Bodil hade trott hon visste vad magi var. Hon hade sett elden Arand tillkallat mot de odöda, känt värmen bränna kinderna. Men det här var något annat.
När muren vek sig och föll in i sig själv, som om världen ändrat mening om att den skulle stå där, stannade andan i henne. Ljudet var för djupt för öronen, ljuset för kallt för att vara jordiskt. Det skälvde i märgen.
Arand låg som aska i snön, till synes besegrad, och ändå reste han sig i hennes tankar som något högre än mänskligt. Hon hade bjudit med en monsterjägare, en främling. Men vad han just gjort var mer än någon konung eller jarl kunnat drömma om. Att fälla en mur genom att bara vilja det.
Hennes förtrollning av hans uppvisning bröts när Aslög rusade. Vakterna kunde slutligen höras. De anfaller. Hjälp. Till vapen. En pil som träffade Aslög i axeln fick henne inte att stanna. Inte heller den som borrade sig djupt i bröstet. Hon fortsatte som om kroppen aldrig hört talas om smärta.
De modigaste kastade sig mot henne. Släggan svarade. En sving i ett ark krossade sköld och skuldra i samma slag, nästa svep skickade en man tumlande över stenarna. Ett spjut stack henne i sidan, men hon svarade med ett nedslag som spräckte hjälmen och det inuti som om det varit lera. På några hjärtslag var marken stilla igen.
“TURIN!” röt Aslög, som om självaste graven hans talade. När Aslög försvann över stenraset till andra sidan och ytterligare rop och strid hördes, då såg Bodil bort.
Bodil hade stannat långt bak, bredvid Arand. Hon intalade sig att hon gjorde det för hans skull, för att vaka över honom, men var hon ärlig mot sig själv så ville hon helt enkelt inte se mer än hon redan gjort. Om Arand var gåvan, Folkvangs välsignelse … eller Odens förbannelse, så var Maeve Valhalls hämnd och Aslög Jotunheims vrede.
Kylan från Aslögs slag, från skriken på andra sidan raset, kröp ända bort till Bodil, och Lauf var likaså tyst och orörlig. De skulle behöva kliva över muren, men ingen av de båda var ivrig. Bodil kände sig som fastfrusen. En väldig vikt av skuld hängde över henne. På andra sidan muren fanns trots allt vänner. Familj. Hon räknade med att Bror hade förberett hennes folk, men det fanns andra där som liksom Aslögs by hade anslutit sig till Turin av fel anledningar. Bra människor.
Bodil ville rusa in, ville hjälpa Aslög och Maeve, men i stunden kändes det som om ett enda kliv skulle få henne att kräkas. Varje del av hennes kropp vädjade henne att stå kvar, medans hjärtat hennes försökte slita henne över muren.
Helga kände hur en kväljning kom över henne vid nämnandet av flamberad råtta och tryckte undan ett obehagligt minne, men reste sig sedan hastigt efter Alva och gav henne en tacksam blick, även om den var riktad mot kvinnans rygg. Hon kunde inte bre på med för mycket artighet på en gång, det hade varit omänskligt, och det var kontra-intuitivt efter så pass länge till sjöss som senast, med den sortens folk hon färdades med. Artighet hade inte mycket utrymme på det skeppet.
“Kocken … försvann.” Det fanns inget bättre sätt att säga det på. “Du är inte sugen på några månader till sjöss om två dagar?” Helga flinade lite för sig själv medan hon följde efter Alva. Hem till Alva. Hon hade slängt läderskyddet över ena axeln och ryggsäcken över sin andra.
“Det där med råttan var ett skämt, va?” Det fanns mer än en gnutta oro i rösten hennes, men inbakat i en ton av försiktighet, då hon hellre åt flamberad råtta tillagad av Alva än det mesta andra som gick att hitta i majoriteten av dessa värdshus.
Istilwys vandrade utan att sakta in genom Dar Zakhar, trots att svetten glänste på hennes hud efter den långa klättringen uppför citadellets trappor. Hon rörde sig skyndsamt, för tid var inte hennes att slösa när hon skulle kräva lite av gudinnans.
Hon passerade de hukande prästinnorna utan att fästa blicken på dem, om något undvek hon att se på dem. Några var hennes närmsta i rang, likar enligt vissas mått, men i det ögonblicket tyckte hon dem mindre än vakterna hon passerat på vägen in. Damm att spola bort. Inte därför att Lloth inte var värdig prästinnornas knäfall, det var hon, utan därför att deras iver smutsade till vördnaden. Dar Zakhar förtjänade styrka, inte kryperi. Det hade varit Lloths främsta gåva, styrkan i hennes folk. Ziyaté hade varit ett av få undantag till svagheten som vuxit ut ur maktens komfort, och Ziyaté var borta. Motvilligt var hon redo att bekänna Izotar som ytterligare en.
Klickandet av spindelben mot sten fick benen att darra i hennes bröstkorg. Ur mörkret vecklade Lloth fram sig, så vacker och fasansfull att ögonen ville klamra sig fast fastän förnuftet skrek åt henne att vända bort blicken. Istilwys stod kvar, huvudet högt men hjärtat skälvande. Hon såg många av de andra prästinnorna sjunka på knä och kände både förakt och avund, förakt för deras iver, avund för att de slapp bära tyngden av att stå. När gudinnans rubinröda ögon fann henne kändes det som om hennes tankar drogs nakna in i det dova ljuset.
Gudinnans blick genomborrade henne, som om varje tanke var en öppen bok. Hon vågade inte ens i sitt innersta eka Ziyatés namn för länge. Kennes kärna brann, vilket hade brutit en sämre kvinna, men Istilwys fann ändå styrka i gudinnans tunga blick.
Hon lyfte sin blick för att möta Lloths, tog ett steg fram, och först då sänkte hon huvudet i en kontrollerad gest. Tidpunkten för att böja huvudet var viktig.
