“Mitt hem.” Hon höll avståndet och vandrade fram och tillbaka medan hon höll blicken sin låst på kvinnan hon hade hämtat. “Där jag återhämtar mig.” Hon trampade lite visande mot det mjuka golvet innan hon insåg att det kanske var för mörkt för kvinnan. Hon höjde handen sin och små dammpartiklar höjdes mot skyn från handen hennes och ett grönt sken belyste trädets insida. Partiklarna steg mot höjden och en efter en fäste de sig mot väggen och agerade som ljus. Trädet måste ha varit enormt, för det fanns gott om plats att röra sig därinne.
“Jag beklagar att jag sövde dig.” Hon brukade inte beklaga sig, hon brukade inte ens få dåligt samvete när hon lockade till sig någon av Anduins fiender, men något kändes annorlunda den här gången.
Nu när det fanns ljus inne i den ihåliga stammen gick det att se golvet igen och det mjuka visade sig inte vara gräs, mossa eller jord. Det var vad som hade blivit över när Huldrys hade ömsat över åren; Flagnande hud, förmultnande horn, de rotliknande gröna strängarna som hon producerade ur hålet i ryggen sin och mycket mer. En bädd av allt som en gång varit hennes efter att ha ömsat gång på gång på gång. Anduin hade lärt henne hur man skulle förnya sig själv varje gång kroppen försökte bli något den inte borde. Nu utgjorde dess blandning ett slags golv till vad hon kallade sitt hem. Det och en eller annan hög med ben från vad som verkade vara
“Varför använde jag dig inte som lockbete för att döda dina vänner?” Det fanns en genuin frågvishet i rösten hennes, som om hon faktiskt inte visste svaret på frågan. “Om du talade sanning hade det varit ett värdigt slag mot Berelon. Istället är vi här.”
Alethir valde att inte svara på kommentaren fastän det var tydligt för Elbereth att han trots surret hörde vad Elidyr sa och vek undan med blicken från Elbereth som släppte ut en inre suck. Han må ha varit en rådsmedlem och en av de äldsta, men någon politiker var han inte. Han hade lika väl kunnat säga rakt ut att han höll med Elidyr, så uppenbar som han var.
“Svårt att säga,” Började hon och sneglade ner mot sin mage. “Många av helarna tror i år, men sjukdomen kan ha fördröjt det.” Hon strök magen sin och log sedan åt Elidyr.
“Jag förstår angelägenheten med rebellerna, men konflikten har en enkel lösning. Vi öppnar våra dörrar och ger dem några av våra säten på rådet, eller utökar det. Vi lyssnar på vad de har att säga och vi ger dem det vi kan. Vi har två demoner i världen vår som nyligen hade ett utspel i Me’ersia. Vi har inte tid att låtsas som om skogsalvernas uppgivelser inte är rimliga.” Hon tog en ytterligare klunk vatten från glaset.
“Vad föreslår du att vi gör, Elidyr? Hur önskar du lösa konflikten?” Hon gned ett finger längst glasets kant och lät en nyfiken blick vila mot honom. Det var länge sedan hon hade haft en diskussion som denna, så hon tänkte mjölka den så gott hon kunde.
Unn slog omkull en av bytets besättning med skölden sin och slog sedan ner den mot halsen för att hindra honom från att någonsin kliva upp igen. Hon rörde sig aggressivt längst skeppets insida när repet var säkrat för att ta sig till trappan och ansluta sig till besättningen i strid i övre däcket och lämnade ett släp av avlidna efter sig, men lämnade vid liv en man som släppt sitt svärd och ställt sig på sina knän med händerna över huvudet. När hon nådde trapporna vände hon sig om för att säkerställa att ingen var skadad och gladdes av att se Jiko bära sin vikt redan. Många andra hade väntat på att däcket var säkrat och hon hade inte klandrat dem, men var glad att se att hennes förtroende för deras färsking vad välplacerat.
Hon slog omkull och hugg ihjäl de två män som mötte henne i trappan och klev upp på ovansidan, men möttes omgående av en kvinna och slutändan av en pistol riktat rakt mot Unns huvud. För ett ögonblick frös hon till, lamslagen av den sällsynta synen och kom på sig själv att le istället för att reagera i självförsvar. Ett klick och ett misslyckat gnistrande senare fick henne att anse att hon borde ha varit död nu och hastigt skickades svärdet genom pistolägarens hjärta innan ödet hann korrigera sitt misstag och Unn blev ihjälskjuten. När kvinnan föll ihop plockade Unn hastigt upp pistolen och fäste den i bältet sitt, innan hon begav sig ut på däcket där några få av hennes män slogs mot handelsmännen.
Besättningen hennes var med stora marginaler mer effektiva på att strida, men de var inte oslagbara. Tio hade tagit sig upp för sidan av båten, och bara sju av dem var vid liv. Vilket var rimligt, för så snart hon såg sig omkring insåg hon hur väldigt många den fientliga besättningen bestod av. De tre döda var bara början, så det var dags att förbättra oddsen. Hon rusade mot en av besättningen med skölden sin och tacklade honom så han föll ner från båten. Hon anslöt sig sedan till en pågående strid och högg handelsmannen i ryggen. Förhoppningsvis var resten av besättningen inte långt efter henne, för piraterna var trängda mot hörn och skeppets kant och enda anledningen att de inte alla redan var döda var för att mängden handelsmän skapade flaskhalsar, och för att många av dem verkade aldrig ha varit i en riktig strid. Man såg träningen i deras rörelser och hur diskrepansen mellan utbildning och faktisk erfarenhet av strid var skillnaden mellan liv och död om man jämförde handelsmännen med hennes besättning.
Visst, hennes besättning var inträngd i hörn och mot kanter, men de hade medvetet placerat sig på platser där bara en eller två kunde komma åt dem åt gången och för var av hennes som stupade, föll minst fem av deras besättning. Det var dock fortfarande för mycket, och Unn släppte ut ett skrik i vrede för att dra till sig deras uppmärksamhet. De behövde ta kontroll över ytan, för om de förlorade kontroll över övre däcket och handelsmännen tog tillbaka trappan så skulle det sluta dystert för hennes besättning.
