blicken tillbaka till de som varit här när hon anlände. Hennes leende under tiden var konstant, vilket säkerligen kunde verka lite obekvämt då hon stundvis pratade om ganska allvarliga och mörka saker.
“Ni har många fina ord, men vad skulle detta egentligen förändra? I’saj Salims hand kliar efter sitt svärd i vår närvaro och ärade oraklet Ismat vill inte ens se på mig och ni vill slåss vid vår sida, vad kan vi då vänta oss från resten av ert folk? Om vi meoier och alver skickar våra älskade för att dö i era goda avsikters namn och lyckas, vad händer sedan? Jag vill inte förminska vikten av självförsvar, vi undviker gärna ännu ett folkmord om vi kan, men vad händer om vi vinner?” Hon såg mot alven och gjorde en välkomnande gest med hennes hand riktat mot honom, som för att bjuda honon till att prata efter henne.
“Min spontana oro är att vi bara byter ut en människofrämjare mot en annan, men mitt folk bär också på väldigt många sår, så det är svårt att vara diplomatisk. Vad säger ni?” Hon mötte Idiraths blick och log kärt åt honom. Förhoppningsvis kunde de stå enade i diskussionen och säkerställa att om någon överenskommelse skulle ske, så skulle det inte bara vara för att undvika en hypotetisk utplåning, utan faktiskt innebära någonting gott för båda deras folk.
När Eshe var färdig med att prata fann hon sig själv tacksam att hennes syster gick med på att hålla sig borta, åtminstone till en början. Diplomati med henne här, särskilt i skuggan av föraktet som åtminstone oraklet verkade hålla för dem, hade troligtvis varit omöjligt.
Bodil stod stum för ett ögonblick när den avslöjade sig, kunde inte göra mycket annat än att stirra på den odöda varelsen för att sedan ryckas tillbaka till verkligheten av hennes män som redan börjat gräva genom sin packning för verktygen så att de kunde göra eld. Hon själv hade låtit sina tankar vandra till alla de sagor hon hört som liten som alltid avfärdats som fantasi, även om hon länge varit väl medvetet om det övernaturliga om vandrade i världen och odöda dessutom. Draugr var annorlunda dock, det var deras egna myter som hon betraktat som lite annat än en skrämseltaktik riktat mot barn så att de skulle uppföra sig.
Hennes kropp rörde sig snabbare än hennes sinne och hon reflexmässigt hjälpte dem med elden fastän hennes tankar var långt borta. Hon hade rest sig upp med handen på vapnet utan att hon lagt mycket tanke på vad hon gjorde och stirrande mot striden. Återigen fick hon ryckas in i verkligheten av sina män när en av dem pressade en brinnande fackla i handen på henne och tände en andra fackla med eld från den första. Hon höll svärdet sitt hårt i ena handen och facklan i andra och började sedan rusa mot striden. Lauf och Bror med var sin fackla bar sköldarna sina i andra handen men även de rusade mot Draugrn.
När Bodil såg Maeves sköld träffa varelsen så att den stapplade till så slungade hon sin fackla genom luften sista sträckan mot den. Hon var inte så optimistisk att det skulle räcka, men förhoppningsvis var det mer till Arand än bara hans ord, kanske han kunde ta vara på facklan och använda den bättre än hon själv skulle kunna göra. Samtidigt drog hon med sin nu fria hand upp sin yxa och bevakade striden, inväntande en möjlighet att bidra hellre än att vara i vägen. Hennes män däremot höll sig ändå längre i bakgrunden, för även om de hade varit snabbare på att agera med elden än Bodil hade varit, verkade de betydligt mer skakade nu när allt var i rörelse och en eventuell strid med besten var en risk.
Kort inpå däremot tvingades Bodil vända blicken när skrapande ljud från två av grottorna gjorde det tydligt att fler höll på att anlända och synen från de som vandrade ut ur grottorna skapade rysningar längst hennes kropp. Leif, Aksel, Helga … Några av de som försvunnit och fler utöver dem som hon dock inte kände igen. De var inte lika snabba eller för den delen lika förvridna som den som Arand och Maeve stred mot, men de var helt klart inte helt vid liv, tydliga skador till kropp, väldiga öppna, frusna sår och likblek hud. Förvred denna Draugr sina offer till någonting liknande den själv? Det kunde hon inte minnas från sagorna. Eller var det någonting med området som gjorde detta? Hon behövde verkligen tömma den där Arand på information när detta var slut.
“Bakom oss!” Tjöt hon tillslut när hon var helt övertygad om att de faktiskt inte var vid liv, någonting hon borde ha listat ut betydligt snabbare. Hur var hon den trögaste av alla i gruppen just nu, hon som alltid varit så snabbtänkt.
