Isras ord fick henne att skratta hjärtligt och om man såg noga fanns det kanske till och med en liten rodnad där på hennes kinder. Det var sällan, om nästan aldrig, som Isra talade om deras relation på det sättet och på något konstigt vis blev hon nästan lite varm av det. Fast för att inte låtsas om det, himlade hon med ögonen. Till middagen hade hon bytt till en annan klänning. Alldeles för mycket tull för hennes egna smak, lite för söt. Som en kaka där man fick socker på läpparna och klarade sig med en tugga. Men vad gjorde man nu inte för charaden de spelade?

Nöjt åt Nenya av maten och drack av vinet. Faktiskt intresserad av hennes släkting som hon inte hade träffat på… många år. Om ens hon mindes när de träffades senast. När han tilltalade henne torkade hon sig om munnen med servetten för att sedan veckla ut den och placera den i knät. Det fanns nästan en spelad blyghet där hos Nenya.

“Åh, bara berättelser ifrån min mor. Du vet kära morbror, en hopplös romantiker. Hon nämnde att det var en mörkeralv som hade fångat ditt hjärta en gång för länge sedan. Som var här när jag var liten. Stämmer det?” frågade hon med en fundersam min och blinkade något med sina ögon och långa ögonfransar.

Den ljushåriga alven gav Nenya en liten tankfull blick.
‘Som om du kommer ihåg något sådant, du var bara ett litet barn.’ konstaterade han. Men visserligen hade väl hans adoptivsyster Aetas varit något av den romantiska flickan, åtminstone i sina yngre dagar. I sin hand snurrade han sitt vinglas, lite som han brukade göra då han tänkte och eventuellt var lite osäker.
‘Jag är inte så säker på att det där är hela sanningen, du försöker bara charma mig, Nenya.’ sa han vetande, trots allt inte född igår.

Ayperos såg lite roat på Nenya och kläderna han visste hon inte gillade, men hon kunde nog få den stilen att fungera om hon så önskade. Han gjorde en gest åt hennes hand.
‘Verkar som om du har en intressant berättelse att berätta åt mig med, som antagligen är av högst mycket större intressevärde än vad något jag kan berätta är.’ men han återgick till de två främlingarna. Han studerade Isra och hennes blick en lång stund, som om han vägde mellan det ena eller andra alternativet, innan han suckade djupt.

‘Åh, vad kvittar det…’ sa han till sist och skakade på huvudet.
‘Här försöker jag bevara min familjs rykte, gräva ned gamla berättelser som kunde dra ned oss i smutsen. Men, så som det politiska läget ser ut i Karm idag kommer de väl driva ut mig härifrån förr eller senare för att jag är en alv. Tur att mina viner smakar för bra än, många andra har inte haft samma tur.’ han skakade lite melankoliskt på huvudet. Detta såg Ayperos lite nyfiken ut över, men vad tyst för stunden. Aeldir var tyst igen, innan han började prata.
‘Jag var ung en gång, och i mina unga dagar bestämde jag mig för att jag skulle se världen innan det skulle bli min tur att ta över Derendes gård.’ förklarade han, och log lite snett.

‘Vad gör unga personer? Dumma saker. De reser och utforskar, det är en del av att växa upp, jag är säker på att ni också gjort liknande saker, ni unga personer som vistas här i mitt hem nu. Nå, för att inte gå in på för många detaljer befann jag mig en vacker dag i Celeras. Det visade sig att flera furstar här i Karm inte var så nöjda över att min familj adlats av dåvarande kung Belgara, så de hade satt ett pris på mitt huvud. Jag blev fångad av gillesmedlemmar från en av de många mörka organisationer som finns i Celeras, och vaknade gul och blå i en mörk cell. Till min förvåning delade jag cell med en mörkeralv.’ han gjorde en gest.
‘Ni kan väl gissa er till resten. Hon räddade mitt liv, och på något vis drogs vi till varandra.’ en liten drömmande men melankolisk suck lämnade hans läppar då han tänkte tillbaka.

‘Så mycket dumheter, och så mycket hjärtesorg. Vi hade en god tid tillsammans, från och till, vi spenderade en hel del tid och resor tillsammans. Sedan försvann hon utan ett ord, och efter mycket sökande fick jag ge upp och återvända hem hit till mina plikter. Ibland dök hon upp, aldrig någon förvarning, kanske en dag, kanske en vecka, ibland några år emellan, ibland några månader. Det gick aldrig att förutspå när hon skulle dyka upp.’ Han ryckte sig ur sina tankar och betraktade Isra igen.