Hon log åt Jiko innan hon säkerställde att kroken satt fast ordentligt runt handleden hennes och provade handtaget så att det låg rätt. Det sista man önskade sig var att man behövde kroka fast sig och sedan lossnade den, då hade man snabbt hamnat i Rans famn. När skyttarna bedömde att skeppet var nära nog så började de rikta ballisterna. Tre massiva bänkarmborst som spändes och snart avlossades med sådan kraft att alla tre nådde det större skeppet. Ett av skotten var verkligen mitt i prick då det susade in genom en av luckorna, medan de andra två skotten penetrerade det grova träet och begravde sig djupt in i skeppet.
“Må Ran neka dig, Jiko Ilán! Det här blir en stor fångst!” Unn visste att den som flugit in genom luckan var mest stabilt, då spjutet lagt sig på tvären på andra sidan luckan, men det var också det repet som var mest sårbart för kapning. Så ögonblicket repet spändes så tog Unn tag i det och började klättra mot det väldiga skrovet, hennes ben krokade runt repet medan hon drog sig upp med armarna, detsamma som andra i besättningen gjorde längst de andra två benen. En av skeppets kanoner dånade trots den dåliga vinkeln i ett försök att sänka Stormfrun eller åtminstone skada masten, men de låg för lågt och för nära för att kanonerna skulle vara ett betydande hot i det här skedet även om de tog ut masten.
Varför de inte sköt tidigare kunde Unn bara spekulera kring, men det hade troligtvis att göra med att de antingen hade få kulor kvar, blött krut eller så trodde de kanske att stormen skulle ha slukat Stormfrun innan de nådde fram. Eller så var de osäkra på hur skeppet ens skulle bestigas om det nådde fram.
Pilar ven från ovan i desperata försök att skjuta ner klättrarna, men vinden gjorde det nästan omöjligt. Snart nog var Unn uppe vid luckan som spjutet susat genom, tog fram sin väska med explosiva laddningar, plockade ut en av dem och tändningsmekanismen och fäste den märkliga mekanismen på bomben och sedan bomben på skrovet bara en kort bit bort från henne. Hon gav laddningen en smäll med handen sin och lät sig själv glida ner för repet en bit för att inte vara precis bredvid den. Hon kunde inte förklara varför det funkade, men efter några sekunder gnistrade den lilla prylen som var fäst i laddningen till och i sällskap av ett kraftfullt dån så fanns det plötsligt ett brinnande nytt hål i skeppet.
Ovanför henne hade några av besättningen hennes börjat klättra längst skrovet uppåt mot övre däcket med hjälp av en krok på varje hand och järnklor på stövlarna, men Unn föredrog sin metod, kanske för att det kändes väldigt mäktigt att använda sprängämnen från Zirthimmar, men också kanske för att det var aningen farligare. Hon var oerhört sårbar första ögonblicken efter att hålet öppnats och hon skulle träda in, och pulsen hon hade då var svår att toppa. Bättre än sex? Ja troligtvis.
Hon släppte taget om repet med benen sina och började gunga med bara händerna som grepp och när vinden, vinkeln och känslan var rätt så slungade hon sig mot öppningen. Hon sänkte in kroken hårt mot träet och med ett kraftfullt ryck kastade hon in sig själv. Till en början gled hon rätt in i en pelare när hon landade, då hon hade landat på sin rygg och skölden gjorde underlaget halt, men snart nog var hon uppe på fötterna sina, lätt yr, drog sin sköld och i nästa andetag mitt i strid. Nu handlade det bara om att överleva länge nog att fästa repet och sedan skydda det tills resten av besättningen kunde ta sig in. Få var galna nog att följa henne genom hålen hon skapade, till stor del på grund av att det alltid fanns besättning man tvingades slåss mot, oftast innan man ens fått ordentligt fotfäste. Men än så länge hade det funkat för henne.
Alethir höjde ett ögonbryn åt Elidyr när mannen plötsligt serverade Elbereth vatten. Hade den alven någonsin serverat honom vatten? Han valde att inte överanalysera situationen för mycket, utan skickade ett leende till Elbereth istället som en form av bekräftelse att han fortvarande var närvarande, även om han var några säten bort. Alethir hade envisats med att hon inte skulle återvända till politiken ännu, då hon precis hade tillfrisknat och han visste hur uppjagad hon ibland kunde bli när diskussionerna började ta eld, men han tänkte inte heller stoppa henne när hon fattat beslutet. Det var hennes beslut och han hade behövt lära sig att inte vara så överbeskyddande.
Elbereth hade dock inte lagt märket till Alethirs blick, utan var upptagen att le artigt åt Elidyr när han närmade sig henne och hällde upp vattnet. Aningen märkligt tyckte såklart hon att det var också, hon skulle knappast ha klassificerat dem som nära nog att servering av vatten hade varit ingenting annat än vänskapligt. Hon hade alltid upplevt Elidyr som en typiskt politisk alv och hade svårt att avfärda en vänlig handling som helt oskyldig. Uppfattningen hennes var av när han sa någonting, var det oftast med någonting annat inbakat i meningen. Ibland var det ganska uppenbart att alven hade dolda meningar, vilket nog var varför hon ofta misstänkte det om honom även när det inte var uppenbart.
Hon tog tag i glaset och flyttade det åt höger om sig innan hon tog tillbaka handen till och strök sin gravida mage. Hur fick han allt att låta så slingrigt?
“Långtråkighet är en dygd få förunnat, det är ett privilegium vi inte bör ta för givet, Elidyr. Under tiden vi dricker vårt läckra vatten kämpar alver för sina liv i Iserion, sin frihet här i våra skogar och för ett mål mat på bordet i Celeras. I min frånvaro har gränserna stängs för Erithilska pilgrimer som söker sig till sina heliga platser i våra skogar, demonherren Ayperos har gift sig, vår drottning har tillfångatagits och senare dödats och en annan drottning verkar har slagit rötter i vår huvudstad. Jag vet inte om vi sett ett bättre tillfälle att återvända till mina ansvar på minst ett decennium.” Hon log artigt åt honom och tog en klunk vatten utan att släppa honom med blicken.