“Jag bär många sanningar, vördade moder,” sade hon, rösten stram, “bland vilka sanningar många ännu inte bör vävas in i nattens mönster.” Hennes ögon gled kort mot de hukande systrarna, innan de åter fann gudinnan.
Hon lät ett andetag bränna i bröstet för att sedan höja rösten en aning, tillräckligt för att bära fram de ord som bar tyngst:
“Men en sanning måste sägas. Ziyaté är död, dräpt av mig.” Hon lät ordet hänga i luften. Hon visste inte hur väl känt det var, men hon ville att det skulle höras av alla prästinnorna. En varning? Ett löfte? Håll er undan. Hon sa inte mer om det. Det var upp till Lloth att bestämma hur mycket som skulle delas. “Hennes son lever, tjänar Ayperos, och vet vad jag gjorde.” Hon drog in ett trögt andetag, som om det fanns grus och sten i luften. Lungorna smärtade.
“Jag överlevde precis ett försök på mitt liv. Med Izotar vid sin sida sträcker sig Ayperos klor ända in i Dar Zakhar. Det myller du hör är min svaghet. Izotar kom undan, slingrade sig tillbaka in i mörkret. I min vrede tappade jag humöret. Ditt folk skvallrar och spekulerar.” Hon nämnde ingenting om skärvan, men hon medvetet höll den i sina tankar. Lloth visste att Istilwys var hemligheternas älskare, att hävda att hon bar på en sanning hon inte ville säga högt var som att doppa handen i vatten och förvänta sig att den skulle bli blöt. Men det betydde inte att gudinnan inte kunde läsa tankar, så Istilwys filtrerade dem noga.
Hemligheterna hon höll i medvetandet var få, men starka. Ett vapen som kan döda gudar, ett vapen Izotar skulle vilja använda mot Lloth. Ingen lögn. En halv sanning. Istilwys hade dödat Ziyaté, som avsåg förråda Lloth. En halv sanning. Izotar ville döda Istilwys, en fjärdedels sanning. Istilwys ansåg sig själv den enda värdiga att stå vid Lloths sida. En fjärdedels sanning. Inga andra hemligheter fick utrymme i Istilwys sinne inför gudinnan.
“Vi står inför krig, vårt ödes mästarinna.” Nu böjde hon huvudet så att hon inte ens kunde ha blicken på gudinnan, slöt sina ögon och inväntade svar.
Helga log försiktigt för sig själv.
“Jag är en förändrad människa, Alva. Jag stirrade in i avgrunden där till havs senast. Jag kommer klara hela min vistelse, två hela nätter utan att jag tar dig för givet, kallar dig något dumt eller stjäl från dig.” Hon höjde glaset mot sin vän och erbjöd ett brett leende, kanske lite påklistrat, men välmenat.
“Jag menar det. Jag är en förändrad person.” Helga var inte säker på vart hon fick den här känslan ifrån, men hon hade helt enkelt inte orken att vara bitter och långsint denna kväll. Kanske om de stötte på någon som förtjänade långsintheten och bitterheten Helga gärna bar med den, men det var inte Alva. Alva förtjänade bättre.
“Men jag är också utsvulten. Vi levde på smulor de sista dagarna. Om inte här, vart bör jag äta?” Hon tog tillbaka glaset och började svepa det.
“Vi börjar med tvivlarna.” Hennes blick svepte över de arbetande männen med samma fokus som ett rovdjur mäter sitt byte, och hon nickade godkännande åt Maevan.
“Ingen lämnar grottan innan jag är tillbaka.” Hon gick med självklar pondus mot arbetsbordet, letade fram en vacker, ceremoniell dolk med svart blad och lät den sjunka ned i skuggan vid hennes fötter, som om den slukades av en spricka i världen.
Istilwys vände sig om och lät blicken glida över ruinerna efter hennes och Izotars strid, männen som nu assisterade henne och kapten Maevan. Hon behövde agera snabbt. Det var viktigt att hon mötte Lloth, men också att hon visade sig för gudinnans andra anförtrodda. Ändå kände hon sig inte trygg med att lämna. Hade Izotar verkligen lämnat Dar Zakhar, eller dolde han sig fortfarande i skuggorna? Hon skulle aldrig erkänna det högt, men hela hennes liv fanns här, och grottan hade aldrig tidigare hyst så många alver.
Hon kände sig mer avklädd nu från att ha alla dessa män sökande genom hennes hem, än i sitt nakna tillstånd inför dem.
Hon klev fram till Maevan, lade sin hand under hans haka och såg honom i ögonen med en värme hon unnade få. Rösten delade värmen, men under den fanns ett allvar som inte fick missförstås. Tummen strök hon långsamt längs hans haka, nästan vidrörande hans läpp, innan hon tog undan handen.
“Jag anförtror mitt hem åt dig, Maevan. Ingen lämnar. Ingen rör något annat än de trasiga konstverken. Ingen kommer in. Jag behöver tala med Lloth. När jag återvänder vill jag ha namnen, och arbetet slutfört.”
Hennes händer rörde sig som om de kastade något över henne, och ur grottans skuggor föll en nattsvart kappa med blodröda konturer. Den lade sig till rätta och slöt sig tätt framtill, dolde hennes kropp men lämnade huvudet fritt. Hon besteg trapporna mot grottans utgång med siktet på Lloths inre salar. Attentatet skulle hon bära som en stämpel; hon rev upp såret på höften så att ett spår av blod följde henne där hon gick. Stegen hennes var bestämda, obestridliga, som om de redan var skrivna i historieböckerna.
Hon skulle träffa Lloth, och när hon sedan lämnade gudinnans sal så skulle hon bära med sig gudomligt syfte. Ayperos behövde dö.
Ville hon tappa tänderna? Nej tack. Hon log försiktigt åt svaret.
