- This topic has 254 replies, 4 voices, and was last updated 1 vecka sedan by
.
-
Ett nöjt leende fanns på Nenyas läppar, ett snett nästan retsamt ett, som säkert skulle reta gallfeber på de flesta. Men det fanns även en ömhet och kärlek där hon såg på Ayperos och Isra, en som hon inte visade för någon annan en de två. De hade tagit lång tid, och tog fortfarande tid för henne att acceptera att inte alltid behöva vara stark och låta Isra komma nära henne. Ibland kunde hon svära över sin nya svaghet. För det var en svaghet förstås, en som kunde utnyttjas. Men å andra sidan, en styrka.
Lite hummandes sträckte hon fram sin hand och lät den milt röra Ayperos höft i en smekande rörelse ner över höften, för att göra samma kärleksfulla gest mot Isra. För att lägga huvudet på snedden och fortsatte att betrakta dem, kanske med en nästan lurig glimt där i ögonvrån.
“Arvingar, hm?” frågade hon, som om hon hade svårt att se små fötter där omkring dem, eller ett familjeliv. Å andra sidan, kändes det i hennes hjärta när hon själv blivit berövat av det för inte så länge sedan. Däremot försökte hon skaka av sig känslan för att sträcka sig fram för att ge dem båda en varm kyss.
-
De nästan oskyldiga kyssarna och smekningar värmde snart upp till något mer fyllt av begär. Om Isra, eller Nenya för den delen, någonsin tvivlat på att hon var åtrådd skulle sådana tankar säkert snart sopas bort av uppmärksamheten Ayperos gav dem, och som de båda gav varandra. Att det fanns en hunger och iver i Ayperos blev mer påtagligt för varje stund medan de delade sin intima stund och försvann en stund från omvärlden. Men det var inte bara fysisk njutning, utan även det mentala band de delade, där deras sinnen och tankar blev som ett. Njutningsfyllda läten från trion fyllde snart kammaren som knappast gick att förväxla med något annat än vad som pågick bakom kammarens dörrar.
Timmarna förflöt efter att det tystnade i deras kammare, och Ayperos tillät sig själv försvinna i en djupare sömn än han haft på en lång tid. Kanske var det utmattning, eller en ovanlig känsla av ro där med Nenya och Isra vid sin sida. I hans sinne som var sammanflätat med deras kunde de kanske ta del av minnen från urminnestider som var svåra att sätta i sitt sammanhang, minnen som hans undermedvetna plockade fram som visade världen så som den varit, en vackrare och vildare plats än den var idag, skrämmande och lockande på samma gång.
Men det fanns även en mörk avgrund där, kanske avgrunden han spenderat tiden i medan han för dem varit borta några timmar – en hemsk plats med fasor för svåra för det vakande sinnet att förstå eller ta in, som övergick i ett mörker där hans armar och ben var fastnaglade under sten, oförmögen att röra sig medan hans kropp förtvinade i milennier. Något plötsligt satte sig Ayperis upp och drog häftigt efter andan, de mörka ögonen fyllda av mörkret han omgivits av. Det tog en stund innan han verkade kunna ta in var han var. Kammaren, de två kvinnorna. Han drog en tyst djup andning, lättad, och reste sig långsamt från sängen för att ställa sig vid kammarens fönster och blicka ut över världen där ute där livet förflöt som vanligt, hans sinne lite mer reserverat än vad det varit då sömnen tagit honom.
-
Arvingar var förstås en nödvändighet för en regent, men vägen dit hade visat sig vara ytterst trevlig, så trots att ljudet av små fötter knappast drog i hennes hjärtas strängar så hade hon inget som helst emot att helt hänge sig åt uppgiften att skapa dem.