Folkmord. Utvisning. Stöld. Smärta, sorg, död. Eshe förde sin bara hand längst en av de forna byggnaderna i den övergivna staden de blivit kallade till och undrade om detta en gång varit en plats hennes folk kallade hem. Hon visste att det som idag är människans en gång varit deras, men tiden hade slukat så mycket av det förflutna att hon inte hade något sätt att veta om platsen hon nu anlänt till var en av platserna byggda av Meoier eller byggt av människan. Hennes ökänt obevekliga leende vacklade för ett ögonblick när fantasin hennes föreställde sig en familj för flera tusen år sedan som byggde sig ett hem precis här där hon stod, hoppfull om framtiden, ovetande om elden som människan var på väg att föra genom deras värld.
Byggnaden hon berörde var såklart fallfärdig, den hade inte åtnjutit underhåll på säkert hundratals år om inte mer och en del av väggen smulades under hennes hand. Hon kramade dammet i handen innan hon släppte det och såg sig omkring för att ta in den forna staden i sin helhet. Samtidigt som hon begav sig djupare in i staden såg hon över axeln sin mot områdets utkanter, fundersam kring vart hennes syster låg dold. Eshe kunde inte se henne, men det rådde inga tvivel inom henne att hennes syster kunde se Eshe. Eshe hade envisats med att åka själv, då det inte gick att lita på att detta inte var en märklig, korkad fälla av något slag från människorna, men av samma anledning envisades Bahiti med att följa med. Eshe var inte den bästa krigaren och stundvis skadligt optimistisk, någonting systern hennes tjänade som en motsats till. Trots att de bråkade om detta dock, så var Eshe glad att systern fanns någonstans i närheten. Det kändes tryggare, hur mycket Eshe än ville lita på människorna i den här situationen.
Eshe tänkte tillbaka. Hennes tillit var anledningen att hon var här till att börja med. Rådet hade först mött budbäraren och sedan mötte rådet resten av folket, åtminstone de som ville göra sig hörda i frågan. Bland dessa hade Eshe stått som länge lyssnat på viskningarna bland hennes familj och vänner om föraktet de alla bar gentemot människan, om önskan att återta sitt forna hem och önskan att hämnas de många, många döda som Iselems drottnings förfäder ansvarade för. Bland hundratals ilskna röster i folkmassan hade rådet hört Eshes lugna, muntra ton och optimistiska perspektiv kring möjligheterna ett möte med dessa människor kunde innebära.
Som helare av kropp, själ och sinne bar hennes röst stor respekt bland folket och när hon talade tystnade andra och i tystnaden hennes röst skapade hade hon pratat om hopp, förtroende, kärlek och förlåtelse. Inte förlåtelse för de många synder människan bar skuld, utan förlåtelse till de människor som önskade den och som önskade en samlevnad med Meoierna. Hon hade talat om skadan till kropp och själ att låta förakt styra, om risken till hjärta och framtid att neka en möjlighet till förändring och människans botgörelse bara för att många Meoier innan dem hade lidit. Det fanns inte en person bland folket som hade samlats inför rådet, eller bland rådet själva, som inte hade blivit hjälpt av Eshe vid ett eller annat tillfälle i det förflutna och om av ingen annan anledning än deras skuld till henne så godkände de hennes som representant för Meoierna. Det positiva resultatet från röstningen var nästan enhälligt med bara några enstaka röster emot henne, bland dem hennes egna syster. Hur de två var släkt kunde knappt någon förstå, minst av alla Eshe som bara kunde skratta åt kontrasten som skiljde dem åt som dag och natt.
Tillbaka till nutid. Facklorna ledde henne tillslut rätt om inte rösterna hade gjort det och liksom Sera innan henne från ett annat håll. Eshe klev in i ljuset mer lätt om fötterna än människan, ett i stort sett ljudlöst avslöjande av hennes närvaro även om det inte hade varit hennes avsikt att smyga sig på. Hennes mörka päls var klädd med en ljus klädsel. Hon bar en sandfärgad kort kappa över hennes överkropp med en huva över huvudet skapad så att öronen låg bekvämt inom den, denna kappa över ett skyddslager av läder bara i fall att hon hade varit tvungen att bekämpa rövare på vägen hit, även om hon var övertygad om att systern hennes enkelt hade kunnat hantera dem själv. Hon var lång, längre än de flesta människorna och fick huka sig när hon klev genom kvarlämningarna av en dörrkarm, vilket hon tolkade som att huset antingen inte var byggd av Meoier, eller så var de kortare för några tusen år sedan.