‘Men min berättelse är knappast unik, många mörkeralver lämnar Dar Zakhar för att skapa nya liv i världen. Vad har fått er att tro att jag skulle vara kopplad till er, min dam?’ undrade han.

Någonting inom Nenya tyckte nästan synd om mannen. Speciellt med tanke på att hans kärlek aldrig skulle komma tillbaka till honom mer. Tänk vad mer de kunde åstadkommit med mörkeralven levande. Ödet hade sitt egna lilla sätt att förvärra situationen för dem. För att samla lite mod drog hon lätt efter andan, för att resa sig upp och ta några steg närmare Aeldir. Först verkade hon tveka men sedan placerade hon en hand på Aeldirs axel.

“Morbror, jag är ledsen… Jag menade  inte att ta upp alla de minnena…” började hon först för att vända sitt huvud åt Isra med ett svagt leende och nickade mot Aeldir och henne att komma närmare och ta vid efter. För hon ville förstås inte vara den som avslöjade utan harklade sig lite obekvämt nästan.

“Hennes namn var möjligtvis inte… Zarant…Ziyas… Zyiaté?” frågade hon, som om hon försökte komma på rätt namn.

Aeldir drog djupt efter andan då han samlat sig något, med Nenya på sin sida. Då hon började gissa namnen rynkade han på ögonbrynen – ett namn han inte direkt förväntat sig höra. En stund stirrade han på henne bara.
‘Det är inte möjligt.’ fick han ur sig bara spontant, sannolikheten var för låg. Samtidigt kunde inte många bära det namnet heller. En stund stirrade han bara på Nenya, för att vända blicken mot den andra kvinnan som kommit till hans andra sida.

Det hon sade hade han ännu svårare att ta in. Hennes farmor? Hans blå ögon betraktade henne med nya ögon, som såg förbi vad han trodde sig se och faktiskt såg på henne. Tog in hennes utseende, då hans grå ögon såg in i hennes. Ja, det fanns likheter där som var uppenbara om man inte var blind, som han varit. Vad det betydde var uppenbart, men han hade svårt att ta in det. Han fylldes av blandade känslor, för det var uppenbart att detta betydde att han hade ett barnbarn. Men hur kunde det vara så, utan att han vetat om det? Varför hade ingen sagt något? Det fyllde honom med ilska, och frustration. Men det var ju så klart inte hennes fel.

Ett djupt andetag drog han än en gång, för att samla sig.
‘Förlåt, jag har lite svårt att… ta in detta.’ sa han, och slöt ögonen för att skaka på huvudet.
‘Faktumet att jag har ett barnbarn jag aldrig hört något om är… överväldigande.’ han tog sig inte friheten att röra henne, detta måste gå på hennes villkor även om det var svårt. Men hon hade sökt upp honom.
‘Jag är… väldigt glad över att du valde att söka upp mig.’ sa han, ärligt. ‘Medan jag har… allt för många frågor för att det ska vara artigt, gissar jag att du har några likväl?’ undrade han.

Aeldir lyckades samla sig relativt snabbt dock, trots denna uppenbarelse. Bättre att fokusera på nuet, på det som fanns än det som var förlorat. Så klart tänkte han kanske inte i de banor som dessa nu tänkte om honom, men det gick inte att missta att han hade någon typ av vikt, någon typ av makt. Men till skillnad från Izotar och Ziyaté som varit krigare verkade han snarare vara en diplomat. Han vände blicken mot Isra för att studera henne, ja nog fanns det lite bekanta drag där.
‘Du har inget att be om ursäkt för. Vi är inte våra föräldrar och deras val och synder, inte sant?’ frågade han stillsamt, med ett litet leende. Han hade inte förväntat sig att hon skulle vilja veta av honom, men hennes beröring kändes betryggande. Vid hennes ord nickade han.
‘Det låter som ett bra utbyte… Kom.’ sa han och gjorde en gest till stolarna, och gjorde en gest åt Nenya och Ayperos med.
‘Jag antar ni är en lika stor del av detta nu.’ sa han och då han satt sig ned vid fönstren drog han lite efter andan för att samla tankarna.
‘Om vi börjar med ett rent bord… Så gissar jag att ditt namn inte är Isanna.’ sa han till sist, och studerade henne noggrant.
‘Det låter inte som ett namn Ziyaté eller Izotar skulle gett.’