“Låt oss njuta av långtråkiga samtal medans vi kan.” Hon log då åt Alethir. Även om han inte var nära nog att höra deras samtal, så ville hon skicka lite värme åt honom. Få i rummet hade sett den graden av intensitet som han gjort. Han må ha varit den färskaste rådsmedlemmen med stora marginaler, men samtidigt en av de äldsta. Han hade sätt mycket, vilket var varför hans nominering gick över till post med stark, drivande majoritet och mjukt medhåll från de som röstat emot. Elbereth å andra sidan kunde knappt minnas en tid när hon inte suttit på rådet. Som hon hade saknat det det senaste året.
Elbereth viftade bort Alethirs arm när de närmade sig rådet, hennes näsa rynkad åt hans envishet att hjälpa henne. Hon var höggravid, men hon var fullt förmögen att gå på egen hand. Hon hade burit det här barnet, från vad hon kunnat lista ut, i ungefär femtio år. Hon var van vid det och rygg såväl som ben var vältränade nog vid det här laget att hon knappt ens tänkte på det. Alethir förstod vinken, klappade henne artigt på axeln och klev in före henne till rådet.
Alethir var äldre än majoriteten av rådsmedlemmarna och hade nog mycket historia till sitt namn att även om de flesta hade svårt att tycka om honom, så var hans namn anledning nog för respekt. Rådsmedlemmarna han passerade böjde sina huvuden och han gjorde detsamma, för att sedan gå vidare till sitt säte. Idag var en stor dag, Elbereth var tillbaka till rådet, så Alethir hade sett till att vara ordentligt uppiffad med gyllene konturer runt ögonen och över läpparna, sin finaste vita skjorta knäppt hela vägen upp för en gångs skull istället för helt öppen, och manteln hade han lämnat hemma. Sina läderbyxor hade han däremot unnat sig, åtsittande nog att de lämnade väldigt lite till fantasin. När han hade satt sig ner så skjutsade han sitt gyllene hår bakom ryggen sin och satte upp fötterna på bordet, bakåtlutad. Han hade inte ens tagit med sig sitt svärd den här gången.
Han hade varit snabb nog in i kammaren att Elbereth inte var inne förrän han väl satt sig och omgående backade några av de närmast dörren undan. Hon bar en lång klänning i mjuk vit ton, enkel i snittet men tydligt av hög kvalitet. Tyget föll avslappnat över hennes kropp och var skräddarsytt för hennes graviditet. Längs ärm och nederkant löpte ett diskret broderi i dämpad skogsgrön tråd. Över hennes panna vilade ett smalt diadem i lätt metall, och runt halsen bar hon ett enkelt halsband som vilade strax ovan bröstet, medan en signetring prydde hennes hand. Hennes silverblonda hår var löst fallande över axlarna, det var länge sedan hon lät det flätas.
Händerna hennes vilade på magen sin beskyddande, en vana hon utvecklat efter ett år av sjukdom där både hennes och barnets liv hade hängt på en skör tråd, så nu vilade nästan alltid en hand på magen hennes för att känna rörelserna och värmen inuti. Det lugnade henne. En av rådsmedlemmarna klev fram till henne och önskade henne välkommen tillbaka, till vilket hon artigt nickade och om ingen ytterligare hindrade henne så gick hon sedan för att sätta sig ner vid sin gamla plats, som varit tom i strax över ett år.
Hihi
Efter ett andra hugg rakt in i ryggen på Aslög så släppte mannen svärdet, lämnade det i henne och backade försiktigt bort från kvinnan som inte ens verkade som att hon hade lagt märke till honom. Jorunn kunde inte påstå att hon kände sig vidare självsäker efter att pilen in i halsen saknade verkan och stoppade bort sin båge även hon, hängde den över sin axel. Hillevi hade redan börjat få hjälp från andra, men Jorunn rörde sig sakta mot henne ändå utan att släppa Aslög med blicken. Den tillsynes odödliga kvinnan stod dock bara där, väntandes, stilla som graven.
Aslög väntade med släggan sin höjd, men endast så länge som Maeve dröjde med sitt svar. Så snart prinsessan gav ett svar som Aslög kunde tolka som medgivande så lät hon släggan falla och Turins skalle krossades. Hillevi skrek ett trasigt skrik i förtvivlan åt den vidriga synen, men kunde knappt förmå ens det med smärtorna i bröstet hennes från smällen hon tidigare tagit rätt i bröstkorgen. När de två männen lyfte upp henne skrek hon till från smärtan, men invände inte att bli hjälpt bort från situationen, eskorterad, omsluten av de män och kvinnor som ivrigt hade gått till graven för Turin eller henne om det hade krävts av dem.
Hillevi torkade ögonen sina och såg först då kroppen hon hade tagit stöd från tidigare och en annan form av verklighet slog henne, tillräckligt för att för åtminstone ett ögonblick se klart.
“Jorunn!” Med ansträngd röst ropade hon efter henne. “Runa!” Hon sparkade mot kroppen för att indikera riktning och Jorunn skyndade sig till den yngre kvinnan som låg stilla på marken. För ett ögonblick sökte hon efter motstånd eller försök att stoppa henne, men även om Maeve hade vunnit striden så hade Bodils krigare inte varit tillräckligt många för att föra en betydande strid mot de retirerande Svartfåglarna. Maeve och kvinnan med släggan verkade båda distraherade, så Jorunn lyfte upp Runa och tog henne med sig över axeln sin. Hon gick nästan in i en av Frejdals krigare, men mannen bara klev åt sidan. Han hade inte för avsikt att slåss mot en utan höjt vapen och en fallen krigare över axeln.
Till sin förödmjukelse hade en av männen i sin tur lyft upp Hillevi och bar henne raskt bort från platsen där allt pågick, då Hillevi varit alltför skadad för att kunna gå ordentligt ens med deras hjälp.
Aslög släppte ut ett djupt andetag, en så pass lång utandning att man enkelt kunnat tro att det var all luft i hennes lungor som lämnade kroppen. Med utandningen följde en utstrålning av frid, en närapå obeskrivlig, smittsam känsla, innan Aslög plötsligt föll till sina knän med en hand hårt greppande om släggan som begravts i det som var kvar av Turins huvud, hennes ögon slutna, innan hon kollapsade över hans kropp.