“Masahl khair!” Hon slaktade kanske den Iselemska frasen, hennes syster hade kanske ljugit för henne, men hon hoppades att den betydde ‘god kväll’ så som hon hade fått lära sig. Eshe stod strax över två meter lång och placerade en öm hand försiktigt över bröstet sitt där hennes hjärta bultade och hon log sitt ikoniska, varma leende. Hon erbjöd de närvarande en liten bugning och klev fullständigt in i ljuset.
“Mitt namn är Eshe. Må vår tid som främlingar bli kort.” Hon behöll sitt huvud böjt länge nog för att visa att hon litade på dem, gav dem gott om tid att anfalla henne utan att hon kunde se det innan hon höjde sitt huvud igen och klev närmare gruppen och bordet med kartan, sneglande på den, men mestadels fokuserad på de redan närvarande människorna. Hennes gång var avslappnad, hennes leende konstant och hennes stora, runda gula ögon praktiskt taget lyste inuti skenet av facklan, reflektionen av ljuset så pass tydligt att det nästan gick att tro att hennes ögon brann, en extrem kontrast till hennes mörkgråa nästan svarta päls.
Hillevi studerade honom när han spekulerade och lekte med olika idéer. Det var uppfriskande helt klart att se honom så, men också så väldigt märkligt. Hon kunde inte låta bli att le åt hela situationen, men nickade så snart frågan ställdes henne. “Hennes folk så väl som Bodil vet redan vad Maeve har gjort, de har alla förlorat familj och vänner till Maeves räder genom våra byar. Maeve lär till och med ha ristat blodörnen i någon som deras by stod nära, så rätt väg framåt här lär inte vara att prata med dem om vad hon har gjort. Det vet de. Samtidigt älskar Bodils folk henne, de avvek från tradition och folkvalde henne till att bli deras ledare trots att fler arvingar var vid liv.” Hillevi suckade.
“Jag vet inte hur, men med tanke på hur mycket hennes folk älskar henne tror jag nästan att vi behöver skapa en situation där hon väljer Maeve före dem. De tolererar hennes beundran av Maeve för att de anser sig veta att Bodil bryr sig mer om var och en av dem än hon gör Maeve, att när allt kommer till kritan väljer hon vem som helst av dem före Maeve. Kan vi få henne på något sätt att visa att linjen i snön för henne inte är så självklart mellan dem och Maeve som de kanske tror, så lär det vara början på slutet. Bodil har starka värderingar och ett starkt sinne för heder och jag tror det även sträcker sig till Maeve. Hon kanske inte bryr sig mer om Maeve, men hennes idé av rätt och fel skulle kanske motivera henne att välja Maeve i någon situation?” Hon ryckte lite på axlarna, hon tänkte bara högt, men hon hade tänkt på detta ett tag nu. Hon tyckte inte om Bodil, hon var för … ren. För glad, för rättvis, för driven av en nästan barnslig uppfattning om rätt och fel.
“En perfekt plats för ett bakhåll!” Konstaterade Bodil muntert och kanske lite provokativt, som om hon förstod precis varför Maeve sa det hon sa. “Hade vi velat döda dig däremot så hade jag tagit strupen din när du sov i min säng.” Hon skickade en blinkning till Maeve och gestikulerade åt hennes män att följa efter henne, och de tre ledde sedan gruppen in i passagen. Nu däremot började självsäkerheten hos männen svikta lite, dels från vad Arand hade sagt om de odöda, men också från pratet om ett bakhåll. De hade inte planerat ett bakhåll, men det betydde inte att ingen hade gjort det. Hillevi och Turin var rentutav kända för att vara redo att offra sina egna för att få ett taktiskt övertag. Och kunde inte odöda också ligga i bakhåll, så som Maeve antydde? De två männen var inte längre lika rakryggade, någonting som däremot inte reflekterades hos Bodil som vandrade rakt in utan att verka ha ett bekymmer i världen.
“Hur du beskriver dina odöda passar in på hur vi brukar prata om våra draugr. Myten hävdar att de söker sig till rikedomar om de inte begravdes med sina egna, någonting som de döda knappast egentligen har mycket användning för, de sägs till och med kunna bli avundsjuka på de levande och det de äger. Sedan finns det hundra varianter på den myten, så som…” Hon kom på sig själv prata på för fullt och hejdade sig själv.