“Jag hade nog drunknat i frid, ja.” Hon fnyste till och gned sig längst näsryggen, ögonen slutna tungt från en huvudvärk hon hindrade från att slå till. Hennes andra hand höll hårt om det nu tomma glaset. Skönt som det var att prata skit om resten av besättningen, så var det inte det som skulle ge henne energi ikväll. Hon släppte ut ett långt andetag när hon började varva ner från det plötsliga, ovälkomna ruset av ilska och pressade fram ett leende åt Alva. Efter en stund av tystnad så fortsatte hon.
“Jag… ” Hon stannade upp nästan direkt och stirrade ner på barens slitna träskiva, hjärtat i halsen på henne. “Jag vet att jag inte alltid är den lättaste att vara med. Jag säger ibland saker utan att tänka mig för, jag brusar lätt upp mig, jag har blivit portad från fler värdshus än genomsnittet… ” Hon tog ett andetag som kändes som rostiga spikar i halsen, och vågade snegla bara lite mot Alva.
“Du hade rätt.”
Hon lät svaret ligga i luften en kort stund. Längre än hon vanligtvis hade låtit den ligga, men kortare än en borde.
“Fortsätter jag så kommer jag definitivt dö ensam.” Hon tvingade fram ett leende. Det var inte de exakta orden Alva hade använt senast de sågs, men det var så de kändes. Och då var Helga inte redo att höra dem.
“Jag skulle föredra om det inte blir så. Jag är bara i land en dag, två nätter, innan vi tar ett varv till. Om jag får spendera dem i ditt sällskap, med ditt positiva inflytande, så kanske jag överlever nästa varv.” Hon tvekade och tillät sig själv le lite bredare åt Alva, som i ett försök att lätta stämningen. “Jag lovar att inte ge mig på någon du gillar den här gången.”
Istilwys lät tystnaden sjunka in och med den det kalla vattnets beröring. Det sköljde inte bara bort svetten från hennes hud, utan något djupare, en hinna av skam hon inte vågade erkänna. Sakta började hon samla sig. Självömkan föll av henne som trasigt tyg, men striden låg fortfarande som stygn i hennes bröst. Hon kunde inte andas djupt. Kunde inte sträcka sitt inre.
Hon följde vattnets rörelse över grottans golv. Det letade sig fram i skåror och sprickor, i alla riktningar, men allt samlades i en pöl längre bort. Precis som trådarna i hennes väv gjort. Precis som hennes tankar behövde göra.
För en kort stund tillät hon sig bara vara mörkeralv. Inte överprästinna, inte manipulatör. Bara en kvinna bland andra. Hon gned händerna mot varandra, distraherat, stirrade på dem som om de bar svar. Lät tystnaden ligga. Länge.
“Vi måste anta att alla i Dar Zakhar kände det,” sa hon till sist, tungt.
Hon hade blottat sin sorg. Inte bara inför Izotar. Inte bara inför vakterna. Troligen inför varje präst under Lloth och säkerligen inför Lloth själv.
Hur skulle hon förklara det?
En kyla letade sig in under huden.
“Jag behöver kväva skvallret. Stävja rykten. Och jag måste förekomma maktspelen.”
Att hon sa det högt förvånade henne. Kanske var det sviterna efter Izotar. Något svagt grodde där en sanning hade landat: hur fruktansvärt ensam hon hade gjort sig själv.
Hon ville vara sårbar inför Maevan.
Kanske bara för en stund. Kanske till hans död, vars närhet skulle avgöras av hans användbarhet. Men just nu ville hon inte bära hela vikten av sina tankar ensam.
Hon reste sig långsamt och vände sig mot honom. Tog ett steg närmare. Lade en hand på hans axel, inte som prästinna till undersåte, utan som alv till alv. Deras blickar möttes, och hennes var klar. Ömt, men fortfarande farlig.
Tankarna rusade i henne, i lika många riktningar som vattnet. Hon behövde samla dem. Välja rätt tråd. Väva rätt framtid.
Hon log. Inte stort, inte kallt, bara ett litet leende, format för honom. Spåren av tårar fanns kvar längs hennes kind.
Hon lutade sig närmare. Så nära att hennes läppar nästan nuddade hans öra. Rösten var mjuk, men hård i innebörden, en kontrast till den varma andan:
“Bland alla dina män här, kapten… ”
Ett ögonblicks tystnad.
“Finns det någon du inte kan lita på?”
Hon drog sig inte undan direkt.
“Ni är alla en del av en större vävning nu. Och vi har inte råd med sköra trådar.”
Det var underförstått. Om han gav henne ett namn, skulle den soldaten troligen aldrig lämna grottan. Hon hade aldrig tidigare övervägt konstruera ett elitförband. Hon själv hade alltid löst de problem hon ställts inför, men kanske… bara kanske… behövde hon tänka bredare just nu, inte högre. Hon var på toppen trots allt, men hon var ensam. Det kanske var dags att lista ut hur toppen borde se ut, inte bara befinna sig där.
“Kan jag lita på dig?” Hon tog ett kliv bakåt. Planerna som virvlade inom henne berörde maktspel, klippta livstrådar, kanske till och med förräderi. Hon hade fortfarande skärvan, men skulle hon lämna den till Lloth, så som hon nu övervägde för att bevara sig själv, så skulle det väcka liv i en värld, en som hon ville vara redo för.
När Arand närmade sig höjde Bodil blicken. Hon hade spenderat natten grubblande på Maeves ord. Hon visste vad hon skulle göra, men gjorde hennes män det? Hennes mäns lojalitet prövades nu, långt bortom hennes räckvidd och helt utan hennes röst att hjälpa dem rätt. Hon tvivlade inte på att de respekterade henne, men många av dem hatade verkligen Maeve, och Bror var inte den bästa talaren. Hon försökte svälja känslan, men den låg som sten i halsen, och valde istället att fokusera på Arand som nu var nära nog att studeras.
