Så klart hon inte visste vad hon skulle säga. Det roade drottningen något och hon hade ett svagt leende som snarare blev till ett drömmande leende när hon fick syn på Audgisil i öppningen. Hjärtat slog några extra slag, som det alltid hade gjort när han kommit hem ifrån räderna. Det var nästan som om hon väntade på att de fyra barnen skulle s…[Read more]

Ranghildr lyssnade på hennes ord, fortfarande med ett litet leende och skakade på huvudet lite klagandes över hennes ord. För att sträcka sig efter flaskan och ta sig en klunk till. Smärtan kom tillbaka när hon rörde på huvudet på det sättet. Hon drog ett rasslande andetag och gav Ylva flaskan igen, hon skulle trots allt kunna tro att hon behövd…[Read more]

Ranghildr stelnade till, som om hon inte hade tänkt på den gården. Det tog lite i att ge bort den. Trots allt betydde den mycket för henne. Gamla minnen, mestadels goda. Hon suckade tungt för att sträcka sin hand mot spriten som hon tog en klunk av och ännu en klunk innan hon skickade tillbaka den till Ylva.

“Den gården är inte hans att ge bort.…[Read more]

“För att vara ärlig är jag lite irriterad på dem. Det var ingen orsak att skada dig så, slag visst. Men stryptag?” påpekade hon och spottade ut lite mer blod, samtidigt som hon fnös ilsket över det. Järnsmaken var hon nästan som en vana nu. Hon hade dolt det länge för alla, även sin egna familj. Blodet hon hostat upp i veckor nu. Men det fanns in…[Read more]

Drottningen låg kvar, nästan alldeles för länge. Ett tag funderade hon på att det kanske hade varit lika bra att inte resa sig upp. Det var som om hon hade sett Kettil där ett kort tag och kanske skulle Ylva som låg så nära henne hör hur hon desperat viskade den yngsta sonens namn. Allt bultade och gjorde ont. En känsla som inte blivit bättre med…[Read more]

Drottningens kropp värkte. Faktum var väl att båda hennes söner hade gett henne en käftsmäll om de såg vad hon gjorde nu. För att inte tala om sin make. Den sista striden hade tagit hårt på henne, skadorna var fortfarande kvar och någonstans i bakhuvudet var hon rädd för att de var permanenta. Hon tog emot skinnet ifrån en av vakterna och…[Read more]

“Utan att meddela dig?” frågade hon med ett höjt ögonbryn. Det var något roande att se hans irritation, även om den kanske inte var så bra planerad. De var ännu inte långt utanför staden och vem visste vad som kunde hända här i Iselem?

Trots allvaret i situationen kunde hon inte rå för att skratta till, hon försökte att dölja hur roligt hon tyck…[Read more]

Sköldmön betraktade henne med ett snett leende när hon skymtade att blodet rann ner för hennes näsa. Inte direkt något dåligt samvete över det. Det fanns inga regler och hon ville se hur kvinnan agerade under en intensiv strid. Hur hon tänkte. Förstås var det inte svårt att se att hon ännu tvekade att ge sitt bästa, vilket gjorde Ranghildr lite…[Read more]

Utan att tveka en sekund ruskade drottningen av sig plädarna. Inte så brydd om de blev lite blötare av snön och klev ur båten för att sätta yxan i sitt bälte för att röra sig mot en stor ek som växte precis där stenstranden började. Det låg ett par tjockare grenar där och hon bröt den i två delar så att de blev liknande längd som ett svärd inna…[Read more]

Lite fundersamt tog hon yxan ifrån henne, milt och ömt. En respekt som varje vapen förtjänade. Ett vackert hantverk. Tyngden låg bra i hennes hand och hon strök sin tumme över bladet med ett nöjt hummande. Kanske skulle det vara förvånande hur väl hon inspekterade vapnet eller hur intresserad hon var av hantverket. Men till slut höjde hon blicken…[Read more]

Nöjt nickade hon på huvudet över hennes svar. Det var det hon ville höra. Men hennes ätt var inte enbart sönerna, utan många såg de enbart som regenter. Ett tag verkade hon försjunken i sin egna barndom, knappt tio år. När yxan fastnade i mannens skalle, så tung att hon knappt kunde ta ut den. När hon väl fick ut den, med hjälp av sina ben så fö…[Read more]

Blicken på regenten var allvarlig och hon lade en varm och bestämd hand på Ylvas axel. Inte hårt, men inte heller så lättsamt som innan. Tystnaden var kanske lite mer påträngande mellan dem nu och hon vek inte med sin blick.

“Att springa mot sin död är aldrig lätt. Och att välja att dö för min ätt, nej. Det är fel orsak att dö över. Om du ska…[Read more]

Ett litet skrockande kom ifrån drottningen och hon såg på henne med ett höjt ögonbryn. Lite som om hon såg något som de unga själva kanske inte såg ännu och hon funderade på om det var värt att avslöja hennes observation eller inte. Men istället gav hon Ylva ett snett leende och ett litet avvikande gest som om hon inte skulle lägga allt för mycke…[Read more]

Hade hon någonsin varit så lättad som nu? Faktum var att hon inte var helt säker på det. Hon hade nästan varit helt säker på att han inte skulle dyka upp. Greppet kring tyglarna var löst och hon verkade avslappnad där hon red vid hans sida med blicken ner mot marken för att försöka att inte lägga allt för mycket uppmärksamhet på dem.

“Åh, jag v…[Read more]

Glatt dunkade hon till Ylva i ryggen, kanske lite hårdare än man först hade väntat sig. Men Ranghildr verkade inte så brydd om det, kanske hon inte ens insåg hur stark hon var. Lite hemlighetsfullt nästan blinkade hon med ena ögat, för att vända sig om och göra en gest åt vakterna att ge sig av. Ärligt talat så hade de bättre saker för sig och ho…[Read more]

Drottningen log bara lätt åt utbytet mellan Villi och Ylva, kanske lite roat och drömmandes om ungdomens dagar själv. Däremot blev hon förvånad över Ylvas milda gest mot henne. Så pass förvånad att hon inte kom på sig själv att ha stirrat på sin hand en lång tid efteråt. Hon vaknade ur sin förlamning någon sekund senare för att hinna se Eiriks ku…[Read more]

Det fanns ett nöjt leende på Ranghildrs läppar, längtandes efter att få slå till den store klumpedunsen som dök upp på deras midvinterblot i krigsmundering. Fast hon var å andra sidan inte lika irriterad som Asgeir, för hon visste att hon snart kunde drämma till mannen för hans sätt. Ett roat leende fanns på läpparna när hon lät blicken vandra m…[Read more]

Ett svagt leende, som verkade finnas på Nenyas läppar allt för ofta, fanns där nu med. Hon lade sina händer på Isras kinder för att smeka dem milt och luta sig fram för att retsamt placera en kyss på hennes nästipp och lutade sin panna mot hennes för att se in i Isras vackra ögon med sina stormiga.

“Säg inte så mycket dumt om dig själv, Isra.”…[Read more]

Lite förvånad över hennes svar, höjde han på ögonbrynen, som om han var säker på att hon skulle ångra sig. Men när hon inte tog tillbaka sina ord hummade han lätt och drog fram sin ena kniv för att se på henne.

“Så, ni vill inte ha äran att lemlästa dem?” frågade han, kanske med en nonchalant ton för att sedan le svagt. Högtidligt höjde…[Read more]