“Juste, tystnad.” Hon bet sig om läppen lite skamset och förblev sedan tyst när hon gick genom passet. De tog sig snart nog igenom hela och de kunde fortsätta upp för berget, sannolikt riktningen Maeve och Arand hade kommit från, eller så kunde man ta ett trångt sidospår djupare in i bergspasset för att så småningom komma ut till en mindre dal, omgiven av branta bergsväggar. Dalen var stor däremot, stor nog att det inte gick så tydligt att se, men längst ner kunde man se vad som nästan såg ut som en oas mitt bland snön. En gnutta grönska och ett kluster av stenar omgav vad som verkade vara en vattenkälla mitt bland all snö och kyla. Den var inte stor, några meter i kvadrat bara och Bodil började vandra nedför slänten som skulle leda dem till vattnet, då hon antog att bästa chansen på att hitta nästa spår var att bege sig ner dit.
Medan hon vandrade vände hon sig om så att hon gick baklänges och såg mot Arand. Hon höll ut en öppen hand med handflatan nedåtvänd och förde fram sin andra hands pekfinger under den flata handen, tecknet som Hillevi hade lärt henne för grotta i hopp om att det var universellt. Hon höjde sedan handen och gjorde en gest som syftade på överallt omkring dem, i hopp om att hon utan ord lyckats förmedla att det fanns grottor lite överallt i dalen. Hon log åt dem, någorlunda självsäker på att hon hade gjort sig förstådd, vände sig om igen och fortsatte nedför slänten, hennes två män tätt inpå, men med regelbundna blickar över axeln för att se vad Maeve gjorde.
Samira lyssnade nyfiket på Fim när hon pratade och nickade aktivt under tiden, fascinerad av hennes perspektiv och sätt att prata på. “En gåva är en gåva. Allt som rörs av ljuset må också ha en skugga av olika storlek, men vårt lidande gör inte gåvan mindre av en gåva.” Hon flinade till och tittade ner på sina händer. “Jag brände en kär vän till mig när jag var bara barnet. Jag rörde inte en annan människa på flera år efter det, men jag fick hjälp av Caras Idhrenin att behärska kraften Sharah gett mig. Jag vet fortfarande inte vad jag egentligen kan, men jag gör det ganska väl.” Hon förde handen över snön och den smälte utan att hon berörde den. Hon höjde sedan sina händer igen och efter att de slutade glöda så började hon trä på sig sina strumpor och skor igen.
“Det finns de som har mer kraft än mig, men jag har aldrig kunnat mindre än vad jag har behövt i en stund. Med förtroende för Sharah och en ödmjukhet de gånger jag inte får den hjälp jag trott mig behöva så har det visat sig att det inte finns mycket jag inte kan göra. Jag släckte en skogsbrand under min resa hit, det är nog min största bedrift, men det lämnade mig utmattad. Jag sov i nästan två dygn efter att jag lade mig den kvällen. Det var bara tur att ingen hittade mig och tog alla mina saker medan jag sov.” Hon flinade till.
“Redan nu känner jag att jag börjar bli lite tömd, bara från att ha värmt mina skor.” Hon stannade sedan upp i sina tankar och såg Fim i ögonen.
“Vad menar du med ‘andras minnen’ egentligen? Kan du läsa mina minnen?” Lite nyfiken, lite förskräckt undrade Samira om hon ens ville veta svaret på sin egen fråga.
Keziah hade inte tänkt på det alls, en av de smärtsamma delarna med att vara henne, hur många sociala signaler och andra sanningar som dolde sig tydligt för alla att se men för Kez att missa även när de var rakt framför henne. Hon tackade istället varmt för erbjudandet om att dansa tillsammans och fram tills dess att Merel nämnde demoner var Kez förlorad i sina egna tankar medans hon undersökte ytterligare några spår från klor. Hon reste sig upp och började försiktigt gå efter hennes vän medan hon studerade sin omgivning.
“Det beror på vart du läser om dem. I officiella och heliga texter härifrån Iselem beskrivs de ofta som ren ondska, en naturkraft av illvilja och smärta som förkroppsligas för att straffa de som inte går i Sharahs spår.” Hon stannade upp och fokuserade sin blick framåt mot de två gångarna de kunde välja mellan och började gå nedåt utan att ge svar på den frågan från Merel.
“Läser du däremot om myterna från Kaldrland så är det trott av många att demoner är gudar som inte längre dyrkas och gudarna i deras tro är föga mer än mäktiga människor. De kan dö, föda och göra misstag lika ofta som vi dödliga. Bland dem är demoner lika mycket en person som guden de var innan. Demoner bland dem kan också beskrivas som helt enkelt ett ont väsen, där illviljan mot andra är det gemensamma.”
Desto längre de vandrade desto mer fundersam blev hon om de gick i rätt riktning. Skulle meoierna som bodde här verkligen göra vandringen till deras hem så omständligt?
“Dvärgarna till väst pratar ofta om demoner som fientliga väsen som döljer sig djupt under bergen. Inte naturligt onda, men ogästvänliga. Människorna i Nirai kan beskriva övernaturliga väsen som sprider ett mörker och är ett hot mot solen och det heliga styret som demoner.” Hon flinade sedan till.