Det var intressant, nästan nagelbitande att se hur allting verkade falla på plats för hennes morbror. Pusselbitarna som lades framför dem. Sättet som  både Isra och Ayperos arbetade tillsammans, nå och en liten del henne själv, var nästan vackert. Små, små steg som ledde till något stort. Som skulle i sin tur leda till något ännu större. Hon lutade sig bakåt i stolen för att ta ännu en klunk av vinet.

“Saelorians i mörkret? Det är inte vi som satt dem där. Det är som kära Ayperos säger. Vi udda själar som inte passar in i den verkligheten som människorna målar upp.” hummade hon och höll vinglaset mot ljuset för att se på dess vackra röda och genomskinliga färg.

Alven betraktade de kända namnen i sitt hem, han var ju inte direkt ovan att möta kungligheter – fin vinmakare som han var, och adel för den delen hade han sett fint folk på nära håll många gånger förr. Men han hade ändå inte riktigt räknat med att ha kungligt blod i sin familj, och heller inte en så övertygande men även farlig figur som Ayperos i sitt hem. Det var lätt att bli snärjd av hans ord, hans lockande röst och fagra men farliga yttre.

Som om han inte riktigt hade makten att se något annat än sunt förnuft i det Ayperos sade. Ett snabbt ögonblick mötte Aeldirs blick Nenyas, och han nickade lätt – trots allt hade han sett det själv den senaste tiden – hur hans gård och hans namn blev allt mer och mer hotat av andra karmaner, snarare än yttre hot. Han nickade lite sorgset över vad Isra sade, han kände igen det – livet med Ziyaté hade mött mycket fördomar och motgångar det med.

‘Världen tycks bli mörkare och mörkare, som ni säger… Rättvisa och frid är ord som glömts bort.’ sa han tankfullt, och snurrade vinglaset lite i sin hand innan han tog en klunk.

‘Men det ser ut som om det finns mycket styrka hos er, och hos dig Isra som överkom allt det där trots makterna som stått emot dig.’ han gav henne ett litet leende, hon var inte helt olik Ziyaté som alltid haft kämparglöd, trots allt. Han studerade Nenya, och kunde se det där med, en vilja och styrka att förändra världen.
‘Och vad är ert nästa steg för att nå denna värld?’ undrade han efter en stunds tystnad efter att Isra talat. Han såg lite frågande på dem, en efter en.

Ayperos log svagt, och lutade sig lite framåt där han satt.
‘Det är ett delikat spel vi spelar…’ inledde han.
‘Ett spel på flera fronter. För att rädda så många som möjligt från ett liknande öde som i Iserion där alver och andra annorlunda samlats i ghetton och förlorat alla sina privilegier måste vi agera snabbt, innan det sker här i Karm med. Det är redan på gång, som du själv märkt.’ konstaterade Ayperos, med en vetande glimt i sina mörka ögon. Aeldir nickade. Ja, så var det. Snart skulle de alla förvisas eller fångas, han kände det på sig – Ayperos ord bara bekräftade vad han redan fruktade.

‘Vi måste ta Karm, innan Karm sliter sig själv i stycken med alla dessa furstar och visroyer som törstar efter makt. Men vi kan inte göra det utifrån, inte än.’ han gjorde en gest åt Isra och Nenya.
‘En stor här har vi samlat, men det kommer inte räcka för att ta Karm så snabbt som vi önskar. Vårt drag i Loradon har försvagat de makter som styr detta land, men inte tillräckligt. Vi behöver hjälp här inifrån för att få provinserna att använda sin styrka mot varandra.’ förklarade han och såg sedan på Nenya.
‘Och tyvärr finns de de bland oss som är för hjärntvättade av det gamla sättet att styra. Vi måste övertyga Nenyas föräldrar att stå på vår sida.’ tillade han, alternativet var att förinta dem, men det sa han inte högt.

‘Vad tror du Nenya, kan vi övertyga familjen Saelorian att stå på vår sida tillsammans med Aeldir?’ undrade han,