“Hel och alla systrar, vad har hänt dig?” Blicken oönskat vandrade mot Aslög som även hon nu närmat sig och Bodil kunde inte låta bli att jämföra deras färg. Arand var inte riktigt så illa därann, men nog kunde han misstagits för död. Hon skulle säga mer, men Aslög bröt in med en röst som tystade Bodil tvärt.
“Då går vi.” Tonen var hård och saklig och lämnade inte mycket plats för diskussion. Bodil skyndade sig upp från där hon satt. Vad hade Maeve sagt? Aslög och Maeve först? Det kändes fel, inte mot Aslög, men mot Maeve. Aslög var ingen de styrde, de kunde bara rikta henne och hoppas på det bästa. Hon verkade lojal till Maeve, men visste hon ens vad lojalitet var? När striden väl skulle vara igång tänkte Bodil inte släppa Maeve med blicken. Hela hennes folks framtid hängde på att Maeve lyckades där inne. Dog Maeve, även om de besegrade Turin, så fanns det inte längre några garantier för Bodils folk. Arand var tydligt en främling till dessa länder, vilken vikt hade hans ord bland Maeves folk? Nej, Maeve behövde överleva.
Det fanns dock inte mycket tid för tankar, för Aslög var redan på god väg innan Bodil tänkt klart och hon och Lauf skyndade sig efter. Den döda kvinnan framför dem vandrade med syfte, som en domare på väg att utfärda sin dom. Det fanns en rå beslutsamhet i stegen Bodil kunde uppskatta, men mest fyllde det henne med smärtor. Vad var det egentligen som vandrade mot Ranheim nu, och vad skulle hända om hennes folk kom i vägen?
Helga mötte Alvas skål artigt och lade glaset sedan mot läpparna sina, men väntade med att dricka, fast i en tanke. “Till överlevnad.” Svarade hon tyst och tömde glaset, stirrande in i den tomma botten när hon sakta sänkte ner det på bordet igen. Överlevnad. Vilket liv hon levde, där det var målet. Varför brusade inte hon upp sig över något så enkelt som dåligt lagad mat? Vart var hennes gnista?
“Tre veckor känns kort. Jag börjar tro att jag hållit andan sedan vårt senaste möte. Du är giftig, Alva, men du vet hur man får mig att andas.” Helga flinade. “Jag tänker fortfarande på när vi spikade fast aset Håkansnatts stövlar medan han stånkade runt med Leva. Jag tror ärligt att det var senaste gången jag skrattat.” Hon hade tidigt bestämt sig för att vara bitter på Alva över deras senaste möte, men hon hade det inte riktigt i sig. Någonting med kvinnan fick henne att slappna av.
Hon förde fingret längst glasets kant, runt, runt, runt. “De har börjat kalla mig Kapten, och det är ingen komplimang. De är idioter hela gänget. Håller jag käft dör vi till havs, men yttrar jag mig igen tror jag de slänger mig överbord.” Hon vred blicken lätt mot Alva, mest en snegling. Hennes stolthet gjorde henne stel i nacken. Tystnaden, kort som den var, vägde tungt nog att Helga nästan fick andnöd.
“Så jag borde inte beställa mat härifrån?” Hon flinade. Det var inte vad hon ville säga, men det var så bra som det blev i just denna stund.
Helga hade inte lagt märke till vem det var först, men under sin väntan på betjäning så tillät hon sig granska personen några steg bort. Alva. Hon vandrade med blicken sedan till baren framför Alva och anmärkte på det snart tomma glaset och därefter flaskan som hade blivit lämnad inom räckvidd för henne. Helga tog ett djupt andetag, lät det förflutna sjunka till botten av hennes känslor och förflyttade sig till Alvas sida, svaga signaler om ett leende på Helgas ansikte.
“Jag orkar inte med dina sanningars sanning ikväll, Alva. Kan vi spara ilskan till imorgon så tömmer jag gärna flaskan med dig.” Hon nickade mot flaskan och tog ett glas någon tidigare gäst lämnat på bordet hon passerade för att komma närmare Alva och vädjade med handen om att hon skulle skicka flaskan, medan hon placerade glaset framför sin plats.
Hon satte sig ned intill sin gamla vän, tog av sig västen sin med tydlig tacksamhet, svettens klibbiga hinna mellan skjortan och västen en tydlig markering att Helga tog av sig den på tok för sällan. Men med besättningen hon delade båt med gick det inte att vara för säker. Man borde kunna lita på sina skeppskamrater, men inte Helga, inte dessa. Så hon levde med förstärkt läder över bröst och mage på sig.
En tacksam suck, en fuktig blus och ett högt duns från att ha släppt västen på golven intill sig senare så kunde Helga faktiskt le åt sin gamla vän. “Tung dag?” Frågade hon och nickade mot förklädet som Alva bar på. Det kändes tryggt att anta att stress var orsaken att Alva skulle glömma förklädet på när hon lämnade köket.
Att de inte möttes på värdshuset Alva jobbade på senast Helga var i land, var något hon valde att inte kommentera.
“Svårt. Att. Få. Ord. Rätt. När. Delar. Av. Mun. Saknas.” Eir skrattade till ett märkligt, luftigt skratt. Det gick att se att hen log, men det var svårare att upptäcka än som människa. “Troligtvis. Ägg. Aldrig. Impregnerats.” Eir ryckte lite på axlarna och såg ner mot Joij när hon kom närmare kroppen och lutade sig mot armen. Eir lade en av sina armar om henne, men var noga med att klon inte var en del av det.
“Finns. Svärmar. Hemma. I. Fae. Aldrig. Min. Grej. Det. Samhälle. Inte. Min. Grej. Bara. En. Eir. Här. Vilket. Är. Bra.” Hen spändes till överraskat när Joij försökte smaka på henom eller vad hon tänkte och Eir skrattade. “Inte. Ont. Inte. Känslig. Men. Känner. Och. Joij. Känns. Bra.” Eir såg tacksamt mot sin vän när hon plötsligt gick ner på knän igen och började slicka. Eir flåsade till och bestämde sig för att våga vara lite mer aktiv.