“Sedan har världen två levande demoner vad jag vet redan, som tjänar bättre än något annat som svar. Ayperos, vampyrernas fader som nyligen gifte sig och rapporterades inte bara ödmjuk, utan lycklig. Sedan har vi motvikten, Lloth, mörkeralvernas moder, som sades ha anfallit Ayperos som del av något slags maktspel under ceremonin. Avundsjuka, kärlek, stolthet, feghet, vi ser allt detta och mer i våra väldigt levande och agerande demoner. Min slutsats?” Hon stannade upp sitt vandrande och såg mot Merel med ett brett leende.
“De är inte så annorlunda från oss, men med betydligt mer makt. Sedan tror jag att liksom i vår värld så innehåller demonernas värld olika grader av intelligens, godhet, glädje och ilska. Runt hörnet kan vi möta en demon som ställer oss mot gåtor i utbyte mot belöning, eller så möter vi något djurisk, formlöst hot som driver oss vansinniga bara från att se på dem.” Hon ryckte lite med axlarna och rundade ett hörn, bara för att omgående stanna upp och stirra rakt fram.
“Eller …” Framför dem fann de en väldig grotta som breddade sig kraftigt och som fortsatte neråt men betydligt högre till tak, en oval form. Längst taket och väggarna kunde man se glödande stenar som skapade en form av naturlig belysning, vilket tillät dem att se grottan sträcka sig kilometer. Längst väggarna, en bra bit upp fanns hundratals hål längst hela sträckan. Det gick nog inte för dem att enkelt ta sig upp i något av hålen, men när Keziah närmade sig ena sidan av grottan så gick det att se att märken från klor indikerade att meoierna definitivt tog sig upp till hålen regelbundet.
“Eller så hittar vi en forna bosättning.” Fortsatte hon, lite tystad och ödmjuk av den väldiga synen. Hon såg upp längst väggen hon gick bredvid och märkte hur stenen fick en blekare färg på en höjd precis innan hålen började förekomma.
“Jag tror det brukade färdas vatten här.” Tillade hon och började gå nedför den stora grottan. “Om de kunde frammana det känns det som ett mäktigt försvar ifall de blev upptäckta. Hålen måste vara gjorda av dem.” Hon såg uppåt och sedan tillbaka till Merel med ett leende. “Jag tror minsann att vi kan hitta spännande saker, antingen om vi tar oss upp till hålen på något sätt, eller om vi fortsätter neråt. Vad borde vi lägga vår energi på, tycker du?” Hon stannade upp och såg sin vänn rakt i ögonen, väntande tålmodigt på ett förslag.
Gnollens leende blev om möjligt större när ödlan klev fram, det sannolikt största hotet från gruppen. Att hen valde bort svärdet gjorde henne ändå mer nyfiken men samtidigt en aning stolt. De andra slavarna klev lite bakåt för att inte vara så nära och Khraich klev istället framåt. Hon såg upp mot sin ägare och han gav henne en bekräftande nick och en annan handsignal som mer verkade likt teckenspråk. Ingen permanent skada betydde det och det hade hon ingenting emot, hon såg potential i ödlan, någon att forma till arenan, så hon vände hungrigt blicken tillbaka till henom.
“Håll inte igen!” Sa hon kort. Med ett morr stötte hon sig framåt med sina fötter och inför nästa steg sänkte hon sina händer så att de tog i marken och gav sig själv fart med alla fyra för att att sedan slunga sig genom luften rakt mot honom, axeln och nacken främst för att tackla omkull honom. Hon var tung, mestadels på grund av hennes överkropp, vilket betydde att en träff troligtvis skulle skicka dem båda till marken, vilket var ett slagfält hon föredrog, men det betydde också att om ödlan lyckas slingra sig undan så skulle hon skickas själv till marken då hennes ben inte var starka nog att stoppa hennes egna vikt i den här farten. Troligtvis utan något som bromsade henne skulle hon slå in i gruppen av slavar som redan backat i hopp om att inte vara för nära striden.
Träffade hon däremot, så hoppades hon inte bara slå luften ur honom, utan bygga en tempo som skulle hålla hela striden.
Samira ryckte till förvånat när värmen plötsligt rusade mer kraftfullt genom hennes händer och hon undrade för ett ögonblick vad som hände, innan hon förstod att det måste ha varit på grund av Fim. Hon studerade sina händer noga och lät sin blick vandra över till Fims händer, nu genuint nyfiken på fenomenet. Blev Samiras låga starkare nära Fim? Hon flinade sedan till åt det Fim sa.