Exakt vad det var som störde hennes djupa, fridfulla sömn var inte helt klart. Kanske var det kylan som Ayperos kropp lämnade bakom sig när han reste sig upp ur sängen, eller så var det mörkret som sakta kröp över hennes sinne när de delade drömmarna ändrade karaktär. Kanske var det båda. Oavsett så väckte det henne ur sin dvala och när hon slog upp ögonen så var platsen mellan henne och Nenya tom och kall och i hennes sinne dröjde bittra, hemska, plågsamma minnen. Det tog ett par sekunder innan hon insåg att det inte var hennes minnen, utan Ayperos, och med sin ljusa blick fann hon snart honom där han stod intill ett av rummets fönster. Genom bandet de delade kunde hon känna hur resterna av minnet hängde över honom som ett moln, och hur hans sinne sakta återgick till att vara mer reserverat.
”Var det en mardröm… Eller ett minne…?” Frågade hon lågmält, hennes röst knappt mer än en viskning i rummets dunkel. Hon var ganska säker på att hon redan visste svaret, men hon önskade att hon inte gjorde det, att hon hade fel, att det bara varit en dröm. Tanken på smärtan och den maktlöshet som hon känt, som hon visste varit hans, plågade henne på ett vis hon inte kunde förklara, och oförrätten väckte en bekant vrede inom henne, en som när den senast fått fäste orsakat hennes egen broders död.
-
En stund var Ayperos tyst, som om han inte hört henne. Stilla som en staty, där han stod med morgonljuset spelandes över hans nakna kropp som stod i kontrast mot det långa mörka håret. Sedan lämnade en liten inandning honom, en suck som visade att han hört och kanske tänkte över hennes ord.
‘Ofta är de två samma sak.’ sa han till sist. Han tyckte inte om att prata om sådana saker. Sårbara saker. Men vissa uppoffringar fick man göra för att bygga ett starkt band, den relation de hade och skulle stärka. Han sneglade över axeln över henne, och Nenyas sovande skepnad, för att sedan le förvånansvärt milt. Lite sorgset kanske.
‘Bekymra dig inte över mina minnen, det var inte meningen att du skulle behöva ta del av dem.’ sa han lugnt, för att sedan se på Nenya igen.‘Hon befriade mig från mitt fängelse, en skuld jag aldrig kan återbetala.’ konstaterade han och skakade på huvudet.
‘Platsen jag var i nyligen var inte så olikt det fängelset, men jag kom ut, för jag hade er som ledstjärnor.’ hans mörka ögon vände sig bort igen, ut genom fönstret.
‘Så vad tror du? Blir det ett besök till Karm? Vem sköter saker medan vi är borta?’ -
Det hade tagit Nenya ett tag att somna, men hon ville inte väcka de andra två som sov så gott vid hennes sida. Istället låg hon helt stilla vid Ayperos sida och såg upp i taket innan hon till slut somnade. När de båda stod där och talade, rörde sig Nenya oroligt fram och tillbaka. Till slut vaknade hon och slog upp ögonen för att dra lätt efter andan, som om hon kippat efter luft.
Andetagen var hastiga och hjärtat slog ännu snabbare. Hon satte sig upp och såg skräckslaget mot fönstret för att sedan lite lättat skratta till. Ett tag hade hon varit tillbaka i hemska minnen, men nu när hon insåg att det inte var där hon var andades hon lättat ut.
“Och vad står ni skvallerkärringar där och viskar om?”
-
Hon hade satt sig upp i sängen, noga med att inte störa Nenyas sömn, och betraktade nu demonen där han stod i det svaga ljuset från fönstret. Att detta inte var ett samtalsämne som han föredrog var uppenbart, även utan bandet de delade, men genom det kunde hon också känna hans sorg och hans kärlek för Nenya när han såg på henne, något som väckte mer känslor inom henne än hon ville erkänna. Hon hade förlikat sig med det.
”Din smärta är vår, kära make, du behöver inte dölja den för oss”, svarade hon lågmält och mjukt, utan att förvänta sig något svar, det behövdes helt enkelt inte.
