Ansträngda… Jo, det var väl ett sätt att förklara situationen. Ett väldigt milt sätt. Orden fick henne att le något. Ett leende som blev stelt och smalt när Ayperos talade om Loradon. Det var mycket som hade hänt där. Förlorande av barnet, kniven hon hade satt i sin mors rygg… Förvånansvärt mycket som rörde om hennes känslor även om hon försökte att tygla dem. Det var dock inte svårt att se hur greppet hårdnade lite om vinglasets fot.

Lite stelt nästan höjde hon glaset för att låta blicken vara på en punkt bakom Aeldir medan hon tänkte på allt som fanns däromkring för att långsamt nicka.

“Gröndal… Ja. Det vore väl kanske någonting för dig att se med, Isra? En rejäl skog åtminstone.” sa hon med ett svagt leende, i ett försök att tränga bort sina tankar.

‘Så vi är alla överens.’ konstaterade Ayperos, även om han så klart kände spänningen som skedde under ytan. Men hans ord som kanske lät trevliga var väl också något av en befallning. Det var hans önskan att detta skulle göras, och han var ju trots allt svår att neka även i denna tajta trio.

Aeldir nickade, överygad efter Ayperos influens och ord, men kanske främst också av möjligheten att lära känna en till medlem i den lilla familj hade, och över möjligheten att få träffa sin halvsyster igen. Kanske var det också dags att röra sig, allt för många år hade han spenderat på denna vingård och saker hade knappast blivit bättre med åren. Ett vänligt leende gav han Isra.
‘Familjeåterföreningar, det verkar vara den nya trenden.’ höll han med och reste sig.
‘Jag måste göra lite förberedelser inför vår kommande resa, och lämna er tre att diskutera. Ta för er av vad ni önskar. Vid gryningen serveras frukost på bakgården. God natt.’ han gav dem ett sista leende, en liten bugning, innan han lämnade dem ensamma.

Ayperos hummade lite för sig själv då de var ensamma igen, de tre.
‘Saker börjar bli mer och mer intressanta.’ konstaterade demonen då de var själva igen.
‘Knappast hade jag kunnat föreställa mig sidoeffekten av Loradons fall skulle bli att karmanerna skulle börja stöta ut alverna och andra som inte delar deras blod, precis som de gjort i Iserion…’ hummade han och strök sina fingrar tankfullt under sin skarpa haka. Alltid kugghjulen i rörelse, funderande på hur det kunde gynna dem.

Åt Isras retsamma ord, kunde Nenya inte rå för att skratta ett klingande skratt för att skaka lite lätt på huvudet åt det hela. För att sedan fortsätta lyssna på vad hon hade att säga. Medan hon lyssnade strök hon sin hand under sin haka, funderande på vad de båda sa. Det var sant. Något som hon själv hade haft i tankarna när de diskuterade med hennes morbror.

Vid Ayperos ord om hennes föräldrar fanns det något oroligt där – en kort stund. Var det verkligen något som hon ville? Hennes starka föräldrar… så svaga. Men tanken var inte där allt för länge när de tilltalade henne snart igen och det fanns något mer allvarligt där hos henne.

“Så rätt, så rätt. Jag skulle vilja påstå att Iserion har haft ännu värre hantering av alverna. Det går många rykten om rebeller där omkring. Även alverna i Nela’thaënas är inte riktigt nöjda på sin nya drottning.” påpekade hon med ett svagt leende.

Ayperos studerade Nenya med en nyfiken glimt i de mörka ögonen, övervägde om Nenya skulle kunna kapa banden eller ej. Men den funderingen höll han för sig själv. Konflikten i henne var bra, den skulle gå att använda för att stärka hennes förmågor, stärka hennes törst för att skapa något eget. Föräldrarnas svek, om man vände det så, skulle ha potential att lägga Nenya på banan han lagt vägen för.
‘Rebeller?’ frågade Ayperos med ett litet skrockande, uppenbart road.
‘Dessa små fickor av uppror över allt, om och om igen under historiens gång… Så många drömmar och hopp om en bättre framtid, som nästan alltid krossas. Drömmar hos de svaga och förtryckta, vars arbetskraft och slit deras mästare förlitar sig på för att hålla sig rika och förmögna, små uppror som så gott som alltid blir krossade som små myror av sina förtryckare.’ han skakade på huvudet lite tratraliskt, och såg från Nenya till Isra, där blicken stannade en stund medan han talade med ett litet leende i mungipan och en lurig glimt i de mörka ögonen.

‘Det vore ju synd, om myrorna fick verktygen att verkligen resa sig mot sina förtryckare, eller vad säger ni? Det vore en väldigt stor… olägenhet för furstinnan Belsante. Det skulle så mycket oroligheter i regionen, om maktbalansen skulle skifta så radikalt… I Iserion… och i Nela’thaënas? Jag hörde att de inte har krönt någon sann efterträdare efter att drottning Nearena så oturligt nog sköts av en pil som inte var ämnad för henne under ett bröllop. Kan ni tänka er vilket dåligt samvete den alven måste ha?’ undrade han med ett litet skrockande.