“Odugliga män har jag ingenting emot, de är förutsägbara och en enkel peng. Jag önskar bara att de inte var höjden av min karriär så här långt.” Hon log för sig själv och höll sedan ut sina händer mot Fim som ett erbjudande för Fim att närma sig dem igen. Nu när hon var beredd hoppades hon inte tappa kontrollen till den grad att hon blev brännhet och skadade Fim. Om något tydde detta på att hon var på rätt spår, för kanske var även Fim en produkt av brunnen som Samira hoppades komma närmare Sharah genom. Sharahs budbärare i norr lekte hon med som tanke, men ville självklart inte säga högt då det stred mot vad Fim verkade tro.
“Mitt folk har också en metafor med trådar, men där handlar det aldrig om individen utan om att min tråd är en del av den slutliga gobelängen. Var och en av oss krävs för att skapa det slutliga mönstret och det går inte att veta vad det är, det syns bara genom Sharahs ögon.” Hon ryckte lite på axlarna, hon tyckte inte helt om den metaforen själv, då det skapade känslan av att ingenting de gjorde hade någon betydelse, att allt var förbestämt, men många omkring henne när hon växte upp fann tröst i det. Kopplade hon det Fim sa till vad hon själv lärt sig om Sharah kunde man inte annat än beundra kraften Fim bar. “Det är en stor gåva det du har.” Hon log åt henne.
Ambrosina studerade paret vid altaret fundersamt när de kom inom synhåll och gick lugnt bakom sin mor, även om det var svårt att tro i stunden att de var släkt. Ambrosina var mer än ett huvud längre än sin mor och olikt henne gick Ambrosina lite framåtböjd, nästan som om överkroppen var lite för tung för hennes att kunna gå rakryggad även om hennes proportioner antydde på motsatsen, smal, tillsynes undernärd. Hennes blick var trött, vilket var i kontrast till ett stort leende på hennes läppar och när hon sedan pratade lät hon en aning hes. Människan de hade tömt hade gett henne energin hon behövde, men hon hade också fått vad som kändes som en halsbränna.
“Jag beklagar däremot inte. Det här blir lite som poesi då Nenya bara veckor tillbaka räddade mig från galenpannor i en kyrka. Dags att göra detsamma för henne.” Hon sträckte sig, vilket visade hennes faktiska längd för ett ögonblick, hennes leder knakande. Hon drog ned luvan från hennes vackra, bruna kappa med gyllene kanter, vilket visade upp hennes långa, blågråa flätade hår. Ambrosinas bleka, dimmiga blå ögon vandrade mellan de två vid altaret och sedan längst vakterna i byggnaden. Magin hon hade slukat pulserade svagt i hennes ådror, ett blått sken som på vissa ställen lyste igenom den tunna, bleka, nästan vita huden där blod egentligen skulle färdas.
Hon slöt sina nävar inväntande direktiv från sin mor som hon litade på att hade en plan av något slag. Hon hade koll på vakterna och stod redo bakom Sarethna, redo att ta strid med sina nävar mot vem som helst av vakterna som närmade sig. Hon skulle ta sin kusin härifrån även om hon så skulle behöva släpa ute henne vid fotleden.
Till och med nu kunde hon inte låta bli att finna honom inspirerande. “Jag är hälsosamt skeptisk.” Förklarade Hillevi enkelt som svar på påståendet om hennes tvivel. “För inte länge sedan hade jag med ett förvuxet barn att göra och nu är du Rans härold och lika klarsynt som någonsin. Det tar tid att vänja sig.” Hon erbjöd ett leende och skakade lätt på huvudet medan hon fortsatte att peta på sin mat. “Jag hoppas att du har rätt, men det är min erfarenhet att gudarna lämnar oss till vårt och inte gärna lägger sig i.” Hon ryckte på axlarna och lutade sig sedan framåt när ämnet skiftade till Bodil igen.
“Om Bodil vänder sig mot oss har vi inte mycket till svar annat än att driva bort dem. De har lyckligtvis inte många allierade kvar, de flesta dog, flydde eller gav upp under Maeves bärsärk genom byarna, så förlorar vi henne går vi miste om bra krigare under henne, men inte mycket mer än bara hennes by. Hela anledningen att hon äntligen anslöt sig till oss och övergav neutralitet var för att det inte fanns allierade kvar för henne att kalla på och hennes folk avskyr Maeve.” Hon funderade tyst en stund.