Så Eir lade båda sina armar bakom Joijs rygg och strök ömt längst den, följt av att ena armen och dess klo sänkte sig ännu längre ner. Även från stående ställning var armarna Eirs långa nog att de kunde nå ner till Joijs bakdel, och tentakeln längst ut på Eirs klo kunde därifrån söka sig till Joijs lilla grotta mellan benen och massera läpparna på utsidan.
Joijs tentakler mot Eir verkade vara någonting otroligt och helt annat. Vad än ämnet de lämnade efter sig var, så kändes det som om det gjorde Joij känsligare på punkterna där det berörde. Hen kände mer. Vilket fick hen att bli ändå blötare, mer rinning, en slags belöning åt Joij med sitt slickande.
Fastän Eir hade känt sig trygg med att visa sig för Joij så var det oundvikligt att hen också varit nervös. Hur förstående någon än var så kunde de inte klandras för att ha en negativ reaktion till det man såg när man såg på Eir i sitt rätta tillstånd. Så när Joij plötsligt började ge Eir sina komplimanger så kunde hen inte hindra en tår från att runna ned för ansiktet hens. Eir ryckte till när Joij först rörde vid henom, men kunde ganska snabbt slappna av och acceptera situationen.
Det kändes dock märkligt att bli slickad på helt plötsligt, Eir var inte säker på att någon någonsin slickat på henom i det här tillståndet. “Hane?” Undrade Eir försiktigt, med samma långsamma uttal som tidigare. Ord var svåra med den här munnen, utan läpparna, utrymmet för tungan kändes fel, hen var inte van med att prata så här. “Inte. Hur. Min. Art. Fungerar. Det. Styrs. Av. Samhällets. Behov.” Mer lyckades inte Eir säga innan Joij var på knän vid Eirs skrev.
Eir hade inte riktigt ansett sig själv på rätt humör innan, mest på grund av nervositeten, men hur Joij hade reagerat på alltihopa var otroligt upphetsande och Eir fungerade på samma sätt som så många andra varelser, och droppade om sitt könsorgan något rikligt. Särskilt från blotta tanken att någon ens ville röra vid henom i det här tillståndet. Att röra vid Eir människan förstod hen, Eir människan var gjord för att vara attraktiv. Men detta? Det var nära att Eir började ha det rinna ur ögonen lika mycket som från hens våta grotta.
Eir sänkte sin arm mot Joij för att röra vid hennes huvud, men tvekade då hen såg sin arm och drog tillbaka den lite. Dock höll hen klon nära nog Joijs huvud för att kunna nå hennes ansikte med tentakeln längst ut och lät tentakeln sedan stryka henne på kinden tacksamt.
Trots att det var tydligt att Joij uppskattade Eirs tillstånd däremot, så upplevde Eir sig nästan paralyserad, hen vågade knappt röra på sig av rädsla att någonting en gjorde skulle få Joij att ångra att hon vågade sig nära Eir just nu.
Eir ville belöna Joij för att hon uthärdat allt så länge som hon gjort och ville fortsätta göra det, detta genom att ta henne härifrån och bestiga henne, men samtidigt så ville Eir respektera faktumet att Joij faktiskt ansträngde sig, gjorde en uppoffring av genuint intresse. Det kändes respektlöst att bråka med henne om detta när hon visade sådant intresse att stanna kvar och faktiskt se. Eir log åt henne.
“Förutsatt att du inte springer ut härifrån skrikandes, så tar jag gärna för mig efteråt.” Eir flinade och böjde sig ner för att ge Joij en kyss, då Joij plötsligt började förändras. Eir tog ett kliv bakåt och studerade förändringarna imponerat, och skrattade till muntert åt resultatet. “Du är verkligen så otroligt imponerande, Joij! Och passar i det där!” Eir gjorde en gest med sin hand mot Joijs nya form och log stort. Hen klev fram till henne, förde en hand längst en av tentaklerna på huvudet nyfiket och lutade sedan in för att ge henne en kyss på läpparna. “Min tur, antar jag.” Eir log och tog några kliv bakåt för att få lite utrymme.
“Jag ber om ursäkt för den mentala bilden som kommer fastna i ditt huvud snart.” Eir erbjöd ett beklagande uttryck och tog ett djupt andetag. Det skulle inte bli en vacker syn, inte ens bara processen av att ta av sig huden. Hen började med att ta av sig tröjan och byxorna, vilket var svårare än man kunde tro med tanke på hur fuktigt det var här inne och hur svettig hen varit genom dagen. Men tillslut kom dem av och blottade Eirs bleka, men annars helt perfekta kropp. Vid närmare betraktning gick det att märka att hennes hud var helt perfekt. Inte ett ärr, inte ett sår, inte en rynka som inte borde vara där, det var på många sätt precis som en välvårdad docka.
Att Joij fick se Eir näck i den här formen däremot var tyvärr kortvarigt, för efter att ha tagit ännu ett andetag så höjde hen sina händer mot bakhuvudet sitt och verkade söka en stund bland håret efter något. Sedan gav Eir Joij ett sista brett leende innan hen drog till åt var sitt håll med sina händer tills någonting verkade lossna. Därefter så drog hen helt enkelt sina händer utåt och med hens grepp följde huden från bakhuvudet. Sedan sänkte hen sina armar längst ryggen och drog utåt längst hela sin baksida så långt hen nådde, vilket var ungefär till rumpan sin. Hen var noga med att göra baksidan först, för att inte chocka Joij för mycket direkt, vänja henne med tanken om att det som hände bak skulle till viss del behöva hända fram också.
