Det var med avsmak som Nenya såg på Izotar och rynkade lätt på sin näsa när hon betraktade honom, för att sedan dra fram Ziyatés svärd. Det svarta bladet med dess röda skrift blänkades där i skuggorna. Ett tag granskade Nenya det, kände dess vikt i hennes hand och granskade dess egg. För att sedan, med handtaget mot Ayperos, lämna över det med ett svagt leende.

“Isra? Det är väl snarare du, som gång på gång sviker din dotter?” frågade hon, med en spinnande röst nästan och skakade, nästan besviket på huvudet

Ayperos hand med de långa kloliknande naglarna slöt sig om handtaget. Långsamt, nästan ritualistiskt lyfte han klingan och det verkade mörkna där i rummet medan skriften på klingan blev klarare och mer lysande. De svarta ögonen var en stund fästa på klingan innan han slöt ögonen och mörkret där inne tycktes bli mer intensivt – som om all kraft i rummet centrerade sig kring honom och klingan.

Izotar satt kvar där han satt, trots allt skulle det inte vara värdigt att försöka fly eller göra en scen där inför demonen han uppenbarligen inte kunde fly ifrån. Det enda han kunde göra var att möta Isras blick, och ignorera Nenya. Då Isra satte sig ned på huk var han bara kvar med blicken i hennes.
‘Om detta är min sista stund…’ sa han och drog tyst efter andan.
‘Så ska du veta att jag alltid älskat dig, Isra, trots de valen du tvingats göra. Jag är ledsen att jag inte kunde hjälpa dig.’ det betydde knappast något för henne, men de val han gjort var för att skydda henne. Han fortsatte hålla sin blick stadigt i hennes, beslutsam och stadig trots hotet som växte.

Medan deras förväxling pågått hade skriften i klingan ändrat skepnad och form, till gamla snirkliga runor och skrift länge sedan bortglömda som skulle prisats av akademiker och historiker vid Caras Idhrenin. De tycktes radiera en makt som var svår att förstå, men runmagikerna i Caras Idhrenin var bara barn i jämförelse som lekte med makter de inte förstod till grunden. Inga ord på märkliga språk behövde yttras, det hade bara varit för det teatraliska och här fanns ingen publik att imponera. Utan förvarning eller större dramatik steg han fram, sänkte klingan och pressade den in i Izotars bröstkorg, in i hans hjärta. Mörkeralven gav bara ifrån sig ett ansträngt läte då andan togs ur honom, uppspärrade ögon och läppar i smärta och chock. Klingan lyste till, som om den var nöjd över att få ta en själ, och ur dess röda sken spred sig ljuset för att förvandlas till blåa bokstäver istället. Izotars hud verkade få en annan ton, en mer gråaktig ton liksom ögonen som långsamt förvandlades till en klarare blåvit hinna med ett inre ljus.

Ayperos drog ut klingan, och la bladet liggandes med klingan i sina handflator och höll ut den för Izotar, inget blod på dess blänkande yta.
‘Res dig, och ta ditt vapen.’ befallde Ayperos, och långsamt som om han blev dragen av andra krafter upp snarare än att resa sig själv reste sig Izotar för att se på Ayperos med en tom blick, och sträcka sig efter klingan för att sedan stå där med en onaturlig stillhet utan att andas och de rörelser som hörde till – stilla som en staty var han med blicken rakt fram. Ayperos nickade, och såg från Nenya till Isra.
‘Han är vår nu.’

Ayperos svar fick Nenya att roat le. Det var väl förvisso sant, att hon hade en förmåga. Många gånger var det inte ens att hon tänkte på det. Farscinerat såg hon på Izotar som utan känslor besvarade Ayperos order och hon följde honom vaksamt med sin blick, lite som om hon var osäker på om det hela var teater. Men när väl han rört sig ut ur rummet läte hon blicken vandra mellan Isra och Ayperos.

“Nå, vad har drottningen på sin agenda?” frågade hon och lutade sig mot väggen, nästan lite nonchalant och lojt.

Ayperos betraktade Isra med en nyfiken glimt då hon hanterade sin fars tillstånd, men snabbt verkade hon finna sin frid i det och han nickade lite nöjt.
‘Så, låt oss ordna rikets affärer och ge oss av!’ sa han lite rastlöst nästan.
‘Vi packar klänningarna och min enorma garderob så länge medan du gör nyttiga saker, min drottning.’ sa han och viftade iväg henne för att sedan ta Nenyas hand och tillsammans rörde de sig genom korridorerna.
‘Och Izotar! Be skräddaren klä dig i något mer dramatiskt, vi måste göra ett intryck trots allt!’ sa han med hög röst efter mörkeralven.

Dagen förflöt långsammare än vanligt kändes det som, men Nenya och Ayperos fann väl sätt att roa sig mellan packandets tråkiga faser och till sist visade sig Isra med vara redo. Med hjälp av stadens malström tog de sig till ytan och till de närliggande öarna som första station, innan det bekväma skepp de blivit tilldelade styrde i östlig riktning mot Karms kust. Det var kväll och månens sken över havet då Ayperos med de två stod och betraktade kustlinjen, för att dra in den friska luften.

‘Ah, tänk att man kan sakna vinden så. Det får vi inte mycket av där nere i Antrophelia!’ ansåg han muntert, och la en arm om dem båda där de stod vid hans sida.
‘Så vad säger vi, landstigning i Isilas, kanske?’

När de talade sinsemellan verkade Nenya inte riktigt lyssna utan blundade och njöt av vinden som smekte hennes ansikte och friheten där. Det kändes som de flesta ansvaren rann av honom, hon suckade lätt. Tänk om det alltid hade varit så,  hur skulle livet varit då? Enklare? Eller kanske till och med tråkigt…

Ayperos ord väckte henne ur sina tankar, deras båda ord hade lite varit i en röra när hon inte fokuserade på deras ord och hon höjde lite frågande på ögonbrynet. Som om hon inte riktigt visste om hon skulle fråga vad som sades, eller om hon skulle ignorera det. Till slut ryckte hon på axlarna åt sitt egna val.

“Kanske vi rentav ska ta över haven istället?” föreslog hon med ett litet skratt.

Ayperos skakade lite svagt på huvudet då Nenya förlorade fokus. Men kanske det var som det skulle, de hade alla varit med om mycket på senare tid. Speciellt Nenya som hade en ny arm att anpassa sig till. Demonens blick föll något på den glödande armen, ja det skulle nog vara något för alla att vänja sig med, och ett sätt för fiender att känna igen henne – på gott och ont. Något att frukta, men något som skulle försvåra hemlighetsfulla uppdrag.
‘Haven?’ skrockade han lite roat och gestikulerade åt Isra.
‘Något säger mig att haven inte blir vår största utmaning.’ trots allt hade de en armé av me’erisianer som kunde navigera under haven bättre än få.
‘Och jag föredrar land, får jag erkänna.’ han hummade nöjt i en liten suck och lutade sig fram över relingen, för att nicka lite då och då medan Isra berättade, för att skratta lite åt hennes konstaterande.
‘Isilas invånare är stolta, och skulle nog hellre se det som det självständiga rike det en gång var. På många vis är det väl det. Det återstår att se om de är lika nobla och rättfärdiga som de var några hundra år sedan.’ Han gestikulerade söderut.
‘Vi borde se Aieras vita torn snart. Så, några sista råd åt oss utlänningar, Nenya?’ undrade han lite skämtsamt.