Greppet om släggan lossades och för sista gången blev Aslög stilla som graven.
Huldrys höll ut en öppen hand i Deneras riktning, slöt den och med ett ryck slungades hon närmare sin forna vän som om hon genom magi kortade ner avståndet mellan dem. Bara ett andetag isär från kvinnan log hon kallt och lade handen sin på axeln Deneras.
“Då får vi vara skyndsamma.” Svarade hon enkelt och blåste rätt i ansiktet på Deneras, användande samma magi som hon använt så många gånger i det förflutna mot människor som kommit för nära deras skog, från den tiden när hon värnade om skogen. Detta var dock ingenting som levde kvar i kvinnans sinne, utan magin var ren instinkt nu och den krävde Denera på sitt medvetande.
Det andetag hon hade blåst på Denera var fyllt med naturens sötma och kändes som en omfamning som vädjade åt henne att somna i Huldrys trygga hamn. Huldrys väntade däremot inte på att se om den faktiskt verkade eller inte, utan lyfte istället upp Denera och efter några kliv verkade det som att de hade klivit in i självaste skuggvärlden. Omvärlden var mörk och avlägsen, och efter några steg verkade de befinna sig i stammen av ett ihålligt träd. Hon lade Denera ömt ner och klev sedan bakåt för att studera kvinnan tills hon piggnat till.
Hillevi kunde inte andas, hon hade hjärtat i halsen och kämpade för varje tunt andetag medan hon såg Maeve driva sin skalle in i Turin gång på gång på gång. Även i en stund som denna så förväntade hon sig att han skulle resa sig upp, att han skulle överraska sin motståndare, att han skulle vända på striden, men han bara låg där som om han hade gett upp. Hjärtat smärtade i bröstet hennes som om någon hade tagit grepp om det och slöt näven sin med all deras kraft. Hon höll handen över bröstkorgen sin och flåsade ytligt medan världen snurrade omkring henne, alla krigare i hennes närhet en dimma, ända tills hon hörde Turins röst igen och höjde blicken mot honom.
”Ni kommer………..alla att drunkna……… i Rans djupa vatten.”
Vad. I. Helvete. Skulle det betyda? Av allt han hade kunnat säga i sin sista stund, så spottade han ur sig en blodig gåta om en svårbegriplig gudinna. Tankarna hennes brann i skallen och samtidigt som hon greppade hårt om spjutet sitt så rev hon sig över tinningen febrilt som om hon försökte skrapa bort allt väsen och komma åt de klara tankarna hon hade för bara några ögonblick sedan.
En hand på hennes axel drog däremot tillbaka henne till verkligheten och när hon såg åt sidan hittade hon Jorunn, en av hennes kråkor, en stor kvinna som såg vädjande mot henne. Avsikten i blicken var svårtolkad, troligtvis dock att fly, men med lite klarhet åter i sinnet såg Hillevi tillbaka mot Turin där han låg, smärtan tydlig, andetagen få, blodet utanför kroppen i ökande takt.
Tårarna började rinna längst kinderna hennes och hon befriade ett skrik från djupt inom sig, ett skrik hon hållit inne hela hennes vuxna liv, sedan Kung Iki krävt livet av Torger och hennes far. Jorunn ryckte undan, skärrad, smärtad av de sällsynta känslor kvinnan avslöjade och såg oroligt mot Hillevi.
Hillevi drev spjutet sitt i marken och rusade sedan mot Turin och Maeve. Förtvivlat välte hon in i Maeve för att få bort henne från ovan den döende mannen. Jorunn drog sin pilbåge, klev framåt och riktade den mot cirkelns mitten för att skydda Hillevi samtidigt som några andra av männen i deras närhet verkade tveksamt sträcka sig mot sina vapen igen.
“Till vattnet,” Vädjade Hillevi med en hes röst. “Låt honom dö i vattnet!” Oavsett om hon hade lyckats få Maeve bort från Turin eller inte, så tog hon tag i armen hans och stapplande började hon slita honom mot vattnet. Mot Ran.
Hon tog sig inte mer än några steg däremot innan en slägga träffade henne rätt i bröstkorgen och hon slungades bort från Turin med en väldig kraft. Med trasiga andetag försökte hon resa sig upp igen mot Turin, men föll omkull igen vid varje försök och med tårfyllda ögon bara stirrade mot dem tillslut.
Aslög fick en pil i nacken från Jorunn och ett svärd i ryggen av en av Turins män, men obehindrat höjde hon släggan sin över huvudet och avsåg låta sin släggas sten falla över hans skalle. Hon stannade dock upp och vände blicken mot Maeve, sökande efter en bekräftelse. Maeve hade trots allt vunnit rätten till det sista slaget, men det rådde inget tvivel av Aslögs uttryck att döma att det sista slaget skulle ske, från ens hand eller en annans.
Hm. Huldrys avslutade sin melodi och sakta började trådarna som spred sig från ihålligheten i hennes rygg att dra sig tillbaka, medans hon öppnade sina ögon och fixerade på Denera. Mungipan vred sig till något slags leende och när trådarna var tillbaka i ryggen hennes lade sig en genomskinlig, lätt grön hinna över hålet och Huldrys lutade sig framåt för att få lite bättre syn på kvinnan som hade anlänt. I bakhuvudet Huldrys kittlades en bekanthet, hon hade träffat kvinnan förr, hon kunde känna det i kroppen sin, en beröring, en kyss på kinden, händer slutna i varandra. I sitt sinnes fjärran hörnor kunde hon höra ett skratt, en sorg, ett löfte, men hon kunde inte ge dem ord, kunde inte skapa en bild i sitt sinne.
Hon sänkte sina händer som för att avfärda harpan hon låtsats spela på och föll ned från grenen för att vackert landa ljudlöst på marken inför Denera. Hennes bleka, lysande ögon studerade sin forna vän med ett milt uttryck av vilsenhet, den sortens uttryck man visade när man visste att man borde känna igen en person, men inte kommer ihåg exakt varifrån. Huldrys hoppades hinna placera personen innan det krävdes att hon medgav att hon inte visste vem det var.