Eir förde sedan ena handen över sin framsida och bakom motsatt axel och tog tag i den lösa huden, för att sedan börja slita i den. Hen drog den framåt som om hen drog av sig en tröjärm och lite åt gången avslöjades något lila och ljusrosa under huden, inte muskler eller blod som man hade kunnat vänta sig, utan vad som verkade vara ett andra lager med hud, men en nyans av rosa som inte var mänsklig, samt så kunde man se lite ådror längst den undre huden. Eir släppte den lösa huden innan hen nådde handleden och sträckte sig sedan över med motsvarande hand till andra sidan och började dra av huden från det hållet också.
Lederna på armarna såg lite mänskliga ut faktiskt, men ändå helt klart inte. Färgen, ytan, ådrorna, den undre huden såg hal ut, nästan liknande Joijs nuvarande hud. Eir tvekade nu när armarna var klara och tog ett djupt andetag. Hens ansikte hade börjat hänga snett nu för att baksidan av huvudet var helt lossat, så det var inte längre spänt framtill. Eir kunde likaväl göra resten snabbt, det gick inte riktigt att lätta in någonting in förändringen som skulle ske härnäst. Så Eir bara gjorde det i ett enda svep (Beskrivning av vad som syns i senare stycke). Hen tog tag med handen sin på toppen av huvudet och drog neråt och skalade av huden så mycket det bara gick där hen stod. Sedan höjde hen ena benet och slet loss huden där också, följt av det andra benet och drog huden uppåt tills hen var just under brösten.
Allt som kvarstod att dra bort var handlederna och händerna och det var med avsikt som hen lämnat dem kvar till sist. Eir drog bort huden ända ut till handlederna, tvekade för bara ett ögonblick och ryckte till. Det var dock inte bara huden på händerna som lossnade, utan hela händerna, på samma sätt som man kunde inse att även fötterna hade lossnat. Eir kastade huden åt sidan och släppte ut en suck till.
Inför Joij stod en insektliknande kropp, människolik i formen men med ett kitinöst, organiskt exoskelett. Ytan var en blandning av rosa, lila, rött och vitt. Eir hade en feminin kropp även nu, det lilla som gick att urskilja som feminint, men med insektsliknande lemmar, klor istället för händer och fötter och antenner som reste sig på huvudet. Könsorganet verkade kvinnligt och den hade bröst liknande en människa, men betydligt fastare. Eirs ögon var fortfarande mänskliga, men det var kortvarigt då de lossnade och föll ner på marken, och i dess ställe var ett tomrum. Redan nu var det svårt att förstå hur kroppen man såg hade fått plats i huden som slitits av, för den hade utbuktningar som inte hade passat i Eirs gamla form, och med sina klor på armarna och benen så var både armar och ben betydligt längre än vad Eirs hade varit.
Eir höll ut sina armar och visade som kortast att klorna kunde vikas in och ligga tätt mot underarmen till den grad att de nästan försvann in i den. Utbuktningar på höfter, rygg, ben, huvud och andra platser från delar av Eirs underliggande skelett demonstrerade hen att hen kunde vika inåt, demonstrerande en otrolig rörlighet av sitt skelett. Längst ut på klorna hade hen vad som verkade vara smala tentakler eller rankor som Eir verkade kunna röra lite hur hen ville, de vred och vände på sig och snurrade runt demonstrativt. Eir böjde sig ner för att plocka upp ögonen med dessa och lade dem på en låda intill henom.
Härnäst så rullade hen lite på armarna innan det plötsligt började knaka. Eir växte, mellankropp, armar och ben började expandera, avslöjande faktumet att Eir som människa dragit ihop sig själv, sina lämmar och leder. Till och med nacken höjdes och på huvudet så öppnades det upp vid pannan, utåt och uppåt, två stycken tillsynes benplattor med någon orange hinna på insidan. Väl utsträckt helt och hållet så var Eir nästan tre meter lång, åtminstone två och en halv och otroligt slank.
När allting slutat knaka och ingenting mer vecklades ut, vreds eller gled på plats så tog Eir ett kliv framåt mot Joij och ställde sig på huk. Man kunde se där fötterna skulle ha varit att Eir stod på vikta klor som agerade som fötter men riktade bakåt istället för framåt så som fötter brukade. De svarta hålen där ögonen hade suttit såg rakt mot Joij och Eir lät ut ett klickande ljud av ren reflex, innan her lyckades få till ord istället. Hen hade fortfarande en mun, men talade långsammare än hen brukade, för att kunna artikulera korrekt.
“Färdig. Mmmm. Överraskning?” Eir sträckte ut sina armar demonstrativt, som för att visa upp sig själv där hen stod på huk. Med undantag för faktumet att hen fortfarande hade vad som verkade ett någorlunda mänskligt könsorgan så fanns det egentligen inget sätt att begripa hur detta för bara några minuter sedan var en människa.
Eir log åt henne. “Du gör som du vill, kära Joij. Det gläder mig att du vill se mer av mitt rum och om du vill skifta för att göra det så har jag verkligen ingenting emot det,” Eir gav henne en kyss på kinden. “Men jag vill inte att du mår dåligt. Blir det för jobbigt vill jag att du går ut ur rummet, hallen är sval.” Hen log och mötte Joijs läppar med sina egna för en kyss. Eir var försiktig med hur mycket hen rörde vid Joij, då det inte kändes som att hon behövde ta del av ytterligare värme från Eirs kropp från att stå för nära.
“Jag vill gärna ha dig med, men tar vi varandra här inne kommer du dö av värmeslag, du rinner som en flod och inte bara där nere.” Eir flinade och klappade lätt med handen sin mot ytan av Joijs fuktiga grotta mellan benen hennes lite lekfullt. Hen lyfte sedan upp sina händer och lade dem på var sin axel på Joij för att se henne i ögonen igen. “Det gör mig väldigt glad att mitt sovrum inte besvärar dig så mycket. Jag hade velat visa dig mitt faktiska utseende, men vi kanske ska ta en paus från rummet och komma tillbaka senare, så kan jag visa?” Eir log.