“Mina kråkor är utspridda över Kaldrland med en handfull som undantag, två av vilka följer Maeves varje steg. De rapporterar till mig när det finns något att rapportera. Huruvida vi kan skapa en spricka mellan dem vet jag inte, för om inte slaktandet grannbyarna till Frejdal, Bodils by, och utförandet av blodörnar får henne att förakta Maeve vet jag inte vad som kommer göra det. Hennes folk hatar Maeve, men de respekterar Bodil mer och kväver hatet. Kanske går det att göra någonting där. Inte mellan Bodil och Maeve, men mellan Bodil och hennes folk?”
Yian olikt Nuwa i stunden och olikt sig själv helt plötsligt trivdes ganska väl med tystnaden, även om den tvingade henne att tänka på sin familj. Så fort det tystnade omkring henne, så fort ingen pratade så vandrade hennes tankar till sin familj och by. Hon log när Nuwa tillslut pratade och hade för stunden glömt bort hur skönt det var att höra någon annans röst. Hon log varmt åt sin medresenär.
“Tack det var snällt av dig, men fasaden, vanföreställningen om att livet rullar på som vanligt är nog det jag behöver just nu. Konfronterar jag faktumet att alla jag känt och älskat hela mitt liv är borta kommer jag nog inte klara av ett steg till.” Fastän hon sa det kändes det overkligt nog att hon kunde behålla sitt leende. Sedan drevs hon säkerligen framåt av inställningen att hon behövde ta den här rapporten till kejsaren för hela Nirais bästa. Om inte för henne kanske de alla gick under intalade hon sig åtminstone, osant som det må vara då hon även var övertygad om att Niras militär inte skulle ha minsta problem att bekämpa varje ork i världen.
“Snart kanske allt bryter loss och då ska jag ha dina fina ord i åtanke, men just nu får jag nog på någon plan låtsas som att allting hände någon annan än mig.” Hon flinade lite åt sin strategi. “De oroar mig dock. Hur tog de sig förbi väggen? Bröt de sig igenom, klättrade de, grävde de? Kom de över berget, och var det fler av dem än vad jag såg? Hände det andra byar samtidigt?” Hon stannade upp för ett ögonblick.
“Och inte minst, lyckades ditt kollektivt göra någonting, kom de försent, eller är de också döda nu?” Hon ryckte lite på axlarna och såg ner på marken. Under gången hade hon gått in i grenar och annat och hade ett och annat rivsår på huden och en hel del smuts och löv i klädseln, men hon verkade inte riktigt reflektera över något av det i stunden. Hennes tankar vandrade också till de trevliga männen de träffat och funderade kring hur deras framtid skulle utvecklas nu när Yian och Nuwa blåst igenom deras liv och kanske ändrat riktningen även de tar.
Ni-hin log och nickade. “Ingenting är obehandlingsbart. Jag vet inte om vi kommer känna varandra länge nog för mig att lösa det åt dig, men jag kan hjälpa dig utveckla verktygen.” Hon studerade Toku noga och sträckte sedan ut en hand i ett erbjudande att skaka den.
“Innan du tar min hand vill jag förklara vad det innebär. Vi kommer jobba med att bemästra dina tankar, absolut, men vi kommer också jobba med exponering. Du kommer bli smutsig och kommer stanna i det tillståndet stundvis. Vi börjar ganska kontrollerat och med tiden mer oplanerat.” Hon själv hade besegrat rädslor på samma sätt. Att möta folks rädslor och ge stöd genom dessa var en av många saker de lärde sig hemma och en av många förväntningar på dem när de reste ut i världen.
Bodil höll sig en bit bakom duon och hennes män nära henne. Stigningen uppför berget bevisade hur ovana de var med svårare terräng, de var vana med plan mark och väl vald terräng, så det var inte helt med avsikt som de hamnade bakom Maeve och Arand, även om Bodil hellre hade dem framför sig än bakom. Hon pratade lite tyst med sina krigare och de höll sina blickar fästa på paret under tiden, och lite då och då kunde Bodil skratta högt åt något som sades, mycket tydligt en person som var mycket närmare sina känslor och särskilt glädje än hennes män, som visserligen för det mesta bar på förakt mot Maeve.
Efter en tid av vandring pekade hon mot en glipa i bergen, en trång korridor. Hon ropade då till de två framför dem. “Vi ska genom passet! Det finns en mindre dal mellan topparna på andra sidan inför sista klättringen. Det var vid varmvattenkällan där som bergens väsen senast tog två av Turins män.” Varmvattenkällan var inte den lättaste att stöta på när man vandrade genom bergen på måfå, då man var tvungen att gå ner i en dal som på många sätt bara verkade vara en omväg om man försökte ta sig igenom allting, men var man bevandrad i området var det bästa stället att stanna på, då det fanns uppvärmda grottor och andra värmefenomen i området. Spanare använde oftast området som utgångspunkt eller mötespunkt, och en och annan mer troende var av åsikten att platsen var gudagiven.