Huldrys höjde blicken sin och det försiktiga leendet förvreds till ett elakartat flin när hon återhämtat sig från den märkliga känslan. “Jag hade väntat mig något lite mer imponerande som svar från Berelon, men inte på ännu ett par timmar.” Rösten hennes var tyst, som om skuggor kunde tala och hon vickade snett med huvudet för att studera kvinnan framför sig noga.
Hillevi såg stelt på, handen omedvetet hårt greppande om spjutet i sin hand och hade ursprungligen varit övertygad om att det rätta var att inte lägga sig i, men det såg inte bra ut nu. Hon kände Turin, hon hade känt honom länge och var kanske den person som stod honom närmast. Åtminstone de senaste åren. Hon registrerade hans blickar, hans rörelser och de små förändringarna från andra gånger han slagits. Höll han på att förlora? Tankarna och känslorna rusade och hennes egna huvud smärtade när han tog smällen från skölden, hon ryckte till från fantomsmärtan och höll nu så hårt om spjutet sitt att hon knappt hade någon känsel i handen.
“Kom igen!” Väste hon tyst för sig själv och stirrade på Turin, samtidigt som hon började oroligt gå några steg fram och tillbaka främst i ringen runt de två stridande. Det krävdes en ny nivå av självbehärskning att inte skicka spjutet i ryggen på kvinnan, det hade löst så många problem och alla de som kvinnan hade fått med sig verkade så fixerade på striden att ingen skulle ens hinna reagera innan det var gjort. Men hon bet ihop och försökte söka sig till Turins blick om bekräftelse. Distraherad av Turin var prinsessan Maeve bara två enkla rörelser från sitt slut, det krävdes bara att Hillevi höjde sin arm och kastade. Men utan Hrafns medgivande kändes det som förräderi.
–
Bodil kunde inte bry sig mindre om striden som pågick i stadens hjärta. Hennes hjärta slog hårt nog att det dränkte bort allt annat ljud medan hon rusade omkull ännu en av Hillevis så kallade kråkor och drev svärdet kvickt genom halsen på kvinnan, ännu en mördares blod på sitt svärd. Efter att hon drog ut sitt svärd höjde hon blicken till skyn och såg korpen hennes cirkulera ovanför ännu en punkt i stan. Tårarna brändes som om de vore flytande eld längst kinderna hennes och trots sin utmattning, trots sina skador, fortsatte hon jakten.
Hillevi anlände till samlingen och när hon tryckte sig in i cirkeln som hade formats var det som om hon lämnade slagfältet. Världen omkring dem tystnade och endast en sammandrabbning kunde höras, åtminstone för Hillevi. Framför henne möttes Turin och Maeve och hon var tvungen att hejda sig själv från att lägga sig i, en kraftansträngning hon sällan tidigare behövt frammana. Hennes ögon vandrade längst samlingen av folk, sökande bland de som valt att ansluta sig till Maeve för att se efter avsikten att lägga sig i, men kunde inte finna någon. Ingen gjorde något, inte ens Turins närmsta män.
När skölden krossades lade hon märke till en av sina kråkor som klättrat upp på en runsten en bit bort. Kvinnan spände sin båge, men Hillevi höjde handen sin och hejdade avsikten att hjälpa Turin, för att sedan vända blicken tillbaka till striden. Vad som än hände nu, var upp till deras ledare.
Då och då slets blicken hennes dock till den stora, trasiga kvinnan som stod bland Maeves förrädare. Även om Aslög stod helt stilla, stilla som graven, så utmärkte hon sig väldigt tydligt. Inte bara över faktumet att hon väldigt tydligt borde varit död vid det här laget, men också för att blicken som var låst på Turin talade sitt tydliga språk. Även om Turin vann striden, så skulle Hillevi behöva ta itu med vem hon än var. Det fanns inte en del av Hillevi som tvekade att den varelsen skulle anfalla om Turin överlevde slaget, trots att hon inte visste det minsta lilla om henne. Det var en känsla, inte en intellektuell slutsats, och den var övertygande.
Men trots känslan så förblev Hillevis fokus på striden. Hon ville ropa ut i uppmuntran, ville hylla Turin eller skrika åt Maeve, men hon bet sig i tungan. Hon ville inte distrahera honom. Särskilt inte när det verkligen inte såg så bra ut just nu. Förlusten av skölden var oroväckande.
Efter att Maeve hade lossat hennes arm hade resten av angriparna blivit hastigt men blodigt hanterade och hon följde Maeve strax bakom och anlände till synen av Maeve och Turin öga mot öga. Distraherad, kanske för första gången, fördes en kniv in i skuldran hennes med en man hängande på den, förande den inåt i kroppen med all sin vikt. Aslög dock verkade inte ens reagera på det, utan stod som om han inte ens var där, blicken hennes låst på Turin.
En av männen från Frejdal slet bort angriparen från henne och gjorde livet hans kort, men Aslög såg inte ens i deras riktning, utan stannade upp och stod stilla som en staty nu, ett hårt grepp om släggan sin. Hennes hållning var på snedd, då Aslögs vikt och rörelser inte hade visat hänsyn till skadan mot fotleden tidigare och hela foten var nu trasig, onaturligt böjd, knappt fastsittande, men utan blod. Inte heller rann det blod från svärdet som var infört i bröstkorgen eller kniven i skuldran. Inte från ett enda av de dussintal hål i kroppen kom det något blod, men Aslög såg inte svagare ut för det.
Men hon gjorde ingenting.
Hon bara stod där.
Stirrande.
Turin dök mot Maeve och Aslög såg bara på.
Inte bara Aslög, utan även krigarna från Frejdal hade alla lyckats stävja bort de som fortfarande stred mot dem och stod nu i en halvcirkel bakom Maeve, men inte med avsikt att anfalla Turin utan för att vittna sammandrabbningen som Kaldrland hållit andan efter länge.
Bror såg mot Aslög och observerade för sig själv att det fanns ett plötsligt lugn där, som att stirra in i den stilla graven. Vreden som orsakade en eld bakom de där ögonen var som bortblåst.