Istället såg hon ned på Nenya där hon låg bredvid henne i sängen och strök varsamt undan en slinga av hår som fallit över hennes ansikte. Hon var tacksam för Nenya, även om deras relation stundvis var komplicerad och hon skulle just säga något om den saken när Nenya plötsligt drog efter andan, slog upp ögonen och satte sig upp.
Isra kunde inte låta bli att le lite roat åt hennes ord, men lade ändå sin hand mot Nenyas nakna ben i en tyst men betryggande gest.
”Jag skulle just försöka övertala vår älskade make att komma och lägga sig igen… Men han verkar mer intresserad av att diskutera politik än att göra oss sällskap”, svarade hon Nenya lite retsamt, hennes blick dock åter vänd mot Ayperos.
-
En stund mötte han Isras blick, och det fanns något där mellan dem, en djupare förståelse kanske. Ett starkare band efter nattens aktiviteter, nattens minnen och morgonens korta diskussion. Ayperos skrockade sedan lite roat åt Nenyas sätt, men såg på henne lite fundersamt en stund över hur hon rört sig oroligt innan hon vaknat till.
‘Skvallerkärringar är väl vad vi är, det vet väl du bäst.’ kontrade han lättsamt.
‘Det krävs en för att känna igen en, som de säger.’ han rörde sig närmare sängen och satte sig ned mellan dem med armarna om dem båda och suckade nöjt.
‘Politik och kvinnor är allt jag bryr mig om.’ sa han lite lurigt.
‘Och vin. Kan vi bara ge oss av?’ undrade han, nästan ovanligt otåligt. -
Handen på hennes ben, fick henne att lugna sig lite mer. Hjärtat slog inte lika fort och tankarna började återvända mer åt nuet. Det fanns ett svagt snett leende på hennes läppar och hon nickade åt båda deras ord. För att dra sig upp lite grann så att hon kunde sätta sig lutad mot väggen.
“Och världsherravälde.” påpekade hon, lite roat för att böja sig fram, över Ayperos för att placera en tacksam och mild kyss på Isras läppar. Sättet som hon inkluderade henne, bara genom att säga vår make, gjorde henne varm. Trots allt var det inte en självklar sak. För lagligt sätt, var han enbart hennes och inte Nenyas.
Vid hans lite ivriga ord lade hon sig på Ayperos bröstkorg för att låta blicken vandra ifrån Isra till Ayperos med rynkade ögonbryn. Hon strök, retsamt som alltid sin ena nagel över hans haka och sedan hans läppar samtidigt som hon skakade på huvudet med ett litet besviket läte.
“Varför så otålig? Jag trodde ni två var de tålamodiga och klocka, och jag den spontana och ivriga. Är det inte så?”
-
Den lilla kyssen från Nenya förvånade henne en aning och fick hennes kinder att hetta, även om det nog inte skulle synas mot hennes mörka kinder i det lika mörka rummet. Hon slets ständigt mellan hopp och misstro, misstro över att hon skulle vara något annat än ett verktyg för demonen och Nenya, något att slänga bort, och hopp över att så kanske inte var fallet. Det var svårt att leva i ovisshet, men blicken som Ayperos givit henne och värmen som hon kände stråla från Nenya var nog för att försäkra henne för tillfället och hon sjönk ned en aning där hon satt för att luta huvudet mot Ayperos axel. Hans otålighet och Nenyas ord fick henne att le, men kanske delade hon lite av demonens otålighet.
”Självklart är det så, kära Nenya, tålmodiga, kloka och vackra”, svarade hon lite retsamt.
”Men lite miljöombyte känns lockande. Ge mig morgonen att förbereda våra rådgivare. De kan styra riket medan vi är borta med hjälp av en av mina ståthållare”, tillade hon sen lite mer sakligt. Riket var trots allt tillräckligt stabilt vid det här laget för att hon skulle våga lämna det en stund.