Hen kände sig plötsligt otroligt trygg och bekväm med idén om att visa sig för Joij, men samtidigt kunde även Eir känna trycket av upphetsning, och ville inte ha ihjäl Joij här inne. “Om vi ska ha varandra behöver det dessutom nog ske i den ordningen. Min faktiska kropp är inte lika … praktisk … för sådant.” Eir flinade åt Joij.
Eir nickade. “Blir min hud skadad, eller om jag blir skadad under huden, så behöver jag laga den eller laga mig själv. Det tar mycket energi och tid att ta på sig en ny hud, så då sover jag där inne. Utanför det här rummet skulle jag frysa väldigt mycket utan min hud, Talanrien är för kallt egentligen för mig, åtminstone Hannadon. Men jag tycker väldigt mycket om det.” Eir log. “Huden håller mig varm. I mångt och mycket fungerar jag som en människa numera. Det tog många försök och misslyckanden och många år, men jag tror jag lurar i stort sett alla att jag är en människa numera.” Hen flinade och slickade sig om läpparna efter att Joij slickat henne och såg mot Joij där hon sjönk ner. Eir gick då ner på huk inför henne och satte sina händer på hennes lår, och såg henne i ögonen.
“Vi behöver inte vara här inne. Min hud skyddar mig från hettan så väl som kylan, men du är inte gjord för den här temperaturen längre stunder.” Eir log åt henne. “Du har varit väldigt duktig som stannat här inne så här länge. Vad sägs om att vi lämnar rummet? Du kanske vill ha en kall dryck?” Eir strök Joij kärt längst låret och gav henne en kyss på pannan. Det syntes på Eir att hen också svettades, men verkade dock inte besvärad av det, inte ens påverkad egentligen.
“En vacker dag kanske vi kan hitta på en lösning för dig att vistas här inne, så kan vi ha en lite övernattning.” Eir flinade och erbjöd sedan en hand till Joij att ta, så att hen kunde leda henne ut och kanske till köket. “Du har säkert många fler frågor, men vi behöver inte vara här inne för att jag ska svara på dem.”
Eir stod nervöst och lyssnade på Joij när hon pratade och log lite försiktigt, vågade försiktigt acceptera att Joij inte skulle springa iväg, märkligt som rummet kanske var. “Det är svårt att förvänta sig det här. Det finns inte riktigt någonting som detta i Talanrien.” Svarade Eir kort på första kommentaren. “Det där,” Fortsatte hen efter nästa fråga. “är vatten, en vätska jag blandat speciellt för att bevara organiskt material och … sekret.” Eir fnyste till åt ordet som lämnade munnen hens, men hen hade lovat att svara på alla frågor och förklara vad allt var. Eir log åt Joij där hon utforskade rummet och var så hjärtligt nöjd över faktumet att hon också var så försiktig.
“Eir kan inte byta som Joij gör. Jag kan inte nyttja magi på samma sätt som ni kan och den magi jag har, har väldigt svårt att ta sig igenom min hud, som är gjord för att inte brytas sönder av magi så lätt.” Eir nöp sig på handen för att bara betona huden hon syftade på, som om det fanns någon annan hud hen kunde syfta på än den på kroppen hens. “Vad Demethys och vad jag gör med hudarna är väldigt olika. Jag har bara mina ifall min nuvarande hud går sönder. Demethys har sina hudar för sin magi.” Eir rynkade på näsan åt ämnet som var Demethys. Men hen hade Demethys att tacka för att hen var så bra som hen var på att bruka hudarna. “Men Demethys har lärt mig det jag kan om att vårda och använda dem.” Hen såg sedan mot kokongen.
“Ja, där sover jag. Jag kan sova i en vanlig säng, men jag blir väldigt kall om jag behöver sova utan huden av någon anledning, exempelvis om jag har blivit skadad, eller behöver återhämta mig av annan anledning. Vanlig sömn ger mig väldigt lite. Sömn där inne återställer mig nästan oavsett skada, och jag blir utvilad på ett helt annat sätt.” Eir suckade. “Men jag behöver ta av mig huden, annars går den sönder där inne, och det tar lång tid att få på sig den igen, så det är sällan jag sover där. Oftast sover jag på golvet.” Eir flinade lite och strök med foten längst jorden hen stod på.
Eir log åt henne. “Håll fast vid den tanken.” Vädjade hen och ledde vännen sin till dörren till sovrummet. Att öppna dörren innebar inte mycket till skillnad, för på samma sätt som till de andra rummen så hade hallen ett helt annat klimat än rummen man klev in i. Men så snart man klev genom dörren så slogs man av en enorm hetta, en fuktig, hög hetta. “Hemma i Fae levde jag under marken nära värmekällor, det var där jag trivdes som mest.” Eir klev åt sidan när de kom in och släppte taget om Joijs hand, dels för att ge henne en chans att ta in allting med så få andra intryck som möjligt, men också av oro att hen skulle känna det där fasade rycket av någon som hastigt tar undan sin hand. Eir log, men det var påtvingat.
Rummet var långt, långt annorlunda från de andra rummen på alla de märkligaste sätten. Visst fanns där hyllor och bort och sådant, men det var också där det slutade vara någorlunda normalt. Taket och väggarna var inte av sten eller trä, de var någon nyans av rosa, och gjorda av vad som såg ut som kött eller svamp, eller liknande substans, och verkade växa, men långsamt, då inte exakt hela rummet var täckt av det, det fanns lite tecken på stenväggar bakom substansen här och där. Marken var bara jord, och från vad det verkade så var det mycket av hettan som kom därifrån. Det märkliga slutade dock inte där, utan på borden och i hyllorna fanns det mångtaliga burkar liknande de Demethys hade i sin källare, där fanns organ, mestadels yttre, förvarade i dessa burkar med någon vätska i. Ögon, öron, näsor, händer, fötter, lite allt möjligt man kunde tänka sig.