Lugnet skulle dock inte missförstås, för en grav är lugn, men döden lever trots allt där. Aslög var stilla, men Bror såg ändå en hunger inom henne. Han hade lyssnat på henne, sett hennes framfart. Hon var stilla, då hon förväntade sig nog att Turin skulle dö nu. Men vad händer om han inte gjorde det? För den delen, vad händer om han dör? Tappar hon allt syfte och blir en renodlad draugr? Är hon någon de behöver oroa sig för om Maeve vinner? Eller kommer hon helt enkelt vandra ut i snön och dö så som hämndlystna andra gör i sagorna? Lyckligtvis verkade resten av Frejdal hålla sig undan henne. Vem hade inte vett att göra det, så som hon nu såg ut.
Han vände tillbaka blicken till Maeve och Turin, kroppen helt spänd. Striden inför honom skulle avgöra allas deras öden.
Kanske hela Kaldrlands.
Hillevi förvånades av motståndet hon stötte på, hade Turins allianser varit så bräckliga? Hon förde in sin kniv i nacken på mannen som hon utmanuvrerat och medan han föll drog hon ut sitt spjut från den andra. Alliansen behövde detta, detta var elden de renades i, det var efter denna dag de skulle veta med säkerhet vilka som faktiskt var Turin trogna och vilka som bara väntat på att vända kappan med vinden.
En pil fällde en kvinna som slungat sig mot Hillevi och hon följde pilens härkomst till ett av taken. En av hennes krigare hade satt sig på högt upp och såg närmast bekväm ut där hon satt och drog en pil till, nästan som om hon var på nöjesjakt, och spanade vidare.
Hillevi såg flera stupade omkring sig med pilar i kroppen, och besvärades för ett ögonblick av hur ung ett av offren var. Hade han verkligen varit ett hot? Hillevi nickade dock tacksamt åt skytten och fortsatte i riktning mot Turin, något som blev särskilt viktigt efter att ha hört Maeve skrika efter honom i fjärran. Hon fruktade att han inte skulle kunna hålla sig från att lämna sitt trygga hem.
–
Bodil skrek ut i förtvivlan när hon anlände till Frejdals långhus och högen av fallna krigare utanför den. Hon rusade upp till de avlidna och började dra ut dem en och en från högen för att se om någon var vid liv. Hon hade absolut lagt märke till Hillevis signatur, men ignorerade det i sitt desperata sökande efter överlevande.
–
Någon som inte visade tecken på besvär var dock Aslög. Ett svärd satt fast i bröstkorgen hennes, men det verkade inte sakta ner henne alls, till skillnad från kniven en döende man hade fört in i hennes fotled, något som verkade ha gjort henne haltande. Hon hade börjat tappa fart och några av Turins män hade sett det som ett tillfälle att göra den slutliga uppoffringen för allas deras skull. De slängde sig på henne, en av dem blev krossad omgående, men tre andra klamrade sig fast och försökte brotta ner henne på marken. En av dem hängde i armen för att hindra henne från att svinga med släggan, och hon började skaka kroppen sin nästan som ett djur för att få loss dem från henne.
Bror rusade in bredvid Maeve och fällde en krigare med ett svärd genom halsen, och bakom honom fanns ett handfull fler krigare från Frejdal som antog stridsformation runt Maeve för att bana väg åt henne och skydda hennes flankar.
“Turin slog till mot Frejdal, vi kom knappt ut genom dörren innan de flesta av oss stupade!” Han talade direkt till Maeve med en röst stark nog att överrösta Aslögs skrik och smärtan hon orsakade de som desperat försökte fälla henne.
“Om våra krigare tvivlade på uppdraget innan är det nu förbi, dräp jäveln!” Bror dök på en annan krigare och välte dem båda till marken, och en annan av Frejdals krigare tog hans plats bredvid Maeve för att hjälpa henne framåt.
Bodil kunde inte tveka längre. Så fort Maeve och Aslög var utom synhåll fylldes jarlen av skam för att hon överhuvudtaget tvekade med att rusa efter dem, klappade Arand på axeln och tog sitt vapen. Att lämna honom kändes dock fel, sårbar som han var, så hon vände sig till Lauf och nickade mot magikern. Lauf böjde sitt huvud som svar och ställde sig på huk intill mannen, medan Bodil rusade mot Ranheim för att hjälpa Maeve och för att leda sina krigare. De skulle inte behöva slåss mot Ranheims fruktansvärda klor själva, och hon ångrade att hon inte redan var inne i staden. Hon kunde känna hjärtat sitt i halsen och desto närmare Ranheim hon kom, desto mindre luft fick hon, en känsla nästan av att drunkna, men samtidigt fanns det en eld inom henne som nu brann. Hennes folk behövde henne, kanske rentav hela Kaldrland. Var detta striden som avgjorde Kaldrlands öde?
Aslög å andra sidan ägnade ingen tid åt tankar eller tunga känslor. Hon saktade dock in när gruppen anlände framför henne, sänkte släggan sin för ett ögonblick när de talade och följde deras ord med blicken till Maeve. Aslög hade nog sedan länge övergett känslor, men nog tändes något till när Maeve blev kallad en galen kärring … eller så var det ropen i bakgrunden som talade om att försvara Turin. Aslög höjde sin slägga och rusade med en björns ryt framåt, släggan höjd och svepte den mot de närmsta krigarna. Till deras beröm var de snabbfotade nog att undvika hennes första slag, men nu var hon nära dem, och använde rörelseenergin från att ha missat första svingen till att snurra runt och med ytterligare kraft leverera ett ännu starkare nästa slag, och detta mötte en sköld med ett väldigt knak, krossade en arm och sprängda träbitar från skölden stänkte omkring soldaten som flög skrikandes genom linjen av fiender. Nu var Aslög mitt bland dem, och visade inga tecken på att inte bara fortsätta svinga sig igenom.
–
Bodil hade nått staden och rusade genom dess gator, ena synen värre än den andra. Vart Maeve och Aslög hade passerat var tydligt, det fanns en råhet och våld till deras framfart som var olik kaoset som resten av staden genomled. Av deras raka linje genom staden att döma undrade Bodil om de två inte ensamma kunde störta stället, Maeves hastighet och slughet bakom väggen av ben och kött som Aslög utgjorde. Men det smärtade hos Bodil, hon ville nästan kräkas när hon klev över en avliden ung man som hon suttit runt en eld med för bara några dagar sedan, och fler än en gång. I stunden kunde hon inte komma ihåg hans namn, och hon var både tacksam och avskydde sig själv för det.