-
En gillande glimt fanns där i de mörka ögonen då de två kvinnorna kysstes, kanske tillräckligt för att svepa bort de mörka tankarna han hade haft innan. Ayperos frustade lite roat gällande Nenyas kommentar. Armarna han lagt om dem använde han för att dra dem närmare sig och sucka lätt.
‘Visst visst, vi gamlingar ska för evigt vara tålmodiga.’ höll han med, för att lite teatraliskt rulla med ögonen.
‘För att vara ärlig har det varit rätt kaotiskt den senare tiden, eller hur? Jag suktar efter att komma bort från alla blickar här, och se himmelen igen.’ Nöjt nickade han över Isras ord.‘Bra!’ sa han och satte sig upp, som om det bara var att knäppa med fingrarna så de kunde ge sig av.
‘Något annat vi bör ordna innan avfärd? Du har din ring, Nenya?’ undrade han och talade om den magiska ring som skyddade henne mot solens sken även om bieffekten var att hon blev så gott som en vanlig människa utan en vampyrs styrkor.
‘Förberett vad du ska säga åt din…’ han gjorde en rullande handgest som för att hjälpa honom finna orden.
‘…släkting? Derendes.’ -
En nöjd suck lämnade hennes läppar, faktum var att hon hade börjat bli lite rastlös. Även om också tanken att röra sig upp till ytan igen skrämde henne något. Vapnet som de hade börjat tillverka var ingenting att leka med. Hon drog fram en guldkedja som hon hade kring sin hals för att visa upp den vackra ring som fanns där, som svar på Ayperos ord. För att sedan fnysa lätt över hans fråga. Vad fanns det riktigt att säga?
Hon föredrog allt för handling för samtal, och denna gången var det nog för det bästa. Hon reste på sig och sträckte på sig, stolt där hon stod. För att göra en liten grimars över tanken att ha på sig de eländiga kläderna. Åtminstone skulle hon vägra ha på sig dem tills de nådde slutet.
“Så, planen är att röra sig efter morgontimmarna?” frågade hon med ett höjt ögonbryn för att börja snöra på sig sin korsett igen.
-
Medan Nenya reste på sig för att börja klä på sig så låg hon kvar intill Ayperos och betraktade henne. Tanken på att de delade ett släktband, även om det inte var genom blod, oroade henne fortfarande en aning och även om Nenya, med sin fnysning, inte verkade tycka att det fanns något att säga så var Isra nyfiken. Hon visste att hennes far var halvalv, att hans far, hennes farfar, varit en högalv. Var det genom denna som Derendes kom in i bilden? Hon kunde inte påstå att hon hade några illusioner, eller ens någon längtan, efter en ny, familjär anknytning, men det var fortfarande så mycket hon inte visste om sin egen familj. Så länge hon kunde minnas hade det bara varit hon, Zator och deras mor, och sen Fëani.
Tanken fick henne att rynka lite på näsan innan hon väckte sig själv ur sina tankar.
”Förutsatt att allt går smidigt. Jag hade dock en tanke… Min far har erbjudit sig sin hjälp att återta skärvan från Lloths prästinna, inte för att jag litar på honom, men han har rätt i att han känner Lloth bättre än jag gör, och Dar Zakhar. Finns det något sätt att… Kuva honom? Binda hans vilja till vår? Han kommer aldrig tjäna oss frivilligt, men kanske finns det ett annat sätt? Åtminstone till dess att skärvan är återfunnen”, frågade hon långsamt och eftertänksamt. Hon ville inte att det skulle tolkas som en svaghet, men hon hade haft tid att fundera och hon hade insett att det vore slöseri att kasta bort Izotars färdigheter, särskilt när alla deras säkerhet hängde i en tråd.
-
Ayperos nickade åt Nenya då hon visade sin ring, och ett litet lurigt leende sa att han nog gissade sig till vad hon tänkte gällande Derendes och klänningarna likväl. Han studerade Nenya medan hon klädde sig, ja det var något med kvinnor som klädde på och av sig som alltid var trollbindande. Han strök Isra lite disträ över axeln med sina fingrar och de långa naglarna. Då Isra sedan började tala om Izotar och skärvan rynkade han lätt på ögonbrynen då han tänkte.