Eir studerade Joij för att mäta reaktionen. Fortsatt innehöll rummet många fler saker, det fanns vad som verkade vara en grop i ett av hörnen som var fylld med någon lila vätska, och i vätskan låg olika hudar. Troligtvis människohudar av storleken att döma, men det gick inte riktigt att avgöra. Lite varstans i rummet låg det lådor, många av dem stängda, men vissa öppna och de hade kläder av alla möjliga slag. Hundratals plagg i alla möjliga storlekar. Det fanns en arbetsbänk längst den bortre väggen som var helt tom på prylar, med en slarvigt stängd låda intill bänken.
För ett sovrum däremot så fanns det ingen säng. Vad som däremot fanns var vad som verkade vara någon slags stor rosa, oval, organisk säck, (ägg?), (kokong?), inlindad yta med någon slags halvt transparent hinna i ett av hörnen och en vätska inuti. Den var stor, nådde från golv till tak, nästan tre meter hög, med hundratals tunna rankor som spred sig från dess bas lite varstans i rummet. Som det verkade var det från denna som den organiska massan på tag och väggar spred sig från.
Strax vid sidan om dörren stod Eir och gned sig om sina händer lite nervöst, bevakande Joij, inväntande en reaktion, knäpptyst. Andades hen ens?
Att hävda att Eir var nervös var lite av en underdrift. Det kändes inte som att hen kunde andas nu när hen gick mot sitt rum och illa kvickt slank hen in genom dörren och stängde den bakom sig. Det kändes bra på ett sätt att visa sig för någon annan, det fanns bara ett fåtal som hade sett henom så som hen egentligen såg ut, men att visa Joij kändes rätt. Eir stannade kvar i sitt rum några minuter, dels för att förbereda sig mentalt, men också för att städa undan lite saker som hen helst inte ville att Joij skulle få se.
Snart klev hen däremot ut ur sitt rum igen och mötte Joij i hallen, rummet mellan de fyra rummen som källaren utgjorde. Eir log åt henne och klev fram för att stå precis framför. Hen tog Joijs händer och tog sig även ett djupt andetag innan hen log åt henne och såg henne i ögonen och stal en snabb kyss. “Jag har aldrig visat någon mitt rum tidigare och jag har aldrig frivilligt visat någon hur jag ser ut egentligen. Men du litade på mig idag till en fullständigt orimlig grad och jag vill visa att jag gör detsamma med dig.” Hen började dra henne mot dörren Eir precis kommit ut från, men stannade precis innan och tog ett till andetag.
“Det kommer vara väldigt varmt där inne så att du är beredd på det och det kommer inte få mig att framstå som en vidare bra person, vissa av sakerna du ser, men jag försäkrar dig om att jag kan och kommer förklara allt.” Hen tvingade fram ett leende, men det var tydligt att hen var väldigt nervös. “Jag har ingen anledning att tro att du kommer vända i dörren och gå härifrån, men … vänligen gör inte det.”
“Jag ska se till att fixa lite kvalitativt blod till dig, kanske mitt egna, att dricka när jag inte är hemma då. Så får du ditt goda utan att behöva dricka det inför mig.” Eir gav Joij en lekfull blinkning av ögat och log åt henne.
Eir skrattade till sedan och skakade på huvudet. “Att kalla dig för dam var ett skämt. Det belyser den ironiska situationen att ingen här är vidare damig, tillhållet är någonstans en dam hellre skulle dö än besöka och mjölk är inte drycken damer dricker.” Hon flinade. “Men det anspelar också på faktumet att jag tycker du är fin motsvarande den graden en dam skulle vara, även om du kanske inte råkar vara en.” Hen hoppade ner från bordet och kysste henne på huvudet innan hen gick förbi.
“Jag vill bara ordna med en sak först, så kan jag visa dig mitt rum sedan.” Hen log åt Joij. “När du har druckit klart och känner dig redo kan du komma ut i hallen, så kommer jag när jag är klar.” Eir gav henne ett artigt leende och en vädjan med ögonen att vara lite tålmodig. “Det kommer inte ta så länge.”
“När hjärtan är del av dieten, organet som pumpar blod, då förstår du nog varför jag antar att du gillar blod.” Eir flinade åt henne och nickade när Joij meddelade att hon ville ha mjölk. Så Eir gick raka vägen till stenkistan och med lite ansträngning drog hen undan locket lite så att det skapades en öppning vid ena sidan. Så fort det blev en öppning i kistan kunde man se lite av en dimma komma ut ur den som rök. Eir sträckte sedan ner sin arm in i kistan och plockade ut en mörk flaska och drog sedan igen locket igen. Flaskan var av mörkt glas, men hade frost på sig som gjorde det tydligt att det var kallt inuti stenkistan. Eir gick över till Joij, drog loss korken från flaskan och lade den på bordet framför henne med ett brett leende. “Husets finaste mjölk till den vackra damen.” Flinade hen och satte sig ned på bordet intill flaskan, snett vänd mot Joij.
“Jag flyttade specifikt hit för ungefär … tio år sedan, lite mer kanske.” Hen såg lite allvarsam ut. “När de odöda tog sig in i Hannadon var det många som inte klarade sig. Bland de som inte klarade sig var några fula fiskar som glömde sig från vakterna och Tredje Ögat, som jag hade lärt känna. Det här var deras gömställe. Nu är det mitt.” Eir log stolt åt henne. “Plockade upp det i befintligt skick så att säga.” Hen flinade. “Huset är ombyggt. Skulle man gå in i det den vanliga vägen skulle man varken förstå att byggnaden har en källare eller att det finns ett utrymme mellan väggarna. Det ser ut som ett vanligt hus. Jag äger det också, för att vara på säkra sidan, men det står tomt.”