Hon blev överraskad när hon klev runt hörnet när att en av grannbyarnas krigare slängde sig mot henne med vapen i högsta högg, en blandning av rädsla och ilska i hans blick. Avsikten var tydlig, men anledningen kändes oklar. Varför anföll han henne, hur visste han vad hon gjorde? Hon hade räknat med att vandra genom staden obesvärad, då hon inte ännu höjt vapen mot Turins följe, och hon ändå var en ganska känd jarl inom dessa murar. Den stackars krigaren hade inte mycket till chans dock, hans skrik hade avslöjat honom på tok för tidigt och hon kunde enkelt ducka undan, för att sedan höja sitt svärd och föra in det i nacken hans. Striden var över på sekunder, men för Bodil fortsatte den att göra ont långt efter att hon fortsatt rusa genom staden för att hitta sitt folk, och ansluta sig till Maeve. Paniken var fullständig dock, för om hon som jarl blev anföllen så omgående, hur mådde då hennes folk? Kämpade de redan för sitt liv? Hade Bror lett dem in i strid redan, och det var därför mannen nyss visste att Bodil var ett hot?
–
Hillevi förde kniven sin in i halsen på mannen hon varit i strid med och tog tag i kragen hans för att torka av blodet mot hans skjorta innan hon släppte honom till marken. En pil susade förbi hennes huvud och fällde ännu en krigare på väg mot henne. Hon drog ut sitt spjut från en kvinna som låg precis intill henne och höjde det för att omgående kasta det igen, den här gången så hårt att det genomborrade en mans mage. Skrikande från smärtan försökte han rycka loss spjutet som nu satt fast i honom, men hann inte mer än två ryck innan en pil in i ögat avslutade hans lidande.
“Det här var inte alla,” Kommenterade hon lugnt efter att ha sett sig omkring. “Det saknas sju med Bodil inräknat. Hitta dem!” Beordrade hon, och hennes krigare, Hillevis kråkor, spred ut sig i Ranheim. Hon ställde sig på huk inför mannen med spjutet hennes och drog sakta ut det.
“Förrädare först. Fienden sedan.” Hennes röst var lugn, som om hon knappt hade höjd puls. Mannen var död, men det hindrade henne inte från att le åt honom, klappa hans kind och sedan ryckte hon pilen ur ögat hans. Hon tog tag i armen hans sedan och började släpa honom längst marken. Hon gjorde det med kropparna en efter en, för att bilda en hög på gården framför dörren till Frejdals långhus. När högen med kroppar var samlade på en hög förde hon in en av hennes fallna kråkors spjut på toppen av högen av kroppar, med en kråkmask placerad högst upp, för att visa vem som gjort detta och vad som händer med förrädare, innan hon började röra sig mot borgen igen. Turin hade haft rätt i Frejdals avsikter. Han visste troligtvis om dem innan de själva gjorde det. Bodil hade helt enkelt varit för förutsägbar.
Bodil hade trott hon visste vad magi var. Hon hade sett elden Arand tillkallat mot de odöda, känt värmen bränna kinderna. Men det här var något annat.
När muren vek sig och föll in i sig själv, som om världen ändrat mening om att den skulle stå där, stannade andan i henne. Ljudet var för djupt för öronen, ljuset för kallt för att vara jordiskt. Det skälvde i märgen.
Arand låg som aska i snön, till synes besegrad, och ändå reste han sig i hennes tankar som något högre än mänskligt. Hon hade bjudit med en monsterjägare, en främling. Men vad han just gjort var mer än någon konung eller jarl kunnat drömma om. Att fälla en mur genom att bara vilja det.
Hennes förtrollning av hans uppvisning bröts när Aslög rusade. Vakterna kunde slutligen höras. De anfaller. Hjälp. Till vapen. En pil som träffade Aslög i axeln fick henne inte att stanna. Inte heller den som borrade sig djupt i bröstet. Hon fortsatte som om kroppen aldrig hört talas om smärta.
De modigaste kastade sig mot henne. Släggan svarade. En sving i ett ark krossade sköld och skuldra i samma slag, nästa svep skickade en man tumlande över stenarna. Ett spjut stack henne i sidan, men hon svarade med ett nedslag som spräckte hjälmen och det inuti som om det varit lera. På några hjärtslag var marken stilla igen.
“TURIN!” röt Aslög, som om självaste graven hans talade. När Aslög försvann över stenraset till andra sidan och ytterligare rop och strid hördes, då såg Bodil bort.
Bodil hade stannat långt bak, bredvid Arand. Hon intalade sig att hon gjorde det för hans skull, för att vaka över honom, men var hon ärlig mot sig själv så ville hon helt enkelt inte se mer än hon redan gjort. Om Arand var gåvan, Folkvangs välsignelse … eller Odens förbannelse, så var Maeve Valhalls hämnd och Aslög Jotunheims vrede.
Kylan från Aslögs slag, från skriken på andra sidan raset, kröp ända bort till Bodil, och Lauf var likaså tyst och orörlig. De skulle behöva kliva över muren, men ingen av de båda var ivrig. Bodil kände sig som fastfrusen. En väldig vikt av skuld hängde över henne. På andra sidan muren fanns trots allt vänner. Familj. Hon räknade med att Bror hade förberett hennes folk, men det fanns andra där som liksom Aslögs by hade anslutit sig till Turin av fel anledningar. Bra människor.
Bodil ville rusa in, ville hjälpa Aslög och Maeve, men i stunden kändes det som om ett enda kliv skulle få henne att kräkas. Varje del av hennes kropp vädjade henne att stå kvar, medans hjärtat hennes försökte slita henne över muren.
Helga kände hur en kväljning kom över henne vid nämnandet av flamberad råtta och tryckte undan ett obehagligt minne, men reste sig sedan hastigt efter Alva och gav henne en tacksam blick, även om den var riktad mot kvinnans rygg. Hon kunde inte bre på med för mycket artighet på en gång, det hade varit omänskligt, och det var kontra-intuitivt efter så pass länge till sjöss som senast, med den sortens folk hon färdades med. Artighet hade inte mycket utrymme på det skeppet.