Allvarsamheten hos dem båda fick Nenya att rynka något på sin näsa, som om det smakade bränt i hennes mun. Hon reste sig upp och gick först fram till Isra för att lägga sina händer omkring hennes kinder för att långsamt stryka hennes kind med sin tumme. En varm blick, med en retsam glimt där, som mötte Isras gråa ögon.

“Så söta ni är som oroar er för mig. Men jag är en stor flicka.” hummade hon för att böja sig fram och placera en hastig kyss på Isras läppar för att sedan ta ett steg bakåt och gav ifrån sig ett litet frustrerat läte över Ayperos förslag. Magi… Det var fortfarande något som hon inte tyckte om. Men istället för att kommentera det, fortsatte hon med sitt retsamma sätt.

“Och utan mig har ni ju tid att äntligen få den där arvingen, hm?” påpekade hon.

Ayperos fnös lite roat åt Nenyas ord, alltid trotsig och självständig i alla lägen. Han höjde ett ögonbryn.
‘Ingen kyss åt mig?’ frågade han retsamt, och tog ansatsen för att resa sig och steg sedan fram till Nenya som han omfamnade och kysste. Ögonblicket deras läppar möttes var hans medvetande inuti hennes och Isras på samma gång, en plats där han kunde visa saker på ögonblick som annars skulle ta betydligt längre tid att förklara. Han visade dem hur de skulle utvidga sina sinnen, vilka kännemärken de skulle behöva söka efter för att finna varandra, de mentala övningar de båda behövde göra dagligen för att klara av att hålla kopplingen mellan dem. Men, med hans hjälp skulle det vara lättare till en början åtminstone. Då deras läppar sedan till sist lämnade varann hummade han med ett litet leende, och strök henne över kinden med sin tumme.
‘Kanske kommer det en arvinge till sedan.’ konstaterade han menande, och släppte henne från sin varma omfamning.
‘Res säkert, och kom ihåg vad jag lärt dig.’ med en hand la han hennes handrygg i sin hand, och med en av sina vassa naglar ristade han en komplicerad symbol i hennes hud som tycktes blöda först i ilsket rött, glödde lite, innan den blev silvrigt ärr.
‘Smörj lite blod på den, om du behöver hjälp.’ sa han, och såg henne i ögonen innan han tog Isras hand i sin.
‘Tre blir två och en för en stund, men vi möts snart igen i Calendiet.’

Stället som Nenya hade valt var inte helt spontant. Ett värdshus som hade huserat henne och deras familj ett flertals gånger. Till och med efter att de hade slutat styra, som Damerin. Fast nu verkade ingen mer än hon ifrån Saelorians vara där. Inte vad hon kunde känna. Det fanns även ett litet porträtt av Nenya som liten bredvid sina föräldrar.

När Ayperos och Isra fann henne, reste hon sig upp för att dra några fåtöljer närmare sin egna fåtölj i hörnet där hon kunde ha uppsikt över alla som rörde sig i rummet. På sig bar hon en vacker svart sammetsklänning, som fick hennes form att likna den klassiska timglas skepnaden som var populär i Karm. Axlarna var det som Nenya hatade mest med klänningen, stora förstås även om det var lagt på ett lite mer delikat sätt än de andra. Röda detaljer syntes vid sömmarna, snöringen och de mörka handskarna som hon bar hade Saelorians blodek i rött broderat på sig med rötterna som sträckte sig ner över fingrarna. Klänningen var lång och dolde hennes klackskor. Det mörka håret var utspritt och föll ner som lockar över hennes bröstkorg förutom en liten del som hon hade satt upp i en vacker fläta med ett rött sidenband för att hålla håret borta ifrån ansiktet.

Hela Nenya utstrålade en viss elegans och adlighet som hon annars inte gjorde. Läpparna var målade blodröda och lite rouge på kinderna fick det att se ut som om hon rodnade lite lätt. En liten suck av lättnad lämnade hennes läppar när hon betraktade Ayperos och Isra. De hade kommit hit. Utan några vidare skador. Leendet nådde upp till hennes ögon när hon lät blicken vandra mellan dem båda. För att göra en liten nonchalant gest åt Ayperos kommentar.

“Ett värdshus som alltid har lyckats leverera det man behöver, när man behöver det.” påpekade hon och gjorde en liten axelryckning för att följa värdshustösen som hade kommit in för att plocka bort hennes tallrik och innan hon hade hunnit ta hennes glas greppade Nenya tag i foten för att dra det mot sig. För att sedan nicka mot dörren för tösen att röra sig ut.

“Jag antar att ni redan har beställt vin nog för oss alla?” frågade Nenya med ett roat leende och placerade sin ena hand på sin höft för att se på dem med ett höjt ögonbryn.

“Har ni lyckats sakna mig än?” frågade hon retsamt.