Elbereth log åt Ninu medan hon blev släpad genom staden och utanför, ivrigt fundersam på vad hon hade i åtanke och när de väl kom fram till grottan och den varma källan sköljdes ett lugn som genom magi över Elbereth som tacksamt mötte Ninuriths blick. Tacksamt nog var klänningen inte av den åtsittande sorten och med bara några rörelser kunde hon glida ur den och utan ett ord klev hon ned i vattnet.
“Som du skämmer bort mig och vilken värld vi lever i där sådant här ligger dolt så nära oss.” Hon flinade och sjunk ner i vattnet i liggande position på sin rygg så att bara ansiktet hennes stack upp och hon stirrade rakt uppåt.
“Berätta om världen, Ninurith. Vad var din favoritplats när du reste genom den?”
Ytterligare soldater anslöt sig i rask takt till hennes led och fler skulle komma med tiden. Hon stannade upp vid den brinnande byggnaden och därmed vid gränsen till alverna och tog ett djupt andetag, hennes ögon slutna. Hennes egna tankar rusade lika mycket i hennes huvud som orden Ithia hade yttrat och hon visste hur rätt hennes gamla skolkamrat hade, hur lite hon än ville medge det. Soldaterna bakom henne väntade förvirrat på deras befälhavare som helt plötsligt stannat upp utan att ge dem nya direktiv, så de bara stod där medan fler anlände, och sakta började de bryta loss från den hårda linjen de marcherat i.
Efter några djupa andetag öppnade Anahita ögonen igen och vände blicken mot Ithia. “Förlåt. Jag är lite stressad just nu, enkelt sagt.” Hon såg ner mot alvernas distrikt och kunde känna sitt egna hjärta bulta hårt. Hon lät sig själv känna hettan från huset intill dem som brann. Hon lyssnade på ropen och vimlet omkring henne och såg sig långsamt omkring.
“Du står inte i skuld till mig Ithia, du har gett mig mer än jag många gånger förtjänat.” Hon tog ett djupt andetag. “Men i den här stunden tror jag du felbedömer. Mina soldater är disciplinerade, noggranna, vältränade. Beväpnar sig alverna, etablerar de en barrikad, en försvarslinje och resten av Iserion skickar sina styrkor blir detta ett blodbad.” Hon började gå igen och soldaterna började gå med henne, nu mer i brädd och tog upp mycket av gatan de vandrade nedför. “Hellre att jag är i kontroll än resterande adel. Smutsiga som alverna må vara vill jag inte se fler av dem dö än nödvändigt.”
Hon stannade däremot vid den osynliga linjen som skiljde människornas distrikt från alvernas och lät sig själv tänka efter, foten i princip på gränsen, stirrande ner på marken framför henne. Hon kunde höra ropen från inom alvdistrikten, kunde känna inom sig hur de mobiliserade, hur de beväpnade sig, hur kontrollen gled längre och längre ur hennes fingrar. Kanske var hon paranoid, men hennes inre jag hade sällan fel i sina känslor.
“Vad skulle du göra?” Hon vände blicken till Ithia. “Jag har alltid varit stolt över faktumet att jag omger mig själv med perspektiv annorlunda från mitt egna. Vad är ditt perspektiv? Hur skulle du agera för att minska antalet döda, om vi nu antar att det sannolika händer och alverna beväpnar och mobiliserar sig i talande stund?”
Ni-hin skrattade. “Det är första gången jag blivit så artigt kallad smutsig.” Hon log medan hon reflekterade över det som sagts om kejsaren och hon lät det smälta lite. “Det är nog svårt att växa upp när man växer upp instängd i sitt hem. De flesta av oss hade nog blivit bortskämda ungar om vi isolerades till ett liv fyllt av privilegium, rikedomar, ja-sägare och vad man än önskar sig. Det är säkert svårt att acceptera nederlag då.” Hon log och ryckte på axlarna.
“Inte så vidare gudomlig då alltså? Du borde absolut planera en flyktväg, för din chef lär nog få honom att blöda snart och ett folk som ser sin gud blöda är sällan lätta att ha att göra med.” Hon såg sedan tillbaka till Toku och log, mötande hennes blick.
“Det där med smutsen låter dock som ett problem jag kan hjälpa dig med. Något vi lär oss i bergen är att besegra våra rädslor och de egenheter som begränsar oss i vårt uppdrag. Om smuts besvärar dig finns det sätt att bekämpa det.” Hon såg sedan bort mot palatset innan hon fortsatte på ämnet om kejsaren. “Eller du kanske helt enkelt föredrar ett rent liv? Ett renligt tillstånd istället för att du har ett problem med smuts.”