“Kocken … försvann.” Det fanns inget bättre sätt att säga det på. “Du är inte sugen på några månader till sjöss om två dagar?” Helga flinade lite för sig själv medan hon följde efter Alva. Hem till Alva. Hon hade slängt läderskyddet över ena axeln och ryggsäcken över sin andra.
“Det där med råttan var ett skämt, va?” Det fanns mer än en gnutta oro i rösten hennes, men inbakat i en ton av försiktighet, då hon hellre åt flamberad råtta tillagad av Alva än det mesta andra som gick att hitta i majoriteten av dessa värdshus.
Istilwys vandrade utan att sakta in genom Dar Zakhar, trots att svetten glänste på hennes hud efter den långa klättringen uppför citadellets trappor. Hon rörde sig skyndsamt, för tid var inte hennes att slösa när hon skulle kräva lite av gudinnans.
Hon passerade de hukande prästinnorna utan att fästa blicken på dem, om något undvek hon att se på dem. Några var hennes närmsta i rang, likar enligt vissas mått, men i det ögonblicket tyckte hon dem mindre än vakterna hon passerat på vägen in. Damm att spola bort. Inte därför att Lloth inte var värdig prästinnornas knäfall, det var hon, utan därför att deras iver smutsade till vördnaden. Dar Zakhar förtjänade styrka, inte kryperi. Det hade varit Lloths främsta gåva, styrkan i hennes folk. Ziyaté hade varit ett av få undantag till svagheten som vuxit ut ur maktens komfort, och Ziyaté var borta. Motvilligt var hon redo att bekänna Izotar som ytterligare en.
Klickandet av spindelben mot sten fick benen att darra i hennes bröstkorg. Ur mörkret vecklade Lloth fram sig, så vacker och fasansfull att ögonen ville klamra sig fast fastän förnuftet skrek åt henne att vända bort blicken. Istilwys stod kvar, huvudet högt men hjärtat skälvande. Hon såg många av de andra prästinnorna sjunka på knä och kände både förakt och avund, förakt för deras iver, avund för att de slapp bära tyngden av att stå. När gudinnans rubinröda ögon fann henne kändes det som om hennes tankar drogs nakna in i det dova ljuset.
Gudinnans blick genomborrade henne, som om varje tanke var en öppen bok. Hon vågade inte ens i sitt innersta eka Ziyatés namn för länge. Kennes kärna brann, vilket hade brutit en sämre kvinna, men Istilwys fann ändå styrka i gudinnans tunga blick.
Hon lyfte sin blick för att möta Lloths, tog ett steg fram, och först då sänkte hon huvudet i en kontrollerad gest. Tidpunkten för att böja huvudet var viktig.
“Jag bär många sanningar, vördade moder,” sade hon, rösten stram, “bland vilka sanningar många ännu inte bör vävas in i nattens mönster.” Hennes ögon gled kort mot de hukande systrarna, innan de åter fann gudinnan.
Hon lät ett andetag bränna i bröstet för att sedan höja rösten en aning, tillräckligt för att bära fram de ord som bar tyngst:
“Men en sanning måste sägas. Ziyaté är död, dräpt av mig.” Hon lät ordet hänga i luften. Hon visste inte hur väl känt det var, men hon ville att det skulle höras av alla prästinnorna. En varning? Ett löfte? Håll er undan. Hon sa inte mer om det. Det var upp till Lloth att bestämma hur mycket som skulle delas. “Hennes son lever, tjänar Ayperos, och vet vad jag gjorde.” Hon drog in ett trögt andetag, som om det fanns grus och sten i luften. Lungorna smärtade.
“Jag överlevde precis ett försök på mitt liv. Med Izotar vid sin sida sträcker sig Ayperos klor ända in i Dar Zakhar. Det myller du hör är min svaghet. Izotar kom undan, slingrade sig tillbaka in i mörkret. I min vrede tappade jag humöret. Ditt folk skvallrar och spekulerar.” Hon nämnde ingenting om skärvan, men hon medvetet höll den i sina tankar. Lloth visste att Istilwys var hemligheternas älskare, att hävda att hon bar på en sanning hon inte ville säga högt var som att doppa handen i vatten och förvänta sig att den skulle bli blöt. Men det betydde inte att gudinnan inte kunde läsa tankar, så Istilwys filtrerade dem noga.
Hemligheterna hon höll i medvetandet var få, men starka. Ett vapen som kan döda gudar, ett vapen Izotar skulle vilja använda mot Lloth. Ingen lögn. En halv sanning. Istilwys hade dödat Ziyaté, som avsåg förråda Lloth. En halv sanning. Izotar ville döda Istilwys, en fjärdedels sanning. Istilwys ansåg sig själv den enda värdiga att stå vid Lloths sida. En fjärdedels sanning. Inga andra hemligheter fick utrymme i Istilwys sinne inför gudinnan.
“Vi står inför krig, vårt ödes mästarinna.” Nu böjde hon huvudet så att hon inte ens kunde ha blicken på gudinnan, slöt sina ögon och inväntade svar.
Helga log försiktigt för sig själv.
“Jag är en förändrad människa, Alva. Jag stirrade in i avgrunden där till havs senast. Jag kommer klara hela min vistelse, två hela nätter utan att jag tar dig för givet, kallar dig något dumt eller stjäl från dig.” Hon höjde glaset mot sin vän och erbjöd ett brett leende, kanske lite påklistrat, men välmenat.
“Jag menar det. Jag är en förändrad person.” Helga var inte säker på vart hon fick den här känslan ifrån, men hon hade helt enkelt inte orken att vara bitter och långsint denna kväll. Kanske om de stötte på någon som förtjänade långsintheten och bitterheten Helga gärna bar med den, men det var inte Alva. Alva förtjänade bättre.
“Men jag är också utsvulten. Vi levde på smulor de sista dagarna. Om inte här, vart bör jag äta?” Hon tog tillbaka glaset och började svepa det.