‘Det finns alltid sätt, men en nybliven vampyr är inte pålitlig.’ konstaterade han och tänkte på vampyren Nenya skapat av mörkeralven som varit inblandad i kaoset kring deras bröllop. En stund var han suck innan han suckade till, följt av ett litet skratt.
‘Men andra sätt finns så klart. Kanske ni har hört om blodsmagiker och nekromanter?’ frågade han med ett nästan pojkaktigt flin.
‘Jag kan ha haft något att göra med att dessa former av magi etablerades länge sedan. Frågan är bara hur långt vi vill gå.’Han gav Isra en kyss på kinden innan han reste sig ur sängen och började klä sig likaså.
‘Men en kuvad mörkeralv och ett rike under kontroll senare kanske vi kan ge oss av? Något du behöver förbereda, Nenya?’ undrade han. -
Det dröjde inte länge för Nenya att ta på sig sina vanliga, enkla men utmanade kläder. Även om hon gjorde det lite långsammare när hon var medvetna om båda deras blickar. Hon satte sig på sängen för att dra på sig sina höga och mörka läderstövlar för att sedan lägga sig ner med ryggen i sängen över Isras knä så hon kunde se upp på både Isra och Ayperos med ett svagt, nästan lite retsamt leende.
“Blodsmagi och nekromanter, det livar säkert upp stämningen.” påpekade hon med en road fnysning för att sedan lite nonchalant röra sin hand framför sig. Som om frågan om hon behövde förbereda något inte var relevant. Hon sträckte sedan fram sin hand och strök den milt över Isras kindben och haka, som hon nätt och jämt nådde och sedan Ayperos bröstkorg.
“Nej, inte direkt. Men jag har lite annat att förbereda och undersöka i Karm.” sa hon och drog lätt efter andan igen för att med en ansträngning resa sig upp.
-
Hon tog tacksamt vara på närheten och ömheten som både Nenya och Ayperos visade henne och först när de båda två andra hade rest sig ur sängen för att klä på sig och göra sig i ordning för dagen så var det med en suck som hon konstaterade att också hon måste börja dagen. Hon sträckte lite på sig där hon halvlåg i sängen innan hon slängde benen över sängens kant och satte ned sina bara fötter på det kalla stengolvet.
Hon plockade inte upp gårdagens klänning, utan gick istället fram till den garderob som innehöll hennes kläder och tog fram en ny klänning i liknande stuk som den förra. Den gled enkelt över hennes mörka axlar och när hon knutit den i ryggen så satte hon sig ned för att börja snöra på sig sina sandaler.
”Jag är villig att gå så långt som behövs för att skärvan inte ska falla i Lloths händer. Om du tror att vi kan använda oss av Izotar för att uppnå det målet så tycker jag att vi använder honom, om inte så… Nå, då gör jag mig av med honom när vi återvänder”, konstaterade hon sakligt innan hon reste sig upp från sängkanten igen och såg på de båda andra.
-
Ayperos fnös lite och himlade med ögonen, lite halvroat över Nenyas ord men samtidigt följde hans blick hennes retsamma påklädnad, och sedan hur hon lekte med Isra med sina beröringar.
‘Senaste rapporten jag hörde efter att jag skickade en av våra spioner till Tharmad var att kultisterna där fortfarande väntar på min återkomst…’ han skakade på huvudet, som om det inte riktigt var något han önskade – att ha ett gäng fanatiska följare i eftersläp. För hans del verkade som om de fortfarande kunde vänta, trots allt tog det nog ett tag innan rykten från omvärlden nådde Tharmad med tanke på hur få – om ens någon – reste dit.
‘Men du har väl rätt, en mörkeralv med hans förmågor vore slöseri att slänga bort.’ konstaterade han till sist och rättade till sin klädsel, för att fortsatta i vardaglig samtalston trots de förbjudna ämnena.
‘Det finns sätt att binda honom till vår vilja. Min vilja.’ sa han. ‘Gammal magi, glömd magi.’ Ayperos studerade Isra, som för att se om hon var villig att låta sin far bli utsatt för den typen av magi. -
Trots gårdagens prövningar så hade det nog visat sig vara för det bättre, ty hennes far hade visat henne sitt rätta ansikte och nu när Ayperos talade om att binda honom till sin vilja så kände hon inte längre på samma vis som hon skulle ha gjort innan. Kanske hade det också delvis att göra med insikten om vad hon nästan förlorat när Ayperos försvunnit in i det där mörkret, insikten om vad som stod på spel om hon fortsatte att klänga sig fast vid en idé, en tanke om vad hennes far kunde ha varit. Gårdagens möte med Izotar hade trots allt visat henne att det var blott det, en tanke, en dröm. Han skulle aldrig kunna vara det hon önskade.
”Din vilja är vår vilja. Bind honom och använd honom. Min lojalitet ligger med dig, kära make, inte med ett spöke från mitt förflutna”, svarade hon slutligen, och denna gång visste hon att det var sant. Hon visste vad hon ville, vilken framtid hon såg för sig själv och Izotar hade gång på gång bevisat att han inte önskade vara en del av den, så varför slösa energi på det? Hon hade tacksamt tagit emot hans hjälp om han erbjudit den frivilligt, men att försöka ha ihjäl både henne och Ayperos på deras bröllopsdag hade varit droppen som fick bägaren att rinna över. Hon kunde bara tolerera så pass mycket och ursäkta hans motsättningar enbart på grund av blodet de delade.
-
Ayperos gav henne en lätt nickning, på gränsen till en teatralisk bugning, som visade att han skulle göra som hon bad. På samma gång verkade han nöjd över att hon funnit sitt förnuft när det kom till relationen med fadern.
‘Spöken gör sällan någon nytta, men detta blivande spöke kanske kan göra något för oss.’ sa han med en viss glimt i sitt öga som vittnade om något mindre trevligt på kommande. Åtminstone för Izotar.
‘Ni måste så klart inte vittna, om ni inte önskar.’ sa han, och gjorde ansats att röra sig mot dörren, för att se frågande på Isra och Nenya.
‘Annars verkar det som att vi alla har saker att utföra.’ -
Kanske var det morbid nyfikenhet, eller en känsla av ansvar över att varit den som givit orden, kanske en blandning, men hon kände att hon behövde vara med. Hon ville vara med.
Alltså sträckte hon lite på sig innan hon gick fram till Nenya och gav henne en förvånansvärt öm kyss innan hon lade sin arm mot Ayperos för att göra honom sällskap.
”Jag vill vara där. På vägen ber jag min hovmästare samla rådet och förvarna dem om vår avresa”, sade hon enkelt innan hon vände blicken mot Nenya igen i en tyst frågan om hon skulle göra dem sällskap, eller om hon hade egna angelägenheter att se till.
-
Ett tag hade Nenya varit i sina egna tankar och planer. Vad hon skulle behöva göra, säga och ordna. Det var inte direkt förrän Isras ömma kyss överraskade henne. Det var förstås ingen tråkig överraskning och hon var snabb nog för att hinna besvara den innan hon rörde sig till Ayperos sida igen. Hon drog en liten dramatisk suck.
“Någon måste väl hålla koll på er?” frågade hon, med ett snett leende. Faktum var att magi alltid skrämde henne, men hon hade inte tänkt låta någon av dem skadas. Även om hon förstod vikten av det. Skärvan… Bara tanken på vad som kunde ske.
“Kom nu…” hummade hon och gav dem båda var sin kyss på kinden, hastigt och kärleksfullt innan hon höll upp dörren åt dem båda.
You must be logged in to reply to this topic.